VEM ÄR MÄNNISKAN?
Som avslutning på diskussionen om arternas ursprung är det nu dags att titta lite närmare på människan -- skapelsens s k krona. Åtskilliga gånger har man sett braskande förstasidesrubriker i stil med, "NU ÄR DEN FELANDE LÄNKEN FUNNEN. MÄNNISKAN KOMMER FRÅN APORNA". I helsidesuppslag kan man sedan läsa om hur forskarna funnit fossila rester av ännu en hominid[1], dvs en mellanform mellan den moderna människan och någon ännu äldre, antagen förfader. Ofta får fyndet något gulligt namn som t ex "dear boy", "Lucy" eller "Lucy's child". På muséer runt om i världen börjar det inom något eller några år efter fyndet att dyka upp skickligt gjorda utställningar, där man t ex får se hela familjen Lucy, eller vad de nu kan heta, sitta i sin grotta vid kvällsfikat och ha det mysigt tillsammans. Detta ger givetvis allmänheten en föreställning om att problemet med människans ursprung nu äntligen är definitivt löst. Något som emellertid inte ger lika braskande rubriker, eller åstadkommer stora specialutställningar på de naturhistoriska muséerna, är när forskarna några år senare kommer fram till att det som antogs vara en felande länk, i själva verket var en utdöd apa. Förmodligen förvisas denna triviala nyhet till en obetydlig liten notis på sidan 35 i morgontidningen, om den nu överhuvudtaget publiceras. Det är emellertid inte för inte som en helsidesannons är oerhört mycket dyrare än en radannons på två rader. Det enda allmänheten i långa loppet därför kommer att minnas, är att de gång på gång läst stort uppslagna reportage om att människans ursprung nu äntligen är klarlagt. Få människor erinrar sig att de någonstans sett att detta skulle vara ifrågasatt, och att vissa av de "sensationella" fynden senare visat sig vara något annat än vad de från början påstods vara. Problemet med människans ursprung torde vara en av de förmodligen mest kontroversiella och brännande frågeställningar som finns. Det är därför inte svårt att förstå massmedias entusiasm och villighet att ge ämnet så mycket uppmärksamhet. Det torde knappast råda någon tvekan om att lösnummerförsäljningen rakar i höjden när löpsedlarna talar om sensationella fynd av våra förfäder. Man kan också förstå varför diskussioner om människans ursprung väcker så starka känslor. Det handlar ju om svaret på en av de frågor som sysselsatt filosofer och andra tänkande människor i tusentals år. Vem är människan? Är hon bara ett djur, kanske rent av bara en viljelös, biomekanisk robot? Eller är hon en andlig varelse med fri vilja, samvete och ansvar för sina handlingar? Få, om någon, torde vara helt vetenskapligt objektiv och neutral, när han eller hon tar ställning till de olika antaganden och teorier som finns om människans härkomst. Det är viktigt att fortsättningsvis hålla detta i minnet. Något som verkar ha undgått de flesta evolutionister är att alla vetenskapliga teorier om ursprung till sin natur är historiska teorier. I skolans historieböcker får man t ex lära sig att Gustav II Adolf dog 1632 i slaget vid Lützen. Hur kan man veta att detta verkligen är sant? Ja, låt oss först göra tankeexperimentet att vi inte hade tillgång till några historiska dokument, utan var begränsade till att enbart använda naturvetenskapliga observationer. "Upptäckten" av slaget vid Lützen skulle då antagligen börja med att man av en slump råkade gräva på den plats där slaget ägde rum. Man skulle då givetvis hitta diverse rester efter slaget. Skelettdelar med olika typer av skador, rostiga vapendetaljer, mynt etc. Genom dateringar, t ex kol-14-metoden, skulle man kunna bestämma att det med all sannolikhet förekommit ett slag på denna plats någon gång mellan, låt säga, 1603 och 1655. Jämförelser med olika typer av fynd i Sverige (enligt förutsättningarna för vårt lilla tankeexperiment så får dokument inte användas), t ex liknande vapendelar med samma metallegeringar som hos fynden vid Lützen, skulle så småningom leda fram till slutsatsen att svenskar deltagit i slaget. Och så vidare. Du förstår säkert vart jag vill komma. De vore mycket svårt att på detta sätt med säkerhet konstatera detaljerna kring slaget vid Lützen. Att svenska vapen varit inblandade, behöver t ex inte innebära att svenskar deltagit i själva slaget, utan skulle kunna bero på att vår vapenexport var omfattande redan vid den här tiden. Att med säkerhet fastställa att Gustaf II Adolf personligen varit med i och stupat i slaget vid Lützen, eller varför Sverige överhuvudtaget deltog i trettioåriga kriget, torde vara helt omöjligt utan tillgång till historiska dokument. Orsaken till att vi är helt övertygade om att Gustaf II Adolf existerat och varit aktiv i trettioåriga kriget, är existensen av historiska dokument. En överväldigande mängd av sådana dokument, en del skrivna av kungen själv (han förde bl a mycket noggrann dagbok), andra av ögonvittnen eller å tjänstens vägnar av ämbetsmän, talar alla samma språk. En avgörande skillnad mellan att studera mänsklighetens historia under de senaste 5 000 åren, och att studera historien före denna tid, är tillgången på dokument, skrivna av ögonvittnen eller personer som åtminstone haft nära anknytning till de händelser som skildras. Problemet när det gäller arternas, livets och universums ursprung är att vi, precis som när det gäller den äldre historien, saknar varje form av skriftlig dokumentation.