[ A ]


A,
slanguttryck för amfetamin.
AA,
Anonyma Alkoholister (Alcoholic Anonymous) är självhjälpgrupper bestående av före detta alkoholmissbrukare. Den första AA-gruppen bildades 1935 i Ohio, USA, av en alkoholiserad allmänpraktiserande läkare, doktor Robert Smith (dr Bob) och hans likaledes alkoholiserade vän, börsmäklaren Bill Wilson (Bill W.). De upptäckte att om de träffades och utbytte erfarenheter, var det lättare att hålla sig nykter. Doktor Bob öppnade därför sitt hem även för andra med liknande problem. Under dessa diskussionsmöten förblev deltagarna anonyma och kallade varandra vid förnamn och efternamnsinitial. På ett tidigt stadium skrev de första 100 medlemmarna ned sina erfarenheter och skapade AA Big Book, en gemensam livsfilosofi. AA med sina tolv steg eller tolv budord hade fötts. Oxfordrörelsen var den religiösa inspirationskällan. AA:s tolv steg som numera översatts och tryckts på snart sagt alla språk formar sig till bekännelser av de egna bristerna och svagheterna. I de tre första punkterna erkänns existensen av en högre makt: " 1. Vi erkände att vi var maktlösa inför spriten - att vi förlorat kontrollen över våra liv. 2. Vi kom till insikt om att en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd. 3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade Honom." AA växte till en folkrörelse över hela världen och har nu över en miljon medlemmar i 76 000 lokalgrupper i 118 länder. AA-grupperna samlas på fritiden, och under dessa möten får varje deltagare lära sig ödmjukhet inför sitt öde och att sätta gruppens välfärd framför sin egen. Deltagarna uppmanas också att ta itu med sina egna moraliska problem. Enligt AA är alkoholism en sjukdom som inte går att bota, men som man kan lära sig att leva med. På detta sätt avlastas ändå en del av skulden. Man kan ju inte hjälpa att man råkat bli sjuk. På motsvarande sätt bildades andra grupper i Kalifornien 1953 NA, Narcotic Anonymous. På 1980-talet, då kokainmissbruket blivit utbrett, startade man också CA, Cocaine Anonymous. Numera finns självhjälpgrupper av lekmän för många former av beteenderubbningar, t ex för spelare, ätberoende, överviktiga - för nästan alla former av mänskligt lidande. De med liknande problem har mycket gemensamt att diskutera, eftersom de så att säga sitter i samma båt. Självhjälpgrupperna spelar ofta en vårdpolitisk roll genom att de kan förmå samhället att ge bättre vård eller resurser till forskning. AA- och NA-rörelserna har genom åren behållit sin ursprungliga diskreta, anonyma profil och sin kraft. Genom att de under 1980-talet lanserat Minnesota-modellen också utanför USA, är rörelserna idag starkare än någonsin och spridda över världen. Efter en månads inledande behandling på ett Minnesotahem, rekommenderas patienterna nämligen att under något år framöver regelbundet gå på AA- respektive NA-möten för att kunna stå emot återfallen. På detta sätt rekryteras ständigt nya kärngrupper. Det finns nu flera hundra AA-föreningar i Sverige - även för anhöriga, AL-anon och AL-ateen (för barn och tonåringar som har anhöriga som missbrukar). I praktiskt taget varje lokaltidning kan man läsa korta återkommande notiser med AA:s telefonnummer och upplysningar om nästa möte. Någon reklam för mötena ser man aldrig. AA skall nämligen i enlighet med sin filosofi bäras av egen kraft, men alla som tycker att de har alkoholproblem är välkomna. En efterundersökning (utförd av Marianne Parmander och Peter Allebeck, Samhällsmedicinska enheten, Huddinge sjukhus 1992) visar goda resultat för den del av de Minnesotabehandlade alkoholisterna som tillsammans med sina anhöriga fortsatte efterbehandlingen i AA och AL-anon. Efter ett år var 48 procent av denna grupp fortfarande helnyktra, jämfört med 32 procent helnyktra bland dem som efter den inledande behandlingen inte använt sig av AA. Totalt var 32 procent nyktra, 26 procent förbättrade och 42 procent oförändrade efter ett år.
ABC,
förkortning för andningshjälp, blodstillning och chockförebyggande åtgärder vid första hjälpen, se överdos och avgiftning vid narkotikamissbruk.
Abessinskt te,
te kokt på bladen från khatplantan, catha edulis, khat.
A-bomb,
slanguttryck för en kombinationsdos av marijuana och heroin.
Absint,
spritdryck, svagt gulgrönaktig, tillverkad av konjak med 68 volymprocent alkohol, innehållande extrakt från olika örter främst malört och smaksatt med bland annat lakrits. Drycken blandas vanligen i vatten. Den lanserades kommersiellt 1797 av Henry Louis Pernod. Med tiden upptäcktes att ett långvarigt bruk av malört medförde skador på nervsystemet. Dessa orsakades dock främst av smakämnet tujon, som vid långvarig tillförsel kunde ge blindhet, kramper och demens. Absint förbjöds därför i Schweiz 1908 och i Frankrike 1915. Företaget Pernod Fils etablerade 1918 ett destilleri i Taragona i Spanien och tillverkade där dels absint, dels liknande drycker utan malörtstillsats för export till de länder som förbjudit absint. Dagens pastis (t ex Pernod och Ricard) har liknande smak men saknar de skadligaste ingredienserna.
Absintism,
missbruk, beroende och skador av absint.
Abstinence violation effect,
AVE, en beteckning för de svåra känslor av svaghet, skuld, ångest och oro som kan följa med återfall i drogmissbruk. Missbrukaren känner att han svikit sig själv och andra. (Se återfall, återfallsprevention.)
Abstinens,
avhållsamhet, här från droger. Det innebär att en missbrukare har upphört att använda droger. Om drogmissbruket ligger nära i tiden karakteriseras tillståndet av abstinenssymtom. Att vara abstinent är här att vara avhållsam när det gäller droger.
Abstinensepilepsi,
generella kramper (grand mal-anfall, epilepsia major) som uppträder under abstinens efter missbruk av alkohol eller lugnande medel. Epileptiska anfall under alkoholabstinens brukar populärt kallas fylleslag. Anfallen är ett uttryck för ett retningstillstånd i centrala nervsystemet.
Abstinensorienterad behandling,
från engelskans abstinence orientated treatment. Det är en term för den behandling där drogfriheten särskilt betonas och där man har en mycket restriktiv hållning, oftast ett totalförbud, mot exempelvis psykofarmakabehandling och alkoholanvändning. Termen används för att skilja denna typ av behandling från dess motsats, exempelvis underhållsbehandling med metadon.
Abstinenssymtom,
de kroppsliga och psykiska symtom som uppkommer då missbrukare bryter en långvarig konsumtion av beroendeskapande droger eller alkohol. Mest välkända är abstinenssymtomen efter alkoholmissbruk: ångest, frossa och darrningar i hela kroppen, vilka alla efter några dygn kan kulminera i delirium tremens (dille) med omtöckning och livliga syn- och hörselhallucinationer. Alkoholabstinens kan också ge upphov till epileptiska anfall (fylleslag). Liknande symtom kan följa även efter missbruk av stora mängder lugnande medel. Missbruk av barbiturater (nu avregistrerade i Sverige) ger ibland upphov till barbituratdelirier Missbrukarna får olika abstinenssymtom allt efter de droger de missbrukar. Morfinabstinensen når sitt maximum på tredje eller Färde dygnet och yttrar sig i influensaliknande symtom: rinnande ögon, nysningar, värk i kroppen, diarréer och ibland feber. Stark ångest och oro följer med de fysiska symtomen. Efter cannabis- eller läkemedelsmissbruk (oftast bensodiazepiner) når symtomen ofta sin kulmen först under tredje och färde veckan. Oro och sömnlöshet, overklighetskänslor och stor känslomässig labilitet karakteriserar tillståndet. Orsaken till abstinenssymtom är sannolikt störningar i hjärnans belöningssystem. Man vet att vanebildande droger påverkar de nervceller och signalsubstanser som ingår i detta system. När tillförseln av missbruksmedlet plötsligt avbryts, ändras den konstlade balansen i systemet. Detta ger retningsfenomen, t ex kramper och störningar i känslolivet. Svåra abstinenstillstånd måste behandlas på sjukhus. Där används i allmänhet under några veckor specifika mediciner, t ex Heminevrin mot delirium tremens och Catapresan (klonidin) vid morfinabstinens. Därtill ordineras låga och sjunkande doser av lugnande medicin. Alternativt behandlas en del ej alltför svåra fall genom att patienter och vårdare reser bort i grupp till en självvald isolering på landsbygden. Vissa behandlingsorganisationer rekommenderar missbrukare att genomlida abstinensen utan läkemedelshjälp men med starkt känslomässigt stöd av före detta missbrukare. (Se i övrigt under de olika missbrukspreparaten och under Avgiftning vid narkotikamissbruk, Beroende av droger, Återfall och Återfallsprevention.)
Abusus,
latinskt ord för missbruk. Det förekommer i patientjournaler som diagnos, oftast i sammansättningar som abusus narcoticus, narkotikamissbruk. Abusus används om ett inte alltför omfattande missbruk. Om missbruket är mer dominerande används diagnoserna alcoholismus respektive narcomania.
Acapulco gold,
slanguttryck för mexikansk marijuana, uppkallad efter staden Acapulco.
Ace,
slanguttryck för marijuanacigarr.
Acetofenazin,
neuroleptika som tillhör gruppen fentiaziner. Medlet används främst vid sömnbesvär hos äldre och vid behandling av psykoser, främst schizofreni. Varunamn i Sverige är Tindal (tabletter).
Acetorfin,
C27H35NO5, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II. Används inte som läkemedel i Sverige.
Acetyldihydrokodein,
eller thebacon, C20H23NO4, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opiater, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Acetylkolin,
signalsubstans i nervsystemet som används för kommunikation mellan nerver och muskulatur. I hjärnan har acetylkolin betydelse för högre funktioner som minne och inlärning. Vissa droger, exempelvis belladonna, har s k antikolinerga biverkningar, vilket innebär att de blockerar acetylkolinets normala funktion. (Se Signalsubstanser.)
Acetylmetadol,
eller levo-alpha-acetylmetadol, LAAM, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige. Eftersom det är långtidsverkande har det i USA försöksvis använts i stället för metadon.
Acetylsalicylsyra,
världens sannolikt mest använda läkemedel med smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriska effekter. Det kan irritera mag-tarmkanalens slemhinnor och nedsätta blodets förmåga att koagulera. Det är inte beroendeframkallande.

Acid
1. syra 2. slanguttryck för LSD, lysergsyrediamid. [Fel! LysergsyrediETYLamid]
Acid House,
benämning på den musikstil inom rockmusiken som introducerades i slutet av 1980-talet av grupper som The Mob och The Royal House. Stilen har starka kopplingar till bruket av hallucinogena droger, i synnerhet LSD (engelskans acid). Acid House utvecklades till discoacid, där stilen övergått till att kallas Techno House. Denna musikform karakteriseras av enkel basgång och mycket synthar. Den förekommer också vid s k Rave parties, stora nattliga danstillställningar, ofta utomhus, där hallucinogena droger föredras framför alkohol.
Acidos,
abnorm surhetsgrad i kroppsvätskorna. Det kan förekomma vid svält, exempelvis vid missbruk av centralstimulantia.
Acnida cannabinum,
cannabis.
Acorus calamus,
kalmusrot.
Adaptation,
adaptationsfas, individens anpassning till omgivningens krav, här i betydelsen den period under vilken den blivande missbrukaren vänjer sig vid att mer eller mindre regelbundet använda droger. (Se Missbrukarkarriären.)
Addiction Research Foundation,
ARF, en av världens mest respekterade forskningsinstitutioner på missbruksområdet. Den ger ut tidningar, tidskrifter, böcker och forskningsrapporter kring alkohol och narkotikamissbruk. ARF finansieras huvudsakligen av den kanadensiska staten och har sitt huvudkontor i Toronto, Kanada.
Addiction,
tvångsartat beroende av alkohol eller droger. Det är en äldre term. Svenskt ord saknas. På 1950-talet användes termen alcohol addiction synonymt med kronisk alkoholism. Kriterierna på addiction var kraftigt beroende, oförmåga att sluta dricka, toleransökning och abstinenssymtom. Begreppet addiction kom också att användas om droger när narkotikamissbruket efter andra världskriget växte i omfattning. Med addiction menas i allmänhet intravenöst, tvångsartat missbruk av heroin och kokain. Termen har idag ersatts av WHO:s definition drug dependence (se lBeroende av droger). Man talar internationellt om dependence of alcohol, dependence of morphine, dependence of bensodiazepines osv. Begreppet lever dock kvar i form av orden addict, amerikansk beteckning för heroin- eller kokainberoende narkoman, och ex-addict, före detta narkoman.
Addiktivt missbruk,
äldre term för tvångsartat drogberoende.
Additiv giftverkan,
kombinationseffekter av olika droger.
Administration,
administrering, här tillförsel till kroppen av läkemedel eller narkotika.
Ad modum,
latin för på samma sätt som, "enligt NN:s metod".
Ad mortem,
latin för till/intill döden. "Gå ad mortem" är ett uttryck för att dö.
Adolescens,
ungdomsåldern, åldern närmast efter puberteten, den period i livet då drogdebuten oftast sker.
Adolescensnarkomani,
ungdomsnarkomani.
Adrenalin,
C9H13NO3;, stresshormon, det viktigaste s k neurohormonet. Det bildas i binjuremärgen men kan även framställas syntetiskt. Adrenalin utsöndras vid exempelvis hårt fysiskt arbete, psykisk stress och ilska. Adrenalinet försätter kroppen i alarmberedskap, bereder kroppen på att fly eller slåss. Hjärtats slagfrekvens ökar, och dess sammandragningar blir kraftigare. Blodflödet till hjärtat och skelettmuskulaturen ökar men minskar till andra organ. Genom ökad nedbrytning av stärkelse i levern ökar socker- och fetthalten i blodet. Adrenalin används som läkemedel vid hjärtstillestånd och svår astma samt vid svåra allergiska reaktioner. Vid användning av centralstimulerande medel som amfetamin och kokain reagerar kroppen på ett liknande sätt. Man brukar tala om att de har adrenerg effekt.
Adrenerg effekt,
sympatomimetisk effekt. Vissa droger, t ex amfetamin och kokain, stimulerar en del av det nervsystem som är undandraget viljans kontroll, nämligen sympaticus. När detta, dvs det sympatiska nervsystemet, aktiveras framkallas en adrenerg effekt (sympatikotrop eller sympaticomimetisk effekt) som vid adrenalintillförsel. (Se Adrenalin.)
Adrenerga receptorer,
komplexa proteiner som finns på utsidan av cellmembranen. De indelas i alfa och beta-receptorer. Dessa receptorer aktiverar cellerna vid tillförsel av adrenalin och noradrenalin. (Se även Signalsubstanser.)
Aerosol,
suspension (lösning) av fasta eller flytande partiklar i gas, vanligen luft, finfördelade smådroppar från en tryckflaska. Sprej är en typisk aerosol. I missbrukssammanhang kan aerosoler sniffas.
Affe,
slanguttryck för hasch, cannabis.
Affektiva syndrom,
psykiska störningar som berör känslorna, affekterna. Affektiva syndrom är t ex depressioner och maniska tillstånd.
Affektmanipulering,
en med kemiska medel framkallad styrning av nervsystemet och av känslolivet. Detta är ett narcissistiskt (självcentrerat) sätt att höja livsglädjen och att markera ett oberoende av andra mänskliga kärleksföremål (objekt). Freud beskrev t ex morfinism som ett sätt att lindra psykisk smärta och motverka desillusionering. Opiater dämpar främst tre affekter: aggressivitet (raseri), skamkänslor och ensamhets- och tomhetskänslor. Hallucinogener erbjuder missbrukaren möjligheter att känna sig upphöjd över omvärldens tristess. Amfetamin och kokain betraktas som kemiska medel mot förtvivlan, sorg och självutplåning. Den skamkänsla som hos en del personer framkallas av att de känner sig svaga, veka och sårbara döljs bakom amfetaminrusets "fasad" av styrka och omnipotens (allmakt). Det mest karakteristiska för narkotikamissbrukare är deras oförmåga att hantera normala känslor som glädje, besvikelse, vrede och skam. Svagheterna kommer fram i terapisituationer men döljs hos den aktive missbrukaren genom kemisk affektmanipulering. Ingen kan t ex verka så lugn, avspänd och oberört höjd över tingen som den heroinpåverkade.
Affektregression,
återgång till primitiva känslor. Just när effekterna av narkotiska ämnen klingar av, drabbas missbrukaren vanligtvis av en storm av känslor. Konfrontationen med verkligheten och de egna känslorna kan upplevas som plötsliga attacker utifrån. Missbrukaren känner sig hotad och råkar då in i en narcissistisk kris, dvs självbilden och självkänslan vacklar. Denna kris medför i sin tur en affektregression, dvs den drabbade blir mera barnslig och primitiv. Alla känslor blir ångestladdade. Missbrukaren tappar tillfälligt förmågan att beskriva och därmed också att bearbeta sina känslomässiga upplevelser.
Afghan,
hasch (cannabis) från Afghanistan i svartbruna, ofta pressade kakor på 30-70 gram. Masari Sherif är den mest kända tillverkningsorten.
Afghani,
hascholja. (Se Cannabis.)
Afrikan,
svart afrikan, slanguttryck för afrikanskt hasch.
Afrodisiakum,
medel som väcker eller förstärker könsdriften. Många medel med denna beteckning bygger på självsuggestion och saknar helt mätbara effekter, t ex ren- eller noshörningshorn. Vissa droger kan, särskilt i början av en missbruksperiod, ha starkt sexualstimulerande effekter. Vid fortsatt missbruk blir dock själva drogeffekten mer eftertraktad än sexuella aktiviteter. Centralstimulantiamissbrukare kan efter rehabilitering ha svårt att genomföra samlag, eftersom sex blivit starkt förknippat med drogbruket. Detta kan öka risken för återfall. (Se även Sexualitet och droger.)
After-trip,
återtripp, oväntad återupplevelse av det ursprungliga LSD-ruset eller ruset av andra hallucinogena droger. Återtrippar kan uppträda under åratal efter experiment med hallucinogener.
Aggravering,
mer eller mindre medveten förstärkning av sjukdomssymtom för att uppnå vinster, t ex medlidande eller sjukskrivning.
Aggressivitet,
retlighet, benägenhet för våldsyttringar. I praktiken skiljer man mellan verbal aggressivitet, dvs när någon far ut i hot, skällsord eller invektiver och fysisk aggressivitet med verkliga våldshandlingar. Människor i förvirringstillstånd eller svår abstinens är ofta oroliga och kan ha en, som man säger i kliniska sammanhang, "lättväckt aggressivitet". (Se lVåld och droger.)
Ahl, Kennet,
författarpseudonym för Lasse Strömstedt (f 1935) och Christer Dahl (f 1940). De utkom 1974 med den galghumoristiska romanen Grundbulten, som bl a ingående skildrar den typiska jargongen bland amfetaminmissbrukare på svenska fängelser. Boken följdes av Lyftet (1976) och av Lasse Strömstedts Storfräsarna (1979).
Aids,
se HIV/aids.
AIK-are,
slanguttryck för gulsvart kapsel innehållande amfetamin. Sådana kapslar förekom på den illegala narkotikamarknaden under 1960-talet.
Akatisi,
oförmåga att sitta stilla, relativt vanlig biverkan av behandling med neuroleptika och vid Parkinsons sjukdom.
Aktionsgruppen mot Narkotika,
den svenska regeringens aktionsgrupp mot narkotika.
Akupunktur,
instick av nålar i kroppsvävnaden för att ställa diagnos, behandla eller bedöva. Det är en flertusenårig kinesisk metod, som ibland används för att lindra abstinenssymtom vid avgiftning av narkotikamissbrukare och även för att motverka "suget" efter droger. Metoden brukar särskilt tilltala de missbrukare som misstror den s k skolmedicinen och föredrar alternativa behandlingsformer. Inom narkomanvården började akupunktur användas mera systematiskt i början av 1970-talet. Ett program utvecklat av dr Michel Smith i South Bronx, New York, har blivit modell för akupunkturprogram på ett 30-tal narkomanvårdskliniker i USA och ett 20-tal i Europa, bl a Narkomanvårdsenheten vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Programmet innehåller akupunktur, kinesiska övningar (Qi-Gong), örtbehandling, massage och samtalsterapi. Programmet genomförs i grupp under ständig läkarkontroll och med regelbunden urinprovtagning. Programmets längd är 6-e veckor fördelat på tre perioder. Samtidigt etableras kontakt med socialdistrikt och eventuellt länkorganisation.
Akut,
plötsligt inträdande, hastigt förlöpande (sjukdom). Motsatsen är kronisk.
Akutvård,
se Överdos och Avgiftning vid narkotikamissbruk.
Alamut,
assasinernas (haschrökarnas) fästning på tiohundratalet.
AL-anon,
organisation av länkkaraktär som stöder anhöriga till alkohol- och narkotikamissbrukare. (Se AA.)
AL-ateen,
organisation av länkkaraktär som stöder barn till alkoholister. (Se AA.)
Alfacetylmetadol,
C23H31NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Alfameprodin,
C17H25NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Alfametadol,
C21H29NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Alfametyltiofentanyl,
N-[1-[1-metyl-2-(2-tienyl)etyl]-4-piperidyl]propion- anilid), tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning I.
Alfaprodin,
C16H23NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Alfentanil,
C21H32N6O3, bedövningsmedel som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Rapifen (injektionsvätska).
Alkaloider,
en grupp organiska kemiska föreningar som finns naturligt i växtriket och ofta har starka effekter på människokroppen. De har använts som droger, gifter och läkemedel under mänsklighetens hela historia. (Se Ergotamin och Mjöldryga.)


 

ALKOHOL


Alkohol (etanol, etylalkohol C2H5OH) är det äldsta bedövningsmedel mänskligheten känner - och det mest använda. Man talar om alkoholbruk och alkoholmissbruk (alkoholism, alkoholberoende, alkoholberoendesyndrom, kro- nisk alkoholism). Under lätt alkoholverkan minskar hämningar, vilket medför att den alkoholpåverkade känner sig säkrare på sig själv. I större doser är alkohol framför allt ett hämmande gift, som förr användes som bedövningsmedel inom kirurgin. Historik. Alkohol uppkommer ur jästsvampar, som funnits på jorden miljontals år före människan. Eftersom nästan alla folk upptäckt alkoholens berusningseffekter, exempelvis då fruktsaft fått jäsa, har alkoholkonsumtion integrerats i de flesta kulturer. Gemensamt är att alkoholen omgärdats med olika religiösa regler och lagar om var, när och hur det varit tillåtet att dricka den. Sverige tillhör den nordeuropeiska öl- och brännvinskulturen, medan Sydeuropa har en vinkultur. Vinframställning och ölbryggning har också varit viktiga sätt att ta tillvara jordbrukets produkter. På 1000-talet berusade sig vikingarna på mjöd, som bestod av öl med tillsats av olika hallucinogena medicinalväxter. Under medeltiden konsumerades stora mängder öl till den ofta insaltade maten. På 1500-talet började man i stor skala att tillverka brännvin av säd. Under 1600-talet infördes beskattning av brännvinsbränningen, dels för att brödsäden i stor utsträckning gick till brännvin, dels för att förbättra statsfinanserna. 1756 blev det totalförbud mot brännvinsbränning efter en svår missväxt. Statligt monopol på brännvinstillverkning infördes 1776, men detta misslyckades, och 1787 blev det åter tillåtet med husbehovsbränning. På 1700-talet introducerades även metoden att tillverka brännvin av potatis. I början av 1800-talet var brännvinskonsumtionen som störst i Sverigekonsumtionen av ren alkohol per invånare var närmare 10 gånger så hög som idag. 1830 bildades de första nykterhetsföreningarna, som en reaktion mot det omfattande superiet. 1855 reglerades och beskattades brännvinshanteringen, och 1860 förbjöds husbehovsbränningen. Mot slutet av 1800-talet var alkoholkonsumtionen mycket hög, och nykterhetsrörelsen växte. En läkare som vid denna tid verkade för ökad upplysning om alkoholens skador var Magnus Huss. Han har fått ge sitt namn åt nuvarande Magnus Huss-kliniken på Karolinska sjukhuset i Stockholm. I början av 1900-talet var folkrörelsernas krav på alkoholförbud mycket starka. Efter ett tillfälligt totalförbud i samband med storstrejken 1909, samlade nykterhetsrörelsen 56 procent av den vuxna svenska befolkningen bakom en namninsamling om totalförbud. Läkaren Ivan Bratt lanserade då ett alternativ till totalförbudet, det s k Brattsystemet. Det gick ut på att avskaffa de privata vinstintressena i alkoholhanteringen och ge staten monopol genom ett Systembolag, och att införa individuell inköpskontroll med s k motbok. För att råda bot på överkonsumtionen och därmed följande alkoholskador infördes denna form av alkoholransonering successivt under första världskriget. 1922 anordnades en folkomröstning om totalförbud mot alkohol. Nejsidan vann med 51 procent av rösterna. Motboken avskaffades 1955, och tanken var att upplysning, vård och prispolitik skulle ersätta den gamla regleringen. Alkoholkonsumtionen steg kraftigt, och 1957 genomfördes därför stora prishöjningar. Sedan dess har priset varit det viktigaste instrumentet för att hålla alkoholkonsumtionen nere. 1977 fattade riksdagen ett alkoholpolitiskt beslut som gick ut på att alkoholen skulle sättas in i sitt socialpolitiska sammanhang, och att målet för staten var att begränsa den totala, alltför höga, alkoholkonsumtionen. Under 1980-talet ställde sig Sverige bakom Världshälsoorganisationens (WHO) mål att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 procent under perioden 1980-2000. Alkoholkonsumtionen i Sverige minskade något under 1980-talet. Den svenska statistiken över alkoholförsäljningen är känd ända sedan 1860-talet, men det finns inget säkert mått på hur mycket alkohol som produceras och dricks vare sig i Sverige eller andra länder. Utöver den produktion som speglas i Systembolagets försäljning och i leveranser från bryggerier tillkommer bl a hembränd sprit och hemmatillverkat vin. Dessutom införs stora mängder av turister (tax free) och smugglare. Likväl kan man med viss säkerhet konstatera att alkoholförsäljningen i Sverige är mycket lägre än i de flesta andra länder med försäljningsstatistik. Utvecklingen under senare år har gått mot en "internationalisering" - vindrickande har ersatt en del av spritkonsumtionen. Utvecklingen av alkoholvanorna hos befolkningen studeras i Sverige främst genom enkätundersökningar i grundskolan och bland värnpliktiga. Därtill har man tillgång till data om alkoholskadorna och då främst de medicinska. Dödligheten i levercirros (skrumplever) anses internationellt vara en indikator på missbruksutvecklingen. I Sverige beräknas 2-3 procent av alla vuxna män någon gång få allvarliga alkoholproblem. Tio procent av alla vuxna män råkar någon gång i livet in i en period av mer eller mindre allvarligt alkoholmissbruk. Man beräknar att 25 procent av sjukvårdens totalkostnad används för behandling av alkoholbetingade sjukdomar. Alkoholskadorna följer samma kurva som totalkonsumtionen i ett land ju mer alkohol som används, desto fler är missbruksproblemen och skadeverkningarna. Sverige har behållit en restriktiv alkoholpolitik. Samhällets kontrollpolitik, som syftar till att begränsa användningen av alkohol, laborerar med instrument som statligt monopol (systembolag), lägsta inköpsålder, begränsade öppettider etc. I samband med Sveriges närmare knytning till det europeiska samarbetet har många ifrågasatt om det är möjligt och önskvärt att fortsätta med den jämförelsevis restriktiva svenska alkoholpolitiken. Kemi. Alkohol är en kemiskt enkel substans, C2H5OH. Den är vattenlöslig och förbränns i levern. Den utskiljs med utandningsluft och i urinen. Farmakologi. Alkohol sugs snabbt upp i magsäcken och når hjärnan via blodomloppet. När en person druckit sprithaltiga drycker så att koncentrationen av alkohol i blodet nått upp till 1 promille, ses tydliga tecken på berusning. Vid 2 promille är berusningen kraftig. I genomsnitt förbränns 0.15 promille alkohol per timme. Nedbrytningen sker i levern och tränger där undan annan viktig ämnesomsättning. Metabolismen (omvandlingen) av t ex läkemedel och cannabis blir långsammare än normalt om en person samtidigt har intagit alkohol. Alkohol förändrar beteende och sinnesstämning. Det är i centrala nervsystemet som dessa förändringar utspelas och där på cellulär nivå. Alkohol påverkar nervcellernas membraner, som först luckras upp och släpper ut för mycket signalsubstanser. Vid långvarig och intensiv alkoholkonsumtion bygger emellertid nervcellernas membraner om sig och blir stelare. Då kan alkoholen inte påverka lika mycket och kan inte heller ge samma starka känslor av lust och olust. En ökad tolerans har skapats. Cellerna påverkas dock av att membranerna byggs om. Så kan t ex celler som står för minneslagring och rörelsekoordination förtvina. Slutar alkoholmissbrukaren att dricka har dock hjärnan stora möjligheter att återhämta sig. Ruset. Alkoholmolekylen är liten men åstadkommer stora förändringar när den tränger in i centala nervsystemet. Under ruset släpper hämningarna - den tyste blir pratsam, den sorgsne blir glad och den ångestfyllde får ro. Att använda alkohol ingår i vår kultur, och därför har vi en del föreställningar om dess effekter. Enligt vissa teorier skulle en del av alkoholrusets effekter vara inlärda, alltså inte betingade av kemiska substanser. Så skulle alkoholen i sig t ex inte alls ge upphov till aggressioner. I stället skulle det vara så att människor berusar sig för att kunna ursäkta aggressiva handlingar. Alkoholmissbruk, alkoholberoende, alkoholberoendesyndrom, alkoholism. WHO skiljer mellan alkoholberoendesyndrom och alkoholrelaterad sjuklighet. Dessa definitioner återfinns i DSM III. Alkoholberoende karakteriseras av ett tvång att fortsätta dricka alkohol och att denna "verksamhet" går före andra intressen i livet. Beroendet har både fysiska och psykiska inslag. Alkoholmissbrukaren får en allt större tolerans, så att han eller hon verkar tåla mer sprit än tidigare. Dagen efter krävs återställare. Förmågan att kontrollera konsumtionen nedsätts. Alkoholberoendet har olika svårighetsgrader. I diagnostiskt avseende skiljer man mellan Typ 1-alkoholism och Typ 2-alkoholism. Typ 1-alkoholister definieras som missbrukare vilkas alkoholproblem debuterat efter 25-års-åldern och som påbörjat behandling efter 30-årsåldern. Svårare komplikationer föreligger i allmänhet inte. Typ 2-alkoholister har alkoholproblem redan före 25-årsåldern och har benägenhet för våldsamhet vid berusning. Denna typ anses vara genetiskt betingad. (Se även Arvsmassan.) Kroppsliga skador. Bland storkonsumenterna ses de allvarligaste skadorna, men negativa effekter förekommer även hos måttlighetskonsumenter. Bland jourfallen på en kirurgisk akutmottagning kan 50 procent vara alkoholpåverkade. De kroppsliga skadorna är av många slag. Akut alkoholförgiftning, abstinensepilepsi, leverskador och akut pankreatit (bukspottskörtelinflammation) är några av diagnoserna. Skador vid olycksfall är vanliga. Psykiska skador. Akuta abstinenstillstånd är vanliga. De kan kompliceras av delirium tremens (dille) eller i sällsynta fall av alkoholhallucinos. De alkoholberoende blir starkt uttröttade, spända och irritabla. I sällsynta fall kan den avtrubbning som brukar åtfölja ett långvarigt alkoholmissbruk övergå i alkoholdemens. Sociala skador. Den totala samhällskostnaden för alla alkoholskador har i Sverige uppskattats till 70 miljarder kronor. Skadorna är emellertid svåra att uppskatta men består av t ex förlorad arbetsinkomst, olycksfall under alkoholpåverkan, brottslighet och problem i den egna familjen. Särskilt barnen lider i en familj där någon av föräldrarna är alkoholmissbrukare. Behandling. Det finns idag ett stort och varierat utbud av behandlingsmöjligheter, t ex Minnesotamodellen, Provita och AA (Anonyma Alkoholister), som har ersatt de tidigare alkoholistanstalterna. Men det är inte bara genom privata initiativ som vården har berikats. Inom den offentliga alkoholistvården har man inom t ex EWA-projektet (Early Treatment of Women with Alcohol Addiction) vid Karolinska sjukhuset framgångsrikt behandlat kvinnor med alkoholproblem. Behandlingen brukar bestå av inledande avgiftning och åtgärdande av medicinska komplikationer på sjukhus eller på speciella behandlingshem. Därefter följer rehabilitering i skyddad miljö på behandlingshem eller alkoholistanstalt. Förutom möjlighet till arbetsträning brukar vården innehålla individualterapi, familjeterapi och gruppterapi. Patienterna tränas i att stå emot frestelser och undvika återfall. Målet är att de skall bli "nyktra alkoholister". Patienter med lättare alkoholberoende har relativt bra framtidsutsikter. Efter behandling uppnås ofta långvarig total nykterhet, men återfallsrisken finns ännu efter många år. Av de svårt alkoholberoende som fått behandling och följts i mer än två år, har 25 procent blivit nyktra. Sammanfattningsvis kan man säga att i två tredjedelar av alla fall som gått i behandling nås stora vinster. Även om återfall förekommer kan det gå allt längre tid mellan dem. För ca 20 procent av alkoholisterna, och då i allmänhet de socialt mest utslagna eller de psykiatriskt mest belastade, finns ingen behandling som ger varaktig förbättring. Förebyggande åtgärder. I Sverige finns av tradition en mängd aktiviteter för att förhindra överdriven alkoholkonsumtion. Medlen är främst kontrollåtgärder och upplysningskampanjer. Så försäljs alkohol enbart på systembolag, som dessutom har lördagsstängt. En rad kampanjer har varit framgångsrika, t ex drogfritt Luciafirande, Spola Kröken, kampanj mot langning till minderåriga osv. På en viktig punkt har informationskampanjer varit av stort värde: alla mödravårdscentraler upplyser om riskerna med alkohol och droger och rekommenderar nykterhet under graviditet. Antalet barn med FAS, en allvarlig alkoholskada, har av den anledningen sjunkit under senare år.


Alkohol & Narkotika,
tidskrift utgiven sedan 1907 av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) i samarbete med Skolverket och Socialstyrelsen. Tidningen tar på ett populärvetenskapligt sätt upp olika aktuella aspekter på alkohol- och narkotikamissbruk, främst i Sverige.
Allen, Woody,
Allen Stewart Konigsberg, (f.1935), amerikansk filmregissör och skådespelare som i sina komedier om livet i New York ofta skämtat med det utbredda missbruket av särskilt marijuana och kokain. Bl a finns en klassisk scen i filmen Annie Hall (1978), där huvudpersonen, spelad av Woody Allen själv, nyser vid kokainsniffning. En skildring av kokainmissbruket återfinns också i bl a filmen Hannah och hennes systrar (1986).
Allergiska reaktioner,
överkänslighetsreaktioner. Sådana förekommer relativt ofta bland intravenösa missbrukare och utlöses i allmänhet av orena blandningsmedel i narkotikapreparaten.
Allmän blodförgiftning (sepsis),
allmäninfektion med spridning och förökning i blodet av smittämnen utan att nya lokala härdar uppstår. Infektionen yttrar sig i hög feber och allmänpåverkan. Det är en vanlig komplikation till injektionsnarkomani och behandlas på infektionsklinik.
Allmänprevention,
se Prevention, förebyggande verksamhet.
Allobarbital,
C10H12N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Allylprodin,
C18H25NO2 smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
ALNA-rådet,
Alkohol- och Narkotikarådet (ALNA) är en intresseorganisation som inom näringslivet arbetar för att motverka alkohol och narkotika. Den bildades 1961 av LO, TCO och SAF. Det finns möjlighet för företag att teckna abonnemang och samarbetsavtal för behandling av med arbetare med alkohol- och läkemedelsmissbruk. ALNA-rådet arbetar också förebyggande med t ex utbildning och information i alkohol- och narkotikafrågor inom medlemsföretagen. Rådet hjälper till med att skriva handlingsprogram för varje enskild arbetsplats och erbjuder kurser för olika målgrupper inom arbetslivet. ALNA-rådet är också huvudman för en serie rehabiliteringsprogram med behandlings hemmet ALNA-gården Lindormsnäs utanför Stockholm som centrum. Behandlingen går ut på 42 dagars vistelse på Lindormsnäs och 30 veckors eftervård, vilken bedrivs från ALNA-gårdens servicekontor i Stockholm. Även den behandlades familj erbjuds hjälpprogram och stöd. I öppenvårdsprogrammet arbetar deltagarna under dagarna och går i intensiv behandling på kvällarna. Bland ALNA-rådets medlemmar finns allt från små företag till stora arbetsgivare med tusentals anställda. ALNA samarbetar med den organiserade företagshälsovården.
Alo-addin,
den gamle på berget, huvudperson i en berättelse som återges av Marco Polo, nedtecknad 1299 av hans medfånge Rustichello. Enligt sagan lät den gamle Alo-addin stänga av en dal mellan två berg. I dalen anlades vackra byggnader och fruktträdgårdar där bäckar flödade av källvatten, mjölk och honung och här fanns de vackraste unga flickor. Endast de unga män som blivit utsedda till Ashichin (haschichin, dvs haschbrukare) fick tillträde sedan de försatts i djup sömn av en magisk dryck. Alo-addin lät sedan transportera den utvalde till paradiset i dalen. När den gamle sedan ville utföra något mord, lät han hämta en av ynglingarna till sitt palats. Bara genom att lönnmörda någon som Alo-addin bestämt fick ynglingen återvända till paradiset. Berättelsen är en mytisk variant av korsfararnas berättelser om assasinerna.
Alopam,
varunamn för oxazepam, ett bensodiazepinpreparat, narkotikaklassat enligt förteckning IV.
Alprazolam,
C17H13ClN4, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Xanor.
Alruna,
mandragora officinarum, art i familjen potatisväxter som växer vild från Medelhavsområdet till Himalaya. Det är en flerårig ört med grova, köttiga rötter utan stam, stora blad och klocklika, vita till mörkblå blommor och gula bär. Den hade stor betydelse inom den tidiga grekiska medicinen, bl a som smärtstillande medel. Gamla Testamentets "kärleksäpplen" - alrunans bär ansågs stärka könsdriften. Rotens likhet med en naken människokropp har ofta tolkats magiskt. Bl a ansågs alrunan som amulett ha förmågan att väcka kärlek och underlätta förlossning. Man trodde också att den kunde göra sin ägare rik. Roten innehåller bl a de verksamma alkaloiderna mandrogin, atropin, skopolamin och hyoscamin. Rökning av torkade växtdelar eller av extrakt på krossade och kokta rötter ger i höga doser starka hallucinationer med åtföljande förvirringstillstånd, huvudvärk, diarré och plågsam kramp. Medvetslöshet och psykoser liksom dödsfall i överdoser har rapporterats.
Alternativ vård,
sammanfattande benämning för sådan vård som använder sig av andra metoder än de gängse inom sjuk- och socialvården. Inom narkomanvården finns behandlingshem där det förekommer ordination av mineraler och bastubad vid avgiftning, meditation, örtmediciner, okonventionella träningsprogram etc. Denna typ av behandlingshem vilka ibland är starkt knutna till ett religiöst samfund eller annan organisation - får oftast inte, eller önskar inte, statsbidrag. Det är socialnämnden som i varje enskilt fall bestämmer om en sådan behandling skall betalas av kommunen.
Amanita muscaria,
se Flugsvampar.
Amanitin,
giftigt ämne i flugsvampar.
Amazonakoka,
en variant av kokabusken kallad erythroxylum coca ipadù som odlas i Amazonflodens delta. Busken är klenare och har tjockare blad än den vanliga kokabusken och förökas via sticklingar. Indianbefolkningen torkar bladen, pulvriserar dem och använder dem sedan blandade med aska som tuggbussar, vilka långsamt sväljs. (Se Kokabladstuggning.) Kokaininnehållet är relativt lågt, ca 0,1 procent.
Ambulant behandling,
behandling i öppen vård vid ett sjukus.
Amenorré,
uteblivna menstruationer, vanligt symtom hos kvinnor som missbrukar heroin.
Amfepramon,
dietylpropion, C13H19NO, centralstimulerande medel och bantningspreparat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.


AMFETAMIN


Amfetamin är ett syntetiskt centralstimulerande medel som sedan slutet av 1950-talet missbrukats intravenöst i stor omfattning i Sverige, narkotikaklassat enligt förteckning II. Historik. Amfetamin framställdes första gången 1887, men först 1927 uppmärksammades det syntetiskt framställda amfetaminet och dess adrenalinliknande effekter inom medicinen. På 1930-talet började det användas som läkemedel, först mot vanliga förkylningar för att motverka nästäppa (på grund av dess kärlsammandragande effekt), sedan som ett medel att "väcka" patienter vid sömnmedelsförgiftningar. Senare konstaterades också att amfetaminets effekter liknade kokainets, men att det hade längre verkningstid. Det stora genombrottet kom under andra världskriget då den militära användningen av amfetamin blev omfattande. Med hjälp av amfetamin kunde man nämligen under en tid öka soldaternas prestationsförmåga, så att de kunde förflytta sig och strida utan mat och sömn. Inom flygmedicinen användes amfetamintabletter för att motverka trötthet vid t ex långa nattflygningar. Efter andra världskriget fanns stora överskottslager av amfetamin. Läkemedelsindustrin lanserade amfetaminpreparaten som bantningsmedel och som uppiggande medel vid exempelvis skiftarbete. Olika amfetaminderivat blev populära bland grupper som idrottsmän, lastbilschaufförer, tentamensläsande studenter och bland dem som snabbt ville banta. Hundratals olika amfetaminliknande medel salufördes. Den första stora vågen av intravenöst amfetaminmissbruk uppstod i Japan i början av 1950-talet och kulminerade 1954. Genom en relativt sträng lagstiftning och undervisning av missbrukarna fick man dock denna missbruksepidemi under kontroll. Redan på 1930-talet lanserades i Sverige och i övriga världen amfetamintabletter, främst Benzedrin och Fenedrin. _r 1943 varnade Medicinalstyrelsen läkarna för en okritisk receptförskrivning av amfetamin. Bruket spred sig dock snabbt bl a på universiteten och betraktades som ett relativt harmlöst uppiggande medel då man behövde läsa och/eller bota bakfylla. Den stora förändringen skedde i 1950-talets Stockholm då dels grupper av utslagna och prostituerade, dels unga litterärt intresserade inom den sk Metamorfosgruppen började krossa preludintabletter och injicera lösningen i blodbanan. Många satt snart fast i ett besvärligt beroende som snabbt spreds till nya gruppmedlemmar. En serie receptförfalskningar och apoteksinbrott för att komma åt amfetaminpreparat följde. Ett bisarrt inslag var också de extremt feta kvinnor som blev eftertraktade i missbrukarkretsar [ Vilken syn! ]. När Medicinalstyrelsen gjorde det svårare att förskriva centralstimulantia kunde de överviktiga gå runt bland läkarna och få recept på stora mängder amfetamin. Det förekom också en betydande insmuggling av amfetamintableter från utlandet. Så småningom ersattes de oftast legalt inköpta amfetamintabletterna med rent amfetaminsulfat, tillverkat vid illegala laboratorier i Sverige eller Holland. Den stora amfetaminepidemin var länge det helt dominerande narkotikaproblemet i Sverige. I USA har endast mindre amfetaminepidemier uppträtt, och missbruket har skett i skuggan av opiater, cannabis och kokain. Amfetaminet har där haft ett dåligt rykte i missbrukarkretsar och ansetts som mycket riskabelt och något som man blir mentalsjuk av. De som tillhört subkulturerna kring t ex cannabis eller hallucinogener har präglat uttrycket "Speed (=amfetamin) kills". På den illegala marknaden i USA har amfetamin på senare år mest förekommit som utblandningsmedel eller sålts som "falskt" kokain. Designade droger, som ofta är just amfetaminpreparat, har dock fått stor spridning. I Europa har endast Sverige haft ett omfattande intravenöst amfetaminmissbruk. Grannländerna har visserligen i någon mån påverkats, men det är karakteristiskt att intravenöst amfetaminmissbruk i Danmark går under beteckningen "svenska sjukan". Frågan om varför just Sverige fck ett omfattande amfetaminproblem, medan missbrukare i andra länder tycks ha ignorerat amfetaminet och valt andra missbruksmedel, har länge förbryllat forskarna. Någon invändningsfri förklaring har ingen kunnat ge. De tänkbara orsaker som angetts är följande: 1) En grupp intellektuella, kemikunniga och kriminella lanserade i epidemins början centralstimulantia på ett attraktivt sätt. 2) Medicinalstyrelsens experiment med legal förskrivning förvärrade problemen. 3) Läkemedelsindustrin motverkade länge effektiva kontrollåtgärder. 4) Intravenöst amfetaminmissbruk anknöt till svensk missbrukstradition på alkoholområdet med våldsam, aggressiv och sexuellt utagerande berusning. Antalet tunga intravenösa missbrukare ansågs på 1960-talet vara ca 10 000 personer, de flesta bosatta i Stockholm, Göteborg och Malmö. Amfetaminmissbruket är numera spritt över praktiskt taget hela landet. Antalet missbrukare ökade inte under 1980-talet, men hela missbrukskulturen kring amfetamin är seglivad och har levt kvar främst i hårt kriminellt belastade kretsar och på fängelser. Nyrekryteringen är numera begränsad och missbrukarnas medelålder har blivit högre. Trots att amfetamin är narkotikaklassat förskrivs fortfarande amfetaminpreparat i stor omfattning i många länder. I Sverige får medlen sedan slutet av 1960-talet förskrivas endast på dispens på tre indikationer: 1) Narkolepsi, vilket yttrar sig som en sjuklig tendens att falla i sömn. 2) MBD (Minimal Brain Dysfunction), dvs till barn som fått diagnosen lätt hjärnskada och lider av hyperaktivitet. 3) Schizofreni, för att motverka koncentrationssvårigheter. Vid dessa licensförskrivningar är doserna så låga att ingen berusningseffekt uppstår. Idag tillverkas amfetamin i stor skala i minst 10 städer i Polen. Arbetet utförs på laboratorier vid bl a statliga institutioner, ibland med holländsk experthjälp. Amfetaminet smugglas i stora mängder till Sverige och Norge via hamnarna i sydöstra Sverige. (Se Balkanrutten.) Kemi. Amfetamin är 2-amino-1-fenyl-propan, C6H5CH2CH(NH2)CH3, i ren form en vätska med kokpunkten 203°C. Denna bildar lätt salter och förekommer oftast som amfetaminsulfat i form av vita, långa, spetsiga kristaller. Namnet amfetamin kommer av den äldre kemiska beteckningen alfa-metyl-fenetyl-amin. Det finns flera hundra amfetaminliknande preparat (amfetamin-derivat) vars egenskaper är mycket lika. År 1971 fanns exempelvis 393 olika legalt tillverkade amfetaminliknande preparat på den amerikanska marknaden. Amfetaminpreparaten brukar delas in i två grupper, dels de enbart stimulerande, dels de som också har hallucinogena egenskaper. Farmakologi. Amfetamin kan ätas, drickas, sniffas (snusas) eller injiceras. Tabletter är den ursprungliga kommersiella beredningsformen. I de länder där preparatet fortfarande finns att tillgå (i Sverige endast på licens) förskrivs det vanligen i tablettform. I slutet av 1950-talet började missbrukare att lösa upp tabletterna i vatten och injicera lösningen direkt i blodbanan för att uppnå starkare effekt. Detta är nu det vanligaste intagningssättet bland missbrukare i Sverige. Rädslan för HIV/AIDSspridning via sprutor har dock medfört att amfetamin sedan slutet av 1980-talet även tas via munnen (peroralt) - det brukar då drickas i en lösning. Missbrukare "spetsar" sin drink eller sitt öl med amfetamin. (När amfetaminet sniffas eller snusas brukar det kallas fattigmanskokain.) Effekten av amfetamin kommer snabbt och varar upp till sex timmar. Det utsöndras långsamt ur organismen och orsakar därför inte några plötsliga abstinenssymtom. Huvuddelen går ut i ren form i urinen. Om urinen görs sur skiljs preparatet ut snabbare, något som kan utnyttjas vid behandling då man snabbt vill häva en amfetaminförgiftning. Upp till fyra dygn efter intag av amfetamin kan preparatet påvisas i urinen. (Se Narkotikanalyser i urin och blod.) Ett intensivt missbruk av amfetamin medför en viss toleransökning, så att missbrukaren med tiden måste ta flera gånger den ursprungliga dosen för att uppleva en kick. Amfetamin upphäver en del av alkoholens förslöande effekter. Liksom kokain har amfetamin en dubbel effekt - det ger först en kick, en eufori, men därefter kommer bakruset, ångesten och depressionen. Ruset och bakruset är dock mera långvarigt än vid användning av det snabbverkande kokainet. Vad som händer i centrala nervsystemet när någon tar stora doser amfetamin är inte helt utforskat. Man vet emellertid att en väsentlig effekt är att amfetaminet blockerar återresorptionen av stimulerande signalsubstanser till givarcellen. Detta får till följd att mottagarcellen duschas ymnigt med signalsubstanser, och nervbanorna stimuleras utan naturliga vilopauser. Ruset medför att amfetaminmissbrukaren känner sig energisk och vital. Självförtroendet ökar kraftigt, sexualdriften stimuleras, och den amfetaminpåverkade kan åtminstone i början av missbruket genomföra långvariga eller frekventa samlag. De positiva effekterna av ruset är emellertid alltid mest påtagliga i början av ett missbruk. Så småningom förändras effekterna, förmodligen genom att centrala nervsystemet adapterar (anpassar) sig till dessa plötsliga kemiska chocker. Den amfetaminpåverkade verkar vara energisk och självsäker, pratar för fort och för livligt och har en lättväckt aggressivitet. Pupillerna är vidgade, vil- ket beror på att amfetamin precis som kokain har sympatomimetiska effekter, dvs stimulerar det sympatiska nervsystemet. Vid kraftig amfetaminpåverkan påverkas också motoriken. Missbrukaren får grova, s k ataktiska rörelser - armarna kan svänga som kvarnvingar, han har svårt att hålla balansen och gör skruvande rörelser med hela kroppen. Det kan också uppstå ryckningar i den mimiska muskulaturen i ansiktet. Dessa motoriska rörelser, som är en effekt av en retning av det extrapyramidala systemet i centrala nervsystemet, kallas av missbrukarna själva för "fladder". En annan effekt är pundning. Den innebär att missbrukaren stereotypt upprepar vissa rörelser, t ex knyter och knyter upp skorna eller pillar sönder radioapparater för att därefter sätta ihop dem igen. Liknande stereotypier kan observeras även hos försöksdjur som getts amfetamin och beror på påverkan på centrala nervsystemet. Bakruset karakteriseras av trötthet, apati, önskan att dra sig undan, överkänslighet och förföljelseidéer. Missbrukets dynamik och förlopp. Många av dem som prövar amfetamin upplever den psykiska stimuleringen, den förhöjda prestationsförmågan och den ökade tankeflykten som något så eftersträvansvärt att ett starkt psykologiskt beroende uppstår, vilket i sin tur kan leda till ett omfattande missbruk. Även ett fysiskt beroende kan senare uppstå men detta blir aldrig så kraftigt som vid bruk av t ex opiater. Efter en missbruksperiod på ett par veckor brukar amfetaministen ha "rusat motorn", bränt slut på sig själv och blivit starkt uttröttad. Typiskt för beroendet av amfetamin är pseudoabstinens. Om en drogfri missbrukare hamnar i en situation där han tidigare haft intensiva drogupplevelser, kan han plötsligt och tillfälligt få en uttalad längtan efter preparatet. Att bli påmind om missbruket och längta efter amfetamin kan ge ångest och en rad vegetativa symtom som svettningar, hjärtklappning och pirrande känslor i magen. Amfetaminmissbruket är ett typiskt periodiskt missbruk som kan pågå i många år. En del missbrukare bränner ut sig och tål med tiden allt mindre kvantiteter, och går därför över i ett sporadiskt bruk eller i alkoholmissbruk. Ofta får de manliga kroniska amfetaminmissbrukarna potensproblem och blir beroende av tillförsel av amfetamin för att över huvud taget kunna fungera s exu ellt. Fysiska komplikationer. Genom att hungerkänslorna dämpas brukar amfetaminmissbrukaren magra kraftigt - en viktminskning på 40 kg är inte ovanligt. Tänderna kan bli skadade genom att amfetaminet gör saliven torr och klistrig så att den inte förmår skydda mot kariesangrepp. Under amfetaminpåverkan blir dessutom käkmuskulaturen så spänd att tandkronorna kan sprängas, s k kronsprängning. Motoriken kan drabbas. De slängande rörelserna med huvudet eller armarna under den akuta påverkan kan kvarstå även mellan missbruksperioderna. Amfetaminmissbrukarna kan därför ha svårt att sitta stilla. Deras motorik karakteriseras av ryckningar och skruvande rörelser, en form av danssjuka (chorea). Genom injektionsmissbruket utsätter amfetaministen sig för en rad infektioner, bl a gulsot (hepatit). (Se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk, Bakteriella infektioner och Tjackrosor.) Psykiska komplikationer. Ett vanligt symtom vid långt gånget amfetaminmissbruk är sjuklig misstänksamhet (paranoia). Denna kan stegras till toxiska psykoser som ibland går över när amfetamineffekten klingar av, men kan kvarstå under långa perioder och kräva psykiatrisk behandling. Det typiska för amfetaminpsykosen är att tankeförmågan är obruten och logisk. Typiskt är också att missbrukarna har insikt om sitt tillstånd. De brukar därför kunna hålla en viss kritisk distans till sina paranoida vanföreställningar. Andra psykiska komplikationer är affektlabilitet med kraftiga känsloutbrott. Förändringarna i motoriken i kombination med känsloutbrotten gör att missbrukaren kan te sig som en karikatyr av sig själv. Depressioner är mycket vanliga efter amfetaminmissbruk. Sociala skador är av många slag - den sekundära kriminaliteten, ryckigheten i livsföringen, den bristande anpassningen till familjeliv och arbete. (Se Kriminalitet och narkotikamissbruk.) Behandling. Avgiftning vid amfetaminmissbruk är relativt enkel. Missbrukaren behöver i allmänhet bara få sova ut (ibland flera dygn i sträck) för att hämta sig. Om han är kraftigt påverkad, t ex vid intagning på sjukhus, kan utsöndringen påskyndas genom att vanlig askorbinsyra (C-vitamin) tillförs för att göra urinen sur. Om amfetaminmissbrukaren är mycket uppskruvad och orolig kan enstaka doser av bensodiazepiner ges under kort tid. Lider missbrukaren av förföljelsemani eller andra psykotiska symtom kan man - men först när amfetaminet utsöndrats, dvs efter tre till fyra dygn - påbörja en kortare neuroleptikabehandling med låga doser av Haldol eller Hibernal. Den långsiktiga behandlingen sker bäst på behandlingshem eller inom familjevård. Den enkla principen är att den före detta amfetaminmissbrukaren får vistas lång tid i drogfrihet. Skadorna på centrala nervsystemet brukar läka ut, men hos en del missbrukare kan en viss ryckighet i rörelserna, lättretlighet och ett forcerat sätt att tala kvarstå under lång tid. Risken för återfall är stor. Individual-, familje- och gruppterapi bör erbjudas generöst för att stärka jaget och motverka återfall. (Se Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare, Familjevård för vuxna narkomaner och Öppenvård för narkotikamissbrukare.) Prognosen är relativt god. Med envisa vårdinsatser som bedrivs under lång tid kan sannolikt mer än hälften bryta med sitt missbruk. Förebyggande åtgärder. Sverige har inom FN-organen arbetat för att de centralstimulerande medlen skall underkastas strängare kontroll. Detta resulterade bland annat i 1972 års psykotropkonvention. I Sverige har man försökt förebygga spridningen av missbruk av amfetaminpreparat genom att förbjuda dem som läkemedel och tillåta att de förskrivs endast på dispens (se ovan) efter särskild ansökan. Tidigt förbjöds också den fria försäljningen av injektionssprutor för att motverka spridningen av det intravenösa centralstimulantiamissbruket. Detta bidrog dock senare till spridningen av svåra infektioner (t ex hepatit) och HIV/AIDS, eftersom sprutorna i missbrukarkretsar ofta delas av många utan att rengöras. (Se i övrigt under Prevention.)


2-Amino-1-(4-brom-2,5-dimetoxifenyl)propan (brom-STP, DOB) och 2-Amino-1-(2,5-dimetoxi-4-metylfenyl) propan (STP, DOM),
hallucinogena preparat, narkotikaklassade enligt förteckning I. De förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
2-Amino-1-(3,4-metylendioxifenyl) propan (MDA),
centralsti- mulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala marknaden i Sverige.
Amitriptylin,
antidepressivt medel som används i behandling av djupa depressioner. Det är inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Saroten och Tryptizol.
Amning och narkotikamissbruk.
För de flesta läkemedel och narkotiska substanser finns beräkningar av hur mycket av dem som - vid en given dos - utsöndras i modersmjölken. Det är i regel fråga om låga halter som via mjölken går över från modern till barnet. Det är därför tillåtet att amma för t ex en kvinnlig före detta morfinist, som tar låga doser metadon. När det gäller kvinnor i aktivt narkotikamissbruk brukar amning dock inte tillrådas. Självklart rekommenderas alla mödrar att under den period de ammar avhålla sig ifrån alkohol och beroendeskapande droger.
Amobarbital,
C11H18N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, patenterat 1924, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Amotivation,
brist på intresse, brist på motivering.
Amotivationssyndrom,
personlighetsförändring efter drogmissbruk, särskilt efter långvarigt cannabismissbruk. Syndromet karakteriseras av håglöshet, oförmåga att ta initiativ eller göra något, samt sexuellt och socialt ointresse. (Se Cannabis.)
Amosyt,
tabletter 100 mg som innehåller dimenhydrinat, en substans som tillhör gruppen histaminantagonister. Amosyt används mot olika former av illamående. Utöver effekten på illamåendet har Amosyt en svagt lugnande inverkan. Medlet ordineras emellanåt vid avgiftning vid narkotikamissbruk.
Amps,
slanguttryck för amfetamin.
Amylnitrit,
C5H11NO2, klar gul flyktig vätska med en lukt som påminner om ruttna äpplen. Amylnitrit vidgar blodkärlen och användes tidigare i behandlingen av kärlkramp (angina pectoris). Inom medicinen har dock amylnitrit numera ersatts av nitroglycerin och används inte längre som läkemedel i Sverige. På 1970-talet blev drogen emellertid mycket populär som afrodisiacum (sexstimulerande drog) i amerikanska subkulturer kring diskotek och homosexklubbar. Drogen säljs på den illegala marknaden under namn som butylnitrit, amys, pearls, poppers, snappers eller varumärken som Aroma, Locker-Room och Bullet. Den tillhandahålls vanligen i små glasampuller som innehåller 0,2 ml vätska. Ampullen bryts och vätskan sniffas omedelbart. Effekten sätter in redan efter ca 30 sekunder men varar endast 2-3 minuter. Amylnitrit inhaleras i samband med sex, oftast omedelbart före orgasm för att förlänga och intensifiera euforikänslan. Ruset har i populärlitteraturen beskrivits som hämningslösande och avslappnande och ger en kort, intensiv eufori med hallucinationer. Att amylnitrit blivit populärt förklaras sannolikt av dess avslappnande effekt på muskulaturen i bl a slida och ändtarm och av kärlvidgningen i könsorganen. Biverkningarna är blodtrycksfall, huvudvärk, svimningar, illamående och kräkningar. Eftersom amylnitritliknande droger oftast tillverkas illegalt är de uppblandade med andra substanser, och effekterna är därför svåra att förutse. Drogens sammankoppling med snabb, anonym sexualitet med flera partner utgör sannolikt en betydligt större risk än det extremt kortvariga ruset.
Amys,
slanguttryck för amylnitrit.
Amöba,
här slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med hallucinogena egenskaper.
Anabola steroider,
steroider som utvecklats genom förändringar av det manliga könshormonet testosteron i syfte att öka den vävnadsuppbyggande (anabola) effekten och minska den förmanligande (androgena) effekten. Medlen används för att öka tillväxten hos slaktdjur, vilket dock är förbjudet i Sverige. Inom medicinen har man försökt använda anabola steroider främst vid kroniska, vävnadsnedbrytande sjukdomar, men effekten har varit osäker. Anabola steroider används numera främst illegalt av idrottsmän, särskilt i kraftsporter, för att öka muskelkraften. De har sålts diskret på en del s k gym. Den muskeluppbyggande effekten är visserligen liten men kan vara helt avgörande i elitidrottssammanhang. Biverkningar är leverskador och sterilitet. Då de anabola steroiderna har kvar svaga androgena egenskaper får kvinnor som använder preparaten ofta ökad kroppsbehåring, basröst och menstruationsstörningar. Anabola steroider påverkar också psykiska funktioner. Alkohol tolereras sämre. Mord, dråp och våldtäkter har ofta satts i samband med de okontrollerade raseriutbrott som kan förekomma vid användningen av anabola steroider. Idrottsrörelsen har försökt komma till rätta med problemen genom utökade dopingkontroller. anabola steroider och andra dopingpreparat smugglas och säljs på sätt som liknar narkotikahandel. I vissa fall har man sett att langare tillhandahåller både dopingmedel och narkotika samtidigt, oftast då amfetamin och kokain. Sedan 1 juli 1992 är anabola steroider narkotikaklassade. (Se Idrott och droger.)
Anafranil,
varunamn för klomipramin, ett av många antidepressiva preparat. Preparatet används vid behandling av depressioner och ångest med panikattacker. Anafranil kan hjälpa mot agorafobi (torgskräck). Det är inte vanebildande.
Anafylaktisk chock,
snabbt insättande cirkulationskollaps, överkänslighetsreaktion. (Se i övrigt Överdos.)
Anal administering,
tillförsel via ändtarmen.
Analgetikum,
pluralis analgetika, smärtstillande medel. På apotek tillhandahålls receptfria analgetika som paracetamol (Alvedon) eller acetylsalicylsyra ( Magnecyl). Starka analgetika, t ex dextropropoxifen (Dolerone) säljs endast mot recept. Många narkotiska ämnen har analgetiska (smärtstillande) egenskaper. Opiatgruppens preparat används inom medicinen just för att de kan dämpa eller stilla smärta. Även cannabis har vissa smärtstillande egenskaper. Dekokter av cannabis används t ex i tredje världen mot magsmärtor.
Anamnes,
sjukdomshistoria, en patients egen redogörelse för sin sjukdom och dess förebud, den beskrivning av en människas sjukdomshistoria som finns exempelvis i en patientjournal.
Anandamide,
ett kroppseget cannabisämne som upptäcktes 1992. (Se Cannabinoidreceptorer.)
Anascha,
rysk beteckning för cannabis.
Andersson, Dan,
(1888-1920), författare, en av de första svenska diktare som beskrivit cannabisrus, i den självbiografiska romanen David Ramms arv (1919).
Andersson, Paul,
(1930-1976), poet, centralgestalt i Metamorfosgruppen på 1950-talet i Stockholm. Hans främsta verk är diktsamlingen Elegi över en förlorad sommar. Inom Metamorfosgruppen användes mycket centralstimulantia. Själv var Andersson sprutnarkoman. Han förekommer också som en av huvudpersonerna i Birgitta Stenbergs självbiografiska bok Apelsinmannen.
Andningsdepression,
nedsatt lungfunktion med små ytliga andetag med längre mellanrum, symtom vid överdos av exempelvis sömnmedel eller heroin.
Andningspares,
andningsförlamning, vanlig dödsorsak vid överdosering av narkotika.
Anestesi,
bedövning eller narkos som ges vid kirurgiska ingrepp. När kokain i slutet av 1800-talet introducerades inom medicinen upptäckte kirurgerna att man kunde spreja kokainlösning över operationsområdet och ge patienterna lokalbedövning. En amerikansk kirurg, William Stuart Halstedt, upptäckte också att man kunde bedöva en hel arm eller ett ben genom att lägga en depå av kokain runt en grov nervstam, ledningsanestesi. Kokain användes därefter som ett första rangens bedövningsmedel ända tills man under 1900-talet lyckades syntetisera Novokain, Xylocain etc, preparat som inte hade kokainets ruseffekter. Kokainet har varit en förutsättning för den enorma utveckling som ägt rum inom kirurgin. Alla moderna lokalbedövningsmedel bygger kemiskt på kokainets molekylära struktur.
Anestesiologi,
läran om narkos och andra bedövningsmetoder. Det är den medicinska specialitet som sysslar med bedövningsmetoder.
Anestetikum,
bedövningsmedel.
Angel Dust,
slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med hallucinogena egenskaper.
Angel hair,
slanguttryck för PCP (se ovan).
Anhalonium,
meskalin.
Anhedoni,
generell brist på lust och längtan. Anhedoni förekommer som symtom vid schizofreni. Anhedoni finns också som ett symtom i den kliniska bilden efter svårt och långvarigt missbruk av centralstimulerande medel som kokain och amfetamin.
Anhörig,
tidning utgiven av Föräldraföreningen mot Narkotika.
Anileridin,
C22H28N2O2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Animal,
slanguttryck för LSD.
Animal tranquilizers,
slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med hallucinogena egenskaper.
Anisokori,
höger och vänster pupill olika stora, symtom som antyder hjärnpåverkan av bl a toxiska substanser.
Anorektisk,
kraftigt avmagrad. Detta kan vara ett symtom vid centralstimulantiamissbruk.
Anorexi,
aptitlöshet, symtom vid svår kroppslig sjukdom eller vid centralstimulantiamissbruk. Termen används ofta som en förkortning av sjukdomen anorexia nervosa.
Anorexia nervosa,
nervös självsvält som leder till avmagring. Sjukdomen förekommer främst hos unga kvinnor som fixerar sig vid födointaget och kroppsvikten. I svåra fall kan tillståndet bli livshotande. I bakgrunden finns ofta en störd relation till modern. Psykoanalytiker har velat se symtomen som en förnekelse av kvinnlighet och runda former. Man kan också uppfatta anorexi som en driftsstörning - driften att inta föda är störd. Anorexi ses då som en motpol till narkomani. Den anorektiske förvägrar sig föda och därigenom livet, medan narkomanen genom att använda droger tvärtom glupskt tar för sig av lustupplevelser. En och samma patient kan under en period ha anorexi för att i ett senare skede i livet utveckla alkoholism eller narkomani. Den driftsstörning som fnns i botten uttrycker sig alltså genom en skiftande symtomflora. Centralstimulerande medel kan förvärra sjukdomsbilden genom sin aptitnedsättande effekt. I den internationella modevärlden har det varit vanligt att använda amfetamin och kokain, särskilt när det varit modernt med extremt smala modeller. Vid behandling av anorexia nervosa kan det finnas skäl att undersöka om centralstimulantiamissbruk eller annat missbruk finns med i bilden.
Anoxi,
syrebrist i organismen, ses vid överdos av narkotika.
Anslinger, Harry J,
(1892-1975), amerikansk diplomat som 1926 blev ansvarig för bekämpningen av illegal alkoholimport till USA. Han blev 1929 biträdande chef för den myndighet som skulle kontrollera alkoholförbudet i USA, samt efter förbudstiden chef för narkotikabekämpningen. Under många år spelade han en dominerande roll i FN:s Narkotikakommission. Han utmärkte sig för sin hårda och kompromisslösa hållning mot narkotika och vände sig kraftigt mot försöken att skilja mellan lätt och tung narkotika.
Ansopal,
varunamn för kloralhydrat, sömnmedel av äldre typ, narkotikaklassat enligt förteckning V. (Se Psykofarmaka.)
Antabus,
varunamn för disulfiram. Om någon med antabus i kroppen intar alkohol sker en ökning av koncentrationen av acetaldehyd i blodet. Dessutom påverkar antabus ett enzym som omvandlar dopamin till noradrenalin. Därvid uppkommer en s k alkohol-antabusreaktion. Den består av rodnad över ansikte och bål, dunkande huvudvärk, svårigheter att andas, illamående, kräkningar, svettningar, hjärtklappning och blodtrycksfall. Symtomens intensitet kan växla. Antabus används som avvänjningsmedel vid behandling av patienter som själva är motiverade att sluta använda alkohol och som behöver kontinuerligt stöd för att klara detta. Patienten som intagit Antabus vet att han inte tål att dricka alkohol och låter därför bli. Antabus intas till att börja med en gång dagligen, därefter varannan dag. Behandlingen användes i kombination med olika former av stödsamtal och familjesamtal.
Antagonistbehandling,
läkemedelsbehandling med opioid- eller opiatantago- nisterna naloxon (Narcanti) och nantrexon (finns ej i Sverige) [Fel! Korrekt namn Natrexon]. Dessa opioidantagonister har den effekten på centrala nervsystemet att de släcker eller upphäver effekten av endorfin eller morfin. Naloxon användes därför vid behandling av överdoser av morfin. På försök har preparaten utan större framgång använts som en slags Antabus vid heroinmissbruk. Eftersom patienter med kronisk schizofreni kan ha ökad endorfinaktivitet i sitt centrala nervsystem har de försöksvis behandlats med naloxon (Narcanti). I enstaka fall har faktiskt en minskning av hallucinationer och andra symtom åstadkommits. Forskningen har dock ännu inte lämnat försöksstadiet.
Ante,
slanguttryck för amfetamin.
Antiallergiska medel,
s k antihistaminer, läkemedel (t ex Lergigan) som används för att dämpa överkänslighetsreaktioner i form av t ex utslag, klåda och astma. Sådana överkänslighetsreaktioner kan utlösas av orenheter och utdrygningssmedel som finns med i den narkotika som säljs på gatan.
Antidepressiva medel,
läkemedel med stämningshöjande effekt, ej narkotikaklassade. Första medlet i denna grupp var imipramin, som 1957 introducerades under varunamnet Tofranil. Ett tiotal olika peparat finns på den svenska marknaden och används främst mot depressioner och vissa typer av ångest.
Antidot,
motgift.
Antidotbehandling,
metoden att behandla förgiftningar av alla slag med motgift.
Antiepileptisk effekt,
effekt hos läkemedel som motverkar epileptiska krampanfall. (Se Epilepsi.)
Antihistaminer,
se Antiallergiska medel.
Antikroppar,
äggviteämnen bildade av kroppen som skydd mot främmande ämnen, t ex virus och bakterier.
Antipsykotiska läkemedel,
medel mot förvirringstillstånd, t ex vid schizofreni. Det är främst neuroleptika som har antipsykotiska egenskaper, men också morfin och metadon har svaga antipsykotiska egenskaper.
Antoniuseld,
se Mjöldryga.
ANT-undervisning
infördes i svenska grundskolan 1972. Förkortningen ANT står för alkohol, narkotika och tobak. Enligt läroplanen skall alla elever i svenska skolor få information om alkohol och droger samt bibringas kunskap om de skador som bruket leder till för individ och samhälle. Vidare skall lärarna försöka ge eleverna förståelse för de individer som drabbas av missbruk.
Anuri,
tillstånd då ingen urin produceras, en allvarlig komplikation till förgiftning. (Se Överdos.)
Anxiolytika,
ångestdämpande läkemedel. (Se Psykofarmaka och Bensodiazepiner.)
Apati,
likgiltighet, slöhet, håglöshet. Missbrukare som bränt ut sig genom att använda starka droger under lång tid hamnar ofta i tillstånd där apati är ett framträdande drag.
Apelsinmannen,
roman (1983) av Birgitta Stenberg vilken skildrar centralstimulantiamissbruk och 1950-talets rättsröta i den s k Kejneaffären. Boken filmatiserades för TV 1990.
Apodorm,
Mogadon, varunamn för nitrazepam, bensodiazepinpreparat narkotikaklassat enligt förteckning IV, ett ofta ordinerat sömnmedel.
Apomorfin,
C17H17NO2, ett morfinderivat som framkallar illamående och används vid avvänjningsbehandling (aversionsbehandling) för alkoholister. Medlet är narkotikaklassat enligt förteckning I.
Apoteksbolaget,
monopolföretag med ensamrätt till detaljhandel med läkemedel i Sverige. Bolaget bildades genom riksdagsbeslut 1970 och är ett aktiebolag vars aktier innehas av staten och bolagets pensionsstiftelse. Det driver ca 850 apotek med omkring 12 000 anställda. Verksamheten regleras i avtal med staten. Enligt detta skall bolaget svara för en god läkemedelsförsörjning till så låga kostnader som möjligt. Bolaget skall också verka för saklig information om läkemedel och föra statistik över läkemedelsförbrukningen.
Apotekare,
person som genomgått apotekarlinjen vid Uppsala universitet. Utbildningen tar nio terminer och omfattar huvudsakligen kemi, biovetenskap och farmaci.
Apotekarsocieteten,
ursprungligen på 1600-talet en sammanslutning av apotekare i Stockholm. År 1837 blev medlemskap obligatoriskt för alla apotekare i landet. Organisationen slogs 1952 samman med Sveriges Apotekarförbund och blev centralt ledningsorgan för apoteken i Sverige. De privata apoteken förstatligades 1970 genom riksdagsbeslut, och året därpå bildades Apoteksbolaget. Sedan systemet med privata apoteksprivilegier upphört blev Apotekarsocieteten med ca 5 300 medlemmar en intresseorganisation för farmaceuter och arbetar bl a med vetenskapliga seminarier och vidareutbildning.
Apozepam,
varunamn för diazepam, ett narkotikaklassat bensodiazepinpreparat som ordineras ofta.
Aprobarbital,
C10H14N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, patenterat 1923, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Aptitlöshet.
En effekt av centralstimulerande medel är att de undantränger hungerkänslor och aptit. Detta kan biokemiskt förklaras med att kroppen genom centrala nervsystemet sätts i alarmberedskap för att prioritera muskelkraften i syfte att "slåss eller fly". Sådana funktioner som då är mindre viktiga för den omedelbara överlevnaden - hunger och matsmältning - trängs undan. Aptitlöshet och kraftig avmagring är ett typiskt symtom vid långvarigt amfetamin- eller kokainmissbruk. I de gamla indiankulturerna har kokabladstuggande använts för att uthärda svält och ansträngningar under exempelvis förflyttningar på hög höjd. Under den spanska kolonialtiden gavs frikostigt med koka åt gruvarbetare. De kände då inte av hunger och trötthet. (Se även Anorexi.)
Aquarius,
latinskt och engelskt namn för stjärnbilden Vattumannen. The Age of Aquarius, Vattumannens tidsålder, var ett centralt begrepp i det sena 1960-talets hippiekultur. Budskapet var att man levde i en ny tidsålder präglad av gemenskap och kosmiska upplevelser. The age of Aquarius är också namnet på ledmotivet i musikalen Hair.
Arekanöt,
frö från arekapalmen. (Se Betel.)
Arekolin,
verksam alkaloid i betelnöt (arekanöt). (Se Betel.)
ARF,
se Addiction Research Foundation.
Artemisia absinthium,
malört.
Artifciell respiration,
konstgjord andning.
Artificiella paradisen, De,
Les Paradis artificiels (1860), prosabok av Charles Baudelaire. Författaren skildrar där visserligen med sakkunskap hasch- och opierusets njutningar, men han betonar starkt dess negativa effekter, eftersom det omöjliggör ett medvetet, viljemässigt arbete.
ART-metoden,
en metod att ta hand om oroliga, paranoida och/eller aggressiva missbrukare i det akuta avgiftningsskedet. Den utvecklades i slutet av 1960-talet av sjukvårdspersonalen vid Haight-Ashbury Free Clinic i San Francisco, som behandlade många missbrukare vilka fått s k snedtändningar. Behandlingens enkla principer är numera allmänt accepterade inom sjukhusens missbruksenheter som ART-metoden, efter de första bokstäverna i orden acceptance, reassurement, reduction och talk-down. På svenska innebär detta ungefär: Acceptera missbrukaren som han är. Var en medmänniska som omedelbart hjälper patienten att anpassa sig i en främmande omgivning. Erbjud förståelse och inlevelse (reassurement). Reducera ljud och ljus, arbeta lugnt (reduction of stimuli). "Tala ner" patienten - småprata även om sådant som kan förefalla oväsentligt. Säg inte emot. Undvik meningsutbyten i den akuta avgiftningsfasen.
Arvsmassan,
summan av alla arvsanlag (gener, genuppsättningen) i en cell eller ett virus, dvs den totala ärftliga informationen. Här menas den genetiska bakgrunden till alkohol- och narkotikaberoende. I både tvilling- och adoptionsstudier, där forskare följt släktled efter släktled, har man kunnat påvisa att genetiska faktorer är av betydelse för uppkomsten av alkoholism. Två typer av alkoholism har kunnat identifierats, och för båda (men speciellt för typ II) finns en genetisk disposition. Typ I debuterar efter 25-årsåldern med få sociala komplikationer. Vid typ II debuterar alkoholmissbruket tidigt och åtföljs av svåra sociala komplikationer, t ex våldsamhet vid berusning, förlust av arbete etc. Typ II-alkoholister är utåtriktade, impulsiva, äventyrslystna och har stort behov av omväxling. I denna grupp finns en statistiskt sett högre förekomst även av annat drogmissbruk. Missbruk hos föräldrarna är vanligare inom denna grupp än bland andra alkoholister. I flera studier har man kunnat påvisa att det finns ett samband mellan aktiviteten hos enzymet monoaminooxidas (MAO) i blodplättarna (trombocyterna), vissa karaktärsdrag och benägenheten att missbruka alkohol eller droger. Trombocyt-MAO-aktiviteten, som står under stark genetisk kontroll, är nämligen låg hos personer med sensationssökande beteende (sensation-seeking behaviour). Dessa har större benägenhet än andra att bli typ II-alkoholister eller experimentera med droger - om de inte blir t ex bergsbestigare, ballongfarare eller ensamseglare! Olika miljöfaktorer spelar naturligtvis en mycket stor roll för uppkomsten av ett missbruksproblem. Men om totalkonsumtionen av alkohol och droger ökar i ett samhälle, innebär detta speciella risker för dem som har en predisposition för att utveckla missbruk. (Se också Alkohol och Fosterskador.)
Arytmi,
oregelbunden hjärtrytm. Det är ett vanligt fenomen vid missbruk, särskilt av centralstimulerande ämnen som amfetamin och kokain.
Asarone,
C12H16O3, ett hallucinogent ämne som har vissa likheter med meskalin. Ämnet finns i kalmusrot.
Aschenbrandt,
Theodor, tysk militärläkare verksam under senare delen av 1800-talet, pionjär när det gällde militär användning av centralstimulantia. Under en militär höstmanöver 1883 blandade han i hemlighet kokain i soldaternas vatten och vinransoner och behandlade skadade soldater med kokainpreparat. I Allg. Militär Zeitung skrev han 1886 följande: "Kokavin har en uppfriskande verkan och bärs av soldaterna i deras fältflaskor och kan användas vid behov för att motverka hunger. På detta sätt kan soldaterna undvara föda i åtta dagar. Utmärkta resultat har också uppnåtts av idrottsmän, bergsbestigare och jägare. Det finns inga biverkningar och man kan utan svårighet återgå till normal föda".
Asfyxi,
syrebrist i organismen, höggradig andnöd, symtom vid överdos.
ASH-beroende,
förkortning för ett beroende av ångestdämpande, lugnande och sömngivande medel (anxiolytika, sedativa, hypnotika).
Ashishin,
se Alo-addin.
Ash Ra,
tysk rockgrupp bildad 1970, ledd av Manuel Göttsching. Gruppen var en av pionjärerna inom tysk experimentalrock med starkt drogpåverkad kosmisk och meditativ musik. På skivan Seven up (1973) medverkade exempelvis den amerikanske "LSD-poeten" Timothy Leary.
Askorbinsyra
används ofta som utdrygningsmedel vid försäljning av narkotika i pulverform. Genom att blanda i askorbinsyra och/eller billigt druvsocker kan narkotikalangare avsevärt öka sin vinst. Askorbinsyra används också av opiatmissbrukare för att surgöra den lösning som exempelvis heroinister löser sitt pulver i innan de injicerar det.
Aspirera,
suga upp t ex maginnehåll. En person med sänkt medvetande, t ex till följd av alkohol- eller narkotikaförgiftning, kan råka stöta upp maginnehåll som kan sugas över i lungorna. Även detta kallas att aspirera och kan resultera i kvävning.
Aspirin,
varunamn för acetylsalicylsyra. Andra varunamn är bl a Magnecyl, Albyl.
Assasiner,
haschichins, haschbrukarna, från arabiskans haschschasch, en som berusar sig på haschisch. Detta var korsfararnas benämning på anhängarna till den shütiska sekten nizariismailiya. Denna grundades av Hasan ibn Sabah som 1090 förskansade sig i fästningen Alamut i de persiska Elbruzbergen. Då Alamut förstördes 1256 upphörde i stort sett sektens verksamhet. Assasinerna var kända för sin grymhet, vilken enligt korsfararna orsakades av att de berusade sig på hasch innan de gick i strid. Assasinerna använde sig av lönnmord i sin kamp, vilket gett upphov till det engelska och franska ordet för mördare, assasin.
Astma,
andningssvårigheter som vållas av kramp eller spasmer i bronkerna. Astma kan bero på allergi, vilket är det vanligaste. Missbrukare plågas ofta av astma och bronkiter. Detta sammanhänger ofta med att de i regel också är storrökare av tobak. Det kan också bero på att de använder droger som i perioder dämpar hostreflexen så att de inte på naturligt sätt befriar sig från slem. Astma behandlas med preparat som vidgar luftrören.
Astmagräs,
slanguttryck för lobelia.
Ataktiska rörelser,
se Ataxi.
Ataractica,
ataracticum, ataraktika, samlingsbeteckning för lugnande medel.
Atarax,
varunamn för hydroxizin, ett lugnande medel av bensodiazepintyp, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Ataxi,
rubbad koordination (stört samspel) av muskelrörelser, ett symtom vid kraftig berusning eller förgiftning.
Athenagruppen,
tillsatt av regeringen 1989 med uppgift att bedriva information i alkohol- och narkotikafrågor. Gruppen bestod av representanter för myndigheter och folkrörelser och bedrev 1989-92 olika informationskampanjer för ca 10 miljoner kronor per år. Gruppens uppgifter har senare förts över till Folkhälsoinstitutet.
Athena-jouren,
telefonjoursverksamhet riktad främst till missbrukarnas kamrater, som behöver råd om hur man hjälper en vän med missbruksproblem. Verksamheten drivs av FMN (Föräldraföreningen mot Narkotika), RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), Hassela Solidaritet och Ungdomens Röda Kors, med statligt stöd.
Atoxisk,
ogiftig.
Atrofi,
tillbakagång, förtvining av delar av kroppen, t ex muskelatrofi efter benbrott eller nervskada. (Om den ökade olycksfallsrisken hos narkomaner, se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk.)
Atropa belladona,
latinskt namn för belladonna.
Atropin,
hyoscyamin C17H23NO3, ett färglöst kristallinskt ämne som utvinns ur växten belladonna, men som även finns i andra växter. Det är nära släkt med skopolamin. Varunamn är Atropin (injektionsvätska) och Isopto-Atropin, Atroptin (ögondroppar). Ämnet blockerar vissa verkningar av signalsubstansen acetylkolin så att utsöndringen av saliv, svett och magsaft hämmas och musklerna blir avslappnade (spasmolytisk effekt). Hjärtrytmen påverkas, trycket i ögat ökar och pupillerna vidgas. Högre doser kan ge kraftiga hallucinationer och delirium. Atropin har en viktig militär användning som motgift mot nervgas. Atropin har varit modell för många syntetiskt framställda läkemedel.
Attackterapi,
konfrontationer (encounters) är en typ av direkt, ofta aggressiv samtalsterapi som är vanlig inom narkomanvården. I mindre grupper med 3-7 personer konfronteras missbrukaren med de felsteg han begått. Terapeuten eller andra medpatienter riktar kritik mot förljugna och "flummiga" attityder. Den angripne får försvara sig, vilket leder till att ordväxlingarna ofta blir häftiga. Det ingår i terapeutens uppgift att avsluta gruppen först när alla känslor ventilerats. I terapeutiska samhällen av amerikansk typ (se Synanon) står encounters på schemat minst tre gånger i veckan. Dessa utgör ett väsentligt inslag i behandlingen, eftersom det i dem sker en uppfostran till en ny moral och nya förhållningssätt. Missbrukare med en skör, svagt integrerad personlighet (borderlinefall) tål dock inte denna psykiskt påfrestande behandling. De bör därför behandlas individuellt och ges mera stöd och vägledning. (Se även Kon- frontationsterapi. )
Aunt Hazel,
Aunty Hazel, slanguttryck för heroin.
Aunt Mary,
slanguttryck för marijuana.
Aura,
förebud, förnimmelse av förestående epileptiskt anfall, en vanlig komplikation till missbruk.
Autism,
slutenhet, kontaktlöshet, inåtvändhet - ett psykiskt symtom vid t ex schizofreni. Hos barn finns sällsynt infantil autism, ett tillstånd i vilket barnet är tyst och stumt, något som skulle kunna bero på hjärnskada. Autism kan också ses vid svåra toxiska psykoser. (Se Psykiska komplikationer till missbruk.)
Ava,
se Kava.
Av banan,
synonymt med "ute och reser", "utflippad", slanguttryck som används för att karakterisera någon med bristfällig realitetsförankring, någon som har lämnat verkligheten.
AVE,
se Abstinence violation effect.
Aversionsbehandling,
en numera övergiven metod att söka inge alkoholister motvilja mot att dricka. I en viss terapisituation gav man den alkoholisten injektioner av apomorfin så att han mådde illa och tvingade honom därefter att dricka sprit som han kräkte upp. På så sätt skulle han utveckla motvilja mot alkohol. Resultaten av aversionsbehandling har aldrig varit särskilt uppmuntrande.


