Lagom är bäst

"I Sverige är det fult att utmärka sig. Sverige är det enda land där bäst inte är bäst utan lagom är bäst", sa någon ... Och kanske stämmer det? En lagommänniska får i regel omgivningens uppskattning i högre grad än den som sticker ut, och här kommer kanske flera drag i den svenska mentaliteten in: avundsjukan och jantelagen. Men kanske är vi på väg in i ett samhälle där lagom inte längre är bäst utan nu gäller andra kriterier - att vara kreativ - vilket inte sällan innebär att utmärka sig.Gamla strukturer är dock sega.

Smaka på ordet lagom - ett nav i den svenska mentaliteten, ett begrepp kring vilket samhället är uppbyggt. Kring ordet Lagom cirkulerar och fäster sig andra centrala betydelser. Lagom innebär att vi kapar toppar och dalar till fördel för harmoni-balans-demokrati-kompromiss. "Lagom" är laddat med positiva betydelser. Att agera lagom, att vara lagom kan innebära skillnaden mellan välstånd/arbete="gott liv" och marginalisering/arbetslöshet="sämre liv" för vad händer om du ger dig hän åt känslor i det officiella Sverige? Våra erfarenheter berättar att måttfullhet, eftertanke, betänksamhet, försiktighet, förnuftsbaserade beslut är det som belönas, medan starka emotionella yttringar antingen negligeras eller bemöts med iskyla alternativt betraktas som "något som katten släpat in". I Sverige tycks förnuftsbaserat (det som betraktas som manligt) tänkande värderas högt - eller mycket högt. Rationaliteten är djupt förankrad i det svenska sinnet, sprungen ur det svenska folkhemmet och dess uppdelning av samhället i experter och "vanliga" människor. I den svenska folkhemsstaten hade de sociala ingenjörerna kunskapen medan folket skulle lära. Tron på den goda statens och den förnuftiga byråkratins - omsorgspositivismens - förmåga att finna lösningar på våra livsfrågor hänger kvar, vi förlitar oss på det kollektiva. På samma gång skiljer vi mellan det privata och det offentliga, vi talar om samhället, inte i termer av delaktighet utan som om det vore något utanför individen självt: "Det är samhällets fel" eller "det är skolans ansvar". Komplexiteten och förvirringen blir total när vi så i "det goda" samhällets tjänst ägnar oss åt att förvalta demokratin på ett sätt som närmar sig omsorgsförtryck, dolt bakom rutinmässig vänlighet och skimrande verksamhetsmål.

I det nya Sverige, individualiseras grundvärderingarna i takt med att det gamla folkhemmet monteras ner, vilket kanske framtvingar förändrade attityder bland dem som idag förvaltar den svenska demokratin.