[2] Som påpekats tidigare gör detta att vi i bästa fall kan ställa upp möjliga scenarion för hur det hela kan ha gått till. Vi kan aldrig med visshet bevisa att det verkligen gått till på ett visst sätt. Hur rimlig en förklaring än kan verka, så utgör detta inget tvingande bevis för att den är sann. Att gå från möjlig till sann förklaring, kräver att det man studerar antingen kan upprepas (konventionell naturvetenskap) eller att det existerar tillförlitliga dokument (historia).[3] Inget av detta är uppfyllt när det gäller studiet av arternas, livets och universums uppkomst. Problemet påminner en aning om att rekonstruera Jules Vernes En Världsomsegling under Havet utifrån ett fragment av en utriven sida ur boken. Något som vi också måste hålla i minnet är att varje teori utgår från vissa filosofiska och metafysiska antaganden. Detta gäller i särskilt hög grad alla ursprungsteorier. Utan en sådan utgångspunkt är det omöjligt att tolka de observationer som görs. Utgångspunkten för evolutionsläran och de andra materialistiska ursprungsteorierna är antagandet att allting uppkommit av naturliga, inomvärldsliga orsaker. Även om det finns observationer som talar för en intelligent konstruktör, utesluter man denna möjlighet, inte av vetenskapliga, utan av metafysiska skäl. "Det kan helt enkelt inte existera något övernaturligt. Det är absurt!", menar man Som vi alldeles strax skall se flera exempel på, så tolkas alla fossilfynd utifrån evolutionsscenariot som övergripande modell. Detta scenario förutsätts definitionsmässigt vara sant. Det finns en genomgående tendens att fossil, som direkt verkar tala emot evolutionen, förkastas, omdateras eller omtolkas. Omtolkningen kan ske på olika sätt. Vissa fossil nedgraderas, för att de skall framstå som evolutionära föregångare till människan, medan de i själva verket kanske är lämningar av fullt utvecklade människor. Andra fossil graderas i stället upp för att passa in i det mänskliga utvecklingsträdet, trots att dessa fossil lika gärna kan härröra från t ex utdöda apor eller något liknande. Gareth Nelson vid American Museum of Natural History gjorde i Wall Street Journal den 9/12 1986 följande uttalande:"Vi måste ju ha några förfäder. Vi väljer dom här." Varför? "Därför att vi vet att förfäderna måste existera och dom här är de bästa kandidaterna." Detta beskriver i stora drag hur det har fungerat. Jag överdriver inte.De olika fossila mellanformer som har ansetts, och nu anses bevisa, människans utveckling ur aporna kan delas in i fyra kategorier:
Falsarier, misstag och tidiga fynd Låt oss börja med den första kategorin och det förmodligen mest kända fallet av vetenskapligt falsarium, Piltdownmänniskan. I Piltdown, som ligger drygt sex mil söder om London, gjordes i början av detta sekel några uppseendeväckande fynd. Det hela började med att en arbetare i ett grustag i Piltdown hittade en del av en människoliknande skalle som han lämnade vidare till en amatörgeolog vid namn Charles Dawson. Under sommaren 1912 så började man ytterligare utgrävningar på platsen. I dessa deltog bl a den tidigare nämnde katolske prästen och paleontologen Pierre Teilhard de Chardin, känd för sin minst sagt fanatiska tro på evolutionen. Förutom fler skallfragment hittade man rester av däggdjur, bl a en elefantkindtand. Så småningom, efter en tids grävande, gjorde man ytterligare ett sensationellt fynd, en underkäke som verkade höra till den tidigare funna skallen. Ett halvår senare publicerades upptäckten under namnet Eoanthropus dawsoni, mer allmänt känd som Piltdownmänniskan.
Skallen var ganska stor och modern i sin morfologi (form) medan underkäken
var mycket primitiv och aplik. Även om det fanns forskare som tvivlade
på att skalle och underkäke hörde ihop, accepterades fyndet
allmänt som en primitiv förfader till den moderna människan.
1915 gjordes ytterligare ett fynd, Piltdown II. Genom en fantastisk slump (dvs
medveten bluff) innehöll detta fynd precis de delar som saknades för
att med säkerhet para ihop skalle och käke hos Piltdown I.
Så småningom, på 1930-talet, genom fyndet av bl a
Pekingmänniskan, där också Teilhard de Chardin var inblandad,
började man mer och mer tvivla på Piltdownmänniskans roll som
vår förfader. Antingen fanns flera utvecklingslinjer som ledde fram
till människan, eller också var det något fel på fyndet
i Piltdown. Och nu kommer vi till skandal nummer två, en skandal som
nästan är värre än den ursprungliga. British Museum of
Natural History, där Piltdownfynden förvarades, gjorde allt för
att hindra tvivlande forskare att undersöka dessa. I trettiofem år
vakade man som hökar över sina dyrgripar, och såg till att
endast en utvald skara fick titta närmare på dem. 1953 kunde i alla
fall Kenneth Oakley, Joseph Weiner och Wilfred Le Gros Clark visa att
Piltdownmänniskan var ett medvetet bedrägeri. Det är mycket
möjligt att själva skallen var ett äkta fynd. Kol-14-datering
visade att skallen var 520 till 720 år gammal. Eftersom platsen där
skallen hittades hade använts som begravningsplats under den stora pesten
1348-49, så kom skallen antagligen från ett av pestens offer.
De andra fynden, benrester och vissa verktyg, hade utan tvekan placerats ut.
Benen hade också behandlats för att få samma mörkbruna
färg som skallen. Käkleden hade brutits av, för att det inte
skulle framgå att käke och skalle inte passade ihop. Tänderna
på underkäken hade filats ner för att passa till tänderna
i överkäken. 1982 kunde man genom collagentest visa att käken
kom från en orangutang.
