Kaffe Home Bilder Folkslag Fotoalbum Kaffe Länkar Mari Ordspråk Projekt Recept Sångtexter Skämt

 

HUR KAFFET KOM TILL SVERIGE.

Det kungliga sändebudet Claes Brorson Rålamb (1622-1698), som reste till Konstantinopel 1657, är den förste svensk som har skrivit om kaffe. Om han är den förste svensk som druckit kaffe är mera svårbevisat - men i varje fall var han en av pionjärerna. Hans utsaga visar att drycken var helt okänd i Sverige. Hans kollega, Varner, inspirerade honom att skriva något om kaffe. Rålamb var långt ifrån imponerad av den nya bekantskapen. Han jämförde kaffe med hemlandets njutningsmedel brännvin och påstod att den exotiska drycken tilredes aff ett slags Erter ifrån Egypten och sörplas in emellan läpparne sjudande hett.

Det skulle dröja drygt 25 år innan kaffet kom till Sverige. Man vet genom anteckningar i importräkenskaper att ett skålpund ( 0,425 kilo ) importerades till Göteborgs hamn 1685. Tre år senare upptogs kaffe i apotekartaxan. År 1695 finns uppgifter från Stockholm om ytterligare import, men partiet var litet, endast ca:25 kg.

Det brukar heta att kaffedrickandet i landet kom igång på allvar först sedan Karl XII ( 1682-1718 ) återvänt från Turkiet. Till saken hör att hjältekungen hade en svärm med turkiska fordringsägare i bakhasorna vid hemkomsten, och man får förmoda att dessa herrar emellanåt behövde styrka sig med sitt hemlands kaffe.
Kung Karl var inte obekant med drycken.

Uppgifter finns att han och hans karoliner rekvirerat 3 1/2 kg varje dag under den långa turkiska exilen. Det finns med andra ord flera turkiska anknytningspunkter till vårt tidiga kaffedrickande.

Linné fastslog drygt trettio år efter Karl XII:s död at Turkarne lärdt oss kläda oss hema och at dricka Coffé.

De första kaffetårarna i landet serverades i privata sällskap och det blev "inne" bland societeten.
Kaffet serverades i pyttesmå koppar och ansågs så dyrbart att det blott serverades vid festliga tillfällen och på söndagar.
Ett skålpund ( 0,425 kg ) var värt 50 daler kopparmynt eller lika mycket som en dräng fick i kontant ersättning under ett helt år (1740).

Bruket att dricka kaffe spred sig likväl relativt snabbt och fick med åren en sådan omfattning att det brukar heta att kaffe blev en av frihetstidens symboler. Linné skrev att "hos oss drickes kaffe i allmänhet efter middagen ända till tre koppar, blandat med socker och grädde". Till gästfriheten hörde att både kopp och fat fylldes. Att dricka "på bit" och från fat försvann hos herrskapsfolk först på 1780-talet.
Undantagsvis kokades kaffe också i glasflaskor. När Abraham Abrahamsson Hülpers (1734-1798) reste till Skåne sommaren 1759 antecknade han om en herr Boman i Helsingborg och en "särdeles metod att koka klart kaffe med mirage".
Man tager en florintinerflaska som med vatten föres varm, sedan lägges ett eller flera lod(ett lod:13,28g) kaffe däruti och kokas kaffe, då flaskan lutande lägges på glöd. Observera att halsen icke får vara täppt.

Kaffet förbjuds

Myndigheternas intresse för kaffe är av tidigt datum i Sverige. Redan år 1733 fanns en förordning som reglerade öppethållandet av kaffehusen. Klockan sju på kvällen var det stängningsdags - på sommaren tre timmar senare. Det hette: "De som bo hos värden och äta som inackorderingar insläppas. Undantag göres även för dem vilka ha för vana att till kaffehuset skicka efter mat och sitt övriga nödtorft för att hemma på sin kammare äta."

Vid 1756 års riksdag blev kaffet för första gången i Sverige politiskt slagträ. Då genomdrev bönderna ett totalförbud mot kaffe i landet. Det var en hämndaktion mot de andra stånden, vilka nekat bönderna fri husbehovsbränning. Bakgrunden till förbudet att bränna brännvin var den svåra spannmålsbristen.

För kaffevärdarna blev förstås förbudet extra kännbart, men myndigheterna kunde tänka sig att ge kompensation - de fick bränna och försälja brännvin och "andra likörer". Att slå starkvarorna i kaffet kallades panacé (egentligen universalmedel) och en panacé-tass (kopp med panacé) var oftast liktydigt med kaffegök.

SPÅ I KAFFESUMP

Magin kring kaffet fick en nydimension i och med att kaffesumpen kom att ingå i siares och spåkärringars arsenal. Upprinnelsen till detta är inte klarlagd, men att spå i kaffesump är en internationell företeelse. En av 1700-talets mest omskrivna spåkvinnor var en mamsell Ulrica Arfwidson som bodde i Stockholm och verkade i ett litet kyffe invid Johannes kyrka. Hon räknade kungahuset, hovkretsen och aristokratin till kundkretsen. Många av tidens fritänkare blev mystiker om natten.