AVGIFTNING VID NARKOTIKAMISSBRUK


1) En behandlingsåtgärd med avsikten att bryta en pågående missbruksperiod, 2) den period (några dagar till någon vecka) då en missbrukare själv avbryter narkotikatillförseln, och de fysiska och psykiska effekter detta medför. Avgiftningen av narkomaner sker ofta på sjukhus, särskilt när det gäller morfin- och sömnmedelsmissbrukare. Speciella avgiftningsavdelningar finns i regel i varje län på ett centralt beläget sjukhus. En avgiftningsavdelning har medicinsk och psykologisk expertis samt den erfarenhet som behövs för att hantera de särskilda problem som kan uppstå i samband med abstinenstillstånd. Ett sjukhus kan också erbjuda kroppssjukvård, t ex behandling av infektioner och tandvärk. I praktiken sker många avgiftningar genom att missbrukarna försöker "tända av" på egen hand, kanske med drogfria kamraters och familjemedlemmars stöd. Amfetaminmissbrukare brukar själva kunna klara avtändningar genom att använda lugnande medel och/eller alkohol samt sova några dygn efter en missbruksperiod. Morfinister har ett mer uttalat fysiskt beroende, och endast få av dem har den psykiska styrka som krävs för att genomgå en s k cold turkey, en avgiftning utan några som helst mediciner. Läkemedelsmissbrukare kan med stöd av familjen och psykologisk/psykiatrisk expertis ibland helt enkelt sakta reducera sina medicindoser ner till noll (s k ned- eller uttrappning). Många avgiftningar sker ofrivilligt genom att missbrukarna tas in i häkte eller i fängelse. Kriminalvårdens sjuksköterskor och läkare brukar kunna ge viss medicinsk hjälp. Vid inläggning på sjukhus inleds vården med en noggrann läkarundersökning. Ofta medför denna undersökning akutremiss till en annan instans inom sjukvården. Ibland är missbrukaren så rädd för att lägga in sig på sjukhus att han anländer till avdelningen kraftigt narkotikapåverkad. Missbrukets natur och art fastställs t ex genom urinanalys. Läkare ställer under vårdtiden diagnosen på eventuella psykiska eller fysiska sjukdomstillstånd. Många missbrukare har personlighetsstörningar, och det är nödvändigt att dessa diagnostiseras. Det innebär inte att patienterna sjukförklaras men är viktigt för planeringen av den fortsatta rehabiliteringen och för beslutet om vilken typ av behandling missbrukaren behöver. Abstinenssymtom. Under avgiftningen, som ofta pågår under tre veckor, utvecklar missbrukaren abstinenssymtom. Symtombilden beror på vilka droger han missbrukat. Behandlingen går bl a ut på att dämpa abstinenssymtomen. Missbrukare av centralstimulantia är ofta motoriskt oroliga och rastlösa och överdrivet misstänksamma. De behöver i allmänhet ingen medicinering. När amfetaminet gått ur kroppen faller de i en djup sömn som kan vara i flera dygn. Ibland måste dock de eventuella paranoida vanföreställningarna (nojan) behandlas med neuroleptika. Tillfällig medicinering med lugnande läkemedel kan behövas. Morfinabstinensen når sitt maximum på tredje eller fjärde dygnet och karakteriseras av influensaliknande symtom - rinnande ögon, nysningar och värk i hela kroppen samt trötthet och ibland feber. Ofta förekommer också diarré och illamående. Psykiskt domineras tillståndet av ångest, rastlöshet och irritabilitet. Sömnrytmen har drabbats genom missbruket och normaliseras inte på lång tid. Den medikamentella behandlingen kan bestå i att Catapresan (klonidin) ordineras, egentligen ett medel mot högt blodtryck som har egenskapen att "släcka ut" abstinensreaktionen. En annan behandling kan vara nedtrappning med preparatet Doloxene (dextropropoxifen). Akupunktur används ibland vid morfinavgiftning. Cannabismissbrukare (haschmissbrukare) har en långvarig avtändning som når sitt maximum under tredje veckan. Detta beror på att cannabinoiderna stannar kvar mycket länge i kroppens fettvävnad och endast långsamt elimineras. Abstinenssymtomen utvecklas i takt med att cannabinoiderna försvinner ur kroppen och yttrar sig i retlighet, irritabilitet och paranoida reaktioner. Sömnrytmen är störd. Även vid läkemedelsberoende, läkemedelsmissbruk kommer abstinenssymtomen sent, oftast i andra veckan. De yttrar sig i oro, nervositet, sömnlöshet, krypningar i huden, märkliga upplevelser av att man glider bort ifrån sig själv (depersonalisation) och att man inte är i verkligheten (derealisation). Längtan efter drogen, ett "sug" erfar alla missbrukare under abstinensen. Detta "sug" kan bli olidligt och leda till att de lämnar sjukhuset för att börja missbruka igen. Ofta får personalen ta emot all olust i form av vredesutbrott och klagomål över vården. Missbrukarna har, när de faller till ro i vården, ett uppdämt behov av att samtala och analysera sin situation. De är ofta modfällda, t o m djupt deprimerade och behöver uppmuntran och stöd. Det är därför viktigt att missbrukare under avgiftningsperioden får tillfälle till individuella samtal och gruppsamtal med vårdpersonalen. Samtalen minskar ångesten, och därigenom kan användningen av läkemedel begränsas. Även en mycket nedgången missbrukare kan vara i relativt gott skick och drogfri efter tre veckors vård. I bästa fall blir avgiftningen inledningen till en fortsatt rehabilitering med syfte att uppnå drogfrihet även utanför sjukhusets och behandlingshemmens skyddande väggar.


Avkriminalisering,
juridisk term som innebär att man inte längre straffbelägger en handling som tidigare ansetts brottslig och medfört böter eller fängelse. (Se även legalisering.)
Avmagring,
vanligt symtom vid narkotikamissbruk, i synnerhet vid amfetaminmissbruk. (Se Anorexia och Aptitlöshet.)
Avtänd,
uttryck som används när en missbrukare helt har avbrutit sitt narkotikamissbruk, synonymt med abstinent.
Avtändning,
en process under vilken en missbrukare försöker minska sitt drogintag i avsikt att bli helt nykter, dvs avtänd. En missbrukare talar om att han befinner sig "under avtändning" när drogerna lämnar kroppen.
Ayahuasca,
indiansk beteckning i Peru, Bolivia och Ecuador för yage, en hallucinogen dryck tillredd av barken från trädet Banistriopsis caapi. [Fel! Korrekt stavning är BaniSTERIopsis Caapi]
Azteker,
indianfolk i centrala Mexicos högland. Från 1300-talet fram till den spanska erövringen på 1520-talet byggde aztekerna upp ett mäktigt, högkulturellt imperium. De hade en högt utvecklad läkekonst där olika droger användes. I likhet med Inkafolket använde aztekerna kokablad i berusningssyfte och i sin religionsutövning.

 


[ B ]


Bad seed,
slanguttryck för meskalin.
Bad trip,
otäcka hallucinationer efter intag av LSD.
Badoh-negro,
frö från blomman för dagen.
BAK-projektet,
(BAK - beskrivning av klient), namnet på en stor svensk studie av 1 ) olika institutioner som bedriver narkomanvård, 2) de klienter som behandlas inom dessa och 3) utfallet av den givna behandlingen. En grupp forskare under ledning av Erik Änggård, då professor vid Karolinska institutet, utarbetade 1981 på uppdrag av regeringen och Delegationen för social forskning (Dsf) datainsamlingsinstrumenten BAK 1, BAK 2 och BAK 3. Olika narkomanvårdsenheter lämnade därefter bidrag i form av ifyllda frågeformulär till den centralt placerade forskargruppen, som stod för databearbetningen. Änggård efterträddes 1985 av professor Gösta Berglund vid pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. Då bytte projektet också namn till Swedate (Swedish Drug Addict Treatment Evaluation). Så småningom förkortades projekttiden. Dsf gav anslag endast till vissa databearbetningar. År 1989 kom en rapport av forskarna Anders Bergmark, Bam Björling, Leif Grönbladh, Börje Olsson, Lars Oscarsson och Vera Segreaus, med titeln Klienter i institutionell narkomanvård. Analyser av bakgrund, behandling och utfall. Samma år flyttade projektet till institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. (Angående resultaten, se Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare samt Prognos av förloppet vid drogmissbruk.)
Bakrus,
ett tillstånd efter själva ruset. Det karakteriseras i allmänhet av trötthet, huvudvärk och ängslan. Under ett bakrus är tröskeln mot ångestattacker lägre än vanligt.
Bakteriella infektioner,
inflammationstillstånd orsakade av sjukdomsalstrande bakterier, dvs encelliga mikroorganismer. Det är en vanlig form av kroppslig komplikation till narkotikamissbruk. Narkomaner har nämligen anmärkningsvärt låg motståndskraft mot dessa infektioner, vilket sammanhänger med att de ofta är undernärda. Levern är redan i förväg överbelastad av gifter och orkar inte att ytterligare engagera sig i kroppens försvar. Lokala infektioner eller inflammationer förekommer i kärlväggen (tromboflebit) på de ställen där narkotikan injicerats. Inflammationen kan därifrån sprida sig till lymfvägar och lymfkörtlar. Det är ofta de egna stafylokockerna (varbakterierna) från huden som via injektionerna kommer in i kroppen. En vanlig typ av hudåkomma är de s k tjackrosorna. De orsakas av en utsådd av bakterier via blodbanorna och manifesterar sig i form av ett stort antal små rodnader som är spridda på huden. Det är av okänd anledning enbart amfetaminister som får detta symtom. "Rosorna" brukar vara särskilt framträdande i ansiktet. De är tecken på att det funnits bakterier i det injicerade amfetaminet. En fruktad komplikation till de bakteriella angreppen är allmän blodförgiftning eller sepsis. Bakterierna i blodbanorna kan slå sig ner i hjärtklaffarna (endokardit), hjärnan (hjärnabcess) eller hjärnhinnorna (meningit). Frekvensen av bakteriella infektioner har i Lund-Malmöregionen minskat betydligt, sedan man där i samband med sprutbytesprogrammen lärt narkomanerna hygieniska vanor. Tuberkulos, orsakad av tuberkelbaciller, har sedan slutet av 1980-talet fått ökad spridning bland HIV-smittade narkomaner i särskilt utsatta storstadsområden. Multiresistenta tuberkelbakterier (bakterier som står emot alla kända antibiotika) har t ex 1992 börjat sprida sig bland narkomanerna i New York. Detta oroar starkt myndigheterna i staden, eftersom befolkningen är relativt oskyddad mot en tuberkulosepidemi. (Se även Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk.)
Baldrian-Dispert,
varunamn för valeriana.
Balkanrutten,
transportväg för narkotika från Asien till Tyskland och Skandinavien. Heroin från odlingarna i Asien lastas om i Turkiet och transporteras vidare över Balkanområdet och upp igenom Östeuropa. Mutor underlättar frakten genom t ex Polen, som under 1990-talet blivit det stora transitlandet. På detta sätt transporteras nu heroin dels direkt till Tyskland, dels via färjeförbindelserna till Ystad och Karlskrona och därifrån huvudsakligen till Mälardalen, Göteborg och Oslo. Balkanrutten utökades 1992 med ett sidospår från de forna Sovjetrepublikerna, varifrån det importerades stora kvantiteter hasch. Ystads tullstation, med dess mycket begränsade resurser, visade sig 1992 vara smugglarnas enda allvarliga hinder utmed Balkanrutten från Asien till Norden. Tullen befarar att Sverige är på väg att bli ett transitland för tung narkotika. Under 1992 beslagtogs 15 kg heroin mot drygt 2,2 kg 1991. Likaså tog man 1992 ungefär 62 kg amfetamin mot 40 kg 1991. Av allt beslagtaget amfetamin var 25 procent tillverkat i Polen.
Balla ur,
slanguttryck för att inte klara av något, att vara avtrubbad av drogmissbruket.
Bambinos,
slanguttryck för amfetamintabletter.
Bananadine,
se Mellow yellow.
Bananskal,
rökning av, se Mellow yellow.
Banewort,
belladonna.
Bang,
banga, bangi, slanguttryck för hasch och marijuana.
Banga,
banga ur, slanguttryck för att våga, respektive inte våga.
Bantningsmedel.
Amfetaminpreparat har alla den effekten att de dämpar aptiten. Därför har de under en rad olika varunamn fått vidsträckt användning som bantningspiller. I Sverige var t ex preludintabletter, ett amfetaminpreparat, populärt under 1950-talet. I samband med amfetaminepidemin i början av 1960-talet blev det uppenbart att bantningsmedel kunde missbrukas. Socialstyrelsens läkemedelsavdelning drog då in alla bantningspreparat från listan över godkända läkemedel. I andra länder finns dock fortfarande sådana preparat att köpa över disk eller på recept. I Skåne förekommer bantningsmedel i form av "Helsingörspiller". Användningen av olika bantningsmedel i tablett- eller pillerform i normaldos ger sällan upphov till missbruk. De doser av aptitdämpande medel som finns i preparaten är nämligen ofta låga.
Barbital,
C8H12N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbirurater, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Barbiturater,
barbitursyrepreparat, barbitursyrederivat, en äldre grupp av lugnande medel och sömnmedel. Barbituraterna har helt kommit att ersättas av bensodiazepinerna. Kvar i FASS finns endast fenemal/fenobarbital, ett långtidsverkande barbitursyrederivat som ger skydd mot epileptiska kramper. Dessutom finns några få ultrakortverkande preparat som används till kortvarig narkos eller för inledning av mera långvarig narkos (generell anestesi). I narkossammanhang används oftast tiopental/tiomebumal (Pentothal Natrium) eller metohexital/enallynymal (Brietal). Barbiturater har en hämmande verkan på cellernas funktioner, särskilt nervcellernas. Jontransporten över cellmembranerna hämmas. Barbiturater var under förra hälften av detta sekel standardpreparatet för behandling av orostillstånd och sömnlöshet. Först på 1940-talet förstod man att preparaten kunde ge upphov till ett kraftigt fysiskt beroende med svåra abstinenstillstånd. Under avvänjningsfasen kunde patienterna få epileptiska kramper och omtöckningstillstånd, de fruktade barbituratdelirierna. Man fick under 60- och 70-talen också klart för sig att barbiturater är extremt toxiska (giftiga). Det visade sig att många självmordsförsök ledde till döden just på grund av att man inte kunde häva en barbituratförgiftning. Barbiturater har därför bl a i de nordiska länderna nästan helt ersatts av de mindre giftiga bensodiazepinerna.
Barbs,
slanguttryck för barbiturater.
Barrels,
slanguttryck för LSD.
Barrymore, John,
(1882-1942) amerikansk skådespelare, stor Shakespearetolkare, lysande filmskådespelare bl a i Dr Jekyll och Mr Hyde. Hans tilltagande alkohol- och drogproblem försvårade starkt hans arbete. Han kollapsade i en radiostudio och dog. Hans liv beskrivs i biografin Godnatt dyre prins (1945) av Gene Fowler.
Bas,
slanguttryck för morfinbas, ett brunt pulver, som innehåller morfin och råopium.
Base
eller free base är rena kokainkristaller.1 ) Base är i Sydamerika detsamma som kokapasta. 2) I USA är base slanguttryck för freebase-rökning av kokain.
Baseball,
slanguttryck för freebaserökning av kokain.
Baudelaire, Charles Pierre,
(1821-1867) fransk poet och kritiker. åtalades för obscenitet och hädelse i sin nyskapande diktsamling Lesfleurs du mal (Ondskans blommor) 1857. I Les Paradis artiflciels (De artificiella paradisen) 1860 beskrev han ingående hasch- och opiumrus. Dessa skildringar har blivit klassiska och åberopas ofta i senare litteratur. Hans liv förkortades av sjukdom, svält, alkohol och opium.
Bazokas,
1) cigaretter som innehåller kokapasta uppblandat med tobak och/eller marijuana, säljs främst på gatorna till fattiga missbrukare i Sydamerikas städer, 2) haschpipor med öppningar i båda ändar och stora som en tom hushållspappersrulle, ofta hemmagjorda av exempelvis just hushållsrullar eller dammsugarrör men ibland även tillverkade av bambu- eller glasrör.
BDMPEA,
brom-dimetoxi-fenetylamin, ett hallucinogent amfetaminpreparat, en designad drog. Det står kemiskt nära bromo-DMA (DOB) och brom-STP.
Beans,
slanguttryck för amfetamintabletter.
Beast,
slanguttryck för LSD.
Beatles,
1) slanguttryck för kokain. 2) den populäraste popmusikgruppen under 1960-talet, bestående av John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr som alla kom från Liverpool i England. Gruppen var starkt influerad av drogkulturen. De använde vid olika tillfällen amfetamin eller rökte marijuanacigaretter. Skivorna Help och Rubber Soul gjordes under cannabispåverkan. Med början 1965 använde Harrison och Lennon LSD. Det psykedeliska inslaget kulminerade på skivan Seargent Peppers lonely heart club band. Trots att Beatles-medlemmarna själva senare förnekat det, har många tolkat sångerna Lucy in the sky with diamonds, Fixing a hole och Being for the beneft of Mr Kite! som ordlekar kring cannabis och LSD-bruk. Experimenten med psykedeliska färger, klanger och drömmar fortsatte på skivan Magical mystery tour. I en intervju berättade John Lennon 1970 att "Help gjordes på marijuana, A Hard Day's Night på piller. Det är verkliga droger, kraftigare än marijuana. Jag har gått på piller sedan jag var femton, nej, sedan jag var sjutton eller nitton... sedan blev jag musiker. Enda sättet att överleva i Hamburg när man spelade åtta timmar varje natt var att ta piller. Man fick dem av kyparna... tabletterna och drickat. Jag var ett jävla hopplöst fyllo när jag gick på konstfack. När vi skrev Help började vi helt enkelt röka marijuana och slutade dricka sprit. Jag har alltid behövt en drog för att överleva. Sak samma med de andra men jag behövde alltid mer. Jag tog alltid mer piller, mer av allt, antagligen för att jag är tokigare". The Beatles väckte stort uppseende då de berättade att de rökt cannabis på toaletten i Buckingham Palace i samband med att de 1965 tilldelades Imperieorden av drottning Elisabeth II.
Beat,
beat generation, beatnikrörelsen, amerikansk social och litterär rörelse som började på 1950-talet i artistmiljöerna i San Francisco och Greenwich Village i New York. Engelskan beat betyder slagen, besegrad. Uttrycket beat generation, dvs den besegrade generationen, har troligen skapats av författaren Jack Keroac, vars bok On the Road (1956) är det klassiska verket från denna period. "The beaten generation" är en analogi till Hemingways uttryck "the lost generation". Det anspelar också på jazzens beat, dvs den grundpuls i musiken som spelas av rytmsektionen. Keroac ansåg att beat var en förkortning av beautitude (salighet, sällhet) och gav begreppet en religiös prägel med inslag av meditation, zenbuddhism och drogmystik. Beatnikrörelsen hade en romantisk inställning till dem som levde i samhällets utkant. Alkoholister och narkomaner idealiserades och sågs som rebeller. Beats hade en positiv inställning till haschrökning, även om haschpropaganda inte var något dominerande inslag i deras budskap. Beatnikrörelsen var föregångaren till hippierörelsen och dess förhärligande av droger.
Beatnik,
beatser, en person som bekänner sig till beatniksrörelsens ideal. (Se Beat.)
Beautiful lady,
slanguttryck för belladonna.
Becher, Johannes Robert,
(1891-1958) tysk författare och intellektuell ledargestalt i Berlin under 1910- och 20-talen. Under sin ungdom skrev han idealiserande om kokain och hänvisade till sitt kokainmissbruk för att slippa militärtjänsten. Som kommunist tvingades han gå i exil 1933. Fram till krigsslutet 1945 bodde han i Moskva, men han blev därefter en av de ledande krafterna i uppbyggnaden av Östtysklands kulturliv. Han författade landets nationalsång och var dess kulturminister från 1954. Han gav ut flera diktsamlingar - som ung i antiborgerlig, expressionistisk anda. Som äldre blev han socialrealist.
Beef,
slanguttryck för falsk narkotika.
Behandling,
se Avgiftning vid narkotikamissbruk, Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare och Öppenvård.


BEHANDLINGSHEM OCH ÖVRIG INSTITUTIONSVÅRD FÖR VUXNA MISSBRUKARE


I början av 1970-talet började den privata vården för vuxna missbrukare att expandera. Socialstyrelsen gynnade framväxten av en rad behandlingshem, drivna i stiftelseform, vars privata vårdgivare stod för något nytt. De utvecklade ett rikt vårdinnehåll, och behandlingshemmen kunde fungera mer informellt, smidigare och snabbare än de offentliga institutionerna. De senaremyndigheternas alkoholistanstalter, "torkarna", och många av mentalsjukhusens avdelningar - fungerade däremot ofta mer som förvaringsplatser för samhällets utslagna. "Behandlingsrevoltörerna" hämtade sin inspiration från utländska modeller för terapeutiska samhällen, dels Maxwell Jones brittiska, dels Synanonrörelsen, den amerikanska varianten av terapeutiskt samhälle för narkomaner. Man ville liksom dessa bort från psykiatrins medicinska lösningar och bort från den sjukdomssyn som så länge omyndigförklarat missbrukaren. Det allmänt radikala politiska klimatet under 1970-talet var gynnsamt för dessa nya idéer. Det fanns en idealitet bakom förändringsprocessen, vars syfte var en levande alternativ vård. Det fanns emellertid också vissa brister i vårdplaneringen. Socialstyrelsen krävde t ex inte någon journalföring över hur vården bedrevs, vilket ledde till att det efterhand varit nästan omöjligt att utvärdera vårdinsatserna (med undantag för Swedates uppföljning, se nedan. Se även BAK-proj ektet. ) I socialtjänstpropositionen från 1982 framhölls att den enskilda vården skulle vara ett komplement till den offentliga. Idag är förhållandet det motsatta. Av vården på behandlingshem och institutioner för vuxna missbrukare drivs 60 procent i enskild regi och ofta i stiftelseform. Från 1982 till 1990 ökade den privata vården med nästan 500 procent, medan den offentliga minskade med 25 procent. Floran av behandlingshem har med tiden blivit stor och ganska vildvuxen. I behandlingshemmen kan man samtidigt ta emot upp till flera hundra gäster, vilket skiljer dem från familjevården där den enskilda familjen tar emot endast några få. Den offentliga institutionsvården för vuxna missbrukare omfattar drygt 3 000 vårdplatser. Bland dessa finns dels speciella avdelningar för avgiftning och rehabilitering inom psykiatrin, dels vårdplatser på moderniserade alkoholistanstalter. Svårt störda narkomaner med defekttillstånd eller kroniska psykoser återfinns dessutom ofta på avdelningar för särskilt vårdkrävande inom den psykiatriska vården. De kan då ha dömts till sluten psy,kiatrisk vård. De gamla alkoholistanstalterna kallas numera oftast "hem" (t ex Holmahemmet i Skåne) och tar emot både alkoholmissbrukare och narkomaner för frivillig vård eller vård enligt LVM, (lagen om vård av missbrukare). LVM-vården för narkotikamissbrukare har byggts ut under senare år i synnerhet i Stockholmsregionen och omfattar idag 135 vårdplatser mot Socialstyrelsens önskade 300. En av de äldsta stiftelserna för vård av narkotikamissbrukare är Vallmotorp i Sörmland från 1970-talet med 160 vårdplatser. Till Vallmotorpkoncernen räknas också DayTop-stiftelsen och stiftelsen Nordia (110 vårdplatser). RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare) har sedan 1970-talet drivit egna behandlingshem. Det mest kända är stiftelsen Skede Klockargård för 15 gäster, beläget i norra Småland. Klockargården erbjuder individuell psykoterapi och flerårig träning i att leva ett drogfritt liv. Stiftelsen RFHL-V-kollektiven har en rad olika behandlingsalternativ t ex Rebus, Smaragården, Kvarnen, Huddunge, Berga (för kvinnor) och Västmannafamiljer. (Se Familjevård för vuxna narkomaner.) Lewi-Petrus-stiftelsen marknadsför sig under namnet LP-stiftelsen och har i Venngarn 200 vårdplatser för missbrukare. Det är Pingstkyrkan som driver rörelsen, men ingen religiös påtryckning utövas på gästerna. Minnesotamodellen för behandling av alkoholister och narkotikamissbrukare lanserades i Sverige i början av 1980-talet. Den blev snabbt populär hos både patienterna och deras arbetsgivare, inte minst därför att den inledande vistelsen på behandlingshem bara omfattar en månad. Behandlingen är främst avsedd för dem som har arbete och ett socialt nätverk. Minnesotamodellen införde på nytt sjukdomsbegreppet inom svensk missbrukarvård. Det centrala för denna modell är nämligen att alkoholism anses vara en obotlig men behandlingsbar sjukdom. Alfagruppen, Alnarådets Lindängen, Nämndemansgården och Provitastiftelsen, för att nu nämna några, arbetar enligt Minnesotamodellen. Det finns också s k halv-vägshus (half-wayhouses) för de gäster som behöver längre tids rehabilitering under skyddade former. De missbrukare som gått igenom den första månadens terapi förväntas fortsätta söka stöd i AA-grupper eller NA-grupper. Det finns flera hundra sådana i Sverige. Korsaröds behandlingshem i norra Skåne tar sedan 1978 emot psykiskt störda missbrukare, en annars mycket eftersatt grupp av vårdbehövande. Vid Huddinge sjukhus, i Göteborg och i Malmö planeras ytterligare vårdplatser för dessa missbrukare med dubbla diagnoser. Vid St Lars sjukhus i Lund finns sådana platser på Vipelyckans behandlingshem. Behandlingsinnehållet vid alla dessa olika vårdinrättningar varierar starkt. Gästerna på de privata hemmen får i allmänhet hjälpa till med att sköta hus och trädgård, laga mat, städa etc. Oftast finns det en rad regler som de måste försöka följa för att behandlingen skall löpa tillfredsställande. I allmänhet är toleransen gentemot gästerna stor, men hot om våld eller införsel av narkotika på institutionen brukar medföra utskrivning. En amerikansk modell för terapeutiskt samhälle för narkomaner har fått stor användning också inom svensk narkomanvård. Den bygger på Synanon- och DayTop-rörelserna och har en hierarkisk vårdstruktur. Konfrontationer och anklagelser mot och bestraffningar av gästerna är vanliga ingredienser. Man använder också ett system av belöningar som kan bestå i att gästen får klättra uppåt på behandlingshemmets egen karriärstege och till sist själv bli terapeut. Transaktionsanalys (TA), den kanadensiske psykoanalytikern Eric Bernes kommunikationsmetod, används också sedan tjugo år tillbaka vid många svenska behandlingshem. Missbrukarna får lära sig att övervinna tendenser till barnsliga utspel och bli ärliga och raka mot andra. Ett kontrakt över hur den stegvisa förändringen skall gå till upprättas. Metoden kan tillämpas både inom individual- och gruppterapi och brukar tilltala missbrukarna, då den är relativt enkel att förstå och tillämpa. Kritiker har emellertid menat att metoden är ytlig och att många missbrukare lär sig den för att inom behandlingshemmets väggar nå en viss anpassning och vinna favörer. Fasprogram är ett vanligt begrepp vid behandlingshemmen. Det innebär att när gästen genom yttre färdigheter visat att han tillgodogjort sig innehållet i en fas av behandlingsprogrammet, får han flytta vidare till nästa och då ta mer ansvar för sin egen situation. Till sist kommer utslussningsfasen, som leder till ett eget boende och arbete. Inom ungdomsvården växte Hasselapedagogiken fram under mitten av 70-talet. Storfosterhemmet Hassela tog emot ungdomar som tvångsomhändertagits enligt den gamla barnavårdslagen och efter 1982 enligt LVU, lagen om vård av unga. Hasselapedagogerna använder inte uttryck som terapi eller behandling. Missbruk beror enligt deras synsätt på en felinlärning som kan rättas till genom fostran, utbildning och arbete. Hasselarörelsen och de goda resultaten av dess pedagogik har blivit mycket omtalade, men narkomanvården för vuxna har ändå inte anammat dess läror. Det har nämligen visat sig vara åtskilligt svårare att fostra personer som missbrukat i 10-15 år än ungdomar på glid. Mellan åren 1970 och 1980 växte det alltså fram en rad nya sätt och former för att behandla narkotikamissbrukare. Fortfarande visste man dock inte vilken typ av behandling som bäst passade de olika klienterna. För att försöka besvara den frågan bildades 1980 en arbetsgrupp under ledning av professor Erik Änggård vid Karolinska institutet i Stockholm. Gruppen startade 1981 det s k BAK-projektet (Beskrivning av klient). Totalt samlade forskare in uppgifter om 1 656 klienter på olika behandlingshem. BAK, som numera kallas Swedate (Swedish Drug Addict Evaluation), har presenterat flera rapporter. Enligt en av forskarna, Anders Bergmark, visar det sig att situationen för klienterna ett år efter en behandlingshemsvistelse ofta inte är tillfredsställande. I en intervju konstaterar han: "Det finns en övertro på vård och behandling i det svenska samhället. Men är det rimligt att vänta sig några mera lysande resultat? Med tanke på klienternas bakgrund och den många gånger bristfälliga utbildningen hos behandlingspersonalen så är inte förutsättningarna de bästa." Swedate har i en efterundersökning under ett år följt 438 av BAK:s klienter från 23 behandlingshem och slår fast att en väsentlig vinst av behandlingen naturligtvis är att klienterna under själva vårdtiden övergivit sitt narkotikamissbruk. Hälften av dem kunde fortsätta att leva drogfritt även under det första året efter behandlingshemsvistelsen. Emellertid kände sig endast 10 procent av dem helt friska, och totalt 15 procent hade både arbete och bostad. Kvinnliga missbrukare visade sig ha bättre prognos än manliga. Den sämsta prognosen registrerades bland dem som hade både alkohol- och narkotikaproblem. Sannolikt är observationstiden (ett år) i denna Swedate-undersökning för kort. Enligt forskare som George Vaillant och Lars-Magnus Gunne bör uppföljningstiderna vara upp emot tio år. Missbrukarkarriären brukar nämligen sträcka sig över just tio år. Man vet också att det tar lång tid, i genomsnitt minst tre år, att sluta missbruka narkotika. Det finns andra internationella studier som talar för att behandlingstidens längd snarare än terapiformen är det allt avgörande för det slutliga resultatet. Enligt dessa rön bör behandlingen i svårare fall vara flerårig. (Se Prognos, förlopp vid drogmissbruk. )


Bejerot, Nils,
(1921-1988) läkare, professors namn 1979, verksam som polisläkare i Stockholm och lärare i socialmedicin vid Karolinska institutet. Bejerot var en kontroversiell debattör som lanserade en uppmärksammad teori om narkotikamissbrukets epidemiska spridning genom psykosocial kontaktsmitta. Han ställde sig ytterst kritisk till den svenska narkotikapolitikens, enligt hans mening, alltför liberala inriktning och brist på effektiva tvångsåtgärder. Trots att hans huvudlinje var förslag om repressiva (straffande) åtgärder, kunde han som läkare tänka sig både en strikt behandling av Hasselas modell och lmetadonbehandling av svensk modell. Under 1980-talet påverkade han starkt den svenska narkotikapolitiken i mer restriktiv riktning utan att han fick något egentligt erkännande för det. Bejerot startade tillsammans med K A Westerberg m fl RNS, Riksförbundet narkotikafritt samhälle. Bland hans böcker märks främst Narkotikafrågan och samhället ( 1968), Narkotika och narkomani ( 1969), Inlägg i narkotikadebatten (1970), Addiction: an artificially induced drive (1974), Somatiska komplikationer vid narkotikamissbruk (1974), Narkotikamissbruk och narkotikapolitik (doktorsavhandling 1975), Missbruk av alkohol, narkotika och frihet (1978), Missbruk och motåtgärder (med Jonas Hartelius 1984) och Vardagsbilderfrån 30 års socialpsykiatrisk verksamhet (1984).
Bekadalen,
dalgång i Libanon (fortsättning av Jordanflodens gravsänka), ett centrum för cannabisodling och handel med hasch.
Belladonna,
torkade blad och rotdelar från växten atropa belladonna, art i familjen potatisväxter. Den blir upp till 1,5 meter hög med stora, skaftade, ovala blad och klocklik, brunviolett blomma samt svartglänsande bär. Den växer främst i södra och mellersta Europa men har även påträffats förvildad i Sverige. Hela växten är giftig, men särskilt bären. Namnet belladonna (på italienska "skön dam") kommer av att avkok av växten gavs som skönhetsmedel på grund av dess pupillvidgande effekt. Belladonnapreparat i form av ögondroppar har länge varit populära bland exempelvis skådespelare, eftersom de ger stora, vackra pupiller. De verksamma ämnena i belladonna är främst hyoscamin [Fel! Det heter hyoSCYAmin] men också atropin och skopolamin. Dessa substanser verkar genom att hämma vissa av signalsubstansen acetylkolins receptorer. Belladonna har haft stor betydelse inom folkmedicinen, eftersom dekokter av växten ger drömlika tillstånd med starka hallucinationer. (Det danska namnet är galnebaer!) Sedan 1960-talet förekommer belladonna också sporadiskt som experimentell drog bland missbrukare. Symtomen är muntorrhet, törst, rodnad i ansiktet, höjd puls (takykardi), pupillvidgning (pupilldilation), synstörningar, feber, oro, förvirring, hallucinationer, oförmåga att urinera (urinretention), kramper och vid höga doser medvetslöshet. Åtgärder vid överdoser är att framkalla kräkning och ge kol. Vid allvarligare symtom ges patienten eventuellt antidotbehandling på sjukhus.
Belushi, John,
(1949-1982) en mycket populär amerikansk komiker, skådespelare och rocksångare under 1960- och 70-talen. Han slog igenom med teaterföreställningen Lämlar, en satir över rockgalornas kult kring marijuana och heroin. Skådespelarna var emellertid själva indragna i kulten kring kokainet. Detta sniffades både på privata fester och under föreställningarna, som byggde på improvisationer och därför krävde vakenhet och blixtsnabb reaktionsförmåga. I den amerikanska TV-serien Saturday Night Live, ett populärt underhållningsprogram som i mitten av 1970-talet direktsändes vecka efter vecka, gjorde Belushi succé. I programmet flödade kokainskämten, och i kulisserna sniffade aktörerna själva kokain för att orka med att i högt uppdrivet tempo kunna skriva och direktuppföra sketcher, och för att vara på gott humör under sändningarna. Många av skämten drev med narkotikalagarna, och kokain framstod som en harmlös innedrog. Belushi fck också stor framgång som burlesk kultfigur i filmer som Deltagänget (1978) och Blues Brothers (1979). Belushi drevs in i ett maniskt kokainmissbruk. Han dog av en blandning av kokain och heroin på ett hotellrum i Hollywood. Journalisten Bob Woodward intervjuade ett hundratal personer med anknytning till Belushi och skrev efter hans död boken Wired (1984), en av de bästa och mest väldokumenterade skildringarna av kokainmissbruket i 1970-talets amerikanska underhållningsindustri.
Belöningscentrum,
det nervcentrum i djupare delar av hjärnan som hanterar känslor av lust, belöning och välbefinnande. Olika drogers euforiska effekter beror sannolikt på att belöningscentrum stimuleras. Endorfiner och dopamin är där viktiga signalsubstanser. Opiater stimulerar endorfinsystemet, medan centralstimulantia och alkohol ökar koncentrationen av dopamin så att fler dopaminreceptorer kan aktiveras. (Se Beroende av droger.)
Beng,
benj, persisk beteckning för cannabis.
Benn, Gottfried,
(1886-1956) tysk läkare, poet och essäist, ledande expressionist under 1910-talet. Hans liv och dikt präglades av en aristokratisk nihilism med en starkt cynisk ton - senare i livet även av en djup kulturpessimism och tro på att endast den konstnärliga formen kan rädda människan ur kaos. Tidigt drogs han till det mytiskt-irrationella i nazismen, som han dock övergav 1934, varefter han 1938 fick skrivförbud. Benns diktning har utövat ett stort inflytande på 1900-talets tyska poesi och efterkrigstidens europeiska estetiska debatt. Jämte Ernst Jünger var han den i sin generation som var starkast påverkad och fascinerad av kokainets effekter på psyket. Potenta hjärnor, skrev han, "stärker sig icke med mjölk utan med alkaloider."
Bennies,
slanguttryck för amfetamintabletter.
Bensen,
se Sniffning.
Bensetidin,
C23H29NO3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Bensfetamin,
C17H21NN1 centralstimulerande medel och bantningspreparat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Bensin,
se Sniffning.


BENSODIAZEPINER


Benzodiazepiner kallas den grupp av läkemedel som brukar ordineras mot ångest och sömnsvårigheter. Eftersom de är effektiva och relativt ogiftiga har de alltsedan de lanserades på 1960-talet helt dominerat förskrivningarna av lugnande och sömngivande preparat (92 respektive 73 procent). Bensodiazepiner kan emellertid skapa beroende och är därför narkotikaklassade enligt Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar (LVFS) IV-V. I Sverige fanns 1991 följande bensodiazepinpreparat på marknaden. Varunamnen står inom parentes efter det generiska namnet: Alprazolam (Xanor) Diazepam (Apozepam, Diazepam, Stesolid, Stesolid Novum, Valium) Dikaliumklorazepat (Tranxilen) Flunitrazepam (Flunitrazepam, Rohypnol) Klonazepam (Iktorivil) Klordiazepoxid (Librium) Lorazepam (Temesta, Temesta Munlöslig) Midazolam (Dormicum) Nitrazepam (Apodorm, Mogadon, Nitrazepam) Oxazepam (Alopam, Oxazepam, Serepax, Sobril) Triazolam (Dumozolam, Halcion, Triazolam ) Historik. Kemisten Leo H. Sternbach, anställd vid läkemedelsföretaget Hoffman-La Roche, uppfann 1955 preparatet Librium. Det introducerades på marknaden 1960, och fem år senare kom nästa preparat, Valium. Marknadsföringen av preparaten var genomträngande. Antalet förskrivna tabletter ökade t ex i Sverige med 42 procent under åren 1965-1970. Därefter fortsatte användningen av olika bensodiazepinpreparat att öka fram till 1986. Eftersom ökningen skedde på bekostnad av giftigare preparat som barbiturater, hade Socialstyrelsen till att börja med inga invändningar. Detta så mycket mer som bensodiazepinerna visade sig ha flera fördelar jämfört med de äldre typer av sömnmedel som tidigare varit förhärskande på marknaden. Deras muskelavslappande och sömngivande effekter sätter nämligen in snabbt, de ger få biverkningar och är relativt sett ogiftiga. Det är svårt att ta livet av sig enbart med bensodiazepiner. Självmorden i sömnmedelsförgiftning i Sverige minskade t ex när barbituratkonsumtionen sjönk och ersattes av bensodiazepinerna. Kort tid efter bensodiazepinernas segertåg kom emellertid rapporter om att preparaten kunde missbrukas. Socialstyrelsen och Läkemedelsverket rekommenderade då läkarna att vara mer restriktiva med förskrivningen av bensodiazepiner. Förskrivningen av främst lugnande medel gick därför ned med 16 procent under 1986-1990. Flertalet läkare skriver numera ut mindre förpackningar allt i enlighet med Socialstyrelsens råd. De doser som ordineras per dag (PDD, prescribed daily dose) är också små, t ex 10 mg Diazepam eller 15 mg Oxazepam. Det finns dock stora regionala skillnader i de svenska läkarnas förskrivningsvanor. I t ex Göteborg skriver man ut dubbelt så mycket lugnande medel som i Stockholm. I västra Skåne, framförallt i Helsingborg och Malmö, är förskrivningen också hög och recepten generösa. En annan anmärkningsvärd uppgift är att huvudparten av förbrukarna är personer över 65 år. Dessa får i allmänhet större kvantiteter preparat på recepten. Dubbelt så många kvinnor som män ordineras bensodiazepiner. I debatten har man påpekat att detta kan bero på att kvinnors problem av läkaren gärna översättes till något som kan avhjälpas med läkemedel (problemen "medikaliseras"). Endast 20 procent av recepten skrivs ut av psykiatriker. Distriktsläkare och övriga specialister i den öppna vården ordinerar 50 procent av preparaten, och sjukhusanknutna läkare står för resterande 30 procent. Vid en undersökning av en distriktsläkarmottagning visade det sig att endast 20 procent av recepten baserade sig på en diagnos i patientjournalen. Detta tyder på att det gått slentrian i förskrivningarna. Enstaka privatpraktiserande läkare står för en anmärkningsvärt hög förskrivning av bensodiazepiner. I ett internationellt perspektiv är förbrukningen i Sverige totalt sett ändå låg. Mindre än en procent av befolkningen använder bensodiazepiner dagligen under mer än ett år, och 5-10 procent använder dem i kortare perioder under ett år. Trots att bensodiazepinförbrukningen i Sverige varit låg jämfört med andra länders har kritiken mot användningen av bensodiazepiner drivits sedan 1970-talet, främst av RFHL, och ökat under 1980-talet. Man menade att läkemedelsindustrin genom en cynisk och osaklig marknadsföring drev fram en skadlig överförskrivning av bensodiazepiner, och då särskilt i utvecklingsländer med svag eller obefintlig apotekskontroll. Kritiken sammanfattades bl a i böckerna Ångestför miljoner av Jartsell/Nordegren 1976 och Läkemedelsfrågan i Norden av Bruun 1982. I den allmänna debatten fick boken Jagflydde min oro (I'm dancing as fast as I can) av journalisten Barbara Gordon stor uppmärksamhet i början av 1980-talet. Boken är en självbiografisk skildring av en framgångsrik kvinna i övre medelklassen som "smygande" blir beroende av bensodiazepiner. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet uppmärksammade massmedia alltmer hur särskilt heroinmissbrukare systematiskt uppsökte olika läkare och fick utskrivet stora mängder bensodiazepiner för att underhålla ett blandmissbruk. Socialstyrelsen fick kritik för bristande tillsyn, långa handläggningstider etc. Det finns alltså en motrörelse mot överförskrivning av bensodiazepiner och mot att patienter under åratal tar preparaten dagligen. Kritiken gäller t ex hur kriser och kristillstånd skall behandlas i den öppna vården. Alla kan råka ut för kriser med ångest och sömnsvårigheter, men om läkaren då förskriver bensodiazepiner, riskerar patienten att fastna i beroende och missbruk. Patienten riskerar också att hindras i sin normala bearbetning av det inträffade, så att krisen "kapslas in" och förvärras. I debatten sägs att bensodiazepinerna jämnar ut toppar och dalar i livet och att människor blir som "zombies". En kontroversiell fråga är förekomsten av s k lågdosberoende. Vissa forskare menar att redan normala och till och med mycket låga doser av bensodiazepiner kan skapa ett lågdosberoende. Det handlar om att tablettätandet får en central roll i en människas liv. Det uppstår en stark psykologisk bindning. Problemen kring insomningsprocessen och rädslan för abstinens- och reboundfenomen blir så starka att den lågdosberoende upplever det som omöjligt att bryta tablettberoendet. Socialstyrelsen använder sig i sina råd och anvisningar av lågdosberoendebegreppet, då det uppenbarligen är en realitet för en del hjälpsökande patienter. Diagnosen fnns dock inte i WHO:s register och täcks inte av DSM IlI:s symtomlista för bensodiazepinberoende. Kortverkande bensodiazepiner har i enstaka fall utlöst psykiska förvirringstillstånd och våldshandlingar. Några fall i USA, där socialt välanpassade människor plötsligt och oväntat dödat nära anhöriga, sattes i början av 1990-talet i samband med ett av världens mest använda bensodiazepinpreparat, Halcion. Läkemedelstillverkarna gick i flera fall med på att betala stora skadeståndsbelopp. I några fall frikändes de som utfört våldsbrotten, eftersom de varit psykiskt otillräkneliga på grund av påverkan av bensodiazepiner. Fallen med svåra våldsbrott utlösta av bensodiazepiner fick stor uppmärksamhet i media, och de kortverkande bensodiazepinernas lämplighet som förstahandspreparat ifrågasattes. Dess försvarare hävdade dock att det i de flesta fall rört sig om doser som överskridit normaldoseringarna, och att preparaten ofta intagits under lång tid. Man hänvisade också till att exempelvis alkohol är en betydligt vanligare och farligare ulösningsfaktor för psykiska förvirringstillstånd och våld. Under 1980-talet blev vissa mindre nogräknade läkare kända för att mot ekonomisk ersättning gärna skriva ut de lugnande preparaten till särskilt heroinmissbrukare. Dessa missförhållanden påtalades av behandlare inom narkomanvården. Socialstyrelsen och Läkemedelsverket har gjort talrika försök att begränsa förskrivningen av bensodiazepiner och har t ex ordnat nationella konferenser om bensodiazepinerna och deras användning i vården. Kemi och farmakologi. Alla preparaten i gruppen har som namnet säger en kärna av bensodiazepin. Bensodiazepiner utövar sin effekt i det centrala nervsystemet via särskilda "bensodiazepinreceptorer", som i sin tur förstärker effekten av den hämmande transmittorn gamma-aminosmörsyra (GABA). (Se Signalsubstanser.) Effekten blir selektiv, dvs preparaten riktar in sig på endast vissa mottagarceller och påverkar därför inte hela centrala nervsystemet. Det är detta som gör preparaten effektiva och relativt ogiftiga. Bensodiazepiner elimineras genom nedbrytning i levern och utsöndring via njurarna. Elimineringstiden är relativt lång. Sedan man slutat att ta t ex diazepam (Valium) dröjer det omkring en vecka innan det mesta av läkemedlet har lämnat kroppen. Äldre personer bryter ned bensodiazepiner långsammare, och det finns risk för att preparaten ansamlas (kumuleras) i kroppen. Effekter. Bensodiazepiner ger i rätt dos sömn och lindring av ångest. De har också en muskelavslappnande effekt. Ett av preparaten, diazepam (Valium), har särskilt goda effekter mot epileptiska kramper och används därför inom akutvården. Känsligheten för bensodiazepiner är olika hos olika individer. Emellanåt kan de ge en paradoxal stimulerande effekt med talträngdhet och eufori, i högre doser ett rus. Bruk och missbruk. Bensodiazepiner anses av både läkare och Socialstyrelsen vara mycket värdefulla hjälpmedel, inte bara inom psykiatrin vid behandling av ångesttillstånd och kriser, utan också vid smärttillstånd i muskler och rygg samt för att lindra den oro som exempelvis hjärtpatienter kan ha. I förhållande till hur mycket preparaten används anses fallen av vanebildning och missbruk vara få. Djurexperiment visar att preparaten jämfört med exempelvis kokain är mycket svagt vanebildande. Att bensodiazepiner har en potentiell förmåga att skapa beroende är dock uppenbart. Regelbunden användning i terapeutiska doser kan ge både lindriga abstinensbesvär och ett s k reboundfenomen, vilket innebär att den som upphör att ta sömntabletter kanske får tillbringa några nätter i sömnlöshet innan den naturliga sömnen återkommer. Fenomenen är dock vanligen svaga och övergående. Abstinensbesvären kan emellanåt vara svårare och bestå av värk i huvud eller muskler samt överkänslighet för ljus och ljud. Patienten kan bli skrämd och misstolka sina besvär - och väljer kanske därför att fortsätta med medicineringen. På detta sätt uppstår lågdosberoende. För att diagnosen beroende enligt DSM III skall kunna ställas, krävs att minst tre av de nio symtom, som är upptagna i dess diagnostiska lista, skall finnas med i sjukdomsbilden, däribland förlorad kontroll över användningen av preparaten, toleransökning, abstinenssymtom. Dessutom måste även arbetskapaciteten och förmågan att upprätthålla sociala relationer ha påverkats. Ovannämnda symtom skall ha funnits sedan minst en månad tillbaka. Enligt tillgänglig vårdstatistik söker sig läkemedelsmissbrukare mera sällan till sjukhus för avgiftning. Av de 100 000 missbrukare av alkohol och läkemedel som under en tioårsperiod (1974-1984) vårdades vid psykiatriska kliniker i Sverige var endast 2,5 procent rena läkemedelsmissbrukare. Färskare siffror finns inte, men de ovanstående torde fortfarande vara aktuella. Tillgänglig statistik från psykiatriska sjukhus i Stockholmsområdet visar dock att av de patienter som läggs in för vård använder 15 procent lugnande preparat. Klientorganisationen RFHL menar att läkarna och Socialstyrelsen underskattar problemet och att ca 200 000 personer kan ha ett lågdosberoende. RFHL får kontakt med dolda läkemedelsmissbrukare (6 000 på 17 år) och har som en konsekvens av det stora hjälpbehovet skapat egna behandlingshem och egen stödverksamhet. Blandmissbruk. Undersökningar från 1990 visar att 25 procent av patienter med alkoholproblem också använder bensodiazepiner. En viss typ av snabbverkande bensodiazepiner, Rohypnol ("torrsprit"), har 1992 blivit populärt bland alkoholister som medel mot ångesten under bakfylla. Vid narkomanvårdsavdelningar har de ftesta av patienterna förutom den illegala narkotikan använt alkohol, bensodiazepiner eller värktabletter. Narkomanerna som är skickliga i att dupera vänder sig i allmänhet till olika läkare för att få tag på tabletterna. Kroppsliga komplikationer. Ett samband mellan bensodiazepinkonsumtion och höftledsfraktur har konstaterats hos äldre kvinnor. Läkemedelsmissbruk kan som annat missbruk orsaka trafikolyckor och andra olycksfall. Från Göteborg rapporterades 1987 sju fall av fosterskador efter kontinuerlig användning av större doser bensodiazepiner under graviditet. Sådana skador och komplikationer har inte kunnat bekräftas av andra studier. Psykiska komplikationer. Bruk och missbruk av bensodiazepiner kan framför allt leda till beroende och långvariga abstinensbesvär med värk i kroppen, yrsel, koncentrationsstörningar, nedstämdhet och känslor av att man håller på att förlora förståndet. Hos äldre personer kan missbruket leda till förvirringstillstånd. Behandling. Långsam nedtrappning av preparaten över 4-6 veckor gör abstinensbesvären uthärdliga. Samtidigt behöver patienterna stöd och insiktsskapande terapi i grupp eller/och individuellt. De måste nämligen lära sig att klara sin livssituation utan tabletter. Efter avgiftningen får patienterna dessutom stöd på öppen mottagning, ofta en gång i veckan hos terapeut under minst ett år framåt. Länkmöten (AA-möten) är värdefulla. Behandlingsstrategier har utformats vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, som driver det sk TUB-projektet (TUB = terapi och utvärdering av bensodiazepinberoende). Mer än hälften av de läkemedelsberoende visar sig kunna bli tablettfria. RFHL driver ett särskilt stödprogram för läkemedelsberoende, Kilen. En grupp av läkemedelsberoende personer kommer emellertid alltid att finnas kvar. Det rör sig om människor med svår psykisk sjukdom, t ex borderlinetillstånd eller kroniska depressioner. Dessa personer har så svår ångest att läkare måste rekommendera dem att ta sina ångestdämpande bensodiazepiner, eftersom de annars kanske inte orkar leva. De får därför även all annan tänkbar psykiatrisk hjälp. Förebyggande åtgärder. Upplysning om bensodiazepinernas vanebildande egenskaper bör integreras i skolans drogundervisning. Undersökningar har visat att en del tonåringar börjar använda bensodiazepiner som de i hälften av fallen får av sina mödrar. Okunnigheten om riskerna med lugnande medel och sömnmedel är fortfarande stor. Länk- och klientorganisationer har som för andra missbruksmedel en viktig roll i arbetet med att sprida information om missbruksrisker till allmänheten och bland sjukvårdspersonal. De särskilda projekt inom sjukvården som arbetar med bensodiazepinmissbrukare har också en uppgift i dessa sammanhang. Många har också framfört krav på förbättrad kontroll av läkarnas förskrivningsvanor och av enskilda patienters recept för att motverka läkemedelsmissbruk. Med dagens datoriserade system för läkemedelsrecept är det tekniskt enkelt att lägga in rutiner för att larma när någon enskild läkare har ett starkt avvikande förskrivningsmönster. Det är också möjligt att kartlägga om någon enskild går runt bland olika läkare och får stora mängder bensodiazepiner förskrivna. Hittills har dock sådana system inte kunnat införas, ehersom beslutsfattarna värderat främst patienternas men i någon mån också läkarnas sekretesskydd högre än vinsterna av en kontroll. Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter som inrättades 1991 har bl a till uppgift att granska läkarnas förskrivningsvanor och åtgärda missförhållanden i samråd med bl a apoteken och lokala läkemedelskommittéer. Den allmänna debatten om bensodiazepinernas användning, rapporter från behandlingsprogram för läkemedelsmissbrukare och propåer från klientorganisationer gjorde att Socialstyrelsen 1990 utfärdade nya råd och anvisningar för förskrivning av bensodiazepiner (Beroendeframkallande psykofarmaka. Allmänna rådfrån Socialstyrelsen 1990:7). Socialstyrelsen anger här att riktlinjer för restriktiv användning av bensodiazepiner bör utarbetas av läkemedelskommittéer och lokala samrådsgrupper. Socialstyrelsen konstaterar sammanfattningsvis att: * bensodiazepinpreparat är de lämpligaste läkemedlen vid svår ångest och oro, då andra behandlingsåtgärder inte haft effekt * läkaren alltid bör överväga icke beroendeskapande alternativ såsom antihistaminer eller antidepressiva mot sömnlöshet respektive ångest * beroendeframkallande ps; kofarmaka skall ordineras med största försiktighet * beroendeframkallande psykofarmaka inte bör förskrivas till patienter i vissa risksituationer * bensodiazepinpreparat ibland kan ges vid svårare alkoholabstinens under kontrollerade former vid dagliga besök, exempelvis på specialmottagningar. Socialstyrelsen uppmanar vidare läkarna att vara särskilt försiktiga vid förskrivning av bensodiazepiner till * unga patienter och i synnerhet ungdomar i mognadskris * patienter med realångest om inte andra åtgärder samtidigt vidtas * patienter som kan förmodas behöva psykofarmaka under lång tid * patienter som kräver dosökning * patienter som begär upprepad förskrivning * patienter med känt eller misstänkt missbruk eller med nära anhörig som är känd missbrukare * patienter som läkaren inte känner närmare. Socialstyrelsen rekommenderar följande riktlinjer som grund för lokala behandlingsregler: * Undvik att skriva ut bensodiazepiner vid de första läkarbesöken. Awakta effekten av den psykoterapeutiska kontakten. * Undvik rutinmässig användning av sömnmedel i sluten sjukvård. * Förbehåll behandlingen svåra fall där stöd och rådgivning inte räcker. * Ge om möjligt enbart nattdos för att undvika trötthet och nedsatt reaktionsförmåga under dagen. * Lägg fast en maximal dygnsdos. * Lägg fast en maximal behandlingstid. * Dosera flexibelt. * Använd medicineringen för att vinna terräng i kampen mot ångest. Kombinera med andra åtgärder som fobiträning, avslappning och sociala insatser. * Sluta med medicinen successivt för att minska abstinensbesvär. * Om långvarig medicinering är ofrånkomlig bör läkaren samråda med en psykiater och åtminstone en gång om året låta patienten pröva att sluta med medlet. Bensodiazepinernas användning är fortsatt kontroversiell. Deras förespråkare understryker att preparatens verkan är effektiv och specifik, och att medlen effektivt lindrar ångest och befrämjar sömn. De understryker också preparatens låga giftighet och därmed den låga självmordsrisken, samt att de svåra ångesttillstånd som de ibland sätts in emot är långt plågsammare än preparatens biverkningar. Man menar också att fallen av vanebildning och missbruk är relativt få i förhållande till preparatens omfattande användning. Man varnar också för att debatten om bensodiazepinernas risker kan leda till för liten förskrivning och undermedicinering. Läkare tvekar att skriva ut bensodiazepiner, och patienter vågar inte ta sin medicin på grund av debatten i massmedia och får därför lida i onödan. Kritikerna hänvisar till de ovan anförda missbruksriskerna, att förskrivningen lätt blir slentrianmässig, att det handlar om symtombehandling och att den viktiga REM-sömnen störs. Dessutom permanentas kristillstånd i stället för att bearbetas. Frågan om bensodiazepinernas för- och nackdelar har delat experter och behandlare i två läger. I upprop och skrivelser till myndigheter har de uppmanat till en mer positiv eller mer negativ hållning. Socialstyrelsen och Läkemedelsverket har också hållit s k konsensuskonferenser för att ena de olika åsiktsriktningarna. Eftersom olikheterna till en del beror på grundläggande ideologiska ställningstaganden i synen på psykiatri och samhällssystem samt på olika behandlarerfarenheter, är inställningen till bensodiazepinerna ännu mycket varierande. Inte ens bensodiazepinernas argaste kritiker anser dock att medlen helt kan undvaras i vården. Inte ens preparatens ivrigaste förespråkare försvarar slentrianmässiga "högdosförskrivningar" eller förnekar att det finns allvarliga biverkningar. Som i mycket annan medicinsk verksamhet handlar det om att hitta en lämplig avvägning.


Bensylmorfin,
C24H25NO3 (3-bensylmorfin), morfinderivat, smärtstillande medel härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Benz,
benzies, slanguttryck för amfetamin.
Benzoylmetylekgonin,
kemisk beteckning för kokain.
Berben,Anita,
(1899-1928) tysk nakendansös som på 1920-talet väckte sensation på teatern "Weisse Maus" i Berlin. Hon dansade med sminkade bröstvårtor och framställde orgasm på scenen. Hon blev dyrkad musa i Berlins litterära kretsar. Kokain och hennes sexuella utlevelse tolkades av flera författare som en väg till intellektuell frigörelse. Hon dog av en kokainöverdos.
Bergman, Hjalmar,
(1883-1931) en av Sveriges mest kända och framgångsrika författare. Hans liv och författarskap präglades av att han under barndomen hade utsatts för en både oförstående och beskyddande uppfostran. På grund av sin psykiska överkänslighet, sin hypokondri och sin starka svartsjuka levde han länge ett isolerat liv med sin hustru Stina, född Lindberg. Sedan han blivit medveten om sin homosexuella läggning kastade Bergman sig ut i ett hektiskt umgängesliv med likasinnade umgängesvänner bland skådespelare och konstnärer, detta i en tid då homosexualitet fortfarande var kriminellt. Från att ha varit den i borgerliga värderingar insnärjde outsidern, som frivilligt valt isoleringen, blev han den av samhället utstötte. Allt detta måste ha bidragit till att han tidigt började använda alkohol i övermått. Mot slutet av sitt liv blev han allt mer alkoholiserad. Känt är att han då, under sina många vistelser i Berlin, även missbrukade droger, framför allt kokain. Han har själv i brev och för besökande vänner berättat om sitt missbruk: "Sista tiden har ju varit svår för mig, men det har gått medelst cognac om dagarna och cox på nätterna". När han sista gången i desperation och svårt nergången återvände till Berlin, hade han för sina vänner nämnt att han planerade ta sitt liv. Till sin syster hade han sagt: "Men nu så har jag räknat ut bästa sättet: jag ska samtidigt dricka och ta pulver. Det tar bättre så. Man kommer bort. Det är väl härligt det." Det är emellertid osäkert om han använde kokain i samband med sin död på ett hotellrum i Berlin nyårsdagen 1931. Snarare var det hans alkoholism som gjorde att hjärtat inte längre orkade. Bernice, bernies,
slanguttryck för kokain.


BEROENDE AV DROGER


(Drug dependence), narkomani, eufomani, missbruk. Enligt WHO (Världshälsoorganisationen) och diagnossystemet DSM III utmärks drogberoende av följande kliniska karakteristika: En toleransökning gentemot respektive drog uppträder, vilket ofta leder till dosökning. Med detta menas att den som använder en drog successivt måste öka dosen för att få samma effekt som förut. Detta är särskilt tydligt vid morfin-/heroinberoende. En erfaren morfinist kan vid varje nytt injektionstillfälle komma upp i så höga doser att en nybörjare eller ovan person skulle dö av samma dos. Även vid missbruk av hallucinogena ämnen som cannabis och LSD förekommer en viss dosökning. En van haschrökare kan röka flera gram om dagen, något som en nybörjare aldrig skulle kunna konsumera utan illamående. Även amfetaminmissbrukare dubblar med tiden sina doser. Toleransökning är en vanlig företeelse även i andra biologiska sammanhang. När t ex adrenalin (en kroppsegen substans) används för att behandla astma, uppstår snabbt en toleransökning. Likaså tröttas luktsinnet fort vid konstant exponering för starka lukter. Återkommande abstinenssymtom följer med toleransökningen. Organismen reagerar på att det psykoaktiva ämnet inte längre tillförs utifrån. Abstinensen är av olika natur beroende på vilka preparat som missbrukats, men symtomen är ofta oro, ångest, sömnlöshet, svettningar, skakningar och ibland krampanfall. Abstinenssymtomen sätter in med olika kraft och hastighet alltefter missbrukets art. Efter en tid försöker de flesta missbrukare undgå de obehagliga symtomen genom att spara narkotika till nästa morgon - detta för att då kunna dämpa de värsta besvären. Så spar t ex heroinisten heroin till en "morgonfix", liksom alkoholisten ibland behåller en skvätt i flaskan till återställaren dagen efter. Med tiden får missbrukaren ett nästan oemotståndligt "sug", en hunger ef ter drogen. Han kan då tala om att "viljan har gått från mig" och berätta om sitt starka begär efter att till varje pris få tag i drogen. Pseudoabstinens innebär att den avgiftade narkomanen har kvar en benägenhet för förstorade vegetativa reaktioner - hjärtklappning, ångest, svettningar och illamående - som kan följa honom livet ut. Han kan få attacker av sådan pseudoabstinens både vid känslomässig påfrestning och om han hamnar i situationer som påminner om det gamla missbruket. Om en före detta heroinist eller amfetaminist varit drogfri under lång tid, men råkar komma förbi ett gathörn där han förr köpte narkotika eller händelsevis träffar gamla knarkarvänner, känner han ett "sug". Samtidigt erfar han en rad vegetativa symtom, som är en inlärd sida av syndromet. Pseudoabstinensattacker medför stor risk för återfall. Abstinens och pseudoabstinens är uttryck för ett dubbelt beroende, fysiskt och psykiskt. Det psykiska beroendet kan också bestå i en längtan efter den eufori eller den frihet, självtillit och sociala säkerhet som missbrukaren tidigare kunde känna under drogpåverkan. Ytterligare tecken på beroende är att missbruket går ut över individens hälsa och sociala anpassning. Här kan man räkna in en rad komplikationer, inte bara av medicinsk utan också av social natur, t ex förlust av arbete, skilsmässa och social misär. Typiskt för narkotikaberoendet är till sist de svårartade återfallen. Även om en före detta narkoman varit fri från droger i åratal, kan han aldrig på nytt experimentera med sin tidigare favoritdrog eller narkotika överhuvud taget. Han kan helt enkelt inte kontrollera användningen. (I allmänhet måste han också vara mycket försiktig med alkohol.) Efter några få dygn med förnyad narkotikaanvändning kan han vara tillbaka i ett omfattande missbruk och kanske raserar allt han med stor möda byggt upp under tidigare år. På detta sätt liknar han alkoholisten. (Se även Återfallsprevention.) Beroendeforskning med molekylärbiologisk inriktning har under de senaste åren gett intressanta resultat, men det mesta återstår att utreda när det gäller hur beroendet uppstår. Ända sedan början av 1900-talet har man genom farmakologiska experiment med försöksdjur försökt studera hur beroende och toleransökning uppkommer. Forskarna har särskilt använt sig av en apa, Rhesusapan, eftersom den utvecklar ett beroende av just kokain, morfin, barbiturater, alkohol etc. Aporna lär sig att ta narkotika genom att trycka på en pedal, som utlöser en injektion av det narkotiska ämnet. Om en apa som blivit tillvand inte längre får sitt narkotiska preparat, blir den under månader framöver abstinent, irritabel och allmänt orolig. Det centrala nervsystemet behöver betydligt längre tid för att återgå till normala funktioner än vad abstinenssymtomen anger. Detta tyder på att det i hjärnan uppstått förändringar som finns kvar en viss tid, även sedan de direkta kemiska och farmakologiska processerna upphört. Vad dessa förändringar består i har ännu inte kunnat klarläggas. Forskare har visat att även andra försöksdjur än Rhesusapan kan läras att bli beroende av narkotika. I själva verket utvecklas beroende och toleransökning på ett likartat sätt genom hela djurserien fram till människan. Man har t o m kunnat visa att försöksdjuren stabiliserar sitt narkotikaintag på en viss hög nivå, precis som narkomaner brukar göra. Ett undantag är kokain, vilket försöksdjuren ofta fortsätter att inta tills de dör av utmattning. Motsvarande beteende har emellanåt kunnat iakttas hos människor som missbrukar kokain. Sedan 1940-talet har forskare lyckats klarlägga att inlärningspsykologiska förhållanden har betydelse för toleransökningen. Man har t ex kunnat visa att alkoholister även med hög promillehalt i blodet förmår utföra komplicerade finmotoriska rörelser. Kontrollpersoner, som inte är tillvanda till alkohol, men som druckit alkohol så att de fått samma promillehalt som försökets alkoholister, misslyckas helt med samma övningar. Även narkomaner vänjer sig vid att klara vardagens sysslor under påverkan av droger och kan därför gå upp i dosering. Det neurokemiska skeendet är dock olika för alkoholister och narkomaner. Orsaken till de senares toleransökning är enligt forskarna troligen den att nervcellerna och dess system för impulsöverföring (transmittorsystem) anpassar (adapterar) sig till den narkotiska substansen. Man kan t ex tänka sig, menar neurokemister, att just de mottagarställen (receptorer), som öppnar jonkanalerna in till själva nervcellerna för ett psykoaktivt ämne, blir motståndskraftiga (refraktära) mot ämnet i fråga. För att övervinna receptorernas motstånd behövs då allt större doser. (Se lSignalsubstanser.) Missbruk av kokain eller amfetamin skulle dessutom kunna leda till en utarmning, en brist på stimulerande (noradrenerga) signalsubstanser. Detta skulle i sin tur medföra att nervcellerna inte längre reagerar, trots att doserna av de narkotiska ämnena mångfaldigas. I centrala nervsystemet fínns också naturliga kemiska motvikter (inhibitorer) mot kroppens eget morfin, endorfinerna. Hjärnans eget belöningssystem, i vilket endorfinerna ingår, sätts sannolikt helt ur spel när kroppen under lång tid tillförs morfin utifrån. Hjärnans egen endorfinproduktion skulle i så fall minska eller också skulle inhibitorerna överproduceras. I båda fallen blir resultatet att morfintoleransen ökar. Själva beroendet har att göra med den ännu inte utforskade minnesfunktionen. Inom neurokemin är forskarna i färd med att undersöka de molekylärbiologiska förutsättningarna för människans minnesfunktioner. Olika droger och alkohol efterlämnar sannolikt kemiska avtryck i minnet. Vid ett långvarigt missbruk kan sannolikt också speciella tillväxtsubstanser permanenta den obalans i transmittorsystemen som orsakats av narkotikamissbruket. Denna långvariga obalans skulle kunna förklara varför t ex heroinberoende är så svårbehandlat och varför ett morfinersättningspreparat som _metadon har en "normaliserande" effekt. Forskare tror att man med tiden skall kunna finna någon farmakologisk substans som kan förhindra uppkomsten av ett beroende utan att därför påverka själva ruseffekten. I USA ges stora anslag åt den forskning där man försöker finna vad som populärt kallas "drugs against drugs".