Vem låg då bakom falsariet? Ja, ingen vet. En del tror att Dawson
var inblandad. Andra menar att denne inte var tillräckligt smart för
att gå iland med en sådan bluff. Många är
övertygade om att Teilhard de Chardin antingen ensam låg bakom,
eller åtminstone var inblandad. Enligt John Winslow var Sir Arthur Conan
Doyle, dvs författaren till böckerna om Sherlock Holmes, mannen bakom
bedrägeriet. Doyle, som ju var läkare, bodde bara några
kilometer från Piltdown och tyckte mycket om practical jokes. Kanske
började det hela som ett skämt, och när det sedan gick för
långt, vågade han inte avslöja sanningen.
Litteraturen om Piltdownfynden är enorm. Det påstås att
över femhundra doktorsavhandlingar skrevs om dessa fynd. Sir Arthur Keith,
den kanske främste anatomen på 1920-talet, publicerade mer än
någon annan. Hans stora arbete The Antiquity of Man handlar till
största delen om Piltdownmänniskan. När han var 86 år
gammal kom Oakley och Weiner hem till honom för att berätta att det
fossil som i fyrtio års tid varit hans huvudintresse i själva verket
var en ren bluff. Detta var givetvis en oerhörd tragedi för Keith.
Det var ju Sir Arthur Keith som i förordet till 1948 års upplaga av
Darwins Origin of Species skrev, "Evolutionen är obevisad och
obevisbar. Vi tror på den eftersom enda alternativet är skapelse,
vilket är otänkbart.". Med sitt eget liv bevisade Keith sannerligen
hur adekvat hans uttalande var.
Piltdownbluffen utgör självklart inget bevis för att dagens
teorier om människans ursprung är felaktiga. Den visar dock att det
bakom "vetenskapliga" upptäckter kan finnas starka drivkrafter som är
allt annat än vetenskapliga. Det allra mest oroväckande är
kanske hur British Museum of Natural History agerade. Att en bluffmakare
bluffar ligger liksom i sakens natur. Men när ett välkänt museum
svartsjukt vakar över sina dyrgripar och hindrar forskare från att
undersöka dessa, ja då handlar det inte om vetenskap utan om
politik. Det finns inget som säger att liknande inte skulle kunna
förekomma i vår tid.
Nästa exempel handlar inte om någon medveten förfalskning, men
visar ändå hur lätt det är att forskarnas känslor
rusar iväg när de tror sig ha gjort "den stora upptäckten". 1922
hittades en ensam tand i marken i västra Nebraska. Dr Henry Osborn vid
Columbia University och föreståndare för American Museum of
Natural History kom, efter att ha undersökt tanden, fram till slutsatsen
att den hade vissa karakteristiska drag som påminde om både
schimpans, Javamänniska och modern människa. Ur detta drog han
slutsatsen att tanden kom från en förhistorisk människa, en
felande länk, som fick det imponerande namnet Hesperopithecus
haroldcookii, också kallad Nebraskamannen. Flera framstående
forskare stödde Osborn till fullo, bl a Sir Grafton Elliot Smith,
professor i anatomi i Manchester.
Det var vid den här tiden som den berömda Scopes- eller
aprättegången pågick i USA. Denna har tidigare diskuterats
ganska ingående och du kanske erinrar dig att åklagaren hette
Bryan. Det var ju han som av massmedia blev så förlöjligad och
förödmjukad på grund av sitt motstånd mot
evolutionsläran. Om honom skrev Osborn:
...marken har talat till Bryan från hans egen hemstat Nebraska. Hesperopithecustanden är som en stilla, svag röst. Ljudet från den är inte lätt att höra... Denna svaga röst talar emellertid volymer av sanning, i det att den ger bevis för människans härstamning från aporna.[4]Samma år som fyndet gjordes hade the Illustrated London Times en artikel, där en konstnär hade gjort en mycket skicklig illustration som föreställde herr Nebraskaman med fru. Allt rekonstruerat utifrån en bit av en tand! Några år senare visade det sig att tanden härrörde från en utdöd grisart. Att denna senare upptäckt fick föga uppmärksamhet i massmedia behöver väl inte påpekas.
Neanderthalaren, brutal best eller utdöd människa? En förhistorisk människoras som väl ingen har kunnat undgå att höra talas om, är Neanderthalmänniskan. Det första fyndet gjordes 1856 i trakten av Hochdal, som ligger någon mil öster om Düsseldorf i Tyskland. I en dalgång som gick under namnet Neanderthal[5] (Neanderdalen), fann arbetare i ett kalkbrott mänskliga skelettdelar i en grotta. Eftersom man var mer intresserad av att bryta kalk än av arkeologi, så förstördes vad som förmodligen var ett helt komplett neanderthalskelett. Endast skalltaket, några revben och delar av höftbenet räddades. Skelettdelarna var uppenbarligen mänskliga, samtidigt som de såg annorlunda ut. Så småningom hamnade benen hos William King, anatomiprofessor vid King's College, Galway, Irland. King trodde att benen representerade en varelse, så primitiv att den omöjligen kunde tillhöra samma art som människan. Han gav den nyupptäckta arten namnet Homo neanderthalensis. 1908 fick man tillgång till ett ganska komplett skelett, vilket rekonstruerades av Marcellin Boule, berömd paleontolog vid Naturhistoriska Muséet i Paris. Rekonstruktionen var helt missvisande, vilket beskrivs i Bones of Contention av Marwin Lubenow.
