Bakom fasadernas lugna yta,

virvlar känslorna runt.

Gränsen mellan himmel och helvete

ligger så tunt, så tunt.

Vem kan säga i morgon

vad som är galet eller sunt.

Inte jag, inte du.

Våra synder är förbjudna,

fångade bakom själslig kraft.

Skenhelighetens gråa himmel,

kramar ur dej livets saft.

Vem kan säga i morgon

vilken svaghet gränsen haft.

Inte jag, inte du......

 Kärlekens duva vill flyga iväg,

men sitter bunden i tomhetens bojor.

Hennes ena vinge flaxar,

hon försöker komma ut från mörkrets kojor.

Hjälp mej, hon förtvivlat skriar,

till kärlekens frihet jag måste nå.

Du tomhetens mörka väktare,

lös upp mina bojor, låt mej min frihet få.

Men kärlekens duva sitter ännu fast,

med längtans ögon hon tittar bort.

Hennes tid är ännu inte inne,

säger tomhetens mörka väktare och skrattar kort.

Dina bojor,

blir kvar i mörkrets bojor,

men lilla duva,

även fantasier kan vara ljuva.......

 Det stormar runt mitt hus,

och lyssna, lyssna,

vad som vrålas i vindens sus.

Han är här, mörkrets furste,

vår vinterman.

I snöyrans hårda iskristaller,

hans ansikte träder fram,

han är härskaren som befaller,

han är kylan,

vinnaren som gjorde,

att sommaren försvann.

Så göm dej i ditt hus,

han är här........