Får det lov att vara ett krikon?     (Recept)

Ett pärlband av blå frukter döljer sig under grenens grönska. Tore Hansson är stolt över sitt unika karlslundskrikon, ett av de ljuvligt goda fattigmansplommon som han har samlat i sin Örebroträdgård
Som en kvast mot skyn växer trädet ända tills frukterna kommer. Då tyngs grenarna ner mot marken och trädet liknar i stället en dadelpalm. Det mest fantastiska med karlslundkrikonet är det orginella växtsättet, säger Tore. Det är alldeles unikt. Trädet ger dessutom riklig skörd av frukterna som är smakliga och fina att koka marmelad på.

På spaning efter krikon.
Tore är välkänd konservator med fiskavgjutning som specialitet. Han är också en passionerad naturkännare och botaniker. Rotäkta plommon, krikon, och mirabeller fanns på Åby gård redan när han kom hit för 30 år sedan. Att reda ut vad som är vad blev en botanisk utmaning för honom. Det har nämligen ingen annan före honom lyckats med. Han börgade spana efter dem på gamla torpställen, i snår och skogsdungar. Han tog rotskott och planterade i sin egen trädgård. I dag konstaterar Tore med ett leende att han misslyckats med botaniken. Gränserna mellan arterna är oklara, och hybrider mellan dem är alltför vanliga. Gemensamt är dock att de är rotäkta och av plommonsläkt (prunus) Är trädet försett med långa torn (taggar) är det antagligen ett krikon eller en mirabell. Mirabellen är högre och mer trädlik än krikonet. Den kan bli hela åtta meter hög. -Dessutom är mirabellens frukter köttigare än krikonets. De innehåller helt enkelt mer fibrer, säger Tore och bjuder oss att smaka på Åby rundgula mirabell, en söt frukt med mycket arom och tuggmotstånd. Att trädet är rotäkta innebär att de sprids genom rotskot. Varje skott ger ett nytt träd identisk med moderplantan. Det har Tore påtagliga bevis på. Hans krikon drabbades av monilia, och han fick till sin stora sorg ta bort dem. Våren därpå poppade det upp små rotskott i gräset runt modersplantan. I dag har han ett oräkneligt antal krikonungar, som är på väg att bilda en dunge.

Lättodlade klenoder
Fattigplommon dög aldrig i slott och herresäten. Här köpte man i stället förädlade fruktsorter på samma sätt som vi gör i dag; berättar Tore. Men för torpare och bönder var de en gåva. Ingen var för fattig för att äga en fruktlund, och rotskott byttes friskt mellan gårdarna. Nu hoppas Tore att vi ska återupptäcka den fruktskatten. –Det rör sig klenoder från en svunnen tid, säger han. De är värda att bevaras av flera skäl. För det första därför att de utgör ett kulturhistoriskt arv, för det andra därför att de är så lättodlade. Så några skötseltips får vi inte med oss från Åby gård. Inga gödsel- eller beskärningsråd. –De sköter sig själva helt enkelt, säger Tore

Från tidningen Land nr 36 den 10 september 1993
Skrivit av Lena Israelsson

         Pomolog Dahls åsikter om krikon från 1943.

Svenska krikon.
Man kan ha skäl att fråga, varför icke svenskarna använder sina egna krikon lika gärna som de engelska. På flera ställen i landet växer de förvildade, och på ännu flera ställen ser man tjogtals med träd i alla åldrar i gamla numera övergivna trädgårdar; men endast sällan träffar man en person, som har smakat frukten efter vederbörlig kokning till sylt, mos, marmelad eller saft. Och dock äro dessa frukter särdeles värdefulla, då de genom kokning ger en mycket vackert rödfärgad produkt, lika fin som vore den beredd av storfruktiga plommon. I vissa fall äro de starkt sura, och sådana äro naturligtvis mest värdefulla till saft, närmast motsvarande den som beredes av svarta vinbär. Andra typer med mindre syra kunna efter att ha kokats med tämligen litet socker ge ett både vackert och gott mos, ytterst lämpligt att serveras exempelvis till gröt. Det är skada, att frukterna av dessa små träd så ofta få falla till marken och gå till spillo. Vissa av träden äro antagligen fullt värda att odlas, naturligtvis icke i förvärvs-fruktodlingar men väl i undangömda hörn av privata trädgårdar, där de utan nämnvärd vård kunna ge rätt ansenliga mängder värdefull frukt. Odlingen är ytterligt enkel: de äldre exemplaren skjuta lätt rotskott, som kunna flyttas utan svårighet. De gamla exemplaren torde aldrig ha fått beskärning, gödsling eller besprutning och synas ändå vara friska, varför också de unga antagligen skulle reda sig utan mera sakkunnig vård. Deras frukter mogna vanligen tämligen sent på hösten och äro oftast något mindre än Frogmore.