Trots att det fanns tecken på att ryggraden var svårt deformerad på grund av reumatism och engelska sjukan, struntade Boule i de patologiska bevisen. Han menade att ryggraden saknade den kurvatur som gör det möjligt för människan att gå upprätt. Han placerade huvudet i ett obalanserat läge på halsen, förskjutet framåt, så att individen antagligen hade brutit nacken om han försökt titta upp mot himlen.[6]Boule menade också att Neanderthalaren inte hade kunnat sträcka ut sina ben normalt, utan hade gått med böjda knän med tårna pekade inåt, dvs en perfekt bild av en brutal och primitiv apmänniska. Resultatet publicerades sedan i en serie artiklar i Annals de Paleontologie. Denna totalt missvisande bild av Neanderthalmänniskan kom att dominera alla böcker i fyrtiofyra år tills två forskare, William Straus och A J E Cave, 1957 gjorde en ny undersökning av det skelett som Boule tidigare rekonstruerat. De fann då att Boule gjort flera allvarliga misstag och deras undersökningar visade att Neanderthalaren, i friskt tillstånd, stod upprätt och gick på normalt sätt som moderna människor. Dvs ut med Homo neanderthalensis och in med Homo sapiens[7] neanderthalensis. Idag är forskarna helt överens om att Neanderthalaren skiljde sig endast ytligt från den moderna människan. Under många, många år kom Neanderthalmänniskan att presenteras som ett mycket starkt bevis för evolutionen. Alla skolböcker, ja till och med barnböcker, innehöll bilder av denna apliknande varelse som vaggade fram på böjda knän och utstötte gutturala läten. Det tog 44 år innan Boules misstag rättades till. Martin Lubenow berättar i nyss nämnda bok att det sedan tog ett av världens förnämsta naturhistoriska muséer, Field Museum of Natural History i Chicago, ytterligare 20 år innan de korrigerade sin egen neanderthalutställning.
Under den perioden besökta jag muséet kanske femton gånger. Det var inte förrän i mitten av 1970-talet som man tog bort den gamla utställningen med apliknande Neanderthalare och ersatte den med de långa, upprättgående Neanderthalare som finns där idag.Idag vet man att Neanderthalmänniskan begravde sina döda med blommor, vilket tyder på att de hade någon form av religion. De kunde med all sannolikhet tala, eftersom man hos ett neanderthalfynd i Israel funnit det s k hyoidbenet, vilket är ett litet ben vid basen av tungan och som är helt unikt för människan och en förutsättning för vår talförmåga. Fyndet visade sig vara nästan identiskt till storlek och form med motsvarande ben hos den moderna människan. Forskarna vet inte varifrån Neanderthalaren kom och inte heller varför hon försvann så snabbt som hon gjorde. Man anser att hon existerade för mellan 200 000 och 34 000 år sedan. När det gäller sådana dateringar så finns det emellertid stora osäkerheter. När man t ex med hjälp av kol-14-metoden daterade en skalle, känd under beteckningen Amud I, som hittats i Galileen i norra Israel, fick man en ålder på 5710 år vilket ju inte alls stämmer med att Neanderthalarna dog ut för ca 34 000 år sedan. Michael Day vid British Museum of Natural History skrev om detta fynd, "Dessa dateringar anses vara för unga på grund av förorening med yngre kol".[8] Hur vet man då att de prov som daterats är förorenade. Jo, åldern stämmer inte med evolutionsscenariot. Dvs varje fynd som ger för låga eller för höga åldrar är definitionsmässigt förorenat. Och visst kan det vara sant att det förhåller sig så, men samtidigt innebär det att evolutionsscenariot är nästan omöjligt att falsifiera, eftersom allt som talar emot detta scenario förkastas eller omtolkas. Sammanfattningsvis talar det mesta för att Neanderthalmänniskan var en variant av den moderna människan. Det finns till och med vissa forskare som menar att Neanderthalaren helt enkelt var en modern människa som led av engelska sjukan eventuellt i kombination med reumatism. Detta på grund av dålig mat och hårt klimat. Medfödd syfilis har också föreslagits av en forskare som en möjlig förklaring till Neanderthalarens anatomiska särdrag. Det finns flera andra exempel på fossil som ursprungligen klassificerats som felande länkar men som senare visat sig kunna tolkas som varianter av den moderna människan. Både den berömda Javamänniskan (Pithecanthropus erectus) funnen av Eugene Dubois och Pekingmänniskan (Sinanthropus), som båda är varianter av Homo erectus (den upprättgående människan), kan mycket väl ha varit olika varianter eller raser av människosläktet. När det gäller Javamänniskan verkar det även här ha förekommit foul play. Bl a så hade Dubois gjort ett ytterligare fynd, kallat Wadjak, som direkt talade emot att Javamänniskan var en felande länk. Detta fynd gömde han undan i trettio år. Ingen fick granska det och han undanhöll till och med forskarna illustrationer och beskrivningar av fyndet. Gör man en fullständig datering av allt fossilt material från Neanderthal, Homo erectus och Homo sapiens (den moderna människan), så finner man att alla tre med all sannolikhet levde samtidigt under långa tidsperioder.[9] Förklaringen till detta kan helt enkelt vara att människosläktets variation tidigare var betydligt större än vad den är idag. Kanske beroende på en avsevärt rikare genpool. Dessutom talar denna iakttagelse emot evolutionen, eftersom den visar att den mänskliga anatomin varit anmärkningsvärt konstant.[10]
Lucy -- en flicka alla gillar! -- plus några andra fynd.
Om Neanderthalmänniskan
är en kändis, så måste Lucy nog betraktas som en
superkändis. 1974 så fann Don Johanson under utgrävningar i
Etiopien ungefär 45 procent av ett mycket gammalt fossilt skelett, vilket
fick namnet Lucy. Det påstås att namnet kom sig av att man precis
då fyndet gjordes, i lägerhögtalarna spelade Beatleslåten
"Lucy in the Sky with Diamonds". Av storleken på skelettet drog man
slutsatsen att det rörde sig om en kvinna eller kanske snarare hona,
beroende på vad man tror om fyndet. Dateringar verkade tyda på att
Lucy levat för mer än tre miljoner år sedan. Så
småningom tilldelades hon det imponerande latinska namnet
Australopithecus afarensis.
