Så hände det, att en vacker dag trillade två av andarna ner på det berg vid sjön Ralångern, på vilket Katrineholms slott nu står, och sen dess har hela deras familj och släkt bott där. Ingen vågade ofreda dem eller komma dem i närheten
Men så hände det en gång, att en herreman skulle bygga sig ett slott på godset Katrineholm, som han ägde. Eftersom han var en klok man, lät han bygga det på hälleberget, där bergafolket bodde. Bergakungen vart förgrymmad häröver, men hans hustru, som var stillsammare och fredligare till sinnet, bad sin man att han skulle ta't med ro och vänta och se vad de där herrskapen hade i sinnet först
När sen slottet var färdigt, gifte sig den där herremannen med en ung och vacker fröken, och när brölloppet stod, stod också glädjen högt i tak på slottet. Men det dröjde inte länge förrän hon träffades av sorger och bekymmer.
En dag när hon satt ensam hemma på slottet och spann, stod plötsligt en liten kvinna framför henns och neg så vackert och sade: Min härskarinna ber att ni ska komma på besök hos henne, och om ni villfar hennes begäran, kommer ni att rikligen belönas därför.
Slottsfrun undrade vad ett dylikt budskap skulle innebära. Men hon hade ett gott samvete och var för övrigt modig och oförskräckt, varför hon följde med kvinnan nedför trapporna och vidare ned i källaren. Där nere öppnade kvinnan en lönndörr i klippan, och så gick båda genom en lång underjordisk gång med väggar av guld och silver. Där fick hon se en liten man som vankade fram och åter utan att säga någonting men fixerade slottsfrun med ett bönfallande uttryck i ögonen. Kvinnan gick vidare med slottsfrun efter sig, och till slut drog hon undan ett förhänge, och där fick slottsfrun se en dvärgkvinna till, som låg till sängs i stor vånda och ifärd med att föda barn. Men se då! Blott och bart den kristna slottsfruns närvaro gjorde sitt till att bergakungens hustru - ty det var hon - blev lyckligt och utan vånda förlöst. För att uttrycka sin tacksamhet av mot slotsfrun tog hon fram ett skrin, som var fyllt av guld och ädla stenar av alla slag, samt sade: Tag nu det här skrinet och tänk på mig, men håll tyst med vad som hänt, ty annars råkar du i olycka. -Sade och gick. Slottsfrun gick också tillbaka till slottet, där hon gömde skrinet.
Men så en dag, när deras mor var borta, hade barnen lyckats spåra upp skrinet och hade just tömt ut alla de vackra smyckena på golvet, då deras far kom in. Han blev aldelles häpen över att finna barnen lekande med såna skatter och tillfrågade sin hustru, hur det kunde hänga ihop. Men hon teg som muren. Då blev slottsherren arg och sade, att hon själv var ett troll, som han sett komma ridande på en kvast genom luften, vilket hade till följd att slottsfrun blev ängslig och började gråta och till slut nödgades tala om sitt besök hos trollen nere i berget. Men hon tillade: Nu har både du och jag sett våra bästa dagar, och din nyfikenhet kommer att bringa oss olycka, kanske värre än du någonsin kan ana.
Några dagar senare visades en ö ute i sjön. den kom helt plötsligt upp till ytan. Den hade nog varit uppe en gång förut men sjunkit, vad nu orsaken till att den ånyo kom upp - om det månne var trollen i berget, som stod i förbund med sjörået eller den onde själv - men så var det emellertid.
Ön blev kvar, och slottsherren tyckte det skulle vara roligt att fara ut och titta på den. Hans fru och de små gossarna skulle följa med i båten, men i sista ögonblicket vägrade hans fru att följa med på färden, enär hon anade att den skulle sluta olyckligt. Hon stod där gråtande på stranden, när mannen och de små gossarna for sin väg ensamma.
Så rodde de bort till ön, och i samma ögonblick som båten tog iland vid den förtrollade ön, hoppade de båda gossarna ur båten och stod med ens på ön. Men i och med detsamma försvann både ön och de små gossarna i djupet av Ralångern. deras sörjande fader sat där i båten och kunde ingenting göra. Han återsåg dem aldrig mer.
under den tiden satt den stackars slottsfrun hemma på slottet och grät så bittert över förlusten av sina små barn, så hon till slut dig sotdöden på slottet. Mannen for bort till ett främmande land och kom icke mer igen.
Sedan dess har det stora slottet stått tomt, och det är knappast troligt att någon vågar sig på att flytta dit igen.