Berusning,
framkallas av berusningsmedel och karakteriseras av förhöjd sinnesstämning, vällust (eufori), bortfall av hämningar och en känsla av avspänning. Vissa berusningsmedel, t ex hallucinogener, förändrar upplevelsen av verkligheten. Andra, t ex kokain, stimulerar sexuella känslor. Intensiva lustupplevelser förmedlas av belöningssystemet beläget i djupare delar av hjärnan. När dess nervceller stimuleras, utsöndrar de signalsubstanser, bl a dopamin, som ökar aktiviteten i hjärnbarken. Uppfattningen om omvärlden blir då lustfylld.
Besitramid,
C31H32N4O6, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opiater, narkotikaldassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Betacetylmetadol,
betaformen av acetylmetadol, C23H31NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Betahydroxifentanyl,
N-[1-(betahydroxifenetyl)-4-piperidyl]-propionanilid, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning I.
Betahydroxi-3-metylfentanyl,
N-[ 1-(beta-hydroxifenetyl)-3-metyl-4-piper- idyl]-propionanilid, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning I.
Betameprodin,
C17H25NO2" smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Betametadol,
C21H29NO, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Betaprodin,
C16H23NO2, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Beteendeterapi,
en psykologisk behandling under vilken en terapeut koncentrerar sig på att analysera patientens beteende och de närliggande orsakerna till dennes problem. Syftet är att förändra, modifera, oönskade beteenden (beteendemodifikation). Beteendeterapin i dess nuvarande form skapades under åren 1950-1970 av bl a de amerikanska psykoanalytikerna Joseph Wolpe, Hans Eysenck och B F Skinner. Den baserar sig på forskningsresultat inom framför allt inlärningspsykologin och den kognitiva psykologin (läran om intellektuella funktioner). Exempel på beteendeterapeutiska metoder är desensibilisering vid fobier, social träning av olika färdigheter och förbättring av självförtroendet genom olika former av praktiska övningar (t ex att obesvärat hålla tal eller bjuda upp till dans). Vid behandlingen av alkoholism eller narkomani hyser terapeuten naturligtvis en stark önskan att ändra det drogsökande beteendet. Detta var orsaken till att man i beteendeterapins barndom använde sig av väl drastiska metoder, t ex att ge alkoholiserade patienter kräkmedel för att få dem att känna avsmak för alkoholhaltiga drycker (aversionsbehandling). Denna metod var emellertid inte speciellt framgångsrik. Numera används beteendeterapeutiska metoder inom missbrukarvården omväxlande med andra dynamiska (icke-direkta) metoder. Särskilt inom återfallspreventionen (relapse prevention) försöker man (enligt G Marlatt) reducera den psykiska laddningen kring återfall för att därigenom förebygga dem. Narkotikamissbrukare som rehabiliteras lider ofta av sociala fobier. De har tidigare kunnat hämta mod och styrka ur drogerna, men under den drogfria behandlingen känner de sig oftast osäkra och rädda i sociala sammanhang. Träning enligt beteendeterapeutiska metoder medför en förbättring.
Betel,
milt stimulerande njutningsmedel. Medlet bereds genom att arekapalmens nötter (betelnötter) hackas insvepta i blad av betelpeppar. I blandningen ingår oftast också släckt kalk samt olika kryddor. Kalken frigör stimulerande alkaloider. Beteltuggan läggs innanför kinden eller under tungan och sugs ibland under flera timmar. Alkaloiderna, främst arekolin, i nötternas oljiga saft löses i saliven, som får en rödaktig färg. Andhämtningen tilltar, och salivutsöndringen ökar. Beteltuggningen ger en relativt mild stimulans och har inom folkmedicinen fått en vidsträckt användning bl a som uppiggande och sexualstimulerande medel. Fysisk tillvänjning förekommer inte, och tillfällig användning är knappast skadlig för en frisk människa. Ett mer omfattande missbruk har dock rapporterats störa sexualdriften och förorsaka impotens. Får man för mycket betelolja i sig ger arekolinet effekter som påminner om ett kraftigt alkoholrus: trötthet, kräkningar, diarré och skakningar. Munhålan och tänderna får också en mörkröd beläggning. Cirka 10 procent av jordens befolkning, framförallt i Syd- och Sydostasien, beräknas tugga betel. Det är denna vana som är en av orsakerna till de former av muncancer som är vanliga i Indien.
Bhang,
cannabisdryck, vanlig i Indien och Pakistan. En portion marijuana kokas och kramas därefter upprepade gånger i en tygduk. Detta ger ett extrakt, bhang, vilket dricks som te eller blandat med mjölk, ofta sötat med socker eller honung. På landsbygden i Indien och Pakistan serveras denna dryck fortfarande på vissa restauranger.
Bhong,
en vattenpipa avsedd för rökning av heroin, oftast ett ca 40 cm långt bamburör vars ena ända tillslutits och som fyllts med vatten. Pipan har ett snedställt, extremt litet huvud. Detta prepareras med en blandning av marijuana och heroin, vilken röks i ett drag. Detta bruk förekommer i Thailand, Nepal och vissa delar av Indien.
Bifasisk effekt,
en farmakologisk term som anger att ett preparat har en tvådelad effekt. Studier över hur centralstimulerande medel som amfetamin och kokain verkar, visar att den berusade till en början blir upprymd, euforisk, pratsam och exalterad (den positiva fasen). Efter en knapp timme (om det gäller kokain) går detta tillstånd över i sin motsats (den negativa fasen), ett bakrus med ångestkänslor, nedstämdhet och retlighet, den s k kraschen. Den bifasiska effekten är en av orsakerna till att man snabbt kan bli beroende. Kraschen upplevs nämligen efter en tids missbruk så svåruthärdlig att man söker lindring i en ny berusning med dess positiva känslor.
Big bloke,
slanguttryck för kokain.
Big C,
slanguttryck för kokain.
Big Daddy,
slanguttryck för LSD eller heroin.
Big Harry,
slanguttryck för heroin.
Big M,
slanguttryck för morfin.
Big O,
slanguttryck för opium.
Binge,
missbruksperiod. I USA används uttrycket cocaine binge för att beteckna en intensiv period av missbruk av kokain.
Biologiska markörer vid alkoholberoende,
är av två principiellt olika slag: trait markers (särdrag) och state markers (konstitutionsmarkörer). Trait markers kan påvisas innan en individ utvecklat avancerade alkoholvanor och anger att det hos denne finns en ärftlig benägenhet att bli alkoholberoende. Det fnns nämligen ett samband mellan t ex låg halt av enzymet MAO i blodplättarna, trombocyterna, och egenskaper hos vissa personer som löper risk att bli alkoholberoende. Man har ännu inte kunnat finna några trait markers hos dem som blir narkotikamissbrukare. (Se Alkohol och Arvsmassa. ) State markers visar vilka effekter en alltför stor alkoholkonsumtion har på kroppens olika organ. Genom laboratorieanalys av blodprov går det att se hur en patients lever och blodbildning fungerar. Om analysen visar sjukliga levervärden (t ex förhöjt värde på GT-testet), kan dessa vara ett tecken på en alltför stor alkoholkonsumtion. Ett test som lanserades 1992, och som ger utslag efter en veckas kraftigt alkoholintag, är CDT (Carbohydrate-Deficient Transferrin in Serum). Här mäts alkoholutlösta toxiska förändringar i blodets transferrin, det protein som transporterar järn. Vid hälsoundersökningar, t ex inom företagshälsovård, kan man genom att studera de biologiska markörerna upptäcka högkonsumenter av alkohol, vilka kanske är i riskzonen för att bli alkoholberoende. Det har visat sig att om personer med alkoholproblem upptäcks i tid och ges upplysning och stöd, kan en annars negativ utveckling mot alkoholism i många fall förhindras. Docent Hans Kristensson i Malmö är den förste kliniker i Sverige som använt sig av GT-test för tidig diagnostik av alkoholism och betonat värdet av tidiga insatser mot alkoholproblem. En sorts state markers för narkotikakonsumtion är kontroller av urinprov. (Se Narkotikaanalyser i urin och blod.)
Biscuits,
slanguttryck för metadon.
Bitter grass,
slanguttryck för calea.
Biverkningar,
icke avsedda (vanligen negativa) effekter av (läke)medel när de ges i "vanlig" eller rekommenderad dosering. Om ett läkemedel ger oväntade former av biverkningar skall detta enligt Socialstyrelsens bestämmelser rapporteras till behandlande läkare, som sedan i sin tur kan föra informationen vidare till Läkemedelsverket i Uppsala. Biverkningar av narkotika, se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk, Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk samt de enskilda narkotiska preparaten.
Black beauties,
slanguttryck för amfetaminpreparat.
Black birds,
slanguttryck för amfetaminpreparat.
Black oil,
hascholja.
Blackout,
kort medvetslöshet, minneslucka. Detta kan hos en alkoholberoende förekomma även vid måttlig alkoholkonsumtion. Blackout räknas som ett av de tre kardinalsymtomen på alkoholism eller medicinskt alkoholberoende. De båda andra är merbegär och återställarbehov. (Se Alkohol.) Den som har en blackout kan agera på ett sätt som är förbryllande för omgivningen, men efteråt minns vederbörande ingenting av vad som har hänt. Minnesluckan kan sträcka sig över timmar, i vissa fall ännu längre.
Black russian,
hasch i svarta kakor, ursprungligen från gränsområdena mellan Afghanistan och Sovjetunionen.
Black Sabbath,
engelsk hårdrockgrupp bildad 1968. Gruppens texter handlar om rus, död och förintelse. Största framgången hade gruppen med skivan Paranoid (1971).
Black shit,
slanguttryck för opium av dålig kvalitet.
Black tar,
mexikanskt brunsvart heroin, segt som taktjära eller hårt som kol och med karakteristisk vinägerlukt. Hög heroinhalt och lågt pris gav Black tar snabb spridning i början av 1990-talet, främst i USA.
Black Uhuru,
reggaegrupp från Jamaica 1978-85. Gruppen spelade starkt rastafariinspirerad musik (se Rastafarirörelsen) med återkommande förhärliganden av marijuanarökning, exempelvis på skivan Sinsemilla (1980), som fick sin titel efter en särskilt stark cannabisart.
Blandmissbruk
av alkohol och narkotika eller av olika narkotiska medel är mycket vanligt. Minst 50 procent av dem som har ett tungt narkotikamissbruk är också alkoholmissbrukare. Så gott som samtliga injektionsmissbrukare röker dessutom cannabis. Då man 1991 i Malmö rutinmässigt gjorde screeningundersökningar av urinen hos patienter som sökte sig till en alkoholklinik för behandling, visade det sig att ca 30 procent av dem också använde bensodiazepiner eller cannabis. Det är framför allt tillgången till narkotika och priserna på den illegala marknaden som är avgörande för missbrukets sammansättning. Användning av kokain eller amfetamin leder alltid på sikt till ångest, sömnproblem och depression. För att kunna hantera dessa problem börjar missbrukarna ofta periodiskt att medicinera sig själva med lugnande tabletter, alkohol eller heroin. Enligt en amerikansk undersökning använder 65 procent av kokainmissbrukarna motvikter i form av dämpande mediciner. När två eller flera medel används samtidigt kan de "störa" varandra under nedbrytningen, som då fördröjs - man talar om interaktion. När preparaten däremot verkar i samma riktning kallas det synergism. Den tyske författaren Ernst Jünger skrev i Annäherungen, Drogen und Rausch (översatt till svenska under titeln Psykonauterna 1978): "Stimulerande och bedövande ämnen används ofta bredvid varandra eller bättre uttryckt mot varandra. Sågen går fram och tillbaka på sågbocken. Man skulle också kunna tänka på belastningen på en våg. För varje vikt i den ena vågskålen läggs en motvikt i den andra. Så upprätthålls en konstgjord jämvikt tills hävstången en dag brister." Blandmissbruket är ett stort, praktiskt problem vid behandling. lAvgiftningen blir långvarig och komplicerad. I stället för ett abstinenssyndrom (grupp av symtom) utvecklar den sig till en serie av abstinenstillstånd, som alla kräver sin terapi. (Se Abstinens och Abstinenssymtom.) Riskerna för överdoser ökar. Det verkar också som om våldstendenser lättare kan utlösas under blandmissbruk. Särskilt beryktad är kombinationen snabbverkande bensodiazepiner (Rohypnol) och alkohol.
Blanks,
slanguttryck för heroin.
Blockbusters,
slanguttryck för barbiturater.
Blodanalys,
se l Narkotikaanalyser i urin och blod.
Blodförgiftning,
se Allmän blodförgiftning.
Blod-hjärnbarriären,
den fysiologiska process genom vilken ämnesutbytet mellan blodet och hjärnsubstansen sker. Synonymt används ordet blod-liquorbarriären. Blod-hjärnbarriären är ett kemiskt skydd för hjärnan mot omgivningen. För att droger skall nå nervsystemet och ge upphov till sina effekter måste de kunna passera barriären. Lättast tar sig fettlösliga ämnen, exempelvis cannabinoider, in i nervsystemet. Andra ämnen, t ex aminosyror, som utgör byggstenarna för signalsubstanser, måste aktivt hjälpas genom barriären av speciella bärarproteiner. Några ämnen, t ex vissa antibiotika, kan koncentreras i blod men når inte hjärnans och ryggmärgens vätska, cerebrospinalvätskan. Detta förhållande utnyttjas praktiskt vid behandling av vissa sjukdomar.
Blodserum,
se Serum.
Blodtryck,
det cirkulerande blodets tryck på kärlväggarna, brukar anges i två tal, t ex 120/80. Systoliskt blodtryck, "det övre trycket", är blodtrycket vid hjärtats sammandragning (systole), vanligen mellan 120-150 mm Hg hos en vuxen person. Diastoliskt blodtryck, "det undre trycket", är blodtrycket vid hjärtats utvidgning (diastole) och bör inte överstiga 100 mm Hg. Individuella variationer finns. Missbruk av amfetamin och kokain kan leda till omedelbara och kraftiga blodtrycksstegringar, s k hypertensiva kriser. Dessa kan vara så kraftiga att blodkärl i hjärnan sprängs.
Blomman för dagen,
ipomoea purpurea. Fröna innehåller hallucinogena alkaloider. Missbruksvågor främst bland tonåringar uppstår ibland, och fröhandlare uppmanas då vara försiktiga vid försäljning. Berusningseffekten är dock relativt måttlig jämfört med andra hallucinogena växter. Ruset karakteriseras främst av synhallucinationer. Symtom vid överdos kan vara smärtor i magen, oro, synstörningar och vidgade pupiller (pupilldilatation). Åtgärder vid överdos är att framkalla kräkning, ge kol och uppsöka sjukhus.
Blotter,
slanguttryck för LSD.
Blow,
slanguttryck för kokain.
Blue acid,
slanguttryck för LSD.
Bluebirds,
slanguttryck för barbiturater.
Blue cheer,
slanguttryck för LSD i tabletter eller kapslar.
Blue bullets,
blue devils, blue dolls, blue heavens slanguttryck för Amytal = amobarbital (blå kapslar på 200 mg).
Blue velvet,
slanguttryck för opium + tripelennamin (pyribenzamin).
Blues Brothers,
se Belushi, John.
Bodypackers,
mänskligt emballage för mindre mängder av narkotikamedel, dvs narkotikakurirer. Det rör sig i allmänhet om fattiga personer från utvecklingsländerna som mot en ringa betalning laddar sin kropp - i allmänhet magtarmkanalen - med plast- eller gummiförpackningar av dyr narkotika, vanligen kokain eller heroin. Fenomenet har blivit allt vanligare sedan slutet av 1980-talet - även i Sverige. Detta är dock en mycket riskabel hantering, eftersom någon av förpackningarna kan brista och orsaka dödlig förgiftning. Det är omvittnat hur t ex resande narkotikakurirer från Sydamerika fallit omkull i konvulsioner och avlidit på Miamis flygplats på grund av att en kokainförpackning brustit i inälvorna. Kvinnliga narkotikakurirer brukar transportera narkotika i plastförpackningar i slidan. I Sverige kan åklagare vid stark misstanke om illegal insmuggling i kroppshåligheter beordra en undersökning, eventuellt inkluderande röntgen, på sjukhus för att få fram bevis. Vissa tullstationer och vissa häkten har utrustats med särskilda toaletter, där allt som kommer ut kan tillvaratas och analyseras för att eventuell narkotika skall upptäckas.
Bogus China White,
slanguttryck för alfa-metyl-fentanyl.
Bolmört,
hyoscyamus niger, art i familjen potatisväxter, ett- eller tvåårig, 0,5-1 meter hög med grovt tandade blad. Namnet kommer av den kraftigt bolmande rök som växten utvecklar om den i torkad form utsättes för hög värme. Bolmörten härstammar från Medelhavsområdet och västra Asien. Den förekommer i en stor del av Europa och växer vild i Sverige. Den odlas även som medicinalväxt, omnämnd redan 4 000 år f Kr på sumeriska lertavlor. Bolmörten är flitigt använd som berusningsmedel och medicin. Inom folkmedicinen har den använts som sömn- och bedövningsmedel. Avkok på bladen har i äldre tider även använts som kärleksdryck. I högre doser har den använts vid giftmord. Verksamma ämnen i bladen är alkaloiderna hyoscyamin och skopolamin. Dessa kan framkalla hallucinationer, sexuell upphetsning och flyghallucinationer. Vissa forskare anser att bolmört var en av de viktigaste komponenterna i de salvor som försatte häxorna i ett rus med hallucinationer och sexuell upphetsning. Genom att applicera salvan på ett kvastskaft och gnida mot underlivets slemhinnor uppnådde de ett deliriumliknande tillstånd av hallucination, vilket kan förklara utsagorna om Blåkullafärder och samlag med djävulen. Under 1960-talets uppblossande intresse för olika naturdroger förekom ett visst experimenterande med bolmört. På grund av den starka giftverkan är dock sådana experiment mycket farliga. Symtom vid överdos är muntorrhet, törst, rodnad i ansiktet, hjärtklappning (takykardi), kräkningar,vidgning av pupillerna (pupilldilatation), synstörningar, feber, oro, förvirring, svårigheter att kasta vatten (urinretention), kramper och medvetslöshet. Åtgärder är att framkalla kräkning, ge kol och uppsöka sjukhus för eventuell antidotbehandling.
Bomangruppen,
beredningsgruppen för opinionsbildning mot alkohol och narkotika, tillsatt av regeringen 1987. Den ersattes 1989 av Athenagruppen.
Bombayblack,
beteckning för särskilt starkt, svart hasch som blandas i Bombay. Det består av 70-80 procent indiskt svart hasch av typ Kashmir eller Manali uppblandat med 20-30 procent opium.
Bombida, bombido, bombita, bombitas,
slanguttryck för amfetamin eller metamfetamin.
Bong,
en pipa med heroin. (Se Bhong.)
Boo,
slanguttryck för marijuana.
Booting,
term för metoden att vid injektionsnarkomani suga upp blod i sprutan och sedan pumpa detta fram och tillbaka mellan sprutan och blodbanan. Detta ger hos vissa injektionsmissbrukare en särskild lustkänsla. (Se Injektionsnarkomani.)
Borderline,
(engelska för gränslinje, gränsfall), borderline personlighetsorganisation, borderlinepersonlighet, borderlinetillstånd. Inom psykiatrin används dessa benämningar på en störning av personligheten: Borderline är en beteckning för ett syndrom (grupp av symtom) som i äldre psykiatrisk litteratur brukar användas synonymt med icke-regressiv schizofreni (latent schizofreni), schizofrena gränstillstånd eller pseudoneurotisk schizofreni (schizofreni som kan likna neuros). Borderlinetillstånd eller borderlinepersonlighet är ett tillstånd som beskrivs inom modernare psykiatri. Det karaktäriseras av jagsvaghet, störda relationer till omvärlden och skörhet inför påfrestningar. 1) Det icke-regressiva tillståndet karaktäriseras av följande symtom: Deshabituering, en defekt i hjärnans filterfunktion, som gör att man inte kan sålla väsentligt från oväsentligt. Vanliga ljud, som egentligen är banala och vardagliga, kan t ex bli besvärande och intensiva. I en text hänger man kanske upp sig på enstaka ord i stället för att se helheten och finna meningen och innehållet. Anhedoni, likgiltighet eller oförmåga att känna njutning, nöje och glädje. Ångest av tre olika slag (alla av annorlunda karaktär än den vanliga neurotiska ångesten) nämligen fritt flytande ångest, även kallad pan-ångest, paroxysmala attacker av ångest och moralisk ångest (bunden till fantasier kring drifter och perversioner). Hyponkondrier, där de hypokondriska besvären är koncentrerade till "stumma" områden i kroppen - hjärna, skelett, njurar och lever. För patienter med en icke-regressiv schizofreni är gränsen ofta oskarp mellan fantasi och verklighet. De har ofta sexuella problem. I knappt hälften av fallen kan personerna senare i livet insjukna i schizofreni. 2) Borderline personlighetsorganisation. Från den stora grupp av patienter som beskrivs ovan har man inom modern psykiatri skilt ut en mindre grupp med en borderline personlighetsorganisation eller ett borderlinetillstånd, som sällan utvecklas till schizofreni. En känd psykoanalytiker, Otto Kernberg, menar att diagnosen borderline bör reserveras för personer med en "kronisk karaktärsorganisation som varken är typiskt neurotisk eller psykotisk". Denna personlighetsbeskrivning täcker då en grupp patienter som lider av svåra emotionella störningar och som under inverkan av alkohol, droger eller genom kraftiga emotionella påfrestningar kortvarigt kan förlora verklighetsanknytningen och därmed insjukna i förvirringstillstånd. Patienterna karakteriseras vidare av inre splittring, oro och dålig självkänsla. De har stora svårigheter med att rätt uppfatta andra människor och upplever dessa som antingen goda eller onda, och de har generellt svårt att se nyanser i umgänget med dem. De söker sig också gärna till droger, eftersom dessa kan lindra deras tomhetskänsla. Då de saknar en klar identitet och har ett svagt utvecklat överjag, blir de alltför beroende av olika skeenden i omvärlden. Borderline personlighetsorganisation betraktas som en tidig störning, dvs något som funnits sedan barndomen. I stora grupper av undersökta patienter på de sjukvårdsenheter som behandlar narkomaner, har man funnit att mellan 4 och 12 procent av patienterna har personlighetsstörningar av typen borderline. Borderlinefallen tål inte konfrontationer och attackterapi. Därför är det viktigt att noggrant diagnosticera och skilja ut dessa patienter från övriga mer jagstarka narkomaner.
Borg, Stefan,
(f 1945), psykiater, docent, chefsöverläkare vid Psykiatriska Beroendekliniken, S:t Görans sjukhus, Stockholm. Stefan Borg har när det gäller alkohol och narkotika huvudsakligen forskat inom området centrala nervsystemets biokemi. Han har tillsammans med medarbetare utvecklat ett test för att mäta alltför hög alkoholkonsumtion, CDT-testet. (Se Biologiska markörer vid alkoholberoende.) Vidare har han utvecklat en behandlingsmodell för bensodiazepinberoende, det s k TUB-projektet (Terapi och utvärdering av bensodiazepinberoende). Borg leder Stockholms metadonprogram, som omfattar 10 team och ca 250 patienter. Tillsammans med Katarina Johansson har han skrivit boken Fri från beroende av sömnmedel och lugnande medel (1986). Stefan Borg är sakkunnig/föredragande i HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) och vetenskapligt råd i allmän psykiatri, särskilt alkohol- och narkotikafrågor åt Socialstyrelsen.
Bortträngning,
då en person är - eller gör sig - omedveten om konflikterna inom sin egen person (intrapsykiska konflikter), t ex brott mot överjaget, de egna normerna. (Se Försvarsmekanismer.)
Boy,
slanguttryck för heroin.
Boye, Karin,
(1900-1941), svensk lyriker och romanförfattare. I framtidsromanen Kallocain (1940) tecknade hon en skrämmande bild av kampen mellan två globala fiendestater, Världsstaten och Universalstaten, som försöker tvinga sina invånare till fullständig underkastelse. Statsmakten blir i boken en välorganiserad arbetsmaskin, där människorna sammanförs i stora arbetsläger, kemistäder, skostäder osv. I Världsstaten uppfinner kemisten Leon Kall det definitiva hjälpmedlet för att uppnå total kontroll även över individernas innersta tankar och känslor. Med hjälp av hans sanningsserum, Kallocain, kan en människas inre öppnas genom att hon bryts upp "som en konservburk". Romanen som har många bottnar - personliga, psykologiska och politiska - skrevs i skuggan av de stora totalitära statssystemen i Tyskland och Sovjetunionen, men den har ännu femtio år senare fortfarande aktualitet. Den pekar på de möjligheter som en maktfullkomlig och hänsynslös statsapparat har att med korrumperade läkares och kemisters hjälp skaffa sig tillgång till medborgarnas innersta, och därmed en oinskränkt makt över deras liv.
Bradykardi,
långsam hjärtverksamhet då pulsen ligger långt under det normala talet 60-70 slag per minut. Det är framför allt dämpande narkotiska preparat, t ex opiater och lugnande läkemedel, som ger en nedsättning av pulsfrekvensen. Det är vanligt med olika former av störd hjärtverksamhet vid förgiftning med narkotika. Pulsen kan då vara förhöjd, långsam eller oregelbunden.
Braj,
slanguttryck för hasch.
Braja,
slanguttryck för pipa med hasch. Man talar om att "dra en braja", dvs röka en pipa hasch.
Brajgubbe,
slanguttryck för haschrökare.
Brallobarbital,
C10H11BrN2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, patenterat 1950, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Branda,
slanguttryck för att ange någon (för polisen).
Brass,
slanguttryck för hasch. Uttrycket kan härledas från att mun och strupe känns torra som då man blåst i mässingsinstrument (brass).
Brassa,
slanguttryck för att röka hasch.
Brassdealare,
slanguttryck för haschlangare. (Se Dealare.)
Bremberg, Lars,
(f 1927) nykterhetsvårdsdirektör i Stockholm som 1973 grundade behandlingshemmet Vallmotorp och senare (1981) Daytop i Sverige. Båda dessa institutioner erbjuder långtidsrehabilitering för narkotikamissbrukare genom vistelse i terapeutiska samhällen.
Broccoli,
slanguttryck för hasch.
Brom,
grundämne som finns i vätskeform men som vid rumstemperatur lätt förångas. Bromider (salter av bromvätesyra) användes fram till mitten av 1900-talet som lugnande medel. (Se Psykofarmaka.)
Bromazepam,
C14H10BrN3O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Bromism,
biverkan vid upptag av brom, vilken orsakas av långvarigt bromintag och som karakteriseras av huvudvärk, sömnlöshet, apati, dålig blodcirkulation och acne. Bromismen var orsak till att bromider som lugnande läkemedel avregistrerades och ersattes med modernare mediciner.
Bromokriptin,
ett snabbverkande preparat som i USA använts vid avvänjning av kokainister. Bromokriptin blockerar kokainets euforiska effekter och "suget" efter kokain, men det har rapporterats ge biverkningar som slöhet, avtrubbning och minnesluckor.
Bromptons cocktail,
mixtur av alkohol, morfin, neuroleptika av fentiazintyp och kokain. Den används som smärtstillande medel för vård av exempelvis cancerpatienter med svåra smärtor. Kokainet tillsätts för att motverka morfinets avtrubbande effekt. Bromptons cocktail har främst använts inom hospice-rörelsen i Storbritannien och USA. Mixturen är uppkallad efter Brompton Chest Hospital som var pionjär för en liberal och individuellt avpassad smärt- och ångestlindring i livets slutskede. I Sverige har man varit mer restriktiv mot denna mixtur, eftersom kokainet visserligen kan minska trötthet och nedstämdhet vid behandlingens början men har en effekt som är snabbt övergående. I kontrollerade studier har man efter några dagars behandling inte kunnat konstatera någon skillnad mellan morfintillförsel med och utan kokain. De som förespråkar användningen av Bromptons cocktail menar dock att ingen möda bör sparas för att ge en döende patient några dagar av god smärtlindring och samtidig vakenhet. Risken för beroende skall i dessa sammanhang aldrig få hindra en effektiv smärtlindring.
Brom-STP,
C12H10BrNO2, DOB (STP=DOM-2,5-dimetoxy-4-metylamfetamin), hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Bronkiolit,
inflammation i de finare luftrören.
Bronkit,
luftrörskatarr, vanligt symtom hos missbrukare vilket yttrar sig i hosta. Praktiskt taget alla narkomaner röker tobak, många också cannabis. Tjärhalten i röken orsakar en ständig irritation av bronkernas slemhinnor. (Se i övrigt l Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk.)
Brotizolam,
C15H10BrClN4S, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ),
statlig myndighet bildad 1974 med uppgift att stödja och samordna olika insatser för att förebygga brott. BRÅ har gett ut flera rapporter med anknytning till narkotikaproblemen. (Se Narkotikapolitik i Sverige.)
Brown dots,
slanguttryck för LSD.
Brown sugar,
slanguttryck för brunt heroin i form av små stenar, förorenat och av låg kvalitet. Det introducerades i Sverige 1975 som ett av de första heroinpreparaten på den illegala marknaden. Medlet röks på aluminiumfolie (se Chasing the dragon) men kan också lösas och injiceras.
Brown weed,
slanguttryck för marijuana.
Brownies,
slanguttryck för amfetaminpreparat.
Bruun, Kettil,
(1924-1985) sociolog, forskningsdirektör vid det finska alkoholforskningsinstitutet (som är knutet till ALKO), en av de främsta alkoholforskarna i Norden. Han fann att alkoholskadenivån i ett land har ett direkt samband med totalkonsumtionen av alkohol, något som senare bekräftats av andra forskare. Under senare delen av sin forskarkarriär ägnade han stor uppmärksamhet åt nordiska frågor. Han var en tid ordförande i NAD (Nordiska nämnden för Alkohol- och Drogforskning) och tog då initiativ till att studera läkemedelskontrollen i de olika nordiska länderna. Dessa studier redovisades bl a i boken Läkemedelsfrågan i Norden (1982). Han utförde dessförinnan tillsammans med journalisten Lynn Pann och juristen Ingmar Rexed en kritisk granskning av den internationella narkotikakontrollen i boken The Gentlemens Club (1975). Tillsammans med professor Nils Christie, Oslo, skrev han en uppmärksammad debattbok om den nordiska narkotikapolitiken, Den godefienden (1985). (Se Orsaker till bruk och missbruk av droger, avsnittet om sociologiska teorier.)
Bruxism,
tvångsartad tuggning med spänningar i tuggmuskulaturen. Det kan vara ett symtom vid centralstimulantiamissbruk. (Se Centralstimulantia.)
BRÅ,
Brottsförebyggande rådet.
Bränd,
slanguttryck för att vara 1) lurad, 2) kraftigt påverkad av narkotika, i synnerhet av cannabis.
Bucktjack,
slanguttryck för amfetamin.
Buddha grass,
buddha sticks, se Thai sticks.
Bufotenin,
C12H16N2O, hallucinogen substans som kan utvinnas ur ett flertal olika naturliga källor bland växter och djur, men som också kan framställas syntetiskt. Ämnet finns exempelvis i flugsvampar som amanita muscaria. Hos vissa paddor (latinets bufo = padda, därav bufotenin) utsöndras ett giftigt mjölkaktigt sekret från körtlar i rygghuden som innehåller bufotenin. Därför existerar i Australien en bisarr lag som förbjuder människor att slicka i sig detta sekret. Fröna från det sydamerikanska tropiska trädet piptadenia peregrina innehåller också bufotenin och har av vissa indianstammar, exempelvis på Trinidad, malts till det hallucinogena snuset cohoba. Bufotenin kan blockera lsignalsubstansen serotonin. Det verkar också kraftigt kärlsammandragande. Bufotenin har ingen användning inom modern medicin, bortsett från att det använts experimentellt för att framkalla psykoser i forskningssammanhang.
Buggning,
en metod för att genom tekniska anordningar via t ex mikrofoner gömda i väggar, bilar etc avlyssna samtal. Buggning är inte tillåten som spaningsmetod i Sverige.
Buffa,
slangord för att sniffa (thinner och lösningsmedel).
Bukowski, Charles,
(f 1920) amerikansk författare som blev kultpoet i beattraditionen. Länge var han uppskattad främst som poet, men han har senare i livet blivit mest känd för en rad självbiografiska verk. Dessa - t ex novellsamlingen En snuskgubbes anteckningar (1969) och romanerna Postverket (1971), Kvinnor (1978) och Min oskuld Pearl Harbor (1982) dominerades av hans svartsyn på livet och hatkärlek till kvinnan. Han skrev om alkohol och droger, åldrandet och sitt kringflackande liv. Bukowski blev något av en anarkistisk outsider, som sett och beskrivit det amerikanska samhället underifrån med dess vålds- och sexfixering.
Buprenorfin,
C29H41NO4, ett kraftigt smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Temgesic.
Burese,
slanguttryck för kokain.
Burnese,
slanguttryck för kokain.
Burnout,
utbrändhet, ett hos t ex vårdpersonal inte ovanligt tillstånd av fysisk och psykisk utmattning, som kan vara resultatet av ett långvarigt arbete med känslomässigt krävande patienter/klienter. (Se Utbrändhet.)
Buronil,
varunamn för melperon, ett lugnande, ej vanebildande medel.
Burroughs, William Seward,
(f 1914) amerikansk författare som studerat både arkeologi och medicin samt arbetat som journalist, privatdetektiv, ohyresbekämpare m m. Under större delen av sitt liv har han bott utomlands (i Europa). Han skaffade sig tidigt djupgående kunskaper om drogberoende, och efter hans tillfrisknande har detta i hög grad präglat hans författarskap. Narkomani och extrema sexuella attityder, främst en våldsinriktad homosexualitet, beskrivs i flera av hans romaner, t ex Tjacket (1963) och Den nakna lunchen (1959). Han har varit förebild för senare författare genom sin experimentella stil, den s k cut-up-tekniken som lånat sin kompositionsprincip från filmen, byggd på slumpmässiga klippcollage.
Businessman's special,
slanguttryck för DMT (dimetyltriptramin), ett hallucinogent amfetaminpreparat med effekter som liknar dem av LSD. (Se Hallucinogena droger.)
Businessman's trip,
slanguttryck för metamfetamin, ett stimulerande amfetaminpreparat.
Butalbarbital, butalbital,
C11H16N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Butobarbital, butethal,
C10H16N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Buttons,
meskalinknappar, slanguttryck för tabletter av det hallucinogena preparatet meskalin. Det utvinns ur mexikansk kaktus, Peyote. En annan beteckning är cactus.
Bäng,
slanguttryck för att vara galen eller förvirrad.
Bängen,
slanguttryck för polisen.
Bängen trålar,
1) slanguttryck för att polisen ingriper. 2) Titel på en sång ur en pjäs om missbrukarlivet, Speedy Gonzales (1974), av Nationalteatern i Göteborg.
Bängrita,
slanguttryck för Ritalina Medlet var föremål för missbruk under amfetaminepidemins början, dvs på 1950-talet. Eftersom man blev förvirrad och paranoid vid användning av Ritalina, fick det heta bängrita.


[ C ]


C,
slanguttryck för kokain, från begynnelsebokstaven i engelskans cocaine.
CA,
Cocaine Anonymous.
Caapi,
brasiliansk och colombiansk beteckning för yage, hallucinogen dryck tillredd av barken från trädet Banistriopsis caapi [Fel! Korrekt stavning är BaniSTERIopsis Caapi]. Ruset påminner om meskalinrus.
Caballo,
slanguttryck för heroin.
Caca,
slanguttryck för heroin.
Cactus,
kapslar av meskalin. (Se Peyote och Buttons.)
Cadillac,
slanguttryck för PCP, fencyklidin, ett hallucinogent preparat.
Calamus,
se Kalmus.
Calea zacatechnici,
hallucinogen drog som utvinns från en centralamerikansk buske med samma namn. Drogen intas i allmänhet som te kokt på buskens torkade blad.
Cali,
stad i Colombia, centrum för kokainhantering.
California sunshine,
slanguttryck för LSD.
Calikartellen,
jämsides med Medellinkartellen den starkaste och mest inflytelserika kokainkartellen i Colombia. Calikartellen stärkte under 1980-talet sitt inflytande genom att verka relativt diskret och undvika onödig våldsutövning. Uppmärksamheten kom då att riktas på den konkurrerande Medellinkartellen.
CAN,
Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning. Det bildades 1971 som efterföljare till Centralförbundet för alkoholfrågor (CFN). Förbundet har ett fyrtiotal medlemsorganisationer, bl a LO, TCO, SACO, studieförbunden, nykterhetsorganisationerna och Riksförbundet Hem och Skola. På uppdrag av riksdagen följer man alkohol- och narkotikautvecklingen i landet, t ex missbrukets omfattning. CAN har Nordens största specialbibliotek med litteratur om alkohol och narkotika, anordnar kurser och konferenser, utger tidskriften Alkohol och Narkotika samt en årlig redogörelse för missbruksläget med riklig statistik kallad Rapport 91, Rapport 92 osv. Organisationen finansieras huvudsakligen via statsbidrag, och ordföranden utses av regenngen.
Candy,
slanguttryck för 1) barbiturater (en äldre typ av sömnmedel), 2) kokain.
Candy man,
slanguttryck för kokainlangare.
Cannabidiol, CBD,
C21H30O2, en av cannabinoiderna, de psykoaktiva ämnena i cannabis. Cannabidiol kan i terapeutiska doser förebygga epileptiska anfall. Det finns emellertid andra bättre medel som kan användas vid en sådan behandling, och därför har preparatet inte fått någon användning som läkemedel.
Cannabinaceae,
hampfamiljen, den botaniska familj som cannabisplantan tillhör. Utöver cannabis räknas humle (Humulus) till familjen. De flesta moderna forskare räknar med endast en art, Cannabis sativa L. (L står för Linné, som döpte plantan 1753). Denna art delas in i tre underarter: Subspecies sativa (olje- och fiberplantan), Subspecies indica (hasch- och marijuanaplantan) och Subspecies spontania (vild hampa). Dessa underarter är dock att betrakta som ekotyper, dvs det är i grunden samma planta som av klimat och genom människans påverkan utvecklat olika egenskaper.
Cannabinoider,
de ca 80 psykoaktiva ämnena i cannabis.
Cannabinoidreceptorer.
Man har länge känt till att cannabinoiderna, de speciella psykoaktiva ämnena i cannabis, påverkar centrala nervsystemet på tlera sätt. Effekterna är beroende av den dos cannabis som intas vid ett visst berusningstillfälle. Många av effekterna är mycket komplicerade, bl a påverkas minnesfunktionerna så att framför allt närminnet sviktar. Mekanismerna bakom cannabinoidernas effekter på centrala nervsystemet är hittills okända. Forskningen fördes dock ett stort steg framåt i och med att en forskargrupp i Bethesda, USA, under ledning av Lisa A Matsuda 1990 genom s k kloning i råtthjärnor lyckades isolera en speciell cannabinoidreceptor. Receptorn, som tillhör familjen av G-proteinkopplade receptorer, beskrivs kemiskt vara ett cDNA (en kemisk substans i kromosomerna som bildas i cellens kärna) som innehåller 473 aminosyror. Det rör sig alltså om en proteinmolekyl. Proteinet hämmar ett enzym som heter adenylatcyklas. Hjärnbarken och ett särskilt område inom hjärnan (hippocampus) är särskilt rika på cannabinoidreceptorer. Man tror att cannabinoiderna utövar sin märkliga effekt på psyket via dessa receptorer. Ett kroppseget cannabisämne, anandamide, upptäcktes 1992 av William de Vane, USA, och publiceras i Science 1993.


CANNABIS


Cannabis (av grekiskans kánnabis, hampa) är olika beredningar från indisk hampa, cannabis sativa, en tålig växt med tusenåriga odlingstraditioner som förekommer över stora delar av världen. Den fullvuxna plantans blommor och övre blad täcks av en klibbig kåda som innehåller psykoaktiva substanser, cannabinoider, av vilka den viktigaste är THC, delta-9-tetrahydrocannabinol. THC-halten varierar mellan olika arter och mellan hampväxter som odlats i olika klimat. Cannabis är narkotikaklassat enligt förteckning I. De viktigaste beredningsformerna är: 1. Bhang - torkade blad och blommor vilka lösts upp i vätska som dricks. THC-innehållet är vanligen 1-2 procent. 2. Marijuana - torkade blad och blommor som röks. THC-innehållet är vanligen 1-3 procent. 3. Ganja, sinsemilla - små toppblad och blommor från odlade honplantor som röks. THC-innehållet är vanligen 5-10 procent. 4. Hasch - den rena kådan från toppblad och honblommor som pressats samman i mörkfärgade kakor. Den röks i pipa (braja, holk) eller cigarett (joint). THC-innehållet är vanligen 8-15 procent. 5. Hascholja - en brun, sirapsliknande olja som extraherats ur växtdelar med lösningsmedel och därefter filtrerats och koncentrerats. Oljan droppas på tobak och röks vanligen i cigarett. THC-innehållet är 40-60 procent. Historik. Cannabis är efter alkohol världens mest använda berusningsmedel. Det har använts i minst 10 000 år. Inom religionsutövning och folkmedicin har det spelat en viktig roll i Kina och Indien. Homeros har beskrivit cannabisdrycken som en läkande saft vilken dövar bekymmer. De enligt historietraditionen grymma assasinerna har förknippats med cannabisbruk. I den muslimska världen har cannabis fått stor spridning, bl a på grund av Koranens alkoholförbud. I Europa väcktes i mitten av 1800-talet ett starkt intresse för cannabis i den av läkaren Jacques-Joseph Moreau initierade Le Club des Haschichins, där några av dåtidens främsta författare åt haschsylt och lovprisade dess effekter. I USA ansågs cannabis vara slavarnas och de fattiga arbetarnas drog, som sedan förknippades med de svartas jazzmusik och på 1920-talet fick ett uppsving under alkoholförbudet. I mitten av 1960-talet blev cannabis den stora ungdomsdrogen och spreds över hela västvärlden med hippiekulturen, flower-power-rörelsen, populärmusik och litteratur. Cannabis förknippades med protester mot det etablerade samhället. I början av 70-talet visade undersökningar bland svenska skolungdomar och värnpliktiga att mer än var femte tillfrågad någon gång rökt hasch. Under 1980-talet minskade denna andel stadigt och var i början av 1990-talet nere i några få procent. (Se även Epidemi.) Botanik. Linné klassificerade 1753 hampväxten och gav den namnet cannabis sativa. (Sativa betyder odlad.) Det är en ettårig ört med 3-9-flikiga, sågtandade, smala och spetsiga blad. Den kan bli upp till nio meter hög men är vanligen 1,5-2 meter. Hanplantorna är mer gracila, honplantorna är grövre och ger mer kåda. Stjälkarna innehåller bastceller som kan bli tre centimeter långa och är sammanfogade i 1-3 meter långa, sega, och rötbeständiga fibrer. De fettrika fröna som även kallas nötter innehåller hampolja och kan användas som djurfoder. Hampa har odlats för sina fibrers skull, vilka spelat en viktig roll som råmaterial för textilier och vid tillverkning av grövre rep. Hela plantan är täckt med mikroskopiskt små körtelhår som producerar klibbig harts. Den hampa som odlas i ett subtropiskt klimat producerar i allmänhet mer kåda än den som odlas i ett kyligare. Plantan är mycket lättodlad, tålig och anpasslig. Kemi. Cannabis innehåller drygt 420 olika identifierade beståndsdelar varav ca 80, de s k cannabinoiderna, är de mest aktiva ämnena. Cannabinoiderna har vissa kemiska likheter med kroppens steroider (exempelvis kolesterol, binjurebarkshormoner och könshormoner). THC är den mest utforskade och samtidigt den starkaste av alla cannabinoiderna, och den kan framställas syntetiskt. I tablettform ger den precis samma farmakologiska effekter som koncentrerad cannabiskåda. Cannabinoiderna är kemiskt besläktade och utmärks av att de är fettlösliga. Detta gör att de och deras nedbrytningsprodukter (metaboliter) kan lagras i kroppen under relativt lång tid, vilket troligen är förklaringen till att effekterna sitter i långt efter att det akuta ruset klingat av. Farmakologi. THC och de andra cannabinoiderna tas effektivt upp av lungorna vid rökning och når inom 10-30 minuter maximal koncentration i blodet. Denna minskar snabbt, och efter 8 timmar finns endast en mycket liten mängd kvar. THC binds först till blodproteinerna, men eftersom det är så fettlösligt tas THC och dess omvandlingsprodukter lätt upp och lagras i fettvävnad och olika organ, exempelvis i hjärnan som har hög fetthalt och i levern. THC passerar moderkakan och påverkar fostret. Det går även över i modersmjölken. THC genomgår en utdragen omvandling i kroppen. Denna nedbrytning är långsam och ojämn och tar ca fyra veckor, hos en inbiten haschrökare upp till åtta veckor. Metaboliterna påvisas i urinen med den s k EMIT-metoden. (Se Narkotikanalyser i urin och blod.) Den långsamma nedbrytningen gör att metaboliterna ackumuleras i kroppens fettdepåer, vilket är av betydelse för långtidseffekterna, t ex återtrippar (flash-backs) och psykisk avtrubbning. De biokemiska verkningsmekanismerna är ofullständigt kända. Vissa cannabinoider binder sig till särskilda mottagarmolekyler (cannabisreceptorer) på vissa hjärnceller och ändrar dessas funktion. En hypotes är att cannabinoiderna blockerar tillförseln av vissa ämnen, exempelvis aminosyran arginin. Liksom kroppen har sitt eget morfin, endorfin, har den sitt eget cannabis. Det är en fettsubstans som 1992 fått namnet anandamide. (Anand betyder lycksalighet på hindi.) Ruset. När det gäller rusupplevelsen vid cannabisrökning finns stora individuella skillnader. Upplevelser av cannabisruset är nämligen beroende av vad som brukar kallas set och setting, dvs missbrukarens förväntningar och miljön. Redan Baudelaire betonade vikten av att ha en "psykologiskt riktig" inställning då man skulle använda hasch. Man borde, menade han, vara avspänd och utan bekymmer. Om man under en period med personliga problem experimenterade med hasch ansåg han det vara detsamma som att "annonsera ut sin själ till försäljning". Baudelaire tyckte att man borde uppsöka en behaglig miljö där man kunde lyssna på musik för att rätt njuta av drogen. De första tecknen på cannabispåverkan är lätta obehagskänslor i samband med hjärtklappning, torrhet i ögon och mun och lätt yrsel. Därefter följer of tast den eftersträvade ruseffekten: mild eufori, lyckokänsla, ökat självförtroende, avkoppling och en känsla av allmänt välbefinnande med livliga associationer. Tidsuppfattningen ändras, så att tiden tycks stanna av och gå saktare. Färger och musik upplevs annorlunda. Varseblivningen (perceptionen) både av den egna kroppen och av omgivningen förändras. Det karakteristiska är emellertid att även de fantasifullaste upplevelserna tar sin utgångspunkt i ting som finns i omgivningen - befintliga färger bleknar eller blir intensivare, skarpa former rundas, föremål krymper eller växer i storlek. Vetenskapliga tester visar på försämringar av korttidsminnet, den intellektuella förmågan och uppmärksamheten. Vid krahigare cannabispåverkan får berusningen en mera hallucinogen karaktär och påminner om effekten av LSD. Kroppen kan kännas tyngdlös och svår att avgränsa. Ruset klingar visserligen av efter någon timme, men försämringen av inlärningsförmågan kvarstår. Bakruset karakteriseras av långdragna dagen-efter-besvär med symtom som trötthet, koncentrationssvårigheter och håglöshet. Tolerans. Det har tidigare rått en viss förvirring kring toleransutveck- lingen för cannabis. I äldre litteratur talas efter en tids missbruk om en negativ toleransutveckling, vilket innebär att det skulle krävas mindre mängd av drogen för att åstadkomma samma ruseffekt. Förklaringen till detta missförstånd är av teknisk natur. Det tar nämligen en viss tid för den nyblivne cannabisrökaren att tillägna sig den speciella röktekniken (att dra halsbloss, vänja sig vid den sötaktiga, heta röken och hålla den kvar i lungorna etc). Särskilt för den som inte tidigare är van tobaksrökare kan detta vara svårt att lära in, och mycket cannabis går därför "upp i rök". När missbrukaren lärt sig tekniken kan han utnyttja drogen bättre. Detta är emellertid en teknisk inlärning och inte som man tidigare trott en negativ tolerans. Tvärtom kan man numera konstatera en viss toleransutveckling. En inbiten haschrökare använder 1-4 gram hasch per dag, en dos som skulle ge förgiftningssymtom hos en nybörjare. Toleransutvecklingen är emellertid inte lika uttalad som hos exempelvis opiaterna. Korstolerans har konstaterats mellan cannabis och alkohol och cannabis och sömnmedel. Beroende och abstinenssymtom. Cannabis kan ge ett kraftigt psykiskt beroende. Genom långvariga högdosexperiment har man kunnat konstatera även ett fysiskt beroende med tydliga abstinenssymtom. Dessa liknar dem vid långvarigt beroende av sömngivande och lugnande läkemedel. Abstinenssymtomen yttrar sig i form av sömnsvårigheter, irritation och skakningar, diarré och magsmärtor. I jämförelse med opiatmissbruk är dock abstinenssymtomen i allmänhet milda, men bland dem som rökt hasch under lång tid finns fall av abstinens som starkt påminner om heroinabstinens. Kroppsliga effekter och skador. Under ruset blir ansiktshyn flammig, och ögonen blir röda eftersom kärlen i bindhinnan vidgas. Blicken blir först glänsande, sedan matt. Smärtkänsligheten minskar, reaktionstiden förlängs, och förmågan att bedöma avstånd sviktar. Vid kraftig påverkan kan gången bli osäker och ryckningar i olika muskelgrupper förekomma. Den kraftigt förhöjda pulsen utgör en risk för personer med förhöjt blodtryck eller hjärtsjukdom, och cannabisrökning kan exempelvis utlösa kärlkramp. Cannabis försvagar kroppens immunförsvar. Haschrökare får ofta inflammerade slemhinnor, försämrad lungfunktion, hosta och kronisk bronkit. I cannabisrök är den cancerframkallande benspyrenhalten 70 procent högre än i tobaksrök. Cannabinoiderna dämpar de manliga könshormonerna och sädesvätskans spermier försämras. Hos kvinnor tar moderkakan upp THC snabbare än fostret, och fungerar därmed både som en barriär och en reservoar för fostret. Vissa studier tyder på att cannabisintag under graviditeten kan medföra lägre kroppsvikt, motoriska störningar och oro hos det nyfödda barnet. Det finns dock inget som tyder på ökad frekvens av missbildningar. THC går också över i modersmjölken vid amning. (Se lGraviditet och narkotikamissbruk.) Det finns en naturlig gräns för hur mycket cannabis man kan inta. Vid höga doser reagerar kroppen med illamående, yrsel och förvirring, och missbrukaren avbryter då själv tillförseln. Cannabis är giftigt i högre doser, men några dödsfall enbart på grund av överdos har inte rapporterats. Psykiska effekter och skador. De flesta cannabisrökare upplever någon gång s k snedtändning, då ruset i stället för den eftersträvade euforin ger ångest och panikreaktioner. Dessa följs av oro och depression. Återtrippar förekommer också, då berusningen helt oväntat återkommer flera dagar eller veckor efter haschrökning. Detta sammanhänger sannolikt med att cannabinoider lagrats i kroppens fett, och att deras nedbrytningsprodukter utsöndras i kroppen. I länder med utbrett cannabisbruk rapporteras att detta kan ge upphov till psykiska sjukdomstillstånd. Den allvarligaste komplikationen är de fullt utvecklade haschpsykoserna. Dessa är vanligast i de länder där cannabis är lätttillgängligt, billigt och används i höga doser under långa tider. I Sverige är haschpsykoser relativt ovanliga. Endast ett 70-tal fall har rapporterats och då hos tidigare psykiskt friska unga människor i samband med intensiv haschrökning. Symtomen är förvirring, förföljelseidéer, syn- och hörselhallucinationer, oro, ängslan och impulsivt beteende. Haschpsykos liknar mani och kräver sjukhusvård. Psykosen brukar gå över efter cirka fem veckor, men kan komma tillbaka om missbruket fortsätter. I vissa fall avlöser psykoserna varandra, och tillståndet kan bli kroniskt. Cannabis kan också utlösa psykisk sjukdom eller försvåra möjligheterna att behandla en sådan. De som har eller har haft schizofreni är särskilt känsliga och tål oftast inte den minsta cannabispåverkan. En svensk långtidsstudie (Rydberg m fl) har visat att värnpliktiga som röker mycket hasch löper större risk än normalt att senare i livet få diagnosen schizofreni. Den mest typiska skadan efter långvarigt cannabismissbruk är det s k amotivationssyndromet - ett tillstånd av avtrubbning och likgiltighet. I de kliniska rapporterna tas särskilt fasta på att den intellektuella kapaciteten minskar. Tröttheten påverkar också förmågan att stå ut med tillfälliga motgångar. Svenska forskare (Tunving m fl) har kunnat visa att hjärnans genomblödning vid CBF-undersökning (CBF = cerebral blood flow) är reducerad med 11 procent hos kroniska haschrökare. Amotivationssyndromet vid långvarigt cannabismissbruk påminner om det tillstånd som missbrukare av lugnande medel och sömnmedel kan komma in i. Det går tillbaka om missbruket upphör. (Se även l Psykiska komplikationer till missbruk.) Sociala effekter och skador. Det ovan beskrivna amotivationssyndromet orsakas sannolikt av en kombination av drogpåverkan och den långvariga "frånvaro" från normalt socialt liv som cannabisrökning kan innebära. Om man under den utvecklingsmässigt viktiga tonårsperioden ständigt gått med avtrubbande cannabinoider i kroppen, isolerat sig från umgänge med familj och vänner och kanske dessutom levt i exempelvis Asiens missbrukarkolonier, har man mycket att ta igen både intellektuellt och utvecklingsmässigt. Denna insikt kan - sedan ett mångårigt cannabismissbruk brutits - ge upphov till sorg över de "förlorade åren". Cannabis som läkemedel. THC och möjligen också vissa andra cannabinoider kan dels lindra grön starr (glaukom) genom att sänka trycket inne i ögat och dels utvidga luftrören hos astmatiker. På grund av detta har forskningen kring de olika cannabinoiderna dragit till sig uppmärksamhet och fått anslag från läkemedelsindustrin. Astra har bl a investerat i utforskningen av cannabinoidernas metabolism. För närvarande är förhoppningarna störst på forskningen kring behandling av det slags illamående och kräkningar som är biverkningar vid behandling av cancer med cytostatika (cellgifter). I USA pågår vissa försök med THC-tabletter mot denna form av illamående. Interaktion (ömsesidig påverkan) mellan cannabis och andra kemiska medel som påverkar psyket. Det är relativt okänt hur t ex cannabis, läkemedel och alkohol påverkar varandra när de tas samtidigt, men man tror t ex att långvarig tillförsel av sömnmedel kan öka nedbrytningen av THC. Cannabisrökning kan också hämma kroppens omsättning av vissa mediciner. I vissa fall av mano-depressiv sjukdom behandlas patienterna med litiumpreparat, ett salt. Det har då visat sig att det är svårare att uppnå korrekt dos av litium om patienten samtidigt missbrukar cannabis. Cannabismetaboliterna påverkar nämligen litiums omsättning i kroppen. (Se Litium och Litiumbehandling.) Man har med olika psykologiska test också kunnat visa att cannabisrökning kombinerad med alkoholintag ger en kraftigare försämring av prestationsförmågan än vad ämnena ger var för sig. Farmakologiskt talar man om att ämnena interagerar med varandra, och fenomenet kallas interaktion. Cannabis och trafk. En rad psykiska funktioner förändras vid akut cannabisberusning, vilket gör att en cannabispåverkad person inte är lämpad som förare av motorfordon. Bl a försämras koncentrationsförmågan och uppmärksamheten. Olika bilsimulatorförsök har samstämmigt visat att förmågan att föra motorfordon kan vara försämrad i minst två timmar efter ett intag av cannabis som motsvarar 10-15 mg THC. I några undersökningar har man dessutom funnit tecken på att den försämrade körskickligheten kvarstår även efter det att försökspersonen själv inte längre anser sig vara påverkad. Cannabis och våld. Det finns inga avgörande bevis för att cannabisintag skulle öka risken för ett aggressivt beteende. Det är emellertid möjligt att risken för våldshandlingar under cannabispåverkan är större hos en del personer, t ex de som lider av hjärnskada, epilepsi eller allvarliga psykiska sjukdomar. Inom sjukvården har noterats att kroniska haschmissbrukare som försöker sluta använda hasch ofta kommer in i ett tillstånd av tydligt framträdande retlighet, olust och labilitet. Möjligheten finns att risken för våldshandlingar är större när en person försöker sluta med sitt missbruk än när det pågår som mest. Behandling av haschpsykoser, depressioner och svåra abstinenssyndrom sker inom psykiatrin. (Se även Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk, Avgiftning vid narkotikamissbruk och Öppenvård för narkotikamissbrukare.) De väsentliga behandlingsinsatserna vid haschmissbruk sker inom den öppna vården. Haschrökaren har kanske genom sitt missbruk försökt fly undan svåra problem och måste därför få behandling med individualterapi, familjeterapi eller gruppterapi. (Se även Terapi.) Behandlingen av haschmissbrukare som efter många år försöker komma ur sitt missbruk sker i Sverige huvudsakligen enligt en modell som utarbetats inom narkomanvården i Lund. (Se Öppenvård för narkotikamissbrukare.) Principen är att missbrukaren först avgiftas i öppen vård under dagliga samtal med en terapeut. Cannabismissbrukaren får därvid gradvis lära sig inse hur haschmissbruket gått ut över hans intellektuella och känslomässiga funktioner. I de följande behandlingsfaserna får han öva sig i t ex psykologisk varseblivning och konfliktlösning. Vidare klarläggs bakgrunden till missbruket. Därefter följer stöd- och insiktsterapi. Den depression som ofta finns i bakgrunden behandlas. Urinkontroller sker med regelbundna mellanrum. Förebyggande åtgärder. Sverige har en mycket restriktiv inställning till cannabis jämfört med flertalet andra länder. Den svenska narkotikalagstiftningen särskiljer inte lätt och tung narkotika, även om domstolarna vid val av påföljder i praktiken bedömer exempelvis heroinhandel strängare än cannabishandel. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.) Cannabis har i Sverige aldrig blivit etablerad som en socialt accepterad partydrog som i USA och delar av Sydeuropa. Under 1960- och 70-talen hade cannabis visserligen en stark förankring i ungdomskulturens musik och litteratur men har sedan slutet av 1980-talet nästan helt förlorat sin ideologiska anknytning. Rollen som innedrog i populärkulturen har övertagits av kokain och s k ldesignade droger. På 1990-talet verkar dock cannabis på nytt fått en viss förankring i populärkulturen och då i samband med ett förnyat intresse för 60-talsmusik och psykedeliska upplevelser. Ett flertal större statliga informationskampanjer har särskilt inriktat sig på att motverka haschrökning. Antalet ungdomar som någon gång använt cannabis har totalt sett ändå minskat sedan 70-talet. (Se Utbredningen av narkotikamissbruket.) Det är dock svårt att avgöra om denna minskning beror på de förebyggande åtgärderna och informationen eller på en allmän attitydförändring som skulle ha kommit i vilket fall som helst. (Se även Hasch, romantik och fakta av Nordegren/Tunving, Prisma 1984.)


Cannabisharts,
hasch, narkotikaklassat enligt förteckning I. (Se Cannabis.)
Cannabismaltos
var en patentmedicin som före 1930 såldes i Sverige som ett medel mot astma och liktornar. Det tillverkades bl a av svenska Röda Korset och angavs vara en lämplig hälsodryck till frukost! Det exporterades bl a till Danmark.
Cannabis sativa,
latinska namnet för cannabisplantan, namngiven av Linné 1753, den hampväxt ur vilken man bl a kan utvinna cannabis. (Se Cannabinaceae.)
Cannabisol,
cannabisextrakt som före 1950 såldes av svenska apotek och angavs vara ett medel mot depressioner.
Cannabistinktur,
extrakt av cannabis, narkotikaklassat enligt förteckning I.
Cannatropin,
beredning av cannabis som före 1950 såldes på svenska apotek som ett medel mot kikhosta.
Canned Heat,
amerikansk bluesoch boggiegrupp bildad i Los Angeles 1965. Gruppen gjorde klassiska inspelningar av rocklåtar som On the road again (1968) och Going up the country (1969). Gruppens ledare Alan "Blind Owl" Wilson dog 1970 i en överdos av narkotika. Den andre grundaren Bob "Bear" Hite dog också av en överdos narkotika 1981.
Capac, Manco,
Inkarikets skapare (ca 1020 e Kr), enligt legenden Guds son som tillsammans med sin syster Mama Oello skänkte folket kokabusken: "En gudomlig planta som mättar de hungrande, ger styrka åt de svaga och får dem att glömma sin olycka". (Se Mama Koka.)
Captagon
innehåller fenetyllin, ett centralstimulerande medel som förorsakat många dödsfall bland turister i Thailand. Det säljs bl a under beteckningen "Swedish diet". Medlet är narkotikaklassat enligt förteckning II.
Cardinal, Marie,
(f 1929) fransk författarinna, född och uppvuxen i Algeriet, lärare i filosofi i många länder, bosatt i Paris. Hon är fri debattör och en av de främsta franska feministiska författarna. Hennes internationella genombrott kom med den självbiografiska romanen Orden som befriar (1975). Där berättar Cardinal om hur hon på väg in i en svår psykos återvinner sin hälsa genom en mångårig psykoanalytisk behandling. Ett annat svårt och mycket personligt ämne behandlar hon i romanen Ett livför två, som kom 1989. Där analyserar hon relationen mellan en framgångsrik yrkeskvinna och dennas dotter. Modern blir chockartat medveten om att dottern är heroinist. Boken, som bygger på förhållandet mellan Cardinal själv och hennes dotter, beskriver den långa och svåra kampen att bli fri från missbruket.
Carnaby Street,
gata i London som under 1960-talet blev centrum för flower-power modet. (Se Flower-power och Hippierörelsen.) Begreppet används också om det starkt droginspirerade modet med kaskader av färger och mönster.
Carnegieinstitutet,
se Svenska Carnegieinstitutet.
Carrie,
slanguttryck för kokain.
Cartagena,
hamnstad i norra Colombia, utskeppningshamn för den illegala marijuana- och kokainexporten.
Cartwheels,
slanguttryck för amfetamin eller metamfetamin.
Casey Jones reaktion,
symtom vid akut kokainförgiftning. Symtomen är emotionell labilitet, rastlöshet, stereotypa rörelser, illamående, kräkningar, plötslig huvudvärk, svettningar, kramper, förföljelseidéer och feber. Pupillerna är vidgade, blodtrycket förhöjt och pulsen oregelbunden. Tillståndet är livshotande.
Cash, Johnny,
(f 1932) amerikansk countrysångare. Under 1960-talet hade han svåra alkohol- och narkotikaproblem men är sedan 1967 starkt engagerad i religiösa organisationer och humanitär hjälpverksamhet, bl a för att hjälpa missbrukare.
Castaneda, Carlos,
(f 1931) brasiliansk antropolog och författare. Castaneda hävdar att han är lärjunge till en Yaqui-indiansk trollkarl som i hans böcker benämns Don Juan. Böcker som Samtalen med Don Juan (1968), En annan verklighet (1971) och Resan till Ixtlan (1972) med deras blandning av drogromantik och schamanism blev föremål för ett kultartat intresse i hippierörelsen.
Catha edulis,
se Khat.
CBD, cannabidiol,
en av cannabinoiderna som är kemiskt utforskad och som i likhet med THC har biologiska effekter. Särskilt vet man att CBD i hög grad påverkar metabolismen av andra tillförda droger. CBD har antiepileptiska egenskaper.
CBN, cannabinol,
en av cannabinoiderna som är kemiskt utforskad och som i likhet med THC har biologiska effekter. Den kan ändra och modifiera effekten av THC.
Cc,
kubikcentimeter, används bland sprutnarkomaner som mått på den narkotika som injiceras. För gatunarkomaner är detta dock en osäker måttenhet, eftersom utblandningsgraden varierar.
CCC, Custom Cooperation Council,
kontroll- och samarbetsorgan i USA:s tullväsende, samordnar bl a internationell spaning på narkotikaområdet.
CDC, Center for Disease Control,
central myndighet i USA som följer hälsotillståndet i landet. CDC har blivit känt för sina noggranna rapporter över aids-situationen i världen.
Cecil,
slanguttryck för kokain.
CELAD, Comité Européen de Lutte Anti-Drouge,
arbetsgrupp inom EG för narkotikafrågor bildad 1989.
Centrala nervsystemet, CNS,
avser som namnet säger den del av nervsystemet som ligger centralt i kroppen, nämligen hjärnan och ryggmärgen. Detta ställs i motsats till perifera nervsystemet, dvs alla de nervbanor som finns utanför CNS, t ex nerverna till armar och ben.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning,
se CAN.
Centralstimulantia,
centralstimulerande medel, samlingsbeteckning för medel som stimulerar det centrala nervsystemet, t ex amfetamin, kokain och khat.
Cerebral,
(av latinets cerebrum, hjärna) adjektiv syftande på det som finns i eller gäller hjärnan, förståndsmässig mm.
CFN, Centralförbundet för alkoholfrågor,
föregångare till CAN vilket bildades 1971.
Chaik,
slanguttryck för amfetamin.
Chaplin, Charlie,
(1889-1977). I hans stumfilm Moderna tider (1936) förekommer en klassisk kokainscen: Hjälten befinner sig i fängelse där han av misstag får tag på en burk med vitt pulver, märkt Näspulver. Detta ger honom styrka att slåss med de elaka medfångarna och sedan bryta sig ut.
Charas,
indisk beteckning för hasch.
Charlie,
slanguttryck för kokain.
Chasing the dragon,
(jaga draken) är ett uttryck som har kinesiskt ursprung och beskriver en teknik att röka heroin. Metoden lanserades i Sverige sommaren 1975 bland haschrökarna i Malmö och kom då närmast från Amsterdam. En bit aluminiumfolie fick bilda en flack ränna, och på denna lade man stenar av "brown sugar" - heroin. Dessa värmdes upp underifrån med en cigarettändare och smälte då till en flytande droppe. Heroinet förvandlades till en rök som kunde sugas upp genom ett rör eller en tratt. Kvar på foliet blev endast litet aska. Uttrycket chasing the dragon syftar på att heroinet - när det smälter på foliepapper - liknar en liten svart orm eller drake som glider omkring som om den vore levande. Röken fångas upp i en tratt, därav ordet chasing. Det var på detta skenbart lekfulla sätt som heroinet introducerades bland de nyfkna haschrökarna, i själva verket på exakt samma sätt som tidigare i slummen i amerikanska städer eller bland de amerikanska styrkorna i Vietnam. När missbrukarna väl blivit beroende av heroinet och fått "sug", övergick praktiskt taget alla till att i stället krossa och lösa stenarna i vatten och injicera dem för att snabbt mildra abstinensbesvären.
Chassis,
grekisk beteckning för cannabis.
Cheech & Chong,
filmkomikerpar, en slags cannabiskulturens Helan och Halvan bestående av Marin Cheech och Thomas Chong. Deras första film Up in smoke (1978) skildrar två ständigt cannabispåverkade unga män som ägnar sig åt att söka efter så bra marijuana som möjligt. Cheech & Chongs Nice Dreams (1981) handlar om hur paret säljer cannabis från en glassbil. Filmkritikerna har varit oeniga om Cheech & Chongs filmer är en oskyldig drift med cannabiskulturen eller skall betraktas som drogpropaganda. Bland vissa cannabismissbrukare är filmerna föremål för ett närmast kultartat intresse.
Cherry leb,
slanguttryck för amfetamin.
Cherry top,
slanguttryck för LSD.
Cheyne-Stokes andning,
(efter den skotske läkaren John Cheyne, 1777-1836, och den irländske läkaren William Stokes, 1804-1878), en typ av rytmisk andning med stigande och fallande andningsdjup. Den fallande fasen går ofta ned till kortvarigt andningsstillestånd (apné) innan andningen åter kommer igång. Detta sätt att andas är ett symtom på hjärnskada eller förgiftning och kan alltså observeras vid överdoser av narkotika.
Chicken powder,
slanguttryck för amfetamin.
Chief,
slanguttryck för LSD.
Chillum, chillo,
strutformad cannabispipa av indiskt ursprung, oftast ca 15 cm lång, av lera, glas, marmor, elfenben eller trä. Marijuana eller hasch placeras i den breda ändans huvud. Vid rökning hålls pipan i tvåhandsfattning, och röken avkyls i handflatan varefter den dras ner i lungorna. Piporna har ofta beteckningar som Bombay chillum, Svarta lerchillums etc. De såldes på 1970-talet i butiker i Sverige men anses numera som drogtillbehör (paraphernalia). Fortfarande säljs de dock öppet i exempelvis Danmark och Holland. Haschrökare kallar ofta den pipa de röker sitt hasch ur för chillo, oavsett pipans utseende.
China White,
mycket rent heroin från Sydostasien. Termen har också kommit att användas som varunamn på några starka, morfinliknande, designade droger som är härledda ur fentanyl, nämligen 3-metyl-fentanyl och alfa-metyl-fentanyl. Eftersom dessa syntetiska och heroinliknande droger kan ha en mångdubbelt högre styrka än heroin har de i Californien, där de lanserades, förorsakat många dödsfall i överdos.
Chinese red,
slanguttryck för heroin.
Chiva,
slanguttryck för heroin.
Chobang,
haschpipa synonymt med bazoka.
Chock,
ett tillstånd med försvagad blodcirkulation. Det finns olika former av chocktillstånd. Vid 1) kardiogen chock orkar hjärtat inte pumpa fram blodet, och vid 2) hypovolemisk (för liten blodvolym) chock har den cirkulerande blodmängden minskats genom t ex svår blödning. Vid psykisk påverkan talar man om 3) psykisk chock och vid giftverkan om 4) toxisk chock. Vid överkänslighet, allergi, talar man om 5) anafylaktisk eller allergisk chock. Chocktillstånd av typen 3, 4 eller 5 är vanligt i samband med narkotikamissbruk. Föroreningar i en narkotikalösning kan t ex orsaka en allergisk chock.
Chong, Thomas,
se Cheech & Chong.
Chokladchips,
slanguttryck för LSD.
Cholly,
slanguttryck för kokain.
Chorea,
danssjuka, ständigt rörelsetvång med hastiga, ofrivilliga och överdrivna rörelser, kan vara en komplikation till amfetaminmissbruk. Tillståndet beror på skador i hjärnans extrapyramidala system. Missbrukare kallar rörelserna för fladder.
Christal,
slanguttryck för metamfetamin eller PCP, ett hallucinogent preparat.
Christiania,
ett kasernområde nära centrala Köpenhamn som 1971 ockuperades av olika alternativgrupper. Dessa renoverade husen och ville där skapa nya former för samlevnad och alternativt boende. 500-600 personer brukar numera vara permanent bosatta i området, men under sommaren och vid olika evenemang kan ett par tusen människor vistas där. Christiania fick tidigt problem med kriminalitet och narkotikalangning, särskilt kring den gata som i folkmun döptes till Pushers' Street - langarnas gata. De som arbetade i alternativrörelser och med musik och teater trodde att de genom sitt goda exempel skulle kunna påverka de utslagna missbrukarna, men tillströmningen av missbrukare från hela Norden blev, särskilt sommartid, alltför stor. Delar av Christiania förvandlades till ett centrum för häleri och narkotikahandel. Invånarna genomförde själva flera aktioner för att få bort vad de kallade "hårde stoffer". Tanken var att man skulle acceptera haschrökningen men driva bort heroinhandeln från området. Dessa aktioner blev till en början framgångsrika, men de som bor i Christiania har haft en ambivalent inställning till hur man skall agera mot langare och tunga narkotikamissbrukare. Myndigheterna har flera gånger fattat beslut om att stänga Christiania, men besluten har ännu (1993) inte verkställts.
Christie, Nils,
(f 1928), norsk sociolog och professor i kriminologi, radikal samhällsdebattör som bland annat riktat skarp kritik mot narkotikapolitiken. Centralt i hans kritik är begreppet kontrollskador. Han menar att en alltför sträng kontroll av narkotika lätt orsakar större skador än själva missbruket, genom att t ex domstolarna dömer ut långa straff för obetydliga förseelser och tillfälligt missbruk. Själva straffet med allt vad det medför av social utstötning, arbetslöshet, förlust av körkort etc kan i många fall vara betydligt skadligare än själva missbruket. Christie har också påpekat hur narkotikaproblemet exploaterats av olika intressenter för att ge dessa mer pengar och makt. Polis, vårdapparat, informatörer och politiker har - genom att hänvisa till och överdriva narkotikaproblemet - kunnat skaffa sig befogenheter och anslag som de annars inte skulle ha fått. Dessa resonemang har Christie utvecklat i många debattartiklar och dessutom tillsammans med Kettil Bruun skrivit en uppmärksammad bok om narkotikaproblemet, Den godafenden ( 1985). (Se Orsaker till bruk och missbruk av droger, avsnittet om sociologiska teorier.)
Christmas trees,
slanguttryck för amfetamin plus amobarbital (amylobarbiton), ett sömnmedel av äldre typ.
CIBA-Geigy AG,
schweiziskt kemiföretag, en av världens ledande läkemedelsindustrier med 92 000 anställda och en omsättning på 83 miljarder kronor (1989). Företaget bildades 1970 genom sammanslagning av Ciba AG och J:R Geigy AG.
Ciba rita,
slanguttryck för Ritalina som tillverkas av CIBA-Geigy AG. Liksom andra centralstimulantia har Ritalina för länge sedan utgått ur den svenska Farmakopén.
Cisordinol,
varunamn för klopentixol, läkemedel som används vid behandling av psykoser. Medlet tillhör gruppen neuroleptika.
Citodon,
smärtstillande medel i tablettform, innehåller kodein och paracetamol. Medlet förskrivs ofta och har under senare år blivit ett allt vanligare missbrukspreparat.
Citral,
slanguttryck för hasch från Indien.
Clapton, Eric,
(f 1945), ledande rockgitarrist. Genom sin musik och sitt exempel är han en typisk representant för dem som under 1960-talet starkt lovordade droger inom rockmusiken. "Ta bort drogerna från många rock- och bluesmusiker och det som blir kvar är bara en halv människa. Vårt problem är universellt, hur skall vi nå fred i ett samhälle som vi upplever som fientligt? Vi vill uttrycka det problemet i vår musik. Drogerna behövs för att hjälpa oss att befria vårt medvetande och fantasi och fördomarna och snobberiet som vi uppfostrats med." Clapton har senare tagit avstånd från denna inställning till droger.
Claviceps purpurea,
se Mjöldryga.
Clearlight,
slanguttryck för LSD.
Cliff, Jimmy,
(f 1948), reggaesångare från Jamaica med cannabisinfluerade texter. Han fick sitt genombrott 1972 i filmen The harder they come med låtarna Sitting in Limbo och You can get it if you really want.
Cloretum cocaicus,
beteckning för kokainets beredningsform bl a i äldre svenska farmakopéer.
Club des Haschichins, Le,
klubb eller sammanslutning för författare och andra kulturpersoner i 1840-talets Paris. Le Club des Haschichins fick sitt namn av att det serverades grön haschsylt (bestående av haschisch, kanel, kryddnejlika, muskot, pistage, socker, apelsinjuice, smör och spansk fluga) under sammankomsterna. Samman slutningen bildades av författaren Theophile Gautier, inspirerad av den franske psykiatern Jacques-Joseph Moreau de Tour. Sammanslutningen kom att omfatta kulturella storheter som Alexandre Dumas, Victor Hugo, Eugene Delacroix och Charles Baudelaire. Tack vare dessa fck Le Club des Haschichins ett stort inflytande långt in i vår tid. Den gav själva haschrökningen en prestigefylld intellektuell och litterär prägel. Klubbmedlemmarna träffades på hotell Pimodan, ursprungligen ett palats i gotisk arkitektur men på 1840-talet ett förfallet ställe med nästan magisk atmosfär. Det var byggt i tre våningar med stora fönster och balkonger och rikt utsmyckad interiör. Theophile Gautier har mycket suggestivt skildrat hur klubbmedlemmarna samlades i sin lokal nattetid när dimman låg tät över Seine, hur besökarna möttes av en gammal portier "med magra, utsträckta fingrar" som visade dem uppför trappan. Överst på trappan stod den mystiske doktor Moreau som ur en kristallvas serverade pasta av grön sylt, yttrande: "Detta kommer att tas från din andel i paradiset". Klubbmedlemmarna kunde sedan hänge sig åt sina rus framför en tänd brasa. Gautier själv gav upp haschbruket efter kort tid: "Inte för att det skadade mig fysiskt utan för att en riktig författare inte behöver annat än sina egna naturliga drömmar och inte vill ha sina tankar kontrollerade genom influens av något främmande ämne". Charles Baudelaire som skrivit den berömda haschinfluerade boken Les Paradis artificiels undvek själv med tiden de nattliga seanserna på hotell Pimodan, där han främst innehaft rollen som observatör. Alexandre Dumas var länge en av Le Club des Haschichins mest prominenta medlemmar och skrev hängivet om drogen i bl a Greven av Monte Christo.
CND,
Commission on Narcotic Drugs. (Se FN:s narkotikaorgan.)
CNS,
förkortning för centrala nervsystemet.
Coast to coast,
slanguttryck för amfetamin.
Cobics,
slanguttryck för heroin.
Cobies,
slanguttryck för morfin.
Coca-Cola,
läskedryck bestående av kolsyrat vatten, socker, kolanötter, kokablad, koffein och vanilj samt fram till 1903 även kokain. Ursprungsdrycken blandades av apotekaren John Styth Pemberton i Atlanta 1886 och såldes från början som medicin, en sirap som skulle blandas ut med kolsyrat vatten. Asa G Chandler köpte 1888 rättigheterna att tillverka Coca-Cola. Efter en intensiv debatt i början av 1900-talet beslöt företaget att på kemisk väg ta bort kokainet ur de kokablad som användes i drycken. Firman är dock fortfarande en stor importör av kokablad för smaksättning av läskedrycksextrakten,men drycken innehåller numera inget kokain. Likväl används Coca-Cola och Coke båda som slanguttryck för kokain
Cocaine Anonymous,
amerikansk länkorganisation för kokainmissbrukare som arbetar efter samma grundprinciper som sin motsvarighet för alkoholister (AA, Alcohol Anonymous eller NA, Narcotic Anonymous). Organisationen arrangerar regelbundna möten för "nyktra" kokainister. Också i Sverige finns numera AA-och NA-grupper. (Se AA.)
Cocaine binge,
slanguttryck för en intensiv missbruksperiod, där kokainisten i ett maniskt rus sniffar, röker eller injicerar kokain flera gånger i timmen ända tills kokainet tar slut eller det ögonblick då vederbörande kollapsar (den s k kraschen, se Kokain).
Cocaine Cowboys,
film (1979) regisserad av Ulli Lommel. Den handlar om en rockgrupp som smugglar knark och är inspelad i den amerikanske konstnären Andy Warhols lägenhet. Warhol har också en av rollerna i filmen.
Cocaine Fiends,
film (1936) regisserad av William A O'Connor. Den skildrar mycket melodramatiskt hur en ung flicka blir kokainist sedan hon lurats att ta ett "huvudvärkspulver".
Cocaine: One Man's Seduction film (1983)
regisserad av Paul Wendkos. Denis Weaver spelar en framgångsrik fastighetsmäklare som blir beroende av kokain och raserar sin affärsverksamhet och sitt äktenskap. Långfilmen som gjordes direkt för TV hade viss betydelse för omsvängningen till en mer restriktiv attityd mot kokain i amerikansk politik och media.
Cocaleros,
spanskt ord för kokaodlare i Sydamerika.
Cocales,
spanskt ord för en farm för kokaodling i Sydamerika. Dessa farmer täcker stora delar av de terrasserade bergssidorna i Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru. De varierar i storlek från små familjejordbruk till stora plantager. (Se Kokain.)
Cocker, Joe,
(f 1944), engelsman, en av de mest framstående vita blues- och soulsångarna. Mest känd är hans kraftfulla version av Beatlessången A little help from my friends. Han blev beryktad för skandalösa scenuppträdanden, då han uppträdde kraftigt narkotikapåverkad.
Cocktail,
slanguttryck för injektion av en blandning av olika slags narkotika, vanligen heroin och amfetamin eller heroin och kokain. (Se även Speed ball.)
Cocteau, Jean,
(1889-1963)ledande företrädare för den konstnärliga franska modernismen som författare, skådespelare, jazzpianist, målare, skulptör, koreografoch filmskapare. Efter vännen Raymond Radiquets död blev Cocteau djupt deprimerad och började röka opium. Han förblev opiumrökare livet igenom och vistades ofta på olika kliniker för att försöka bli fri från beroendet. Under en sådan behandling skrev han 1928 en detaljerad journal om sina upplevelser. Den publicerades 1930 under titeln Opium som alluderade på Thomas De Quinceys självbiografiska arbete Confessions ofan English Opium Eater.
Coffee,
slanguttryck för LSD.
Cohoba,
hallucinogent snus som i flera århundraden användes på Haiti och i Central- och Sydamerika. Snuset andades in så djupt som möjligt genom ett tvåpipigt rör, som antingen sattes i bägge näsborrarna eller som av en annan person blåstes in i näsan genom ett rör. Cohoba utvanns ur trädet Piptadenia peregrina, och de verksamma ingredienserna var huvudsakligen bufotenin och DMT.
Coke,
1) läskedryck, se Coca-Cola, 2) slanguttryck för kokain.
Cokeaholics,
begrepp inom amerikansk öppenvårdsbehandling av kokainister. Där understryks likheten med alkoholistbehandling, och man hävdar att behandling av kokainsniffare har större likheter med behandling av alkoholister än med annan narkomanvård.
Cokes,
slanguttryck för kokain.
Coke head,
slanguttryck för en person som är beroende av kokain.
Cola,
slanguttryck för kokain.
Cold turkey,
slanguttryck för avgiftning utan medicinering. Termen användes ursprungligen för att beteckna ett försök att på egen hand avbryta opiattillförseln och abstinenssymtomen i samband med detta. Det används numera för att beteckna drogfri avgiftning i allmänhet. Uttrycket kan härledas ur det förhållandet att heroinmissbrukare under avtändning får knottrig hud som liknar skinnet hos en plockad kalkon (jfr svenskans "gåshud").
Coleridge, Samuel Taylor,
(1772-1834) engelsk poet, kritiker och filosof Jämte Wordsworth var han den främste företrädaren för "sjöskolan" (the lake poets), men hans lyriska storhetstid blev kort och inföll kring sekelskiftet. Hans skaparkraft förstördes av ett tilltagande opiemissbruk, som orsakats av hans sjukligt nervösa läggning och förstärktes av ett olyckligt äktenskap. Han skrev 1797 en av sina mest berömda dikter, den djärvt fantasifulla Kubla Kahn (tryckt först 1816), som anknyter till assasinernas myter och som inspirerats av andra samtida "orientaliska" dikter. Under ett opierus upplevde Coleridge hela sin dikt och såg framför sig alla dess detaljer i skimrande färger. Omedelbart ef ter uppvaknandet satte han sig att skriva ned den i drömmen redan färdiga dikten. Han avbröts emellertid av en besökare och klagade efteråt över att alla visioner, allt han upplevt i drömmen, var oåterkalleligt utplånat. Dikten förblev därför ett fragment - om än ett lysande sådant. Dikten präglas - liksom Coleridges övriga lyriska produktion - av en förtätad stämning, en fantastisk bildprakt i halvgenomlysande färger och av det yttersta raffinemang i rytmik och ordmelodi. Den opiemissbrukande Coleridge förde till en början ett kringflackande liv. Han fann 1816 en fristad hos en vän, dr Gillman i Hampstead, och omhändertogs av dennes familj under resten av sitt liv. Trots sitt missbruk kunde Coleridge livnära sig som journalist och beundrad föreläsare, men hans omfattande filosofska och kritiska produktion blev bara fragment av de stora verk han planerade - och som hans opiemissbruk hindrade honom från att fullborda. Ändå inspirerade han sin samtid och räknas av engelsmännen som en av deras mest originella lyriker.
Colombiansk koka,
erythroxylum novogratense, en art av kokabusken.
Columbian,
colombiansk marijuana.
Columbian red,
slanguttryck för marijuana.
Columbus, Christoffer,
(1451-1506) beskrev efter en av sina resor till de Västindiska öarna den ceremoniella användningen av olika hallucinogena pulver som epena, paricia och cohoba, vilka utvanns huvudsakligen från trädet piptina peregrina.
Commission on Narcotic Drugs,
FN:s narkotikakommission. (Se FN:s narkotikaorgan.)
Concordin,
varunamn för protriptylin, ett antidepressivt läkemedel, som är kraftigt aktiverande.
Contact-lens,
slanguttryck för amfetamin.
Containerman,
slanguttryck för en person som smugglar narkotika via behållare i ändtarmen. Genom att med fett smörja in en metallbehållare av cigarrstorlek och föra upp den i ändtarmen kan smugglaren bära narkotika över gränser eller inom exempelvis ett fängelse. (Se även Body packers.)
Convictus,
organisation av HIV-smittade före detta narkotikamissbrukare i Stockholm som bedriver stödverksamhet av länkkaraktär.
Co-pilots,
slanguttryck för amfetamin.
Coquero,
väska för förvaring av kokablad.
Coqueros,
sydamerikanska kroniska kokatuggare som kommit in i ett tvångsmässigt beroende av kokablad. De kan konsumera mellan 50 och 100 gram blad per dygn, och enstaka fall av en konsumtion på 500 gram per dag har rapporterats. De kroniska kokatuggarna uppvisar en symtombild som påminner om kokainistens. (Se Kokabladstuggning.)
Corrine,
slanguttryck för kokain.
Country Joe & the Fish,
amerikanskt s k acid-band (se Acid House) med starkt LSD-inspirerad musik, bildat 1965. Ursprungligen var det en folkmusikduo bestående av "Country Joe" McDonald och Barry Melton "the Fish", men den utvidgades till en större rockgrupp. Genombrottet var sången I feel-like-I-am-fixing-to-die-rag (1967).
Courage pills,
slanguttryck för barbiturater.
Cox,
slanguttryck för kokain.
Crack,
slanguttryck för en särskild beredning av kokain, som framställs genom att en lösning av kokainhydroklorid upphettas tillsammans med bikarbonat till ca 100 grader. Crack antas ha fått sitt namn från det sprakande knastrande ljud (på engelska cracking) som uppstår vid framställningen, ett ljud som kan jämföras med det som hörs vid popcorntillverkning. Det rena kokainet flyter vid upphettningen upp till ytan i form av små klumpar eller flingor, vars färg skiftar mellan grågult och vitt. Dessa säljs och röks i exempelvis vattenpipa eller cigaretter, ibland uppblandade med tobak eller marijuana. Tillverkat crack används omedelbart för att inte förlora i styrka. Vid rökningen frigörs kokain i ren form på samma sätt som vid freebase-rökning. Ruset inträder omedelbart och varar 10-30 minuter. Crack har kallats kokainhanteringens hamburgare, eftersom det är billigt och konsumeras direkt på gatan. Crackepidemin har sedan 1986 brett ut sig i USA:s storstäder. Skadeverkningarna av crack är fruktade. (Se Kokain.)
Crackbabies,
spädbarn födda av kokainmissbrukande mödrar. Kokain framkallar kramper i livmodern, vilket påverkar tillförseln av näring och syre till fostret. Crackbarnen föds oftast för tidigt och utvecklas ojämnt under de första levnadsåren. De är antingen slöa eller extremt irritabla, har svårt att lära sig tala och att utveckla känslomässiga kontakter. (Se i övrigt Kokain.)
Crackers,
slanguttryck för LSD.
Crank,
slanguttryck för amfetamin eller metamfetamin.
Crash,
se Krasch.
Crossroads,
slanguttryck för amfetamin.
Crowley,Aleister,
(1875-1947) engelsk författare, poet och magiker. Han blev efter sin död en viktig kultfigur under senare delen av 1960-talet och inom 1970-talets psykedeliska rörelse. Han engagerade sig i olika ockulta ordenssällskap och studerade magi i Indien och Egypten. Crowley skapade en egen sekt som utgav tidningen The Equinox. Läran gick ut på att med hjälp av droger som meskalin, hasch, opium och eter samt med sexuell magi nå kontakt med gudarna. En ledstjärna var den gamla kinesiska visdomsboken I Ching. Crowley hyllade också drogerna som en viktig inspirationskälla i sitt litterära skapande. Han samlade en handfull lärjungar i sitt kloster i Cefalu på Sicilien. Där blev han dock svårt heroinberoende. Crowley skrev den delvis självbiografiska romanen Diary of a drugfend som blev herostratiskt ryktbar, och Crowley beskrevs i den dåtida pressen som "världens mest ondskefulla man". En av Crowleys lärjungar var Ron Hubbard som dock bröt med läromästaren och bildade en egen sekt, den s k scientologikyrkan.
Crowley, Thomas J,
en i USA känd kokainexpert från Colorado, som i slutet av 1980-talet lanserade Kontraktsvård med konsekvenser, ett behandlingsprogram för kokainister i öppen vård.
Crystal,
slanguttryck för amfetamin och PCP.
Crystal joints,
slanguttryck för PCP.
CS,
förkortning av centralstimulerande medel. Man talar exempelvis om CS-missbruk och CS-missbrukare.
Cube,
slanguttryck för morfin.
Cubes,
slanguttryck för LSD.
Cucaracha, La,
populär latinamerikansk sång om "kackerlackan" (dvs den prostituerade) som inte orkar röra sig lätt och obehindrat längre, eftersom hon inte har någon marijuana att röka.
Cupcakes,
slanguttryck för LSD.
C-vitamin,
se Askorbinsyra.
Cyanos,
blåfärgning av huden på grund av bristande syretillförsel. Detta är ett symtom vid bl a överdos av narkotika.
Cyclones,
slanguttryck för PCP.
Cyklobarbital,
C12H16N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning IV, patenterat 1924 av Bayer. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Cykloida psykoser,
cykloida syndrom, psykisk störning som kännetecknas av att ett affektivt syndrom - maniskt eller melankoliskt - förekommer samtidigt med schizofrena symtom som vanföreställningar och förvirring. Sjukdomsbilden är skiftande med många symtom. Den har fått ett flertal namn och har t ex kallats schizoaffektivt eller schizofreniformt syndrom. De cykloida syndromen är i 20 procent av fallen utlösta av psykiska eller kroppsliga faktorer. En del forskare antar att cannabismissbruk kan utlösa en cykloid psykos. I övriga fall debuterar symtomen utan påtaglig orsak. De är vanligare hos kvinnor än hos män.


[ D ]


D,
slanguttryck för Doriden (glutetimid, tabletter 250 mg), ett sömnmedel av äldre typ. Det avregistrerades i Sverige 1980.
Dagga,
cannabisplanta som växer i södra Afrika. Den innehåller 0,5-3 procent THC. (Se även Cannabis.)
Danssjuka,
se Chorea.
Datura,
ett släkte potatisväxter med starkt hallucinogena alkaloider som hyoscyamin och tropan. I släktet ingår bl a spikklubba, megafonblomma, änglabasun och änglatrumpet. (Se Spikklubba.)
Davies, Miles,
(1926-1991) amerikansk jazzmusiker. Han har i boken Miles - the autobiography (1989) ingående beskrivit sitt eget omfattande heroin- och kokainmissbruk men främst gett en detaljrik skildring av drogkulturen inom jazzmusiken under efterkrigstiden.
Daytop,
egentligen förkortning av Drug Addicts Treated On Probation, alltså missbrukare som under hotet av att annars få avtjäna fängelsestraff väljer vård. Organisationen Daytop driver behandlingshem med starkt inslag av före detta missbrukare som deltar i rollen av terapeuter. Metoder som vuxit fram i Synanon används. Ursprunget är behandlingshemmet Daytop Village utanför New York. I Sverige finns Stiftelsen Daytop Sweden som driver flera behandlingshem för missbrukare. (Se även Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare och Synanon.)
DDD,
defined daily dose, en måttenhet som används för att beräkna läkemedelsanvändning. Den utgör den förmodade genomsnittliga dygnsdosen, då läkemedlet intas av en vuxen med den sjukdom mot vilken medlet huvudsakligen används. Det är WHO Collaborating Center on Drug Statistics Methodology (i Oslo) som fastställer DDD för nya läkemedel. Då försäljningsuppgifter för något läkemedel skall ställas samman, presenteras dessa gärna som antal DDD per 1 000 invånare och dag. Detta ger då ett mått på läkemedelsexpositionen och anger hur stor del av befolkningen som per dygn kan tänkas använda läkemedlet.
DEA,
Drug Enforcement Administration, högsta organet för läkemedelskontroll i USA.
Dead on arrival,
slanguttryck för PCP.
Deadly nightshade,
slanguttryck för belladonna.
Deala,
slanguttryck för att göra narkotikaaffärer.
Dealare,
dilare, slanguttryck för narkotikalangare. Främst avses någon som handlar med cannabis, och uttrycket används då i sammansättningar som galledealare, brassdealare. Ibland skiljer man i missbrukarkretsar på dealare, en som främst langar för att försörja sitt eget missbruk, och pusher, en som langar för att tjäna pengar utan att själv missbruka.
Death's herb,
betyder dödens krydda, slanguttryck för belladonna.
Debutålder,
den period i livet då en missbrukare börjat använda droger. I Sverige sker debuten i regel kring 14-15-årsåldern. (Se Missbrukarkarriären.)
Defekttillstånd,
avtrubbning, nivåsänkning, reducering av intellektuella och/eller emotionella funktioner. (Se Psykiska komplikationer till missbruk.)


DEFINITIONER AV NARKOTIKA OCH NARKOTIKAMISSBRUK


I. Medicinska/kemiska/juridiska defnitioner av narkotika och narkotikamissbruk. Med narkotika menas här alla de medel som den svenska och den internationella lagstiftningen betecknar som narkotika. Alla dessa är i denna bok behandlade i alfabetisk ordning. Synonymt med termen narkotika används ordet drog, men det är mycket svårare att definiera vad en drog är. I litteraturen finns många försök, som alla har sina begränsningar. En vetenskapsman, som gav upp inför alla definitionsförsök, förklarade att "en drog är en substans som, om den injiceras i en råtta, ger upphov till en vetenskaplig publikation!" 1. Den bredaste definitionen, anbefalld av WHO, betecknar som drog varje ämne som kan påverka funktionerna hos en levande organism, alltså även läkemedel. (A drug is "any substance that, when taken into the living organism, may modify one or more of its functions"). I Sverige skiljer man mellan a) läkemedel, b) droger (psykoaktiva substanser, narkotika) och c) alkohol, tobak och kaffe, dvs de legala njutningsmedlen. 2. En annan definition anger att en drog är en kemisk substans som - utan att vara ett födoämne - påverkar levande organismer. Detta är en otillfredsställande definition, då en del ämnen är både berusningsmedel och födoämnen. Alkohol är det tydligaste exemplet på detta, eftersom det är näringsämne men också berusningsmedel. Om man köper kaffe i varuhuset betraktas det som ett födoämne, men koffein i tablettform kan kallas läkemedel eller drog. 3. Ordet droger används synonymt med psykoaktiva eller psykotropa substanser. Med det menas alla de ämnen som påverkar centrala nervsystemet och förmår ändra sinnesstämningen, varseblivningen eller själva medvetandet. Detta är en definition som omedelbart leder in på drogernas effekter och alla problem som är förknippade med deras användning eller missbruk. Narkotikamissbruk används synonymt med termerna narkomani, drogmissbruk, vanemissbruk, tablettmissbruk, läkemedelsmissbruk, icke-medicinskt bruk, eufomani, toxikomani och illegalt bruk. En svensk narkomanvårdskommitté definierade 1978 narkotikamissbruk som "allt icke-medicinskt bruk av narkotika", dvs av sådana medel "som den svenska lagstiftningen betecknar som narkotika". Världshälsoorganisationen, WHO, använder uttrycket drogberoende, "drug dependence". Detta har slagit igenom även i Sverige. Parallellt med termerna alkohol- och narkotikamissbruk förekommer nämligen även alkoholberoende, narkotikaberoende eller beroende av kemiska substanser. Inom den svenska läkarutbildningen betecknar rubriken "beroendelära" undervisningen i hur missbruk av alkohol, läkemedel och narkotika uppkommer och hur sjukdomstillstånd, sekundära till missbruket, skall behandlas. WHO defnierar drogberoende som ett tillstånd av psykiskt och/eller fysiskt beroende, vilket uppkommit till följd av periodisk eller kontinuerlig användning av en drog. När missbrukets omfattning och sociala sammanhang beskrivs inom WHO och i den vetenskapliga litteraturen, brukar det framhållas att det också finns ett socialt beroende av en drog (se nedan). Psykiskt beroende innebär att det finns en "psykisk drivkraft som kräver periodisk eller kontinuerlig tillförsel av drogen, för att framkalla välbehag eller för att undvika obehag". Med fysiskt beroende avses "ett adaptivt tillstånd som manifesterar sig genom intensiva fysiska besvär när tillförseln av droger avbryts eller när dess ef fekt påverkas av tillförseln av en specifik antagonist". Dessa besvär, abstinens- symtomen, är specifika för varje drogtyp. Vid svårt beroende talar man också ofta om begreppen krav, sug efter drogen och förlust av kontrollen (craving and loss ofcontrol). Det fysiska beroendet av narkotika medför ofta toleransökning och dosökning. (Se mer under lBeroende av droger.) WHO och DSM III (DSM = Diagnostic Statistical Manual, ett system för att beskriva sjukdomsbilder inom psykiatrin, manual som används över hela världen) försöker att ytterligare klassificera olika typer av drogberoende efter farmakologiska kriterier - beroende av amfetamintyp, beroende av morfintyp osv. Dessa termer används i de svenska sjukhusjournalerna. Det komplicerar definitionsförsöken att det i DSM III blandas in även sådana sociala förhållanden som egentligen är en följd av missbruket. I diagnosinstrumentet DSM III betonas nämligen den beroendes ändrade beteende, hur han genom att jaga narkotika eller överkonsumera alkohol kommer in i en situation där hans missbruk skadar både honom själv och samhället. Ännu mer kompliceras det hela genom att termen "missbruk", som vanligen används i Sverige, egentligen både är en social och en moralisk definition. Ordet anger att en norm i samhället överskrids. All användning av narkotika är förbjuden i Sverige, och man skiljer här inte mellan lätta och tunga droger. Därför innebär allt narkotikabruk i Sverige ett missbruk. II. Sociala deflnitioner av narkotikamissbruk används samtidigt med de ovannämnda medicinska. Det handlar då mera om missbrukets omfattning, intensitet och sociala sammanhang. Fem olika kategorier av missbruk brukar nämnas. 1. Experimentellt missbruk karakteriseras av att narkotikan används tillfälligt av drogexperimenterande vänner. Detta missbruk orsakar vanligen inte långvariga eller permanenta skador, även om den experimenterandes brist på kännedom om drogerna och deras effekter då och då kan vålla akuta sjukdomstillstånd. Motivet till experimenten kan vara nyfikenhet, en önskan att uppleva nya känslor och sinnesstämningar eller att pröva förväntade drogeffekter. 2. Rekreationellt missbruk är missbruk i samband med fester, under veckoslut eller under semestrar. Missbruket försiggår praktiskt taget alltid i vänners lag. Ett typiskt rekreationellt missbruk förekommer emellanåt bland cannabismissbrukare. Det rör sig då om kamratgäng av unga män, som ofta känt varandra sedan pojkåren. I samband med tillfälliga träffar röker alla cannabis, även om de annars aldrig använder drogen. 3. Med termen situationellt missbruk menas att missbruket är begränsat till speciella situationer. Ett exempel är långtradarchaufförers användning av amfetaminpreparat för att motverka trötthet under långa arbetspass, eller idrottsmäns försök att förbättra sina prestationer med hjälp av stimulantia. 4. Intensifierat missbruk är detsamma som dagligt missbruk under längre perioder. Periodvis kan missbrukaren fortfarande fungera i socialt hänseende. (Se Injektionsnarkomani.) 5. Tvångsmässigt missbruk (kompulsivt narkotikaberoende) innebär att missbrukaren inte kan bryta sitt narkotikaberoende utan stora besvär och i allmänhet inte utan hjälp t ex genom intagning på sjukhus. Missbruket medför allt större skadeverkningar för individen, hans familj och samhället.