Utifrån studier av Lucy och andra fossil drog Johanson och andra forskare
slutsatsen att Lucy var vår äldsta kända förfader (eller
förmoder). Det dröjde inte länge förrän alla
naturhistoriska muséer med självaktning hade en
specialutställning på temat Lucy, där man oerhört
realistiskt fick se Lucy med familj sitta och ha det trivsamt en
lördagkväll.
När det gäller sådana skickligt gjorda rekonstruktioner
måste man komma ihåg att det enda som normalt bildar fossil,
är skelettdelar. Det är mycket sällsynt att mjukdelar, brosk och
organ bevaras som fossil. Att rekonstruera hur en art sett ut, när man
bara har tillgång till skelettdelar är en formidabel uppgift. I
Lucys fall hade man visserligen tillgång till nästan ett halvt
skelett, men många gånger har man bara hittat några fragment
av en skalle eller en armbåge, och då inser vem som helst att varje
försök till rekonstruktion måste bli synnerligen
spekulativt.
Det finns exempel på hur olika forskare kommit till helt olika resultat
när de utifrån en fossil skalle, försökt rekonstruera hur
den ursprungliga ägaren till denna sett ut. Den ene forskaren har kanske
fått fram en människoliknande individ medan den andre modellerat
fram något som ungefär ser ut som en vanlig apa. Ett exempel
på detta är det berömda skallfossilet KNM-ER 1470[11], vilket har utgjort ett stort problem
för forskarna när det gäller klassificeringen. Denna skalle
hittades fragmenterad i hundratals delar. Stora delar av den saknades och
då man försökte pussla ihop den fick man fylla i de saknade
bitarna med gips. Richard Leakey, som var ansvarig för rekonstruktionen,
menade att skallen hade satts ihop på det enda sätt som var
tänkbart. Roger Lewin, vilken vid flera tillfällen samarbetat med
Leakey, skriver i sin bok Bones of Contention: Controversies in the Search
of Human Origin om rekonstruktionen av 1470-skallen:
Ett osäkerhetsmoment var vinkeln mellan ansiktet och kraniet. Alan Walker minns ett tillfälle när han, Michael Day och Richard Leakey studerade de två delarna av skallen. "Du skulle kunna skjuta överkäken framåt och ge den ett långt ansikte, eller du skulle kunna skjuta den bakåt och göra ansiktet kort.", minns han. "Hur du placerade den berodde i själva verket på din utgångspunkt." ...Leakey minns händelsen också, "Ja, om du höll den på ett sätt så såg den ut som en sak och höll du den på ett annat sätt, så såg den ut som något annat.[12]För några år sedan ägnade Vetenskapens Värld i TV1 tre hela entimmesprogram åt människans ursprung. Ett av dem kretsade till stor del kring Lucy. Det kanske viktigaste indiciet på att Lucy ingick i den mänskliga utvecklingslinjen var enligt programmet att man ansåg att hon gått mer eller mindre upprätt. Detta kom man fram till bl a genom att studera bäckenbenet. Det visade sig dock att denna slutsats involverade en del vågade tolkningar. Som bäckenbenet såg ut när det hittades vittnade det inte alls om upprätt gång. En forskare tänkte sig då att hela bäckenet hade deformerats under fossilbildningen på grund av marktrycket. Och självklart är detta en tänkbar möjlighet. Han visade sedan genom datorsimulering att man kunde bryta isär bäckenet och sätta ihop det igen på ett sådant sätt att det nu tydde på att Lucy hade haft upprätt gång.
Något som inte brukar framgå av de böcker och artiklar som
behandlar Lucy är att den knäled, som haft stor betydelse för
teorin att Lucy gick upprätt, hittades ca tre kilometer från, och
dessutom i ett jordlager 80 meter under den nivå, där de övriga
fynden gjordes. Då Don Johanson 1987 föreläste i Kansas City
och fick frågan hur kan kunde vara så säker på att
knäleden hörde ihop med resten av skelettdelarna, svarade han
"Anatomisk likhet". Och visst kan han ha rätt. Men han kan ju också
ha fel.
1995 publicerade Martin Häusler och Peter Schmid från universitetet
i Zürich en uppseendeväckande artikel i Journal of Human
Evolution. Häusler och Schmid hade gjort ingående analyser av
Lucys bäckenparti och kommit fram till att detta var alldeles för
trångt för att kunna komma från en hona. Om deras slutsats
är korrekt, skakas det mänskliga stamträdet om ordentligt.
Förutom Lucy har man hittat fossil efter avsevärt större
individer, vilka också klassificerats som afarensis. Man har
antagit att de storvuxna individerna varit hannar medan de småvuxna, t ex
Lucy, varit honor. Men om nu Häusler och Schmid har rätt, och Lucy
var en hanne, vilka var då de större individerna? Ja, ingen vet.
Häusler själv föreslog lite skämtsamt att Lucy kanske borde
döpas om till Lucifer (ett av Bibelns namn på Djävulen).
Vi ser här klart hur mycket spekulationer och antaganden som finns bakom
de slutsatser som så självsäkert presenteras som fakta i
skolans läroböcker. Det finns inget som utesluter att Lucy i
själva verket var en numera utdöd apart. Matt Cartmill vid Duke
University samt David Pilbeam och Glynn Isaac vid Harvard University skriver
t ex i en artikel i American Scientist,
"Australopithecussläktet sjunker snabbt tillbaka till status som
säreget specialiserade apor".[13]
Ett annat mycket omskrivet fossil är KP 271 som hittades 1965 i Kanapoi i
norra Kenya av Bryan Patterson vid Harvard University. KP 271 består av
nedre delen av ett vänster överarmsben och är utomordentligt
väl bevarat. Dateringar ger en ålder på ca 4,5 miljoner
år, vilket gör fyndet till det äldsta hominidfossil som
någonsin hittats, äldre än till och med Lucy. Frågan var
nu vilken art man skulle hänföra fossilet till.
