Hon var kvinnan som blev förälskad så fort.

Men alla hennes romanser försvann alltid bort

och kvar blev bara bitterheten.

Hon var kvinnan som dog i känslornas land.

Aldrig mer ville hon hålla någons hand,

i kvinnoförakt blev hon överheten.

Hon var kvinnan som åldrades med känslolöst skal.

I bitterhet gjorde hon tyst sitt eget val,

att stanna kvar i ensamheten.

Tomhet.... i hennes själ.....

 Efteråt,

skulle stillheten famna oss två

och du skulle ligga tung vid min sida.

Efteråt,

skulle det finnas en fortsättning ändå

och vi skulle finnas till lika mycket som förut.

Efteråt,

skulle jag känna på dej och ligga i din famn,

så nära, viskandes ditt namn.

Efteråt,

skulle du röra vid mej och jag skulle försvinna,

lycklig in i din värld,

jag, din kärlekskvinna......

 Låt mej få visa dej,

visa dej, vad jag har,

jag har så många känslor inom mej.

Tala om hur du känner,

om du vågar,

för jag kommer att ta allt som finns hos dej.

Jag, din egen kärleksplågare.

Hörde du mitt sista skrik,

det som ljöd,

ljöd genom himlens alla vågor.

Lyssna, se om du hör,

för hela min kärlekssjäl står i lågor.

Här är jag,

den du valde till ditt hjärta......

 Jag, dåre,

fångad i kärleksmakt,

mitt trasiga hjärta,

slår i ojämn takt,

och det är du, bara du, som bär skulden.

Jag, är det jag,

som satts i fångenskap.

Min egen själ,

har slängts i känslornas gap,

och jag som aldrig, aldrig någonsin skulle falla.

Jag, dåre,

trodde att kärleken betydde allt,

men tårarna som rinner,

är doppade i bitterhetens salt,

och det är du, bara du, som bär skulden.

Ack, kärlek är så ljuvt, så ljuvt,

mitt i ett helvete......