Dehydrering,
uttorkning, vätskeförlust, förekommer vid förgiftning och vid chock.
Delayed death
betyder försenad död och är ett begrepp inom den experimentella narkotikaforskningen. Det används framför allt i undersökningar av giftigheten hos cannabis. När forskare under 1970-talet försökte bestämma LD50 för cannabis upptäckte de att endast en del av försöksdjuren dog i direkt anslutning till utfordringen med giftet. Andra avled först senare i försöket, förmodligen beroende på att nedbrytningsprodukter av cannabinoiderna ackumulerades i kroppen. (Se även Cannabis.) Fenomenet kallas delayed death.
Delirium,
urspårning, förvirringstillstånd med hallucinationer och motorisk oro vid olika psykoser och förgiftningar med narkotika. Mest känt är delirium tremens (dille) vid alkoholabstinens, ett förvirringstillstånd med allmän påverkan och skakningar (tremor) i kroppen. Även hög feber kan ge delirium, s k feberdelirium. (Se även Alkohol.)
Delorazepam,
klordesmetyldiazepam, C15H10ClN2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Demens,
mental avtrubbning av organiska orsaker. Ses t ex vid svår alkoholism eller efter hjärnskador vid överdoser av narkotika.
Dependens,
dependentia, beroende i vid mening. Psykologisk term som används om en person som är alltför beroende, "klängig" i sin attityd till andra människor. Begreppet dependens används också i samband med droger. Ordet kommer här från det engelska drug dependence (drogberoende). I WHO:s defínitioner talas t ex om dependence of opiates osv synonymt med narkomania opii eller morfin-(heroin-)beroende. (Se även Beroende av droger och Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.)
Depersonalisation,
ett symtom vid psykoser eller vid missbruk av hallucinogena droger. Ordet betyder att man inte längre har kontakt med sig själv och sin egen kropp. Det känns som om kroppen förändras eller som om man själv är utanför den. Depersonalisation är ett vanligt symtom vid kraftig haschpåverkan och vid berusning med hallucinogena droger.
Depression,
depressivt syndrom, psykisk störning karakteriserad av nedstämdhet, initiativlöshet, olust och tidigt uppvaknande. I svåra fall känner patienten livsleda. Depressioner kan komma spontant, s k endogena (inifrånkommande) depressioner, eller vara en reaktion på påfrestningar. Flera omständigheter tyder på att maniska och depressiva syndrom i biokemiskt avseende kan vara olika grader ar samma störning. Vid båda tills ånden förekommer störningar i elektrolyt- och glykosbalansen. Depressioner är vanliga tillstånd bland missbrukare. Ibland går de över av sig själva efter några veckors avgiftning. Emellanåt behövs psykiatrisk behandling med kognitiv terapi (terapi som vänder sig till intellektet) och/eller depressionslösande medel.
Depressionslösande medel,
antidepressiva, tymoleptika, (thymos = sinnesstämning) är 1) monoaminupptagshämmare, 2) monoaminooxidashämmare, 3) monoaminprekursorer och 4) övriga antidepressiva. De flesta i den långa rad av antidepressiva som finns på marknaden ökar aminkoncentrationerna i synapserna. (Det innebär att de ökar mängden lsignalsubstanser av amintyp i områdena mellan nervcellerna, vilket i sin tur leder till att överföringen av nervimpulser går lättare.) Litium kan förstärka effekten av antidepressiva. De depressionslösande medlen är inte vanebildande, och nyare typer med få biverkningar kan med fördel användas vid behandling av depressioner hos missbrukare.
Depå,
depåpreparat, av franskans depôt, upplag, förråd. Ett depåpreparat är ett läkemedel som är kemiskt bundet på ett sådant sätt att endast en viss mängd av den aktiva substansen läkemedel frigörs i kroppen per dygn. Depåpreparat kan vid ett enda tillfälle intas, injiceras eller opereras in i kroppen, och sedan utöva sin effekt på organismen under lång tid.
De Quincey, Thomas,
(1785-1859) brittisk författare och journalist. Under skolstudierna i Manchester rymde han hemifrån och kom så småningom till London. Där försökte han dämpa sin svåra tandvärk med opium, som han snabbt blev beroende av. Först 1848 kunde han överge sitt missbruk. Dessförinnan återvände han tillfälligt till ett "normalt" liv och studerade i Oxford under åren 1803-1808, men han övergav studierna och sökte sig till Sjödistriktets poeter Coleridge och Wordsworth. Resten av livet ägnade han sig huvudsakligen åt att skriva kulturartiklar, samtidskritiska essäer och en betydande nationalekonomisk avhandling. De Quincey var en i grunden splittrad personlighet, ett drag som förstärktes av hans mångåriga drogmissbruk. Hans bokliga lärdom var enorm men osystematisk. Han var en briljant konversatör men förblev en opraktisk projektmakare, vars planer aldrig fullbordades - typiskt för de koncentrationsstörningar som åtföljer missbruket. Som författare drogs han till det makabra och abnormpsykologiska. I sina noveller demonstrerade han sin förmåga att framtrolla visioner, drömmar och skräckbilder - visserligen helt i romantikens anda, men väl inte heller helt utan påverkan av upplevelserna under opierusen. De Quinceys mest berömda verk är Confessions ofan English Opium-Eater, som började publiceras i en tidskrift 1821 och utgavs i bokform 1822. En utvidgad ny version kom 1856. Charles Baudelaire utgav boken i en fri fransk översättning. På svenska kom En opieätares bekännelser 1926. Den är ett kaleidoskop av mer eller mindre trovärdiga självbekännelser, kulturkritik och spirituellt småprat. Han romantiserar opierusets artificiella paradis, där glömskan och själsfriden finns. I opiumet ser han alla sina ingivelsers källa, men varnar samtidigt sina läsare för att låta sig förföras av tjuskraften i skildringarna av ruset. Den berömda skildringen av opieätningen verkar däremot vara en imitation. Den borde för övrigt närmast kallas opiedrickning, eftersom De Quincey, liksom många av hans samtida, t ex Coleridge, tog drogen utspädd i sprit (Laudanum). Boken fick sin fortsättning i två andra böcker, Suspiria deprofundis (1845) och Autobiographic sketches (1853). Som stilist räknas han till den engelska konstprosans klassiker. Inspirerad av De Quinceys bok gav Jean Cocteau 1930 ut en detaljerad journal om sina drogproblem.
Derivat,
ämne som bildas eller härleds ur ett annat genom mindre förändringar i den kemiska strukturen.


DESIGNADE DROGER


Designande droger (designer drugs) har från början varit skräddarsydda för att "slinka undan" narkotikalagstiftningen. Denna grupp av droger omfattar en rad ämnen med likartade kemiska sammansättningar. De hör ofta, liksom t ex Ecstacy (XTC eller MDMA), till gruppen amfetaminpreparat. Det kan också röra sig om ämnen med morfinliknande egenskaper, t ex fentanyl. Nya designade droger uppfinns ständigt av "underground"-kemister och har på senare år kommit att bli en mångmiljonindustri i USA. Från det att ett nytt preparat lanseras tar det alltid minst tre månader innan preparatet kan narkotikaklassas enligt nationell och internationell lagstiftning. Preparatet måste beskrivas, rapporter komma om att det missbrukas, och en utredning sedan göras så att det kan bli narkotikaklassat. Under denna tidsfrist kan preparatet försäljas och missbrukas utan att någon kan åtalas. På 1990-talet har uttrycket designade droger främst kommit att avse fentanyler och vissa amfetaminer, fastän dessa narkotikaklassats för länge sedan. Missbruket av designade droger har ökat under slutet av 1980-talet och förekommer särskilt i USA och i Japan. Man beräknar t ex att 20 procent av heroinisterna i Kalifornien också använder fentanyl, ett narkosmedel som är 20-40 gånger starkare än heroin (se nedan). Designade droger anses ha orsakat hundratals dödsfall bara i Kalifornien, Arizona och Oregon. Vid ett tillfälle lanserade "hemmakemisterna" en drog som skulle ha morfinliknande egenskaper, men det visade sig att den också innehöll MPTP, ett dödligt nervgift. Följden blev att 400 narkomaner insjuknade i ett tillstånd som liknade Parkinsons sjukdom. Det mest kända exemplet på amfetaminliknande designer drugs är lecstacy (XTC, ADAM, MDMA), ett preparat som i små mängder har centralstimulerande egenskaper men som också påverkar känslolivet samt kan ge avslappning och lugn. Medlet har hallucinogena egenskaper. Ruset kan följas av sömnrubbningar och depressioner. Hur stor risken är att utveckla beroende av ecstacy vet man inte, men giftigheten hos preparatet är uppenbar. Ett annat känt exempel på designade droger är det centralstimulerande "Ice" (kristalliserat metamfetamin, KMA). Det röks ur speciella glaspipor men kan också intas som tabletter. Japanerna kallar drogen för "shabu", koreanerna för "hiroppon". Ice är egentligen ingen ny drog. Den kommer från Asien och förbjöds i Japan redan på 1950-talet. Därefter har den illegalt framställts i Sydkorea och smugglats till andra asiatiska länder. Dess verkan är långvarig, ruset kan pågå upp till ett dygn och missbrukaren kan känna sig "hög" i en vecka. Ice ger, liksom amfetamin, viktminskning. Fentanyl bygger på en annan kemisk princip än opiaterna men har ändå morfinliknande effekter. Det är ett oerhört aktivt ämne som särskilt tilltalar heroinmissbrukare. Det finns en kemisk släkting till fentanyl, lophentanyl, som är 6 000 gånger starkare än morfin. Den snabbt insättande euforin vid användning av dessa designer drugs sägs komma allt vad missbrukarna tidigare har erfarit att förblekna. Riskerna med designer drugs är främst av två slag. 1) Under ruset kan de experimenterande missbrukarna bete sig förvirrat då de styres av tillfälliga impulser. Våldsbrott och självmord kan inträffa. Psykiskt labila kan under ruset bli desperata och utåtagerande. 2) Enstaka rus kan följas av långvariga psykiska besvär, återtrippar, depressioner, etc.


Designer drugs,
se _Designade droger.
Desipramin,
C18H22N2, antidepressivt medel, patenterat 1962 av Geigy, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Pertrofrin.
Desomorfin,
C17H21NO2, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
DET,
(N,N-Dietyl-(2-indolyl-(3)-etyl)amin), hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Devils apple,
slanguttryck för spikklubba.
Devils testicle,
slanguttryck för alruna.
Devils trumpet,
slanguttryck för spikklubba.
Dex,
slanguttryck för Dexedrintabletter, vilka innehåller dexamfetamin.
Dexamfetamin,
C18H28N2O4S, centralstimulerande medel som tillhör gruppen amfetaminer, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Dexies,
slanguttryck för Dexedrintabletter, vilka innehåller dexamfetamin.
Dextromoramid,
C25H32N2O4S, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1959 av Janssen, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Dextropropoxifen,
C22H29HO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning III. Varunamn i Sverige är Dexofen (tabletter), Dolotard (depåkapslar) och Doloxene (kapslar). Medlet används ofta inom t ex ortopedin, samt vid avgiftning av heroinister. (Se Avgiftning vid narkotikamissbruk.) Dextropropoxifen ingår även i preparaten Distalgesic, Doleron, Paraflex comp och Tergiflex, vilka inte är narkotikaklassade.
Dextros,
druvsocker.
Diagnostik,
på engelska screening. Bestämning av olika typer av läkemedels- och narkotikamissbruk är utgångspunkten när rätt behandling på lämplig vårdnivå skall sättas in. Diagnostiken bedrivs bäst när missbrukaren är intagen på sjukhus, där det finns en mängd olika undersökningsmetoder. Denna diagnostik omfattar inte bara typen av missbruk utan också en bedömning av missbrukarens fysiska och psykiska hälsa. Psykiatern använder t ex diagnossystemet DSM III för att beskriva det psykiska tillståndet. Vidare utreds hur långt missbrukaren hunnit i sin "karriär" (se Missbrukarkarriären), eftersom prognosen ändrar sig under missbrukets gång. Till en fyllig diagnostik hör också en utredning av de personliga, familjära och sociala förutsättningarna - alltså en analys av missbrukarens hela bakgrund, det s k sociala nätverket.
Diami,
centralafrikanskt ord för hasch.
Diampromid,
C21H28N2O, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1959, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Diarré,
vanligt symtom vid morfin/heroin-abstinens.
Diazepam,
C16H13ClN2O, ångest dämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat I963 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Apozepam (tabletter, mixtur, injektionsvätska och klysma), Diazepam Fermenta (tabletter och injektionsvätska), Stesolid (tabletter, suppositorier, mixtur och klysma), Stesolid Novum (injektionsvätska), Valium (tabletter) och Valium Novum (injektionsvätska). (Se Bensodiazepiner.)
Dietyltiambuten,
C16H21NS2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inom veterinärmedicinen men finns inte i Sverige.
Difenoxin,
C28H28N2O2, antidiarrémedel, patenterat 1970 av Janssen, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Difenoxylat,
C30H32N2O2, antidiarrémedel, patenterat 1959 av Janssen, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Retardin.
Diffundera,
se Diffusion.
Diffusion,
partiklars eller vätskors förmåga att upplösa sig och blandas i andra vätskor.
Dihydrokodein,
C18H23NO3, kodeinderivat som utvinns ur råopium och har svaga narkotiska egenskaper. Det tillhör gruppen opiater och är narkotikaklassat enligt förteckning II.
Dihydromorfin,
3,6-dihydroxi-17-metyl-4,5-epoximorfinan, C17H21NO3, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Dikaliumklorazepat,
C16H11ClK2N2O4, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Tranxilen (kapslar).
Dilare,
dealare, slanguttryck för narkotikalangare.
Dilaudid-Atropin,
bedövande och kramplösande kombinationspreparat av morfinderivatet hydromorfon och atropin narkotikaklassat enligt förteckning II. Det finns i ampuller och används vid svåra smärttillstånd med eller utan kramp i musklerna.
Dill,
anethum graveolens. Fem till tjugo droppar av koncentrerad olja som pressats ur dillfrön kan ge hallucinationer men också epilepsiliknande kramper och allvarliga skador på njurar och lever. Verksamma substanser är karvon och apiol. Detta gäller intag av koncentrerad olja ur växten. De mängder som används vid normal kryddning i matlagningssammanhang ligger dock långt från de doser som ger hallucinogena effekter eller skador på inre organ.
Dille,
förvirringstillstånd vid alkoholabstinens. (Se Delirium och Alkohol.)
Dillies,
slanguttryck för dilaudid. ett morfinderivat.
Dimenoxadol,
C20H25NO3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Dimepheptanol,
C21H29NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1951 av Merck, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Dimetyltiambuten,
C14H17NS2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Dimetyltryptamin,
se DMT.
Dimsyn,
symtom vid kokainmissbruk. Fenomenet torde sammanhänga med de abnormt utvidgade pupillerna.
Dionysos eller Bacchos,
på latin Dionysus eller Bacchus, naturoch fruktbarhetsgud i den grekiska mytologin, dyrkades även av romarna. Han var särskilt förbunden med vin, rus och extas. Ord som mani (vurm), extas (hänryckning), entusiasm (hänförelse) och orgier (utsvävningar) härrör från Dionysos-kulten.
Dioxafetylbutyrat,
C22H27NO3, smärtstillande och kramplösande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Dipipanon,
C24H31NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Dipsan,
varunamn för kalciumkarbimid, används i princip på samma sätt som antabus vid behandling av alkoholmissbrukare. Vid samtidigt intag av dipsan och alkohol uppträder en rad obehagliga symtom som rodnad i ansiktet, hjärtklappning, andnöd, huvudvärk och yrsel. Detta tjänar som påminnelse om att man inte bör dricka alkohol. Kalciumkarbimid har i sig själv inga effekter.
Dipsomani,
av grekiskans dipsa, törst och mania, raseri. Det är en benämning på periodsupande, egentligen på den "törstgalenskap", oro, ångest och sömnlöshet som under en avhållsamhetsperiod kan drabba en periodsupare (dipsoman) och som får denne att åter börja dricka alkohol.
Diskomusik, diskokultur.
Diskomusik är en kombination av den snabba jazzens tempo och rockmusikens rytm, ofta kryddad med latinamerikanska slaginstrument. Musiken spelas främst på diskotek och nattklubbar oftast non-stop och med rytmiskt pulserande ljus. Den psykedeliska ljussättningen har sina rötter i det sena 1960-talet, rock and roll-musiken och dansstilen twist. Stroboskop, kaleidoskopiskt ljus, var inspirerat av cannabisrusets och LSD-trippernas hallucinogena effekter. (Se även Hippierörelsen). Diskokulturen fick ett nytt starkt genombrott med filmen Saturday Night Fever (1977). Under 1980-talet kom den särskilt i USA att förknippas med kokainsniffning. En av de främsta artisterna Donna Summer sjöng kokainsången Hot Stuff Diskokulturens ideal vid denna tid var stora diskotek med raffinerade Ijusanläggningar och långa partyn som ofta började efter midnatt och höll på till morgonen. Diskoteket Studio 54 i New York blev stilbildande och fick många efterföljare. Kokainsniffning ansågs av många vid denna tid vara relativt harmlöst. Kokain sågs som en stimulerande partydrog och såldes och sniffades öppet på diskoteken
Ditlevsen, Tove,
(1917-1976) kvinnlig dansk lyriker, novellist och romanförfattare. Hon föddes i en arbetarfamilj på Vesterbro i Köpenhamn. Tidigt var hon inställd på att skriva, vilket ledde till att hon bröt upp från sin ursprungsmiljö. Genom sin öppenhet, sitt språk och valet av lätt igenkännbara, vardagliga ämnen uppnådde hon en oerhört stor popularitet i Danmark. Hon har bl a insiktsfullt skildrat psykiska problem, äktenskapliga konflikter och narkotikamissbruk i romanen Ansigterne (1968). I memoarboken Gift (1971) berättar hon under den dubbeltydiga titeln både om sina många äktenskap och om hur den tredje maken/läkaren med sin livsfarliga generositet med petidinsprutan visserligen dämpade hennes livsångest, men samtidigt förvandlade henne till en svårt beroende drogmissbrukare. Först hennes Färde man lyckades rädda henne ur narkotikaeländet.
Division on Narcotic Drugs,
FN:s narkotikadivision. (Se FN:s narkotikaorgan.)
Dixie,
1) folklig benämning på de amerikanska sydstaterna och dessutom namnet på sydstatstruppernas mest älskade kampsång under inbördeskriget, 2) slanguttryck för dixyrazin.
Dixyrazin,
se Esucos.
Djurhallucinationer,
fenomen under kokainrus. (Se Kokain.)
DKSN,
De kristna samfundens nykterhetsrörelse. Organisationen bildades 1920 och har ett tjugotal kristna grundorganisationer som uppdragsgivare. Den bedriver information och förebyggande arbete på området alkohol och droger. Tillsammans med lokala kyrkliga församlingar driver DKSN även 100 s k RIA-centra, mindre enheter för stöd åt och behandling av missbrukare. Organisationen ger ut tidningen Folkets väl.
DMA,
(2,5-dimetoxiamfetamin (1-(2,5-dimetoxifenyl)-2-metyletylamin)), hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
DMT,
dimetyltryptamin, N,N-dimetyl-1H-indol-3-etenamin, ett hallucinogent ämne som finns i många växter vilka används av Sydamerikas indianer. DMT är till sin struktur mycket likt vissa hormoner i hjärnan. Forskare har framfört teorin att kroppen själv producerar DMT som en kroppsegen psykedelisk drog. DMT kan inte intas genom munnen, eftersom ett enzym i magsäcken bryter ned det. Det intas därför genom näsan enligt indiansk tradition, men det kan också rökas eller injiceras. DMT ger ett intensivt rus som inträder sekunderna efter tillförseln, men det varar bara ca 30 minuter. Ett typiskt DMT-snus är yopo som används av indianer i Amazonas-området. Det framställs från kådan av ett djungelträd, kokas in och torkas till ett fint, puderliknande pulver. Männen blåser sedan in det med långa blåsrör direkt i varandras näsor. Under den korta berusningen dansar de, sjunger och "får kontakt" med gudar och andeväsen. På den svarta marknaden säljs DMT ofta som ett brunt preparat, vilket blandas med tobak, marijuana eller kryddor som mynta och oregano. På 1960-talet introducerades syntetiskt framställt DMT på den illegala marknaden i USA. Detta sniffas, röks eller injiceras intramuskulärt. Ruset inträder så snabbt att missbrukaren ibland inte hinner ta bort cigaretten från munnen. På grund av sin korta varaktighet kallas DMT ibland för the businessman's drug. Långvarigt missbruk av DMT har inte rapporterats, sannolikt beroende på att kroppen snabbt utvecklar tolerans mot drogen. Röker man den regelbundet blir den snart verkningslös. Det snabba LSD-liknande ruset är dock skrämmande för många. De missbrukare som söker just dessa starka effekter brukar använda drogen med långa mellanrum. DMT har inte fått någon speciell spridning i Sverige.
DND,
Division on Narcotic Drugs, FN:s narkotikadivision. (Se FN:s narkotikaorgan.)
DOA,
slanguttryck för PCP.
DOB,
brom-STP (2-amino-1-(4-brom-2,5-dimetoxifenyl)propan), hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Docka,
slanguttryck för att dölja eller begrava narkotika. (Se Gatulangning.)
Do-Do,
slanguttryck för medlet OTC (efedrin, caffein, teofyllin). [Medlet OTC? Jag tror en missuppfattning föreligger här... :) ]
DOET,
(2,5-dimetoxi-4-etylamfeta-min ( 1-(4-etyl-2,5-dimetoxi-)-2-metyl- etylamin) ) hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Dogie,
dogee, slanguttryck för heroin.
Dokka,
centralafrikanskt ord för hasch.
Dole, Vincent P,
biokemist vid Rockefellerinstitutet. Han uppfann 1965 tillsammans med sin hustru Marie Nyswander, psykiater, metadonunderhållsbehandling. Det första metadonprogrammet i New York fick efterföljare. Enbart i USA hade metadonprogrammen 1992 115 000 patienter.
Dollies,
dolls, slanguttryck för metadon.
Dolotard,
varunamn för dextropropoxifen.
Doloxene,
varunamn för dextropropoxifen.
DOM,
STP (2-amino-1-(2,5-dimetoxi-4-metylfenyl)propan), hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Dom kallar oss mods,
svensk dokumentärfilm (1968) av Stefan Jarl och Anders Lindqvist. Filmen berättar om Kenta Gustafsson (f 1948) och Stoffe Svensson (1950-1978) och väckte stor uppmärksamhet när den visades på biograferna. Filmen skildrade osminkat Kentas och Stoffes liv, deras drogvanor och deras syn på "löneslavarnas" liv. Filmarna följde upp huvudpersonerna i filmen och skildrade deras situation 10 år senare i Ett anständigt liv (1979). Även den blev mycket uppmärksammad för sin realistiska skildring av narkotikamissbrukarnas livssituation och Stoffe Svenssons död.
Domes,
slanguttryck för LSD.
Doojee,
slanguttryck för heroin.
Doors, The,
amerikansk rockgrupp bildad 1965 i Los Angeles, med debutskiva 1967. Känd sångare i gruppen var Jim Morrison. Musiken är starkt inspirerad av droger och transcendental meditation. Gruppens namn är hämtat från Aldous Huxleys beskrivning av poeten William Blake i boken The doors of perception.
Dopad,
slanguttryck för drogad.
Dopamin,
1) Signalsubstans i hjärnan. Dopamin har betydelse för styrningen av kroppens rörelser och för belöningssystemets funktion. Dopaminsystemet stimuleras av centralstimulantia och alkohol, vilket kan vara en förklaring till ruseffekterna. Brist på dopamin leder till Parkinsons sjukdom. 2) Läkemedel (Intropin) som har effekt på dopaminreceptorerna (dvs mottagarna i nervcellerna) och ökar hjärtats minutvolym och förmåga att dra sig samman. I högre doser ger det blodtrycksstegring. Dopamin tillförs intravenöst, utspätt i glukos eller koksalt, vid chocktillstånd och vid allvarlig hjärtsvikt. (Se Chock, chockbehandling.)
Dope,
slanguttryck för narkotika i största allmänhet, men kan lokalt avse heroin, cannabis eller opiater.
Doping,
se Anabola steroider och Idrott och droger.
Dormicum,
varunamn för midazolam, ett bensodiazepinpreparat.
Dosökning,
i drogsammanhang en missbrukares ökning av dosen tillförda preparat (alkohol, sedativa, narkotika). Fenomenet har med tillvänjning och utveckling av lberoende att göra. Särskilt stor dosökning observeras vid morfin/heroin-beroende, där en individ kan komma upp i 100 gånger normaldos - vävnaderna har utvecklat tolerans.
Dots,
brown/micro dots, slanguttryck för LSD.
Double Cross,
slanguttryck för amfetamin.
Double Globe Brand,
inofficiellt "varumärke" för vitt heroin av högsta kvalitet och renhetsgrad från Gyllene Triangeln. Påsarna märks och stämplas med engelsk och kinesisk text och pryds av två lejon som håller jordgloben mellan sig.
Double Trouble,
slanguttryck för amfetamin.
Downers, downs,
slanguttryck för barbiturater.
Doyle, Arthur Conan,
(1859-1930) engelsk författare. Som ögonläkare kom han i kontakt med kokain genom Carl Kollers upptäckt av kokainets lokalbedövande effekter, men han fascinerades också av kokainets inverkan på människans psyke. I detektivromanerna om Sherlock Holmes beskrivs dennes kokainberoende.
Dragsjuka,
se Mjöldryga.
Dr Alban,
artistnamn för Alban Nwapa (f 1958), svensk tandläkare och rap-musikartist, född i Nigeria. Han hade i början av 1990-talet stora internationella framgångar bl a med antinarkotikasången "No coke", vilken uppmanar lyssnarna att avstå från kokain. Dr Alban fick snabbt ett internationellt genombrott genom videor i den satellitsända musik-TV-kanalen MTV och ägnar sig nu helt åt musiken.
Dream,
slanguttryck för kokain.
Dreamer,
slanguttryck för morfin.
Dridol,
varunamn för droperidol.
Drog,
av franskans drogue, från början delvis oberett läkemedel eller narkotikum hämtat ur naturen, speciellt ur växtriket. Som drog betecknas nu alla former av psykotropa eller psykoaktiva substanser, såväl dekokter som legalt eller illegalt fabricerade läkemedel eller narkotiska preparat. Alkohol och tekniska lösningsmedel brukar dock inte inkluderas i begreppet. Utanför Sverige skiljer man mellan tunga droger, hard drugs (heroin, kokain) och lätta droger, soft drugs (t ex hasch). I Sverige görs ingen sådan skillnad. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.)
DROG,
tidning utgiven av Förbundet mot droger.
Drogkultur,
samspelet mellan drogen och det omgivande samhällets religion, normer, lagar och kulturyttringar som litteratur och musik. Begreppet kan därutöver i vidare bemärkelse beskriva hur en viss drog samspelar med en viss kultur. Man kan exempelvis beteckna Europa och USA som alkoholkulturer. Dessa kan i sin tur indelas i brännvinskulturer, ölkulturer och vinkulturer. Arabvärlden kan ses som en cannabiskultur etc. Drogkultur kan också i snävare bemärkelse användas som beteckning för livsstilen hos en grupp människor vilka integrerat en viss drog i sin ideologiska överbyggnad. Exempel på detta är rastafari och cannabiskulturen på Jamaica samt det sena 1960-talets hippierörelse.
Drogtillbehör,
se Paraphernalia.
Droperidol,
C22H22FN3O2, antipsykosmedel, inte narkotikaklassat. Varunammn i Sverige är Dridol (injektionsvätska).
Drotebanol,
C19H27NO4, smärtstillande preparat och antitussivum (hostlindrande medel) som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Drug dependence,
se Beroende av droger, Toleransökning och Addiction
Druvsocker,
dextros, används ofta som utblandningsmedel vid försäljning av narkotika i pulverform. Genom att blanda i billigt druvsocker eller helt ersätta narkotikapulvret med druvsocker kan narkotikalangare avsevärt öka sin vinst. (Se Gatulangning.)
Dry high,
slanguttryck för marijuana.
Drömsömn,
REM-sömn, (REM är förkortning av rapid eye movement) eller parasömn är den ytliga sömn då man drömmer. Den utgör normalt 20 procent av sömnen. Hos den som missbrukar alkohol, droger eller använder sömnmedel kan REM-sömnen slås ut, något som har en negativ effekt på psyket.
DSM III R,
(Diagnostic Statistical Manual), utarbetad av American Psychiatric Association, erbjuder ett system för att ställa kliniska diagnoser inom psykiatrin. Den första versionen, DSM I, formulerades redan 1951 och var starkt psykoanalytiskt orienterad. Det diagnostiska instrumentet har sedan dess finslipats, och de mest påtagliga skillnaderna mellan europeisk och amerikansk psykiatrisk diagnostik har försvunnit. DSM III R-versionen som nu används av psykiatriker världen över betraktas som "teorilös", dvs den ger inte tolkningar av sjukdomsbilden och beskriver endast vad man ser. En psykiater som ställer diagnosen på ett sjukdomstillstånd enligt DSM III använder sig av dess fem "axlar". Enligt den första axeln bestäms det kliniska syndromet (t ex depression, mani). Axel 2 omfattar alla personlighetsstörningar. (Bland narkotikamissbrukare fnns t ex narcissistiska, dependenta eller gränspsykotiska personlighetsvarianter). Axel 3 används vid diagnostik av fysiska störningar eller kroppsliga sjukdomstillstånd, medan 4 beskriver den aktuella psykosociala stressituationen och 5 graden av social anpassning under det senaste året.
Dubbla diagnoser,
(the doubly troubled) ett uttryck som avser den som är narkoman och dessutom lider av en svårare psykisk störning, t ex depression eller psykos.
Dublingruppen,
informell konsultationsgrupp i narkotikafrågor där bl a Sverige, EG-länderna, EG-kommissionen, USA, Japan, Kanada och Australien deltar.
Dugee,
duji, slanguttryck för heroin.
Dumas, Alexandre,
den äldre, (1802-1870), fransk författare vars mest kända roman är De tre musketörerna (1845-50). Dumas var en prominent medlem av Le Club des Haschichins, där tidens ledande kulturpersonligheter träffades en gång i månaden för att förtära hasch. Dumas var således väl förtrogen med drogen, vilket också framgår av hans roman Greven av Monte Christo (1844-55), där han i kapitlet Sjömannen Simbad låter greven på sin Medelhavsö bjuda en gäst på en festmåltid, vilken avslutas med en märklig dessert. Denna är förmodligen av samma slag som den vilken Dumas själv fick serverad på Pariserklubben, nämligen en grön sylt bestående av bl a hasch och spansk fluga. Den beskrivs som en "gudomlig rätt "med vars hjälp "det möjligas gränser skall försvinna, oändlighetens rymder öppna sig" och man kan "fri till håg och sinne ströva omkring i drömmarnas obegränsade värld". Greven - liksom de parisiska klubbmedlemmarna - hade sinne för vad som i modern tid kommit att kallas set setting. Efter måltiden går greven och hans gäst in i ett rum där "divan, väggar, tak var överklädda med kostbara djurhudar, mjuka och lena som de mjukaste mattor - man tyckte sig gå på den mjukaste gräsmatta och vila på den silkeslenaste bädd. /.../ Orientaliska tobakspipor med rör av jasmin och munstycken av bärnsten låg i mängd till hands, så att man icke behövde stoppa om samma pipa. /.../ Det är haschisch, som börjar göra verkan. Nåväl, spänn på vingarna och flyg ut i överjordiska rymder, frukta intet, man vakar över er, och om era vingar smälta för solen som Ikaros', så är vi till hands för att emottaga er".
Dummies,
slanguttryck för dextropropoxifen (Dolerone, ett smärtstillande preparat).
Durksväng,
slanguttryck för att sitta i isoleringscell på fängelse.
Dury, Ian,
(f 1942), engelsk rocksångare. Han gjorde genombrott 1975 med skivan New boots and panties, som innehöll den mycket populära sången Sex and drugs and rock and roll, vilken förbjöds av bl a BBC.
Dust,
slanguttryck för kokain och PCP.
Dutch courage,
slanguttryck för opium.
Dygnsdos,
detsamma som DDD, defined daily dose.
Dynamit,
slanguttryck för kokain.
Dysfori,
dysterhet, olust, känsla av retlighet. Det är ett sinnestillstånd som bl a kan observeras under abstinensfasen. (Se Abstinenssymtom.)
Dyskinesi,
abnorma muskelrörelser, symtom vid en krahig påverkan av centralstimulantia, särskilt amfetamin. Missbrukarna har själv döpt detta fenomen till fladder. (Se Amfetamin och Chorea.)
Dyspné,
dyspnoea, svårighet att andas, kan förekomma vid intensiv haschrökning och efter löverdos.


DÖDLIGHET BLAND NARKOTIKAMISSBRUKARE


Alltsedan narkotikaepidemin drabbade västvärlden under 1950- och 60-talen har det varit känt att missbruk medför en överdödlighet, dvs att fler missbrukare i en viss ålder dör än vad som är "normalt" just för den åldersgruppen. Särskilt dödsfallen i heroinöverdos har uppmärksammats. Den officiella dödlighetsstatistiken tar dock inte med alla narkotikadödsfall, eftersom det ofta kan vara svårt för rättsläkarna att ställa just den diagnosen. I princip skiljer man mellan tre typer av dödsfall, orsakade av: 1) Överdos av narkotika utan självmordsavsikt (accidentell överdos) - ofta i kombination med lugnande tabletter och/eller alkohol. 2) Direkt våld och sådana olycksfall eller kroppsliga åkommor (t ex leversvikt, HIV/aids) som är att betrakta som en följd av, (sekundära till) narkotikamissbruket. 3) Självmord. För att ställa denna diagnos kräver rättsläkaren att missbrukaren på något sätt skall ha uttryckt självmordsavsikter (t ex i samtal eller avskedsbrev). I nordiska studier från exempelvis Köpenhamn, Lund och Stockholm har man kunnat visa att mellan två och tre procent av heroinmissbrukarna dör varje år, oftast i överdos. Bortemot en tredjedel av dödsfallen skylls dock självmord, vilket inte är förvånande då andra studier har visat att 30 procent av narkotikamissbrukarna har depressioner. Av amfetaminmissbrukarna dör cirka en procent per år. För alla intravenösa missbrukare gäller att överdödligheten är hög. Ur medicinsk synpunkt är heroinberoende en mycket allvarlig diagnos. Överdödligheten har visat sig vara särskilt hög bland två grupper av narkomaner. Det är dels de som tidigare tagit överdoser och därför hela tiden befinner sig i riskzonen, dels den grupp av mångåriga heroinister som står i kö för att få metadonbehandling. Då Ulleråkers sjukhus under åren 1979-1984 måste stänga sitt metadonprogram, bl a av politiska skäl, avled 50 procent av dem som väntade på behandling. HIV/AIDS-epidemin bland narkomaner har medfört en kraftig ökning av dödligheten. I utländska studier har man kunnat påvisa detta, samt att endast hälften av de HIV-smittade narkomanerna lever så länge att de hinner utveckla aids. När immunförsvaret börjar vackla dör narkomanerna ofta i leversvikt eller ett crescendo av infektioner som lunginflammationer, gulsot eller tuberkulos. Över 600 narkomaner i Sverige har fram till 1992 drabbats av HIV. Ett åttiotal av dessa har avlidit under åren 1985-1990 i överdoser, infektioner och aids. Både inom WHO och EG är man intresserad av att förbättra registreringen av dödligheten bland narkomaner. Den kan nämligen användas som ett mått på både narkotikaepidemins och HIV-epidemins utbredning. Det har därför blivit angeläget att bl a göra noggranna rättsmedicinska undersökningar av de personer som avlidit och som av polisen uppfattas som narkomaner. Rättskemiskt kan man se vilka substanser som missbrukats omedelbart före döden. Prov tas på HIV, tuberkulos och difteri. Uppgifierna bör enligt ett svenskt förslag till modell samlas centralt för att kunna ge en rättvisande bild av situa- tionen. I vissa delstater i USA har en central registrering av dödsfall bland narkomaner använts länge under namnet Drug Abuse Warning Network (Dawn System) och visat sig vara till stor hjälp för att på ett tidigt stadium upptäcka förändringar på drogmarknaden.


[ E ]


E-antigen,
en viruspartikel tillhörande hepatit B-virus. Det är detta virus som orsakar den gulsot som sprids med begagnade kanyler, kanylgulsot. Om en person är E-antigen-positiv, innebär det troligen att vederbörande är kronisk bärare av hepatit B-virus och därför kan smitta genom blodöverföring eller samlag.
Easton-Ellis, Bret,
(f 1965) amerikansk författare, debuterade 20 år gammal med boken Noll att förlora (på svenska 1986). Denna skildrar hur huvudpersonen Clay kommer hem till Los Angeles på jullov efter sin första termin på college. Där rör han sig bland Hollywoods nyrika på hetsiga kokainpartyn, glittrande rockklubbar och i en dunkel värld av pornografi och homosexuell prostitution. Boken blev uppmärksammad som en generationsroman och en skärpt men kall och rå skildring av unga människor som upplevt sex, droger och trolöshet redan i tonåren. Författaren placerades av kritikerna i den s k brat-pack gruppen. Boken American Psycho (1991) är en grym skildring av en ung affärsman som lustmördar. Dess detaljrika skildringar av våld väckte intensiv debatt både i USA och i Sverige.


ECSTACY


Ecstacy, MDMA, 3,4-metylen-dioxi-metamfetamin (XTC, MDM, Essence, The Yuppie Psychedelic eller ADAM) är ett amfetaminpreparat med stimulerande och hallucinogena egenskaper, narkotikaklassat enligt förteckning I. Ecstacy blev under 1992 en innedrog bland ungdomar, framför allt i Stockholm, som samlas till s k raveparties för att dansa. Det har också förekommit på illegala nattklubbar ("svartklubbar"). Historik. MDMA och det kemiskt närbesläktade MDA (metylen-dioxi-amfetamin) syntetiserades och patenterades båda redan 1914 i Tyskland av läkemedelsföretaget Merck. Kemisterna som uppfann preparaten tänkte sig att dessa skulle kunna användas som bantningspreparat. Först 1953-54 blev preparaten testade vid djurförsök av USA:s Army Medical Center. Biverkningarna visade sig vara stora, och forskarna avrådde från användning av preparaten som läkemedel. Ändå prövades först MDA och sedan MDMA av amerikanska entusiastiska psykiatriker, som 1967 rapporterade att MDA skulle kunna förbättra resultaten vid psykoterapi. Samhörighetskänslan mellan terapeuten och patienten skulle förstärkas. (Detta uttalande gjordes vid en tidpunkt när även LSD okritiskt ordinerades av ett antal amerikanska och engelska psykoanalytiker - preparatet tänktes fungera som någon form av katalysator för behandlingen.) Under 1970 kom de första rapporterna om att MDA (under smeknamnen "Love Drug", "Love Pills" eller "Speed for Lovers") börjat användas i missbrukarkretsar i USA. Omgående strömmade rapporter in till de amerikanska myndigheterna om att preparatet i högre doser kunde ge svåra kroppsliga biverkningar som rubbningar i hjärtrytmen, andningssvårigheter, hög feber, delirium, hallucinationer och krampanfall. MDA kom i vanrykte. t_r 1972 började i stället MDMA, ecstacy, spridas och säljas bland experimenterande missbrukare i USA:s storstäder. Ecstacy har ända sedan slutet av 1970-talet både i USA och i "trippernas förlovade land" Storbritannien fått en vidsträckt användning som festdrog (recreational drug) bland ungdomar. När man t ex vid Stanforduniversitetet i Kalifornien år 1987 genomförde en frågeundersökning om drogerfarenheter bland studenterna, visade det sig att 39 procent av dessa använt ecstacy minst en gång. En amerikansk författare, P J O'Rourkes har skrivit: "Varje generation har hittat den drog den behöver - och de kyliga, själviska barnen av 1980-talet tror nu att ecstacy skall göra dem älskade och hjälpa dem att älska". I vissa storstadsområden i Storbritannien har sex procent av ungdomarna testat någon form av tripper, LSD eller ecstacy. 1992 angav brittiska hälsovårdsmyndigheter att en halv miljon britter av och till använde ecstacy som festdrog. 1992 kunde den engelska polisen göra ett beslag av hela 75 kg ecstacy, något som antyder att det finns en stor marknad för denna drog. Med ravemusiken och ravekulturen, som under 1992 blivit på modet även i större svenska städer, då särskilt i Stockholm, följer bruk av innedroger som ecstacy och LSD. Det talas om en ny flower-power-era i musik, mode och droger. Ravemusiken, som bygger på 80-talets s k housemusik (se under Acid House), är elektronisk, monoton och dunkande. Den är gjord för långa nattliga danstillställningar som äger rum i tomma lagerlokaler eller andra tillfälliga festplatser. Poängen med ravepartyn är att dansen pågår så länge att den dansande når trans. Detta tillstånd uppnås lättare vid användning av en "kontaktbefrämjande" stimulerande drog som ecstacy. Ecstacy lockar främst tonåringar som vill roa sig på ett nytt och "häftigt" sätt och som okritiskt lyssnar på drogförhärligande budskap. Ecstacy är förledande enkelt att använda. Det räcker med att inta en tablett, som ibland har ett "smile"-ansikte på sig. Kemi och farmakologi. Ecstacy eller MDMA, 3,4-metylen-dioxi-metamfetamin är ett amfetaminpreparat men står kemiskt nära meskalin. I kroppen omvandlas MDMA snabbt till MDA, en annan hallucinogen drog. En vanlig dos av MDMA är 75-160 mg. De eftertraktade effekterna börjar uppträda inom en halvtimme, når sitt maximum efter en och en halv timme för att sedan avta efter ca tre timmar. Den som tar MDMA några gånger brukar känna en stark eufori och känner sig förälskad i vem som helst eller vad som helst i den närmaste omgivningen. (Därav namnet ecstacy, något som ger extas). Man vill berätta om sig själv och få känslomässig kontakt med alla i ens väg. Vid en ordinär dosering brukar nästan alla få ett visst illamående och stark törst. Det är också vanligt med muskelspänningar, kramp i käkarna, darrningar och svettningar. Känsliga personer kan tycka att lysande föremål börjar röra sig framför dem. De kan få illusioner av att ansikten omkring dem smälter ned, förvrids och får skrämmande, groteska proportioner. Den berusade tappar emellertid i allmänhet inte kontrollen över sig själv, åtminstone inte vid lägre doser. Svåra biverkningar, framför allt i form av oregelbunden hjärtverksamhet (arytmi), hjärtklappning, högt blodtryck, blödningar och njursvikt, förekommer framför allt vid högre doseringar än de ovan angivna. Se nedan under komplikationer. MDMA:s verkningsmekanismer har studerats främst på apor.1985 rapporterade en forskargrupp att både MDMA och MDA griper in i hjärnans serotonerga system. (Se lSignalsubstanser). Initialt åstadkommer MDMA en utsvämning av serotonin i hjärnan, vilket motsvarar den kraftiga stimuleringen. Men känsliga nervbanor (axoner) till receptorerna för serotonin skadas av preparaten, och möjligen kan på sikt även själva nervcellerna ta skada. Varken heroin, amfetamin, kokain eller LSD kan vid djurexperiment ge upphov till liknande, anatomiska förändringar. Cerebrospinalvätskan (lumbalvätskan, den vätska som tas vid ryggmärgsprov) hos missbrukare av MDMA undersöktes 1990 av forskare vid Yaleuniversitetet i USA. Det visade sig då att lumbalvätskan fortfarande, två månader efter tillförsel av MDMA, hade en onormalt låg halt av 5-HIAA, en nedbrytningsprodukt av 5-HT, dvs serotonin. Forskarna anser att de allvarliga störningarna i serotoninsystemet måste ligga bakom de depressioner och psykoser som beskrivits följa efter användning av MDMA. Basalt i hjärnan fnns centra som reglerar bl a kroppens värme, törst och hunger. Dessa centra innehåller serotoninsystem, som uppenbarligen kan rubbas eller skadas under ecstacyrus. På annat sätt går det nämligen knappast att förklara att den förgiftade kan dö av värmeslag. Termoregleringen sätts ur funktion, och kroppstemperaturen stiger upp till 41-43 grader, varvid blodet kan koagulera i ådrorna. Missbruk och beroende. För det stora flertalet är ecstacy en festdrog, ett preparat som används några få gånger. En grupp av universitetsstuderande i Stanford, Kalifornien, utfrågades 1987 om deras experiment med ecstacy. Det visade sig då att var och en av "brukarna" (users) använt drogen i genomsnitt 5,4 gånger och i allmänhet utan att bli beroende. Det finns dock rapporter (1991) från England (London) och Italien (Forli och Padova) som beskriver enstaka fall där missbrukare utöver sitt sporadiska bruk av t ex alkohol eller cannabis under flera månader dagligen hade utökat sin konsumtion av ecstacy till 100-300 milligram. Uppenbarligen hade de kommit in i ett beroende med dosökning och möjligen också toleransökning. I de rapporterade fallen åtföljdes missbruket av allt intensivare symtom på psykisk ohälsa. Fram till 1991 har ecstacy i USA och England - trots narkotikaklassningen - ansetts vara en relativt oskyldig partydrog. Få troddes bli beroende, och rapporterna om skadeverkningar handlade mest om psykiska besvär och då endast i enstaka fall. Kroppsliga skadeverkningar. I augusti 1992 publicerade forskare vid National Poisons Unit på Guy's Hospital i London en artikel i The Lancet, där de redogjorde för förgiftningar och dödsfall på grund av ecstacy vilka inträffat under 1990-1991. Sju ungdomar mellan I 6 och 21 år hade hittats medvetslösa av sina kamrater på eller utanför festplatsen efter att några timmar tidigare ha tagit 1-5 ecstacytabletter. Trots intensiwård avled de ett eller ett par dygn senare. Värmeregleringen föreföll helt ha satts ur spel, och temperaturer upp till 43 grader uppmättes hos de förgiftade. De dog i oregelbunden hjärtverksamhet, blödningar och krampanfall. I ytterligare sju fall inträffade svårtartade förgiftningar, även dessa efter in- tag av enstaka tabletter. Mest typiskt för de drabbade var att de använt ecstacy som dansdrog. De hade dansat i trånga och varma lokaler utan att dricka något som kompensation för vätskeförluster. Förgiftningarna karakteriserades av feber, förhöjd puls, förhöjt blodtryck, krampanfall med skador i tvärstrimmig muskulatur (rabdomyolys) samt njur- och leverskador. Dessa drabbade kunde dock räddas med intensiwård, bl a dialys. Ytterligare fem ecstacypåverkade var under samma observationstid (1990-1991) inblandade i svåra trafkolyckor. Forskarna slår fast att ecstacy är ett nervgift som kan ge mycket allvarliga skador. Fortfarande vet man inte om skadorna på nervcellerna och serotoninsystemen går tillbaka eller kan bli kroniska. Psykiska skador kan följa efter användning av ecstacy. De oönskade effekterna liknar mycket dem som beskrivs i samband med LSD-missbruk. (Se Hallucinogena droger.) Återtrippar kan komma månader efter ecstacyupplevelsen och antar ofta karaktären av synhallucinationer: tvångsartat återkommer lysande, förvridna ansikten, ett fenomen som visserligen kan gå över efter några minuter, men som kvarlämnar känslor av olust och ångest. Depressioner kan utlösas av ecstacy. Dessa har samma karaktär som de hämningsdepressioner som förekommer bland patienter inom psykiatrin och behandlas på samma sätt. Självmordsförsök kan förekomma som en följd av en plötslig impuls att skada sig men behöver inte vara kombinerat med andra tecken på depression. Paranoida psykoser som liknar dem vid amfetaminmissbruk har rapporterats. Det förekommer också s k atypiska psykoser med förföljelseidéer, aggressiva utbrott, periodvist tvång att äta choklad etc. Psykoserna behandlas på psykiatriska kliniker bl a med klorpromazin och flufenazin. Återtripperna behandlas med individualterapi och tillfällig Haldolmedicinering. Prevention. (Se Prevention, förebyggande verksamhet.) Det är viktigt att snabbt få ut information till ungdomar och deras föräldrar om riskerna med ecstacy. Erfarenhetsmässigt kan nämligen rapporter i massmedia om några få förgiftningsfall varna hela ungdomsgenerationer för riskabla experiment med en drog som ecstacy.


Efedrin,
C15H10NO, naturligt före kommande stimulerande substans som använts inom medicinen i hundratals år. Det har två effekter. Dels ökar efedrin frisättningen av noradrenalin från nervändarna, dels verkar det direkt stimulerande på såväl alfa- som betareceptorer i nervsystemet. Efedrinets verkan avtar med upprepad tillförsel - det uppstår en toleransökning. Se lSignalsubstanser.) Efedrin kan ha en psykostimulerande effekt som amfetamin, och enskilda patienter som använt sig av efedrin mot sin astma har upplevt det som en besvärande biverkan. De kan inte sova, har tendenser att tala för mycket och är skakiga i händerna. Missbruk av efedrin kan förekomma men är sällsynt. Efedrin ingår i hostmediciner, då det vidgar bronkerna, och i näsdroppar. Amfetaminpreparat har samma perifera nervösa verkningar som efedrin. Dessutom har de förmågan att kraftigt stimulera centrala nervsystemet.
EKG,
elektrokardiografi, hjärtströmkurva, ett diagram som visar hur hjärtmusklerna arbetar. Vid hjärtmuskelns sammandragning alstras svaga elektriska spänningar, och dessa kan efter förstärkning registreras med hjälp av elektroder på kroppen. EKG är ett rutinprov inom sjukvården. Det kan avslöja rytmrubbningar i hjärtat, arytmier, som är vanliga symtom vid överdos av amfetamin, kokain och ecstacy.
Ekgonin,
alkaloid, kokainsläkting, nedbrytningsprodukt av kokain i kroppen, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det är den substans som man mäter i urinen för att spåra kokainanvändning.
Ekman, Gösta,
den äldre, (1890-1938) skådespelare och teaterchef. I konkurrens med John Barrymore erbjöds han 1925 titelrollen i F W Murnaus filmatisering av Goethes Faust. Under inspelningarna i Berlin började han först sniffa, sedan injicera kokain. Tyska kollegor lärde honom att det var det perfekta medlet för att klara hektiska filminspelningar. Kokainmissbruket underströk Ekmans manodepressiva läggning. I de mest intensiva arbetsperioderna kunde han ha två teaterföreställningar efter varandra åtföljda av radioinspelningar och filminspelning på nätterna. Han kunde komma sjuklig och förvirrad till teatern, men efter en kokaininjektion genomförde han de mest lysande rollprestationer. Ekman blev allt mer excentrisk och paranoid, och långa perioder bodde han i sin klädloge. Han tvångsomhändertogs på mentalsjukhus, dömdes för receptförfalskning. Han fick förnedrande roller, vännerna övergav honom och han blev beroende av langare. Ekman blev en symbol för den självförbrännande stjärnan. Intensiteten i hans kokainmissbruk förefaller dock ha varit unik i dåtidens svenska artistvärld och var snarare en avspegling av missbruksmönstret i Tyskland och Frankrike. Kollegor har angett att Ekmans öde i all sin övertydlighet blev ett varnande exempel för andra svenska skådespelare.
Elektrolytrubbning,
rubbning av kroppens saltbalans, symtom vid abstinens och/eller vid förgiftning.
Elephant (tranquilizer),
slanguttryck för PCP.
Elva,
brasilianskt namn för hasch.
EMIT,
enzyme multiplied immunoassay test. Immunologiskt test som görs för att påvisa eventuella narkotiska substanser i urinen. (Se Narkotikaanalyser i urin och blod.)
Emsel,
slanguttryck för morfin.
ENACO,
Empressa Nacional de la Coca, Perus statliga kokamonopol som formellt har ensamrätt till uppköp av kokablad.
Encounters,
gruppaktiviteter inom narkomanvården. Patienterna (klienterna) möts i grupper, och gör upp med varandra. Terapeuten som leder gruppen försöker attackera förljugna och "flummiga" attityder. Grupperna kan bli högljudda med skrik och gråt. (Se Attackterapi och Synanon.)
Endogen depression,
se Depressioner.
Endokardit,
bakteriell inflammation i hjärtats klaffar, vanlig komplikation till injektionsmissbruk. De bakterier (oftast stafylokocker eller streptokocker) som orsakar inflammationen bärs med blodet till klaffarna, där de slår sig ner. Klaffarna kan smältas ned av infektionen och behöva bytas ut genom kirurgiska ingrepp. Sjukdomen behandlas med höga doser pencillin intravenöst. (Se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk.)
Endorfiner och enkefaliner
är kroppens egna morfiner. Kemiskt rör det sig om peptider, alltså kedjor av aminosyror. Förstadiet till dessa ämnen, proenkefalinet, finns i riklig mängd i hjärnans belöningssystem. Där finns också särskilda mottagare, opiatreceptorer, som kan påverkas dels av endorfinerna, dels av morfin som tillförts utifrån. Forskarna tror att de egna endorfnerna frigörs främst vid stress, då de sannolikt spelar en roll genom att hjälpa människan att uthärda smärta. (Se Opium, morfinpreparat (opiater)..., Beroende av droger, Signalsubstanser och Toleransutveckling. )
Engelenspul,
holländskt slanguttryck för PCP.
Enkefaliner,
se Endorfiner.
Ensidon,
varunamn för opipramol, ett ångestdämpande psykofarmakon, ej vanebildande.
Epena,
hallucinogen drog som utvinns från den röda kådan under barken på trädet virola calophylla som växer i Colombias och Brasiliens regnskogar. Aktiva substanser är DMT och bufotenin. Epena utvinns genom att trädets kåda torkas och sedan hackas fint och blandas med aska. Epena snusas därefter och ger ett snabbt insättande, ca 30 minuter långt rus. Det ger emellertid ofia svår irritation av näsans slemhinna, vilket hos den ovane snusaren resulterar i ett oavbrutet nysande. Epena används av indianstammar i nordvästra Amazonas. Det verkar också som MAO-hämmare, vilket tillsammans med vissa andra medel eller matvaror kan ge allvarliga kombinationseffekter.
Epidemi,
av grekiskans epidemos, spridd bland folket. En epidemi är en farsot, en smittsam sjukdom som drabbar en stor del av befolkningen i ett land eller område. I drogsammanhang kan l HIV/aids nämnas som ett exempel på en. smittsam sjukdom som sprids epidemiskt. Tuberkulos är ett annat exempel. Man talar också om narkotikaepidemier, t ex att USA haft en kokainepidemi. Den växte genom social "smittspridning" till en sådan storlek att var tredje vuxen hört talas om någon med kokainproblem, innan epidemin 1986 vände nedåt. (Se även Utbredningen av narkotikamissbruket.)
Epikris,
sammanfattning av sjukdomsdata.
Epilepsi,
av grekiskans epilepsia, anfall. Ett äldre namn är "fallandesot". Epilepsi är en grupp kroniska sjukdomstillstånd som kännetecknas av krampanfall och ibland medvetslöshet på grund av störda hjärnfunktioner. Det finns genuin epilepsi av okända orsaker och symtomatisk epilepsi, t ex abstinensepilepsi. Epileptiska kramper (grand mal) är vanliga vid överdos av centralstimulantia. (Se Alkohol och Kokain.)
Epoxilim,
se Sniffning av thinner, solution, trikloretylen och andra klorerade kolväten.
Ergotamin,
den mest kända av en serie alkaloider som utvinns ur mjöldryga. Medicinskt används drogen dels vid behandling av migrän, dels inom förlossningsvården och då för att livmodern snabbt ska dra sig samman efter barnets födelse.
Erlenmayer,
Albrecht, tysk läkare som 1885 starkt kritiserade Sigmund Freuds entusiastiska inställning till kokain. Han beskyllde Freud för att ha släppt lös "mänsklighetens tredje farsot" (efter alkohol och morfin).
Erotomani,
extremt starkt sexuellt begär och intresse eller behov av sexuella erövringar. (Se Kokain.)
Ersättningsodling.
I FN:s narkotikapolitik ingår försök att få koka- och opiumodlande bönder att byta till odling av andra lantbruksprodukter, s k ersättningsodling. (Se även Handel med narkotika.)
Erythroxylacae,
familj i växtriket till vilken kokabusken, erythroxylum räknas.
Erythroxylum,
latinskt namn på kokabusken. Ungefär 250 olika arter finns, varav ca 200 förekommer vilt som buskar eller små träd i Sydamerika. Den växer i djungeln eller på öppna fält. Endast två arter, Erythroxylum coca och Erythroxylum novogratense (med varianten E. truxillense), innehåller så mycket kokain i bladen att de odlas.
Erythroxylum coca,
latinskt namn på den mest odlade arten av kokabusken, även kallad boliviansk koka eller huánaco. Arten förekommer inte utanför Sydamerika, med undantag för enstaka exemplar i botaniska trädgårdar. Den har odlats i tusentals år av indianbefolkningen och förekommer knappast längre vild. Busken har stora, ovala, mörkgröna blad. Blommorna är gulvita och växer i grupper på korta stjälkar. Efter blomningen får busken små röda bär.
Erythroxylum coca ipadú,
variant av Erythroxylum coca även kallad amazonaskoka. Den odlas huvudsakligen i Amazonflodens delta. Busken är klenare och har tjockare blad. Nyodling sker med sticklingar, eftersom fröna inte är särskilt livskraftiga. Kokaininnehållet i bladen är lågt, men de används traditionellt genom att torkas och pulvriseras i mortlar. Därefter blandas pulvret med aska och tuggas.
Erythroxylum novogratense,
art av kokabusken (efter Nueva Granada, det gamla spanska namnet för Colombia), även kallad colombiansk koka eller hayo. Busken odlas kommersiellt för bladens relativt höga kokainhalt. Under början av 1900-talet spreds växten till de tropiska delarna av Brittiska samväldet. Växten finns därför som prydnadsväxt i de forna engelska kolonierna på Indiska halvön och i Sri Lanka, Af rika och Jamaica. Java hade i början av seklet stora odlingar av erythroxylum novogratense för industriell utvinning av kokain.
Erythroxylum truxillense,
även kallad trujillokoka, variant av Erythroxylum novogratense. Den odlas längs Perus kust på relativt låg höjd och växer som höga, rikt förgrenade buskar med små, tjocka blad. Arten anses ha den bästa smaken och aromen av alla kokaarter. Den exporteras i stora mängder från staden Trujillo i norra Peru till Coca-Colas extraktfabriker i USA. Numera tas det verksamma kokainet bort från kokamassan innan denna tillförs läskedrycken. (Se Coca-Cola.)
Erythroxylon,
äldre beteckning för kokain.
Escobar, Pablo,
Colombias och världens ledande kokainhandlare på 1980-talet, ledare för Medillinkartellen. Han lät sig fängslas efter förhandlingar med regeringen 1991, mot löfte om att inte utlämnas till USA. Fängelsevistelsen blev snarare en sorts husarrest, där Escobar tilläts ha en stor stab av medarbetare och speciella villkor. Sannolikt har detta gjort att Escobar fortsätter att spela en viktig roll i den internationella kokainhanteringen. Under 1992 iscensattes en dramatisk och uppmärksammad fritagning av Escobar, vilket kan komma att få politiska konsekvenser för Colombia.
Estazolam,
C16H11ClN4, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1970, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Esucos,
varunamn för dixyrazin, ett fentiazinpreparat som har lugnande egenskaper men också motverkar illamående. Eftersom det inte är vanebildande används det mycket inom barnpsykiatrin och alkoholistvården.
Etanol,
kemisk beteckning för alkohol.
Eter, dietyleter,
CH3CH2OCH2CH3, bedövningsmedel som i Sverige numera ersatts av andra säkrare medel. Det används fortfarande allmänt i andra länder, särskilt vid mindre operationer. Eter är en vattenklar, lättflytande vätska med karakteristisk stark lukt. Vätskan reagerar med luftens syre under inverkan av ljus och måste därför förvaras i bruna, väl tillslutna flaskor. Eter började användas som narkosmedel 1846 och innebar då ett stort framsteg, eftersom man kunde göra patienten smärtfri även vid kirurgiska ingrepp vilka tidigare varit ytterst plågsamma. Vid rumstemperatur är eter lättflyktigt och inandas lätt genom en andningsmask. Nackdelarna är att det snabbt kan ge djup medvetslöshet (koma) och andningsstillestånd. I början av 1800-talet blev eter ett populärt missbruksmedel. Människor samlades för att sniffa eller dricka ytterst små mängder, som inom några få minuter gav ett rus vilket varade ca en halvtimme. Det förekommer fortfarande då och då att människor sniffar eter i experimentsyfte eller i brist på andra berusningsmedel. Den obehagliga, starka lukten, explosionsfaran och riskerna för överdoser gör dock att ytterst få missbrukare fortsätter att använda eter om de har andra droger att tillgå. Eter utnyttjas också i tillverkningen av droger, t ex kokain.
Etinamat,
C9H13NO2, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, patenterat 1957 av Schering, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Etklorvynol,
C7H9ClO,lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, patenterat 1956 av Pfizer, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Etonitazen,
C22H28N4O3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1960 av CIBA, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Etorfin,
C25H33NO4, morfinderivat, patenterat 1962, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används huvudsakligen inom veterinärmedicinen för att bedöva stora djur.
Etoxeridin,
(carbetetidin) C18H27NO4, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Ett anständigt liv,
svensk film (1979), en uppföljning av Dom kallar oss mods, en dokumentärfilm om stockholmsnarkomaners liv. I filmen dör Stoffe, en missbrukare. Det är en starkt realistisk och angelägen debattfilm.
Etylalkohol,
kemisk beteckning för alkohol.
N-etylamfetamin,
(N-etyl-1-fenyl-2-metyletylamin), centralstimulerande medel som tillhör gruppen amfetaminer, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Etylism,
alkoholism. (Se Alkohol.)
Etylloflazepat,
C18H14ClFN2O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1970 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
N-etyl MDA eller MDE,
N-etyl-alfa-metyl-3,4-(metylendioxi)fenetylamin, en designad drog med opioida egenskaper, narkotikaklassat enligt förteckning I.
Etylmetyltiambuten,
C15H19NS2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1951 av Burroughs Wellcome, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Etylmorfin,
C19H23NO3, etylderivat av morfin, smärtstillande, hostdämpande och rogivande preparat, narkotikaklassat enligt förteckning III. Varunamn i Sverige är Cocillana-etyfin, Lepheton m fl. Medlet används i ett stort antal hostmediciner. I de koncentrationer det då förekommer är missbruksrisken obetydlig.
Eufomani,
av orden eufori, välbefinnande, lyckokänsla och mani, vurm, besatthet. Eufomani är sjukligt begär efter och beroende av en lyckokänsla, en känsla av välbefinnande. Det är en äldre synonym till narkomani.
Eufori,
stark känsla av lycka och välbefinnande. Alla droger som ger ett rus kan bli föremål för missbruk. Under ruset upplever man eufori eller känner sig euforisk.
EURAD,
Europe against drugs, organisation bildad 1988 av olika europeiska föräldraorganisationer mot narkotika. Organisationens mål är att "bekämpa legaliseringspropagandan och motverka narkotikaspridningen i det gränslösa Europa".
Evasion
innebär att försöka undvika ångestutlösande situationer, att fly undan allt obehag. (Se Försvarsmekanismer.)
Excitation,
excitationsstadium, exciterad. Att vara exciterad är detsamma som att vara uppstämd, upphetsad. Excitation, upphetsning, är en vanlig ruseffekt. I början av ett rus känner man sig ofta upphetsad, uppskärrad och överdrivet livlig. Vid ett maniskt tillstånd kan patienten vara exciterad utan att ha tagit droger. Inom anestesiologin talar man om ett särskilt excitationsstadium. Det rör sig då om det inledande stadiet av en narkos. Man talar också om att den exciterade patienten som skall sövas befinner sig i ytlig narkos.
Experimentellt bruk,
här av narkotika. I 15-25-årsåldern experimenterar många med legala och illegala droger. Det kan ta sig formen av självmedicinering med lugnande tabletter (som ofta tas ur hemmets förråd), rökning av hasch eller marijuana i vänners lag eller rökning av kokain och heroin. Vissa fältstudier har visat att det endast är 20 procent av alla dem som då och då experimenterar med droger som fortsätter användningen under en längre tid. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk, Missbrukarkarriären och Orsaker till bruk och missbruk av droger.)
Exponeras, exposition,
av latinets exponere, sätta/ställa ut och expositio, utställning. I detta sammanhang talar man om att exponeras (utsättas) för droger. Både för uppkomsten och behandlingen av drogmissbruk är det av stor betydelse i vilken grad en person exponerats eller exponeras för droger. Den som under tonåren råkar tillhöra ett gäng som flitigt umgås med allehanda droger blir lättare missbrukare. När missbrukaren under behandling skall vända drogerna ryggen, måste han undvika sådana situationer där han kan utsättas för närvaro (exposition) av drogerna - knarkarkvartar, systembolag etc.
Externalisera,
psykologisk term som innebär att man lägger något utanför sig själv, projicerar. Ordet används om känslor av ångest och hot. (Se Försvarsmekanismer.)
Extrakt,
av latinets extractus (till extrahere, dra ut), läkemedel med verksam substans från växt- eller djurriket. Substansen dras ut med hjälp av vattenlösningar eller organiska lösningsmedel (alkohol, eter etc).
Extrapyramidala symtom,
symtom som beror på skador eller funktionsrubbningar i de delar av hjärnan som styr och balanserar motoriken. Skadorna sitter i nervbanor som ligger utanför pyramidbanorna, dvs nervbanorna för viljemässigt utförda rörelserdärav namnet extrapyramidala. Symtom på störningar i extrapyramidala systemet är vanliga vid centralstimulantiamissbruk. Kroppens rörelser blir flaxiga och grova. Gången kan bli bredspårig. Småryckningar i ansiktets muskulatur (paramimier) kan tillkomma. Fingrarna kan inte hållas stilla utan spretar isär ofrivilligt. Likaså kan händerna vrida sig utan viljans kontroll. Om symtomen blir så uttalade att de inte går tillbaka under missbruksfria perioder, talar man om amfetaminutlöst chorea eller danssjuka.
Eye openers,
slanguttryck för centralstimulantia.
 


[ F ]