Patterson och en kollega vid namn Howells använde datoranalys för att
försöka identifiera KP 271. Man lät datorn jämföra det
fossila överarmsbenet med nedre delen av överarmsben från
människan, schimpans och de olika fossil som fanns vid den här tiden.
Analysen visade att överarmsbenet var "slående likt" motsvarande ben
hos moderna människor, vilket Patterson och Howell också medgav.
Ändå beslöt de sig för att klassificera fyndet som en
trolig Australopithecus africanus.[14]
Detta motiverade de med att överdelen av africanus' och den moderna
människans överarmsben är lika. Nu fanns inte övre delen
med i KP 271 och någon nederdel av ett överarmsben från
africanus hade man inte tillgång till. Det hela byggde således
på ren spekulation.
Ytterligare undersökningar har gjorts, vilka bekräftar likheten
mellan människans överarmsben och KP 271. Henry McHenry vid
University och California säger t ex: "Resultatet visar att Kanapoifyndet,
som är 4 till 4,5 miljoner år gammalt, är omöjligt att
skilja från moderna homo sapiens (dvs människor)".[15] Trots detta så fortsatte man att
betrakta KP 271 som ett fynd av Australopithecus africanus. Fjorton
år senare, dvs 1981, skriver Howards, dvs en av de som gjorde den
ursprungliga analysen:
Överarmsbenet från Kanapoi, som daterats till ca 4,4 miljoner år, kunde inte skiljas från Homo sapiens morfologiskt (dvs anatomiskt) eller genom datoranalys av Patterson och mig själv 1967 (eller genom senare, mer ingående analys). Vi föreslog att det kunde representera Australopithecus, eftersom dateringen gjorde att klassificeringen Homo verkade orimlig, trots att den varit korrekt bortsett från tidsfaktorn.[16]Dvs eftersom evolutionsperspektivet är sant, kan inte människor ha existerat för 4,5 miljoner år sedan. Tillförlitliga data är således sådana data som stöder evolutionsteorin, medan otillförlitliga och felaktiga data är sådana som talar emot. Ingen vet vilken slags individ KP 271 kommer ifrån. Och ingen kan heller påstå att KP 271 utgör ett bevis eller indicium för evolutionen. Snarare tvärtom!
Mer problem Det sista exemplet vi skall ta är de fossila fotavtryck som upptäcktes av Mary Leakey 1978 i Laetoli i norra Tanzania. Det sedimentära lager som låg över fotavtrycken har daterats till 3,6 miljoner år, medan lagret under daterats till 3,8 miljoner år. Avtryckens ålder bör därför ligga mellan dessa två värden. Fotspåren, som gjorts i nybildad vulkanisk aska från en intilliggande vulkan, består av tre parallella spår, gjorda av tre individer, varav en gått i den andres fotspår. Totalt finns 69 fotavtryck på en sträcka av ungefär 10 meter. Att avtrycken konserverats så väl beror på en serie ytterst osannolika, gynnsamma omständigheter.
Fotspåren har orsakat en stor mängd publikationer och böcker.
Allmänt menar man att det är individer av samma art som Lucy, dvs
Australopithecus afarensis, som gjort dem. Trots detta erkände Mary
Leakey ett år efter upptäckten att avtrycken var
"anmärkningsvärt lika moderna människors".[17] Det mest ingående studiet av Laetoliavtrycken har
utförts av Russel Tuttle vid University of Chicago. Eftersom man inte
tidigare studerat människor som normalt går barfota, började
han med att studera Machiguengaindianerna, ett folk i Peru. Han undersökte
mer än sjuttio individer från 7 till 67 års ålder,
både män och kvinnor. Bl a så gjorde han avgjutningar av
indianernas fotavtryck när de gick i fuktig sandjord. Hans slutsats var
att avtrycken från Laetoli var anmärkningsvärt lika avtryck
från moderna människor som vanemässigt går utan skor.
Under alla förhållanden kan vi lägga åt sidan de lösa antaganden som säger att Laetoliavtrycken gjordes av individer av samma art som Lucy, Australopithecus afarensis. Fotavtrycken från Laetoli antyder att åtminstone ytterligare en hominid strövade omkring i Afrika vid samma tid.[18]Tuttle erkänner också att "om man inte var säker på att avtrycken var så gamla, så skulle vi omedelbart dra slutsatsen att de hade gjorts av individer tillhörande människosläktet". Det enda som avhåller Tuttle från att anse att avtrycken är mänskliga, är således att dateringen inte stämmer med evolutionsperspektivet. Albert Einstein sade en gång att "det krävs en teori för att kunna tolka fakta". Och så fungerar vetenskapen. Utan en bakomliggande teori blir observationer och mätningar meningslösa. Den vetenskapliga metoden bygger på denna och liknande principer. Fördelen med sådana "spelregler" är att vetenskapliga resultat därmed blir kommunicerbara. Nackdelen är att vetenskapen begränsas till att ställa upp modeller av verkligheten i stället för att vara ett uttryck för verkligheten själv. Ingen har emellertid lyckats hitta på något bättre system. Att Laetoliavtrycken och andra fynd tolkas utifrån evolutionsscenariot är således helt i sin ordning. Men, och här vill jag verkligen komma med ett men, det innebär samtidigt av avtrycken också kan tolkas utifrån andra modeller. En sådan är skapelsemodellen. Samtidigt som dateringsmetoderna anses vara mycket säkra, har vi nu sett två exempel på fossil, som trots att de är mycket gamla, verkar komma från moderna människor. En slutsats kan givetvis vara att de inte alls kommer från moderna människor. I så fall är de ingående studier (anatomiska etc) som gjorts av fynden, felaktiga. En annan möjlighet är att dateringarna inte stämmer. En tredje möjlighet är att både dateringar och analyser stämmer, men att evolutionsscenariot är felaktigt. Vilken tolkning vi väljer, beror uppenbarligen på vilken utgångspunkt vi har. Den mest vetenskapliga tolkningen, där vi helt enkelt accepterar de vetenskapliga observationerna och utgår från att både dateringar och analyser är korrekta, talar således emot evolutionen. Förhoppningsvis har det vid det här laget framgått vilka svårigheter och osäkerheter som de olika teorierna för människans ursprung brottas med. Forskarna är långt ifrån överens om hur människans utvecklingslinje ser ut. Det man är överens om, är själva evolutionsscenariot. Frågan är således inte om