Kungen, Gustav III, besökte spåmamsellen vid ett tillfälle, en decembernatt 1788. Hon varnade honom då för en viss person som hav skulle möta samma natt. I verkligheten hette den utpekade Adolf Ribbing sedermera en av Anckarströms kumpaner vid planläggningen av kungmordet. Kungen mötte också mycket riktigt den utpekade Ribbing. Hennes förutsägelse, det nattliga mötet och mordet inspirerade Guiseppe Verdi (1813-1911) till operan "Maskeradbalen" (1859).

ANDRA OCH TREDJE FÖRBUDET

Sommaren 1794 kungjorde förmyndarregeringen under hertig Karl (1748 - 1818) - den blivande Karl XIII - ett förbud mot kaffedrickning i landet. Kaffedrickningen hade nu blivit så populärt att det ur handelspolitisk synvinkel blev oacceptabelt i det rådande dåliga konjunkturläget att importera kaffe. Allt för mycket valuta rann ut ur landet, för att vitsa till det. En uppgift säger att kaffet kostade 13 tunnor guld om året, att jämföras med halvannan tunna år 1755.

Det etablerades också en svart kaffemarknad. Kaffe erbjöds alla som var beredda att betala bra. Myndigheterna hade svårt att bemästra situationen och förbudet fick långt ifrån den verkan som var avsedd. Till och med änkedrottningen Sofia Magdalena (1748-1813) hörde till lagbrytarna, och unge kungens hov lät rekvirera fyra hästar när det kungliga "kaffeköket" skulle transporteras till en manöver i Skåne. På manövern dracks kaffe allmänt både i tälten och på marketenterierna. De främmande diplomaterna i Stockholm förlöjligade öppet förbudet, vilket inte är så svårt att förstå.

Men det fanns också andra åsikter...
Kaffehatarna i landet såg "Caffe-bruket" som en osed och fördärvligt i största allmänhet och nu äntligen hade det hänt något positivt.

I det politiska bladet "Anmärkaren" lovsjängs brännvinet som kurerade sjukdomar och förlängde livstiden medan man angav kaffets upphovsman vara Lucifer och munnarna att gå som pepparkvarnar (1818). Med tiden fick hemlighetsmakeriet kring kaffet sådan omfattning att den nytillträdde ungen kungen, Gustav IV Adolf (1778-1837), fann för gott att upphäva förbudet "tills vidare" som det hette (1796).

Hans faster skrev i sin dagbok:
Det var alltid vanligt, att värdinnan efter middagen erbjöd gästerna att gå in i nästa rum för att där "träffa en vän". Detta förekom t.o.m. mera inom borgarklassen än i adelsfamiljer.
Skalden Johan Henric Kellgren (1751-1793) bjöd sina vänner för säkerhets skull på te, men serverade kaffe med kommentaren: " Det finns brunt te!"

Ett tredje kaffeförbud utfärdades 1799 efter två verkliga nödår i landet, och denna gång kom förbudet att gälla fram till 1802.
Man kom på att experimentera friskt med ersättningsmedel. En av dem är Johan Fischerström, som rekommenderade rostat råg och korn. Det här kallades "svenskt kaffe".

1800-TALET

Kaffet, som måste importeras för dyra pengar, var ständigt omgivet av förordningar och förbud. På landsbygden dröjde det länge innan kaffedrickningen blev vanlig. -Vid en middag i Hälsingland på 1790-talet antecknades att endast de närvarande högre ståndspersonerna serverades kaffe, och detta skedde då i ett särskilt rum.

Först under de sista 25 åren under förra seklet kunde det hejdlösa superiet i landet hävas. Kaffeälskarna blev ett härdat släkte. Från 6 April 1799 och 3 år framåt var kaffet åter bannlyst i landet. Ännu ett totalförbud, alltså. Det fjärde och sista kom 30 April 1817 och varade fram till 5 September 1822. Trots alla motigheter hade kaffet kommit till Sverige för att stanna.

År 1814 återinfördes skyldigheten att lämna mantalsuppgift om inkomst av tjänst, yrke eller hantering samt av fastighet. Däremot inte av kapital. Dessutom skulle uppgifter lämnas för beskattning enligt "bevisningen" för konsumtion och överflöd". Det var nu kaffet kom in i bilden. Drack man kaffe eller vin, rökte tobak och innehade lyxmöbler drabbades man av särskild lyxskatt.

Om en linkramhandlarehustru vid namn Maria Elisabeth hette det att hon "dricker kaffe, nyttjar siden". För kaffetörsten utgick 12 shilling i skatt vare år. Om pigan i huset, en Anna Fahlström antecknades, att hon "dricker kaffe, nyttjar mindre siden". Hon debiterades mindre skatt också när det gällde kaffet. För män var uttrycket "dricker vin och kaffe, spelar kort" en nära nog stående fras i mantalsprotokollen. År 1823 upphörde lyxbeskattningen av kaffe och övriga lyxvaror, som tur är!

Kaffe blev med tiden speciellt kvinnornas favoritdryck. De betydligt konservativare männen anammade också kaffet, men på sitt sätt - genom att envisas med att hälla brännvin i det.