F eller fake cocaine,
slanguttryck för fenkamfamin (Reactivan).
Fahlström, Öyvind,
(1928-1976), konstnär och författare, förgrundsgestalt inom den svenska konkretismen. Han intog en starkt kontroversiell ståndpunkt i drogfrågan under 1960-talet. Fahlström uppträdde bl a i ett debattprogram i TV med en pipa hasch, vilket väckte stort uppseende.
Faithfull, Marianne,
(f 1946), engelsk sångerska. Hon debuterade 1964 i musikgruppen Rolling Stones, och var 1967-1970 starkt knuten till Mick Jagger och fick sitt genombrott med dennes låt Sister Morphine (1971). Hon har varit overksam som artist under långa perioder på grund av narkotikamissbruk men gjorde framgångsrik comeback 1979.
Familjeförhållanden.
Narkomanernas egen familj påverkas starkt av tragedin att ha en anhörig som missbrukar narkotika. Det vanligaste är att skuldkänslor låser familjemedlemmarna. Föräldrarna frågar sig ängsligt vad de har gjort för fel i sin uppfostran, eftersom de fått en son eller dotter som knarkar. Narkomanen i sin tur vet att han gör orätt mot sina anhöriga och skjuter skuldkänslorna framför sig genom att fly ännu djupare in i missbruket. Ofta kommer strukturen i drabbade familjer att få en speciell karaktär. Missbrukaren blir kanske det svarta fåret, åskledaren för all aggressivitet i familjen. Familjemedlemmar kan också bli så djupt involverade i problemet att det råder oklarhet om rollfördelningen. Modern kan t ex flytta över all kärlek hon hyst för maken till sin krävande narkotikamissbrukande son - maken känner sig då försummad och blir kanske svartsjuk. Gränserna mellan de olika familjemedlemmarna förskjuts. En dotter kan t ex få för sig att det är hennes fel att modern blivit alkoholist och tar ensam på sig allt rehabiliteringsarbete. Familjen söker emellertid trots påfrestningarna upprätthålla en balans inåt och utåt. Den sociala fasaden är viktig. Under denna kan kvävande psykologiska mönster uppstå. Missbrukaren kan kanske varken bryta sig loss ur dessa eller ur missbruket. Det finns ofta även andra problem inom familjerna. Inte mindre än 33 procent av vuxna svenska narkomaner har nära anhöriga som också missbrukar, oftast alkohol. Hos 18 procent av dem har det funnits psykisk sjukdom i familjen. De anhöriga kan ofta spela en viktig roll i rehabiliteringen eller vården av missbrukare. Prognosen är bättre för den som har familj. Inom modern alkoholist- och narkomanvård, involverar man exempelvis regelbundet de anhöriga, genom att dessa får delta i slutet av en behandlingsvistelse eller i eftervården. Inom Föräldraföreningen mot narkotika kan föräldrar få hjälp att vända sina egna skuldkänslor och destruktiva mönster så att de kan bistå sina barn i försöket att bryta missbruket. (Se i övrigt Orsaker till bruk och missbruk av droger.)
Familjehem,
en vårdform där enskilda familjer under en längre tid i sina hem tar emot en eller några få missbrukare. Hemmen brukar specialisera sig antingen på barn under 18 år med missbruksproblem och anpassningssvårigheter (s k HVB-hem, dvs hem för vård eller boende), eller på vuxna narkomaner. Socialtjänsten står för kostnaderna och för tillsynen. (Se Familjevård för vuxna narkomaner och Skånegårdar.)
Familjeterapi.
Om narkotika- eller alkoholmissbrukaren ännu har sin familj omkring sig, är det ofta mot denna han spelar ut sitt missbruk. Genom sina återfall och det ständiga behovet av hjälpinsatser kan han provocera sin familj att visa omsorg och kärlek. Familjemedlemmarna är alltså mer eller mindre mot sin vilja indragna i missbruket, återfallen och behandlingsförsöken. De behöver därför också terapi. Familjeterapeuter som arbetar enligt en systemteoretisk modell söker i varje familj analysera strukturen, dvs hur olika familjemedlemmar kommunicerar med varandra och vilka roller de spelar, särskilt när det gäller inbördes konflikter. Målet för terapeuten är att familjemedlemmarna skall kunna tala öppet med varandra och att de inte onödigtvis skall ta på sig skuld. I stället skall de i konstruktiv anda gå in för att bli "allierade" i kampen mot missbruket. De anhöriga får också lära sig att ställa krav och sätta gränser för sitt engagemang. Familjeterapi kan också bedrivas på ett direkt problemlösande sätt. Terapeuten försöker i denna behandling att få familjemedlemmarna aktivt involverade i olika planer för att hjälpa alkoholisten eller narkomanen att bryta med sitt missbruk. Om missbrukaren börjar sköta sig, kan han kanske få någon form av belöning från någon av de andra i familjen. Han kan t ex erbjudas ett arbete eller hjälp med de värst besvärande skulderna. Även om missbrukaren själv skulle vara negativ till all behandling, inklusive familjeterapi, går det att börja med att behandla familjemedlemmarna. Ofta drivs missbrukaren så småningom till att delta, detta på grund av nyfikenhet. Det är ju ändå om honom samtalen handlar. Missbrukaren får senare själv välja om han vill komma till terapitiderna eller inte. Det visar sig nämligen att det går att påverka situationen positivt även om huvudpersonen själv uteblir.
Familjevård
för vuxna narkomaner. Familjevården erbjuder vuxna narkomaner att under en tid av bortemot två år bli en del av en familj som bor på en gård på landet. Familjevårdens styrka är att gästen får del av en läkande värme och gemenskap, samtidigt som han genom värdfamiljens konkreta exempel lär sig hur man hanterar vardagens problem och mänskliga relationer. Gästen får delta i arbetet på gården och tillbringa fritiden med familjen. Denna består inte av professionella behandlare utan är en vanlig familj, som har vilja och förmåga att hjälpa andra människor. Värdfamiljerna på gårdarna är organiserade i familjevårdsenheter där man stöder varandra och får råd av gemensamma konsulenter. Om det behövs, anlitas läkare och psykologer från den offentliga vården. Familjevården, organiserad i RFF (Riksförbundet för familjevård), erbjuder ca 300 vårdplatser till kommunerna och kriminalvården. Familjevården är en alltigenom svensk företeelse, och någon motsvarighet till denna typ av vård för vuxna narkotikamissbrukare finns inte utomlands. Den första familjevårdsverksamheten organiserades under 1970-talet inom RFHL i Småland (Smålandsgårdar) och kring det mönsterbildande behandlingshemmet Ljungstorps gård (Skånegårdar), drivet av makarna Lena och Christer Schildt. När gästerna kommer till en gård, brukar de genast få ansvara för utfodringen av djuren och renhållningen i ladugården. De får öva sig i tålamod och uthållighet genom att sköta hästar och lära sig rida. Djuren är tillgivna, de erbjuder en varm bringa om man behöver gråta ut! Med tiden får gästerna hjälpa till med gårdens övriga sysslor, skogsavverkning, matlagning etc. Det tar olika lång tid för de nya "barnen" att börja känna trygghet och stabilitet. Många av missbrukarna har aldrig upplevt ett fungerande hem. De har en svår period i början då de måste klara kontlikter och spänningar utan bedövande droger. Uppfostran måste därför vara på en och samma gång vänlig, förtroendeskapande, fast och konsekvent, vilket kan ge upphov till trotsreaktioner. Mellan gästerna på de olika gårdarna inom en familjevårdsenhet utvecklas kamratskap och lojalitet. Gemensamma träffar, utflykter och semesterresor stärker sammanhållningen. Fritiden fylls med sådan verksamhet som tilltalar de flesta och tillgodoser behovet av fysisk aktivitet, t ex handboll, fotboll och tyngdlyftning.
FAMN,
Föreningen Artister Mot Narkotika, sammanslutning av huvudsakligen artister, musiker, författare och producenter. Föreningens syfte är "att förebygga narkotikamissbruk genom att ge saklig information om narkotika problemet och att motarbeta knarkpropaganda och flumkultur". Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden, grundades 1982 som Föreningen Up(p)landica och bytte 1983 till det nuvarande namnet. Organisationen arbetar bl a med upplysningsverksamhet i skolorna och olika artistgalor mot narkotika.
Farmaceut,
av grekiskans pharmakeutes, person som tillreder läkemedel, giftblandare. En farmaceut har apotekar-, farm kand- eller receptarieexamen.
Farmaci,
läran om läkemedlens sammansättning och kemisk-fysikaliska egenskaper, hållbarhet osv.
Farmako-,
läkemedels-.
Farmakodynamik,
läran om läkemedlens verkningsmekanismer. (Se beskrivningar av verkningsmekanismerna under varje enskilt narkotiskt preparat och under de preparat, t ex antidepressiva, som kan komma ifråga i samband med behandling av missbrukare.)
Farmakognosi,
läran om naturprodukter vilka används som läkemedel eller vid framställning av läkemedel.
Farmakokinetik,
av grekiskans kinesis, rörelse. Begreppet står för läkemedlens öde i organismen. Med farmakokinetik menas de processer som läkemedlen och de narkotiska ämnena genomgår i organismen: 1) absorption (upptag i kroppen t ex genom slemhinnor), 2) distribution (fördelning i kroppen), 3) metabolism eller nedbrytning (detta kallas också biotransformation), 4) clearance (fördelning mellan olika organ och vävnader i kroppen) och 5) exkretion eller utsöndring. Farmakokinetiken är en underavdelning till den kliniska farmakologin. För varje läkemedel eller narkotiskt preparat finns en särskild s k farmakokinetisk profil. I de flesta fall gäller att dosering på fastande mage ger snabbare absorption och högre koncentration i blodet. Endast genom injektioner direkt i blodbanan kan 100 procent biologisk tillgänglighet av en substans uppnås, dvs allt går in i systemkretsloppet. En del läkemedel absorberas över huvud taget inte alls från tarmen, då de förstörs av mag-tarmsekretet, och man talar då om biologisk tillgänglighet ned till 0 procent. En del läkemedel omvandlas i levern. Om levern är skadad, kan nedbrytningen av ett läkemedel bli långsammare. Vid nedsatt njurfunktion kan utsöndringen försvåras. Om en person samtidigt använder sig av alkohol och cannabis, bryts båda ned långsammare (interaktion). Nedbrytningen av olika läkemedel t ex bensodiazepiner, sker också långsammare hos en person i hög ålder. När en patient behandlas med läkemedel är det ibland nödvändigt att kontrollera att medlet dels finns i tillräcklig koncentration för att kunna bota en sjukdom, dels inte ackumuleras i kroppen. Detta gäller särskilt vid mer långvarig behandling, t ex med läkemedel mot depression. Därför tas med jämna mellanrum stickprov på plasmakoncentrationen av substansen i fråga. Proverna kan analyseras på särskilda klinisktkemiska laboratorier inom sjukvården.
Farmakologi,
läran om läkemedlens inverkan på normala och sjukliga processer hos djur och människor (också om deras inverkan på mikroorganismer), och om hur alla levande organismer bryter ned och förändrar läkemedlen efter intag. Farmakologi indelas i basal farmakologi och klinisk farmakologi. Basal, grundläggande, farmakologi är kunskapen om alla läkemedel, vilken baserar sig t ex på djurförsök (försök in vivo = i livet) eller på experiment med isolerade organ eller organismer (försök in vitro = i glaset). Klinisk farmakologi är den praktiska användningen av läkemedel vid sjuksängen. Inom vetenskapen farmakologi ryms alla kliniska erfarenheter av att använda läkemedel eller, som det också heter, att bedriva farmakoterapi.
Farmakon,
(plur farmaka), är det grekiska ordet för gift, drog, läkemedel. Det ingår i en rad språkliga sammansättningar som har med läkemedel att göra. Med läkemedel menas kemiska substanser och preparat som används för att förebygga, bota eller lindra sjukdomar eller symtom på sjukdomar (terapeutiska medel) eller för att påvisa sjukdomar (diagnostika). I dagligt tal säger man omväxlande läkemedel, mediciner eller mer ålderdomligt medikamenter.
Farmakopé,
officiell av myndigheterna fastställd läkemedelsförteckning samt föreskrifter för deras beredning och tillverkning. Den första svenska farmakopén, Pharmacopoeia Holmiensis galenochymia, utgavs 1686 av Collegium medicum. Hundra år senare kom den andra, Pharmacopea svecia (1775), i vilken bl a Linné hade medverkat. Dess åttonde upplaga (1901) trycktes på svenska i Svenska farmakopén. En gemensam nordisk farmakopé utgavs 1964 men ersattes 1978 av en europeisk, European Pharmacopae.
Farmakoterapi,
farmakologisk behandling, behandling med läkemedel.
FAS,
fetalt (av lat fetus, foster) alkoholsyndrom, alkoholskada som uppstått i fosterlivet. Vid kraftigt alkoholmissbruk under graviditet kan fosterutvecklingen störas. Detta sker oftast tidigt under graviditeten. Barnen kan utveckla lindriga beteendestörningar, de kan t ex bli hyperaktiva, aggressiva eller få psykosomatiska symtom. Den allvarligaste komplikationen är FAS. Barnen med detta syndrom har ett karakteristiskt utseende med korta ögonspringor, dåligt utvecklad överkäke samt litet huvudomfång i förhållande till längd och graviditetsålder. I kombination med detta kan även andra missbildningar uppkomma, t ex hjärtfel eller felställningar i olika leder. Sedan 1980-talet har en intensiv upplysningsverksamhet ägt rum på de svenska mödravårdscentralerna för att informera blivande mödrar om vikten av punktnykterhet, dvs att man inte dricker alkohol under graviditeten och självklart inte heller brukar narkotika. Till följd av denna upplysningskampanj har antalet nyfödda barn med FAS minskat i Sverige.
FASS,
Farmaceutiska specialiteter i Sverige, en årligen utkommande läkemedelskatalog utgiven av läkemedelstillverkarna. Det finns även en Patient-FASS, som riktar sig till allmänheten och är skriven på ett enklare och ledigare språk. (Se även LIF, RUFI och Läkemedelsindustrin.)
Fassbinder,
Rainer Werner, (1945-1982) tysk filmregissör, skådespelare och teaterman. Han arbetade i ett maniskt tempo och hann göra 41 långfilmer och många uppmärksammade teaterföreställningar. Den tretton timmar långa TV-serien Berlin Alexanderplatz och flera av hans filmer, som blottar dubbelmoralen främst i efterkrigstidens Tyskland, har blivit klassiker. Han var en lysande begåvning och blev en dyrkad kultperson för en hel generation tyska skådespelare. Mot slutet av sitt liv blev han allt svårare beroende av främst kokain, men även andra droger. Vid sin död arbetade han bland annat med en filmatisering av Pitigrillis roman Kokain.
Fast balls,
slanguttryck för amfetamin.
Fattigmanskokain,
slanguttryck för kokain som snusas.
Fattigmans LSD,
slanguttryck för skalet av bananer som troddes ge ett psykedeliskt rus. (Se Mellow Yellow.)
FDA,
se Food and Drug Administration.
Fenadoxon,
C23H29NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fenampromid,
C17H26N2O, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fenazocin,
C22H27NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fencyklidin,
PCP, C17H25N, angel dust, ängladamm, hallucinogent medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det användes ursprungligen inom veterinärmedicinen som narkosmedel. Medlet har varit föremål för omfattande missbruk i USA, se Hallucinogena droger.
Fendimetrazin,
C12H17NO, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Fenedrin,
varunamn för amfetaminpreparat tillverkat av Astra, mycket populärt missbrukspreparat under 1950-talet. Medlet blev indraget som läkemedel i Sverige i december 1954.
Fenemal,
varunamn för fenobarbital.
Fenetyllin,
centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fenkamfamin,
C15H21N, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Fenmetrazin,
C11H15NO, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det såldes tidigare i Sverige som bantningsmedlet Preludin.
Fenobarbital,
C12H12N2O3, långtidsverkande lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, patenterat 1911 av Bayer. Medlet är narkotikaklassat enligt förteckning V. Varunamn i Sverige är Fenemal. Fenobarbital har inom den danska sjukvården fått en vidsträckt användning vid alkoholabstinens. I Sverige används preparatet främst vid epilepsi. Det kan vara ett värdefullt medel mot abstinensepilepsi under avgiftning.
Fenomorfan,
C24H29NO3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fenoperidin,
C23H29NO, anestesipreparat som tillhör gruppen opioider. Medlet liknar morfin och petidin men har betydligt kraftigare bedövande och andningshämmande effekt. Det är narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Lealgin (injektionsvätska).
Fenproporex,
C12H16N2, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Fentanyl,
C22H28N2O, bedövningsmedel som tillhör gruppen opioider. Dess verkan liknar morfinets men med kraftigare bedövande och andningshämmande effekt. Det är narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Leptanal, Leptanal comp (injektionsvätska). Fentanylpreparat eller fentanyler är också en typ av designade droger. De dök upp 1976 på den illegala marknaden i Kalifornien under namnet china white och har sedan spridits över västvärlden. De tros ha orsakat ett hundratal dödsfall bland de heroinister som testat drogerna. Den giftigaste av fentanylerna, trimetyl-beta-hydroxi-fentanyl, är upp till tusen gånger starkare än heroin. I kemiskt avseende är fentanylerna olika morfinpreparaten. De upptäcks inte vid rutinundersökningar, eftersom de inte syns i urinprov som spårar opiater.
Fentermin,
C10H15N, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn är Mirapront.
Fentiaziner,
samlingsnamn för en grupp neuroleptika, läkemedel som används mot psykoser.
1-fenyl-2-butylamin,
centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fetopati,
fosterskador. Mest väldefinierad är alkoholfetopati eller FAS (fetalt alkoholsyndrom). (Se Graviditet och narkotikamissbruk.)
Fifty,
slanguttryck för LSD.
Film och droger.
Alltsedan filmens födelse har drogberoende varit ett återkommande tema i spelfilmer. Den legendariske Hollywoodregissören D W Griffith spelade t ex in den melodramatiska filmen For his son (1911), vilken handlar om en läkare som uppfinner en läskedryck spetsad med kokain. Läkaren blir förmögen men sonen dör i hans armar i sviterna av drycken. En av Hollywoods unga stjärnor på uppåtgående, Wallace Reid, dog i en morfinöverdos mitt under arbetet i en Hollywoodstudio ( 1923). Hans efterlevande maka Dorothy Davenport producerade den uppmärksammade antidrogfilmen Human Wreckage (1923). Drygt tio år senare gjordes den överdrivet melodramatiska Reefer Madness (1936), som handlar om hur välanpassade människor plötsligt förvandlas sedan de lurats att röka cannabis. Charlie Chaplins sista stumfilm Moderna tider (1936) innehåller en klassisk kokainscen. The Man with the Golden Arm (1955) med Frank Sinatra och Kim Novak i huvudrollerna handlar om en pokerspelares heroinberoende. 1960-talets mest omtalade drogfilm var Easy Rider (1969). Dennis Hopper och Peter Fonda spelar två rotlösa män som finansierar sin motorcykelresa genom USA med att langa narkotika. Filmen innehåller utdragna scener som försöker beskriva LSD-hallucinationer och cannabisrus. I kölvattnet efter hippievågen följde en rad komedier och musikfilmer som Får jag kyssa din fjäril (1968) med Peter Sellers och vidare den Oscarsbelönade dokumentära konsertfilmen Woodstock (1970). 1971 gjordes filmen Panic in Needle Park som skildrar ett par unga heroinister. Needle Park är ett slanguttryck för ett område på västsidan av övre Manhattan. Samma år hade den första av French Connection-filmerna med Gene Hackman i huvudrollen premiär. Den bygger på en verklig händelse där narkotikapolisen Eddie Eagan hittade ett heroinparti värt tiotals miljoner kronor gömt i en känd fransk TV-personlighets bil. Han nystade sedan upp en av dåtidens viktigaste narkotikahärvor. Den första Cheech & Chongfilmen Upp i rök (1978) var en absurd komedi om två ständigt marijuanarökande cannabislangare. Hippiemusikalen Hair filmatiserades av Milos Forman 1979. Filmatiseringen av böckerna Wir kinder vom Bahnhof Zoo och Bright Lights Big City (1988) väckte uppmärksamhet i sina genrer under 1980-talet. De främsta svenska filmerna om narkotikamissbrukarnas liv är Stefan Jarls och Anders Lindqvists dokumentär Dom kallar oss mods (1968) och dess uppföljare Ett anständigt liv (1979) om samma huvudpersoner.
Firre,
slanguttryck för en dos heroin.
First line,
slanguttryck för morfin.
Fives,
slanguttryck för amfetamin.
Fix,
slanguttryck för en dos heroin, avser främst injektion av opium, morfin eller heroin.
Fladder,
slanguttryck för motoriska störningar under amfetaminpåverkan. De yttrar sig i oprecisa flaxande eller skruvande rörelser med armar och ben samt ryckningar i ansiktsmuskulaturen. (Se även Chorea, Extrapyramidalt syndrom och Amfetamin.)
Flag root,
slanguttryck för kalmusrot.
Flake, flakes, forwards,
slanguttryck för centralstimulantia.
Flashbacks,
se Återtrippar.
Flats,
slanguttryck för LSD.
Flea powder,
slanguttryck för heroin.
Fleischl von Marxow, Ernst,
(1846-1891) en av de patienter som av Sigmund Freud ordinerades kokain för att bota morfinism, men som i stället blev svårt dubbelberoende av kokain och morfin. Fallet blev mycket uppmärksammat, och Freud tvingades delvis ompröva sin positiva inställning till kokain.
Flippa, flippa ut,
bli personlighetsförändrad eller förvirrad efter användning av narkotika, från början ett slanguttryck bland narkomaner men numera ett vardagligt uttryck.
Flower of the virgin,
slanguttryck för ololuiqui [Fel! Korrekt stavning är oloLIUqui].
Flower power,
blommornas makt, pacifistiskt slagord under hippieepoken. Språkligt anknyter uttrycket till Black power (svart makt), ett slagord för några av 1960-talets revolutionära organisationer bland den svarta befolkningen i USA. Begreppet Flower power användes ofta för att karakterisera olika former av aktiviteter, som att exempelvis sätta rosor i gevärspipor, dela ut blommor till polisen vid demonstrationer eller måla psykedeliska blommotiv på kroppen.
Fluanxol,
varunamn för flupentixol.
Fludder,
slanguttryck för lugnande, sömngivande och ångestdämpande medel.
Fludiazepam,
C16H12ClFNO2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1962 av Hoffman-La Roche. Medlet är narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Flufenazin,
neuroleptika. Varunamn i Sverige är Pacinol (tabletter) och Siqualone (tabletter, injektionsvätska).
Flugsvampar,
på latin amanita, släkte av skivlingar med ett tiotal arter i Norden, varav vissa är dödligt giftiga. Vissa flugsvampar har sedan mer än 6 000 år använts som berusningsmedel i många kulturer och har bland annat satts i samband med vikingarnas bärsärkagång. Vissa sibiriska folkstammar brukade spara urinen efter ett rituellt religiöst bruk av röd flugsvamp, så att den sedan kunde drickas av andra. Drogen kunde på så sätt återanvändas fyra till fem gånger innan den förlorade sin kraft. Om den föregående brukaren överlevt ruset hade den nästföljande goda chanser att överleva då han i sin tur drack. I vår tid används röd flugsvamp ibland av grupper som vill anknyta till äldre tiders religionsutövning. Förväxlingsrisken, de svårkontrollerbara aggressionsutbrotten och doseringssvårigheterna gör missbruk av röd flugsvamp mycket vanskligt. Flugsvampar är skivlingar med en hatt som har lätt löstagbara fäll. Vissa arter är dödligt giftiga, särskilt amanita phalloides som har grön-, brun- eller vitaktig hatt och den spetshattade vita flugsvampen, amanita virosa. Den något mindre giftiga vanliga röda flugsvampen, amanita muscaria, har tillsammans med den panterfläckiga flugsvampen, amanita pantherina, och den bruna flugsvampen, amanita regalis, använts som berusningsmedel i många kulturer, se ovan. Flugsvamparna innehåller den verksamma substansen ibotensyra och dess metaboliter muskimol och muskazon och i små mängder muskarin. En missbruksdos består vanligen av en till tre medelstora röda flugsvampar. Giftverkan varar i 6-8 timmar. Huvuddelen av de verksamma ämnena passerar oförändrade ut i urinen. Ruset har beskrivits som en blandning av alkohol- och cannabisrus. 15-20 minuter eher förtäringen uppträder en viss avtrubbning, ibland i kombination med förvirring, torrhet i munnen, flämtande andhämtning, domningar i armar och ben, kräkningar och diarré. Därefier följer i allmänhet ett ca två timmars halvsovande drömtillstånd som karakteriseras av eufori med hörseloch synhallucinationer. Efter uppvaknandet fortsätter hallucinationerna med kraftigt förvrängd rumsuppfattning. Ruset varar i sin helhet 6-8 timmar. Röd flugsvamp kan ge paranoida reaktioner med stark aggressivitet, ett blint raseri. Detta kan vara den medicinska förklaringen till att drogen satts i samband med vikingarnas bärsärkagång. Långvarigt bruk leder till mental avtrubbning. På grund av stora individuella skillnader mellan olika svampars giftinnehåll är drogen svår att dosera. Överdoser kan ge delirium och koma (djup medvetslöshet) och leder i vissa fall till döden, vanligen förorsakad av hjärtkollaps. Behandling vid överdos: snabb transport till sjukhus, där ventrikeltömning sker och kol ges. Natriumsulfat ges för att påskynda tarmpassagen. Dialys är ofta nödvändigt vid flugsvampsförgiftning för att snabbt få bort de giftiga substanserna ur kroppen. I övrigt behandlas symtomen. Bensodiazepiner eller neuroleptika kan ges för att mildra de psykiska symtomen under avgiftningen. Behandling med antidot (motgift) kan rekommenderas i vissa fall.
Flunitrazepam,
C16H12FN3O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1963 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Flunitrazepam NM Pharma (tabletter), Flunitrazepam Bota (tabletter) och Rohypnol Roche (tabletter).
Flupentixol,
C23H25F3N2OS, antipsykosmedel, patenterat 1963, ej narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Fluanxol (tabletter och injektionsvätska).
Flurazepam,
C21H23ClFN3O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1963 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fly agaric,
slanguttryck för den röda flugsvampen amanita muscaria.
Flygande matta.
I sagan om Aladdin och den flygande mattan i Tusen och en natt förkortas eller förlängs tid och geografiska avstånd. Man har menat att den okända sagoförtäljaren måste ha inspirerats av cannabisrus. (Se Cannabis.)
Flying saucers,
slanguttryck för morning-glory seeds.
Fläckborttagningsmedel,
se Trikloretylen och Sniffning av thinner, solution, trikloretylen och andra klorerade kolväten.
FMA,
Förbundet Mot Alkoholskador, partipolitiskt och religiöst obunden ideell organisation. Enligt sitt handlingsprogram är förbundets huvudsakliga uppgift "av preventiv karaktär, vilket innebär att på saklig grund bedriva utbildning och opinionsbildning i alkohol- och narkotikafrågor. Förbundet vill i första hand engagera personer som är - vad vi i dagligt tal kallar - normalkonsumenter av alkohol, men som upplever skadorna av alkohol- och narkotikamissbruk så allvarliga för både individ och samhälle att de under organiserade former vill bidra i kampen mot skadeutvecklingen". Organisationen har sitt kansli i Härnösand.
FMN,
se Föräldraföreningen mot narkotika.
FN:s Narkotikakommission,
se FN:s narkotikaorgan.
FN:s Narkotikafond,
se FN:s narkotikaorgan.
FN:s narkotikakonventioner.
Förenta Nationernas tre narkotikakonventioner, som undertecknats av en majoritet av FN:s medlemsländer, är vägledande för de nationella narkotikalagstiftningarna. Den allmänna narkotikakonventionen (The Single Convention on Narcotic Drugs) från 1961 begränsar användningen av narkotika till medicinska och vetenskapliga ändamål. Ett land som anslutit sig till konventionen förbinder sig att straffbelägga produktion och försäljning av narkotika för ickemedicinskt bruk och att kontrollera all legal tillverkning, handel och distribution. I konventionen regleras de "klassiska" narkotiska preparaten som opium, cannabis och koka. Psykotropkonventionen (Convention on Psychotropic Substances), även kallad Wienkonventionen, från 1971 behandlar kontrollen av psykotropa ämnen, dvs hallucinogener, centralstimulantia, sömnmedel och lugnande medel. Narkotikabrottskonventionen, FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. (Convention Against Illicit Trafficking in Narcotic Drugs and Psychotropic Substances) från 1988 syftar till att förstärka det internationella samarbetet och effektivisera insatserna mot den illegala narkotikahanteringen. De länder som ratificierat konventionen förbinder sig att straffbelägga dels illegal produktion, försäljning och innehav av narkotika, dels förfaranden vilka innebär att vinsterna från den illegala marknaden döljs eller omsätts.
FN:s narkotikaorgan.
Förenta Nationernas generalförsamling har det yttersta ansvaret för den internationella narkotikakontrollen. Under denna fnns ett komplicerat administrativt nätverk av olika organ som har hand om narkotikafrågorna. Generalsekreteraren och FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) har under sig FN:s Narkotikakommission (CND), som är det centrala organet för narkotikakontrollen. Kommissionen består av 40 medlemmar som utses av ECOSOC. Den sammanträder en gång om året. Huvuduppgifien är att övervaka hur narkotikakonventionerna följs och att besluta om vilka nya medel som skall sättas upp på narkotikaförteckningarna. Detta skall ske i nära samarbete med Världshälsoorganisationen (WHO) som också har förslagsrätt. Narkotikadivisionen (DND) är en administrativ enhet som sorterar direkt under generalsekreteraren och som samtidigt är Narkotikakommissionens sekretariat. Divisionen samlar in statistiska och andra uppgifter från medlemsländerna om exempelvis produktion, beslag och handel med narkotika. DND har också till uppgift att bistå med experthjälp särskilt till utvecklingsländerna. Narkotikadivisionen sammanställer rapporter till Narkotikakommissionens årliga möten och utger nyhetsbrevet Information Letter och tidskriften Bulletin on Narcotics. Internationella narkotikakontrollstyrelsen (INCB) är ett självständigt organ som skapades i samband med undertecknandet av Single Convention. Den består av 13 medlemmar som väljs av ECOSOC på femåriga mandatperioder och som under den tiden inte skall representera sitt land utan fungera som opartiska experter. INCB:s främsta uppgift är att övervaka och begränsa odling och produktion, så att det blir en balans mellan det medicinska och vetenskapliga behovet av narkotika och den faktiska produktionen. FN:s narkotikafond (UNFDAC) bildades 1971 för att komplettera de övriga FN-organens verksamhet och effektivare kunna få fram resurser till konkreta hjälpprogram. Fonden får inte sina pengar ur FN:s ordinarie budget utan finansieras genom frivilliga bidrag från länder, organisationer och enskilda. En av fondens viktigaste verksamheter har varit att driva olika projekt för ersättningsodling och landsbygdsutveckling bland opiumodlare i Sydostasien och kokaodlare i Latinamerika. På grund av en omfattande kritik mot narkotikaorganens ineffektivitet, bl a från Sverige, inkallades 1990 en särskild session i FN:s generalförsamling om narkotikafrågor. Den resulterade bl a i en särskild resolution (45/197), där generalsekreteraren fick i uppdrag att samla alla FN:s narkotikaorgan "under en hatt" i ett enhetligt program kallat United Nations International Drug Control Programme, UNDCP, med säte i Wien. Det knöts starka förhoppningar till att detta skulle innebära en väsentlig effektivisering av verksamheten. Trögheten i FN-systemet har dock gjort att man trots detta tvingats att behålla några av de äldre organen, eftersom de tillkommit efter olika internationella överenskommelser som är svåra att ompröva.
Fobi,
av grekiskans phobos, fruktan, skräck. En fobi är en intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser. Exempel är agorafobi, (torgskräck, rädsla för öppna platser) och klaustrofobi (cellskräck, rädsla för slutna rum). Ett vanligt symtom hos missbrukare under behandling är sociala fobier. Den före detta missbrukaren får ångestattacker då han i olika situationer måste uppträda opåverkad av droger, t ex åka buss ensam eller yttra sig i grupp. Detta behandlas genom träning, rollspel och/eller beteendeterapi.
Fo, Dario,
(f 1926), italiensk dramatiker, regissör och teaterledare. I den groteska farsens form har Dario Fo gisslat samtiden, bl a i pjäserna Inget går upp mot mammas gräs (1976) som handlar om cannabis, och Påven och häxan (1990) där påven figurerar i narkotikaaffärer.
Fojf,
slanguttryck för hasch.
Folkhälsoinstitutet
inrättades den 1 januari 1992 med uppgift att driva folkhälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete. Alkohol- och drogfrågor skall spela en väsentlig roll i institutets arbete. Folkhälsoinstitutet har övertagit flera uppgifter från Socialstyrelsen, Socialdepartementet och de många mindre arbetsgrupper som på regeringens uppdrag tidigare handlagt exempelvis informationsverksamhet på drogområdet.
Folkodin,
etylderivat av morfin, hostdämpande och rogivande preparat, narkotikaklassat enligt förteckning III. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Food and Drug Administration,
FDA, federal myndighet i USA som bildades 1927. FDA har Kongressens uppdrag att inspektera, testa, godkänna och upprätta säkerhetsregler för livsmedel, livsmedelstillsatser, läkemedel och kosmetika. Särskilt myndighetens godkännande och indragning av olika läkemedel har ett världsomspännande inflytande, eftersom kontrollmyndigheter i andra länder ofta lägger stor vikt vid FDA:s bedömningar.
Footballs,
slanguttryck för amfetamin.
Fortalgesic,
narkotikaklassat enligt förteckning III, varunamn för pentazocin, ett syntetiskt morfinpreparat. Medlet är eftertraktat bland narkotikamissbrukare när de inte kan få tag på heroin.
Forte
anger att ett läkemedel har en högre styrka än dess standarddos.
Forwards,
slanguttryck för amfetamin.
Fosterskador,
se Graviditet och narkotikamissbruk.
Freebase-rökning,
se Kokain och kokainbas.
Free Clinics,
se Haight Ashbury Free Clinics.
French Connection,
1) benämning på den organiserade narkotikamaffian i Marseille som under 1960- och 70-talen hade en ledande roll i världens narkotikahandel. Den importerade stora mängder opiater från Mellanöstern, förädlade dessa till heroin i laboratorier i Marseille och exporterade därefter den färdiga produkten till USA:s och Europas storstäder. 2) titel på en film av William Friedkin från 1971 med Gene Hackman i huvudrollen. Filmen handlar om heroinimporten från Marseille till New York. Den fick fem Oscars. Det gjordes senare en uppföljning, French Connection II (1975) samt TV-filmen Popeye Dole (1986). (Se även Film och droger.)
French quaalude,
slanguttryck för metakvalon.
Freud, Sigmund,
(1856-1939), österrikisk neurolog och grundare av psykoanalysen. När han var 28 år publicerade han en välskriven och mycket entusiastisk uppsats med titeln Über Coca. Under arbetet med denna skrev han till fästmön Martha: "Akta dig min prinsessa, när jag kommer, skall jag kyssa dig röd och mata dig tills du blir trind. Och om du trilskas så skall du få se vem som är starkast, en förnäm liten flicka som inte äter tillräckligt eller en stor vild man som har kokain i kroppen. Under min senaste depression tog jag koka igen och en liten dos lyfte mig till höjderna på ett underbart sätt. Jag är nu ivrigt sysselsatt med att samla litteratur för en lovsång till den magiska substansen." Den unge Freud ville göra vetenskaplig karriär, och i ett annat brev till fästmön beskrev han sina förhoppningar: "Jag har läst om kokain, den viktigaste beståndsdelen i kokablad som vissa indianstammar tuggar för att motstå umbäranden och lidande. En tysk (dr Aschenbrandt) har gett det åt soldater och har faktiskt rapporterat att det ökar deras energi och uthållighet. Jag har skaffat lite själv och skall pröva det på några fall med hjärtsjukdom och också på nervös utmattning, särskilt det eländiga fallet efter morfinabstinens (dr Fleischl). Kanske arbetar andra med det; kanske det inte kommer att ge något. Men jag skall absolut försöka, och du vet att om man framhärdar så lyckas man förr eller senare. Vi behöver inte mer än ett sådant lyckokast för att skaffa oss ett eget hem." Freud beställde kokain från läkemedelsföretaget Merck i Darmstadt. Han studerade litteraturen kring kokain och gjorde experiment både på sig själv och på sina patienter. Freud ansåg kokain vara ett närmast idealiskt läkemedel vid depression, nervös upphetsning, hysteri, hypokondri, neuroasteni, matsmältningsbesvär, anemi, tuberkulos och långvariga febertillstånd. Han antydde också dess möjligheter som lokalbedövningsmedel och ordinerade kokain till sin vän Ernst von Fleischl mot morfinism. Under åren 1884-87 upptogs en stor del av Freuds tid av kokainstudier, och han injicerade sig själv med relativt låga doser. Hans artiklar om kokain gjorde att han också fick vissa läkemedelstillverkares uppdrag att utprova kokain. Det blev Freuds vän och kollega, ögonläkaren Carl Koller, som upptäckte kokainets revolutionerande lokalbedövande effekter. von Fleischl avled i ett svårt dubbelberoende av morfin och kokain. I en rad vetenskapliga artiklar angreps Freuds naiva entusiasm för kokainet. Freud försvarade till en början kokainet som läkemedel, men han blev överbevisad och tvangs överge kokainstudierna. Freud har senare beskrivit denna period som sina mörkaste år.
Fritt kokain,
se Kokainbas.
Front loading,
term för att ur en större spruta dela upp narkotikalösning i flera mindre sprutor. (Se Injektionsnarkomani.)
Fräsa in,
slanguttryck för att injicera narkotika.
Frösöns behandlingshem,
hem för vård och boende, främst avsett för vård utan eget samtycke av alkohol- och narkotikamissbrukare enligt LVU. Huvudman är Jämtlands läns landsting.
Fuff,
slanguttryck för hasch.
Fugs,
amerikansk poetisk rockgrupp bildad 1964 i New York av Ed Sanders, Tuli Kupferberg och Ken Weaver, med gästuppträdanden av bl a Allen Ginsberg. The Fugs blev en kultgrupp med rötter i Greenwich Village's "beat generation". Deras sånger präglades av en rå anarkistisk humor kring narkotika, sex och politik.
Funny stuff,
slanguttryck för marijuana.
Furetidin,
C21H31NO4, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1958, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Fysiologiskt beroende,
se Beroende av droger.
Förbundet mot Alkoholskador,
se FMA.
Förbundet mot Droger,
partipolitiskt och religiöst obunden organisation vars viktigaste uppgift är att bedriva utåtriktad propaganda mot bruket av droger. Förbundet ger ut tidskriften Drog.
Förbundet Hassela Solidaritet,
se Hassela Solidaritet.
Fördomar och sanningar om narkotikamissbrukare.
Fördomar och vanföreställningar om narkotikamissbrukare är både vanliga och svåra att utrota. Här följer några av de vanligaste, med kommentarer: 1) De flesta narkomaner ser ut som TV-reportagens trashankar med härjade ansikten och slitna kläder och har alltid sprutorna i beredskap. Verklighetens narkomaner kan se ut som alla andra unga människor. Många behåller sin sociala propra fasad långt in i missbruket. De kontrollerar detta så att de i många situationer, t ex inför en rättegång, är nästan drogfria och balanserade. 2) Narkotikans missbrukare kommer alltidfrån lägre samhällsklasser. Detta var möjligen sant i narkotikaepidemins barndom på 1960-talet, men de senare årens undersökningar visar att narkomanerna kommer från alla samhällsklasser. Gemensamt för de flesta av dem är att de i jämförelse med sina jämnåriga betydligt oftare haft en otrygg barndom med psykisk sjukdom och/eller missbruk av alkohol i familjen. 3) Narkotikamissbrukare blir aldrig "botade". En gång narkoman, alltid narkoman. Detta är helt fel. Av dem som i sin ungdom experimenterar med narkotika (oftast hasch) överger 80 procent spontant missbruket. För de övriga som går vidare i lmissbrukarkarriären och blir etablerade narkomaner anges spontanläkningen efter 10 år till ca 20 procent. Av de narkomaner som fått flera års behandling beräknas upp till 60 procent förbättras eller tillfriskna. 4) Narkomaner är farliga. Detta är endast delvis riktigt. Narkomaner är farligare för sig själva än för andra. Av dödsfallen bland narkomaner i Sverige är 1-2 procent mord och 30 procent självmord. Påtända narkomaner bör man visserligen närma sig försiktigt och inte provocera. (Se ART-metoden.) Det finns mycket våld bland narkomanerna, men det gäller främst narkomaner emellan, även om tendensen i USA visar på en ökning av våldet i samband med crackepidemin. (Se Våld och droger.) I övrigt förekommer narkomaner sällan i polisutredningar om våldsbrott. Alkohol är däremot i mycket större utsträckning förknippat med våld. 5) Narkomaner är tjuvar. Detta är riktigt när det gäller etablerade narkomaner i aktivt missbruk, om än inte "småhaschare". Många narkomaner försörjer nämligen sig själva och sitt missbruk på omfattande stölder. Narkotikabehovet gör med andra ord tjuven. I butiker stjäls matvaror och kläder, i lägenheter allt värdefullt, särskilt smycken och säljbar teknisk utrustning. Oftast är kriminaliteten sekundär till missbruket och upphör när missbrukaren blir föremål för behandling. Det finns emellertid också de missbrukare vars kriminella bana började före missbruksdebuten. Dessa fortsätter sin genuina kriminalitet även om de blir befriade från sitt missbruk. (Se Kriminalitet och narkotikamissbruk.) 6) Narkomaner ljuger och manipulerar. Detta kan i och för sig vara rätt när det gäller allt som hör till själva missbruket, men missbrukaren är inte nödvändigtvis oärlig utanför denna sfär. Narkotikabehovet skapar lögnaren. De flesta narkomaner är dessutom påverkbara i positiv riktning, t ex när det gäller att iaktta regler om ärlighet och uppriktighet, då de själva önskar medverka i en behandling. 7) Narkomaner är självdestruktiva. De struntar fullkomligt i sin hälsa. På ett sätt är detta delvis riktigt, eftersom narkomanen spelar ett spel med sitt eget liv som insats. Döden i en överdos är ofta inte långt borta. Samtidigt är narkomaner ofta mycket intresserade av sin hälsa och ger noga akt på den. De vill inte ta onödiga risker och vill inte gärna råka ut för andra - ur deras synpunkt - onödiga sjukdomar. De tycker inte om att ligga på sjukhus och bli hindrad i sin rörelsefrihet. Därför går det alldeles utmärkt att få narkomaner att medverka i sprutbytesprogram för att undvika smittsamma sjukdomar. 8) Narkomaner är fullblodsegoister och tänker bara på sin egen njutning. Det är riktigt att narkomaner bara tänker på sig själva just när de är på jakt efter narkotika och när de intar narkotika. Om de har tillräckligt med narkotika kan de visa både medmänsklighet och hjälpsamhet, t ex genom att hjälpa en kamrat i abstinens. De har i allmänhet också varma känslor för sina partners och sina barn. De vill t ex inte smitta sina anhöriga och har därför även osjälviska motiv för att sköta sin spruthygien och söka läkare för sin hälsa. Dessa förhållanden ligger ofta bakom deras vädjan om att bli betraktade som "vanliga människor" som dessutom har ett narkotikabegär.
Föreningen Artister Mot Narkotika,
se FAMN.
Förföljelseidéer,
förföljelsemani, se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.
Förnekande.
Mekanismen liknar den vid bortträngning, men nu gäller det i stället yttre konflikter. Även om det för alla andra är uppenbart att en individ har en konflikt med någon annan, förnekar vederbörande själv detta: "Jag är vän med hela världen". (Se Försvarsmekanismer.)
Försvarsmekanismer
är enligt Freuds psykoanalytiska lära omedvetna, icke viljestyrda psykiska processer som söker kontrollera den existentiella ångesten. Hans psykodynamiska modell utgår från att alla människor har impulser eller känslor som kommer i konflikt med omgivningens yttre krav eller med de normer man själv tillägnat sig (inre krav). (Se Psykodynamiska aspekter på drogmissbruk.) Människan lever ständigt i konflikter, och försöken att lösa dessa medför en kontinuerlig utveckling av personligheten. Till en början är konflikterna som regel ganska diffusa och upplevs närmast som olust. Olusten föranleder konfliktlösningar, varigenom man mer eller mindre medvetet försöker anpassa sig efter verklighetens krav. Om en konflikt stegras och blir hotfull väcker den ångest, och därvid utvecklas olika former av försvar. Var och en har till sitt förfogande ett antal försvarsmekanismer för att kontrollera ångesten, om och när denna blir för svår att bära. De viktigaste försvarsmekanismerna är bortträngning, evasion, förnekande, isolering, objektförskjutning, projektion, rationalisering, reaktionsbildning och regression. Det är naturligt att använda sitt försvar vid psykiska påfrestningar. Neurotiska symtom, t ex ångestattacker, tvångstankar och depressioner, uppkommer först när försvaret används i en sådan omfattning att det vållar störning av en människas välbefinnande eller sociala funktion. Alkohol- och drogmissbrukare är ofta låsta i sina egna positioner och döljer sig bakom ett välutvecklat försvar. Först när patienterna förbättrats och känner sig trygga, kan behandlaren om det är lämpligt tillgripa konfrontationer för att hjälpa dem ur Iåsningarna.
Förteckning
över narkotika, se LVFS.
Förtunning,
se Sniffning av thinner, solution, trikloretylen och andra klorerade kolväten.
Föräldraföreningen mot narkotika, FMN,
organisation bildad 1968 av anhöriga till narkotikamissbrukare. Organisationen bestod först av lokala föräldraföreningar som numera slutit sig samman i en riksorganisation. FMN bedriver förebyggande arbete och fungerar som en länkrörelse för familjer med missbruksproblem. Föreningen ordnar t ex kurser och seminarier för att stödja dessa familjer. FMN driver också behandlingshem i stiftelseform och projekt i samarbete med behandlingshem och öppenvård. Internationellt samarbetar man i organsationerna NMN (Norden Mot Narkotika), Eurad (Europe against drugs) och Pride Family (internationell föräldrarörelse för drogfri ungdom).


[ G ]


GABA,
gamma-aminosmörsyra, en av hjärnans viktigaste signalsubstanser. GABA har en allmänt hämmande verkan på nervsystemet. Bensodiazepiner och barbiturater aktiverar GABA:s receptorer, vilket kan förklara dessa drogers biokemiska verkningsmekanism.
Gaedecke, Friedrich,
tysk vetenskapsman som 1855, genom att lösa upp kokablad i alkohol, fick fram en produkt som han kallade erythroxylon. Fyra år senare utvann Albert Niemann kristaller ur kokablad som han gav namnet kokain - därför brukar Niemann och inte Gaedecke räknas som kokainets upptäckare.
Gage,
slanguttryck för marijuana.
Gainesville green,
slanguttryck för marijuana.
Galenik,
läkemedelsberedning, läran om beredning av läkemedel. Galenska läkemedel är tillredda (ört-)mediciner, i motsats till råvaran eller de sammansatta kemikalierna. (Se Läkemedelsberedning.)
Galle,
slanguttryck i södra Sverige för hasch. Ordet är ett lån från danskan, där det troligen härstammar från det ålderdomliga ordet gallhampa.
Galledealare,
slanguttryck för haschlangare. (Se dealare.)
Gallhampa,
äldre ord för cannabisplantans hanblommor.
Gammlers,
tysk motsvarighet till mods i slutet av 1960-talet.
Gangster pills,
slanguttryck för barbiturater.
Ganja,
indiskt och jamaicanskt ord för marijuana. Ordet används inom reggae- och rastafarikulturen även i USA och Europa för att beteckna hasch och marijuana.
Gas,
här slanguttryck för lustgas.
Gatulangning,
beteckning för den illegala försäljning av narkotika som sker direkt till missbrukare på gator, torg, i hemmen eller andra platser där missbrukare samlas. Termen gatulangning används för att skilja ut denna verksamhet från den mer omfattande handeln med narkotika mellan olika syndikat. Gatulangaren strävar efter att ha så litet narkotika som möjligt på sig. Grips han hoppas han snabbt kunna gömma narkotikan eller göra sig av med den. Kan han trots allt bindas till någon mindre mängd narkotika, försöker han hävda att innehavet endast är för eget bruk. Påföljden blir då relativt lindrig. Termen gatulangning kom i allmänt bruk under 1970-talet, då det riktades kritik mot att polisen alltför ensidigt inriktade sig på att jaga s k narkotikakungar och ligor på grossistnivå, i stället för att störa själva gatuhandeln med droger. Kritikerna menade att marknadskrafterna gör att narkotikakungarna och de internationella ligorna alltid snabbt ersätts av nya aktörer. Det enda oersättliga ledet i narkotikahandeln är missbrukaren och hans gatulangare. Genom att gå in och störa denna verksamhet kan man, menade kritikerna (Bejerot), nå bättre resultat än att bara jaga de stora narkotikahandlarna. Ett konkret exempel på gatulangning är den av heroin i Sverige. I grossistledet importeras heroin från producentländerna i Gyllene Triangeln (Laos, Burma och Thailand) och Turkiet via Holland, Danmark eller det tidigare Jugoslavien. (Se Balkanrutten.) Grossisterna har numera ofta internationell anknytning till främst kinesiska och jugoslaviska kriminella. Heroinet importeras i block om 200 gram för 700-800 kronor per gram. Det utblandas med minst 10 procent druv- eller florsocker och säljs sedan till nästa led i 1- eller 2-gramspåsar för mellan 1 000 och 1 200 kronor per gram. Langaren i sin tur blandar vanligen ut heroinet med ytterligare 10-20 procent druvsocker innan det förpackas och säljs till missbrukaren. I Stockholmsområdet säljs heroinet vanligen i s k kabbar. Dessa består av kapslar som köpts i t ex en hälsokostaffär, öppnats och tömts på sitt innehåll, rengjorts med en öronpinne och fyllts med ca 0,2 gram pulver. Pulvret består då av ca 50 procent heroin och 50 procent socker eller annat utblandningsmedel. Dessa kapslar viras sedan noggrant in i plastfolie (Glad-Pack) och värms så att folien ger ett starkt skyddande hölje. Gatulangaren placerar den beräknade dagsåtgången av kapslar i en depå, en s k docka, nära försäljningsplatsen. Han tar sedan 5-20 plastade kapslar i munnen och beger sig till försäljningsplatsen. Till sin hjälp har han i allmänhet en s k springare - en missbrukare som med en provision på vanligen 10 procent av försäljningen (1 kapsel per 10 sålda) finansierar sitt eget missbruk. Springaren tar kontakt med kunderna, anger pris och kvalitet och tar med sig den som önskar handla till langaren. Affären görs upp mycket snabbt. Om polisen skulle ingripa, sväljer langaren omedelbart de kapslar han har under tungan. Även om langaren blir anhållen kan han ofta undgå att kapslarna påträffas. Det går nämligen ofta lång tid innan kapslarna kommer ut och det är dessutom besvärligt att upptäcka dem i avföringen. Även om langaren hålls kvar kan han manipulera genom att ömsom kräka upp och förvara kapslarna i munnen, ömsom svälja dem igen. I södra Sverige finns ett delvis annorlunda uppbyggt langningssystem. Här säljs vanligen turkiskt brunt heroin i privatbostäder eller knarkarkvartar. Langaren i sista ledet lägger heroinet på en spegel eller marmoryta och hackar det till ett fint, dammliknande puder. Pudret, som på detta sätt får större volym, mäts sedan upp i s k hattar (överdelen av en kanylhylsa) och läggs på en liten pappersbit. Denna viras om med plastfolie för att kunna förvaras i munnen och på samma sätt som kapslarna döljas vid eventuellt polisingripande. Priset är 1000 kronor för en hatt, 500 kronor för en halv hatt och 300 kronor för en kvarter, dvs en kvarts hatt. Samtliga priser i denna artikel avser 1993.
Gatulangningsgrupper,
särskilda grupper inom polisen med uppgift att störa och ingripa mot försäljningen av narkotika.
Gautier,
Théophile, (1811-1872), fransk författare och journalist. Han bildade på 1840-talet le Club des Haschichins, där flera av dåtidens stora konstnärer deltog. Gautier har utförligt beskrivit klubbens verksamhet i olika skrif ter.
GB,
slanguttryck för barbiturater.
Generika,
generiska namn, de ursprungliga namnen på olika läkemedel, benämningar efter de ingående kemiskt aktiva substanserna. Namnen har ofta i tillägg en uppgift om vilken läkemedelsfirma som tillverkar preparatet, t ex nitrazepam Kabi. De generiska namnen är i allmänhet gemensamma för olika länder. För de skandinaviska ländernas del fastställs de generiska namnen av Nordiska Farmakopénämnden (NFN). Man lägger stor vikt vid att de inte så lätt skall kunna förväxlas med namnen på andra substanser. NFN följer i stort sett rekommendationerna från WHO, som ger ut listor över s k INN-namn (International Non-proprietary Names). I överensstämmelse med WHO:s lista har t ex fenemal nu ändrats till fenobarbital. Utöver de generiska namnen har läkemedlen fantasinamn, varunamn. Så har t ex nitrazepam i Sverige varunamnen Apodorm och Mogadon.
Genetiska bakgrunden
till alkoholism och narkotikamissbruk, se Arvsmassan, Graviditet och narkotikamissbruk och Orsaker till bruk och missbruk av droger.
Gestaltterapi,
gestaltande terapi, en terapiform som eftersträvar att förmå patienten att handla i stället för att teoretisera. Terapeuten låter patienten dramatisera sitt inre material, t ex i dramaform berätta innehållet i en dröm. Dialogen måste patienten själv uppfinna. Genom denna teknik kommer konflikterna fram. Målet i terapin är att patienten genom att leva ut det som är konfliktladdat skall kunna bli en samlad person som handlar, känner och tänker, och som blivit av med sina emotionella låsningar. Gestaltterapin utformades av den tyske psykologen Fritz Perls i början av 1950-talet och var inspirerad av psykoanalytikerna Wilhelm Reich och Kurt Goldstein. Terapin fick sitt genombrott under 1960-talet och har fått vidsträckt användning både i individuell behandling och gruppbehandling. Metoden är besläktad med psykodrama. Båda metoderna används vid s k terapeutiska samhällen för narkomaner och kan ingå i encounters och i maratongrupper.
Getpors,
se Skvattram.
Ghost,
slanguttryck för LSD.
Gift,
ämne som redan i små doser verkar skadligt eller dödande på en levande organism. I praktiken är det ofta svårt att dra gränsen mellan giftiga och icke giftiga ämnen, eftersom de flesta kemiska ämnen har giftverkan om de ges i tillräckligt hög dos. (Jämför uttrycket "Allt är gift, det beror på dosen".) Före narkotikalagstiftningens tid gick de medel som idag kallas narkotika in under begreppet gift, och straffansvar för narkotikaspridning reglerades fram till 1923 i Giftstadgan. I lagen om kemiska produkter (SFS 1991:640), den moderna "giftstadgan", regleras all hantering, import och export av kemiska ämnen och beredningar. Lagens syfte är att förebygga "att skador på människors hälsa eller i miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende egenskaper". Den som t ex ansvarar för import av en kemisk produkt måste göra egna undersökningar "i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet" så att den myndighet som regeringen utser kan kontrollera att lagen efterlevs. I en särskild paragraf (§ 13) finns bestämmelser kring hantering av miljöfarligt avfall. Lagen gäller inte livsmedel och läkemedel, som i stället behandlas i en särskild livsmedelslag respektive läkemedelsförordning. (Se även Narkotika.)
Giftinformationscentralen
i Stockholm besvarar förfrågningar från allmänheten och sjukvårdspersonal angående misstänkt inträffad akut förgiftning hos människor och i viss utsträckning även hos djur. Centralen är öppen dygnet runt och nås via larmtelefonnumret 90 000 över hela Sverige. Förfrågningarna (cirka 50 000 per år) besvaras i allmänhet av apotekare, som i sin tur har möjlighet att kontakta läkare med specialistutbildning i intensivvård. Giftinformationscentralen samarbetar med intensiwårdsenheten vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Giftinformationscentralen inrättades på 1950-talet på initiativ av barnläkare med bidrag från dåvarande Medicinalstyrelsen. Till att börja med var centralen uteslutande till för frågor om förgiftningar hos barn, men från slutet av 1960-talet har den även tagit sig an förgiftningar hos vuxna. Giftinformationscentralen har en betydande aktuell produkt- och ämnesdokumentation. Centralen var tidigare en statlig myndighet men tillhör numera Apoteksbolaget. Sedan 1950-talet har rådgivningscentraler för förgiftningar etablerats världen över. De har egna samarbetsorganisationer, som European Association of Poison Control Centres och World Federation of Associations of Clinical Toxicology Centers and Poison Control Centers. Även Världshälsoorganisationen WHO arbetar med dessa frågor i International Programme on Chemical Safety.
Giftstadgan,
fram till 1923 den lag som reglerade narkotikaanvändningen i Sverige. (Se Gift.)
Giggles-smoke,
slanguttryck för marijuana.
Gin,
här slanguttryck för kokain.
Ginsberg, Allen,
(f 1926), amerikansk diktare, en av de ledande beatpoeterna. (Se Beat.) Han fick sitt genombrott med diktsamlingen Howl and otherpoems (1956). Hans poesi är starkt påverkad av drogupplevelser. På svenska finns urvalen Tårgas och solrosor (1971) och Sorgsna hyllningar av damm (1976).
Girl,
slanguttryck för kokain.
Glasturk,
slanguttryck för en särskild typ av turkiskt hasch med brungulgrön färg, hårt pressad med glansig yta.
Glory seeds,
slanguttryck för frön av Blomman för dagen.
Glutetimid,
C13H15NO2, lugnande och sömngivande preparat, patenterat 1954 av CIBA, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Goa,
före detta portugisisk koloni i Indien som på grund av milt klimat och stor gästfrihet blivit ett centrum för missbrukande västerlänningar. Tidigare handlade det mest om hippiekultur och haschrökning, men numera dominerar rökning av heroin av typen brown sugar och bruk av ecstacy.
Gola,
slanguttryck för att skvallra om eller för polisen ange en missbrukande kamrat. Ordet används synonymt med tjalla, i missbrukargäng ett allvarligt socialt brott som inte sällan medför repressalier. Angivare kallas golbög eller goltupp, som är grovt nedsättande beteckningar i missbrukarkretsar.
Gold,
slanguttryck för marijuana.
Gold columbian,
slanguttryck för marijuana.
Gold dust,
slanguttryck för kokain.
Goods,
slanguttzyck för heroin och morfin.
Goofballs,
slanguttryck för barbiturater.
Goofbutt,
slanguttryck för sömnmedel, i synnerhet barbiturater.
Goon,
slanguttryck för PCP.
Gorilla pills,
slanguttryck för barbiturater.
Grads,
slanguttryck för metamfetamin.
Grads, grass,
slanguttryck för marijuana.
Grand mal,
stort epileptiskt anfall med medvetslöshet. (Se Epilepsi.)
Grateful Dead,
amerikansk psykedelisk rockgrupp bildad 1965, en av de viktigaste musikgrupperna under den kaliforniska hippierörelsens tid i San Francisco. Gruppen medverkade vid stora multimediahappenings, s k acid tests, där deltagarna intog det då ännu inte förbjudna LSD. (Acid är slanguttryck för LSD.) En av de största LSD-tillverkarna finansierade 1966-67 en lång rad gratiskonserter med gruppen, oftast utomhus. En av grundarna "Pig Pen" Ron McKernan dog 1973 ef ter långvarigt drogmissbruk i skrumplever, 27 år gammal. De flesta av gruppens sånger är skrivna av Jerry Garcia och Robert Hunter och har en surrealistisk, drömaktig karaktär som blandar element från många musikaliska stilar med lätta och vackra vokalharmonier. Gruppen blev särskilt känd för sina långa improvisationer. Deras fans kallades Dead Heads, där heads är slanguttryck för narkotikamissbrukare.


GRAVIDITET OCH NARKOTIKAMISSBRUK


Gravida kvinnors missbruk av alkohol och narkotika och riskerna för foster och barn har under det senaste decenniet uppmärksammats i en rad vetenskapliga undersökningar. Många graviditeter hos alkohol- och narkotikamissbrukare slutar med missfall eller legal abort. Man beräknar att det ändå föds omkring 400 barn per år i Sverige med skador som orsakats av moderns missbruk. I minst 30 procent av fallen rör det sig om narkotikamissbruk. Se även under FAS (fetalt alkoholsyndrom). Den vanligaste följden av moderns missbruk är att det nyfödda barnet har låg födelsevikt och eller föds för tidigt, ofta med för litet huvudomfång. Barnet kan senare, även om det tas väl omhand, komma att utvecklas långsammare än andra barn. Beteendestörningar och koncentrationssvårigheter (MBD, Minimal Brain Dysfunction) är vanliga symtom hos barn som under sitt fosterliv skadats av alkohol eller narkotika. Även om en tredjedel av narkotikamissbrukarna i landet är kvinnor och nästan alla befinner sig i fertil ålder, är graviditeter bland kvinnliga narkomaner relativt sällsynta. Kvinnliga heroinister i aktivt missbruk får t ex ofta menstruationsstörningar - sannolikt på grund av hämmad ägglossning. Om de blir gravida sker detta ofta under en period då de underkastat sig långvarig behandling och allmäntillståndet har hunnit bli bättre. Fastän den sociala situationen sällan är den bästa, brukar kvinnorna vilja fullfölja graviditeten. Det mest karakteristiska draget hos unga kvinnliga narkomaner är att de har dålig självkänsla och är osäkra på sin kvinnliga identitet. De kan ha varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen eller på annat sätt blivit utnyttjade av män senare i livet. Det mest naturliga sättet att återfå sin självbild som kvinna är att bli gravid. Graviditeten ger en känsla av värme och ömhet. Det starkaste motivet för att bli mor kan vara kvinnans önskan att få känna sig som andra kvinnor. Det finns då till att börja med inte så mycket utrymme för tankar och föreställningar om det växande fostret och hur man skall kunna värna om det. Under en graviditet försöker dock de flesta kvinnliga narkomaner sluta missbruka. I en Stockholmsstudie har man visat att tre färdedelar av amfetaminmissbrukande kvinnor fortsatte att missbruka trots graviditeten. En färdedel slutade missbruka och kunde också senare ta hand om sina barn. Den perinatala dödligheten (dvs under perioden kring förlossningen) var hög (5,7 procent). Flera barn hade missbildningar. Många av barnen fick senare känslomässiga störningar. Heroinmissbruk under graviditet leder till hämning av fostrets tillväxt. Barnen blir små och underutvecklade och kan födas med abstinenssymtom, kramper och påverkan av andning och hjärtverksamhet. Fostren till heroinmissbrukande kvinnor löper störst risk under senare delen av graviditeten. Då följer nämligen fostret med i moderns missbruksperioder och får svåra abstinenser. Under dessa dämpas fostrets syresättning och hjärnskador kan uppkomma. Eftersom riskerna för fostret är större ju senare i graviditeten den missbrukande kvinnan befnner sig, är det angeläget att de narkotikamissbrukande blivande mödrarna tas om hand så att de lever drogfritt. Heroinmissbrukande mödrar ordineras dock ibland en låg daglig dos av lmetadon. Detta ger nämligen en jämn koncentration i moderns och fostrets vävnader, vilket är bättre för fostret. Dessutom förebyggs de riskabla återfallen i heroin- missbruk. Inga missbildningar uppkommer om de heroinmissbrukande mödrarna får adekvat behandling, vilken är en specialistangelägenhet. Ett särskilt svårt problem fr o m slutet av 1980-talet är enligt amerikanska rapporter de s k crack-babies som fötts av kokain- eller crackmissbrukande mödrar. (Se även Crack och Kokain.) Kokainanvändning under graviditeten påverkar nämligen tillförseln av näringsämnen och syre till fostret. Kokainet framkallar också kramper i livmoderväggen så att moderkakan riskerar att lossna, vilket leder till spontanaborter och blödningar. Barn till crackmissbrukande mödrar föds ofta för tidigt och har oftare än andra barn vattenskalle (hydrocephalus) eller andra brister i hjärnans utveckling. Om de klarar sig genom spädbarnstiden får de senare ofta problem med sin utveckling. De blir antingen irriterade eller slöa till sin läggning och har svårt att ta till sig näring. Många av dem blir hyperaktiva, har svårt att lära sig tala och svårt att relatera till andra. Under crackepidemin i USA har man på några år f"att 200 000 crack-babies att ta hand om. Många av dessa behöver stöd i olika former under hela sin uppväxt. Prevention och behandling. Att hjälpa alkohol- och narkotikamissbrukande kvinnor som väntar barn är en mycket angelägen uppgift både för mödrahälsovården, socialtjänsten och den specialiserade narkomanvården eller vuxenpsykiatrin. Ett intensivt samarbete mellan dessa instanser är nödvändigt eftersom det rör sig om riskgraviditeter. Prevention (förebyggande verksamhet) och behandling bedrivs i första hand av mödravårdscentralerna. Om kvinnan bestämmer sig för att fullfölja graviditeten erbjuds hon effektiv behandling som syftar till drogfrihet. I svårare fall tas kvinnorna in på sjukhus eller behandlingshem för att drogfrihet skall kunna åstadkommas. Oftast går patienterna själva med på detta eftersom de önskar att barnet skall födas friskt. Vägrar kvinnan brukar lagen om vård av missbrukare (LVM) tillämpas. Under graviditeten ges kvinnorna all tänkbar medicinsk och psykologisk hjälp för att kunna hålla sig drogfria. Samtidigt planeras det fortsatta stödet efter förlossningen. Utöver detta försöker man ofta också arrangera vård av den eventuellt missbrukande partnern. Målet för behandlingen är i första hand att fostret skall få växa utan påverkan av alkohol och droger (undantag: legal metadonbehandling) och kan födas vid en normalt förberedd förlossning. På Huddinge sjukhus i Stockholm, vid narkomanvården i Lund och i Göteborg finns särskilda team som är vana att ta hand om och hjälpa gravida narkomaner. En senare fråga blir om patienten kan ta hand om sitt barn eller inte. När det gäller svårt narkotikaberoende kvinnor har vetenskapliga studier visat att i allmänhet endast var färde av dem förmår skapa en så socialt välordnad situation att de kan ta ansvar för ett barn. Det är dock synnerligen viktigt att en fosterhemsplacering för barnet sker i samråd med den biologiska modern och fadern och att dessa senare får besöka barnet och följa dess utveckling. Även om den kvinnliga narkomanen som fått barn kanske inte helt förmår ta sig ur sitt narkotikamissbruk, kan hon i allmänhet hålla missbruket nere i samband med de tillfällen då hon har tillstånd att besöka sitt eller sina barn. Efter något eller några år kan missbrukarens sociala situation ha förbättrats och missbruket upphört. Det gäller då som vid andra fosterhemsplaceringar att med barnets bästa för ögonen avgöra om och när den biologiska föräldern skall återfå vårdnaden om sitt barn.


Green,
slanguttryck för ketaminhydroklorid.
Green dragons,
slanguttryck för barbiturater.
Greenies,
slanguttryck för kombinationen pentobarbital och metamfetamin.
Grefa, griefo, griffa,
slanguttryck för marijuana.
Grovt narkotikabrott,
juridisk term för de allvarligaste narkotikabrotten. Beteckningen avser oftast langning i stor skala eller narkotikaverksamhet av särskilt allvarlig eller hänsynslös art. Dessa brott kan enligt narkotikastrafflagen ge fängelse i 2-10 år. (Se Narkotikastrafflagen.)
Gruppterapi,
gruppsykoterapi är en vanlig terapiform inom narkomanvården. Den terapeutiska gruppen kan ses som ett miniatyrsamhälle. Tonvikten ligger på samspelet mellan gruppmedlemmarna. Om en patient känner sig trygg i gruppen och möts av intresse och förståelse, vågar han gå in i djupa diskussioner med de andra och lär sig då mycket om sitt eget sätt att bete sig. Han kan också stimuleras att ändra sitt uppträdande mot andra människor. Grupperna kan vara direkt pedagogiska, kunskapsförmedlande, eller mera analytiska, som i transaktionsanalys. Det kan också finnas inslag av rollspel och psykodrama. Inom terapeutiska samhällen av amerikansk typ (se Synanon, Day Top) förekommer en form av gruppterapi som utsträcks över flera dagar och har mycket intensiv karaktär, s k maratongrupper. (Se även Terapeutiska samhällen och Terapi.)
Gränspsykotiskt tillstånd,
se Borderline.
Gräs,
slanguttryck för marijuana.
Grönt,
slanguttryck för marijuana.
GT-test,
mätning av halten av leverenzymet glutamyltransferas vilken är förhöjd vid leverpåverkan, t ex vid alkoholmissbruk. (Se Biologiska markörer.)
Guayo,
kokablad. Guayo är det namn som den spanske missionären Ramon Pane på 1490-talet uppgav att indianerna använde för koka.
Gul,
slanguttryck för att vara smittad av gulsot. (Se Hepatit.)
Guldtorsk,
slanguttryck bland prostituerade kvinnliga narkomaner för kund som betalar bra och regelbundet.
Gullibb,
slanguttryck för gult libanesiskt hasch.
Gulsot,
se Hepatit.
Gunk,
slanguttryck för sniffbara ämnen, t ex thinner.
Gunne, Lars-Magnus,
(f 1923), professor i psykiatri och överläkare vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala 1966-1989. Gunne introducerade lmetadonbehandling ad modum Dole-Nyswander i Sverige 1966 efter att ha studerat metoden vid Rockefellerinstitutet i New York, USA. På sin forskningsklinik startade han också i slutet av 1960-talet avgiftnings- och rehabiliteringsavdelningar för narkotikamissbrukare från regionen. Tillsammans med medarbetare, främst Olof Blix, Bo Frykholm och Leif Grönbladh har han publicerat en rad utvärderingar av svensk narkomanvård, flera av dem i internationella tidskrifter. Gunnes svenska metadonprogram är Europas äldsta, synnerligen noga utvärderat och internationellt välkänt. Narkomanvårdsforskningen har endast varit ett sidospår i Gunnes omfattande forskningsverksamhet inom psykiatri och farmakologi. Gunne är känd som expert i läkemedelsfrågor och som föreläsare inom det medicinska området. Han är även pedagogiskt intresserad och har skrivit boken Narkomani - medicinska fakta (1970,1975). Han har varit vetenskapligt råd inom Socialstyrelsen och är expert vid Läkemedelsverket.
Gyllene Halvmånen,
benämning (i analogi med Gyllene Triangeln) på ett område i Sydvästasien med en betydande opium- och cannabisproduktion. Området sträcker sig från östra Iran via Afghanistan till Pakistans nordvästprovins. I dessa bergsområden finns av tradition viktiga leverantörer av opium och cannabis för de lokala marknaderna i Asien. Från mitten av 1970-talet ökades produktionen kraftigt, och Gyllene Halvmånen blev en av huvudleverantörerna av opium och cannabis till den europeiska marknaden.
Gyllene Triangeln,
bergigt gränsområde i Sydostasien mellan Burma, Laos och Thailand, viktigt centrum för illegal opiumodling och herointillverkning.
Gåshud,
köldrysningar, vanligt symtom vid morfin-/heroinabstinens. (Se Cold Turkey och Opium, morfinpreparat (opiater)...)
Gångare,
slanguttryck för narkotikalangare.
Gägga, gäggare, gäggarkvart.
Gägga är slanguttryck för att missbruka amfetamin, gäggare för amfetaminmissbrukare och gäggarkvart för bostad där amfetamin missbrukas.
Gängbearbetning,
en metod att inom socialt arbete gå in i ungdomsgäng för att förebygga eller behandla missbruk och kriminalitet. Ledarna för gängen får individuell behandling hos socialarbetaren, som försöker påverka dem till större insikt och förnuft. Kan ledarna förmås att ändra sig, splittras nämligen ofta gängen. Ibland försöker man också inspirera hela gängen att engagera sig i något mer konstruktivt än missbruk, kriminalitet och skadegörelse.
Göksnö,
slanguttryck för kokain.
Göring, Hermann,
(1893-1946) tysk militär och politiker. Under första världskriget var Göring en av de mest framgångsrika tyska jaktflygarna. På 1920-talet anslöt han sig till nazistpartiet, där han gjorde snabb karriär. Sedan sin tid som krigsflygare använde Göring regelbundet kokain. För att lindra smärtorna från de skador han ådrog sig vid Hitlers kuppförsök i München 1923, tillgrep han morfin. Under 1920-talet vistades han flera år i Sverige, där han dels var anställd vid ett privat flygbolag, dels vårdades på psykiatriskt sjukhus för sitt drogmissbruk. Det är ovisst om han någonsin blev botad från sin morfinism. Flera andra nazistledare, bl a Hitler själv, använde tidvis eller regelbundet droger. Samtidigt fördömde den officiella propagandan varje form av drogmissbruk, som sattes i samband med allsköns promiskuitet.

 


[ H ]


H,
slanguttryck för heroin.
Haagkonventionen,
internationell överenskommelse om reglering av opiathanteringen undertecknad i Haag 1912. Konventionen undertecknades av 102 länder och trädde i full kraft först 1919, sedan den förts in som en del av Versaillesöverenskommelsen efter första världskrigets slut. Haagkonventionen gällde fram till 1961, då den ersattes av The Single Convention on Narcotic Drugs. (Se FN:s Narkotikakonventioner.)
Habituation,
äldre engelsk term för tillvänjning som ännu inte utvecklats till ett fullt beroende. (Se Beroende av droger.)
Habituell konsumtion,
vanemässig användning av droger.
Haight Ashbury,
delvis förslummad stadsdel i San Francisco, USA, som i början av 1960-talet omvandlades till "ungdomsstad". Här kunde collegestudenter, unga konstnärer, musiker och författare hitta stora och billiga lägenheter. Husägarna insåg snart att det var mer lönsamt att hyra ut de fallfärdiga gamla husen till ungdomar och boendekollektiv än till socialhjälpstagare, asiatiska invandrare och svarta. Några av de senare stannade dock kvar, och stadsdelen blev ett kosmopolitiskt ungdomscentrum. Flera bohemkollektiv från North Beach, beatnikrörelsens centrum, flyttade hit i mitten av 1960-talet. Haight Ashbury blev 1967 hippierörelsens centrum i "the city of love", med drogförsäljning, psykedeliska butiker och olika festivaler och happenings. Hundratusentals människor sökte sig till stadsdelen under somrarna, och praktiskt taget alla ledande författare och musiker i hippietraditionen träffades i Haight Ashbury, som framstod som ideologiskt centrum för västvärldens unga.
Haight Ashbury Free Clinics,
öppenvårdskliniker i San Francisco, USA, som ger fri vård. De uppstod spontant under hippierörelsen 1967, då de första enkla mottagningarna förlades till Haight Ashbury. Initiativtagare var en ung idealistisk läkare, David Smith, som intensivt upplevde hur många vilsegångna hippies behövde stöd och hjälp. Det karakteristiska för Smiths vårdfilosofi var att sjukvård skulle vara en rättighet och inte ett privilegium. För att få gratis vård skulle man inte behöva bevisa att man var utan pengar - detta skilde rörelsen från vanlig socialhjälp och välgörenhet. Den medicinska vården presenterades i en avdramatiserad form. Hela individen betonades, inte bara missbruket eller den enskilda åkomman. Översitteri och moraliserande gentemot vårdtagarna fick inte förekomma. Flera hundra Free Clinics uppstod snabbt över hela USA. De var och är alltid belägna mitt i slummen i storstadsområden, och de drivs av religiösa rörelser eller politiska organisationer. Frivilliga, volontärer, hjälper till med arbetet. Ibland utgår federala bidrag till klinikerna. David Smith, initiativtagaren, är numera professor i toxikomani och känd debattör och drogexpert i USA.
Hair,
musikal med undertiteln The Tribal Love-Rock-Musical med text av James Rado (f 1939) och Gerome Ragni (f 1942) och musik av Gail MacDermot (f 1928). Det är den mest framgångsrika musikalen om 1960-talets hippiekultur. Den skildrar en grupp ungdomar präglade av protester mot Vietnamkriget, flower power, haschromantik och en blandning av astrologi och österländsk mystik kring Vattumannens tidsålder (the age of Aquarius). Ledmotiv och sångtitlar är bl a Aquarius, Let the sun shine in, Walking in space och Good morning starshine. Musikalen producerades av Joseph Papp för hans Festival Public Theatre i New York våren 1968, men den fick ett sådant genomslag att den redan efter sex veckor gick upp på Broadway där den spelades 1 742 gånger. Hair hade stor framgång även i London efter premiären hösten 1968. Den sattes upp i Stockholm på Scala-teatern med titeln Hår samma år. Filmversionen från 1979 av Milos Forman fick ett blandat mottagande och mötte vissa protester mot vad som ansågs vara en nattstånden drogromantik.
Hairy,
slanguttryck för heroin.
Halazepam,
C17H12ClF3N2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, analogt med diazepam, patenterat 1969 av Schering, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Halcion,
varunamn för triazolam, snabbverkande sömnmedel av bensodiazepintyp. Medlet har begränsad användning. Det är narkotikaklassat enligt förteckning IV.
Haldol,
varunamn för haloperidol.
Hallucinationer,
av latinets hallucinatio, tanklöst tal, drömmande tillstånd, och av halucinari, yra. Det är sinnesvillor orsakade av inre retningar, exempelvis drogpåverkan. Syn-, hörsel-, lukt- eller känselförnimmelser uppfattas som verkliga, men har uppkommit utan vanlig yttre stimulering av respektive sinnesorgan. Man skiljer på hallucinationer som helt saknar motsvarighet i verkligheten och illusioner som är förvrängning av reella sinnesintryck. Hallucinationer är vanliga vid missbruk av hallucinogena droger och vid kokainförgiftning.
Hallucinera,
att ha sinnesvillor. (Se Hallucinationer.)


HALLUCINOGENA DROGER


Hallucinogena droger (psykedeliska droger, psykotomimetiska droger) är narkotikaklassade enligt Psykotropkonventionen. (Se FN:s narkotika- konventioner.) De karakteriseras av att de kan påverka tankelivet, förmågan till varseblivning och stämningsläget, utan att samtidigt ge allmän psykomotorisk stimulering eller depression. Hallucinogena droger har i allmänhet den effekten att man upplever att man befinner sig i en dröm och att verkligheten omkring en förvrids. De hallucinogena drogerna indelas enligt följande: 1. De som har en kemisk likhet med kända neurotransmittorer (katekolaminer eller serotonin). I denna grupp finns LSD, psilocybin och bufotenin (som dock inte är narkotikaklassat). Till denna grupp kan man också räkna en underavdelning av amfetamingruppens preparat som har hallucinogena egenskaper, t ex MDM, Ice, DOM etc. (Se Amfetamin.) 2. Droger som inte har släktskap med neurotransmittorer, t ex cannabis, fencyklidin (PCP). 1. LSD, psilocybin och meskalin. Meskalin kommer från en mexikansk kaktusväxt och har i århundraden varit känd för sina hallucinogena egenskaper. Meskalin blev berömt genom att dess effekter omnämndes i Aldous Huxleys bok The doors of perception (1954). Psilocybin kommer från en svamp och har liknande egenskaper. LSD är en psykosframkallande eller psykotomimetisk drog. Den kan ge en kraftig påverkan på det mänskliga psyket i doser som är mindre än 1 mikrogram per kg kroppsvikt. Kemiskt är LSD en härledning ur lysergsyra, som finns naturligt i vissa svampar. LSD eller lysergsyrediamid syntetiserades av Albert Hoffman, en kemist verksam på 1940-talet vid läkemedelsföretaget Sandoz industrier. Alla de nämnda hallucinogena drogerna har likartade effekter, men de av meskalin och psilocybin är svagare. I djurförsök har det varit svårt att studera effekterna. Dock verkar det inte som om preparaten är särskilt vanebildande. Djuren vill nämligen inte gärna fortsätta att ta hallucinogena droger även om de under en tid matats med dem. I stället verkar de undvika drogerna om de har något val. 2. Fencyklidin (PCP), cannabis. Fencyklidin syntetiserades ursprungligen för att användas som narkosmedel inom veterinärmedicinen. PCP kom i stället att bli en populär hallucinogen drog bland fattiga, unga missbrukare i USA under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet. PCP är nämligen enkelt och billigt att framställa. PCP kan ge upphov till ett rus under vilket missbrukaren blir helt förvirrad, hallucinerande och våldsam. PCP-epidemin skapade en viss rädsla hos allmänheten på grund av alla de mord och självmord som följde i dess spår. Epidemin har dock nu till stor del klingat av. Enstaka fall av PCP-intoxikation har beskrivits av svenska läkare. I övrigt har PCP aldrig etablerats som missbruksmedel i de nordiska länderna. Cannabis har hallucinogena egenskaper och kan i likhet med andra hallucinogena droger i starka beredningar (hascholja) framkalla ett toxiskt delirium med hörsel- och synhallucinationer. (Se Cannabis.) Förekomst och missbruk. LSD- och meskalinmissbruket blev utbrett under 1960-talet i USA. Författare som Aldous Huxley och Alan Wattes och psykologprofessorer som Timothy Leary påstod att medlen kunde "förläna ytterligare en dimension åt det egna medvetandet". Denna uppfattning vann gehör särskilt hos collegeungdom som hade en oppositionell inställning till materialismen i den omgivande kulturen. Till att börja med trodde man i allmänhet att riskerna med dessa hallucinogena droger var minimala. Vissa psykiatriker försökte t o m använda LSD för att gå in i och förstå psykoser. Ibland kombinerades LSD med psykoterapi (LSD-terapi - en numera övergiven behandlingsform). Redan 1967 beskrev professor Herbert Kleber vid Yaleuniversitetet det oroväckande missbruket av hallucinogena droger bland studenterna. Han skildrade hur "identitetsproblem" var vanliga företeelser bland collegeungdomen, och att en del försökte klara upp sina svårigheter med hjälp av hallucinogena droger. Kleber redogjorde för hur vissa studenter kunde brytas ned psykiskt genom att de under meskalin- och LSD-framkallade psykotiska tillstånd kom att konfronteras med så ångestladdat material i det omedvetna att de inte var i stånd att bearbeta det. Flera andra psykiatrer rapporterade kvarstående hallucinos efter användning av hallucinogena droger. Intresset för att använda hallucinogena droger minskade under 1970-talet, för att så gott som helt försvinna under senare delen av 80-talet. I Sverige blev det i början av 1970-talet populärt att ta LSD-tripper (i allmänhet med en styrka mellan 100 och 2 000 mikrogram). Hippies, vars huvuddrog var cannabis, tog då och då LSD-tripper. Sedan mitten av 1970-talet har LSD-tripper och även meskalin endast sporadiskt förekommit på den illegala marknaden i Sverige. I början av 1990-talet märktes dock ett nytt intresse för LSD kopplat till ravepartyn och illegala nattklubbar. Tullen rapporterar att LSD i allmänhet kommer från England, där det fabricerats illegalt av hemmakemister. Ofta smugglas LSD-tripperna in i form av speciella frimärken där det på bilderna finns t ex en bild av Kalle Anka, Gorbatjov eller någon annan känd figur. Varje sådan bild på ett litet frimärke innehåller en LSD-tripp, en dos på ca 100 mikrogram. Missbrukaren sväljer alltså ett sådant frimärke om han vill gå in i ett rus. Ruset. Effekter av ett LSD-, meskalin- eller psilocybinrus är att alla konturer blir förvridna och smälter bort som rinnande vax. Sinnena blir överretbara, ljud kan stimulera till syner, det blir brott i tankekedjan. Hela kroppen kan kännas tung som bly eller lätt så att man tror att man kan flyga. Under LSD-inverkan kan föremål i omgivningen ändra färg och form, rummet kan bli grönt, en stol bli röd. Tidigt uppträder s k inkonstansfenomen, vilket innebär att t ex TV-rutan hela tiden ändrar storlek, växer och krymper. Konturerna på föremål som man betraktar "rinner bort". En cigarrett som man tänker aska av på ett fat blir plötsligt till 100 cigarretter i luften. Ljud kan plötsligt öka i volym och upplevas påträngande. Samtidigt kan missbrukaren känna sin egen kropp förändras. "Hela skinnet känns som om det bubblar" eller "Hjärnan känns delad och hör inte ihop med kroppen" etc. tingestkänslor och lyckokänslor förekommer på en och samma gång. Ibland kan dessa psykotiska upplevelser komma tillbaka då och då under flera månader efter ett kraftigt LSD-missbruk, s k återtrippar. Fruktade är s k snedtändningar eller "bad trips" i vilka perceptionsstörningarna och hallucinationerna kan pågå i veckor. Missbrukarna brukar säga att någon "fastnat på en trip". Det har hänt att personer som missbrukat LSD gått över i en permanent kronisk psykos som liknar paranoid schizofreni. Psykosen kan medföra sämre impulskontroll och våldsamt beteende, ibland också leda till självmordsförsök. Den allvarligaste komplikationen till LSD-missbruk är att enstaka missbrukare under ruset tror att de kan flyga, störtar sig ut från höga höjder och omkommer. Behandlingen innebär i allmänhet att den ofta ångestladdade och uppjagade missbrukaren tas om hand och erbjuds lugn och ro. Symtomen brukar då gå över av sig själv. Emellanåt kan missbrukaren behöva neuroleptika under en kortare tid. Prognosen är relativt god. De flesta av alla de unga hippies i Sverige som under 1970-talet använde LSD blev psykiskt återställda. Ingenting talar för att någon särskild form av beroende uppkommer. Vissa blir snarare avskräckta från vidare experiment. LSD-missbruk i kombination med cannabismissbruk kan leda till kronisk psykos som kan likna schizofreni.


Hallucinos
en symtombild, karakteriserad av olika sinnesvillor.
Haloperidol,
C21H23ClFNO2, ett butyrofenonderivat, antipsykosmedel, patenterat 1959 av Janssen, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Haldol.
Haloxazolam,
C17H14BrFN2O2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Halstedt, William Stewart,
(1852-1922), "den moderna kirurgins fader", utvecklade den s k ledningsanestesin. Han beskrev 1887 i en artikel i New York Medical Journal hur kokain framgångsrikt hade använts vid över 1 000 operationer, bl a vid amputationer. Om kokain sprutas runt en nerv blockeras smärtkänslan i hela det område som försörjs av nerven, genom att själva nervledningen temporärt bryts. Detta blev senare banbrytande för tandläkarna, som genom att injicera kokain i tandnerven kunde åstadkomma en effektiv lokalbedövning. Halstedt utförde många riskfyllda experiment på sig själv. Flera av hans assistenter dog i kokainöverdoser, och ända till sin död var han själv svårartat dubbelberoende av kokain och morfin.
Halveringstid,
här den tid som går åt för att halten av ett ämne (plasmahalten) i kroppen skall sjunka till hälften.
Hampa,
Indisk hampa, Cannabis sativa L, är en växt som odlats i tusentals år för sina kraftiga fibrers skull. Fibrerna i hampväxtens stammar används till grova rep inom sjöfarten. Man kan också väva kläder av hampa. Nylon och andra plaster har dock kommit att ersätta detta material. Hampans olika växtdelar, i synnerhet toppskotten, innehåller de rusgivande cannabinoiderna. (Se Cannabis.) Att röka hampa eller "gräs" kan alltså vara detsamma som att röka marijuana eller hasch.
Hampebladet,
dansk tidning med utpräglat cannabisromantiskt innehåll. Den hyllade en livsstil helt uppbyggd kring haschrökning, utkom oregelbundet under 1970-talet och spreds från Christiania.
Hampedyrkerens håndbog,
dansk version av Marihuana growers guide av Mel Frank och Ed Rosenthal som utkom 1980. Boken förorsakade en omfattande debatt kring tryckfrihetens gränser, och om det skulle vara tillåtet att ge ut handböcker i narkotikaframställning. Hampedyrkarens håndbog är den mest omfattande och detaljerade handboken om hemodling av cannabis och har fått en vid spridning i missbrukarkretsar.


HANDEL MED NARKOTIKA


FN beräknade 1991 att världens narkotikahandel omsätter ca 4 000 miljarder kronor. Endast den internationella vapenhandeln är större. Även om siffrorna av naturliga skäl rymmer ett stort mått av osäkerhet och uppskattningar, så är droghandeln mycket omfattande. Den har central betydelse i många länders, särskilt producentländernas, ekonomi. Odlarledet. Opievallmo för illegal heroinframställning odlas i Sydostasien i den s k Gyllene Triangeln, dvs de bergiga gränsområdena mellan Burma, Laos och Thailand. Merparten av opievallmon odlas i de burmesiska delarna av Gyllene Triangeln. Omfattande opiumodling för den illegala marknaden förekommer också i Sydvästasien i den s k Gyllene Halvmånen, dvs gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan. Viktiga opiumexportörer är även bl a Iran, Libanon och Turkiet samt (för marknaden i USA) Mexico och Colombia. Cannabis för den europeiska marknaden odlas främst i Marocko och Libanon men också i Afghanistan och Indien. Den amerikanska cannabismarknaden försörjs från Mexiko och Colombia, men det förekommer också en mycket utbredd inhemsk odling i USA särskilt i delstaterna Kalifornien och Texas. Kokaplantan odlas främst i bergsområdena i Peru, Bolivia och Colombia men även i Ecuador samt i delar av Amazonasdeltat i Brasilien. I första ledet sysselsätts och försörjs hundratusentals bönder med att så, sköta och skörda. Drogerna används ofta som betalningsmedel. Inte sällan förekommer bland odlarna själva ett relativt väl integrerat och socialt kontrollerat bruk av ursprungsprodukterna t ex opiumrökning, kokatuggning och cannabisrökning. Bönderna har sällan någon önskan att byta till odling av andra grödor, s k ersättningsodling, eftersom dessa oftast ger en mindre trygg försörjning. Dessutom ser odlarna sällan konsekvenserna av användningen av sina jordbruksprodukter. De försök som bl a i FN:s narkotikafonds regi har gjorts att på olika sätt stimulera bönderna att odla alternativa grödor har i stort sett misslyckats med att påverka narkotikahandelns grundstrukturer. Syntetiskt framställda droger kan tillverkas i de flesta industriländer. USA och Storbritannien har en flora av illegala laboratorier som tillverkar s k designade droger. I Europa har främst Holland och Polen varit stora exportörer av illegalt tillverkade amfetaminpreparat. Förädling och saluföring. I vissa delar av världen med bristfällig kontroll av apotek och läkemedelsindustri förekommer också ett omfattande läckage från den legala till den illegala narkotikamarknaden. De narkotikapreparat som bygger på växtalkaloider som opievallmo, kokabusken och hampväxten förädlas och saluförs på ett likartat sätt. Böndernas skörd inhandlas av lokala köpmän och kringresande uppköpare, som i sin tur transporterar råvaran till illegala laboratorier där den förädlas och förpackas. Därefter exporteras narkotikan till mottagarländerna, där den sedan passerar 3-4 led och oftast blandas ut innan den når ledet gatulangning och missbrukarna. De största ekonomiska påslagen sker visserligen i de sista leden innan missbrukaren köper sin narkotika men grosshandeln med narkotika är av en sådan omfattning att den även har stor nationalekonomisk betydelse för flera av producentländerna. Eftersom det är den organiserade brottsligheten som kontrollerar narkotikahandeln i grosshandelsledet, har den fått stort ekonomiskt och politiskt inflytande i länder där den opererar. Särskilt svårt att komma till rätta med är korruptionen av polis och militär och av organ som tillsatts för att kontrollera och bekämpa narkotikahandeln. Mutorna är så stora i förhållande till tjänstemannalönerna att de innebär en mycket stark lockelse. Även i konsumentländerna har narkotikahandeln haft stor inverkan på utvecklingen av den organiserade brottsligheten och den svarta ekonomin.