fossilen bevisar att människan utvecklats från lägre stående arter. Att människan är ett resultat av en gradvis utveckling, det "vet" man ju redan. Materialismens heliga princip säger detta. Nej frågan gäller i stället vems fossil som utgör våra sökta förfäder. Den forskare som råkar hitta "den felande länken" kommer givetvis att skörda både berömmelse och pengar. Om nu forskningen kring människans ursprung vore så objektiv och förutsättningslös som man vill göra gällande, skulle man t ex förvänta sig att varje kompetent forskare hade tillgång till alla de olika fossil som hittats. Så verkar långt ifrån alltid vara fallet. Svartsjukt bevakar man de benbitar man varit tursam nog att finna. Och framför allt är man mycket tveksam till att låta forskare med kritiska synpunkter granska de fossil på vilka man byggt sina egna teorier. Paleoantropologen[19] Adrienne Zihlman vid University of California, Santa Cruz, berättar t ex om när hon vid ett tillfälle skrev till Don Johanson och bad att få se de fossil han hittat i Etiopien (bl a Lucy). Johanson svarade att hon skulle få tillstånd endast om han fick förhandsgranska varje artikel hon skulle skriva om dem. Hon avböjde, eftersom hon uppfattade detta som en form av censur.[20]
Och ännu mer problem... Om det är något som karakteriserar det mänskliga släktträdet så är det ordet "förändring". Forskarnas syn på hur vi är besläktade med aporna revideras ständigt. Under de senaste 25 åren har man t ex ansett att människans och schimpansens gemensamma förfader levde för cirka 6 miljoner år sedan. Helt nyligen publicerade ett forskarlag vid avdelningen för evolutionär molekylär systematik i Lund en artikel i Journal of Molecular Evolution, där man redovisade undersökningar av förändringar i arvsmassan hos schimpans och människa (den i föregående avsnitt nämnda molekylära klockan). Forskarnas slutsats var att schimpans- och människolinjerna varit åtskilda i minst 13 miljoner år, dvs mer än dubbelt så länge som man ansett tidigare. Om denna syn blir allmänt accepterad, kommer den att ställa till stor oreda för paleoantropologerna, eftersom alla dateringar måste ändras. Många forskare har naturligtvis avfärdat resultaten och tidskriften Nature refuserade artikeln.[21] Olika tolkningar och dateringar av kända fossil leder fram till flera olika tänkbara scenarion. Hösten 1996 såg det mänskliga utvecklingsträdet ut ungefär så här:
1986 upptäckte Tim White, som arbetade med Don Johanson och andra vid Olduvai Gorge, ett ofullständigt skelett av en vuxen [Homo habilis] individ, som fick beteckningen OH62 och daterades till ca 1,8 miljoner år. Kraniet och tänderna hos OH62 var mycket lika de betydligt mindre Homo habilisskallarna 1805, 1813 och OH24 och klassificerades därför på samma sätt som dessa. Det här var emellertid första gången man hade hittat fossila skelettdelar i så omedelbar närhet till en Homo habilisskalle [tidigare hade man bara funnit kranier och käkar och visste således inte hur skelettet såg ut]. Det överraskande var att kroppen av denna vuxna Homo habilisindivid inte var stor, vilket man antagit att Homo habilis var. Den var i själva verket mindre än Lucy -- strax under 90 cm lång. Vi har således starka bevis för att den art som är känd under beteckningen Homo habilis inte är någon verklig art, utan består av en blandning av material från åtminstone två olika arter -- en stor och en liten.[25]Lubenow menar att de storväxta Homo habilisfynden mycket väl kan klassificeras som Homo sapiens medan de småväxta fynden (t ex OH62) bäst beskrivs som en variant av Australopithecus. Dean Falk, som undersökt avgjutningar av insidan av kranierna från två homohabilisfossil, KNM-ER 1470 (denna skalle har tidigare diskuterats i samband med Lucy) och KNM-ER 1805, kom fram till följande slutsats, som helt stöder Lubenows åsikt:
De fakta som presenterats... visar att KNM-ER 1805 inte hör till homo... formen på avgjutningarna från KNM-ER 1805 är liknande som hos en afrikansk apa av släktet Pongidae, medan avgjutningarna av KNM-ER 1470 har samma form som hos en modern människa.[26]Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de olika hominidfossil som hittats antingen kan klassificeras som utdöda primater (människoapor) eller varianter av fullt utvecklade människor. Inga fossila fynd bevisar med tvingande nödvändighet att människan har utvecklats från aporna[27]. Det mänskliga utvecklingsträd som i många läroböcker presenteras som ett faktum bygger i själva verket på antagandet att evolutionen är sann och utgör således inget bevis för evolutionen. Ja knappast ens något indicium, eftersom både datorer och flygplan också skulle kunna ordnas upp i liknande trädstrukturer utan att detta för den skull vore något bevis på att de uppstått av sig själva. I Dagens Nyheter den 28/9 1994 fanns en artikel med rubriken "Bilden av människans ursprung allt otydligare". Underrubriken var, "Fler fynd gör vår tidigaste historia till en härva av svårtolkade benknotor". Inledningsvis kunde man läsa följande:
För inte så länge sedan var det vanligt att forskarna ritade upp detaljerade stamträd och målade upp levande beskrivningar av de avlägsna förfädernas sociala liv. Vad grundade de sina antaganden på? Oftast inte mer än ett par käkhalvor eller en hög med efterlämnade stenredskap. Utifrån sina egna förutfattade meningar läste de helt enkelt in vad de ville i det magra bevismaterialet. Så gott som samtliga paleoantropologer har begått gruvliga misstag, som de fått äta upp i efterhand.Artikeln slutar med följande ord:
Bara en sak är säker: vårt stamträd liknar alltmer en vildvuxen buske och våra utdöda släktingar en förvirrande samling av tvåbenta särlingar.Lord Solly Zuckermann, känd paleoantropolog vid University of Birmingham och expert på just Australopithecus, diskuterar i en av sina böcker olika vetenskapsgrenars objektivitet. Trots att han själv arbetar inom området, är han uppenbarligen skeptisk till många av de självsäkra slutsatser, som vissa av hans kollegor alltför ofta drar.