Det var alla gånger inte så gott att förstå sig på det här med kaffe. I en av många rövarhistorier om nymodigheten figurerar en stadig bondgumma, som kokade fläsk tillsammans med kaffe bönor. Hon kunde in riktigt förstå att de besynnerliga "ärtorna" aldrig blev helt mjuka och färdigkokta trots att fläsket i det närmaste var sönderkokt. I en annan berättelse figurerade en byskomakare, som själv nedtecknade sitt första minne av mötet med kaffe:

...På Mönstrås marknad 1826 var kaffe till salu. Jag blev frestad att smaka på det och köpte mig en kopp för 8 styver. Det var icke serverat med socker och grädde utan sådant som det hälldes ur pannan. Det var beskt och smakade i mitt tycke illa och var därtill så försmädligt varmt. I ångesten över mina förlorade pengar och den missräknade smaken måste jag likväl förtära det, men på bottnen var en smula sirap, så att jag hade då ändå något för mina pengar.

Det bedrevs propaganda mot att folk skulle strunta i det koffeinfarliga, "giftiga" kaffet, och i stället dricka inhemska och ofarliga ersättningsmedel. Dessa ville att folk helt skulle avstå från den äkta varan.

Redan 1841 hittar man ett industriellt framställt kaffesurrogat i Sverige. Det var hovmarskalken, greve Anton Barck som lanserade ett "Aromatiseradt Hvitbets-Caffe" i tron att hans förtag Malmö sockerfabrik Patrioten skulle kunna räddas från en hotande konkurs. Greven bad Kongl.Sundhets Kollegiilledamöter i Stockholm om ett uttalande om produkten som påstods vara hälsosammare än och endast hälften så dyrbar som riktigt kaffe. Sedermera upphörde tillverkningen år 1842.

De tappra propagandisterna och alla surrogattillverkare nådde emellertid aldrig fram till målet. Importen av kaffe bara steg och steg. Åren 1871-75 importerades 9469 ton orostat kaffe, 1896-1900 hela 24 183 ton, under året 1911 var importsiffran 35 523.

Det var först åren omedelbart före och efter sekelskiftet som kaffe kan sägas ha blivit Sveriges nationaldryck. Kaffe förekom både till vardags och till fest. Man började dagen med kaffe och fortsatte med förmiddagskaffet, som allmänt kom att kallas elvakaffe efter klockslaget när det serverades.

Det myckna kaffedrickandet skulle ge upphov till både oro och debatt. En undersökning visade att drygt 57% av småskolebarnen fick kaffe och ingenting annat som morgonmål, 47% av barnen drack kaffe två gånger om dagen och 16% tre eller flera.

Oftast köptes kaffet orostat i hökarbodar och hos kaffehandlare varefter man själv rostade, malde och kokade det. I de större städerna hade färdigrostat kaffe funnits att köpa sedan 1860-talet, men det ansågs av de allra flesta som luxuöst och dyrbart. Handelsvara i större omfattningar blev det fabriksrostade kaffet först under 1920-talet. En stor nyhet var då också färdiga förpackningar med malet kaffe. Man behövde med andra ord inte ens mala bönorna själv.

Under 40 år blommade kafélivet som aldrig förr i vårt land. Kaféet blev svenska folkets egna vardagsrum. Även på mindre orter fanns ofta flera kaféer, i småstäderna räkandes kaféerna i flera tiotal, i storstäderna fanns hundratals. Under beredskapsåren, 1939-45, spelade kaféet en viktigare social roll än någonsin tidigare - och senare - trots ransonering och surrkok. Kaffet hade ransonerats redan i krigets inledninsskede och under krigsåren sjönk konsumtionen till 42%. Julen 1943 betalades hela 50 kr för ett kilo kaffe på den svarta marknaden. Priset skall jämföras med dåvarande butikspris, som var 5:70 kr per kilo.

Landet översvämmades också av mer eller mindre lyckade kaffesurrogat av vilka 155 fabrikat godkändes av myndigheterna. Man beräknar att 45 milj. ton kaffesurrogat tillverkades under krisåren.

På 1950-talet kom musikmaskinen - jukeboxen - in på kaféet, blinkande färggrann och tufft designad, men trots allt en blek kopia av forna tiders levande musik. För 25 öre snurrade plattor med Stan Kenton, Calle Jularbo, Judy Garland mm. Så plötsligt förändrades allt. Televisionen gjorde svensk entré på allvar i slutet av 1950-talet och med den försvann det mesta av det enkla kafélivet. Många gamla kaféer fövandlades till grillbarer, pizzerior och korvbarer, andra slog igen för alltid.

I slutet av 1980-talet började kafélivet blomma upp igen i Sverige. Flera små, nyetablerade kaféer öppnade över hela landet. Rent statistiskt dricker vi svenskar det mesta kaffet hemma, men kaffedrickandet utanför hemmet tenderar att öka. Kaffeautomater finns i dag på de flesta större arbetsplatser och som en ynnest från skattemyndigheterna utgår ingen speciell skatt på kaffe på jobbet....

 

Back Next

källa:Kaffeboken  
Last modified: november 25, 1998