Happy dust,
slanguttryck för kokain.
Hard stuff,
slanguttryck för heroin och morfin.
Harlem,
stadsdel på norra Manhattan i New York, USA. Under 1800-talet var Harlem en elegant stadsdel med många sommarresidens, men kring sekelskiftet började det förslummas allt mer. Det blev de svartas område i staden, och hit flyttade jazzmusiker från New Orleans när Storyville stängdes 1917. De medförde vanan att röka marijuana, och Harlem blev snart New Yorks marijuanacentrum, framför allt kring 110:e gatan med en enklav ovanför 42:a gatan vid Broodway. (Se LaGuardiarapporten.) Över hela stadsdelen fanns små kaféer, Teapads, där drogen såldes och röktes - ofta i form av cigaretter, reefers. Andra vanliga lokaler för marijuanarökning var danshallar och biografer. Inom jazzmusiken komponerades en lång rad s k reefersongs, t ex Louis Armstrongs Muggles, Cab Calloways That funny reefer man och Fats Wallers Wiper's drag. Benny Goodman spelade in Sweet Marijuana brown.
Harm reduction,
ett engelskt namn på en rörelse inom narkomanvården, vars främsta mål är att minska skadeverkningar av narkotikamissbruk. I och för sig är detta sedan gammalt av intresse för FN och hör till dess narkotikapolitiska målsattningar. Under senare delen av 1980-talet, då HIV/AIDS drabbade allt fler injektionsnarkomaner i västvärlden, inleddes en rad aktiviteter på socialtjänstens och sjukvårdens område. Dessa syftade till att reducera eller minimera de sekundära skadorna av narkotikamissbruk för individ och samhälle. I Liverpool, England, som är en stad med stora narkotikaproblem, anordnade man 1989 den första konferensen med temat Minimizing the harm och propagerade för sprutbytesprogram, medicinsk omsorg och begränsad legal förskrivning. (Se Legalisering.) I Australien har idén att med massiva enkla vårdande insatser minska infektionsriskerna vunnit stor spridning, och här hölls också 1992 en världskonferens om harm reduction.
Harrison Act,
en lag införd i USA 1914 för att motverka det då mycket omfattande narkotikamissbruket, främst av opiumpreparat. Lagen jämställde marijuana med annan narkotika och blev i praktiken normgivande för de internationella narkotikakonventionerna, som sedan slutits från 1920-talet och framåt. Grundprincipen var att kriminalisera all användning av narkotika som inte var ordinerad av läkare. På 1920-talet fastställde USA:s Högsta domstol att även läkarförskrivning för underhållsbehandling med narkotika till missbrukare måste betraktas som illegal. Lagen - men också USA:s isolering under första världskriget ledde till en kraftig minskning av antalet missbrukare.
Harry,
slanguttryck för heroin.
Hasan-ibn-Sabah,
"den gamle på berget", ledare för assasinerna.
Hasch
(haschisch) har bl a i Sverige blivit det vanliga namnet på den beredning av cannabis som finns att tillgå på den illegala marknaden. Hasch är 6-8 gånger starkare än marijuana och innehåller 3-5 procent THC (tetrahydrocannabinol).
Haschkaka,
1) Hasch, som pressats samman i platta kakor för att smugglas. 2) Bakverk som innehåller hasch, vanligt i Indien.(Se Cannabis.)
Haschlangning.
Svensk polis och tull beslagtar ca 600 kilo hasch per år. Detta är endast en bråkdel av vad som förs in i landet. Emellanåt smugglas och langas större partier, uppdelade i platta kakor av torkade växtdelar. I allmänhet sker den illegala kommersen med hasch i form av s k myrtrafik. Den innebär att tusentals haschanvändare reser t ex till Christiania i Köpenhamn, där hasch säljs helt öppet - uppskattningsvis 20 kilo hasch per dygn. Här köper missbrukarna ett mindre parti, reser hem och säljer haschet vidare i bitar om några gram. En daglig förbrukning för en van haschanvändare består av 1-3 gram. (Se Cannabis, Gatulangning och lHandel med narkotika.)
Hascholja,
koncentrat av hasch, innehåller upp till 60 procent THC. Oljan droppas på en cigarett som röks. Drogen har kraftiga hallucinogena effekter.
Haschpipa,
pipa eller chillo, för haschrökning. Den kallas även braja eller holk.
Haschpsykos,
se Cannabis.
Hassela,
Hasselapedagogiken. Hassela är namnet på en ort i Hälsingland. Karl Axel (K A) Westerberg (med ett förflutet som reservofficer och internatföreståndare) grundade 1969 på Franshammars gård i Hassela det första svenska familjekollektivet för tonåriga narkotikamissbrukare. Metoden var - och är - att handfast lyfta normlösa, destruktivt utåtagerande och kriminella missbrukare in i det konkreta vardagsarbetet på ett skogsbruk långt från den överhettade storstadsmiljön. Från början leddes Hassela av Karl Axel Westerberg, Ove Rosengren och Vidar Andersson. Efter en period av interna maktstrider har de tre yrkesmässigt gått skilda vägar. Urvalet av elever till Hassela sker vid Mariapoliklinikens ungdomsmottagning i Stockholm. Alla elever är omhändertagna enligt lagen om vård av unga (LVU). Hasselakollektiven, som 1992 var fem och spridda över Sverige, tar hand om ca 60 elever åt gången, uppdelade i kontingenter om 12. Det program som tilllämpas inom kollektiven är socialistiskt. Hasselaledningen ser ungdomarna dels som offer för samhällets utslagning, dels som bärare och förmedlare av samhällets förtryck. Ungdomarna beskrivs som djupt olyckliga, förvirrade, på flykt in i kaos och livsförnekelse, på ytan bristande i respekt för sina medmänniskor och föraktfulla mot de vanliga arbetarna. Hasselakollektivet vill med fast hand lära eleverna god kamratskap, solidaritet med gruppen och respekt för arbetet. I vidare bemärkelse vill Hassela återupprätta arbetarklassen. Eleverna får göra upp med sina tidigare ideal och under ett år genomgå en kollektiv, sträng uppfostran. Härdande fällvandringar och folkdans står på programmet. Därefter vidtar vanlig skolgång på folkhögskola under två år, men alla skollov tillbringas i kollektivet. Hasselarörelsen är noga med att påpeka att den inte sysslar med terapi eller behandling utan med fostran. Hasselas ideologer menar sig ha hjälpt socialdemokratin till rätta i det vårdsamhälle som man höll på att gå vilse i. De hävdar att de "satt sekt- och knarkvänstern på 1960- och 70-talen på plats". Hasselapedagogiken utvärderades under en följd av år i slutet av 1970-talet av Anders Andrén från Stockholms socialförvaltning. I sin eherundersökning fann Andrén att mer än hälften av de elever som gått igenom den fleråriga behandlingen var missbruksfria och levde ett ordnat liv. Under vistelsen på Hassela hade de blivit påverkade genom social modellering och positiv bindning till vuxna ledare. En annan studie av Hassela utfördes 1979 av psykolog Ann Thelander. Genom deltagande observation kunde hon konstatera en del brister i behandlingen. Bl a ansåg hon att det fanns en viss risk för att ungdomarna under tiden på Hassela skaffade sig en endast tillfällig fasad av ytlig anpassning. En socialarbetare från Karlstad, Kristian Tilander, skrev 1991 en debattbok om Hassela, Bakom vår blindhet. Tilander menar att Hasselas käcka socialistiska paroller döljer en nymoralism och att de ständiga kraven på "hårdare tag" kan uppamma fascistoida stämningar i förhållande till utslagna och avvikande grupper i samhället. En rad elevintervjuer vittnar om integritetskränkande behandling, förtryck, översitteri och hårdhet i Hasselakollektiven. Tilander är kritisk mot att den offentliga vården för utsatta barn och ungdomar överlåtits till privata krafter, t ex Hassela. Hasselamodellen har haft stor betydelse för vården av tonåringar med missbrukarproblem. Den unge erbjuds en "familj" med regler, fast struktur, en ideologisk överbyggnad och tydliga vuxenförebilder. När denna auktoritära uppfostran kombineras med värme och kärlek får den unge något han kan ansluta sig till och senare på vanligt sätt göra sig fri från. Hasselamodellen fungerar dock inte för ungdomar med psykisk sjukdom. Deras situation kan ibland förvärras av denna pedagogik. Modellen fungerar också mindre bra för vuxna missbrukare.
Hassela Solidaritet,
Förbundet, ideell organisation som 1983 bildades av Hasselakollektivens grundare. Avsikten var att skapa en ny folkrörelse byggd på en samhällsmoral i modern tappning där begrepp som demokrati, solidaritet och rättvisa förankras i vardagen. Förbundet driver utbildningskollektiv, kamratstödjande verksamhet i skolor, föräldraverksamhet, rådgivning och utbildning för kommuner. På vissa orter har organisationen öppnat s k folkrörelsebyråer som är lokala centra för verksamheten. Hassela Solidaritet har ca 2 000 medlemmar i 12 lokalföreningar.
Hatt,
måttenhet för heroin, det heroin som ryms i toppen av en kanylhylsa. (Se även Gatulangning.)
Hawaiian,
slanguttryck för marijuana från Hawaii.
Hawk, the,
slanguttryck för LSD.
Hay,
slanguttryck för marijuana.
Hayo,
spanskt namn på en art av kokabusken, Erythoxylum novogratense.
Haze,
slanguttryck för LSD.
Hazel,
aunty Hazel, slanguttryck för heroin.
Hazelden,
namn på det behandlingshem och den ort i Minnesota, där Minnesotamodellen för behandling av alkoholister och narkomaner skapades.
Head,
slanguttryck för narkotikamissbrukare, används ofta i sammansättning med drognamn t ex pot-head (cannabismissbrukare), coke-head (kokainmissbrukare).
Head shop,
affär, ofta tobaksaffär eller liknande, som säljer olika drogtillbehör (paraphernalia) som vattenpipor, vågar, utblandningsmedel, böcker och tidningar om droganvändning. I vissa delstater i USA har man lagstiftat mot försäljning av denna typ av tillbehör.
Hearts,
slanguttryck för amfetamin.
Heaven dust,
slanguttryck för kokain.
Heavenly blue,
slanguttryck för LSD.
Heavenly blues,
slanguttryck för morning-glory-seeds.
Heineman, Peter-Paul,
(f 1931) läkare, mest känd som "radiodoktor". Heineman har bl a engagerat sig för att förbättra narkomanvården, är aktiv i Föräldraföreningen mot narkotika och har skrivit boken Skolka från livet (1985).
Helsingörspiller,
folkligt namn på ett mycket populärt bantningsmedel som innehåller det stimulerande efedrinet och som i tablettform försäljs mot recept på danska apotek.
Heminevrin,
varunamn för klometiazol, lugnande och sömngivande medel som används vid behandling av predelirium och delirium vid alkoholism. Medlet ges i tablettform eller i intravenöst dropp.
Hemodling,
här illegal odling av växter i exempelvis blomkrukor, trädgårdsland eller ute i skogen i syfte att utvinna narkotikaklassade medel. Odlingen avser i Sverige vanligen cannabisplantor.
Hemp,
(engelska för hampa), slanguttryck för cannabis.
Hendrix, Jimmy,
(1942-1970), amerikansk gitarrist och sångare, en av rockmusikens främsta och mest inflytelserika elgitarrister. Han hade betydande drogproblem.
Henry,
slanguttryck för heroin.
Hepatit,
samlingsbeteckning för en rad olika inflammatoriska sjukdomar i levern. Hepatit A, epidemisk gulsot, turistgulsot, är en virussjukdom som är mycket spridd i länder där tarmsmitta är vanlig. Sjukdomen överförs genom förorenat vatten eller föda, t ex genom ostron som levt i smutsigt vatten. Sjukdomen kan också smitta genom direktkontakt. I Sverige har det förekommit epidemier t ex på barnhem och bland narkotikamissbrukare som levt tätt tillsammans under ohygieniska förhållanden. Hepatit A-viruset ger efter en inkubationstid på tre veckor upphov till leverinflammation med feber och ledvärk. Hyn blir gul, och den gula färgen bryter fram efter några dagars sjukdom. Patienten smittar mest i början av sjukdomsförloppet och tillfrisknar snabbt, vanligen inom 2-3 veckor. Sjukdomen kan förebyggas genom injektioner av gammaglobulin, som innehåller antikroppar mot sjukdomen. Under 1992 lanserade en läkemedelsfirma ett vaccin mot hepatit A. Hepatit B kallas också kanylgulsot eller serumhepatit. Smittan överförs med blod och blodprodukter, infekterade kanyler och sprutor, genom sexuell kontakt och från en gravid kvinna till fostret (vertikal smitta). Sjukdomen är särskilt vanlig bland blödarsjuka, dialyspatienter och intravenösa missbrukare. I tropiska länder är sjukdomen vanlig, och nästan alla barn drabbas någon gång före vuxen ålder. Inkubationstiden är lång, omkring 3-4 månader. Sjukdomen yttrar sig i gulsot, feber och ledvärk som kan vara under 1-2 månader. Ofta övervinner patienten sjukdomen utan att ha fått några symtom. B-hepatitvirus, som orsakar gulsoten, kan ännu inte odlas i laboratorier. Det kan dock påvisas i blod som viruspartiklar (Danes partiklar), vilka bl a innehåller ett ytantigen, HBsAg (sAg = surface antigen). Antigen är i detta fall ett äggiviteämne i virus som retar bildningen av antikroppar. Det kallas också Au-antigen, eftersom det första gången påvisades av en slump hos en australier. Läkaren kan följa sjukdomsförloppet genom att studera blodets innehåll av HBsAg. Hos mer än 90 procent av patienterna med akut hepatit B förekommer nämligen dessa viruspartiklar. I samband med att sjukdomen läker ut, försvinner partiklarna, och HBsAg blir negativt. I stället uppträder i blodet antikroppar, antiHBs, och patienten har då övervunnit sjukdomen och blivit immun. Det finns ytterligare ett antigen, e-antigen (HBeAg), som kan påvisas tidigt i sjukdomen och som sedan försvinner för att ersättas av anti-HBe. Smittsamheten är då låg eller ingen alls. Bortemot fem procent av dem som haft hepatit B blir symtomfria kroniska bärare. Ett fåtal fall kan utveckla en kronisk hepatit, som med tiden i enstaka fall kan orsaka skrumplever och eventuellt levercancer. För att förebygga hepatit B måste all sjukhuspersonal ha skyddshandskar vid blodprovstagning. Nedblodade föremål måste omhändertas med stor försiktighet och med iakttagande av särskilda hygieniska rutiner. Det finns ett immunoglobulin som kan ges inom 48 timmar, om någon olyckligtvis stuckit sig på ett misstänkt smittat föremål. Man kan vaccinera sig mot hepatit B, vanligtvis med tre doser under ett halvt år. Barn till kvinnor som är kroniska bärare får efter förlossningen både immunoglobulin och vaccin. På detta sätt kan man förebygga att även barnen blir kroniska bärare. Hepatit C, HCV-hepatit, är ytterligare en form av smittsam gulsot, som sprids med blod och som kan överföras sexuellt. Smittsamheten är dock betydligt mindre än vid hepatit B. Det har ännu inte gått att odla fram det virus som orsakar sjukdomen, men antikropparna mot viruset kan påvisas i blodprov. Sjukdomen är mera spridd än man tidigare anat. Det har nyligen visat sig att 80 procent av injektionsnarkomanerna i södra Sverige har antikroppar mot hepatit C. Det har ännu inte gått att avgöra om de övervunnit smittämnet. Det finns nämligen inga test för att upptäcka eventuella kroniska bärare, men man vet att sådana finns. Sjukdomen är allvarlig. På lång sikt får upp till 50 procent leverinflammationer som kan bli bestående och i en del fall ge levercancer. Vissa fall av hepatit C kan behandlas med interferoninjektioner. Delta-hepatit, hepatit D, kan endast drabba dem som blivit infekterade med hepatit B-virus. Sjukdomen yttrar sig vanligen i form av en ny attack av gulsot hos en kronisk bärare av hepatit B. Specifik behandling saknas. Smittämnet överförs med blodet. Non A non B-hepatit (NANBH) är en samlande beteckning för ett antal hepatitformer som smittar på samma sätt som de övriga hepatiterna, men som man ännu inte känner närmare till. Det har inte gått attisolera de virusarter som antas ge upphov till sjukdomstillstånden. E-hepatit, gulsot som överförs genom förorenat vatten eller föda, tarmsmitta, finns i andra världsdelar än Europa, exempelvis i Asien.
Heptabarbital,
C13H18N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Herb,
slanguttryck för marijuana.
Herodotos,
(ca 480-ca 420 f Kr), grekisk historiker som bl a beskrivit hur skyterna, ett nomadfolk i södra Ryssland, använde cannabis t ex för att rena sig vid ceremoniella begravningar. De kastade hampfrön på upphettade stenar och inandades de kraftiga ångor som bildades. Skyterna bidrog sannolikt till spridningen av cannabisbruket.
Heroin,
på latin heroinum, av grekiskans heros, hjälte, eftersom drogen kan ge en känsla av makt, styrka och lycka. Heroin, diacetylmorfin C21H23NO5, framställs genom en enkel kemisk process ur morfin. Det är narkotikaklassat enligt förteckning I. Ursprungligen var heroin ett kommersiellt varunamn för diacetylmorfin, när detta lanserades av läkemedelsföretaget Bayer som ett icke beroendeframkallande morfinersättningsmedel. (Se Opium, morfinpreparat (opiater)...)
Heroinmissbruk,
se Opium, morfinpreparat (opiater)...
Hexapropymat,
C10H15NO2, lugnande och sömngivande preparat, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige var Modirax, men preparatet avregistrerades som läkemedel 1989.
Hexobarbital,
C12H16N2O3, snabbverkande sömnmedel som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige numera, men det användes förr vid intravenös narkos (varunamn: Evipan, Enhexymal).
Hibernal,
varunamn för klorpromazin.
Hi-Fi,
slanguttryck för morfin + kokain.
High,
1) Att bli hög, att få en kick av narkotika. 2) Slanguttryck för meskalin och peyote.
High Times,
amerikansk tidskrift, drogkulturens främsta och mest spridda tidning. Den började ges ut 1975 i en källare i Greenwich Village, New York, och hade "drugs, sex and rock'n'roll" som huvudtema. Under 1980-talet hade den en upplaga på över 300 000 exemplar och nådde 2,5 miljoner läsare varje månad. High Times innehåller huvudsakligen artiklar med anknytning till droger. Dess utförande är påkostat, i stil med Playboy, men i stället för utvikningsbilder av nakna kvinnor har den fyrfärgsbilder av droger, främst cannabis och kokain. Den innehåller intervjuer med kända kulturpersonligheter som utfrågas om sina narkotikavanor och drogupplevelser. Här finns också reportage från odlarnas och langarnas verksamheter. Tidskriftens litterära inslag består huvudsakligen av noveller med stark koppling mellan sex och narkotika. Annonserna i den handlar t ex om handböcker i narkotikaodling, haschpipor, cigarettpapper för marijuana och kompletta hemodlingspaket.
Him,
slanguttryck för heroin.
Hippierörelsen
uppstod på den amerikanska västkusten i mitten av 1960-talet som en protest mot det etablerade samhället i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet. Hippierörelsen bröt igenom under den s k Summer of love 1967 och spreds snabbt över västvärlden. Den hade både kulturella och politiska influenser. Rörelsen påverkades starkt av beatgenerationens författare och drogförespråkare som Timothy Leary samt av österländsk filosofi och astrologi. Genom att göra "inre resor" med hjälp av cannabis, LSD och andra hallucinogena droger skulle man befria sig från konsumtionssamhällets tvång. Genom slagord som flower-power och make love - not war uppmanade man människor till fredlig samlevnad, fri sexualitet och bejakande av drogernas kraft. Hippierörelsen, som hade sitt centrum i Haight-Ashbury-området i San Francisco, påverkade starkt även konst, mode och musik. Drogernas synhallucinationer inspirerade psykedelisk konst. En viktig förklaring till hippierörelsens uppkomst är att antalet universitetsstuderande i USA mer än fördubblades under efterkrigstiden. Rockmusiken hade populariserat en friare livsstil, och medborgarrättsrörelserna och fredsrörelsen hade samlat många anhängare som riktade stark kritik mot det etablerade samhället. Hallucinogena droger som LSD, psilocybin, meskalin och cannabis fungerade som sociala katalysatorer. De erbjöd nämligen en ny upplevelsevärld som förstärkte uppfattningarna att det etablerade samhället och dess institutioner var otidsenliga och korrumperade. Hippierörelsen revolterade också mot kärnfamiljen och förordade i stället samlevnad i kollektiv och fri sex. En avslappnad attityd till livet förordades, och karriärism och strebermentalitet häcklades. Droginslaget var nära kopplat till religiositet och mysticism, och inom hippierörelsen hyste man ett starkt intresse för österländskt andligt liv som yoga, zen och tibetansk buddhism. Det fanns också inslag av västerländsk vidskepelse som astrologi, tarotkortläsning och häxkraft. Hippierörelsen hade inga tydliga ledare, eftersom den till sin natur var anarkistisk och antiauktoritär. Drogöverdoser, dödsfall, vansinnesdåd och urartning av många kollektiv gjorde att rörelsen snabbt förlorade i styrka. Hippierörelsens sista stora evenemang var Woodstock-festivalen 1969, där ca 400 000 människor samlades för att lyssna till epokens bästa rockmusik. Konserten fick stor uppmärksamhet i media, och det talades om att nu hade den nya tidsåldern definitivt brutit igenom.
Hirschfeldt, Frank,
(f 1924) journalist, grundare av och ordförande i RFHL 1965-1968, tidigare sekreterare i Narkomanvårdskommittén. Tillsammans med journalisten Roland Hjelte skildrade han de intravenösa missbrukarnas värld i TV-programmen Focus och Dokument -65, i vilka han också avslöjade den internationella läkemedelsindustrins roll vad gällde tillförseln av centralstimulantia till Sverige. Hirschfeldt grundade RFHL som en hjälp- och länkorganisation och var under sin ordförandetid många gånger i strid med social- och polisläkaren Nils Bejerot. Dessa båda personifierade i en under många år pågående polemik motsättningarna i narkotikapolitiska frågor under 1960-och 1970-talen. Hirschfeldt förordade åtgärder mot läkemedelsindustrin samt hjälp och vård till missbrukarna, och han kritiserade vad han menade vara Bejerots förenklade "epidemiteori".


HIV/AIDS


Humant immunbristvirus (HIV) är ett retrovirus som överförs sexuellt men som också sprids via blodtransfusioner och blodrester i begagnade injektionsverktyg. HIV ger en livslång infektion som drabbar själva immunförsvaret. När detta mobiliseras för att skydda kroppen, månfaldigas också virus. Till sist dukar immunförsvaret under och infektionssjukdomen manifesterar sig som aids, Acquired Immuno-Deficiency Syndrome (förvärvad immunbrist). Aids är således slutfasen av en långvarig virusinfektion som kanske har ett förlopp under mer än 10 år, t o m uppemot 20 år, men risken är uppenbar att alla infekterade långsamt och gradvis försämras för att slutligen nå det dödliga slutstadiet, aids. Alla patienter med aids uppvisar ett försvagat och förstört immunförsvar. Främst ses en minskning av T-lymfocyterna, en typ av vita blodkroppar som spelar en huvudroll i kroppens försvar mot främmande ämnen. Eftersom immunförsvaret inte längre fungerar får patienten s k opportunistiska infektioner - en rad smittämnen får möjlighet att invadera organismen. Ett vanligt symtom vid aids är svampinfektioner i övre luftvägarna och en viss typ av lunginfektion, PCP (pneumocystis carinii pneumoni), lymfkörtelsvullnader och i vissa fall en särskild cancersjukdom i huden (Kaposis sarkom), som manifesterar sig som runda blåaktiga fläckar i huden. Neurologiska symtom är vanliga. Sjukdomen beskrevs första gången 1981. De första aidsfallen diagnosticerades i Sverige 1982. Från början ansågs den nya smittsamma sjukdomen i USA endast beröra homosexuella män men några år senare, 1983 och 1984, upptäckte man att sjukdomen var vanlig även bland heterosexuella i Afrika. Den visade sig också finnas bland narkomaner i USA:s storstäder. Först 1984 kunde man slå fast att aids orsakas av flera tidigare okända retrovirus. Bilden av aidsepidemin mörknade på allvar med upptäckten av HIV. Man började kunna HIV-testa 1985 och fann då att många till synes friska bar på viruset. HIV/aids har snabbt utvecklats till en världsepidemi som skördar särskilt stora offer i Afrika och i USA. I Europa beräknar man t ex att totalt mellan 60 000 och 78 000 människor fram till 1992 kommer att ha insjuknat eller dött i aids. Av dessa beräknas 23 000-33 000 vara narkomaner. Narkomaner är en särskild riskgrupp för HIV/aids genom sin vana att under ohygieniska former dela sprutor och på så sätt sprida smittan sinsemellan. Narkomaner anses dessutom vara en språngbräda för HIV/aids ut till den övriga befolkningen via deras drogfria partners och barn. HIV/AIDS och narkotikamissbruk är ett växande medicinskt och socialt problem i Europa. Frekvensen HIV-smittade bland undersökta narkomaner varierar starkt mellan olika geografiska områden. De dystraste rapporterna om stigande antal aidsfall bland narkomaner kommer från ett bälte vid Medelhavet - norra Spanien, sydöstra Frankrike, norra Italien samt Belgradområdet i Jugoslavien. Även Schweiz är mycket hårt drabbat med det högsta antalet aidsfall per invånare i hela Europa. Aidsstatistiken idag speglar i själva verket spridningen av HIV-smittan för 5-10 år sedan. Vid den tiden överraskades narkomanerna i Sydeuropa av smittan. Långt innan man kunde diagnostisera HIV var smittan redan utbredd. En väsentlig faktor för epidemins utbredning är tidpunkten då smittan kommer in i olika narkomanpopulationer. Om smittan väl fått fotfäste sprider den sig nämligen mycket snabbt. Från flera håll i Europa (Edinburgh, Dublin och Warsawa) rapporteras att frekvensen HIV-smittade bland sprutnarkomaner på halvtannat år kan har stigit från noll till 50 procent. Troligen beror antalet HIV-smittade också på narkomanernas lokala injiceringsmönster. I Storbritannien varierar frekvensen HIV-smittade narkomaner mellan en procent i Liverpool, där man tidigt startade preventiva åtgärder, upp till 60 procent i Edinburgh. I genomsnitt är 20 procent av de västtyska sprutnarkomanerna HIV-smittade. Finland och Island är skonade, men heroinmissbruk och därmed också HIV-smitta finns i Norge, Danmark och Sverige och då koncentrerat till huvudstäderna. I Oslo beräknar man att frekvensen HIV-smittade heroinister är 5-8 procent, i Danmark 10-20 procent. I Stockholm har man de svåraste förhållandena då upp till 60 procent av heroinmissbrukarna i staden är HIVsmittade. Smittspridningen har fortsatt i Stockholmsområdet. Under åren 1988, 1989 och 1990 smittades varje år mellan 40 och 50 nya narkomaner, nästan alla i huvudstadsregionen. HIV-smittan har nu också gått över till en annan kategori narkomaner, nämligen amfetaminmissbrukare. Därefter har färre nysmittade registrerats av SBL (Statens Bakteriologiska Laboratorium). Från 1986-1992 har antalet HIV-smittade narkomaner i Sverige (enligt SBL) fördubblats från totalt 300 till över 600. Enligt den senaste officiella statistiken bär sex procent av Stockholms amfetaminmissbrukare på HIV-infektion. Merparten av de smittade är fortfarande heroinmissbrukare. Sveriges narkomaner HIV-testas regelbundet i en utsträckning som inte förekommer i andra länder. Stickprovsundersökning av vårdsökande narkomaner i Lund visar att 94 procent HIV-testats, 80 procent mer än en gång. I Sverige har västra Skåne med städerna Helsingborg, Lund och Malmö i centrum flest narkomaner per 100 000 invånare. I området bor minst 3 000 injektionsnarkomaner. Under sex år (1986-1992) har dock endast tio fall av ny HIV-smitta bland narkomaner inträffat i regionen. Här ligger frekvensen HIV-smittade narkomaner på omkring en procent, dvs lägre än i lika narkomantäta områden i Europa. En aktiv kamp för att ge narkotikamissbrukarna kunskap och lära dem bättre spruthygien torde vara två orsaker till det gynnsamma läget. Av 3 055 kända HIV-smittade i Sverige fram till den 31 mars 1992 var 606 intravenösa narkomaner. Antalet aidsfall var 675, av dem var 42 narkomaner. Dödligheten i aids bland Stockholms narkomaner ökade kraftigt i slutet av 1991- en narkoman i veckan avled i aids. Under de närmast följande åren beräknas 200 injektionsnarkomaner insjukna i aids i Sverige och då främst i Stockholmsområdet. Förebyggande åtgärder. Det är rena sprutor, metadon och information som kan hjälpa narkotikamissbrukare att ändra livsstil. WHO har alltsedan 1986 rekommenderat att narkomaner skall ha tillgång till rena sprutor och till metadonbehandling. Motåtgärderna mot HIV-/aidsepidemin bland narkomaner i Europa består kortfattat av följande: 1) Särskilt riktad information till narkomanerna med hjälp av TV, video och serietidningar. Informationen innehåller positiva budskap om det värdefulla i att ändra livsstil. 2) Lågtröskelstationer (lättillgängliga enkla mottagningar) som erbjuder medicinsk hjälp, sprutbyte, HIV-test, hepatitvaccination, upplysning om säkrare injektionsteknik och säkrare sex. (Se Sprutbytesprogram.) Målet för denna verksamhet är att samtidigt bromsa HIV-epidemin och minska skadeverkningarna av narkotikamissbruket. Det anses särskilt positivt om narkomanernas egna organisationer, t ex RFHL, kan hjälpa till i det förebyggande arbetet. 3) Utökad metadonbehandling. 4) Fortsatt utbyggnad av narkomanvården. Uppsökande vård för att förmå narkomanerna att genomgå behandling. 5) Särskilda riktade program för att förmedla hjälp till speciella grupper bland narkotikamissbrukarna. Sådana grupper är t ex etniska minoriteter, prostituerade, ungdomar i riskzonen och gravida kvinnor, samt de missbrukare som finns inom kriminalvården.


Hjärnblödning.
Risk för hjärnblödning finns vid kraftig påverkan av centralstimulantia, särskilt amfetamin. Den plötsliga blodtrycksstegringen som åtföljer intoxikationen (förgiftningstillståndet) kan spränga blodkärl i hjärnan.
Hjärtarytmi
kan bl a bestå i hjärtfladder och hastiga hjärtslag (200-400 i minuten). En annan variant av hjärtarytmi är hjärtflimmer, som karakteriseras av mycket hastiga sammandragningar hos hjärtat (400-700 i minuten) och ofta är lokaliserat till förmaken. Båda formerna av oregelbunden hjärtrytm förekommer vid förgiftningstillstånd (intoxikationer), särskilt av centralstimulerande medel. Tillståndet är livshotande.
Hjärtnoja,
hypokondriska föreställningar om hjärtsjukdom. Vid förgiftningstillstånd av cannabis eller centralstimulantia utlöses ofta en våldsam hjärtklappning. Den narkotikapåverkade kan då tro att det är något fel på hjärtat, att det skall stanna osv. Symtomet kallas bland narkomanerna själva för hjärtnoja.
Hoarse,
horse mycket vanliga slanguttryck för heroin. Slanguttrycket hoarse har sannolikt uppkommit genom att den som använder heroin lätt får en hes röst (engelskans hoarse = hes).
Hocus,
slanguttryck för morfin.
Hofmann, Albert,
kemist som vid arbete vid läkemedelsföretaget Sandoz laboratorier i Geneve 1943 upptäckte LSD:s hallucinogena effekter. Han fick vid ett tillfälle oavsiktligt i sig små kvantiteter LSD, blev rastlös och gick hem, där han "upplevde en oavbruten ström av fantastiska bilder, extraordinära skepnader med ett intensivt kaleidoskopiskt färgspel; efter cirka två timmar klingade tillståndet av." Han beskriver i boken LSD: My Problem Child (1980) ingående LSD-rusets karakteristika: "Jag förlorade all tidsuppfattning. Jag noterade förskräckt att hela min omgivning förändrades. Mitt synfält böljade och allting föreföll deformerat som i en missvisande spegel. Jag greps av rädsla för att jag höll på att bli galen. Då och då kändes det som om jag befann mig utanför min egen kropp. Jag trodde att jag hade dött. Det föreföll som om mitt jag svävade i rymden och att jag därifrån blickade ner på min döda kropp som låg på soffan." Han noterade också hur "ljudupplevelser under ruset förvandlades till synintryck, vatten från en kran eller talade ord tranformerades till optiska illusioner".
Hoffman-La Roche,
ett av världens största läkemedelsföretag grundat 1920 med huvudkontor i Basel, Schweiz. Företaget är ledande tillverkare av bl a bensodiazepiner med varumärkena Librium och Valium.
Hog,
slanguttryck för PCP.
Holding,
psykologisk term för metoden att med tränad personal hålla patienten kvar i en vård han behöver. Holding inom narkomanvård förutsätter goda kunskaper om överföringsmönster.
Holk,
slanguttryck för haschpipa.
Holmes, Sherlock,
fiktiv person i litteraturen, privatdetektiv i ögonläkaren och författaren Arthur Conan Doyles klassiska detektivromaner. Doyle beskrev 1886, genom den likaså fiktive dr Watson, sin hjältes kokainvanor i inledningen till berättelsen De fyras tecken: "Sherlock Holmes tog den lilla flaskan från dess plats på spiselkransen och injektionssprutan från det prydliga marokängetuiet. Med sina långa vita, nervösa fingrar passade han in den fina nålen och vek upp vänstra skjortärmen. En liten stund senare vilade hans blickar tankfullt på den seniga underarmen som var alldeles prickig av märken efter nålens stick. Slutligen stack han in den vassa nålspetsen, pressade in kolven och sjönk tillbaka i länstolen med en lång suck av välbehag. Under flera månader hade jag tre gånger om dagen bevittnat denna ceremoni, men vanan hade inte försonat mig med den... - Kanske du har rätt Watson, sade han. Det är troligt att kokain har ett dåligt inflytande på ens fysik. Men å andra sidan verkar det så andligt stimulerande och gör mig så klar i hjärnan, att dess sekundära effekt inte spelar någon roll. - Vilket lättsinne! sade jag allvarligt. Tänk på vad det kan komma att kosta dig! Det är mycket möjligt att din hjärna blir eggad och upplivad, som du säger, men det är en patologisk och osund process som medför degeneration av cellerna och slutligen leder till permanent fysisk och psykisk svaghet...".
Holmér, Hans,
(f 1930) chef för säkerhetspolisen 1970, polismästare i Stockholm 1976, ordförande i regeringens narkotikakommission 1983, länspolismästare i Stockholm 1984-1987, FN-expert i narkotikafrågor 1988-89. Han har skrivit boken Narkotikaproblemet - en annorlunda polisrapport (1981).
Hombrecitos,
slanguttryck för psilocybin.
Homosexualitet och droger.
Man ser av och till i litteraturen påståenden om att avancerat kokainmissbruk skulle leda till homosexuellt beteende hos tidigare heterosexuella. Vetenskapligt har detta fenomen inte bekräftats. Däremot kan manliga narkomaner komma att bli indragna i homosexuell prostitution för att få pengar till narkotika. San Francisco, den amerikanska stad som haft den mest liberala inställningen till minoriteter (se Hippie-rörelsen) blev på 1970- och 1980-talen centrum för den aktivistiska homosexuella gayrörelsen. I denna, som koncentrerades kring Castro Street, experimenterades mycket med droger, särskilt snabbverkande centralstimulantia i samband med anonym sexualitet (se Designade droger och Amylnitrit). Dessa drogvanor spred sig sedan med gaykulturen till övriga västvärlden.(Se i övrigt Sexualitet och droger.)
Honey oil,
slanguttryck för hascholja.
Hooch,
slanguttryck för marijuana.
Hooked,
fast på kroken, att ha blivit tvångsartat beroende av heroin. (Se Opium, morfinpreparat (opiater)...)
Hop,
slanguttryck för opium.
Horse,
slanguttryck för heroin. (Se Hoarse.)
Horse tranquilizer,
slanguttryck för PCP.
Huallagadalen
i Peru, omlastningsplats för stora mängder kokapasta från kokaodlingar i övriga Sydamerika till djungellaboratorierna i Colombia.
Huanuco,
boliviansk koka, Erythroxylum coca, den kokabuske som odlas mest. Arten förekommer inte utanför Sydamerika. Den trivs i tropiskt klimat och järnrik mylla. Växten har stora, ovala, mörkgröna blad. (Se Kokain.)
Huatari,
slanguttryck för meskalin eller peyote.
Hudhallucinationer,
taktila hallucinationer. Adjektivet taktil betyder det som avser känsel eller beröring. Dessa hallucinationer är vanliga fenomen vid kraftig kokainpåverkan och kokainförgiftning. Det känns då som om djur kryper i skinnet. (Se Kokain.)
Huvudvärk
är ett vanligt symtom vid intag av en stor dos centralstimulantia. Värken sammanhänger troligen med den kraftiga blodtrycksstegring som äger rum vid detta tillfälle.
Huxley, Aldous,
(1894-1963), engelsk författare som tvingades avbryta sina medicinstudier i Oxford på grund av en ögonsjukdom. Huxley var en av mellankrigstidens viktigaste samhällskritiska författare. Hans roman Brave new world (Du sköna nya värld 1932) är en skrämmande framtidsvision med många referenser till droger. Under senare delen av sitt författarskap såg han sig själv som en "hallucinogenernas profet". Han menade att dessa droger var en genväg till transcendentala upplevelser och inre resor. I boken The doors of perception (En port till andra världen, 1954) beskrev Huxley hur meskalin bryter ned "hjärnans reduceringsmur", som i normala fall tonar ned våra upplevelser, så att "tankarna flyter förbi den inte längre vattentäta muren". Den "nya yttre världen" som meskalinet gav inträde till var "inte en värld av syner, den existerade utanför, i vad jag kunde se med mina öppna ögon. Den stora förändringen var ett kungarike av objektiva fakta". Boken hade stort inflytande på den psykedeliska kulten under 1960-talet. Rockgruppen the Doors hämtade t ex sitt namn från bokens titel.
Hydrokodon,
dihydrokodeinon, C18H21NO3, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Hydrokon,
morfinderivat, varunamn för hydrokodon.
Hydromorfinol,
morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Hydromorfon,
C17H19NO3, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Dilaudid-Atropin.
Hydroxitetrahydrocannabinoler,
hydroxi-3-pentyl-6,6,9-trimetyl-6a,7,10,10a- tetrahydro-6H-dibenso[b,d]-pyranol-(1)cannabispreparat, narkotikaklassade enligt förteckning I. Dessa finns inte på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
N-hydrox MDA eller N-OH MDA,
N-[alfa-metyl-3-4-metylendioxi)fenetyl] hydroxilamin, en opioid, narkotikaklassad enligt förteckning I.
N-hydroxiamfetamin,
C9H13NO3, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Hydroxypetidin,
C15H21NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Hyoscyamin,
C17H23NO3, alkaloid som finns bl a i potatisväxterna belladonna och datura stramonium. Preparatet ingår i följande registrerade svenska läkemedel: Atropin (injektionsvätska och ögondroppar), Dilaudid-atropin (injektionsvätska), Isopto-Atropin (ögondroppar). Hyoscyamin ingår i Egazil duretter, ett läkemedel som ordineras vid magkatarr.
Hyperkinesi,
överskott av muskelrörelser, yttrar sig i svårighet att sitta stilla och koncentrera sig. Detta är ett typiskt symtom vid missbruk av centralstimulantia som amfetamin och kokain. (Se fladder, chorea.)
Hyperreflexi,
livliga reflexer, vanligt fenomen vid missbruk av centralstimulantia.
Hypnos,
av grekiskans hypnos, sömn. Hypnos är ett på konstlad väg framkallat sömnliknande tillstånd. Man talar också om trans, transtillstånd eller hypnotisk trans. Så långt tillbaka man känner människans historia har transfenomen framlockats av medicinmän, shamaner, medier och "helare" i olika kulturer. Religiös extas åtföljs av eller är en form av trans. Hypnos och hypnosbehandling i medicinsk mening kan förstärka andra former av psykoterapi, t ex den stödjande och återuppfostrande terapin inom missbrukarvården. Den hypnotiserade sover inte, hans medvetande är endast inskränkt. EEG (elektroencefalogram, registrering av hjärnans elektriska aktivitet) är t ex normalt och liknar inte det vid sömn. Patienten är mindre kritisk än när han är helt vaken. Därför är han mer än annars utlämnad till terapeuten, som alltså bör vara en person som är väl utbildad och erfaren i psykoterapi. Exempelvis kan en persons inre konflikter komma fram i hypnos och göra längre avslutande samtal på medveten nivå nödvändiga. En stor fördel med hypnosbehandling är att patienten snabbt kan komma att lita till terapeutens beskydd, erfar lättnad i sin ångest och tillfrisknar snabbare. Hypnosterapi används inom missbrukarvården t ex i form av jagstärkande suggestioner. Bl a behandlas nikotinberoende på detta sätt. Patientens sug efter att röka kan minskas genom posthypnotiska suggestioner, vilket innebär att patienten får direkta råd som går in i det undermedvetna, och som han sedan okritiskt följer i det dagliga livet.
Hypnotika,
hypnotisk, sömnmedel respektive sömngivande.
Hypoglykemi,
lågt blodsocker.
Hypokondri,
inbillningssjuka, vanligt symtom under abstinens.
Hypomani,
lättare grad av mani, manisk upprymdhet.
Hår,
den svenska versionen av musikalen Hair.
Häktesundersökningar.
1) Uttrycket kan generellt användas om alla former av undersökningar av personer i häkte, t ex sinnesundersökningar. 2) Specifikt betecknar ordet den kontroll och undersökning av intagna med stickmärken (dvs injektionsnarkomaner), vilken sedan länge ständigt pågår vid Stockholmshäktet, landets största. (Se Stickmärkesundersökningen, SMU.) Både i Göteborg och i Oslo har man tagit upp idén om löpande häktesundersökningar.
Hälso- och sjukvårdslagen (HSL).
Denna lag från 1982 säger att en god hälso- och sjukvård skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall vidare upplysas om de behandlingsmetoder som står till buds. Om upplysningarna inte kan lämnas till patienten, skall de i stället ges till en nära anhörig - med de begränsningar som sekretesslagen föreskriver.
Hö,
slanguttryck för marijuana.
Hög,
1) slanguttryck för PCP, 2) slanguttryck för att vara berusad av narkotika, påtänd. Ordet har även fått en mer allmän betydelse av starkt upprymd, hejdlöst glad.
Högrisksituationer,
situationer som inbjuder en före detta narkotikamissbrukare eller alkoholist till återfall. (Se Prevention, förebyggande verksamhet, Pseudoabstinens och Återfallsprevention.)
Hörselhallucinationer,
hörselvillor, upplevelsen av inbillade ljud. Detta är ett symtom vid förvirringstillstånd. Fenomenet är vanligt vid kraftig amfetamin- eller kokainpåverkan (sound of coke). (Se även Hallucinationer och Hallucinogena droger.)

 


[ I ]


Iatrogen,
framkallad av läkare. Termen används för att beteckna exempelvis sådant läkemedelsmissbruk som uppstått genom läkares receptförskrivning.
Ibogain,
C20H26N2O, hallucinogen drog, narkotikaklassad enligt förteckning I. Det är den viktigaste av de s k iboga-alkaloiderna och finns i stammen, bladen och i synnerhet roten av den afrikanska busken tabernanthe iboga. Drogen renframställdes ur plantan 1901 och syntetiserades 1966. I låga doser verkar ibogain centralstimulerande, men höga doser har också använts som bedövnings medel. I Västafrika och Kongo använder vissa folkgrupper ibogaextrakt eller tuggar ibogarötter under jakt för att hålla sig lugna när de ligger på lur och väntar men samtidigt snabbt skall kunna angripa villebrådet. Preparatet förekommer inte på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Ice,
slanguttryck för en rökbar form av kristalliserad metamfetamin. Preparatet är starkt beroendeframkallande och kan ge allvarliga lung- och njurskador. (Se Designade droger.)
Idiot pills,
slanguttryck för barbiturater.


IDROTT OCH DROGER


Idrottsmän och -kvinnor har i alla tider använt droger för att försöka döva smärta och öka prestationsförmågan. Redan under antikens olympiska spel beskrevs hur idrottsmännen åt olika hallucinogena svampar. Gladiatorerna på Cirkus Maximus i Rom gavs centralstimulerande medel för att eggas i sin kamp mot vilddjuren. Under 1800-talet använde många långdistanslöpare, särskilt på maratondistansen, morfinpreparat för att döva smärtor. Under denna tid användes också små doser stryknin som stimulantia. Cykelsporten har varit särskilt utsatt när det gäller droger. Under långa cykellopp har det ofta varit av avgörande betydelse att kunna tvinga kroppen över de normala utmattningsgränserna genom att på kemisk väg "stänga av" kroppens varningssignaler. 1896 vann walesaren Arthur Linton det berömda cykelloppet mellan Bordeaux och Paris, men dog efteråt av vad som senare visade sig vara strykninförgiftning. Hans tränare "Choppy" Warburton avstängdes på livstid från sporten och blev ett av de första exemplen på idrottsorganisationernas försök att stävja drogmissbruket. Droganvändningen inom idrotten kan indelas i några olika huvudtyper: 1. Lugnande medel för att motverka nervositet. Det klassiska exemplet är skyttar som använder en mindre mängd alkohol för att bli stadigare på handen. Även användning av beta-blockerare förekommer för att motverka stressymtom. 2. Smärtstillande medel för att kunna utöva idrott trots smärtsamma skador. 3. Centralstimulerande medel för att tillfälligt öka prestationsförmågan och aggressiviteten. Särskilt i lagsporter som ishockey, basketboll och amerikansk fotboll har användning av amfetamin och kokain varit relativt vanligt förekommande. 4. Hormonpreparat, främst anabola steroider, för att öka muskeluppbyggnaden och aggressiviteten. Användning av dessa droger förekommer främst bland kroppsbyggare och i kraftsporter som tyngdlyftning och styrkelyft men även inom friidrotten. 5. Droger för attfira segrar eller dränka sorger efter förluster. Alkoholtraditionerna inom idrotten, särskilt inom lagsporterna, är starka. Flera undersökningar har pekat på att aktiva idrottare i allmänhet har en högre drogkonsumtion än andra jämnåriga. På elitnivå exempelvis inom tennisen har kokainmissbruket varit utbrett. Det kan sannolikt delvis förklaras med att dessa idrottare oha får extrema inkomster och på fritiden rör sig i miljöer där kokain och olika syntetiska designade droger förekommer. Under 1990-talet har Internationella Olympiska Kommittén och de inter nationella och nationella idrottsorganisationerna avsevärt skärpt sina regler. Både systematiska och slumpmässiga tester har införts för att avslöja illegal droganvändning inom idrotten. (Se i övrigt Anabola steroider.) Det kvantitativt största problemet under senare år är den ökande användningen av anabola steroider för att öka muskelmassan. Från början ett dopingproblem har det under 1990-talet vuxit till ett missbruksproblem bland unga män. Preparaten väller in från den kemiska industrin i öststaterna, produceras ofta i det forna Sovjetunionen men säljs via de baltiska staterna och Polen. Priserna sjunker. S k ryssfemmor med preparatet metandienon kunde 1992 köpas för en tioöring per tablett. Marknaden är svart. Som läkemedel används numera steroider knappast alls. Steroiderna har ända sedan slutet av 1980-talet försålts i smyg och i ökande omfattning via gym-anläggningar. Nu är det inte längre fråga om idrottsliga prestationer utan om att se "snyggare ut på badstranden". Skadorna kan bli stora. De första symtomen på att kroppen inte mår väl av den ökade tillförseln av manliga steroider är av psykisk natur. Männen som använder steroiderna riskerar att bli aggressiva, i synnerhet under alkoholpåverkan. Det händer att deras kvinnliga sällskap ringer till personalen vid dopinglaboratorierna och berättar att de blivit misshandlade. Därefter kommer de fysiska skadorna. Männen riskerar att tappa håret och bli impotenta. I stället kan det börja växa hår på oväntade ställen - t ex på insidan av händerna. I ett försök att stoppa missbruket av anabola steroider förbjöds 1 juli 1992 innehav och försäljning av steroider och testosteron (manligt könshormon). Straffet för sådan hantering kan bli två års fängelse. Bruket är däremot ännu inte olagligt.


Ikterus,
gulsot, se Hepatit.
Illegal narkotikahandel,
olaglig hantering av narkotika, dvs med alla de ämnen som står upptagna i Läkemedelsverkets narkotikaförteckning. Endast polisen och särskilda laboratorier får bevara narkotika som tagits i beslag. (Se i övrigt under de enskilda preparaten och Gatulangning, Haschlangning, l Lagstiftning om narkotika och Handel med narkotika.)
Illegalt bruk,
användning av illegala, narkotikaklassade droger som heroin, kokain osv. Som illegalt bruk betraktas också all den användning av t ex lugnande läkemedel som går utanför läkarens givna ordinationer. (Se vidare lDefinitioner av narkotika och narkotikamissbruk, Injektionsnarkomani och Lagstiftning om narkotika.)
Illusion,
felregistrering (vantolkning) och förvrängning av sinnesintryck, jämför hallucination.
Imipramin,
depressionslösande medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Tofranil (tabletter).
Inadekvat personlighetsstruktur,
se Personlighetsstörningar vid narkotikamissbruk.
INCB,
International Narcotic Control Board.
Indian hay,
slanguttryck för marijuana.
Indian Hemp Drugs Commission,
den engelska undersökningskommission som i slutet av 1800-talet fick i uppdrag att kartlägga användningen av cannabis, särskilt bhangdrickandet, i den då engelska kolonin Indien. Slutrapporten publicerades 1894 i ett tiotal band och betraktas än idag som den mest kompletta beskrivningen av cannabis och dess verkningar. Kommissionen drog slutsatsen att ett cannabisförbud i Indien var meningslöst, eftersom bruket där var så utbrett och kulturellt integrerat. Man ansåg dessutom att skadorna vid ett moderat bruk var måttliga. I stället för förbud föreslogs ett beskattningssystem. Engelsmännen i Indien verkade själva förhålla sig kallsinniga till cannabisbruket. I varje fall spreds det inte i någon större omfattning bland kolonisatörerna.
Indian oil,
slanguttryck för hascholja.
Indisk hampa,
cannabis.
Individualprevention,
se Prevention, förebyggande verksamhet.
Individualterapi,
se Terapi.
Infektioner,
se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk.
Inflammationer,
se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk.
Information,
se Prevention, förebyggande verksamhet.
Inhalation, inhalera,
inandning respektive inandas, sniffa, exempelvis för att få ner ett flyktigt ämne i luftrören där det kan tas upp i blodet.
Injektion,
insprutning i kroppen, kan vara intrakutan (in i huden), subkutan (under huden), intramuskulär (in i en muskel) eller intravenös (in i en ven).
Injektionsnarkomani.
Anledningen till att narkomaner, som t ex sniffar heroin eller kokain, går över till att injicera är att de så fort som möjligt vill bli kvitt sina abstinenssymtom. Dessutom kommer den s k kicken snabbare vid injicering. Narkotikan går nämligen direkt till hjärnan och utnyttjas hundraprocentigt. Armen stasas med en hopvriden skjortärm eller ett bälte/skärp innan injektionen tas. En del av narkomanerna föredrar att någon vän "sätter" injektionen på dem. Eftersom kvinnor oftast har tunna, fina blodkärl som lätt går sönder, kan just kvinnliga narkomaner med tiden få svårt att komma in i de ärrade armvenerna och tar då i stället injektionerna i halsvenerna, i lårens eller stjärtens muskler - ofta under orena förhållanden med bölder som följd. I narkomanins "barndom" kunde det vara en rit att dela spruta, att blanda blod. Den som började med intravenöst missbruk fick sin "jungfrusil" av en mer erfaren missbrukare. Numera försiggår intravenös injicering oftast utan speciella ritualer i s k kvartar, på offentliga toaletter eller i det egna hemmet. Med tiden blir narkomanen beroende av både drogen och själva sprutan (needle habit) och får lustfyllda associationer enbart av att sticka in nålen i armbågsvecket. Emellanåt sker injektionerna i stor brådska under röriga och ohygieniska förhållanden. Beryktade är de "shooting galleries" i New York, där missbrukarna mot en blygsam ersättning kan låna begagnade verktyg för engångsbruk. Via dessa spreds på sin tid HIV/aids snabbt. Svenska motsvarigheten till "shooting galleries" är kvartarna där en "bjudspruta" kan gå laget runt. Ibland tar den narkoman som är informell ledare, eller den som sålt narkotikan, och fyller sin egen spruta med en narkotikalösning, varefter han med denna laddar de andras sprutor (front loading). Detta kan förefalla mer renligt, men det är naturligtvis lika smittsamt som att använda en gemensam spruta. Eftersom det är lustfyllt att gå in i armvenen, sköljer narkomanerna ibland sprutan om och om igen med blod som aspireras (sugs upp) och på nytt trycks in i blodomloppet (booting). Ibland säger de sig känna kicken redan när de ser "svaret", dvs det aspirerade blodet i sprutan. Suggestionseffekterna är stora. Det har beskrivits hur missbrukare i avsaknad av narkotika kunnat "kicka" enbart genom att injicera vanligt vattenledningsvatten. I och med spridningen av hepatit B under 1970- och 80-talen började en del av de svenska narkomanerna - särskilt heroinisterna i södra Sverige - att vid besök i Danmark förse sig med egna sprutor för att ha tillgång till rena verktyg och därigenom undvika smitta. Numera är injektionsnarkomanerna väl upplysta om smittoriskerna med orena sprutor och försöker i allmänhet koka eller tvätta dem. Ofta har de egna verktyg i fickan. De narkomaner som inte har så fixerade vanor föredrar att i stället sniffa t ex heroinet eller amfetaminet. Debuterande narkomaner drar sig ofta för att inleda ett injektionsmissbruk på grund av alla riskerna. (Se även Sprutbytesprogram.)
Injektionsspruta,
medicinskt instrument för injicering av läkemedel och även narkotiska preparat. Den började användas inom sjukvården under senare delen av 1800-talet. Från början var kolven (vätskebehållaren) gjord av hållfast glas, medan andra detaljer (pumpen, kanylen dvs injektionsnålen) var tillverkade av rostfritt stål. Hela sprutan måste kokas eller autoklaveras (värmebehandlas) mellan varje användning. Numera används allmänt i västvärlden engångssprutor av plast, som efter användningen kastas i särskild behållare för att sedan förstöras. I verkligheten kan dessa sprutor användas flera gånger, vilket narkomanerna är väl medvetna om. De använder därför dessa sprutor tills nålarna blivit slöa och därför obrukbara. Ända fram tills HIV/aids-epidemien blev allmänt känd var det vanligt att narkomanerna delade sprutor sinsemellan. Även i utvecklingsländerna där det är ont om allt sjukhusmaterial används ännu engångssprutorna flera gånger, och då kanske till olika patienter med risk för smittoöverföring. Bristande hygien och användning av redan begagnade orena sprutor kan därför leda till HIV-epidemier inte bara bland narkomaner utan även i länder med primitiva hygieniska förhållanden. Sedan slutet av 1980-talet har en rad uppfinnare sökt patent på olika slag av sprutor som förstörs genom en enda användning, och således inte kan återanvändas även om man skulle önska. Dessutom söker man skapa sådana sprutor som har skydd för nålen, så att sjukhuspersonalen inte av misstag skall råka sticka sig själva eller andra.
Injicera,
spruta in ett ämne i kroppen.
Inkariket,
ett välorganiserat indianrike i nordvästra Sydamerika, som erövrades av spanjorerna på 1530talet. Det hade då existerat i högst 400 år, men dess kultur hade sina förutsättningar i andra och betydligt äldre kulturformer. Uppgifterna om kokabladstuggningens sociala och politiska roll under inkaperioden är motstridiga. Vissa historiker menar att kokan var förbjuden för vanliga medborgare och att kokabruket var förbehållet samhällets politiska och religiösa elit. Undantag gjordes dock för soldater i krig och inkans (härskarens) berömda "casquis", kurirer som sades kunna avverka 25 mil om dagen till fots. Andra historiker menar att kokabruket var utbrett och att "adeln" hade som privilegium att sköta handeln. Vissa forskare hävdar att det fanns ett nära samband mellan kokatuggningen och de kolossala monument som byggdes under inkatiden. Några historiker har försökt förena dessa motstridiga uppfattningar genom att hävda att kokabruket under första delen av inkaperioden var strängt reglerat och förbehållet överklassen, men att bruket århundradet före den europeiska erövringen hade spridits till alla samhällsklasser.
Inkoordination,
bristande samverkan, i allmänhet mellan muskelrörelser. I samband med kraftig berusning talar man i medicinska sammanhang om att gången är inkoordinerad eller okoordinerad.
INN,
WHO:s läkemedelslista. (Se Generika.)
Inokulation,
inympning, här införsel av smittsamt ämne i kroppen.
Inokulationshepatit,
hepatit-B, gulsot som sprids med blodet. (Se Hepatit.)
Insomnia,
svårighet att falla i sömn, vanligt symtom vid drogabstinens.
Instant zen,
slanguttryck för LSD.
Intensifierat missbruk,
se Injektionsnarkomani och Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.
Intensivvård,
akuta livräddande åtgärder på sjukhus.
Intentionstremor,
darrningar som sätter in vid försök att utföra finmotoriska rörelser, dvs rörelser av precisionskaraktär. Darrningarna kommer särskilt om man känner sig observerad. Denna form av tremor kan vara av nervös natur. Det finns också en ärftlig, familjär form av intentionstremor. Slutligen kan man se symtomet vid Parkinsons sjukdom. Symtomet är socialt besvärande och kan vara en orsak till användning/missbruk av bensodiazepiner, eftersom dessa medel har en viss effekt på symtomet.
Interaktion,
samverkan av två eller flera farmakologiskt aktiva ämnen i kroppen. Om exempelvis alkohol kombineras med cannabis fördröjs utsöndringen av båda substanserna. (Se även Cannabis, Blandmissbruk och Läkemedelsinteraktion.)
International Narcotic Control Board (INCB),
Internationella Narkotikakontrollstyrelsen. (Se FN:s narkotikaorgan.)
Interpol,
förkortas även ICPO (engelska) och OICP (franska), den internationella kriminalpolisorganisationen med säte i Lyon i Frankrike. Organisationen är en sammanslutning med ca 150 medlemsländer. Genom Interpol kan polisen i ett land få hjälp av polisen i ett annat att efterspana och gripa misstänkta, ordna förhör med vittnen etc. Interpol samordnar också stora aktioner mot internationella brottsorganisationer. Narkotikaärenden utgör en stor del av Interpols arbete. Intoxikation, förgiftning, här detsamma som överdos.
Intraartiell,
intramuskulär, intravenös, tre adjektiv som betyder inuti en artär, inne i muskelmassan respektive inuti en ven (latinets intra, innanför). Intraartiell injektion görs i en pulserande artär där blodtrycket är högt. Intravenös injektion sker i venerna som för blodet från kroppen till hjärtat och därför har lägre tryck. Intramuskulär injektion läggs direkt inne i muskelmassan - oftast i överarmen, låren eller stjärtpartiet. Narkomanerna föredrar den intravenösa injektionen i armveckets blåa och lättåtkomliga ven. (Se Injektionsnarkomani och Injektionsspruta.)
Intravenös administrering,
se Injektionsnarkomani.
Intravenöst missbruk,
se Injektionsnarkomani.
Intubation,
medicinsk metod inom intensivvården. Man sätter ned en tub i svalget för garantera fria luftvägar.
Invandrare och narkotikamissbruk (narkotikamissbruk bland etniska minoriteter).
Narkomaner är sig i stort sett lika från land till land. Personlighetsstrukturen hos de missbrukande invandrarna skiljer sig inte nämnvärt från de "svenska" missbrukarnas. De komplexa psykologiska orsakssammanhangen är likartade. Däremot har invandrarna ofta en i grunden helt annorlunda social, kulturell, språklig och religiös bakgrund. Därtill kommer att många både första och andra generationens invandrare känner sig rotlösa, förvirrade och oaccepterade av det svenska samhället, de rör sig ständigt mellan olika världar. De befinner sig i vad psykologer och sociologer kallar en marginalkonflikt. I invandrarlandet USA är det väl känt att det hos andra generationens invandrare förekommer problem som inte finns hos deras föräldrar. Undersökningar där visar att ungdomar med invandrarbakgrund har flera gånger större narkotikamissbruk än de ursprungliga invandrarna. Missbruket har trängt in även där kulturen varit traditionellt drogfientlig. De invandrare som kom till Sverige på 1950- och 60-talen var rekryterade av den expanderande svenska industrin och hade få eller inga missbruksproblem, men deras numera vuxna barn löper en viss större risk att börja använda narkotika. Invandrargrupperna från början av 1990-talet innehåller många krigsflyktingar, och bland dem finns psykiskt och fysiskt sargade människor som i krigssituationer blivit beroende av narkotika. Flyktingströmmarna har alltså ändrat karaktär och därmed även missbrukarbeteendet. Missbruk av narkotika bland första generationens invandrare förekommer så gott som uteslutande bland männen, nästan inte alls bland kvinnorna. Detta hänger samman med de traditionella könsrollerna i deras hemländer. En viss ändring tyeks dock vara på väg. Stockholms lokalavdelning av RIFFI, den internationella för eningen för invandrarkvinnor, har nämligen påpekat att kulturellt isolerade och pressade invandrarkvinnor gärna går till doktorn och får lugnande medel, vilka de sedan ibland missbrukar. En av orsakerna till narkotikaproblemen bland invandrare är att dessa upplevt politisk terror, förföljelse, tortyr och hårda fängelsevistelser. Många flyktingar kommer direkt från krigsfronter där narkotikamissbruk är vanligt. Bland de heroinmissbrukande invandrarna finns t ex unga iranier och irakier som börjat sitt missbruk under krigen i hemländerna. För att stå ut med att döda och ständigt se kamrater dö har de tagit heroin. Men inte så få har kunnat sluta med heroin sedan de kommit i trygghet i Sverige, särskilt om släktingar tagit hand om dem och hjälpt dem med anpassningen i det nya landet. Andra har fortsatt ett sporadiskt missbruk, underhållet av tristessen i flyktingförläggningarna och ovissheten om framtiden. I verkligheten har alltså krigen i Mellanöstern, som pågått i femton år, inte bara producerat döda och invalider utan också skapat drogmissbrukare. Heroinmissbruk bestraffas med döden i vissa länder, t ex i Iran, och för en del asylsökande kan huvudanledningen till flykten ha varit att familjen velat rädda dem undan både missbruket och straffet. Bland heroinmissbrukare i Sverige är inslaget av invandrare stort, enligt Stockholmspolisen. Exakt hur stort vet man inte. En del av dem som polisen griper har sysslat enbart med smuggling och langning, andra är både försäljare och missbrukare. Hälften av dem som grips i Sverige i samband med heroinbeslag är utländska medborgare - bofasta i Sverige eller tillfälliga besökare. Den svenska polisen ser allvarligt på den under 1991 och 1992 ökande rökningen av heroin bland flyktingar och andra generationens invandrare. Erfarenhetsmässigt vet man att en del av heroinrökarna med tiden kommer att tillägna sig det mer västerländska sättet att i stället injicera narkotikan. Drogberoende invandrare kommer ofta från narkotikaproducerande länder och kan därför lätt ordna import av droger, då främst heroin, cannabis, kokain och khat. Krigen på Balkan (tidigare Jugoslavien) har t ex 1992 medfört att rökheroin till billiga priser via den s k Balkanrutten sålts direkt till den illegala marknaden i Malmö, och vidare upp i Mellansverige till Göteborg och Stockholm. Endast få invandrare och flyktingar når fram till den svenska narkomanvården. Det finns rader av hinder i vägen. För det första har Invandrarverkets handläggare och de kommunala flyktingmottagningarna otillräckliga kunskaper om hur pass vanligt drogmissbruket är och hur det yttrar sig. De narkotikamissbrukande invandrarna/flyktingarna hyser ofta en lättförklarlig och stark skräck för att deras missbruk skall uppmärksammas. De tror att missbruket rapporteras till polisen och att de kommer att utvisas. De vill heller inte dra skam över familjen. De upplever ofta de svenska socialtjänstemännen som någon sorts poliser och förstår inte att dessa vill förmedla hjälp. Många av de svenska behandlingsformerna för missbruk saknar adekvata behandlingsmetoder för att hjälpa invandrare. Vården bygger på symboliska och pedagogiska metoder som fungerar endast för den som behärskar språket. Ofta ligger invandrarnas kvinnosyn i vägen för behandlingen - att yppa sina innersta problem och hemligheter för en kvinna är främmande för dem. Detta skapar svårigheter, eftersom vårdpersonalen ofta är kvinnlig. SIMON, den svenska invandrarföreningen mot narkotika, bildades 1990 av Riyadh Al Baldawi, irakisk läkare vid Sabbatsbergs sjukhus, och Gundi Gabrielsson, psykolog vid Danderyds narkomanvårdsavdelning. Föreningen hoppas bli en länk mellan den svenska narkomanvården och de dolda missbrukarna bland invandrarna.
IOGT-NTO,
nykterhetsorganisation med ca 70 000 medlemmar organiserade i 2 000 lokala avdelningar. Organisationen bildades 1970 genom en sammanslagning av IOGT (bildat 1879) och NTO (bildat 1922). Organisationens mål är att skapa ett människovärdigare samhälle fritt från alkohol och andra droger genom ett världsomfattande broderskap, folklig kultur och fördjupad demokrati. IOGT-NTO ger ut tidningen Accent.
Ipomoea Purpurea,
se Blomman för dagen.
Isolering,
psykologisk term som innebär att den känslomässiga laddningen i en händelse isoleras genom att den skiljs från den intellektuella vetskapen om det inträffade. Så kan t ex den våldtagna mycket väl minnas själva händelsen, men tillfälligt "stoppa undan" de svåruthärdliga känslorna. (Se Försvarsmekanismer.)
Isomer,
kemiska föreningar med samma molekylvikt, men med olika anordning av atomerna i molekylen.
Isometadon,
isodanone, C21H27NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Iterera,
upprepa, förnya. Det är en medicinsk term för att upprepa ett recept - läkaren skriver på receptet att patienten kan köpa ut läkemedel flera gånger på det (exempelvis bis iter = två gånger, ter iter = tre gånger). Läkaren kan även på receptet ange tidsintervall för dessa köp.


[ J ]


J,
slanguttryck för marijuana.
Jaget,
egot, är enligt Freud den del av personligheten som har att kompromissa mellan överjagets moral och budord och detets (det undermedvetnas) drifter och känslor. Till jagets resurser räknas försvarsmekanismerna mot ångest.
Jagstärkande terapier,
terapeutiska metoder som syftar till att stärka patientens jag eller egoresurser. Omkring hälften av all psykoterapeutisk verksamhet inom psykiatrin är av jagstärkande natur. Förhållandet är detsamma inom l öppenvården för missbrukare. Terapeuten måste i behandlingen arbeta med följande fem moment: 1) Kontinuitet och regelbundenhet. Många människor är besvikna på andra, de har slutat att vänta sig någonting av människor och avvisar därför nya kontakter. Redan det att en terapeut regelbundet ger dem tid minskar deras otrygghet och misstänksamhet. 2) Verbalisering. Att patienten får uttrycka känslor kan lätta det inre trycket. Genom att upplevelser av smärtsam natur kan förstås av en annan människa (terapeuten) blir de mer allmängiltiga och mindre skrämmande. 3) Strukturering. Patienten får avlasta sina bekymmer på terapeuten, som står utanför och därför inte dras med i känslosvallet. Därigenom kan denne längre fram i behandlingen hjälpa patienten att på nytt nalkas sina problem och att då se dessa i en annan dager. Det känslomässigt laddade materialet har fått en tydlig och gripbar struktur. 4) Modell. Terapeuten tjänar som identifikationsobjekt genom sitt sätt att resonera och föreslå lösningar på problem. Terapeuten kan i bästa fall - när han vunnit kännedom om patienten - hjälpa denne att själv finna realistiska lösningar. 5) Kroppskännedom. Många har dålig kontakt med sin kropp, vilket bidrar till en svag identitetskänsla. Sjukgymnastik som lär patienten att uppleva och behärska sin kropp är en form av jagstärkande terapi.
Jarl, Stefan,
(f 1941), filmregissör som tillsammans med Jan Lindqvist gjorde de uppmärksammade filmerna Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979).
Jay,
slanguttryck för marijuana.
Jazz,
musikstil som i seklets början föddes i New Orleans bordell- och nöjesdistrikt. Jazzmusiker kom tidigt att använda nästan alla på marknaden förekommande droger - centralstimulantia för att kunna spela hela nätterna, marijuana och opiater för att koppla av etc. Bland jazzmusiker med omfattande heroinproblem märks Dexter Gordon, Tadd Dameron, Art Blakey, J J Johnson, Sonny Rollins, Jackie McLean, Miles Davies, Freddy Webster, Charlie Parker, Sonny Sitt, Bud Powell, Fats Navarro, loe Guy och Billie Holiday. (Se även Harlem.)
Jelly babies,
jelly beans, slanguttryck för amfetamin.
Jidder, jiddra,
struntprat respektive prata strunt eller prata sig ur en knipa.
Jidderpelle,
slanguttryck för narkotikamissbrukare med särskild förmåga att dupera sin omgivning med ordsvada.
Jimson weed,
slanguttryck för spikklubba.
Jive,
slanguttryck för marijuana.
Johansson, Bengt,
pseudonym för författaren till boken Sara.
Johansson, Kjell E,
(f 1933) ordförande i IOGT-NTO. Han har skrivit ett 20-tal böcker i alkohol och narkotikafrågor.
Joint,
slanguttryck för marijuana- eller haschcigarett.
Jollybeans,
slanguttryck för amfetamintabletter.
Jonk, jonkad, jonkare,
slanguttryck för heroin, att vara påverkad av heroin respektive heroinmissbrukare. Jonkare är en försvenskning av engelskans junkie.
Jonkhora, jonkluder,
prostituerad kvinnlig heroinmissbrukare.
Joy powder,
slanguttryck för marijuana.
Jug,
slanguttryck för amfetamin.
Jungfru, jungfrusil,
slanguttryck för första narkotikainjektionen. I missbrukarkretsar har ordet tidigare haft en rituell överton. Ofta var det nämligen en erfaren narkoman som "satte jungfrun" på en nybörjare, vilken därigenom upptogs i gruppen och fick narkomanidentitet. (Se även Injektionsnarkomani.)
Jungle drug,
slanguttryck för yage.
Junk,
slanguttryck för heroin eller morfin.
Junker,
dansk beteckning för opiatmissbrukare.
Junkie,
amerikansk beteckning för opiatmissbrukare, på svenska jonkare.
Junkie-Bonden,
holländsk klientorganisation för narkomaner, motsvarigheten till Sveriges RFHL. Det är en samhällspolitiskt aktiv organisation som redan före HIV-epidemins början omkring 1983 började dela ut rena sprutor till narkomaner, för att dessa skulle kunna undgå gulsot och andra smittsamma sjukdomar
Jünger, Ernst,
(f 1895) tysk författare, deltog i första världskriget där han kom i kontakt med kokain. Han var ledande konservativ skribent i tysk press. Jünger hyllade i flera böcker under 1920-talet individualismen mot "kollektivets barbari". Han godtogs av den nationalsocialistiska regimen, som han dock med tiden tog avstånd ifrån. Han sökte t o m kontakt med olika motståndsgrupper. Efter kriget pläderade han för ett enat Europa på grundval av individuell frihet. I boken Psykonauterna: rus och droger (1970) utvecklade han sina teorier om drogernas inverkan på själen.
Jämtlandsundersökningen,
en fortlöpande undersökning av receptutköp bland 17 000 invånare (en sjundedel av befolkningen) i Jämtlands län. Jämtlandsundersökningen, som påbörjades 1970, är en av de få receptundersökningar i världen där man registrerat varje individs receptutköp över tid. Pionjären bakom denna undersökning var professor Barbro Westerholm, och den fullföljs kontinuerligt av Apoteksbolaget. Bl a har användningen av hypnotika/sedativa i befolkningen studerats fortlöpande i över 20 år. Det har då visat sig att incidensen (nya fall av förskrivningar) av bensodiazepiner/sömnmedel 1990 var 0,6 procent bland männen och 0,8 procent bland kvinnorna. Förskrivningarna var vanligare i åldersgruppen över 80 år. Användningen av sömnmedel och lugnande medel har minskat under en tioårsperiod, både när det gäller incidens och prevalens (frekvensen receptutköp över tid). Nedgången är mest uttalad efter 1988. Den jämtländska förbrukningen av lugnande medel och sömnmedel ligger 6 procent under riksgenomsnittet. Intressant är att den största minskningen av förskrivningen av dessa medel har skett i gruppen patienter med enstaka förskrivningar. Antalet individer med ett regelbundet uttag på recept är däremot oförändrat. Detta tyder på att patienter med svårare psykiatriska besvär verkligen får sin nödvändiga läkemedelsbehandling. Minskningen har huvudsakligen skett bland de tillfälliga läkemedelskonsumenterna, alltså i den grupp där alternativa behandlingsåtgärder har satts in i stället för mediciner.


[ K ]


Kabak,
beteckning på hasch.
Kabbe,
slanguttryck för plastkapslar eller plasthöljet till en injektionsnål, används som måttenhet och/eller förpackning bland missbrukare. (Se Gatulangning.)
Kackerlacka,
se la cucaracha.
Kaffe.
Ordet betecknar dels fröna (bönorna) i kaffeträdets bär, dels den dryck som bereds av bönorna. Kaffebönorna innehåller koffein, ett allmänt stimulerande medel. Kaffets hemland anses vara de högre belägna delarna av Afrika väster om Röda Havet, där man också lär ha varit först med att bereda en dryck av kaffebönorna. Härifrån spred sig bruket på 1400-talet till Arabien, där hamnstaden Mocca blev centrum för kaffehandeln. På 1500-talet gick kaffets segertåg vidare över Egypten och Främre Orienten. När turkarna 1683 belägrade Wien, medförde de från Konstantinopel stora mängder kaffesäckar. Turkarna besegrades, flydde i all hast och lämnade kvar sina förråd. Krigsbytet gav impulsen till att etablera de första kaffehusen i Wien. Till Sydamerika kom kaffet med de europeiska kolonisatörerna. I Sverige började man dricka kaffe först i början av 1700-talet. Under flera perioder under 1700-och 1800-talen förbjöds av handelspolitiska skäl importen av kaffe. Konsumtionen av det stimulerande kaffet varierar idag från land till land. Sverige och Danmark är bland de länder som har störst konsumtion. Effekten av att dricka kaffe är stimulerande, vilket beror på det koffein som finns i drycken. En del människor är mera känsliga än andra för koffeinet och kan få skakningar och hjärtklappning av att dricka kaffe. Äldre människor rapporterar att de sover bättre efter en kopp kaf fe. Hjärnan är ofta dåligt genomblödd hos äldre, vilket ger orolig sömn. Eftersom koffeinet höjer blodtrycket och ger bättre genomblödning av hjärnan, blir resultatet att även sömnen blir bättre. Kaffeträdet tillhör släktet Coffea av familjen krappväxter (Rubiaceae). Av praktiska skäl odlas växten i plantagerna som en 2-3 meter hög buske, grön året om. Den har vita, välluktande blommor, som efter befruktningen bildar körsbärsliknande stenfrukter. Bönorna brukar ligga två tillsammans med de plana sidorna mot varandra. Den vanligaste arten är Coffea arabica. Den odlas framför allt i Brasilien och Colombia och skördas en eller flera gånger om året. Kaffebönorna rostas efter skörden, varvid en eterisk olja, kaffeoljan, frigörs. Kvar i bönan finns koffein och garvsyra. Att dricka kaffe eller te (som också innehåller koffein) ger ett milt psykologiskt beroende som inte är speciellt skadligt vare sig för individen eller samhället. Den som är van att dricka mycket kaffe och plötsligt upphör med det, kan känna sig olustig och få huvudvärk.
Kafur,
beteckning på hasch.
Kaif,
slanguttryck för marijuana.
Ka-ka,
slanguttryck för heroin.
Kaktus,
slanguttryck för meskalin.
Kalmus,
acorus calamus, en meterhög flerårig växt som förekommer i diken och längs stränder i Syd- och Mellansverige samt över stora delar av Europa, Asien och Nordamerika. Den blommar i juli och känns igen på sin gulgröna kolv och sina skarpt kantade blad. Växtens jordstam, den s k kalmusroten, innehåller den verksamma substansen asarone som har likheter med meskalin och amfetamin. Dess psykiska effekter har beskrivits som stimulerande, avslappnande och hallucinogena. Kalmusrot har använts inom folkmedicinen som lösning, sirap, tinktur, extrakt eller uppblandat i vin främst mot matsmältningsbesvär, kräkningar, blödningar och gikt. I vissa länder har kalmusroten också använts som ölkrydda. Rituellt bruk av kalmusrot i sådana doser som ger psykedeliska effekter förekommer främst hos Cree-indianerna i Norra Alberta i Kanada. Då och då sedan 1960-talet har olika grupper "återupptäckt" kalmusroten och jämfört dess psykedeliska effekt med ett milt LSD-rus. Dess skadliga effekter är ofullständigt kartlagda. En vanlig initial effekt är kraftiga kräkningar.
Kalmusrot,
se Kalmus.
KALV-organisationerna,
gemensam beteckning för organisationerna Kamratföreningen Länken, ALRO och Verdandi.
Kamazepam,
ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Kamonga,
beteckning på hasch.
Kanapes,
beteckning på hasch.
Kanel,
den skalade barken av kanelträdet Canellaceae. Barken, som har en angenäm och aromatisk lukt och en både söt och brännande smak, ger den värdefulla hushållskryddan. I medicinen används kanel huvudsakligen som smakförbättrande medel i form av kaneldroppar (kaneltinktur) och kanelvatten. Intag av 5-20 droppar koncentrerad olja som pressats ur kanelväxten kan ge hallucinationer men också epilepsiliknande kramper och allvarliga skador på njurar och lever. De mängder som används vid normal kryddning i matlagningssammanhang ligger dock mycket långt från de doser som ger hallucinogena effekter eller skador på inre organ.
Kanna,
slanguttryck för narkotikaspruta.
Kanon,
slanguttryck för narkotikaspruta.
Kantaridin,
se Spansk fluga.
Kanyl,
tunn ihålig nål, sprutspets i injektionsspruta.
Kanylgulsot,
se Hepatit.
KAOS,
kamrat- och syskongrupper, beteckning för stödgrupper inom Föräldraföreningen mot narkotika.
Kapsel,
liten ask eller låda. I detta sammanhang: 1) En typ av läkemedelsberedning där den verksamma substansen innesluts i ett gelatinhölje, en kapsel. 2) Kapsel för förvaring av kanyl, vilken används som måttenhet i narkotikasammanhang. (Se Kabbe och Gatulangning.)
Karaktärsneuros,
känslomässiga störningar som är inbyggda i personligheten. Olösta konflikter, dålig självkänsla, ångest, spänning och depressioner är de vanligaste symtomen. Det finns ofta uppgifter om en traumatiserande barndom.
Karaktärsstörningar,
synonym till personlighetsavvikelser. (Se Personlighetsstörningar vid missbruk och Psykodynamiska aspekter på missbruk.)
Karfentanil,
smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Kassab
beteckning på hasch.
Kat,
se Khat.
Katatont syndrom,
spänningstillstånd med stelhet i musklerna vid vissa psykiska sjukdomar, speciellt schizofreni. Det kan också sällsynt förekomma vid svåra toxiska psykoser eller vid missbruk av Designade droger.
Katin,
norpseudoefedrin, C9H13NO, aktiv substans i khat, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Kauii,
slanguttryck för marijuana.
Kava, kava-kava,
milt centralstimulerande dryck från Polynesien. Den bereds av kavapepparbusken Piper methysticum, vars rötter tuggas, vanligen av unga flickor, och sedan får jäsa med kokosmjölk. Kavadrickandet hade tidigare en stor rituell och social betydelse bl a på Samoaöarna.
Keif,
se Kif.
Kemoterapi,
behandling med kemiskt framställda läkemedel.
Kerouac, Jack,
(1922-1969), amerikansk författare med fransk-kanadensisk bakgrund. Han var en av den anarkistiska beatnikrörelsens grundare och ledande gestalter på 1950-talet. Särskilt romanen On the road (på svenska På drift), från 1957 har blivit en av droglitteraturens klassiker. Den skildrar ett kringflackande gäng som försöker döva tillvarons meningslöshet med droger och anarkistiska upptåg. Boken har inspirerat många senare berättelser i samma stil, exempelvis Ulf Lundells generationsroman Jack. I Kerouacs senare romaner finns också ett starkt inslag av mysticism och zen-buddhism, exempelvis i De underjordiska (1958) och Dharmagänget (1958).
Kesey, Ken,
(f 1935), amerikansk roman- och filmmanusförfattare. Keseys genombrottsroman är Gökboet från 1962 (filmatiserad 1975, även dramatiserad). Genom boken Sometimes a Great notion (1964, filmatiserad 1971) blev han känd som en hängiven förespråkare för LSD.
Ketama,
centralort för cannabisodling och haschframställning i Rifbergen i Marocko.
Ketazolam,
C20H17ClN2O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1970 av Upjohn, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Ketobemidon,
C15H21NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Ketogan.
Ketogan,
smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, innehåller ketobemidon och dimetylaminodifenylbutenhydroklorid.


KHAT (KAT)


Khat är bladen och stjälken på trädet Chata edulis (Celastraceae). Khatträdet odlas i Östafrika, huvudsakligen i länderna kring Röda havet. Khatbladen tuggas. Sedan de befriats från mittsträngen packas de samman till en bulle av ett hönsäggs storlek, som läggs innanför ena kinden. Bladens innehåll avges sakta i saliven och sväljs ned. Bladen används färska, eftersom de snabbt förlorar sin kraft, dvs innehållet av de verksamma beståndsdelarna katinon och katin sjunker vid lagring. Det går också att bereda ett te av khat, och det kallas då abessinskt te. Bladen kan även rökas. Farmakologiskt har khat likheter med både amfetamin, efedrin och kokain. Något särskilt beroende utvecklas dock inte, och doserna lär inte ökas. Det har ändå beskrivits att khat kan orsaka bl a magkatarr, förstoppning, anorexi, sömnsvårigheter och i sällsynta fall psykoser. De socioekonomiska effekterna av khattuggningen är stora. I genomsnitt beräknas khattuggaren lägga ned 25 procent av sin inkomst på drogen. Under inbördeskriget i Somalia på 1990-talet har en del vansinnesdåd som dödsskjutningar av civila och hjälparbetare satts i samband med khattuggning. Fram till slutet av 1980-talet förblev khatbruket lokaliserat nära odlingsområdena, men som en följd av de snabbare kommunikationerna smugglas nu khat över hela västvärlden. De ovanjordiska delarna av khatplantan är sedan 1989 narkotikaklassade i Sverige enligt förteckning I. Beslagen som görs i den svenska tullen ökar år för år i storlek och antal, vilket oroar tullmyndigheterna. I Danmark är khat ännu inte narkotikaklassat, vilket medför att den sydsvenska tullen för en ensam kamp. Inom narkotikabekämpningen oroar man sig för att katinon skall börja framställas i större skala. Katinon ger effekter som liknar kokainets.


Khun Sa,
(f 1933), gerillaledare i Shan-staten i norra Burma som beräknas kontrollera 80 procent av opium- och heroinhanteringen i Gyllene Triangeln.
Kick,
slanguttryck för hastigt insättande lustkänsla vid drogtillförsel.
Kif (keif),
marockansk blandning av tobak och marijuana eller hasch. Uttrycket används i Marocko även för att beteckna cannabisplantan.
Kif-haché,
beteckning på hasch.
Kilen,
kooperativt institut för läkemedelsberoende, bildat 1991 inom RFHL. Institutet bedriver konkret hjälpverksamhet främst för personer som är beroende av bensodiazepiner. Det disponerar ett särskilt center i Stockholm.
Killer weed,
slanguttryck för PCP, fencyklidin, ett hallucinogent preparat.
King-Kong-pills,
slanguttryck för barbiturater.
Kinin,
febernedsättande medel, används ibland som utdrygningsmedel av narkotika på den illegala narkotikamarknaden.
Kitt,
slanguttryck för hasch.
KJ,
slanguttryck för PCP.
Klinisk läkemedelsprövning,
se Läkemedelsprövning.
Klobazam,
ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Klometiazol,
C6H8ClNS, ångestdämpande och lugnande preparat som bl a används vid deliriumtillstånd efter alkoholmissbruk, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Heminevrin.
Klomipramin,
depressionslösande medel som också har god effekt vid ångesttillstånd med panikattacker. Det är inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Anafranil.
Klonazepam,
C15H10ClN3, antiepilepsimedel som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Iktoviril (injektionskoncentrat, droppar och tabletter).
Klonisk kramp,
grova, snabba och korta krampryckningar i kroppen, i allmänhet i samband med epileptiskt anfall. Det kan också vara ett symtom vid överdos av centralstimulerande medel. Dess motsats är tonisk kramp.
Klonitazen,
C20H23ClN4O2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Klopentixol,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige var Sordinol, som avregistrerades 1983.
Kloralhydrat,
C2H3Cl3O2, mixtur, lugnande och sömngivande preparat av äldre typ, användes ofta förr som sömnmedel på fängelser. Kloralhydrat är narkotikaklassat enligt förteckning V. Varunamn i Sverige är Ansopal (tabletter).
Kloralodol,
klorhexadol, C8H15Cl3O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning V.
Klordiazepoxid,
C16H14ClN3O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1959 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Librax (inte narkotikaklassat) och Librium.
Klorerade kolväten,
se Sniffning.
Klormezanon,
C11H12ClNO3S, spänningslösande medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Lobak (tabletter) och Trancopal (tabletter).
Kloroform,
triklormetan, CHCl3, sammansättning av namnet på grundämnet klor och en förkort ning av formye, myrsyrans radikal. Kloroform är ett av de äldsta bedövningsmedlen vid operationer. Det har nu ersatts av andra mindre giftiga narkosmedel. Även missbruk av kloroform har förekommit, men det har helt upphört eftersom ruset är obehagligt och kloroform mycket giftigt.
Klorpromazin,
C17H19ClN2S, antipsykosmedel, inte narkotikaklassat. Medlet är mer känt som Hibernal.
Klorprotixen,
milt lugnande medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Truxal.
Klotiazepam,
C16H15ClN2OS, ångestdämpande och lugnande medel som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Kloxazolam,
C17H14Cl2N2O2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
KMA,
kristalliserat metamfetamin (ICE), centralstimulerande amfetaminpreparat. Metamfetamin är narkotikaklassat enligt förteckning II. (Se Designade droger.)
Knapra,
slanguttryck för att äta tabletter i berusningssyfte.
Knark, knarka, knarkare,
slanguttryck för narkotika, att använda narkotika respektive narkotikamissbrukare.
Knarkarkvart,
kvart slanguttryck för lokal där missbrukare uppehåller sig och/eller där narkotika säljs. Ofta handlar det om en bostadslägenhet.
Knarkhundar,
se Narkotikahundar.
Kniv och gaffel,
slanguttryck för injektionsspruta med nål. Uttrycket används bl a på svenska fängelser. Ett annat liknande slanguttryck är "verktyg" (på engelska work).
Knockout-droppar,
slanguttryck för barbiturater (kloralhydrat).
Knuda,
sydsvenskt slanguttryck för en bit hasch.
Knullsil,
narkotikainjektion i samband med samlag, vanligen amfetamininjektion.
Kocka,
slanguttryck för kokain.
Kodein,
C18H21NO3H2O, morfinmetyleter, hostdämpande morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning III. Kodein är receptbelagt läkemedel i Sverige. Det är ett populärt medel bland heroinister. Fram till 1992 fanns kodein med som ingrediens i Magnecyl Kodein, ett smärtstillande medel som inte var receptbelagt. Preparatet drogs in på grund av risken för missbruk. 10 procent av kodeinet bryts i kroppen ned till morfin.
Kodoxim,
narkotikaklassat enligt förteckning II.
Koffein och koffeinhaltiga läkemedel och drycker.
Koffein fnns (tillsammans med teofyllin) i tre olika naturprodukter, nämligen i kaffe, te och kolanötter. Koffein finns också renframställt som koffeintabletter. Ibland används koffein tillsammans med andra läkemedel för att dessa inte skall ha en alltför stark lugnande effekt. Kemiskt är koffein ett purin-derivat och har formeln 1,3,7-trimetyl-1,2,3,6- tetrahydropurin-2,6-dion. Det är kemiskt besläktat med teofyllin, ett svagt stimulerande preparat som förmår utvidga bronkerna och som används vid hjärtbesvär och astma. Mängden koffein i en dos av ett koffeinhaltigt läkemedel brukar vara 50 eller 100 mg. En ordinär kopp kaffe innehåller mellan 100 och 150 mg koffein. I te kan innehållet variera efter odlingsställe och beredning, men koffeinhalten är ofta bara hälften av kaffets. Ett dricksglas Coca-Cola innehåller ca 30 mg. Hälften av det koffein man intar utsöndras inom tre timmar. Koffeinet stimulerar alla vitala organ, dvs hjärna, hjärta, muskler, lever och njurar. Associationerna ökar och sker snabbare. Koffein motverkar också sömn. Med stigande doser kan ett obehagligt psykiskt eller fysiskt spänningstillstånd uppstå med tendens till tremor (darrning). Hjärtat slår snabbare och kraftigare, vilket kan ge extrasystolier (extraslag). Njurarna utsöndrar mer koksalt och vatten, ämnesomsättningen ökar. Allt detta kan förklaras med att koffein förstärker effekten av adrenalin och noradrenalin. Koffein finns i vissa smärtstillande läkemedel och i medel mot migrän. Koffeinet har utan tvekan en viss effekt på äkta migrän, då det kan verka sammandragande på vissa av hjärnans kärl. Att dricka en kopp kaffe före sänggåendet kan hjälpa äldre personer till bättre sömn, genom att koffeinet höjer blodtrycket och därigenom ger bättre blodcirkulation i hjärnan. Vissa personer är långt mer än andra känsliga för koffein och får redan av små doser symtom som skakningar och hjärtklappning. Vid ständig användning av koffein och koffeinhaltiga drycker brukar dock de flesta få minskad känslighet. Undersökningar visar också att den som är van att dricka t ex fem koppar kaffe om dagen, kan bli olustig eller få huvudvärk om han plötsligt skulle bryta sin vana. I enstaka fall har människor blivit beroende av tillförsel av så stora mängder koffeinhaltiga drycker (oftast Coca-Cola) att de fått förgiftningssymtom.
Koka, kokablad.
Torkade blad från busken erythroxylum coca är narkotikaklassat medel enligt förteckning II.