Vi rör oss sedan ut från den objektiva sanningen in i de områden av påstådd biologisk vetenskap, som extrasensorisk perception [tankeläsning och liknande] eller tolkningen av människans fossila historia, där allt är möjligt för den troende -- och där den som har en brinnande tro ibland kan tro på flera motsägande saker på samma gång.[28]Du kan läsa om livets uppkomst i: Inledning
[1] Begreppet hominid används av
evolutionister för att beteckna människan och hennes
evolutionära förfäder.
[2] Skapelseberättelsen i Bibeln gör
anspråk på att vara en sådan dokumentation, nedskriven av
Skaparen själv (eller snarare berättad för Mose som sedan skrev
ned den). Eftersom vi just nu diskuterar vetenskapliga observationer,
räknar jag inte in Bibelns skapelseskildring i ovanstående
resonemang. Denna kommer att diskuteras senare.
[3] Vi bortser då från
förekomsten av tidsmaskiner.
[4] M Bowden, Ape-Men -- Fact or
Fallacy?, Sovereign Publications, Bromley Kent, UK, 1977, sid 46.
[5] I modern tyska så stavas detta
Neandertal.
[6] Baker Book House, 1992, sid 37.
[7] Homo sapiens (den vetande
människan) är den latinska beteckningen på den moderna
människan.
[8] Michael Day, Guide to Fossil Man,
Fourth Edition, University of Chicago Press, 1986, sid 128-29.
[9] Martin Lubenow, Bones of Contention,
sid 83.
[10] Ovanstående resonemang styrks av en
artikel i Science, vol 274, den 13/12 1996, skriven av Carl C Swisher m
fl med titeln "Latest homo erectus of Java: Potential contemporaneity
with homo sapiens in South East Asia". Författarna
föreslår i denna artikel att homo erectus fortfarande levde
på Java åtminstone 250 000 år efter att hon ansetts vara
utdöd. Swisher och hans medarbetare bygger detta på
kalium-argon-dateringar av två viktiga fossil. Om denna slutsats är
riktig, måste enligt artikeln, en kvarleva av homo erectus ha levt
samtidigt som moderna människor och neanderthalare.
[11] KNM står för Kenya National
Museum och ER för East Rudolf, dvs östra sidan av Lake Rudolf i norra
Kenya.
[12] Simon and Schuster, New York, 1987, sid
160.
[13] "One Hundred Years of Paleoanthropology",
American Scientist 74, July-August 1986, sid 419.
[14] Det finns två varianter av
Australopithecus, nämligen africanus och afarensis. Lucy är ett
exemplar av afarensis.
[15] "Fossils and the Mosaic Nature of Human
Evolution", Science, 31/10 1975, sid 428.
[16] "Homo erectus in human descent: ideas and
problems", Homo Erectus, Papers in Honor of Davidson Black, Becky A
Sigmon and Jerome S Cybulski, editors. University of Toronto Press 1981, sid 79
- 80.
[17] "Footprints in the Ashes of Time",
National Geographic, april 1979, sid 446.
[18] Russel H Tuttle, "The Pitted Pattern of
Laetoli Feet", Natural History, mars 1990, sid 60 - 65.
[19] Paleoantropologi är den vetenskap
som studerar mänskliga fossil.
[20] Ellen Ruppel Shell, "Flesh and Bone",
Discover, December 1991, sid 41.
[21] Uppgifterna hämtade ur Metro,
23/10 1996.
[22] "Geomorphological Dating of Cave Openings
at Makapansgat, Sterkfontein, Swartkrans and Taung", Nature, 246 (9 Nov
1973), sid 75 - 79.
[23] Tattersall, Delson and Couvering eds,
Garland Publishing, New York, 1988, sid 571.
[24] The Human Career: Biological and
Cultural Origins, University of Chicago Press, 1989, sid 113.
[25] Baker Book House, 1992, sid 164-165. Man
har alltså gjort andra fynd av betydligt mer storväxta individer,
som också klassificerats som homo habilis. Ett försök
att förklara detta är att anta att hannar och honor var olika stora
(jfr den tidigare diskussionen om Lucy). Detta är dock omtvistat.
[26] Dean Falk, "Cerebral Cortices of East
African Early Hominids", Science, 221, 9/9 1983, sid 1073.
[27] En vanlig missuppfattning är att
människan enligt darwinismen utvecklats ur schimpanser eller gorillor.
Detta är helt fel. Forskarna menar att både människan och
människoaporna har sitt ursprung i någon numera utdöd apart.
[28] Solly Zuckerman, Beyond the Ivory
Tower, Taplinger Publishing Company, New York, 1971, sid 19.