Svenskhet – annorlundahet

Är Sverige på väg att befrias från myten om den homogena svenskheten? Samhället håller definitivt på att förändras, liksom bilden av vad som är svenskt. En fjärdedel av Sveriges befolkning består idag av människor från andra kulturer som mer eller mindre kommer att påverka och förändra svenskheten. Processen är igång men den går inte lika snabbt överallt. Fortfarande är minoriteterna till stor del koncentrerade till vissa miljöer; på vissa platser, hos vissa grupper eller individer tar det tid att anamma det nya, och parallellt lever gamla strukturer kvar. Svenskheten kan således definieras både utifrån den mångkulturella förorten som utifrån mer homogena svenska innerstadsområden. Det är idag nästan ogörligt att fånga allt som ryms inom begreppet svenskhet eftersom samhället är så komplext.

Man kan betrakta svenskheten utifrån olika nivåer – från en nationell, kollektiv, offentlig eller individuell nivå. Samtidigt rymmer varje nivå olika grader av svenskhet, betydelserna skiftar från ytliga, påklistrade tecken till djupt meningsbärande symboler. Det ligger nära till hands att sätta likhetstecken mellan svenskhet och relativt ytliga nationella symboler - som den blågula flaggan, svensk citronvodka eller dalahästar. Men det svenska låter sig inte fångas så lätt. Vi måste söka djupare och med ett annat ljus.

Svenskheten har lika många ansikten som antalet invånare; vi är individer, vi är olika och väljer själva till viss del vad vi vill identifiera oss med, men samtidigt sätter vi inte alltid reglerna själva. En av kärnpunkterna i den svenska mentaliteten är: det svenska samhället är individorienterat och svensken inriktad på att klara sig själv. Med andra ord låter inte individen något kollektiv – släkten, byn etc – styra; vi gör som vi önskar, vi byter hemort, bil, partner och jobb när det är dags. Hur vi är klädda, vilken gud vi tror på, hur vi väljer att leva - ensamma eller tillsammans med någon - är också individuella val. I Sverige definieras en oberoende människa som stark.

Hur fångar vi den kollektiva svenskheten? För att finna några av svaren hamnar vi i frågeställningar som: Hur zoomar vi in beteenden/"kulturer" som är mer accepterade och samtidigt översättbara. Vad/vem/vilka anger tonen i olika sammanhang? Vad är viktigt för svensken? I sökandet stöter vi på "kulturer"/miljöer som sätter upp speciella regler och där vissa mönster framträder klarare; individer eller grupper agerar på ett sätt som vi känner igen - beteendena är översättbara mellan flera individer eller grupper. I någon mening existerar här en särskild svensk kultur - en majoritetssamhällets kultur - med normer, lagar och regler som vi sedan länge kommit överens om och genom uppfostran vidarebefordrat till individerna; vi har lärt oss vad som är bra, dåligt, manligt kvinnligt, vad som är önskvärt och motsatsen. Men samtidigt - kulturer befinner sig i ständig förändring och förändringstakten är snabbare än någonsin tidigare; den nya informationsteknologin - som omdefinierat begreppen Tid och Rum - och de stora flyktingströmmarna har inneburit en revolution - dessutom på mycket kort tid. Den kollektiva svenskheten är därför inte längre så kollektiv, det svenska kan snarare betraktas som en arkipelag av olika kulturer. För inte så länge sedan speglade familjens normer i hög grad samhällets. Det vi lärde genom uppfostran kunde vi ta med oss ut i samhället. Så är inte fallet idag. Många unga svenskar tvingas ständigt gå in och ur olika identiteter för att vidmakthålla någon slags balans i livet; det som gäller inom familjen saknar legitimitet utanför hemmet.

Men även om den homogena svenskheten inte längre existerar, finns likväl en svensk kultur, vilket somliga förnekar. I stället menar man sig vara "som folk är mest". Genom detta synsätt transformeras svenskheten till en normalitet medan andra gruppers beteenden kommer att betraktas som avvikelser. Invandrarkulturerna blir då speciella, annorlunda - och fel. Andra hänvisar till det mångkulturella samhället med påståenden som: vi har alla någon gång varit invandrare - en sanning med modifikation. Man glömmer att många har vuxit upp i det homogena Sverige, i ett samhälle där avvikelser betraktades med oblida ögon. En stor grupp svenskar är födda 1950 och tidigare, grupper som formats av och till stor del lever kvar i det gamla; de berörs enbart perifert av de nya influenserna, de arbetar, bor och umgås inom ramen för den homogena svenskheten och kan därför antas bära en annan bild av Sverige inom sig än den som befinner sig mitt i tvärdraget från det nya.

"Bilden av "de andra" skapas inte sällan utifrån relativt ytliga tecken: hårfärg, gester, sättet att tala etc. Vid en personlig kontakt blir det svårare att hålla kvar dessa bilder. Bilderna eller intrycken justeras emellertid alltid av vår egen kulturella lins, genom de vi raster vi aktiverar inom oss. Så kommer vi att tolka beteenden utifrån våra egna erfarenheter/kunskaper, värderingar och normer, utifrån vår kultur - den svenska. När somaliska kvinnor bär slöja förknippar vi det därför med ofrihet, medan svenskor som badar nakna betraktas som fria kvinnor.

Det svenska kommer kanske tydligast till uttryck på den offentliga arenan och i verksamheter som styrs av politiska beslut; politiken ligger alltid några steg efter de kulturella processer som pågår "på gatan". För människor som kommer utifrån kan det vara särskilt viktigt att lära sig känna igen det som fortfarande tycks gälla på den officiella arenan - vi kan kalla det för den offentliga svenskheten. Inom den offentliga sektorn kan man emellanåt iaktta och konstatera existensen av en viss kultur - vissa beteenden premieras - och ju högre upp i hierarkin, ju viktigare att du gör och tänker "rätt", att du "håller tungan rätt i mun". Här gäller det att vara självständig, ta initiativ och fatt egna beslut.

Att beskriva svenskheten för svenskar föder inte sällan munterhet; man nickar instämmande och skrattar åt svensken - man applåderar och håller med!

Beteendet kan bara förklaras med att svensken är trygg i sin svenskhet då den är det rätta, det normala - det är därför vi kan skämta om den.