KOKABLADSTUGGNING


Kokabladstuggning är en tusenårig traditionell metod bland Sydamerikas indianstammar att genom tuggning av kokabuskens blad tillgodogöra sig kokain och andra alkaloider. En vanemässig kokatuggare använder i genomsnitt ca 60 gram kokablad per dag, vilket innebär att kroppen varje dag tillförs mellan 300 och 400 mg kokain. Det finns två olika användningssätt: det andinska och det amazonska. Den förstnämnda metoden är vanligast. Den består i att kokabladen, som förvaras i en särskild väska (coquero), befrias från mittsträngen och läggs ett åt gången mellan kindernas insida och tänderna. Allt fler blad läggs in så att det blir en rejäl dos. Därefter tillförs en särskild kalkhaltig blandning med en sticka (lilipata). Framställningen av denna "kalkaska" varierar, men ofta består den av aska från brända plantor och snäckor. Preparatet innehåller vanligen pottaska, natrium, katrium, kalcium, magnesium, fosfor och rester av järn och antimon. I den tämligen rikhaltiga litteraturen kring det traditionella kokatuggandet finns ett flertal förklaringar till att indianerna använder koka: En förklaring är att det används som ersättningförfödoämnen. Bristen på mat har varit en av de viktigaste orsaker som angetts för kokatuggning.100 gram kokablad innehåller 305 kalorier, ca 19 gram protein, 46 gram kolhydrater samt dagsbehovet av kalcium, järn, fosfor och vitaminerna A, B och E. Det är dock omstritt i vilken utsträckning kroppen på detta sätt verkligen kan tillgodogöra sig vitaminer, mineraler och kolhydrater. Forskare har undersökt de bladrester kokatuggaren spottar ut och funnit att en betydande del av nyttigheterna finns kvar. Moderna forskningsresultat tyder på att betydelsen som födoämne och vitaminkälla starkt överskattats av äldre forskning. Det har framförts teorier om att kokans huvudsakliga verkan är att den helt enkelt höjer glukoshalten i blodet, men inte genom kokainet utan genom inverkan av andra alkaloider i bladet. Att kokabladstuggarna äter litet och sällan är hungriga beror således inte på att kokan är näringsrik utan främst på kokainets påverkan på centrala nervsystemet. Dessutom lokalbedövas munnen så att lukt och smak försvinner. Avmagring och aptitlöshet är typiska effekter av kokain. En annan förklaring är att kokablad används som arbetsfrämjande stimulantia. Kokatuggning som en i det närmaste obligatorisk företeelse i den andinska gruvdriften är väl dokumenterad. Rapporterna om denna skiljer sig dock starkt mellan dem som i första hand sett till det ekonomiska utbytet av gruvdriften och dem som undersökt gruvarbetarnas hälsotillstånd. Koka som medicinalväxt har traditionellt använts av schamanerna (prästerliga läkekonstnärer och magiker), dels i olika ceremonier för att befrämja kontakt med gudarna, dels som smärtstillande medel för exempelvis sårade soldater. Vid den smärtsamma trepaneringen (håltagning i skallen) användes kokablad som smärtlindrare. De utnyttjades också för vardagliga åkommor som huvudvärk och tandvärk. Kokabladstuggning som sexuell stimulantia är ett annat användningsområde. De spanska erövrare som kom till Sydamerika rapporterade att de sett sodomistiska, homosexuella och bestialiska perversioner under kokapåverkan. I vissa indianstammar, t ex Cabaga och Kogi, har kokatuggningen fortfarande starka rituella kopplingar till sexualitet. Koka används ibland också som en ersättning för mänsklig sexuell samvaro. I Kogi-kulturen i Colombia är det ideala livet att äta koka, aldrig sova, prata och dansa natten igenom för att hylla de avlidnas andar, men att undvika samlag. Unga män initieras i kokatraditionen genom att rituellt gifta sig med koka och lova att leva i celibat. Under 1900-talet har meningarna om den sydamerikanska indianbefolkningens traditionella kokabladstuggande gått starkt isär. Både de som velat acceptera och de som bekämpat kokabladstuggning har hänvisat till att de kämpar för indianbefolkningens bästa. De som talar för kokabladstuggningen brukar framhålla att den jämfört med annat missbruk är relativt harmlös och ingår som en integrerad del av gamla kulturer. De som bekämpat kokatuggningen framhåller att den har en förödande inverkan på kostvanor, hälsotillstånd och livslängd. De menar också att talet om kulturtradition är överdrivet, eftersom koka huvudsakligen använts som ett instrument av utomstående maktgrupper och ekonomiska intressen för att utnyttja indianerna som billig arbetskraft i bl a gruvarbete. Kokabruket var förr betydligt mer utbrett än idag, vilket har ett nära samband med att de gamla indiankulturerna allt mer trängts undan och i många fall helt utrotats. Vid den spanska erövringen odlades koka från floden Rio Plata på gränsen mellan nuvarande Argentina och Uruguay till de karibiska öarna i Västindien. Det traditionella kokatuggandet är idag starkt koncentrerat till det andinska höglandet. Huvuddelen av kokatuggarna är jordbruksarbetare, gruvarbetare, herdar, fabriksarbetare, bärare och arbetslösa. Etniskt tillhör kokatuggarna vanligen quecha eller aymara. Kokatuggarna har låg status utanför sina egna byar. Uppgifterna om hur många kokatuggare det finns är ytterst varierande och osäkra, men en antydan om omfattningen ger de uppskattningar som myndigheter och forskare gjort i Peru. Dessa varierar mellan 2,8 och 4,6 miljoner tuggare enbart inom Perus gränser. Sydamerikanska forskare har delat in de kokatuggande indianerna i tre grupper: Sporadiska tuggare använder koka vid särskilt tungt arbete eller vid religiösa ceremonier, fester och familjehögtider. Dagliga vanetuggare tar relativt små dagliga doser på i genomsnitt 10-50 gram kokablad. Tunga vanetuggare tar höga dagliga doser på i genomsnitt 100-500 gram kokablad. Den tredje gruppen defnieras också av den egna befolkningen som narkomaner. Deras andel har uppskattats till ca 20 procent av kokatuggarna. De är ofta analfabeter och "eventuales", vilket innebär att de inte tillhör någon indiangemenskap eller något kooperativt jordbruk och att de sällan lyckas få fast arbete. En lång rad åtgärder har vidtagits för att sanera kokamarknaden i Bolivia och Peru. Det har gällt statlig kontroll och försäljningsmonopol, licensiering och begränsning av odlingsarealer, nedbränning och kemisk bekämpning av illegala odlingar, belöningar till de kokaodlare som odlar andra grödor etc. Inget av detta har dock på något avgörande sätt påverkat indianbefolkningens kokatuggning. En av de mer kända lagstiftningsåtgärderna är det s k 1 500-metersförbudet, som infördes i Peru 1964 sedan landet undertecknat 1961 års FN-konvention. Avsikten var att tillåta försäljning och bruk av kokablad endast för dem som befann sig minst 1 500 meter över havet. Både de internationella och nationella åtgärderna för att begränsa odling av kokabusken avser främst att hindra kokablad från att nå de illegala laboratorierna för utvinning av kokapasta och kokain. Däremot accepteras indianbefolkningens traditionella kokabladstuggning. Den överhettade internationella kokainmarknaden har emellertid gjort att delar av de kokablad som var avsedda för den inhemska marknaden i stället gått till kokainframställning. Odlarna har sålt till kokainlaboratorierna i stället för till det statliga kokainmonopolet och indianbefolkningen. Priset på kokablad har flerdubblats. De indiangrupper som tuggar kokablad kontrollerar i allmänhet inte odlingen själva. Kokabusken odlas på dalarnas sluttningar, medan kokatuggarna ofta bor på högre höjd. Så länge som koka odlas i de mängder som behövs för flera miljoner kokatuggare, lär det bli utomordentligt svårt att förhindra att delar av skörden går till kokainframställning. Kokainmarknadens kraftiga boom under 1980- och 1990-talet, med den åtföljande överproduktionen av kokain, gav nya missbruksproblem bland Sydamerikas befolkning. Kokapasta, en mellanprodukt vid kokainframställning, började säljas uppblandad med tobak eller marijuana. Missbruket av dessa s k bazokas blev ett stort problem, särskilt i storstädernas slumområden, i början av 1980-talet. I den allmänna debatten görs ofta ingen skillnad mellan de olika missbruksformerna, vilket skapar förvirring och ibland skenbara motsättningar.


KOKAIN


Kokain är ett stimulerande narkotiskt preparat som framställs ur kokabuskens blad, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det säljs på den illegala marknaden i form av ett vitt pulver, som missbrukarna brukar snusa eller sniffa. Tre vågor av kokainmissbruk har svept över den rika världen med ca 50 års mellanrum, 1880, 1930 och 1980. Den senaste och kraftigaste nådde Sverige i slutet av 1980-talet. Historik. Arkeologiska fynd har visat att man odlade koka i Peru redan 1900- 1750 f Kr. Indianerna i Sydamerika trodde att koka var en gudomlig växt, då bladen lindrade trötthet och dämpade hungerkänslor. Koka kunde användas av kolonialtidens exploatörer för att utnyttja indianerna som billig arbetsraft, t ex i gruvorna. I vissa delar av Sydamerika betalas än idag en del av lönen i form av kokablad, som formas till tuggbussar. Fortfarande är kokabladstuggande vanligt i Sydamerika och då särskilt i Andernas högländer. En tysk kemist, Albert Niemann, lyckades 1860 renframställa kokain ur kokablad. Under de därpå följande decennierna lanserades kokain som bedövningsmedel inom den dåtida kirurgin. Det fick också stor användning vid en rad sjukdomstillstånd som depressioner, syfilis, tuberkulos etc. Extrakt av kokablad var den aktiva uppiggande och "stärkande" substansen i ett tonikum, Vin Mariani och en dryck, Coca Cola. En av dem som förordade användningen av kokain var den unge läkaren Sigmund Freud. Han gav i sin berömda essä Über Coca år 1885 en initierad översikt av kokans och kokainets värde som läkemedel vid olika sjukdomstillstånd. Freud ivrade t ex för att man skulle använda kokainet vid depressioner, eftersom han ansåg att kokainet hjälpt honom själv ur en depression. Mot slutet av 1890-talet upptäckte man dock de risker som var förenade med kokainets användning - plötsliga dödsfall i förgiftning, förvirringstillstånd och missbruk. Kokainet giftklassades, och användningen begränsades i flertalet länder i början av 1900-talet, så också i Sverige. Under 1920- och 30-talen uppstod en betydande svartabörshandel med kokain i framför allt Tyskland, Frankrike och Österrike. Även i Stockholm existerade kokainmissbruk och en begränsad illegal marknad. Under ett halvt århundrade var kokain praktiskt taget försvunnet som missbruksmedel, men under 1970-talet blev det bland "innefolket" i USA populärt att sniffa kokain. Detta var inledningen till en mycket omfattande kokainepidemi som under 1980-talet nådde Europa. Sniffningen av kokain bland de vuxna i USA var som mest omfattande 1986 men har sedan gått ned, till och med halverats. I stället har tonåringar i vissa av USA:s storstäder börjat missbruka crack, ett rent kokain som röks i cigarretter eller vattenpipor. Man beräknar att det 1991 fanns cirka en miljon crackmissbrukare i USA. Den växande efterfrågan på kokain har gett upphov till allt mer vidsträckta odlingar i Sydamerika. Den årliga produktionen beräknas nu till 400 ton. En färdedel av denna smugglas till Europa. Vinsterna från kokainhandeln är så betydande att de fått stora nationalekonomiska och inrikespolitiska effekter i Colombia, Bolivia och Peru. Kokainmaffian med dess många förgreningar inne i samhället har växt sig stark, korruptionen frodas bland polis och militär, men framför allt är många fattiga bönder helt beroende av sin kokaodling för sin existens. Det pågår en ännu oavgjord kamp mellan kokainmaffian och flera av de sydamerikanska staterna, framför allt Colombia. I Sverige etablerades kokainmissbruket under 1980-talet till att börja med framför allt i Stockholm och Göteborg. Antalet registrerade narkotikabrott som omfattar kokain har sedan dess ökat år för år även i andra delar av landet. Polisen har haft stora svårigheter att få grepp om den svenska kokainhandeln men har ändå nystat upp ett antal kokainhärvor där flera kända artister och restaurangfolk förekommit. År 1990-92 gjorde polisen också stora beslag av kokain hos langare. Botanik. Namnet koka eller Erythoxylum avser 250 arter av kokabusken. Endast Sydamerika och java har en lämplig berggrund och tjänligt klimat för att odla kokabuskar. Flera arter av kokabusken växer vilt i sydamerikanska bergsområden. Den vanligaste arten är boliviansk koka. Trujillokoka, som odias i norra Peru, används för att framställa extrakt som kan smaksätta Coca Cola. Buskarna kan bli ett par meter höga. Bladen innehåller en procent kokain. De är kraftiga, nästan läderartade, och skördas tre till fyra gånger per år. En del av skördarna går till inhemsk kokatuggning, men det allra mesta säljs till illegala laboratorier där man framställer det vita kokainpulvret. Kemi. Kokainet, vars kemiska namn är bensoylmetylekgonin (C17H21NO4), har en struktur som har vissa likheter med atropin och skopolamin. Det är ett kristalliskt pulver med bitter smak. Eftersom det är föga hållbart, förvandlar de illegala kemisterna det till ett mer stabilt salt, kokainhydroklorid. Farmakologi. Kokainet är det först uppfunna lokalbedövningsmedlet, och alla de bedövningsmedel som idag används inom medicinen utgår från dess struktur. Kokainet kan absorberas genom alla kroppens slemhinnor. Det kan administreras på olika sätt, nämligen genom: 1) tuggning av kokablad, 2) snusning eller sniffning (intranasal administrering), 3) injicering av kokainlösning, 4) rökning av kokain i vattenpipa, s k freebase-rökning, 5) rökning av kokapasta, 6) rökning av crack, dvs kemiskt rent kokain för ögonblickligt bruk. Effekterna på centrala nervsystemet är komplexa och ännu till stora delar outforskade. Så mycket står emellertid klart att kokainet går direkt in i transmissionen (överföringen) av impulser från den ena nervcellen till den andra. Effekterna av de lsignalsubstanser som normalt stimulerar det sympatiska nervsystemet förstärks av kokain. Det beror på att återupptaget av signalsubstansen noradrenalin och sannolikt också av andra signalsubstanser, nämligen dopamin och serotonin, blockeras. Man kan föreställa sig att de mottagande nervcellerna bombarderas av och ständigt söker vidarebefordra stimulerande impulser ända tills de till sist blir så uttröttade att de inte "orkar" reagera på alla signalsubstanserna. Resultatet av stimuleringen med kokain blir bl a förhöjd puls, förhöjt blodtryck och vidgade pupiller. Det är troligt att kokainet - just genom att det går in direkt i överföringen av impulser mellan nervceller (se ovan) - stör balansen av vitala funktioner i hjärnan, som reglering av törst, hunger, kroppstemperatur, sömnrytm och sexualliv. Kokainet bryts snabbt ned i kroppen - halveringstiden är en timme. Mindre än 20 procent utsöndras oförändrat i urinen. Efter något dygn kan man oha inte alls spåra substansen, inte heller i urinen. Nedbrytningen av kokainet fortsätter efter döden, och därför blir en del akuta dödsfall i kokainförgihning odiagnosticerade. Den som sniffar kokain brukar använda 10-20 mg per dos. Den dödliga dosen för en människa beräknas vara 1,2 gram, men dödsfall har inträffat redan vid sniffning av 25 milligram. På grund av den snabba nedbrytningen brukar kokainisterna under sina missbruksperioder tillföra sig nytt kokain minst en gång i timmen. Ruset. De omedelbara effekterna av att sniffa en måttlig dos kokain är starkt förhöjt stämningsläge, vällust (eufori), sexuell stimulering, stegrad vakenhet och ökat självförtroende. Slemhinnan i näsan känns lokalbedövad. I början av ett missbruk dominerar de positiva effekterna. Effekten är emellertid dubbel, bifasisk. Efter en knapp timme av berusning kommer känslor av beklämning och ångest, en krasch. Dessa negativa upplevelser finns med från början, men negligeras. Så småningom driver de emellertid missbrukaren att återigen ta kokain för att få en ny "kick". Sigmund Freud beskriver ruset på följande sätt: "De psykiska effekterna av kokain består av upprymdhet och eufori, som ej på något sätt skiljer sig från den normala vällusten hos en frisk person. Man känner ett ökat självförtroende och en ökad vitalitet och arbetsförmåga." Författaren Ernst Jünger skildrar hur kokainet påverkar honom i mera poetiska ordalag: "Om 'snön' kommer i beröring med en intakt fysik, installerar den intellektet i en nykter kyla, där det i ensamhet får njuta av sin egen existens och slipper känna av kroppen. Intellektet kan veckla ut sig likt en näckros i en nattlig tjärn som träffas av månstrålarna". Författaren Gottfried Benn hyllar kokainet i följande rader: "En allt genomträngande kyla, upphöjd och isande, uppstår i systemet, medan mittaxeln glöder... Samtidig förfining av medvetandetröskeln: en flodvåg av intryck, en stimulans inför det främmande, inriktad på något universellt, en allkänsla: 'Middagskänsla Kokainmissbruket karakteriseras av intensiva missbruksperioder, efter vilka missbrukaren är helt utmattad och ångestfylld. Alkohol, opiater eller lugnande mediciner tillgrips då för att dämpa kraschen. Ett blandmissbruk blir följden. Kroppsliga skador (se även Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk) av kokainmissbruk är framför allt irritation av näsans slemhinna, svår huvudvärk, plötsliga svimningar och epileptiska anfall. Oregelbunden hjärtrytm är vanlig. Den sexuella upphetsning och stimulans som kokainet ger till att börja med, förbyts efter en tids missbruk i sin motsats och kokainkicken blir nu mer åtråvärd än samlaget. Kokainet skapar nämligen kaos i hjärnans lustcentra som tröttas ut. Överdos av kokain medför cirkulationskollaps och epilepsi. Överdosen kan leda till döden. Symtomen kommer snabbt, ibland även efter mindre doser, och ofta hinner patienten inte till sjukhus. Psykiska skador av kokain liknar dem eher amfetaminmissbruk, dvs sömnsvårigheter och paranoida vanföreställningar ("nojor") (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk). Typiskt för kokainmissbruket är depressioner och en speciell kokainpsykos med livliga syn- och känselhallucinationer. Den psykotiske tycker att det känns som om insekter kryper under skinnet eller som om snökristaller fastnat på huden. Detta syndrom kallas för Magnans syndrom (signe de Magnan) efter Valentin Magnan, som upptäckte det på 1800-talet. De sociala skadeverkningarna är svåra, eftersom missbruket leder till en ökning av våldsbrott och personliga haverier, inte minst ekonomiska. I crackepidemins spår har följt en ökning av både våldsbrott och barnadödlighet. Gravida kvinnor som missbrukar crack riskerar förtidsbörd, blödningar m m. De nyfödda kan ha mer eller mindre allvarliga hjärnskador, de är onormalt skrikiga och har svårt att relatera till vårdare. (Se Graviditet och narkotikamissbruk och Våld och droger.) Behandling. Avgiftning och behandling av depressioner som brukar följa i kokainmissbrukets spår sker ofta inne på de psykiatriska klinikerna. Den inledande lavgiftningen följs av en långvarig och tät eftervårdskontakt i öppen vård med återfallsprevention. Ofta sker behandlingen med stöd av vårdkontrakt. (Se Kontraktsvård.) Enligt de få utvärderingar som finns kan minst hälften av kokainisterna lämna sitt missbruk bakom sig. Länkrörelser, t ex Cocaine Anonymous, har utvecklats på senare år. (Se även Kokain, romantik och fakta av Nordegren/Tunving, Natur och Kultur 1990.)


Kokainbas,
1) Råkokain, en mellanprodukt i framställningen av kokain. I primitiva djungellaboratorier i Sydamerika blandas kokablad med vatten, fotogen och kalk så att en bottensats av råkokain eller kokainbas uppstår. Denna förädlas sedan till kokainhydroklorid, som blir handelsvaran. 2) Rent kokain, den rena basen (freebase) kallas "fritt kokain" därför att kokainet spjälkats (skilts) från hydrokloridjonen och blivit ett fritt ämne. Vid freebasing, dvs rökning av fritt kokain, har missbrukaren först genom en enkel metod framställt flockiga kristaller av rent kokain ur kokainhydroklorid som köpts på den illegala marknaden. De läggs på ett ståltrådsnät över en vattenpipa, varefter de antänds och ångorna inandas genom vattenpipan, som kyler ned dem. Efiersom uppsugningen av kokainångorna sker mycket snabbt genom lungornas totala yta (ca 75 kvadratmeter), når kokainet via blodet det centrala nervsystemet på åtta sekunder. Kicken kommer nästan omedelbart och blir mycket kraftig. (Se i övrigt Kokain.)
Kokaindjur,
beteckning för de vid kokainpsykos typiska hallucinationerna av djur som krälar på eller under huden. Fenomenet kallas efter upptäckaren för Magnans syndrom. (Se Kokain och Magnans syndrom.)
Kokainhydroklorid,
ett salt av kokain, ett grovkornigt vitt pulver som är slutprodukten vid de illegala laboratoriernas kokainframställning. Pulvret är en stabil förening lämplig för transporter och smuggling. Det är kokainhydroklorid, ofta utblandad med druvsocker eller mjölksocker, som säljs på den illegala marknaden. Missbrukaren i sin tur finhackar pulvret och sniffar det. Även en amatör kan ur kokainhydroklorid lätt framställa rent och kemiskt mer obeständigt kokain, dvs material till freebasing eller crack. (Se Kokain.)
Kokainmaffian,
en handfull välorganiserade sydamerikanska grupper av kokainhandlare som till sitt förfogande har militära styrkor, flygplan, fiygplatser, båtar - allt för att behärska den inkomstbringande kokainhandeln. Handlarna har opererat sedan början av 1970-talet och dragit samman enorma förmögenheter. De har stort inflytande över olika sydamerikanska staters politik och ekonomi. Huvudparten av dem finns i Colombia. (Se Kokain och Handel med narkotika.)
Kokainpsykos,
förvirringstillstånd med syn- och hörselhallucinationer samt paranoida vanföreställningar som kan följa efter en period av intensiv användning av kokain. Den förvirrade tror att han har djur som kryper under skinnet (kokaindjur, Signe de Magnan). (Se Kokain, Magnans syndrom och Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)
Kokapasta,
mellanprodukt vid framställningen av kokain ur kokablad. I primitiva laboratorier i djungeln får kokabladen jäsa tillsammans med svavelsyra, varvid man får en massa som neutraliseras med kalk. Denna kokapasta säljs illegalt i Colombia, Peru och Bolivia och där särskilt till städernas fattiga befolkning. Kokapastan innehåller upp mot 80 procent kokain i form av kokainsulfat men är också starkt förorenad av bl a blyhaltig bensin. Den säljs i form av cigaretter, s k bazokas, som kallats Sydamerikas crack. (Se Kokain.)
Kokavin,
patentmedicin från slutet av 1800-talet som innehöll extrakt av kokablad. (Se Vin Mariani.)
Koks,
slanguttryck för kokain.
Kolanötter,
ätliga röd-gul-vita frön av ett släkte av kakaoväxter. Den viktigaste arten är Cola acuminata, som härstammar från regnskogen i det tropiska Västafrika. Odlingen som började i slutet av 1800-talet förekommer förutom i Västafrika även i Brasilien och på Jamaica. Träden blir 6-10 meter höga och bär frukt i upp till 50 år, ibland två gånger om året. Kolanötterna som är rika på koffein (ca två procent) tuggas både i Sydamerika och i Afrika, företrädesvis bland den fattigare befolkningen, för att motverka hungerkänslor och trötthet. De är en viktig exportvara för smaksättning av läskedrycker (t ex Coca-Cola) och som råvara till läkemedelsindustrins koffeinpreparat.
Koller, Carl,
(1857-1944) ögonläkare i Wien, den moderna lokalbedövningens fader. Han beskriver själv sina upptäckter av kokainets unika lokalbedövande förmåga: "dr Engle delade lite (kokain) med mig från spetsen av sin pennkniv och anmärkte: 'Så, det bedövar tungan'. Jag sade: 'Ja, det har noterats av alla som har smakat det.' Och i det ögonblicket blixtrade det till i mig och jag insåg att jag i fickan bar det lokalbedövningsmedel som jag hade sökt efter några år tidigare." Koller skildrar hur han omedelbart begav sig till sitt laboratorium och behandlade en grodas hornhinna med kokain och sedan stack i ögat med nålar utan att grodan reagerade. Han fortsatte experimenten på marsvin, kaniner, hundar och slutligen på sig själv. Kollers upptäckt väckte sensation vid en ögonläkarkonferens i Heidelberg och innebar en revolution för ögonoperationer, vilka tidigare varit oerhört smärtsamma. Sigmund Freuds far var en av de första som opererades med kokain som lokalbedövningsmedel, vid en starroperation där Freud assisterade Carl Koller. I sina memoarer har Freud uttryckt bitterhet över att det blev hans vän och kollega Koller som fick äran för upptäckten av kokainet som lokalbedövningsmedel. Freud ansåg att det var han som satt Koller på spåren i sina kokainstudier. Själv hade Freud valt att besöka sin fästmö och därför avslutat sina experiment i förtid utan att utföra de nödvändiga experimenten. (Se Freud, Sigmund.)
Koma,
djup medvetslöshet, bl a vid förgiftningar.
Kombinationspreparat,
ett preparat (läkemedel) som består av mer än ett ämne, vart och ett med skilda egenskaper. Så kan t ex p-piller innehålla olika typer av kvinnliga könshormoner, både östrogen och progesteron (gulkroppshormon). Greenies, ett narkotiskt preparat på den amerikanska illegala marknaden, kan innehålla både barbitursyrederivatet pentobarbital och metamfetamin, alltså både ett dämpande och ett stimulerande preparat.
Kompott,
polskt opiumpreparat, framställs genom kokning av inhemskt odlade opiumfröhus. Ättika tillsätts för att rena brygden, som sedan injiceras. I Warszawa finns ca 4 000 intravenösa kompottmissbrukare.
Kompulsivt missbruk,
tvångsartat missbruk, dvs bruk av droger; heroin, amfetamin eller stora doser cannabis - som har blivit en del av missbrukarens vardag. Denne är psykiskt och fysiskt bunden till drogen, ofta också till verktygen, dvs sprutan och kanylen, vilka används på ett tvångsmässigt sätt, som en lustfylld ritual. (Se Missbrukarkarriären.)
Konfrontationsterapi,
(encounters, encounter group therapy). Detta är en gruppterapimetod som 1958 uppstod i det första Synanonsamhället, och som fortfarande används inom praktiskt taget alla terapeutiska samhällen för narkomaner. Gruppmötena fungerar som interna ventiler i ett slutet samhälle. Små grupper om 7-10 personer möter varandra i gruppsamtal tre gånger i veckan. Gruppsammansättningen varierar från gång till gång - man låter t ex de personer som mest hatar varandra mötas för att "sjunga ut". Ledaren är ofta en äldre före detta narkoman. Under gruppsamtalen kritiserar deltagarna varandra hårt. Öppenhet och ärlighet är nödvändiga, vilket leder till att samtalen ofta blir verbalt aggressiva med utbrott, skrik och tårar som normala ingredienser. Den som blir hårt ansatt måste efteråt ofta tröstas och stödjas av ledaren. Medlemmarna kan genom att ta till sig all kritik på sikt modifiera sina vanor och sitt beteende. Under perioderna mellan konfrontationsgrupperna skall medarbetarna kunna sträva efter samförstånd och lugn. Konfrontationer i grupp används idag inom all narkomanvård. Gång på gång står behandlaren inför nödvändigheten att konfrontera en missbrukare, dvs angripa hans tidigare personliga lösningar på problemen. På sikt måste den som vill komma ifrån sin missbrukaridentitet göra upp med den egna förljugenheten och bristen på verklighetsanpassning. (Se även Attackterapi och Synanon.)
Konfusion,
förvirring.
Konjugera,
binda. Det är en kemisk term som används t ex om läkemedel som binder syror och därigenom blir vattenlösliga och kan utsöndras med urinen.
Kontaktperson,
se Kontaktverksamhet.
Kontaktsmitta,
se Psykosocial kontaktsmitta.
Kontaktverksamhet,
1) benämning på den organiserade stödverksamhet som Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) bedrivit sedan slutet av 1960-talet. Narkotikamissbrukare erbjuds stöd och hjälp genom en frivillig kontaktperson utan missbruksproblem. Kontaktpersonen brukar få regelbunden handledning och kan ofta med stöd av den göra en insats i rehabiliteringen. 2) kontaktverksamhet av helt professionell art som är vanligt förekommande inom missbrukarvården. Narkotikamissbrukare som är intagna på vårdenhet tilldelas t ex en eller två kontaktpersoner bland personalen, och dessa ägnar sina patienter (gäster, klienter) särskild uppmärksamhet och ger stöd.
Kontraindicera, kontraindikation.
När det finns skäl för att en viss medicinsk behandling inte skall genomföras, talar man om kontraindikation. Att kontraindicera är således att inte tillåta en annars lämplig behandling. Om en patient är allergisk mot penicillin, är det kontraindicerat att ordinera denna medicin, även om vederbörande har halsfluss. Inom narkomanvården kan det t ex vara kontraindicerat att använda konfrontationsterapi, om patienten är skör och nära ett psykotiskt genombrott.
Kontraktsvård.
Med denna term avses en vård som i förväg överenskommits genom ett skriftligt avtal mellan vårdgivare och vårdtagare. Domstolen kan t ex tillåta att en kriminell narkotikamissbrukare får byta sitt fängelsestraff mot en tids vistelse på behandlingshem eller i familjevård. Kontraktet sätts upp lika noga som om det vore ett affärskontrakt, och vårdtagaren får då också veta vilka konsekvenserna blir om kontraktet bryts. Kontraktsskrivning är dessutom vanligt förekommande inom all narkomanvård. (Se t ex Transaktionsanalys och Återfallsprevention.)
Kontrollpolitik,
beteckning för de åtgärder som en stat vidtar för att kontrollera bruket av t ex narkotika. (Se Narkotikapolitik i Sverige.)
Kooperativt institut för läkemedelsberoende,
se Kilen.
Korstolerans
innebär att tolerans utvecklats även för ett annat beroendeskapande medel än det som missbrukas. Korstolerans uppstår t ex ofta mellan alkohol och vissa bensodiazepiner. Den som vant sig vid att dagligen konsumera stora mängder alkohol och utvecklat en tolerans för detta medel, tål ofta även större doser bensodiazepiner. Denna korstolerans kan användas som behandlingsprincip vid nedtrappning under lavgiftning. Psykologiskt kan det vara betydelsefullt att preparat som patienten varit fixerad vid inte används i behandlingen, och läkaren kan då ordinera en nedtrappning med hjälp av ett annat korstolerant preparat. En patients psykologiska fixering vid t ex alkohol som lugnande medel kan brytas genom att patienten i stället för alkohol får bensodiazepiner när abstinensbesvären kommer. Dessas lugnande verkan liknar alkoholens. Doseringen av det lugnande medlet sker då under terapeutisk kontroll, och det kan därför inte missbrukas. (Se även Beroende av droger och Toleransutveckling.)
Korltidsterapi,
se Psykoterapi.
Kosmisk upplevelse,
benämning på upplevelsen av att bli ett med den omgivande naturen, ett med världsalltet, vilket hallucinogena droger kan ge. (Se även Psykedelisk.)
Kramp,
i detta sammanhang muskelkramp i extremiteterna, vanligt symtom under heroinabstinens. (Se även Epilepsi.)
Krasch,
är det bakrus som följer omedelbart efter kokainruset. Kraschen ger känslor av beklämning, ångest och retlighet. Den kan vara så svår att kokainmissbrukaren antingen tillgriper ännu mer kokain för att på nytt bli stimulerad, alert och euforisk eller medicinerar sig med olika ångestdämpande preparat (bensodiazepiner, alkohol eller heroin). Neurokemiskt kan man inte helt förklara den övertrötthetoch den krasch som följer på kokainförgiftningen. Uppenbarligen har en våldsam obalans i överföringen av nervimpulser uppstått, normala system för lust och olust har rubbats. Missbrukaren får betala ett högt pris för den tillfälliga uppbyggnaden av självförtroendet och den psykiska styrkan - tröttheten tar till slut överhanden.
Kriminalitet och narkotikamissbruk.
Frekvensen av vanliga brott som t ex snatteri, inbrott, checkbedrägeri, bilstölder och rattfylleri är något högre hos manliga narkotikamissbrukare än hos övriga kriminella. Genom Nils Bejerots stickmärkesundersökningar vet man att bland alla häktade går det att urskilja en grupp, där varje individ som dessutom är injektionsnarkoman har gjort sig skyldig till både bilstölder och narkotikabrott (samvariation). Tillgrepp i bilar (t ex av radioapparater) begås ofta av nedgångna alkoholister och narkomaner som snabbt omsätter stöldgodset i alkohol eller andra droger. Typiskt för de kriminella som uppvisar stickmärken när de grips för första gången är att just dessa personer fortsätter att begå olika brott. De är unga "kroniker". Bejerot visar att under en femårsperiod är det endast ca 10 procent av de häktade inom denna grupp som upphört med sitt missbruk när de nästa gång grips av polisen. Bland dem som upphört med sitt missbruk har brottskurvan gått nedåt. I den grupp som begår narkotikabrott "avviker" de som sysslar med smuggling och försäljning av cannabis. Dels är de själva injektionsnarkomaner, dels ägnar de sig oftast inte åt någon annan brottslighet. Grova narkotikabrottslingar är sällan själva narkomaner. Av dem som gör så stora illegala affärer att de kan få upp till 10 års fängelse är endast en av 10 missbrukare. Deras motiv för den kriminella verksamheten är således främst ekonomiskt. Svåra våldsbrott och välplanerade, strategiskt insatta rån begås mycket sällan av narkomaner. Däremot förekommer det ofta ett internt våld (grov misshandel) narkomaner emellan, men detta polisanmäls sällan. Regelrätta avrättningar förekommer vid knarkaffärer på "hög nivå", där det omsätts stora penningsummor. Dessa brott har polisen ofta svårt att klara upp eller ens upptäcka. (Se Våld och droger). Av andra undersökningar (av Leif Grönbladh, Uppsala och Kerstin Tunving, Lund) framgår att av de narkomaner som följts under 10 år har praktiskt taget alla som upphört med sitt missbrukeller kommit in i en stabiliserande metadonbehandling - också upphört med sin kriminalitet. De kvinnliga narkomanernas kriminalitet är delvis av en annan art än männens. De är mindre våldsbenägna, och när det gäller grova narkotikabrott föredrar de att arbeta tillsammans med en man, i regel som dennes kurir. Däremot begår de ofta stölder, ibland inbrott men oftast snatterier. Som butikssnattare specialiserar de sig gärna på guld, smycken och fint porslin. Att kvinnornas brottslighet är relativt låg beror huvudsakligen på att de är färre än männen och att de oftast i stället försörjer sig på prostitution. (Se Kvinnliga narkomaner och Prostitution och droger.) Kriminalvård. Kriminalvårdsstyrelsen är central myndighet för kriminalvården i Sverige, som är indelat i sju kriminalvårdsregioner.1990 fanns 4 328 anstaltsplatser fördelade på 19 riksanstalter och 62 lokalanstalter, dessutom 29 häkten med 1 344 platser och 6 I frivårdsmyndigheter med cirka 13 000 klienter under övervakning. Av de intagna beräknades 28 procent ha ett aktuellt narkotikamissbruk (dvs har missbrukat narkotika någon gång under den senaste tvåmånadersperioden). Inom kriminalvården bekämpas narkotikamissbruket genom en kedja av insatser. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns särskilda häktesprojekt, där specialutbildad personal tar kontakt med missbrukaren. Motivationsarbetet fortsätter på anstalten, där missbrukaren tas emot av en motivatör vars uppgift är att slussa över missbrukaren till en motivationsavdelning. På denna avdelning skall missbrukaren få hjälp och stöd att förbereda sig för någon form av behandling efter anstaltsvistelsen. Inom frivården finns särskilda metodutvecklare som följer upp de insatser som gjorts på häkten och anstalter. Det fanns 1991 17 motivationsavdelningar med sammanlagt 296 platser på riks- och lokalanstalter. Inom kriminalvården arbetade 38 motivatörer och 58 metodutvecklare. Inom det s k Österåkersprojektet drevs ett särskilt påverkansprogram. (Se även Kriminalvård och narkotikamissbruk.)
Kriminalvård och narkotikamissbruk,
se s 227. :) [ En PageDown duger ]
Kring midnatt,
filmtitel, se Round midnight.
Kronisk,
långvarigt utdragen, vanligen mer än sex månader.
Kronisk leverskada,
se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk och Hepatit.
Kronsprängning,
tandpressning, innebär att friska kindtänder bryts sönder genom tuggande och vridande rörelser i käkmuskulaturen, ett symtom vid amfetaminmissbruk.
Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk,
se s 228. [PageDown]
Kubla Khan,
dikt inspirerad av assasinmyten om "den gamle på berget". (Se Coleridge, Samuel.)
Kulfi,
beteckning på hasch.
Kutan,
adjektiv med betydelsen avser eller hör samman med huden.
Kvart,
slanguttryck för lägenhet där man missbrukar narkotika.


KRIMINALVÅRD OCH NARKOTIKAMISSBRUK


Varje år i april görs en kartläggning av hur många narkotikamissbrukare som just då finns i de svenska fängelserna och inom den s k frivården. I allmänhet brukar 25 procent av de 4 000 intagna på fängelserna karakteriseras som grava narkotikamissbrukare. Av de 12 000 som får kriminalvård i frihet (övervakning eller skyddstillsyn) har 23 procent missbruksproblem. Narkotikamissbrukare som är intagna inom kriminalvården har i större utsträckning än andra kriminella varit föremål för åtgärder från socialnämndens sida, varit intagna på ungdomsvårdsskolor eller tidigare dömts till frihetsstraff. Oftare än andra lider de av personliga problem och nervösa besvär. Tidigare var amfetamin det vanligaste missbrukspreparatet, men nu har många missbrukare gått över till cannabis, opiater och blandmissbruk. Svensk kriminalpolitik baserar sig på att de intagna - åtminstone mot slutet av strafftiden - skall kunna ha kontinuerliga kontakter med personer, organisationer och myndigheter som kan hjälpa dem att förbereda den kommande vistelsen utanför anstalten. Besöksreglerna är generösa, vilket anses motverka fängelsevistelsens negativa verkningar. Tyvärr går det alltför lätt att via besökare eller på annat sätt smuggla in narkotika på anstalterna - och att missbruka narkotika inne i fängelset. Därför måste narkotikakontrollerna på fängelserna vara ganska stränga. Narkotikakontroller på fängelserna utförs bl a av specialiserade visitationspatruller med narkotikahundar. Möjligheterna att kroppsvisitera de intagna och kontrollera besökare har utvidgats. Sedan 1982 har det varit möjligt att tvinga de intagna att lämna urinprov för analys (se Narkotikaanalyser i urin och blod). På lokalanstalterna har vissa år upp till tio procent av de lämnade urinproverna visat positivt utslag, oftast för cannabis. Om man upptäcker att någon missbrukar narkotika kan detta leda till indragna frihetsförmåner och eventuellt till överflyttning till annan mer sluten anstalt. Det finns en stark inriktning på behandling inom kriminalvården, vilket lett till att 900 personer i Sverige 1990 i stället för fängelsestraff fick behand- ling för missbruk enligt Kriminalvårdens behandlingslag (§ 34). Dessa missbrukare är placerade i behandlingshem eller i familjevård. Resultaten är relativt goda, åtminstone för dem som placerats i familjevård. Österåkerprojektet som påbörjades 1978 erbjuder narkomanvård inom ett fängelse. Under sträng kontroll får grava narkotikamissbrukare med minst åtta månader kvar av verkställighetstiden delta i ett rehabiliteringsprogram med terapi, studier, idrott m m. Att notera är att endast 2,2 procent av permissionerna från Österåkerprojektet missköts. Av de kriminella som fullföljt behandlingen klarar sig hälften - de har i alla fall inte dömts för nya narkotikabrott under en därpå följande tvåårsperiod, vilket får anses vara ett gott resultat.


KROPPSLIGA KOMPLIKATIONER TILL NARKOTIKAMISSBRUK


De kroppsliga skadorna vid narkotikamissbruk sammanhänger med olika faktorer: 1) De narkotiska medlens farmakologiska effekter. (Se Amfetamin, Opium, morfinprepart (opiater)..., Cannabis, Kokain, Bensodiazepiner.) 2) Administrationssättet, dvs det sätt på vilket medlet intas. 3) Narkotikamissbrukarnas livsföring. Allmänt kan sägas att sättet som narkotika intas på spelar en stor roll för uppkomsten av olika skador. Injektionsmissbruk är särskilt riskabelt, vilket beror på att de medel som injiceras kan vara orena eller uppblandade med andra ämnen. Dessutom är preparatets styrka ofta okänd, och sprutor, nålar och injektionsområden kanske inte steriliseras. (Se Injektionsnarkomani.) Allehanda infektioner är vanliga vid injektionsmissbruk. De bakteriella infektionerna kan t ex vara allmän blodförgiftning, stelkramp, infektion i hjärta och kärl (endokardit, vasculit eller tromboflebiter), infektion i lungorna som luftrörskatarr och lunginflammation (bronkit, bronkopneumoni, tuberkulos) eller infektion i bindväv, i muskler eller i huden. Missbrukarna kan visserligen få i sig bakterier utifrån genom de orena lösningarna, men oftast råkar de skrapa av sina egna varbakterier (stafylokocker) från huden och spruta in dem i blodbanan. Bland alla de bakteriella komplikationerna till narkotikamissbruk fruktar man särskilt infektioner med tuberkulosbakterien. Tuberkulos har blivit allt vanligare bland narkotikamissbrukare i t ex New York och Sydeuropa, där den följt i spåren av HIV-/aidsinfektionerna. I Sverige finns ännu ingen utbredd tuberkulos bland sprutnarkomaner. De bakteriella infektionerna går i allmänhet bra att behandla och läker ut. Om missbrukarna däremot inte får vård i tid kan de dö av sina infektioner. Bland virusinfektionerna dominerar olika leverinflammationer, dvs olika former av gulsot. Det rör sig om hepatit A, B eller C. Det finns sannolikt fler ännu ej fullständigt utforskade hepatitformer. Det finns inga egentliga botemedel, och många missbrukare riskerar därför att utveckla kronisk leverinflammation. Andra kroppsliga skador är t ex löverdoser. (Se även de enskilda preparaten.) Ofta råkar missbrukare ut för olycksfall, tex i trafiken. Då de är påverkade av narkotika minskar eller försvinner de reflexer som skulle förmått dem att sätta sig i säkerhet. Bland narkomaner lika väl som bland alkoholister är det därför vanligt med benbrott och andra skador som kräver kirurgiska ingrepp. Listan kan göras mycket längre. Exempelvis förekommer det neurologiska skador och tandskador vid missbruk av centralstimulantia. Förgiftningsskador på njurar och lever är en vanlig företeelse. Både vid missbruk av heroin och andra opiater samt vid centralstimulantiamissbruk förekommer en dämpning av sexualdriften och sexuella störningar. Det har visat sig att kvinnliga narkomaner löper om möjligt ännu större risk för kroppsliga skador än vad de manliga gör. Då 70 procent av dem försörjer sig genom prostitution riskerar de att i tillägg också få gynekologiska åkommor och att bli utsatta för misshandel och våld. Det är alltså uppenbart att sprutnarkomaner ofta drabbas av svåra kroppsliga komplikationer till sitt missbruk. Förhållandet är annorlunda när det gäller t ex cannabismissbruk. Eftersom cannabis intas genom rökning bortfaller alla de skador som sammanhänger med injicering. Skadorna är mindre dramatiska och svårare att härleda till missbruket, men det finns en rad forskningsresultat som visar att cannabismissbruk har långsiktiga skadeverkningar. Det gäller då direkta skador på luftrör och lungor, nedsättning av immunförsvaret, effekter på hormonbalansen och framför allt långdragna psykiska problem. (Se Cannabis.) Narkomaner lever ofta utanför samhället i den kriminella subkulturen. De är ofta hemlösa, de får frysa, och måltiderna blir oregelbundna. Våldsyttringar är vanliga i deras kretsar. Smittsamma sjukdomar sprids lättare bland dem. Själva livsföringen medför ohälsa.


KVINNLIGA NARKOMANER


De kvinnliga narkotikamissbrukarna är i minoritet inom narkomanvården. I de flesta studier av missbrukargrupper utgör kvinnorna 25-30 procent av personerna. Vad man allmänt vet om _missbrukarkarriären är till största delen baserat på undersökningar av stora populationer manliga narkomaner som man följt under lång tid. Undersökningar från senare år visar dock att den kvinnliga missbrukarkarriären i en del avseenden skiljer sig från den manliga. Liksom de manliga narkomanerna har kvinnorna i regel haft en otrygg barndom och fått en bristfällig skolutbildning. Störningar i personlighetsutvecklingen kan ha funnits redan före missbruket. Ofta har de kvinnliga narkomanerna levt i stark konflikt med sina mödrar. I vårdsituationen förnekar och undertrycker de gärna sin egen kvinnlighet. Kvinnornas debut i narkotikamissbruk kommer tidigt. Många blir redan i tonåren, kanske till följd av osäkerhet och dåligt självförtroende, beroende av äldre män med erfarenhet av narkotika och brott. De frestas då att själva pröva narkotika. Kvinnliga narkomaner går tidigt in i ett avancerat injektionsmissbruk (se Injektionsnarkomani) och följer nästan alltid männen i sitt preparatval. Om en kvinna t ex håller ihop med en amfetaminmissbrukare skaffar han i allmänhet fram just detta preparat både till sin partner och till sig själv. Emellanåt försörjs kvinnliga narkomaner av män som sysslar med illegal langning, och då blir de mycket beroende av dessa. När männen hamnar i fängelse har kvinnorna plötsligt inga möjligheter att få narkotika för sitt dagliga behov och måste därför fly in på sjukhus. Omkring 70 procent av de kvinnliga narkomanerna, särskilt de heroinberoende, är dock "självförsörjande" genom att vara prostituerade. Ofta måste de genom sin prostitution försörja även sin partner. (Se även Prostitution och droger. ) De gatuprostituerade kvinnliga narkomanerna lever under starkt förtryck. En mängd sociologiska studier visar att "junkiehoran" (junkie, slang för opiatmissbrukare) alltid är den som far illa och misshandlas. Hon är den som sist får komma i åtnjutande av knarket i den begagnade injektionssprutan. Dessa kvinnor tar stora hälsorisker. Före 30 års ålder har 25 procent av dem gjort mer eller mindre allvarliga självmordsförsök, 30 procent har upplevt depressioner eller förvirringstillstånd, och 40 procent har varit med om olyckshändelser eller blivit misshandlade i samband med narkotikaaffärer. Till deras vardagsliv har också hört upprepade infektioner, t ex gulsot eller lunginflammation och gynekologiska åkommor. Endast 10 procent av kvinnliga narkomaner som söker vård uppger sig vara helt friska. (Se Kroppsliga komplikationer till missbruk.) En mindre grupp av kvinnliga narkomaner, kanske 20-30 procent, har en stark integritet och vägrar trots beroendet av narkotika att underkasta sig prostitutionens hårda villkor. De blir i stället avancerade tjuvar - oftast av guld, porslin och värdeföremål och samtidigt professionella butikssnattare. De får ofta långa fängelsestraff om de åker fast. I Sverige hamnar de oftast på kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro. (Se Kriminalitet och narkotikamissbruk.) Prognosen för narkomani hos kvinnor är trots allt något bättre än för den hos män. Kvinnorna medverkar nämligen mycket ambitiöst i långa vårdsatsningar, och enligt 10-årsuppföljningar lyckas hälften av dem att ta sig ur sitt missbruk. Ofta finner de vägen ut ur missbruket i samband med graviditet och förlossning. Emellanåt kan de tillfriskna genom bestämda, tvingande ingrepp från samhällets sida. I motsats till männen mår nämligen kvinnliga narkomaner ofta väl av ett positivt vårdtvång. Detta kan bli det som räddar dem undan en destruktiv situation i missbrukarkretsar. På många behandlingshem i Sverige finns idag särskilda kvinnogrupper. Där tas hänsyn till att kvinnorna behöver särskild hjälp både med sin osäkerhet på sig själva och med att forma sin kvinnoroll. När de väl lämnat drogmissbruket bakom sig behöver kvinnliga narkomaner under lång tid stödinsatser i löppen vård och dessutom ofta kvalificerad hjälp av psykiater och psykolog.


Kväveoxidul,
se Lustgas.
Kåken,
slanguttryck för fängelse.
Känslomässig störning,
se Orsaker till bruk och missbruk av droger samt Personlighetsstörningar vid narkotikamissbruk.
Körkort,
körskicklighet och narkotikamissbruk. Den som är påverkad av narkotika eller av större doser lugnande läkemedel är inte lämplig som bilförare. I bilsimulatorförsök har man kunnat visa att körförmågan är nedsatt under minst två timmar efter cannabisintag. (Se Cannabis.) Man har dock förhållandevis få exakta kunskaper om hur droger påverkar körskickligheten. (Däremot är förhållandet mellan alkohol och trafik väl utforskat.) Andra faktorer som ålder, kön, tidigare erfarenheter av droger och vana vid att framföra motorfordon spelar också in. De som redan i tonåren utvecklat ett narkotikamissbruk lyckas i allmänhet inte få lämplighetsintyg för körkort. De klarar i regel inte den obligatoriska läkarundersökningen eller den slutliga granskningen på länsstyrelsen, eftersom denna har tillgång till straffregistret - där narkomanerna ofta finns registrerade. Situationen är en annan för en person som visserligen tidigare haft körkort, men där länsstyrelsens körkortsavdelning dragit in detta på grund av rattfylleri eller narkotikabrott. För denna person kan det dröja fiera år innan han får tillbaka körkortet, och när han får det är det ofta med förbehåll i form av inbyggda intygskontroller. Det nya körkortet kan t ex vara försett med en klausul som tvingar innehavaren att med jämna mellanrum visa upp sig för en missbruksspecialiserad psykiater som kan kontrollera nykterheten respektive drogfriheten. (Se även Trafikfara...)


[ L ]


LAAM,

 

levo-alfa-acetyl-metadol, eller levometadylacetat, C23H31NO2, långverkande opiat. Medlet har i USA prövats som alternativ till metadon vid underhållsbehandling av heroinister. Det intas då vart tredje dygn, men eftersom preparatet ger en ojämn narkotikapåverkan har det ansetts sämre än metadon. Det är narkotikaklassat som opioid i USA.
L A turnabouts,
slanguttryck för amfetamin.
Lagen om omhändertagande av berusade,
se LOB.
Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga,
se LVU.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård,
LPT, se Psykiatrisk tvångsvård.
Lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV,
se Psykiatrisk tvångsvård.
LaGuardiarapporten,
en rapport publicerad i USA 1944 om sambandet mellan kriminalitet och marijuanarökning. Det var New Yorks borgmästare Fiorelllo LaGuardia som 1938 tog initiativet till undersökningen, vilken kom att få stor betydelse för den amerikanska cannabispolitiken. Rapporten byggde i huvudsak på intervjuer med 77 fångar och blev i praktiken ett stöd för dem som bagatelliserade cannabisproblemen. Den användes flitigt som referens i de grupper som på 1970-talet arbetade för avkriminalisering av cannabis. I sin sammanfattning skrev experterna i rapporten att "marijuana brukas i stor omfattning i Manhattandistrikten men problemen är inte så akuta som i andra delar av Förenta Staterna". Man slog fast att Harlem var centrum för bruk och distribution av marijuana, och att majoriteten av rökare var svarta och latinamerikaner. Man menade att verksamheten inte kontrollerades av någon särskild grupp. Drogen var inte den avgörande faktorn vid grövre brottslighet, och ungdomsbrottsligheten kunde inte sättas i samband med vanan att röka marijuana. Viktigt var att man ansåg sig kunna fastställa att rökning av marijuana inte leder till beroende i ordets medicinska betydelse, inte heller till morfin-, heroin- eller kokainberoende.
Lagen om vård av missbrukare i vissa fall,
se LVM.


LAGSTIFTNING OM NARKOTIKA


Den svenska narkotikalagstiftningen grundar sig i stor utsträckning på de internationella konventioner som Sverige ratificerat, dvs godkänt och därmed ställt sig bakom. Innan dessa kom till stånd hade narkotikan ingen specialreglering utan behandlades som gih. (Se FN:s narkotikakonventioner.) Narkotikalagstiftningens utveckling. Enligt 1864 års strafjlag kunde en person ställas till ansvar endast om någon fick svår kroppsskada eller dog av gift han sålt. Straffet var då högst två års straffarbete. De ämnen som betraktades som gift fanns förtecknade i särskilda författningar. 1876 års förordning angående vård och försäljning av arsenik samt andra giftiga ämnen upptog bl a indisk hampa (cannabis), opium och morfin. Enligt giftstadgan 1906 fick endast apotekare handla med giftklassade droger. Straffet för överträdelse var böter 10-500 kronor. Böter kunde omvandlas till fängelse för den som inte kunde betala. I giftstadgan förtecknades olika ämnen efter giftighet. På lista I som omfattade de giftigaste ämnena fanns bland annat opium, kodein, morfin, heroin och indisk hampa. När Sverige hade anslutit sig till 1912 års Haagkonvention uppstod behov av en svensk narkotikareglering, och en särskild narkotikakungörelse utfärdades. I 1923 års narkotikakungörelse förbjöds privat import och export av droger. Straffet för brott mot detta var böter med högst 10 000 kronor. I 1930 års narkotikakungörelse kriminaliserades även innehav. I 1925 års Genèvekonvention hade kokablad och cannabis upptagits i narkotikaförteckningen. Som en följd av detta utvidgades 1930 års svenska narkotikakungörelse till att omfatta även kokablad, cannabis och flera opiumderivat. Enligt 1933 års narkotikakungörelse kunde läkare som överförskrev droger straffas. I 1958 års narkotikakungörelse blev maximistraffet sex månaders fängelse. Det blev möjligt för polisen att göra husrannsakan och kroppsvisitation. I 1962 års narkotikaförordningblev maximistraffet två års fängelse. I brottsbalken från 1965 sänktes maximistraffet till ett års fängelse. 1968 års narkotikastrafflagföreskrev högst fyra års fängelse. Straffet för förseelse var böter, för brott fängelse högst två år och för grovt brott fängelse i högst fyra år. Enligt 1969 års narkotikastrafflag var maximistraffet sex års fängelse. Narkotika infördes i varusmugglingslagen. I 1972 års narkotikastrafflag var maximistraffet 10 års fängelse. Enligt 1981 års narkotikastrafflag skulle brott straffas med högst tre års fängelse och grovt brott med minst två år. I 1983 års narkotikastrafflag blev bearbetning, förpackning, transport, döljande och förvaring av narkotika också straffbart, liksom främjande av dess användning. 1985 års narkotikastrafflag innebar att även narkotikakonsumtion kriminaliserades. Ringa brott ersatte förseelse, och maximistraffet höjdes här från böter till sex månaders fängelse. I den nu gällande narkotikalagstiftningen anges det som brottsligt att: - inneha, bruka eller ta annan befattning med narkotika - överlåta narkotika - framställa narkotika (t ex odla cannabisplantor) - skaffa narkotika i syfte att överlåta den - anskaffa, bearbeta, transportera och/eller förvara narkotika för annans räkning - bjuda ut narkotika till försäljning eller förmedla kontakt mellan säljare och köpare av narkotika. Narkotikalagstiftningens rekvisit har successivt byggts ut för att passa in i alla tänkbara situationer och för att förhindra att narkotikahandlarna genom olika manipulationer undandrar sig straff. Brott mot lagen indelas i olika svårighetsgrader: * Ringa narkotikabrott - böter eller fängelse i högst sex månader * Vårdslöshet med narkotika - böter eller fängelse i högst ett år * Narkotikabrott - fängelse högst ett år * Grovt narkotikabrott - fängelse i lägst två och högst tio år Storleken på straffet bestäms av olika faktorer. Mängden av beslagtagen narkotika är viktig. Domstolen försöker också bedöma om narkotikan varit avsedd för eget missbruk, eller om dess hantering varit "ett led i en verksamhet, antingen yrkesmässig eller bedrivits i större omfattning, oavsett mängd narkotika". Man försöker också bedöma om brottet varit "hänsynslöst eller särskilt farligt". Narkotikabrott som inneburit smuggling indelas i: * ringa varusmuggling * varusmuggling * grov varusmuggling År 1989 lagfördes 6 097 personer för brott mot narkotikastrafflagen: 72 procent avsåg cannabis, 32 procent centralstimulerande medel och 7 procent opiater. (Summan blir högre än 100 procent beroende på att vissa domar avsåg preparat ur mer än en grupp.)


Laktos,
mjölksocker, vanligt utblandningsmedel vid försäljning av narkotika i vit pulverform.
Langa, langning,
se Gatulangning.
Laryngospasm,
kramp i struphuvudets passage, komplikation till narkotikaförgiftning. (Se Överdos.)
Laudanum,
opium löst i alkohol, vanlig apoteksberedning av opium fram till början av 1900talet. (Se De Quincey.)
Laughing gas,
engelska för lustgas.
LD5O,
term som anger hur giftigt ett ämne är. Det är en förkortning för halva dödliga (letala) dosen, dvs den dos som dödar 50 procent av försöksdjuren i en serie.
L-dopa,
en kemisk förening i den process som leder till bildandet (syntesen) av lsignalsubstanserna dopamin, noradrenalin och adrenalin. L-dopa som läkemedel kan öka halten av dessa substanser i hjärnan och används därför vid behandling av dopaminbrist i samband med Parkinsons sjukdom. Medlet har endast sporadiskt förekommit i missbrukssammanhang.
Leaf,
slanguttryck för kokain.
Leaf of gold,
slanguttryck för calea.
Lealgin,
varunamn för fenoperidin.
Leapers,
slanguttryck för metamfetamintabletter.
Leary, Timothy,
amerikansk psykolog och universitetslärare, förespråkare för LSD-användning och den psykedeliska rörelsens främste ideolog under 1960-talet. Han myntade slagorden "turn on, tune in and drop out". Leary bildade organisationen League of Spiritual Discovery (LSD) och beskrev hur "en psykedelisk resa är en resa till nya riken av medvetande. Syftet och innehållet i resan är gränslöst, men dess karakteristiska inslag är transcendensen av verbala begrepp, rymd-tidsdimension och identitetens ego".
Ledningsanestesi,
lokalbedövning där man åstadkommer avbrott i nervledningen från en viss region genom insprutning av bedövningsmedlet på eller i omgivningen av områdets känselnerv. (Se Kokain.)
Lehder, Carlos,
ledare för en av Colombias mest inflytelserika kokainkarteller. Han utlämnades 1989 till USA och dömdes till 140 års fängelse.
Lefetamin,
C16H19N, smärtstillande medel som har stora stereokemiska likheter med morfin, patenterat 1960. I hydrokloridformen kallas det SPA, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Legal förskrivning,
läkares ordination av droger på recept. (Se Legalisering.)


LEGALISERING


Legalisering innebär att göra - eller förklara - laglig, här i betydelsen att göra bruket av narkotika lagligt. Debatten om vad som skall vara lagligt på narkotikaområdet förs mellan många olika grupper med skilda argument. Bruk av droger är i alla kulturer underkastad formell och informell kontroll. I Europa och USA betraktades narkotikamissbruk fram till början av 1900-talet främst som ett medicinskt problem. Bruk av narkotika ansågs väsentligen röra förhållandet mellan läkare och patient. Läkarna hade en vidsträckt förskrivningsrätt. Missbruk var huvudsakligen individens problem, inte samhällets. Försäljning av droger utanför apoteksväsendet kunde i vissa fall straffas enligt lagstiftning mot spridande av gift, men straffen var i allmän- het låga. I samband med opiatmissbrukets snabba spridning i slutet av 1800-talet uppstod en stark opinion för strängare reglering av narkotikahanteringen. Den amerikanska lagstiftningen Harrison Act 1914 blev tongivande för de internationella narkotikakonventionerna. Dessa ålade alla undertecknande länder att kriminalisera ickemedicinsk användning av narkotika. En kontroversiell fråga var redan från början om det skulle göras någon differentiering av olika drogers farlighet, så att mindre farliga, "lätta" droger skulle kunna bedömas mildare än "tunga". I praktiken handlade det i de internationella överläggningarna främst om synen på cannabis. Representanter för länder med utbredd cannabisrökning menade att viss kulturell hänsyn måste tas, och att cannabisrökning snarast borde jämställas med alkoholanvändning. Den strängare synen som i princip jämställer alla narkotikaklassade medel segrade dock. Narkotikakonventionerna har sedan genom åren byggts ut till att omfatta ett stort antal kemiskt skilda medel. I samband med kriminaliseringen av ickemedicinskt bruk av narkotika framfördes stark kritik mot en alltför sträng kontrollpolitik. Kritikerna menade att en betoning av polisiära insatser mot narkotika endast skulle driva upp priserna, tvinga missbrukarna in i kriminalitet och försvåra för människor att söka vård för sitt missbruk. Denna kritik har funnits alltsedan de internationella kontrollsystemen byggdes upp i början av 1900-talet, och den har varit starkast i slutet av 1960-talet och på 1990-talet. I internationell debatt talar man fortfarande om det amerikanska respektive brittiska synsättet. I England har man nämligen i större utsträckning än i många andra länder tillåtit läkare att förskriva narkotika till missbrukare på indikationen "narkomani". I den s k legaliseringsdebatten om narkotika framförs många skilda motiv. Det finns också olika definitioner av legaliseringsbegreppet och olika förslag till hur narkotikapolitiken bör utformas. Här följer en kort genomgång av några av de viktigaste begreppen. Avkriminalisering av innehav av cannabis är det krav som de flesta legaliseringsgrupper driver. Detta har också i praktiken införts i länder som exempelvis Holland och i några av USA:s delstater. Förespråkarnas viktigaste argument är att cannabisrökningen är så utbredd och relativt harmlös att det inte är moraliskt försvarbart att behandla cannabis som tung narkotika, och att en avkriminalisering av cannabis sätter en mer trovärdig gräns mot annan narkotika. Legal förskrivning av narkotika innebär att läkare eventuellt på licens tillåts skriva ut narkotika till missbrukare. Syftet är att avhålla dessa från kriminalitet, försöka få in dem i ett ordnat socialt liv och motivera dem för behandling eller på sikt drogfrihet. I England, och där särskilt i Liverpool, har man traditionellt haft en mindre restriktiv inställning till förskrivning av exempelvis morfin och heroin till opiatmissbrukare. På 1960-talet förskrevs även amfetaminpreparat till centralstimulantiamissbrukare. Den svenska Medicinalstyrelsen genomförde ett försök med legal förskrivning av centralstimulantia och morfin till en grupp narkomaner i Stockholm 1965- 67. Försöket urartade dock snabbt på grund av dålig kontroll, brister i journalföring och en orimlig stegring av de förskrivna doserna. Läkarna i fråga kunde inte stå emot trycket från narkomanerna och skrev ut för mycket narkotika. Missbrukarna sålde eller överlät i många fall sina doser till andra. Efter flera uppmärksammade skandaler och dödsfall stoppades denna verksamhet. I dag finns i praktiken en enda form av legal förskrivning av narkotika till missbrukare som är accepterad av Socialstyrelsen. Det är underhållsbehandling med lmetadon, en behandling som sakta vuxit i omfattning och som använts i landet sedan 1966. Genom att opiatmissbrukare får en inställd underhållsdos av metadon i form av dryck, har goda behandlingsresultat uppnåtts. Några få missbruksspecialiserade psykiatriker i Stockholm, Uppsala, Lund och Malmö får på licens skriva ut metadon till opiatmissbrukare under behandling. Övriga läkare i landet får inte skriva ut metadon på diagnosen narkomani. År 1992 fanns ca 370 metadonpatienter i landet. Total legalisering och avkriminalisering av narkotikamarknaden förordas främst av ekonomer och företrädare för den s k nyliberala rörelsen. Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi, och den ekonomiska tidskriften The Economist hör till dem som under slutet av 1980-talet började hävda att den nu dominerande "kriminaliseringslinjen" i grunden misslyckats. Man menar att världens länder satsat miljarder på polis, tull, militär, domstolar och fängelser för att bekämpa narkotikamissbruket, men att detta i själva verket haft rakt motsatta effekter mot de avsedda. Ofta görs jämförelser med alkoholförbuden i olika länder. Analysen grundar sig på ett marknadsekonomiskt resonemang om att staternas motåtgärder i sjlva verket bara höjt priserna och gjort drogerna attraktivare samt ökat korruptionen och stimulerat den organiserade brottsligheten. En legalisering av narkotika skulle enligt detta resonemang leda till lägre priser, minskad gatukriminalitet, minskad makt för brottssyndikat och minskade utgifter för polis, kriminalvård etc. Olika nyliberala rörelser har främst ur ett frihetsperspektiv argumenterat för legalisering av narkotika. Det är varje enskild människas rättighet att använda vilka droger hon vill så länge hon inte skadar andra, menar man. Ett vanligt begrepp som används av dem som förordar olika former av legalisering och avkriminalisering av narkotika är det engelska harm reduction. Med detta avses att narkotikapolitikens åtgärder främst borde syfta till att minska skadorna av missbruket. Genom att missbrukare behandlas humant, får både droger på recept och goda råd om hur de skall hantera dem, minimeras enligt detta resonemang skadorna både för missbrukarna själva och för samhället. Legaliseringsförespråkare brukar också framhålla att narkotikabekämpare - nykterhetsorganisationer, behandlingshem, socialarbetare, poliser, tulltjänstemän, journalister, myndighetspersoner och politiker - har starka intressen av att själva föra ett "narkotikakrig" som ger dem pengar och makt. (Se Orsaker till bruk och missbruk av droger.) I USA finns flera organisationer som arbetar för legalisering av droger. Mest känd är National Organization for Reform ofMarijuana Laws (NORML), men här fnns också Business Alliancefor Commercial Hemp (BACH), Cannabis Action Network (CAN), National Drug Strategy Network, Freedom Fighters ofAmerica och Citizens Against Prohibition. Exempel på europeiska organisationer som arbetar för legalisering av narkotika är Reducing drug-related harm, Drug reform, Legalise cannabis campaign, The International Anti-Prohibitonist League, Coordinamento Radicale Antiprohibizionista (CORA) och Verein Schweizer HanfFreunde. Argumenten mot legalisering och avkriminalisering är främst att dessa åtgärder sannolikt skulle leda till en avsevärd ökning av missbruket, och att det är en alldeles för enkel lösning på ett komplicerat problem. Legaliseringsförespråkarna brukar också ha svårt att definiera hur en legalisering eller avkriminalisering skulle fungera i praktiken. Skulle staten ha monopol på droghandeln? Hur skulle prissättningen ske? Skulle de som sålde utanför monopolen straffas? Hur skulle frågorna om produktansvar lösas? Vilka åldersgränser skulle gälla, och vad skulle hända om man bröt mot dem? Vilka droger skulle få säljas öppet? Hur skulle kvalitetskontrollen ske? Skulle det krävas läkarrecept, eller skulle vem som helst få köpa fritt? Blir inte läkare som skriver ut narkotikarecept manipulerade av missbrukarna? Hur skall läkare kunna skriva ut recept på t ex ett så giftigt och snabbverkande preparat som heroin i dödliga doser, och vems fel är det sedan om patienten dör? I Sverige har legaliseringsförespråkarna aldrig fått något större stöd i opinionen. Med undantag för enstaka debattörer i slutet av 1960-talet har opinionen för en restriktiv narkotikapolitik varit helt dominerande både i ideella och politiska organisationer. Läkarförbundet tog t ex i slutet på 1970-talet ställning mot alla tendenser till att förklara cannabis som en oskyldig drog och menade att den på goda grunder skulle fortsätta vara narkotikaklassad. Den "kompromisslösa" inställningen till narkotika har till och med värderats så högt, att vissa åtgärder som lmetadonbehandling och lsprutbytesprogram för att förhindra spridning av HIV har motarbetats, med motiveringen att de skulle kunna luckra upp den negativa attityden till droger. Under början av 1990-talet har emellertid vissa nyliberala grupperingar även i Sverige väckt frågan om legalisering av narkotika. Det gäller bl a inom organisationen Frihetsfronten och Moderata samlingspartiets ungdomsförbund. På den motsatta sidan har många uttryckt farhågor för att en närmare anslutning till EG kan medföra en mer liberal narkotikapolitik.


Lemonade,
slanguttryck för heroin av dålig kvalitet.
Lennon, John,
(1940-1980), engelsk popmusiker, ledande medlem i rockgruppen Beatles. Han var beroende av droger under större delen av sin karriär - amfetamin, cannabis, LSD och heroin. Lennon har skildrat heroinavvänjningens smärtor i sången Cold Turkey.
Leodrin,
varunamn för phenopromin, ett amfetaminpreparat, tillverkat av läkemedelsföretaget LEO. Medlet blev indraget som läkemedel i oktober 1958.
Leptanal,
varunamn för fentanyl ett narkotikaklassat narkosmedel som kemiskt tillhör opioiderna.
Lergigan,
antihistaminpreparat, svagt lugnande, inte vanebildande, inte narkotikaklassat. Medlet används ofta inom missbrukarvården.
Letal,
dödlig. Letal dos = dödande dos.
Levamfetamin,
1-amfetamin, den vänstervridande formen av amfetamin, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Levervärden.
I levern försiggår viktiga processer inom socker-, fett och proteinomsättningen. Dess verksamhet störs vid missbruk av alkohol och droger. Levervärdena (värden från provtagning) är ett mått på denna påverkan eller skada. Laboratoriemässigt anges de som serumbilirubin, serumaminotransferaser (S-ASAT och S-ALAT), serumglutamyltranspepsidas (S-GT) och serumets alkaliska fosfataser (S-ALP). (Se även Biologiska markörer.)
Levi Petrus-stiftelsen,
vanligen förkortat till LP-stiftelsen, är det kristna alternativet i den svenska alkoholist- och narkomanvården. Den har funnits i trettio år, och dess målsättning är att "ge hjälp till hela människan, både andligt, medicinskt och socialt". LP-stiftelsen har tre stora familjeanläggningar med sammanlagt 400 vårdplatser. En av dem är belägen på Venngarns slott, tidigare alkoholistanstalt. Dessutom finns närmare 200 platser för enskilda män och kvinnor på olika hem i landet, samt ett brett kontaktnät av s k gemenskapsgrupper för uppföljning och fortsatt stöd. LP-stiftelsen har sitt huvudkontor i Stockholm.
Levoalfaacetylmetadol,
se LAAM.
Levofenacylmorfan,
smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Levomepromazin,
neuroleptika av fentiazintyp, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Nozinan (tabletter, mixtur och injektionsvätska). (Se Psykofarmaka.)
Levometamfetamin,
1-metamfetamin eller vänstervridande formen av metamfetamin, C10H15N. Hydrokloriden av detta preparat C10H16ClN, förekommer utomlands under en rad varunamn som bantningsmedel. Slangord för dem är speed och meth. Centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Levometorfan,
C18H25NO, hostlindrande preparat som tillhör gruppen opioider, kan vara vanebildande, narkotikaklassat enligt förteckning II. Medlet förekommer i läkemedel mot hosta i bl a USA. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Levomoramid,
1-moramid, vänstervridande moramid, C25H32N2O2. D-moramid är känt under varunamnet Palfium. Smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Levonantradol,
hallucinogent preparat, hör till gruppen cannabinoider, har testats mot illamående, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Levorfanol,
C17H23NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Li Shih-chen,
kinesisk botanist, se Pen-ts'ao kang mu.
Libanes,
libb, slanguttryck för hasch odlad i Libanon. Den indelas i rödlibb, gullibb och tigerlibb, efter färg och kvalitet.
Librium,
varunamn för klordiazepoxid.
Licenspreparat,
läkemedel som inte är registrerade eller håller på att prövas ut för kliniskt bruk. Sådana läkemedel får endast användas för en viss patient eller en viss klinik, och då med särskilt tillstånd från Läkemedelsverket.
Lidokain,
ett lokalbedövningsmedel som upptäcktes i Sverige 1943. (Se Xylocain.)
Lid-poppers, lid-proppers,
slanguttryck för centralstimulantia.
LIF,
Läkemedelsindustriföreningen, intresseorganisation för de svenska läkemedelsproducerande företagen. Den utger bl a läkemedelskatalogen FASS tillsammans med RUFI.
Lightning,
slanguttryck för amfetamin.
Lilipata,
sticka med kalkhaltigt pulver, används av kokabladstuggare i Sydamerika. Stickan hålls i munnen samtidigt som tuggbussen av kokablad vilar där. Kalken och pottaskan i lilipata löser ut kokainet ur bladen. (Se Kokabladstuggning.)
Line,
slanguttryck för en sträng av kokainpulver.
Linde, Peter,
bibliotekarie och författare som skrivit boken Droger och diktare (1989).
Lions,
världsomfattande ideell organisation med bl a narkotikabekämpning, u-landshjälp och välgörenhet på sitt program. Lions har bl a utvecklat och lanserat ett pedagogiskt program mot narkotika för skolbarn, skänkt medel till narkotikahundar och teknisk utrustning till narkotikaspanare m m.
Litarex,
varunamn för litiumcitrat.
Lithionit,
varunamn för litiumsulfat.
Litium,
ett kemiskt grundämne, en vit metall.
Litiumbehandling
används inom psykiatrin för att förebygga manodepressiva sjukdomstillstånd, periodiska manier och periodiska depressioner. Patienterna får dagligen inta ett litiumsalt i en individuell dos. läkaren eftersträvar en viss nivå av litium i serum. Återfallen i manier eller depressioner kan med hjälp av denna medicinering minska från 60 till 20 procent. Patienternas liv stabiliseras då de slipper täta skov av sin grundsjukdom. Det fnns dock vissa biverkningar med medicinen, framför allt en finvågig tremor (darrning) i händerna. Litiumbehandling kan bli aktuell i samband med behandling för kokainmissbruk. Kokainister kan nämligen efter sitt missbruk komma in i svåra manodepressiva tillstånd.
Litiumkarbonat,
ett salt av litium som liksom Litarex och Lithionit används som läkemedel inom psykiatrin.
Litteratur, kultur och droger.
I den västerländska kulturen är motiven från den antika mytologins Dionysosfester och backanaler vanliga. Redan på 700-talet f Kr beskrev Homeros i Odysséen hur Helena möter droghandlaren Polydamna som säljer drogen nephetne, sannolikt opium. Vergilius (70-19 f Kr) nämner opium isin dikt Aeniden. I slutet av 1200-talet förde handelsmän med sig olika droger från öst. Marco Polos berättelse om assasinerna och "den gamle på berget" väckte ett intresse för cannabis. Motivet återkommer på 1300-talet i Boccaccios Decamerone. Efter Napoleons egyptiska fälttåg 1798-1799 följde ett starkt intresse för cannabis bland intellektuella i Frankrike. Arabiska berättelser som Tusen och en natt fascinerade det tidiga 1800-talets romantiker. Författare som Samuel Taylor Coleridge och Edgar Allan Poe var intresserade av drogernas inverkan på drömmar och fantasier. Hasch och opium var lätt att få tag på och opiumberoendet utbrett. Den franske psykiatern Jacques-Joseph Moreau studerade mentalsjukdomarnas uppkomst genom att efterlikna psykoser med s k modellpsykoser genom att ge sig själv och sina patienter hallucinogena droger. Moreau utvidgade sina experiment till en grupp målare, poeter och författare i Le Club des Haschichins, en sammanslutning bildad av författaren Theophile Gautier och som hade bl a Alexandre Dumas Victor Hugo och målaren Eugene Delacroix som medlemmar. Under klubbens sessioner åt man haschischsylt, experimenterade med opium och utbytte erfarenheter av rusupplevelser och drömmar. En annan medlem av gruppen, Charles Baudelaire experimenterade flitigt med cannabis och opium och beskrev sina upplevelser i boken Les paradis artifciels. Han redogör där bl a ingående för rusets betydelse för upplevelsen av ljus, musik och rum, men ansåg att de narkotiska preparaten huvudsakligen hade en negativ effekt på fantasin och intellektet. Också i England fanns vid samma tid ett stort intresse för droger bland de intellektuella, delvis som en följd av det utbredda opiummissbruket. Thomas De Quincey publicerade 1821 Confession ofan English Opium Eater. Boken inspirerade i sin tur kompositören Hector Berlioz att skapa sin Symphonie Fantastique. Charles Dickens använde opium som läkemedel men blev aldrig beroende. Däremot skildrar han i sin sista roman Mysteriet Edwin Drood Londons opiumhålor. I den amerikanska litteraturen var det främst Edgar Allan Poe som ingående beskrev opiumberoendet bl a i Huset Uschers undergång. Poe själv drack stora mängder alkohol och använde opium. Poeten John Greenleaf Whittier jämförde 1854 i dikten Haschisch individens förslavning under cannabis med de svartas förslavning i bomullsindustrin. Bayard Taylor skrev romantiskt bl a om hasch i sina reseskildringar från Mellanöstern och Fjärran Östern t ex i Land ofthe Saracens. Louise May Alcott beskrev marijuana i novellen Perilous Play medan Thomas Bailey Aldric i dikten Hascheesh redovisade hur cannabisrusets njutbara effekter efter en tid hade förbytts i monstruösa mardrömmar. När den romantiska eran på 1840-talet följdes av den dekadenta och riktningen l'art pour l'art fortsatte drogerna att vara ett viktigt inslag i litteraturen. Den irländske poeten Thomas Butler Yeats använde cannabis och meskalin i likhet med Havelock Ellis och Ernest Dowson. Den senromantiska periodens lysande stjärnor i Frankrike poeterna Arthur Rimbaud och Paul Verlaine blandade flitigt absint och hasch. Efter första världskriget uppstod ett starkt intresse för kokain i konstnärskretsar i Paris och Berlin. Författare som Ernst Jünger och Gottfried Benn lovordade högstämt kokainet. I slutet av 1950-talet prövade många unga intellektuella amfetamin. I den litterära Metamorfosgruppen i Stockholm experimenterades mycket med injicering av amfetamin i Rimbauds anda. Den amerikanska beatgenerationen med Jack Kerouac och Allen Ginsberg som ledande företrädare använde många olika droger och satte in dem i ett ideologiskt sammanhang av anarkistiskt uppbrott och protest. Vid slutet av 1960-talet blev cannabis och LSD viktiga delar av hippierörelsens protest mot etablissemanget i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet. En hel generation rockmusiker m fl var starkt influerade av denna drogkultur. Kaleidoskopiska psykedeliska synhallucinationer var också en viktig inspirationskälla för bildkonst, mode och reklam. På 1970-talet utvecklades delar av punken till en mer självdestruktiv riktning med starkt inslag av droger som heroin. 1980-talets diskokultur var influerad av kokain. På 1990-talet har acid-house och techno-kulturen på nytt intresserat sig för LSD, andra hallucinogener och olika typer av designade droger. Den s k brat-pack generationen av unga desillusionerade författare som Jay McInerny och Bret Easton-Ellis skildrar ett storstadsliv bland tonåringar i övre medelklassen, där tillvaron kretsar kring kokain.
Little children/men/women,
slanguttryck för psilocybin.
Ljudhallucinationer,
ett tillstånd då man tycker sig höra inbillade ljud. Fenomenet är vanligt vid alla former av toxiska psykoser eller delirier. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.) Under höjdpunkten av amfetamin- eller kokainpåverkan kan missbrukaren tycka sig höra ljud runt omkring sig fastän det är tyst. Man talar om kokainistens "sound of coke".
LOB,
lagen om omhändertagande av berusade. Den används av polisen för att omhänderta personer som är berusade och störande på allmän plats. Ofta sker en medicinsk undersökning i samband med att lagen tillämpas. Om det är möjligt med hänsyn till vårdresurser, brukar en LOB-patient hållas kvar på sjukhus för observation. Polisen måste efter sex timmar släppa den som omhändertagits.
Locoweed,
slanguttryck för spikklubba och marijuana.
Lofepramin,
antidepressivt medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Tymelyt (tabletter).
Lokalbedövning, lokal anestesi,
bedövar endast ett begränsat område. Framställningen av kokain innebar ett viktigt genombrott för effektiv lokalbedövning. Kokainets kemiska struktur har bildat utgångspunkt vid framtagning av moderna, mindre riskabla lokalbedövningsmedel, t ex Xylocain. (Se Kokain och Koller, Carl.)
Lombo,
beteckning för hasch.
Loprazolam,
C23H21ClN6O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Lorazepam,
C15H10Cl2N2O2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Temesta (tabletter).
Lormetazepam,
ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, ger lorazepam som huvudmetabolit, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Lossen, William,
tysk kemist som efter kokainets upptäckare Albert Niemanns död 1861 fortsatte att utforska kokainets effekter.
Love drug,
slanguttryck för MDA.
Love pills,
slanguttryck för MDA.
Love weed,
slanguttryck för marijuana.
LP-stiftelsen,
se Levi Petrus-stiftelsen.
LPT,
lagen om psykiatrisk tvångsvård. (Se Psykiatrisk tvångsvård.)
LRV,
lagen om rättspsykiatrisk vård. (Se Psykiatrisk tvångsvård.)
LSD,
lysergsyredietylamid, C16H16N2O2, syntetiskt hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I, syntetiserad av Hoffman-La Roche 1938. Medlet förekommer av och till på den illegala narkotikamarknaden i Sverige. (Se Hallucinogena droger.
Lucy in the Sky with Diamonds,
1) slanguttryck för LSD, 2) titel på starkt psykedeliskt inspirerad sång av Paul McCartney och John Lennon, i originalinspelning på The Beatles LP Sergeant Pepper (1967).
Luds,
slanguttryck för metakvalon (i USA Quaalude).
Ludiomil,
varunamn för maprotilin.
Luftembolier.
Vid oskicklig intravenös injicering kan luftbubblor följa med injektionsvätskan in i blodbanan. Rör det sig om få och små luftbubblor löses dessa i allmänhet upp utan komplikationer. Luftbubblorna kan också fungera som en blodpropp genom att stänga till viktiga blodkärl.
Lugnande medel,
se Psykofarmaka och Bensodiazepiner.
Lundell, Ulf,
(f 1949), rockmusiker, poet och prosaförfattare. Hans debutroman Jack (1976) blev det svenska 1970-talets stora generationsroman, inspirerad av Jack Keroacs burleska stil i On the road. I boken Jack finns träffsäkra skildringar av haschrökning, bl a en munter skildring av en nattlig räd mot den botaniska trädgården i Visby på jakt efter hampväxter. Huvudpersonen är en modern antihjälte med medelklassbakgrund som överger pliktmoralen för att dra ut i världen och ägna sig åt sex, sprit och droger. lack blir dock alkoholist, och flera av hans bekanta dör av överdoser. Även i romanen Vinter i paradiset (1979) är huvudpersonen avhoppare och vagabond. På väg från Norge blir han på ett brutalt sätt av med sina två kilo kokain men blir omhändertagen av norskan Gro, men det hela slutar i en tragedi. Personerna i Ulf Lundells böcker är ofta desperata, rotlösa, fyllda av spritbegär och sug även efter andra droger. Som rocksångare blev Lundell för många unga under 70-talet symbolen för kampen mot det förstockade "Förbudssverige", till förmån för den glada, galna berusningen. Med tiden engagerade sig Lundell mot narkotika och har i sina senare böcker bl a skildrat kampen mot alkoholism.
Lustcentrum
är beläget i de äldre djupare delarna av storhjärnan (det limbiska systemet) och påverkas av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin. När t ex kokain påverkar hjärnan ökar mängden stimulerande signalsubstanser, och lustcentrum stimuleras kraftigt. Även amfetaminet har liknande effekter. Kokainet är känt för att ge en omedelbar vällust även av sexuell natur. Lustcentrum ingår i hjärnans belöningssystem.
Lustgas,
kväveoxidul, N2O, icke brännbar gas, relativt ofarlig vid kontrollerad användning, milt bedövande, inte narkotikaklassad. Den används främst som smärtlindring vid förlossningar och inom tandvården eller för att inleda full narkos med annat ämne. Farmakologiskt är lustgas en relativt säker drog då den används inom vården och uppblandad med syre inandas i mask. I slutet av 1700-talet upptäcktes att lustgas kunde förändra medvetandet, ge berusning och stilla smärtor. Gasen blev en tid mycket populär, särskilt i intellektuella kretsar. Det arrangerades lustgasfester i societeten, oeh författare hyllade lustgasens himmelska effekter. Resande tivolin erbjöd publiken att mot avgift få inandas lustgas och lovade att t o m den blygaste skulle skratta, sjunga, dansa eller slåss. Lustgas har även under tidigare delen av 1900-talet använts som partydrog, särskilt bland studerande och anställda inom sjukvården som har lustgas lättillgänglig på arbetsplatsen. En vanlig metod har då varit att fylla ballonger med lustgas och sedan inandas den med lagom luftblandning. Skador har dock inträffat, främst då gasen inhalerats direkt från lustgastuber. Gasen är då mycket kall och kan, utan att man märker det på grund av bedövningen, ge frostskador i näsan, på läpparna, på stämbanden och i de övre luftvägarna. På grund av syrebrist har dödsfall inträffat vid inandning av ren lustgas. Berusningen har då gjort att man "glömt" att andas vanlig luft. Detta kan dock inte inträffa vid användning på sjukhus, efiersom lustgasen där uppblandas med syre. På den grå drogmarknaden, särskilt i USA, säljs lustgas i s k head-shops eller på postorder i sprayförpackningar eller i kapslar, ofta under beteckningen drivgas för vispgrädde.
Lustkänslor,
synonym till eufori. De flesta beroendeskapande droger stimulerar centrala nervsystemet (CNS) så att man upplever lustkänslor. Stimuleringen förmedlas i CNS av dopaminerga lsignalsubstanser eller av endorfiner.
Luvatren,
varunamn för moperon.
LVFS,
Läkemedelsverkets författningssamling, de föreskrifter som, förutom lagar och förordningar, reglerar förhållandet inom läkemedelsområdet och de övriga produkter som omfattas av Läkemedelsverkets kontroll och tillsyn. I LVFS återfinns bl a tillämpningen av narkotikaförordningen och förteckningar över narkotika. Läkemedelsverket skall enligt narkotikaförordningen upprätta förteckningar över narkotiska ämnen. Vissa av ämnena är klassade som narkotika enligt internationella överenskommelser, medan övriga ämnen har förklarats som narkotika av regeringen. Förteckningarna är indelade i fem grupper, I-V. Ämnen som finns upptagna i förteckning I får inte finnas i landet annat än efter särskilt tillstånd från Läkemedelsverket, och då endast för användning i medicinsk och vetenskaplig forskning. Förteckningarna finns i Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över narkotika (LVFS 1990:47). Man kan i vissa skrifter se benämningen SOSFS 1987:2, eftersom Socialstyrelsen tidigare hade ansvaret för kontrollen av narkotika. Båda dessa benämningar avser samma narkotikaförteckningar.
LVM,
lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Detta är en tvångslag inom socialtjänsten. Den ersatte år 1981 den gamla nykterhetsvårdslagen. Det är länsstyrelserna som skall utreda möjligheterna att bereda någon vård enligt LVM. Om skäl finns ansöker länsstyrelsen sedan hos länsrätten om vård enligt LVM. Till ansökan bifogas en beskrivning av missbrukarens förhållanden samt en redogörelse för tidigare vidtagna åtgärder och den planerade vården. I utredningen ingår även ett läkarintyg som beskriver missbrukarens aktuella hälsotillstånd och sociala situation. Det är länsrätten som fattar beslutet om vård enligt LVM. Generalindikationen (det främsta skälet) för omhändertagande enligt LVM är ett trängande behov av vård orsakat av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika. Vårdbehovet skall vara sådant att det inte kan tillgodoses med stöd av SoL (socialtjänstlagen), HSL (hälso- och sjukvårdslagen), LVU (lagen om vård av unga) eller LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Vård enligt LVM är således en sista möjlighet. Detta behöver dock inte innebära att vård enligt de övriga nämnda vårdlagarna först måste ha prövats och misslyckats. Specialindikationerna, av vilka någon måste gälla, är:1) Allvarlig fara för den fysiska eller psykiska hälsan. 2) Risk att missbrukaren allvarligt skall kunna skada sig själv eller någon närstående. Innan LVM kom hade man inom socialtjänsten inte haft någon möjlighet att tvångsomhänderta narkomaner. Att alkoholister kunde tas in för anstaltsbehandling var dock ingen nyhet. Utomlands anses de svenska tvångslagarna mot missbrukare vara hårda, och någon motsvarighet till dem finns knappast i andra europeiska länder. Normalt varar tvångsomhändertagandet i två månader, varefter det kan förlängas med ytterligare två månader eller "tills syftet med vården uppnåtts." Efter årsskiftet 1988/1989 trädde en ny lag i kraft som skiljer sig från den gamla, bl a genom att tiden för tvångsomhändertagandet utsträckts till sex månader. Vem som helst kan begära att en missbrukare skall omhändertas enligt LVM. Flest anmälningar kommer dock från de sociala nämnderna, följt av läkare och polis i nämnd ordning. Många anmälningar kommer också från anhöriga eller andra närstående. En del ansökningar avskrivs under den byråkratiska processen - missbrukare kan ha flyttat eller lagt in sig på sjukhus för frivillig vård etc. Det tar i allmänhet en och en halv månad mellan ansökan och en dom som förpliktigar till vård. I det fall då missbrukarens hälsotillstånd allvarligt försämras om han inte får omedelbar vård, kan såväl polis som socialnämnd begära omedelbart omhändertagande. För att ett sådant skall kunna ske, måste det dock finnas en plats för vederbörande på ett LVM-hem (se LVM-vård). Försvarare av tvångslagen brukar framhålla att man i Sverige inte vill se människor gå under i missbruk. Man vill kunna ingripa och hjälpa, om det så behövs med tvång. Kritiker menar att man hittills inte kunnat visa att tvångsvården ger positiva resultat. I bästa fall har socialtjänsten som har huvudansvaret kunnat initiera annat omhändertagande, t ex lmetadonbehandling eller vistelse på drogfria behandlingshem, omedelbart efter LVM-vården. Enligt Statistiska Centralbyrån är det endast 15 procent som går vidare till frivillig vård.
LVM-vård.
De flesta av dem som omhändertas och vårdas enligt LVM (1 370 fall år 1990) är alkoholmissbrukare. En tredjedel är narkotika- eller blandmissbrukare. LVM-vården får 1992 betraktas som utbyggd i den omfattning som tillskyndarna av LVM-lagen har önskat. Det finns 36 LVM-hem i landet, och sex av dem vårdar enbart narkomaner. Trycket på LVM-platser är numera inte så hårt som under slutet av 1980-talet. Lågkonjunkturen 1991-1992 har sannolikt medfört att kommunerna drar sig för LVM-anmälningar. Vården är dyr - kostnaden ligger på mellan 3 000 och 4 000 kr per dygn. Det måste nämligen finnas välutbildad personal tillgänglig dygnet runt. Det första LVM-hem som vände sig enbart till narkotikamissbrukare var Serafen mitt i Stockholm, med Stadshuset som närmaste granne. Hemmet öppnade 1985/86 men avvecklades redan 1988. Den klientgrupp som kom att vårdas på hemmet var de mest nedgångna och desperata narkomanerna från Stockholms innerstad, många av dem HIV-smittade. Vårdsituationen för dem blev, trots goda insatser, tidvis kaotisk. För FoU-byrån (Forsknings- och utvecklingsbyrån) vid Stockholms socialförvaltning följde Anna Fugelstad, psykolog och forskare, de första 152 LVM-vårdade narkomanerna till hösten 1988. Resultaten var nedslående. En grupp om 25 hade gått vidare till metadonbehandling, 22 hade avlidit och resten var under vård eller kvar i sitt missbruk. Senare studier har dock visat något bättre resultat. Enligt statistik från senare år vårdas varje år ca 200 narkomaner från Stockholmsområdet enligt LVM. Motsvarande siffra för Skåne, som har lika stort antal narkomaner, är 40. Lika många kvinnor som män omhändertas, men detta motsvararar inte den verkliga könsfördelningen (en tredjedel är kvinnor). Bland de narkomaner som vårdas enligt LVM i Stockholmsregionen har hälften svåra psykiska störningar. Detta faktum har satts i samband med att de psykiatriska sjukhusen avvecklats och inte längre kunnat hjälpa dem. LVM-vård har då blivit det enda återstående alternativet.
LVU,
lagen om vård av unga. Lagen kom 1980 och reglerar möjligheterna att mot föräldrarnas vilja bereda vård åt barn. Sådan vård får, enligt lagtexten, beredas den som är under 18 år och då en social utredning konstaterat "brister i omsorger eller något annat förhållande i hemmet som medför fara för barnets hälsa och utveckling". Omhändertagande av barn kan också ske "vid missbruk av beroendeframkallande medel, kriminalitet eller annat jämförbart beteende som medför allvarlig fara för barnets hälsa och utveckling". Vård enligt den senare indikationen får även beredas den som fyllt 18 men ännu inte 20 år, om vården inom socialtjänsten är lämpligare än annan vård. Beslut om vård meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Vården brukar medföra att den omhändertagna skiljs från sin hemmiljö, men vården omprövas i länsrätten en gång varje halvår. (Se Paragraf 12-hem.)
Lysergid,
lysergsyra, lysergsyredietylamid, se LSD och Hallucinogena droger.
Lågdosberoende,
en psykologisk fixering vid och möjligen även ett fysiskt beroende av en daglig tillförsel av låga doser bensodiazepiner. Rädsla för abstinensbesvär och eventuella sömnsvårigheter gör att den tablettberoende inte vågar bryta eller minska sitt missbruk. Detta består i den dagliga tillförseln av bensodiazepiner i terapeutiska, av läkare ordinerade doser. Termen lågdosberoende är vetenskapligt kontroversiell och inte accepterad av WHO. Socialstyrelsen använder den emellertid i sina råd och anvisningar, då just denna form av beroende uppebarligen är en realitet för många människor, som först efter långvarigt stöd lyckats komma bort från sitt missbruk. (Se TUB-projektet.)
Läkare mot Aids (Swedish Physicians Against Aids, SPAA)
är en opolitisk, ideell organisation för läkare och medicine studerande. Föreningen har 600 medlemmar och grundades 1984 av infektionsläkarna Linda Morfeldt-Månsson och Lars Moberg. Syftet är att öka medvetenheten och kunskaperna om HIV/aids inom sjukvården, hos social- och sjuk- vårdande myndigheter och hos journalister. Viktiga frågor för Läkare mot Aids är: 1) Prevention. Man vill genom information och omsorgsfull rådgivning kring HIV-testning ge all tänkbar upplysning om HIV/AIDS i takt med vetenskapens framsteg. BI a har man gett ut informationsbroschyren 226 frågor och 225 svar samt en folder om rådgivningen kring HIV-testning. Läkare mot Aids stöder sedan 1984 åtgärder som god metadonbehandling och rena sprutor till narkomaner för att bromsa HIV-spridningen bland dessa. Föreningen har i dessa frågor sedan 1988 stöd av Läkarförbundet och Svenska Läkaresällskapet. Till de preventiva åtgärderna hör också information till tonåringar om riskerna med oskyddad sex samt rekommendation om HIV-testning vid partnerbyte. 2) Optimalt stöd och god omvårdnad till HIV-smittade och aidssjuka. 3) Forskning kring HIV/aids och då särskilt forskning kring prevention och behandling. 1987 etablerade Läkare mot Aids en särskild forskningsfond för detta ändamål. 4) Läkare mot Aids vill också verka för större öppenhet i sexuella frågor och mot all tänkbar diskriminering av HIV-smittade, särskilt dem som hör till minoriteter. 5). Internationellt utbyte med liknande organisationer i andra länder. Exempelvis har organisationen startat ett "Polen-projekt" för kunskapsutbyte med universitetskliniker och sjukvårdsmyndigheter i Polen. Läkare mot Aids har i många frågor stött de svenska åtgärderna för att bekämpa HIV/aids men har motsatt sig långvarig isolering enligt smittskyddslagen, en åtgärd som mest berört narkomaner, och hävdat att brottsbalken bör utvidgas till att omfatta de fall där någon med berått mod utsätter andra för smitta. (Se även HIV/AIDS. )
Läkarintyg inom alkoholist- eller narkomanvården.
När en läkare i intyg förmedlar medicinska och sociala uppgifter till sociala eller rättsvårdande myndigheter måste han följa vissa allmänna föreskrifter. Bl a får en läkare uttala sig endast om sådana förhållanden som han har tillräcklig kännedom om. Därför krävs i regel en personlig, aktuell undersökning av patienten. Vidare måste ändamålet med intyget vara klart definierat. Källmaterialet skall redovisas. Läkaren skall sträva efter att vara opartisk i sina uttalanden och undvika sådana psykiatriska termer som fått en nedsättande klang, t ex hysterika eller psykopat. Därför anses det i många fall vara lämpligt att låta patienten själv få läsa intyget och kommentera det innan det får sin slutliga form.
Läkemedel,
se Farmakon.
Läkemedelsberedning,
galenik (apotekarnas konst att finna lämpliga beredningar), syftar till att ge varje läkemedel den sammansättning och form som bäst tjänar syftet att bota och/eller lindra smärta eller sjukdom. Beredningen görs med hänsyn till det bästa administrationssättet (sättet att tillföra läkemedlet till kroppen) möjligheterna att få exakt dosering och den biologiska tillgängligheten (dvs den mängd läkemedel som kroppen förmår ta till sig). Den verksamma substansen skall inte kunna förändras under förvaringen. Beredningsformerna är fasta (pulver, tabletter, kapslar), halvfasta (kräm eller salva), flytande (iampuller eller i liniment) samt gasformiga (i sprayer) läkemedel.
Läkemedelsbiverkningar
är oönskade reaktioner på läkemedel. De är av olika slag och skall alltid redovisas under preparatnamnet i läkemedelskatalogen FASS. Om en läkare iakttar ovanliga eller mer anmärkningsvärda biverkningar av ett preparat måste han rapportera detta till en särskild statlig biverkningskommitté.
Läkemedelsboken,
som hittills kommit ut i 9 upplagor (den senaste 1993/94), ges ut av Apoteksbolaget. Den ger en god allmän information om läkemedlen på den svenska marknaden. Boken delas ut till alla läkare och innehåller också korta avsnitt om behandlingen vid de flesta vanliga sjukdomar (terapidelen).
Läkemedelsexanthem,
hudutslag förorsakat av läkemedel, en vanlig form av allergi. Den som får sådana utslag måste avbryta medicineringen och kontakta den läkare som utfärdat receptet.
Läkemedelsförskrivning.
Endast läkare samt i viss utsträckning tandläkare och barnmorskor får förskriva sådana läkemedel som skall användas av människor. Det är inte nödvändigt att läkaren i alla lägen omedelbart före förskrivningen personligen undersökt en patient. Läkaren kan nämligen redan ha långvarig och ingående kännedom om fallet. Andra medlemmar av personalen som inte är legitimerade läkare får aldrig påbörja eller avsluta behandling med läkemedel utan att först ha kontaktat läkaren.
Läkemedelsförordningen
definierar vad läkemedel är och anger hur läkemedel skall tillverkas och hanteras. Denna förordning kommer 1992/1993 att ersättas av en läkemedelslag (SFS 1992:859), som i detalj reglerar hanteringen av läkemedel samt Läkemedelsverkets befogenheter att utföra kontroll över området.
Läkemedelsindustrin och drogerna.
Under 1800-talet gjorde kemister stora framsteg med att renframställa de aktiva beståndsdelarna (alkaloiderna) i olika medicinalväxter som morfin (1806), stryknin (1817), kinin (1820), atropin (1833) ochkokain (1860). Isoleringen av dessa och andra aktiva beståndsdelar var viktiga farmakologiska milstolpar av flera skäl. Man kunde beräkna dosen av ett läkemedel mer ändamålsenligt - tidigare hade man aldrig exakt vetat innehållet i de olika apoteksberedda läkemedlen. Gifteffekter på grund av orenheter i medicinalväxterna och deras beredningar kunde elimineras. Kartläggning av de kemiska strukturerna hos traditionellt kända läkemedel gjorde också att det i laboratorier gick att syntetiskt framställa läkemedel, och att man fck kunskap som möjliggjorde framtagning av helt nya läkemedel. Tillverkning av läkemedel kunde nu ske mer rationellt och säkert i industriell form. Läkemedelsindustrier utvecklades dels från apotek, dels från den kemiska industrin. Redan vid sekelskiftet hade många av dagens stora transnationella läkemedelsföretag etablerats. Framställning av moderna läkemedel kräver mycket stora investeringar. Det kan ta 10 år att ta fram ett nytt läkemedel från idéstadiet till ett färdigt registrerat och godkänt läkemedel. För att finansiera denna verksamhet är patenträttigheter av stor betydelse. Genom att ta ut relativt höga priser på substanser som är billiga att tillverka, kan läkemedelsföretagen göra vinster som finansierar arbetet med att utveckla nya läkemedel. Det stod tidigt klart att det måste fnnas regler för tillverkning och försäljning av läkemedel, för att mortverka missbruk och skadeverkningar. Läkemedelsföretagen vill framhäva sina preparats positiva effekter och få så breda användningsområden som möjligt. På motsvarande sätt vill de tona ned negativa effekter, risker, biverkningar och missbruk. Läkemedelsföretagens intresse av att sälja så mycket som möjligt av sina varor måste därför balanseras av en stark kontrollmyndighet, som fastställer vilka läkemedel som får säljas i ett land, hur de får marknadsföras och när de skall dras in från marknaden. Rapporter om biverkningar måste samlas in. Det måste även finnas en övervakning över förskrivningen av läkemedel, så att personer med rätten att förskriva inte missbrukar den. I Sverige är det Läkemedelsverket och Socialstyrelsen som har hand om dessa uppgifter. På lokal nivå finns på många sjukhus läkemedelskommittéer, som ger rekommendationer om vilka läkemedel som bör användas vid olika sjukomstillstånd. Läkemedelsindustrins förhållande till missbruk har ofta varit komplicerat, eftersom nya medel som lanserats ibland haft en stark missbrukspotential. Heroin lanserades 1896 som ett "ofarligt" ersättningsmedel för morfin. De centralstimulerande medlen lanserades som harmlösa bantningspreparat och uppiggande medel på 1940-talet. När bensodiazepinerna kom i början av 1960-talet, marknadsfördes de på ett okritiskt sätt. Karakteristiskt för läkemedelsföretagens marknadsföring är att den är indirekt och riktar sig till dem som förskriver läkemedel snarare än till dem som använder dem. Läkemedelsföretagens annonsering, konsulentverksamhet, kliniska prövningar, sponsring av vetenskapliga sammankomster etc har skapat något som av kritikerna kallar det "medicinindustriella komplexet". Det är ett svåröverskådligt nätverk av tjänster, gentjänster, ekonomiska och andra beroenden. I ett litet land som Sverige är det också svårare att upprätthålla gränserna mellan de olika rollerna. I USA står kontrollmyndigheten Food and Drug Administration i ett tydligare motsatsförhållande till läkemedelsindustrin. I Sverige har man valt en mer samarbetsinriktad modell. Strävan har varit att i samarbete med de olika aktörerna och intressegrupperna åstadkomma goda förhållanden. Neurosedynkatastrofen på 1960-talet, där barn missbildades eftersom deras mödrar under graviditeten ätit det då nyintroducerade sömnmedlet thalidomid, ledde till väsentliga skärpningar av de svenska reglerna för registrering av nya läkemedel. Under senare år är det främst i debatten om bensodiazepinerna som många kritiserat läkemedelsindustrin för att medverka till en alltför hög förskrivning. Även internationellt har läkemedelsindustrin fått kritik för att den utnyttjar den dåliga kontrollen av läkemedel i utvecklingsländerna. Världshälsoorganisationen, WHO, har försökt motverka detta genom överenskommelser med läkemedelsindustrins internationella samarbetsorganisationer, genom att bistå utvecklingsländer i uppbyggnaden av en läkemedelskontroll och genom att rekommendera vissa bassortiment. I Sverige samarbetar läkemedelsföretagen i Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och i representantföreningen för utländska farmaceutiska industrier (RUFI). De utarbetar bl a etiska riktlinjer för läkemedelsförsäljning och annonsering samt utger läkemedelskatalogen FASS.
Läkemedelsindustriföreningen,
se LIF.
Läkemedelsinteraktion,
en sådan samverkan i kroppen mellan två olika läkemedel att dessa får en ändrad och oftast oönskad effekt. Behandlingseffekten av ett insatt läkemedel kan genom den samtidiga existensen av ett annat medel minska eller öka, i en del fall t o m bli helt annorlunda. Interaktion förekommer inte bara mellan olika läkemedel utan också mellan ett läkemedel och födoämnen i kosten. Interaktion kan äga rum vid själva upptagningen (absorptionen) av ett läkemedel. Exempelvis minskar medicinskt kol läkemedelsupptagningen på grund av sina ytbindande (absorberande) egenskaper. Interaktion kan också förekomma då läkemedlet skall fördelas i kroppen eller utöva sin effekt på verkningsstället (interaktion på receptornivå). Exempel på interaktion av det senare slaget är den förstärkning (potentiering) som sker mellan alkohol och sömnmedel. Även läkemedlets nedbrytning och utsöndring kan påverkas om andra läkemedel intas samtidigt. Eftersom de flesta läkemedel utsöndras i urinen, kan en förskjutning i urinens pH (surhetsgrad) - som i och för sig kan orsakas av andra läkemedel - ha stor betydelse för utsöndringen av just det läkemedel eller den narkotiska substans man önskar kontrollera. Ibland utnyttjas kunskaperna om interaktionen i behandlingssyfte. Så kan t ex utsöndringen av amfetamin påskyndas hos en amfetaminförgiftad genom att ett läkemedel som ammoniumklorid (salmiak) eller askorbinsyra (C-vitamin) surgör urinen.
Läkemedelskommittéer
brukar finnas vid varje större sjukhus. Kommittéerna har överinseende över valet och användningen av lämpliga och billiga preparat inom vården samt sköter informationen till läkarna. I kommittéerna sitter ofta farmakologiska experter. Samråd sker med sjukhusapotekarna.
Läkemedelskontroll
utövas av apotek och av Läkemedelsverket. Tillsynsenheten vid Socialstyrelsen har hand om kontrollen av läkarnas förskrivningsvanor i olika regioner i Sverige. Läkare som överförskriver (skriver ut för mycket av något) läkemedel kan bli anmälda till dessa socialstyrelserepresentanter. Så sker i ca 50 fall per år. Den anmälde läkaren blir föremål för utredning, t ex genom att närbelägna apotek ombeds kontrollera de recept läkaren skrivit ut, Socialstyrelsens tjänstemän kan kontrollera läkarens journaler osv. Lokalt är det i praktiken apotekare och sjuksköterskor som har till uppgift att upprätthålla ordningen kring utlämningen av läkemedel från apotek respektive de medicinskåp som finns på varje sjukvårdsavdelning. Det finns särskilda kontroller för situationer där narkotikapreparat används i vården. Exempelvis måste all narkotika som finns i en avdelnings medicinskåp och som inte förbrukats i vården lämnas tillbaka till apoteket. Det görs ständigt dubbelkontroller så att det inte kan "försvinna" morfin ur läkemedelsförråden.
Läkemedelslagen,
se Läkemedelsförordningen.
Läkemedelsmissbruk,
se Psykofarmaka och Bensodiazepiner.
Läkemedelsprövning.
Nya läkemedel måste genomgå en lång testprocedur innan de släpps ut på marknaden. Först gör forskarna inom läkemedelsindustrierna noggranna djurförsök för att undersöka hur giftig substansen är. Efter neurosedynkatastrofen (se Thalidomid) på 1960-talet måste alla nya läkemedel dessutom testas på gravida djur. När dessa grundläggande farmakologiska undersökningar är klara, börjar farmakologerna att tillsammans med läkare pröva preparatet på frivilliga friska försökspersoner (den s k fas I-prövningen). Därefter prövas det på ett mindre antal frivilliga sjuka försökspersoner (fas II-prövningen). Om denna prövning ger positiva resultat går man vidare och ger det nya läkemedelet till ett större antal patienter som är under vård (fas III-prövningen). Det finns bestämda regler för hur den kliniska prövningen skall gå till. Bl a måste det finnas en kontrollgrupp som parallellt behandlas med placebopreparat dvs ett verkningslöst medel. För att en eventuell behandlingseffekt rätt skall kunna värderas bör varken sjukhuspersonalen eller patienterna veta något om läkemedlet, eller vem som får det verksamma medlet respektive placebopreparatet. Koden bryts först när studien är färdig. En sådan studie kallas en dubbel-blind-undersökning. Läkemedelsprövningar är alltid ett grupparbete där farmakologer, apotekare, kliniskt verksamma läkare och statistiker samarbetar.
Läkemedelsverket
var tidigare en avdelning inom Socialstyrelsen. År 1991 blev det ett eget verk, en central förvaltningsmyndighet som bl a övetog ansvaret för godkännande och kontroll av läkemedel och för narkotikakontroll. Verket finns i Uppsala och har ca 190 anställda. Läkemedelsverket har vidare hand om tillsynen av all läkemedelsanvändning i landet, ger bl a tillstånd till industrierna att sälja olika läkemedel och meddelar licenser (se Licenspreparat). Läkemedelsverket upprättar också de svenska förteckningarna över narkotika. (Se LVFS.)
Länkrörelser,
benämning på organisationer för självhjälp mellan människor med missbruksproblem. Syftet är att de genom att hjälpa varandra skall bibehålla drogfriheten. Länkorganisationer etablerades först på alkoholområdet, men numera finns även organsationer specialiserade på olika droger. (Se AA.)
Lätt narkotika,
motsvarar engelskans soft drugs, avser droger som marijuana, hasch och läkemedel. Motsatsen är tung narkotika. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.)
Lösningsmedel,
se Sniffning av thinner, solution...

 


[ M ]


M,
slanguttryck för morfin.
Mach,
slanguttryck för marijuana.
Macka,
slanguttryck för narkotikainjektion, vanligen av amfetamin. Att ta en macka är att injicera amfetamin.
Macohna,
1) slanguttryck för marijuana, 2) cannabisplanta från Brasilien.
Maggie,
slanguttryck för marijuana.
Magic mushroom,
slanguttryck för psilocybin.
Magnan,
Jacques Ioseph Valentin, (1835-1916) fransk psykiater som genomförde banbrytande studier om alkoholism och absintism. Han publicerade 1889 en artikel om "det allt vanligare" kombinerade missbruket av morfin och kokain och har gett namn åt Magnans syndrom.
Magnans syndrom,
signe de Magnan, beteckning för de vid kokainpsykos typiska hallucinationerna av djur som krälar på eller under huden. Magnan beskrev 1889 tre fall ur sin praktik på följande sätt: "Det första fallet, köpmannen, klöste sin tunga eftersom han tyckte att svarta maskar krälade ut från tungan. Den andre patienten, apotekaren, klöste sig i skinnet eftersom han föreställde sig att han måste ta bort krälande mikrober med naglarna och genom att gräva i huden med spetsen av en säkerhetsnål. Den tredje patienten, medicinaren, försökte klösa fram kokainkristaller som han menade fanns under huden. Dessa störningar, yttringar av överkänslighet i skinnet, var de symtom som först uppträdde hos dessa sjuka människor. Syn-, hörsel- och lukthallucinationerna uppträdde först senare". Magnans iakttagelser har bekräftats av många senare kliniska iakttagare. Därför används fortfarande beteckningen Magnans syndrom.
Magnecyl-Kodein,
se Kodein.
Mahfouz, Nagib,
(f 1911), egyptisk författare, nobelpristagare i litteratur 1988. I romaner och noveller beskriver han livet i Kairo. Han har skildrat narkotikahandeln och haschrökningens ritualer och konsekvenser.
Mainline,
injicering av narkotika i blodbanan.
Maja,
slanguttryck för marijuana.
Makarenko, Anton Semjonovitj,
(1888-1939), rysk pedagog som efter första världskriget fick i uppgift att ta hand om förvildade, föräldralösa barn och tonåringar på en uppfostringsanstalt i Ukraina. Makarenko var en praktisk person som upprättade en egen plan för att lösa sin uppgift. Sitt arbete har han beskrivit i litterärt berättande, självbiografiska och pedagogiska böcker som blivit berömda. I svensk översättning finns Föreläsningarförföräldrar (1945). Makarenko menade att inga av dåtidens psykologiska metoder förslog när det gällde återuppfostran av "värstingar". Praktisk konsekvenspedagogik var enda alternativet. Ett berömt exempel på denna är hans och gruppens ankomst i 30 grader kyla till det utkylda vinterhuset i Sibirien. Själv satte Makarenko sig i en gungstol, och på elevernas fråga hur de skulle få varmt svarade han: "Det är bara att hugga ved!" I den stilen fortsatte verksamheten - eleverna tvingades av de yttre hårda omständigheterna att själva lösa sina problem och själva arbeta för att kunna uthärda och överleva. Makarenko har i Sverige fått sina efterföljare i Hasselakollektivens ideologer. (Se Hassela, Hasselapedagogiken.)
Mallorol,
varunamn för tioridazin, ett fentiazinpreparat. (Se Psykofarmaka.)
Mama Koka,
mytologisk gudinna i Sydamerikas indiankulturer. Enligt en religiös myt från Inkaperioden (1200-1500 e Kr) planterade Mama Koka (även kallad Mama Luna och Mama Quilla) den heliga kokabusken på solguden Intis uppdrag. Växtens blad fick endast nyttjas av inka - den härskande klassen som ansåg sig vara gudarnas avkomlingar. I andra liknande berättelser ger gudarna kokabusken till folket utan klassmässiga begränsningar för nyttjandet. (Se Inkariket.)
Mandragora officinarum,
se Alruna.
Mandrake,
slanguttryck för alruna.
Mandrakes,
slanguttryck för metakvalon (Mandrax), ett sömnmedel som numera inte används i Sverige.
Mandrogin,
se Alruna.
Mani,
besatthet, galenskap. Mani innebär 1) sjukligt fasthållande vid en idé eller 2) en psykisk störning som yttrar sig i överdriven munterhet, motorisk oro (oförmåga att hålla sig stilla), sjukligt stegrad idé- och tankeflykt, storhetsvansinne, retlighet och affektlabilitet. Mani kan uppträda (manifestera sig) utan någon som helst påvisbar anledning hos en person som är disponerad för det. (Se Manodepressiv störning.) Sjukdomstillståndet kan också utlösas av påtagliga stressfaktorer och genom missbruk av kokain.
Manodepressiv störning.
Den som har en manodepressiv läggning (benägenhet för cykliskt förlöpande sjukdomstillstånd) har omväxlande maniska tillstånd och depressioner. Detta syndrom (sjukdomsbild) kan även utlösas av missbruk av kokain.
MAO-hämmare,
läkemedel mot depression som hämmar monoaminoxidas (MAO), ett enzym i hjärnan som bryter ned vissa signalsubstanser, framför allt serotonin. Medlet används inte i missbrukssammanhang.
Maprotilin,
antidepressivt preparat, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Ludiomil.
Maratongrupper,
samtalsgrupper där träffarna oftast är dygnslånga och leds av professionella terapeuter, i regel psykologer. Det är en behandlingsform som spontant uppstod i det första Synanonsamhället och som sedan fått stå modell för andra terapeutiska samhällen för narkomaner. I de vanliga konfrontationsgrupperna uppehåller sig vårdtagarna mycket vid här- och nusituationen. I de mer sällan förekommande maratongrupperna tillåts de däremot att gå tillbaka till tidigare förhållanden och erfarenheter från missbrukaråren.
Mardrömmar och narkotikamissbruk
är en vanlig konstellation. Narkomaner lever ett hårt liv och får ofta vara med om skräckupplevelser, t ex att vakna ur ett rus och finna att kamraten bredvid avlidit i en förgiftning. De kan ha nödgats bevittna våldsscener och de kan själva ha hotats eller blivit misshandlade. Dessa minnen kan dyka upp i form av mardrömmar. Den vanligaste mardrömmen tycks dock röra sig om själva narkotikaintaget. Samma närmast stereotypa dröm återkommer hos de flesta injektionsnarkomaner i de perioder då de inte knarkar. De drömmer då att de har en narkotikafylld spruta som de stuckit i sig. Just som de "fått svar", dvs lyckats aspirera blod som ett tecken på att de är inne i kärlet, vaknar de otillfredsställda, ångestladdade och svettdrypande.
Marginalkonflikt
kallas den konflikt som uppstår hos en narkoman när han skall överge sin identitet som narkoman, lämna vännerna i missbrukarkulturen och försöka bli som andra "vanliga" medmänniskor med arbete och familj. Den före detta narkomanen får problem som liknar invandrarnas. Hans eget språk, knarkarnas språk, är inte gångbart längre, och hans allmänna kunskaper om hur "vanligt folk" har det är ytterst begränsade. Han känner sig lätt utanför och blir därför osäker och missmodig. Under några år lever han i en form av marginaltillvaro och behöver under denna tid mycket stöd för att inte återfalla till det gamla knarkarlivet, som ju är ett emotionellt mindre komplicerat alternativ. (Se även Missbrukarkarriären.)
Mariamottagningarna, Mariakliniken,
startade 1945, då den dåvarande sjukhusdirektionen för S:t Eriks sjukhus tillsammans med Stockholms nykterhetsnämnd inrättade en specialavdelning för medicinsk behandling vid alkoholism. Först 1955 fickverksamheten namnet Mariapolikliniken, senare Mariamottagningarna. Avdelningen på S:t Eriks sjukhus var den första moderna specialavdelningen för missbrukare i landet, och den gav omgående till resultat att tvångsvården minskade. Ditintills hade alkoholism betraktats som ett rent socialt problem. Nu gav den medicinska behandlingen goda resultat i 50 procent av fallen. Vården bestod av humanitärt omhändertagande, psykoterapi, insulinkurer och ibland kurer med sköldkörtelpreparat. Dessutom kom 1948 möjligheterna att förebygga återfall genom att ge antabus. De första svenska försöken med detta medel utfördes av Mariamottagningarnas läkare, pionjären Rune Dimberg. Verksamheten växte kraftigt, eftersom mottagningarna alltid försökte ta hand om alla hjälpsökande. Nattmottagning infördes under 1950-talet. En särskild alkoholklinik för ungdomar, Maria ungdomsenhet, öppnade 1966. Denna, som numera även tar hand om narkotikamissbrukare som är yngre än 20 år, har dubbelt huvudmannaskap. Enheten består av en sjukvårdande del med sex avgiftningsplatser och en socialvårdande del som samtidigt är vårdbas, dvs har ledningsansvar för åtgärder som syftar till att slussa de unga missbrukarna genom olika vårdkedjor. Mariakliniken betj änar 1992 södra Stockholm med förorter och delvis också de sydvästra förorterna (Hägersten). Den tar i genomsnitt emot 100 akutpatienter per dygn, varav de som är i sämst skick läggs in på två akutenheter (11 vårdplatser), tre vårdavdelningar (64 vårdplatser) eller en kvinnoavdelning (14 vårdplatser). Per år blir omkring 3 000 vårdsökande inlagda. Mariamottagningarna är den psykiatriska enhet i landet som har flest öppenvårdsbesök - under 1991 hela 86 000. Ca 20 procent av alla psykiatriska öppenvårdsbesök inom Stockholms läns landsting sker på dessa mottagningar. Kliniken i sin helhet har organiserat samarbete med socialtjänsten, primärvården, den akuta kroppssjukvården och de allmänpsykiatriska klinikerna. Den har en egen forsknings- och utbildningsenhet och sysslar dessutom med omfattande informationsverksamhet. Den av enheterna som låtit tala mycket om sig - inte minst genom kraftfulla narkotikapolitiska ställningstaganden - är Maria ungdomsenhet. Den har en omfattande öppenvårdsverksamhet och ger stöd till unga narkotikamissbrukare och deras familjer. Dessutom samarbetar den med Hasselakollektiven och placerar varje år mellan 50 och 70 ungdomar i fostrarkollektiv. Ideologiskt står Maria ungdomsenhet nära RNS och FMN och förespråkar en ortodox narkotikapolitik med fast hållning mot narkotika och långvarig tvångsvård av ungdomar med missbruksproblem när det bedöms vara lämpligt.
Mariani, Angelo,
korsikansk kemist och affärsman som på 1800-talet vann stor framgång med försäljning av kokavin. (Se Vin Mariani och Patentmediciner.)
Mariguana,
slanguttryck för marijuana.
Marihuana intensive,
ett speciellt vårdprogram i USA som vänder sig till de äldre missbrukare som har insett att marijuanarökning är "ett sätt att undvika livet, att prestera minimalt och samtidigt filosofera maximalt omkring de få saker man uträttar". Under gruppterapi i åtta veckor slutar de marijuanaberoende att röka. De måste hela tiden ha intensiv kontakt med sin terapeut, till vilken de har en "het linje" per telefon.
Marijuana
är den form av cannabispreparat som säljs illegalt i USA. Marijuana, som framställs av hela haschplantan och således är mycket skrymmande, odlas och framställs i Mexiko och Colombia. Den smugglas till den amerikanska marknaden, oftast på mindre lastbåtar eller lyxjakter. Omlastning sker i regel på någon av de karibiska öarna. Marijuana säljs och röks i form av cigaretter. THC-halten är of tast lägre än en procent. Marijuana är 6-8 gånger svagare än det starka hasch som förekommer på den illegala svenska marknaden. I övrigt är effekterna desamma som för cannabis. Marijuanarökning i USA och Kanada bredde ut sig bland tonåringar under hippietiden, dvs åren kring 1970. Att röka marijuanacigaretter blev ett vanligt inslag i sällskapslivet, "på alla bjudningar under nivån 50-årskalas". Genom stora epidemiologiska studier (studier av brukets utbredning) utförda på nationell basis, med professor Lloyd Johnston som ledare, har man år för år ända sedan 1971 kunnat påvisa den enorma utbredningen av marijuanarökning. Undersökningar av collegestuderande visade t ex att 60 procent någon gång hade rökt marijuana men att endast 9 procent av dem rökte dagligen. Oftast rörde det sig om ett tillfälligt rökande i sällskapssammanhang, men de som börjat röka dagligen tenderade att behålla vanan. Under senare delen av 1980-talet halverades marijuanarökningen i USA. De täta drogtesterna i arbetslivet har medfört att många fått intresse av att begränsa konsumtionen av droger. Fortfarande är dock marijuanarökning mycket vanlig i USA och Kanada.
Marijuana Tax Act,
en federal förbudslag mot marijuana som infördes 1937 i USA. Vid denna tidpunkt hade den organiserade brottsligheten ännu inte börjat intressera sig för cannabis. Marijuanarökning förekom endast sporadiskt bland fattiga och bland etniska minoriteter. Det var då enkelt att införa en förbudslag. Harry Anslinger, chef för USA:s federala narkotikabyrå, drev en hård linje mot marijuana både nationellt och internationellt. Han trodde att det fanns ett direkt samband mellan cannabis och våldsbrott. Anslingerepoken beredde vägen för den skärpning av den internationella kontrollpolitiken som beslöts av FN 1961.
Marockan, Maroc, Moroc,
slanguttryck för hasch från Marocko.
Marshmallow red,
slanguttryck för barbiturater.
Marvel,
slanguttryck för amfetamin.
Mary,
slanguttryck för marijuana.
Mary Ann, Mary Jane, Mary Werner,
slanguttryck för marijuana.
Matchning,
socialpedagogisk term för undersökningar av en klients bakgrund och missbrukssituation med syfte att finna den rätta behandlingen och vårdnivån för just honom. Inom medicinen kallas samma förfarande utredning, diagnostik och behandlingsförslag. Den amerikanska termen screening används också synonymt med matchning.
Mauii,
slanguttryck för marijuana.
Maxad,
slanguttryck för att vara påverkad av droger.
Mazindol,
C16H13ClN2O, centralstimulerande medel, använt som bantningsmedel för dess aptitnedsättande effekt, patenterat 1969 av Sandoz, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
MBD,
minimal brain dysfunction.
McCoy, Alfred,
amerikansk journalist och författare som bl a skrivit The Politics of Heroin in South East Asia (1972), med svensk titel Heroin, pengar och politik (1976).
McInerny, Jay,
amerikansk författare. Genombrottsromanen Neon (1987) skildrar en ungjournalists liv i New Yorks kokainmiljöer i mitten av 1980-talet. Romanen filmatiserades 1988.
MDA,
(2-amino-1-(3,4-metylendioxifenyl)propan), centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige. Även N-hydrox MDA eller N-OH MDA är narkotikaklassat enligt förteckning I.
MDB,
slanguttryck för pemoline.
MDE eller N-etyl MDA,
N-etyl-alfa-metyl-3,4-(metylendioxi)fenetylamin, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I.
MDMA,
(3,4-Metylendioximetamfetamin (1-(3,4-metylendioxifenyl)-2-metyletyl- amin)) hör till gruppen hallucinogena amfetaminpreparat. (Se Designade droger och Ecstacy.) Medlet är narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer knappast på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Medazepam,
C16H15ClN2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV, patenterat 1963. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Medellinkartellen,
brottssyndikat som sedan 1970-talet kontrollerat huvuddelen av kokainhandeln i Colombia. Kartellens politiska ambitioner och dess våldsanvändning har under 1990-talet lett till starka konflikter med den colombianska regeringen. Kartellen är uppkallad efter sitt centrum i Colombias näst största stad, Medellin, där våldet enbart under 1992 krävde över 6 000 människoliv. Ledaren Pablo Escobar gick 1991 med på att sättas i husarrest mot löfte att han inte skulle utlämnas till USA. Han rymde dock därifrån i juli 1992.
Medicin,
slanguttryck för metadon.
Mefenorex,
C12H18ClN, centralstimulerande medel som används som bantningmedel, patenterat 1966 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Meklokvanol,
C15H11ClN2O, lugnande och sömngivande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Melankoli,
djup depression. (Se Depression, depressivt syndrom och Depressionslösande medel, antidepressiva, typoleptika.)
Mellow Drug of America,
slanguttryck för MDA.
Mellow yellow.
1) Torkat avskrap från insidan av stekta bananers skal, vilket röks blandat med tobak eller marijuana. Under 1960-talet spreds myten om att man från skalen av vanliga bananer kunde få ett kraftigt psykedeliskt rus ("fattigmans-LSD"), som dessutom hade fördelen att vara helt legalt. Vissa kemister hävdade att det torkade bananskalsavskrapet då det röktes förvandlades till DMT-liknande substanser. Vid vetenskapliga försök har dock inget sådant kunnat styrkas. De påstådda psykiska effekterna kan troligen förklaras med självsuggestion i kombination med hyperventilering och/eller de preparat som bananskalsavskrapet blandats upp med före rökningen. 2) Titel på en populär sång (som anspelar på 1) av och med balladsångaren Donovan, inspelad 1967. 3) Slanguttryck för LSD.
Melperon,
neuroleptikum, ångestdämpande, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Buronil (injektionsvätska, tabletter).
Menish,
slanguttryck för barbiturater (Nembutal).
Menstruationsrubbningar
är vanliga symtom hos kvinnliga narkomaner. Aktivt heroinmissbruk brukar medföra att menstruationerna helt uteblir. (Se Graviditet och narkotikamissbruk.)
Meofolket,
bergsfolk i Gyllene Triangelns gränsområden mellan Thailand, Burma, Laos och Kina. Opiumodling genom svedjebruk är en av deras viktigaste inkomstkällor.
Meprobamat,
C9H18N2O4, lugnande och sömngivande preparat, patenterat 1955, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Restenil (tabletter).
Mesc,
slanguttryck för meskalin.
Mescal buttons,
slanguttryck för meskalin.
Meskalin,
3,4,5-trimetoxifenetylamin, en hallucinogen substans som är en av de verksamma ämnena i mexikansk kaktus (peyote) och kemiskt är nära besläktad med hjärnans transmittorer. Substansen är narkotikaklassad enligt förteckning I. Meskalin ger upphov till långvariga hallucinationer och kräkningar. Det har endast ytterst sällan förekommit på den illegala narkotikamarknaden i Sverige. (Se Hallucinogena droger.)
Metaboliseras,
brytas ned i kroppens ämnesomsättning, omsättas.
Metabolism,
ämnesomsättning.
Metabolit,
omsättningsprodukt. Många läkemedel och droger metaboliseras, bryts ned, i kroppen. Levern är det viktigaste organet för metabolism av droger. Människor har olika förmåga att bryta ned droger, vilket gör att samma dos kan ha skilda effekter på olika personer. Metabolismens hastighet kan också öka efter längre tids missbruk. Oftast bildas inaktiva ämnen, men det finns även medel som aktiveras i kroppen. Metaboliterna innebär ett problem vid analys av droger i blod och urin, eftersom det kan vara svårt att avgöra den exakta halten av den aktiva metaboliten.
4-metylaminorex,
cis-4,5-dihydro-4-metyl-5-fenyl-2-oxazolamin, narkotikaklassat enligt förteckning I.


METADON, METADONBEHANDLING, METADONUNDERHÅLLSBEHANDLING


Metadonhydroklorid (6-dimetylamino-4,4-difenyl-3-heptanon-hydroklorid), med varunamn Metadon, är ett syntetiskt morfinliknande ämne, en sk opioid. Det är narkotikaklassat enligt förteckning II. När man under andra världskriget led brist på opium som smärtstillande medel lyckades tyska kemister syntetisera ett ersättningspreparat - metadon. Detta patenterades sedan av läkemedelsfirman Merck. Det säljs på recept i Sverige av Kabi. Saltet av metadon, metadonhydroklorid, finns i injektionslösning eller i tabletter. Apoteket Liljan i Uppsala bereder enligt tradition i Sverige den stamlösning av metadonhydroklorid som används vid metadonunderhållsbehandling enligt Dole-Nyswander (se nedan). Metadon kan injiceras men är också verksamt när det intas via munnen (peroralt). Det har som andra opioider vanebildande egenskaper, men jämfört med andra morfinpreparat sätter effekten in långsamt och utan kick vid peroral tillförsel. Utsöndringen av preparatet sker långsamt, och halveringstiden är 24-36 timmar. Metadon används inom medicinen när man önskar ge patienten en långvarig smärtlindring, t ex vid svår cancer. Det kan användas vid skonsam avgiftning av narkomaner intagna på sjukhus. Socialstyrelsen har bestämt att inga läkare utöver det fåtal som vid vissa kliniker i landet sysslar med metadonunderhållsbehandling enligt Dole-Nyswander får lov att ordinera metadon i öppen vård på diagnosen narkomani. Metadonunderhållsbehandltng (enligt Dole-Nyswander), behandling av narkotikamissbrukare med metadon. Metadonbehandling beskrevs första gången 1965 av forskarna Vincent Dole och Marie Nyswander vid Rockefellerinstitutet i New York. Här har metoden vidareutvecklats och praktiserats av professor Mary Jeanne Kreek. På 1960-talet, när metoden lanserades, hade USA drabbats av en svår heroinepidemi, och behandlarna kände sig maktlösa. Trots alla försök med drogfri vård kunde man framgångsrikt behandla endast en av tio heroinister. Dole-Nyswander upptäckte att om missbrukare fck en daglig dos metadon, normaliserades de på ett oväntat sätt. De slapp suget efter heroin och började arbeta och leva ett vanligt liv. Den förut så dystra prognosen kunde ändras - åtta av tio blev missbruksfria. På 1960-talet kände man inte till att hjärnan har egna endorfiner och morfinreceptorer. Kunskapen om dessa gör att man numera bättre förstår de positiva effekterna av metadon. Man tror att hjärnan hos personer som varit heroinister i många år kan ha en alltför svag egen endorfinproduktion och därför behöver tillförsel av morfinpreparat utifrån. Man har också förstått att det tillförda metadonet helt enkelt blockerar patienternas egna morfinreceptorer, vilket är orsaken till att ett eventuellt återfall i heroinintag oftast inte ger någon eller endast en svag kick. Man talar här om metadonets blockerande effekt mot andra morfinpreparat. Den som får metadonbehandling upptäcker att det är verlcningslöst att lägga pengar på det dyra heroinet och avstår. Behandlingsmetoden har fått stor användning världen över. Enbart i USA behandlas 115 000 heroinmissbrukare med metadon. Det finns naturligtvis både bra, välskötta metadonprogram och sämre sådana. Metadon är nämligen ingen undermedicin utan endast något som kan understödja en rehabilitering. Det har emellertid visat sig att när det finns goda kriterier för att en narkotikamissbrukare "kvalificerat sig" för att börja delta i ett metadonprogram, och behandlingstrukturen är den lämpliga, har resultatet oftast blivit lyckat. Behandlarna måste dock vara vältränade narkomanvårdare, psykologer eller psykiatrer. Den komplicerade behandlingen är flerårig - ibland livslång. Den leder till att sjukligheten bland patienterna minskar och att dödligheten sjunker dramatiskt. (Se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.) Metadon har i fiera aktuella uppmärksammade studier också visat sig indirekt kunna hindra att patienterna drabbas av HIV-infektion. Missbrukarna slutar nämligen med att injicera sig med lånade orena sprutor och dricker i stället sitt narkotiska ämne. En del patienter - kanske 20-30 procent - avbryter programmen genom misskötsamhet i form av våld, brottslighet eller sidomissbruk av t ex alkohol, lugnande tabletter eller kokain (vanligt i USA). Det är därför viktigt att patienterna får undergå täta urinkontroller, så att ett eventuellt sidomissbruk upptäcks i tid och kan stoppas. Ett svårlöst problem är risken för läckage av metadon till den illegala marknaden - patienten kanske tar en mindre dos än den ordinerade och säljer resten. I Sverige medför i allmänhet ett sådant beteende uteslutning ur programmet. Över huvud taget måste metadonpatienterna kunna ta ett personligt ansvar för sin behandling. Metoden är därför lämplig främst för de mångåriga heroinister som insett att metadonet är deras enda möjlighet att undvika en fortsatt prostitution, ständig kriminalitet eller en för tidig död. I Sverige har professor Lars Gunne med medarbetare sedan 1966 bedrivit metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Detta metadonprogram är därmed Europas äldsta. Det är ett av de bäst strukturerade och väl utvärderade programmen i världen, men det var länge kontroversiellt och blev mycket hårt kritiserat av den icke-medicinska narkomanvården i Sverige. Av politiska skäl tvingades det stänga under åren 1979-84. Av de narkotikamissbrukare som under dessa år förgäves stod på väntelistan dog 50 procent. Sedan 1983 har metadonbehandling av Uppsalamodell bedrivits också vid andra universitetsorter. Sedan 1992 pågår metadonbehandling enligt Socialstyrelsens medgivande vid beroendeklinikerna inom psykiatrin i Uppsala, Stockholm, Lund och Malmö. I Stockholm har man tvingats att hastigt bygga ut programmet på grund av HIV-situationen, och 1992 hade Stockholm ca 250 metadonpatienter. I övriga regioner är antalet sammanlagt ca 100. Socialstyrelsens tak för antalet behandlingar i hela landet är 450. Metadonbehandling är idag, framför allt genom pionjärarbetet vid Ulleråkers sjukhus, en vetenskapligt väl beprövad och dokumenterad metod. Soci alstyrelsen har därför kunnat ge klara riktlinjer (SOSFS 1990:16 med ändring 1991:33) för hur metoden skall användas. Den som kan komma ifråga för metadonbehandling måste vara minst 20 år och ha ett dokumenterat heroinmissbruk sedan minst fyra år. Patienten bör, då han bestämmer sig för att gå in i programmet, ha "en acceptabel valfrihetssituation", dvs inte känna sig pressad till beslutet i en tvångssituation (fängelsevistelse, LVM-vård). Blandmissbruket får inte heller vara för avancerat. En självklar förutsättning är ett gott samarbete mellan sjukvården och socialtjänsten, både när det gäller intagning i programmet och den vidare rehabiliteringen. Behandlingen går i korthet till så att patienterna först avgiftas på sjukhus, och därefter får en individuellt anpassad ökande dos av metadon. Medicinen dricks i juice en eller två gånger dagligen. Blodprov visar när metadonkoncentrationen i blodet är på lagom nivå och stabil. Till att börja med får patienterna hämta ut sin medicin på sjukhuset eller på en mottagning med speciellt öppenvårdsprogram. Senare kan de både hämta sina doser och lämna urinprov på ett överenskommet apotek, som då tar över en del av kontrollfunktionen. Samtidigt får patienterna delta i en intensiv rehabilitering. I individuella samtal kan de ta upp och bearbeta alla dystra erfarenheter från missbrukaråren. Parallellt med detta måste de i grupp träna sig att uppträda socialt. Beteendeterapi tillämpas. Läkare, terapeuter och socialsekreterare är tvungna att i åratal hålla tät kontakt med patienterna. Sedan kan, som vid all annan psykiatrisk rehabilitering, kontakten tillåtas att glesna. Efter många års behandling har en del patienter uppnått en sådan stabilitet att de långsamt under stöd kan ta bort sin medicin. Detta gäller i Sverige ca 25 procent av de patienter som fått metadonunderhållsbehandling.


Metadonintermediat,
(2,2-difenyl-4-dimetylaminopentannitril) metadonderivat, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Metakvalon,
C16H14N2O, lugnande och sömngivande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det salufördes tidigare under namnet Mandrax men används inte längre som läkemedel i Sverige.
Metamfetamin,
C10H15N, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det förekommer på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Metamorfos,
litterär grupp bildad 1951 i Stockholm. Genom sin romantiska inställning till droger fck Metamorfos stor betydelse för den intellektuella överbyggnaden kring främst amfetaminmissbruket. Medlemmarna, de flesta i 20-årsåldern, träffades på restaurang Tunneln, men även diktuppläsningar till jazzmusik på Nalen arrangerades. Bland medlemmarna märktes Paul Andersson, Öyvind Fahlström och Birgitta Stenberg. Vissa kritiker ironiserade över gruppens existentialism och drogromantik och kallade dem "metamorfinister". Metamorfos var också namnet på gruppens förlag, som gav ut stencilerade dikter och tidskrifter. 1954 gav FIB:s lyrikklubb ut en Metamorfosantologi med titeln Sex unga lyriker. Gruppen splittrades i olika fraktioner, där inställningen till centralstimulantia blev en av de skiljande frågorna.
Metanol,
träsprit, se Teknisk sprit.
Metazocin,
C15H21NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Meter,
slanguttryck för kubikcentimeter, används i narkotikasammanhang för att ange mängd. "Att skjuta i sig två meter" innebär att injicera två kubikcentimeter vätska. Det säger dock ingenting om mängden narkotika, eftersom koncentrationen kan variera.
Meth,
slanguttryck för metamfetamin.
Methedrinal,
varunamn för metamfetamin, tillverkat av Burroughs. Preparatet blev indraget som läkemedel i Sverige 1968.
Metohexital,
C14H17N2NaO3, snabbverkande bedövningsmedel, patenterat 1959 av läkemedelsföretaget Lilly, narkotikaklassat enligt förteckning V. Varunamn i Sverige är Brietal (injektionssubstans).
Metopon,
C18H21NO3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Metyldesorfin,
C18H20NO2, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Metyldihydromorfinon,
C18H21NO3, morfinpreparat, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Metylfenidat,
C14H19NO2, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Metylfenobarbital,
C13H14N2O3, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det är ett antiepileptiskt sömnmedel men används inte som läkemedel i Sverige.
Metylpentynol,
C7H11NO2 lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Metyprylon,
C10H17NO2 (Noludar) lugnande och sömngivande preparat, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte längre som läkemedel Sverige.
Mex, mexican,
slanguttryck för mexikansk marijuana.
Mexican calea,
se Calea.
Mexican mud,
slanguttryck för mexikanskt heroin.
Mexican reds,
slanguttryck för barbiturater (seconal sodium capsules).
Mezz,
slanguttryck för marijuana.
Mezzrow, Milton, "Mezz",
(1899-1972 ) amerikansk jazzklarinettist som i boken Dans till svartpipa (1946, på svenska 1953 och 1982) har gett en klassisk skildring av jazzmiljöerna och drogvanorna i dessa. Mezzrow var själv opieätare och marijuanarökare. Hans skildring har stora litterära kvaliteter och anses vara jazzlitteraturens främsta klassiker.
Miami,
stad i Florida, centralort för exilkubanska och sydamerikanska förgreningar av de maffialigor som lagt under sig den illegala grossisthandeln av marijuana och kokain. Miamis hamn och flygplats får ta emot stora mängder insmugglad narkotika.
Micro dots,
slanguttryck för LSD.
Midazolam,
C18H13ClFN3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1976 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Dormicum (injektionsvätska).
Militär användning av droger.
Droger har alltid fascinerat militärläkarna. Redan myterna om assasinerna berättar om hur haschberusade soldater kunde bringas att utföra bestialiska grymheter. Alkohol och cannabis har traditionellt använts för att gjuta mod i soldater. I slutet av 1800-talet gjordes experiment med att ge stridande förband kokain för att öka aggressiviteten. Under första världskriget användes kokain särskilt inom flygmedicinen för att hålla piloterna alerta vid t ex långa nattflygningar. Under andra världskriget experimenterades på båda sidor med amfetaminpreparat. Under Vietnamkriget och kriget Irak/Iran var det vanligt att soldater i stridslinjen använde heroin.
Miljöterapi
är ett vanligt förekommande inslag inom missbrukarvården och inom den psykiatriska vården över huvud taget. Terapin innebär att man förutom annan behandling systematiskt utnyttjar och diskuterar de sociala relationerna inom vårdenhetens miljö. Dessa resonemang kan då ge en träning i att klara mänskliga relationer även i världen utanför dessa väggar. I ett terapeutiskt samhälle (se Synanon, Daytop och Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare) är redan det förhållande att man befinner sig där en väsentlig del av behandlingen. Målet för denna är att öka individens förståelse för hur han handlar mot sig själv och andra. Det viktigaste inslaget i behandlingen är analysen av vad som sker "här och nu" i grupper sammansatta av både personal och patienter. För patienterna har miljöterapin karaktären av en jagstödjande pedagogisk psykoterapi. För dem som tillhör personalen innebär den att de måste skaffa sig större närhet till sina egna problem. Därför kan miljöterapin vara mer krävande men samtidigt mer stimulerande än deras traditionella vårdarroller.
Mini-bennies,
slanguttryck för metamfetamintabletter.
Minimal brain dysfunction,
eller damage, MBD, lindrig hjärnfunktionsstörning (CP-skada) eher förlossningsskada eller annan tidig skada. MBD yttrar sig bl a i dålig finmotorik, motorisk oro och tendens att snubbla.
Minimizing the harm,
minska skadeverkningarna av narkotika. (Se Harm reduction.)
Minnesförlust,
blackout, vanligt symtom hos missbrukare, särskilt hos alkoholister. Under en blackout kan beteendet vara starkt irrationellt. Hjärnans kritiska funktioner är urkopplade.
Minnesotamodellen,
en behandlingsform som infördes för ett trettiotal år sedan i delstaten Minnesota, USA. Den vänder sig främst till alkoholberoende. Modellen bygger på AA:s tolvstegsprogram för alkoholister. (Se Tolv stegen.) Den grundläggande tanken är att alkoholism är en sjukdom, obotlig men behandlingsbar. Målet är livslång avhållsamhet. Alkoholisterna uppmanas att efter den inledande behandlingen gå på AA-möten för att moraliskt stödja varandra i kampen mot återfall. Syftet med dessa möten är också att den före detta alkoholisten eller narkomanen skall kunna hitta ett nytt livsmönster som tillgodoser både sociala och andliga behov. Den som behandlas enligt Minnesotamodellen får lära sig att både inför sig själv och andra erkänna att han är alkoholist, och att han genom omvändelse kommit in i ett nyktert liv. Det finns ett bärande moment av stark gudstro inom både Minnesotamodellen och AA-rörelsen. Man behöver dock inte alltid använda Guds namn. Ofta talas det diffust om en högre makt. Metoden lanserades i Sverige i början av 1980-talet. Det är framför allt Provita med behandlings hem i Skåne och Mellansverige som använder metoden. Också Nämndemansgården utanför Lund drivs enligt samma modell. (Se Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare.) Provita rekryterar sin personal huvudsakligen ur "de egna leden", dvs bland tidigare aktiva missbrukare eller anhöriga till dessa. De missbrukare som söker hjälp läggs in för heldygnsvård under 28-35 dagar och får genomgå en intensiv behandling med gruppterapi och avslappningsövningar. Samtidigt bedrivs individualterapi. Även ett veckolångt program för de anhöriga ingår. (Se Terapi.) Efter denna inledande vård fortsätter behandlingen i AA-grupper. Kostnaden för att delta var 1992 50 000 kr för det inledande programmet. I två tredjedelar av fallen är det den hjälpsökandes hemkommun som betalar kostnaden. AA är kostnadsfritt. Två svenska studier av vården, dels vid Nämndemansgården, dels vid Provitas behandlingshem Bellevue i Malmö, publicerades under 1992. Båda visar att ca hälften av de behandlade ett år efteråt fortfarande var helt eller i det närmaste nyktra, samt att de fått en bättre psykisk och social anpassning. Inte oväntat gick det betydligt bättre i de fall där anhöriga också medverkat i behandlingen. Sämsta utfallet noterades för yngre personer som saknade arbete och social förankring. Den bästa effekten ses hos de alkoholister i 40-45-årsåldern i goda sociala omständigheter, vilka får ett realistiskt stöd av sina anhöriga. I dessa fall kan behandlingen tydligen helt vända en tidigare dyster utveckling. Många anhöriga till alkoholister vittnar om hur viktigt det varit för dem att själva få en realistisk syn på sina anförvanters alkoholproblem. Det har bl a inneburit att de sluppit ifrån sina känslor av skuld. Minnesotamodellen är värdefull, men den kan lika litet som någon annan behandling bli en universalmetod. Det är t ex svårt att föreställa sig att metoden annat än undantagsvis skulle kunna hjälpa personlighetsstörda och svårt utslagna narkotikamissbrukare. För dessa behövs mer långvarig behandling vid institution.
Mios,
pupillsammandragning eller små pupiller, ses vid heroinpåverkan. Motsatsen är pupilldilatation.
Missbruk av narkotika,
allt ickemedicinskt bruk av narkotika. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.)


MISSBRUKARKARRIÄREN


(drug career). Det finns en allmänt utbredd uppfattning att narkomaner är "hopplösa", att de aldrig blir friska, och att vårdarna inom narkomanvården måste ha en tröstlös uppgift. Stora undersökningar där man under decennier följt olika grupper av narkomaner visar dock att dessa antaganden inte stämmer. I stället är faktiskt narkomani ett tillstånd som i allmänhet går över av sig självt, även om det kan dröja många år - och om narkomanen överlever. Narkomaner genomgår en rad olika stadier, och det är denna utveckling som brukar kallas missbrukarkarriären. I de flesta fall sträcker den sig över ungefär tio år. Narkomanerna genomgår i allmänhet under sin "karriär" följande stadier: l. Vägen in i missbruket, dvs experiment- och adaptationsstadiet. Många narkomaner anser att en av orsakerna till att de började experimentera med droger var nyfikenhet eller kamratpåverkan. I en del av fallen finns det dock djupare orsaker. En del har kanske som barn haft få möjligheter att tala med vuxna om sina personliga problem, och de kan ha saknat vuxna förebilder. I en period av tristess under tonåren har droger hjälpt dem att fly undan verkligheten. De flesta (ca 80 procent) kommer inte längre än till experimentstadiet. De har under en period använt narkotika för avkoppling men inte blivit vanemässigt beroende. Andra lär sig dock mer och mer att eftersträva berusning och stimulans. De använder alkohol och tobak och dessutom narkotika. De blivande missbrukarna har nu kommit in i adaptationsstadiet. Med detta menas att de av kamrater och vänner lär sig narkotikamissbrukets alla tekniska detaljer. (Ett annat ord för denna inlärningsprocess är socialisering.) Under övergången till nästa fas f_ärmar sig de blivande missbrukarna allt mer från sina familjer och det övriga samhället. De söker sig till eller dras in i de kretsar där drogerna finns och där de finner spänning i tillvaron. 2. Tvångsstadiet. Nu har bruket av droger - det må vara heroin, amfetamin eller stora doser cannabis, ofta tillsammans med alkohol - kommit att höra till vardagen. Heroinmissbrukarna säger att de blivit "hooked", alltså fastnat på kroken. I detta stadium är missbrukarna psykiskt och fysiskt bundna till drogen, "radarstyrda" av den. Det uppstår en kraftig psykologisk bindning, inte bara till själva narkotikan utan också till verktygen, dvs sprutan och kanylen. Dessa attribut används ofta på ett tvångsmässigt sätt, som en lustfylld ritual. Därtill kommer det rent fysiska mberoendet av narkotika. I denna tvångsfas är drogen en integrerad del av narkomanens personlighet, den ger identitet. Missbrukaren blir känd hos polisen och på sjukhusens narkomanvårdsavdelningar, blir föremål för en rad vårdinsatser och får fängelsestraff. Allt detta känns ofia bättre än att vara ingen alls eller en nolla i samhället. När narkotikamissbrukarna kommit in i tvångsstadiet lever de ett mer osäkert liv. Ibland får de tag på narkotika till "rimligt pris", men ofta får de vara utan och känna av abstinenser. För att få pengar bestjäl de och lurar, manipulerar och bedrar även människor som de är fästa vid. De kvinnliga narkomanerna brukar oftast prostituera sig. Endast en mindre del av narkomanerna är så skickliga i att sköta sina affärer att de lyckas hålla sig nära distri- butionscentra och själva alltid ha god tillgång till narkotika. I denna fas är narkomanerna som mest kriminella, och därför förekommer täta avbrott i knarkarlivet i form av häktningar och fängelsestraff. Sjukdomar, oftast infektioner och av dessa oftast gulsot, kan föra narkomanerna till sjukhus för vård. Psykiska besvär, depressioner eller psykoser, gör att de kanske kommer till den psykiatriska vården. För de missbrukare som inte lyckas ta sig ur sitt tvångsartade beroende är prognosen dålig. Överdödligheten är hög. (Se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.) 3. Vändpunkten. Livet hinner ifatt även narkomanerna, och när de blivit 23-30 år börjar de ofta ifrågasätta sitt sätt att leva. De är nu mitt i missbrukar- karriären men börjar snart känna sig överåriga och sjuka. Otryggheten i tillvaron skrämmer dem. Positiva faktorer som kan förmå narkomanerna att upphöra med missbruket kan vara att de t ex möter människor som engagerar sig för dem, eller att drogfria anhöriga håller fast vid dem och ständigt försöker hjälpa dem. Det kan även vara en känsla av att värderas på en arbetsplats, ett totalt ombyte av yttre miljö, en förälskelse eller en religiös omvändelse. Under vändpunkten är missbrukarna mer benägna att lyssna till narkomanvårdares argument. De får en bättre insikt i sin situation. De känner ruelse och ångest för sin situation. Depressioner och självmordstankar blir vanligare. (Se _Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.) Den ökande insikten leder till att missbrukarna ofta stannar kvar i behandling under längre tider. 4. Drogfri med stöd och utan stöd. Under den fortsatta utvecklingen kan de före detta narkomanerna kanske leva drogfritt men kan fortfarande ha svårt att klara stressfaktorer. De är fortfarande under många år i behov av psykologiska eller sociala stödinsatser. Ett fåtal missbrukare byter tillvaro lika enkelt som när man lägger av sig en kappa. De går problemfritt över till en annan livsföring och upphör helt med narkotikamissbruket. För de flesta före detta missbrukare gäller att de inte längre orkar vara narkomaner. De klarar inte heller av att bli "vanlig Svensson" utan "flyter omkring", missbrukar då och då vin och läkemedel och blir socialt isolerade, "marginal men" (människor som lever i samhällets utkanter). En del av dem som lämnat narkomantillvaron, uppskattningsvis omkring 15 procent, får i stället betydande alkoholproblem. När de aktiva narkomanerna, och de som tidigare varit det, kommit upp i 35-40-årsåldern blir bilden åtminstone vad gäller kriminalitet och samhällsingripande lugnare. Med massiva vårdinsatser kan minst hälften av de etablerade narkotikamissbrukarna hjälpas till en ordnad tillvaro och ett fortsatt normalt liv. En särskild komplikation utgör spridningen av HIV/aids bland narkotikamissbrukare. Utsikten att bli drogfri för att sedan insjukna och dö i aids försvårar rehabiliteringen. Detta understryker vikten av att dagens unga missbrukare inte smittas av HIV. Överdödligheten är dock stor (se Dödlighet bland narkotikamissbrukare). Den högsta dödligheten ses hos unga manliga heroinister. Kvinnliga narkomaner beskriver en liknande karriär som männen. De debuterar dock tidigare i tvångsartat missbruk. Sjukligheten är mycket hög. De medverkar ambitiöst i vården och har flera och längre vårdtillfällen än männen. (Se _Kvinnliga narkomaner och Graviditet och narkotikamissbruk.) Många forskare som studerat missbrukarkarriären framhåller att narkomanerna inte knarkar oavbrutet. Snarare är det vanligast att de missbrukar periodvis, men då under lång tid. Mellan perioderna vill de flesta narkomaner ta fatt i sin egen personliga utveckling, t ex skaffa sig ett yrke eller bilda familj. Många försök att på nytt etablera sig i samhället trasas dock sönder av häftiga återfall i narkotikamissbruk, häktningar, fängelsevistelser, sjukhusvistelser etc. Narkomanernas livslopp blir hackigt och ojämnt.


Miss Emma,
slanguttryck för morfin.
Missfall,
se Graviditet och narkotikamissbruk.
Missionärsprojektet,
projekt inom RFHL där man genom att aktivt söka upp missbrukare på häkten och fängelser vill motivera dem att bryta sitt missbruk och söka behandling.
Mist,
slanguttryck för PCP.
Mjöldryga.
Secale cornutum kallas vitkroppen av säcksvamparna Claviceps purpurea, som fått sitt svenska namn av att de under fuktiga somrar förekommer på säd, särskilt råg, och därmed "drygar ut" mjölet. De innehåller flera starkt giftiga alkaloider, bl a ergotamin. Ända sedan antiken har man känt till att mjöldryga i bröd kunde förorsaka svåra epidemiliknande förgiftningar (mjöldrygeförgiftning, ergotism, dragsjuka, antoniuseld). Genom moderna rensningsmetoder och skärpt utsädeskontroll är mjöldrygeangrepp numera sällsynta i länder med avancerat lantbruk som Sverige. Ergotaminet i mjöldrygan framkallar sammandragning av muskulaturen i blodkapillärernas väggar, vilket medför att blodförsörjningen försvåras. Detta har i folkmedicinen använts för att sätta igång förlossningsarbetet och stoppa livmoderblödningar. Preparat som farmakologiskt liknar mjöldrygans ergotamin används fortfarande inom förlossningsvård och mot migrän. Däremot har bruket av mjöldryga i folkmedicinen praktiskt taget upphört på grund av de livshotande förgiftningarna, vilka ger kramper, mentala störningar och i vissa fall leder till döden. Det var under studier av mjöldrygorna och en av dess organiska syror, lysergsyra, som det syntetiska LSD upptäcktes på 1940-talet.
MMDA,
(5-Metoxi-3,4-metylendioxiamfetamin ( 1-(5-metoxi-3,4-metylen-dioxi- fenyl)-2-metyletylamin)) hör till gruppen hallucinogena amfetaminpreparat. (Se Amfetamin.) MMDA är narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer knappast på den illegala marknaden i Sverige.
Modde,
slanguttryck för mods, även namnet på tecknad serie i tidningen Bildjournalen.
Modirax,
varunamn för hexapropymat, ett sömnmedel, avregistrerat 1989.
Mods,
från engelskans modern, ett "modernt" svar på raggar- och knuttekulturen. Medan raggarna och knuttarna var närmast apolitiska, dyrkade läder, motorer och alkohol var modsen mer uttalat politiska. Långt hår, slitna arméjackor, en beatnikinspirerad livsstil och haschrökning var typiska kännetecken. Modsrörelsen fick sitt genombrott i Storbitannien 1963 genom TV-programmet Ready Steady Go, det första renodlade popmusikprogrammet. Musikgrupper som The Who, Yardbirds och Small Faces blev idoler. Modsrörelsen hade en tysk motsvarighet, gammlers. Stilen slog snabbt igenom också i Sverige, där gröna US-army-jackor och långt hår syntes över hela landet. Ungdomstidningen Bildjournalen anknöt till trenden med den tecknade seriefiguren Modde.
Moffe, moffebas, moffenisse
slanguttryck för morfin, morfinbas respektive morfinist.
Mogadon,
varunamn för nitrazepam.
Mohasky,
slanguttryck för marijuana.
MoNa,
stiftelse inom Föräldraföreningen mot narkotika som arbetar med behandling och anhörigverksamhet för vuxna missbrukare.
Monardes, Nicolas B,
(1493-1588), italiensk läkare som efter resor i Sydamerika utförligt beskrev kokabruket, bl a i skriften Glädande nyheter från den nyfunna världen.
Monkey dust/monkey tranquilizer,
slanguttryck för PCP.
Montegazza, Paulo,
italiensk läkare verksam i Argentina. Han beskrev 1859 efter återkomsten till Europa mycket entusiastiskt kokabladens effekter: "Förd av vingarna av två kokablad flög jag i en rymd av 77438 världar, den ena mer fantastisk än den andra. Jag föredrar att få leva tio år med koka hellre än att få leva hundratusen år utan det. Jag kände mig skild från världen och jag skådade de besynnerligaste bilder med så vackra färger att det omöjligt går att föreställa sig". Hans tidstypiska entusiasm hade betydelse för strävandena att renframställa det aktiva ämnet ur kokabladen.
Moon,
slanguttryck för meskalin.
Moperon,
ett neurolepticum inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Luvatren. (Se Psykofarmaka.)
Moramidintermediat,
(2,2-difenyl-3-metyl-4-morfolinosmörsyra) morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning 11. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Mord,
se Våld och droger.
Moreau de Tours, Jacques-Joseph,
(1804-1884), fransk läkare och vetenskapsman. Han var den förste att korrekt beskriva både haschpsykoser och det tillstånd av psykisk avtrubbning som kallas amotivationssyndrom. Under sina långa utlandsresor, bl a i Orienten, ftck han rikliga tillfällen att studera utbredningen av haschisch, särskilt hos araberna. Av vad han senare berättat om resorna framgår att han då själv prövade drogen. Han beskrev nämligen lyriskt de upplevelser "detta fantastiska ämne" framkallade och som det var omöjligt att förstå "speciellt för någon som inte prövat det". Hemkommen påbörjade han en experimentell forskning över de psykofarmakologiska verkningarna av extraktet från indisk hampa. Han tillredde en grön pasta, en slags sylt (elektuarium), en numera övergiven form av farmaceutisk beredning. Det bestod av hasch, kanel, kryddnejlika, muskot, pistage, socker, apelsinjuice, smör och spansk fluga. Moreau prövade medlet både på sig själv och andra, inte minst sina entusiastiska elever som fick äta det i varierande doser. Med vetenskaplig noggrannhet genomförde han två parallella studier och jämförde resultaten. Alla hade detaljrikt och sakligt fått redovisa sina upplevelser, och Moreau hade dessutom gjort exakta observationer av de haschpåverkades beteenden och yttranden. I boken Du Haschisch et de I'Alienation Mentale (1845) beskrev han ingående medlets verkan och de sinnesupplevelser det gett upphov till. Därigenom blev Moreau skaparen av psykofarmakologin. Moreaus studier innefattade dels symtomen hos haschruset jämfört med symtomen vid mentalsjukdomar, dels terapeutiska försök. De senare var i stort sett misslyckanden. Genom sina experiment kom Moreau fram till uppfattningen att mentalsjukdomar hade organiskt ursprung. Cannabisruset använde han som en modellpsykos varigenom han sökte vinna kunskap om de organiskt-kemiska förändringarna i hjärnan vid mentalsjukdomar ett än i dag olöst problem. Moreaus verksamhet inspirerade författaren Théophil Gautier att bilda den med tiden berömda Le Club des Haschischins. Därigenom drogs en hel generation franska författare och konstnärer in i haschexperimenten. Både Gautier, Alexandre Dumas och Charles Baudelaire har beskrivit verksamheten på klubben, som höll till på Hôtel Pimodan (nuvarande Hôtel Lauzun) i Paris, där Moreau varje månad tog emot medlemmarna, stående högst uppe i hotelltrappan serverande dem den gröna sylten ur en kristallskål.
Morf,
slanguttryck för morfin.
Morferidin,
C20H30N2O3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Morfin,
C17H19NO3, narkotikaklassat enligt förteckning II, det klassiska smärtstillande narkotiska medlet som utvinns ur opievallmon. (Se Opium, morfinderivat (opiater)...) I den grekiska mytologin var Morfeus sömnens gud, "formaren av drömbilder".
Morfinabstinens,
se Opium, morfinderivat (opiater)...
Morfinbas,
se Opium, morfinderivat (opiater)...
Morfinderivat,
se Opium, morfinderivat (opiater)...
Morfinism,
se Opium, morfinderivat (opiater)...
Morfinist,
se Opium, morfinderivat (opiater)...
Morfinklorid,
se Opium, morfinderivat (opiater)...
Morfinmetylbromid,
Morfosan, C18H22BrNO3, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige, hör till veterinärmedicinen.
Morfin-N-oxid,
C17H19NO4, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Morfin-skopolamin,
kombinationspreparat av morfin och skopolamin. Skopolamin är en alkaloid i fröna hos växter från familjen Solanaceae. Alkaloiden har atropinliknande egenskaper och torkar ut slemhinnorna. Kombinationspreparatet används som premedicinering vid narkos.
Morning-glory seeds,
fröna till ipomoea purpurea, som innehåller ett LSD-liknande hallucinogent ämne. (Se Blomman för dagen.)
Morphie, morphy,
slanguttryck för morfin.
Mors subita,
plötsligt dödsfall.
Mortalitet,
se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.
Motah,
slanguttryck för hasch.
Mother's little helpers,
slanguttryck för bensodiazepiner, särskilt diazepam.
Motivationshem,
behandlingshem som tar emot klienter direkt från sjukhusens avgiftningsavdelningar och söker förmå (motivera) dem att gå vidare till drogfri behandling i behandlingshem eller inom familjevården. Vårdtiden brukar vara 1-3 månader. När motivationshemmen utvecklar en god terapeutisk miljö får de själva karaktären av behandlingshem. Detta mellanled i behandlingen är därför kanske inte nödvändigt för alla patienter, men det borgar för att en slutgiltig behandling verkligen blir av och att patienten inte plötsligt ger sig iväg och avbryter vården.
Moto,
slanguttryck för marijuana.
Motoriska störningar,
se Extrapyramidala symtom.
MPPP,
syntetisk hallucinogen drog, narkotikaklassad enligt förteckning I. Den finns inte i Sverige.
MPTP,
metylfenyltetrahydroperidin, nervgift som skadar de nerver som innehåller signalsubstansen dopamin. Genom att störa dessa system ger giftet upphov till neurologiska symtom som liknar dem som drabbar patienter med Parkinsons sjukdom. Giftet upptäcktes 1979 sedan några narkotikamissbrukare som intagit ett felaktigt tillverkat meperidin drabbades av Parkinsons sjukdom.
MTA,
gerillaarmé i Shanprovinsen i Burma som kontrollerar en stor del av opiumhandeln i Gyllene Triangeln.
Mu,
slanguttryck för marijuana.
Mud,
slanguttryck för morfin.
Muggle,
slanguttryck för marijuana.
Mujeritas,
(Las Mujeritas) slanguttryck för psilocybin.
Mushroom,
slanguttryck för psilocybin.
Musik och droger.
Många droger inklusive alkohol har förmågan att påverka människors upplevelse av musik, dels genom att verka hämningslösande, dels genom att skärma av uppmärksamheten. Vissa droger, särskilt hallucinogenerna, kan också omvandla hörselupplevelser till synhallucinationer, så att musiken får en visuell (psykedelisk) dimension. Inom den klassiska musiken inspirerades t ex Hector Berlioz av Thomas De Quinceys bok Confessions of an English Opium-Eater när han komponerade sin Symphonie Phantastique. I början av 1900-talet var jazzmusiken starkt förknippad med cannabis och opiater. I 1960-talets hippierevolt fanns ett starkt samband mellan droger och musik. Cannabis och LSD men även heroin användes i stor omfattning av de populäraste rockbanden, och uttrycket "sex, drugs and rock'n roll" myntades. På rockkonserterna på 1970-talet låg ofta haschdimman tät, och det kollektiva cannabisruset blev en viktig del av konsertupplevelsen. Längst i integrationen av droger, religion och musikalisk uttrycksform nådde reggaemusiken. Discokulturen anknöt till kokainsniffning. Punken var mer heroininriktad, medan rapmusiken ofta har starkt drognegativa budskap. Med acid-house och techno vaknade i början av 1990-talet ett nytt intresse för hallucinogener som LSD och ecstacy.
Muskulära fibrillationer,
småryckningar i muskulaturen, vanligt fenomen vid missbruk av centralstimulantia.
Mutah,
slanguttryck för marijuana.
Mydriasis,
pupillvidgning. Vida pupiller ses bl a vid kokainrus och vid kraftig påverkan av bensodiazepiner.
Myrofin,
C38H51NO4, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Myrtrafik,
narkotikahandel som karakteriseras av att små partier narkotika smugglas eller langas vidare av ett stort antal kurirer. Dessa är ofta själva missbrukare.


[ N ]


N-[1-(alfa-metylfenetyl)-4-piperidyl]acetanilid,
N-[1-(alfa-metyl-fenetyl)- 4-piperidyl] propionanilid, N-[1-(alfa-fenetyl)-4-(3-metylpiperi- dyl)] propionanilid är fentylanaloger som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassade enligt förteckning I. Medlen används inte i Sverige.
NA-grupper,
se AA.
Nabilon,
C24H36O3, hallucinogent preparat, antikräkmedel, patenterat 1975 av Lilly, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
NAD,
Nordiska nämnden för Alkohol- och Drogforskning, sedan decennier ett forskningsorgan under Nordiska Rådet. Sekretariatet finns i Helsingfors. Nämnden, som har tre ordinarie ledamöter från vart och ett av de fem nordiska länderna, sammanträder tre eller fyra gånger årligen. NAD anordnar forskarseminarier kring olika frågor med teman som kvinnor och rusdrycker, tvånget vid behandling av missbrukare eller läkemedelsfrågan i Norden. Nämnden kan också ge kortvariga arbetsstipendier för att initiera forskning som helst bör ha ett nordiskt perspektiv. Vidare spelar NAD en viktig roll för att stimulera den pågående alkoholoch drogforskningen i Norden och har genom åren möjliggjort för forskare att sammanställa och ge ut en rad vetenskapliga publikationer. NAD:s språkrör är tidskriften Alkoholpolitik utgiven i Finland.
Naloxon,
C19H21NO4, motgift (antidot) mot morfin. Medlet används vid behandling av överdoser.
Nankingtraktaten,
se Opiumkrigen.
Narcissism,
narcissistisk konflikt. Termen anknyter till den antika sagan om den sköne ynglingen Narkissos, som ser sin egen bild i en källa och förälskar sig i den, varefter han trånar bort och dör. I modern psykologi betecknar narcissism en mer eller mindre abnorm böjelse för självbespegling, yttre eller inre - en förälskelse i den egna bilden, den egna personligheten. Freud använde termen i sin lära för att beteckna en tidig fas i personlighetens utveckling. Leon Wurmser, den psykoanalytiker som främst sökt skildra psykodynamiken vid narkotikamissbruk, anser att det finns två centrala men motsatta narcissistiska teman hos narkomaner. För det första finns en önskan att smälta samman med objektet (det kan gälla t ex anhöriga eller den man älskar) genom idealisering, försköning av detta. För det andra finns en samtidig rädsla att utplånas, att uppslukas av föremålet för kärleken. Ett annat narcissistiskt tema rör jagets vanmakt. Man tror att man skall bli förödmjukad, genomskådad. I sin självupptagenhet väntar man sig alltid det värsta. Narcissistiska konflikter handlar alltid om självkänslan och om att få känna sig uppskattad. Narcissistiska personer blir extremt beroende av andra människor, eftersom dessa används för att reglera inre brister. Den narcissistiskt störde narkomanen spelar ut andra, projicerar på omgivningen för att dölja sin egen brist på självtillit.
NARCONON,
organisation som driver behandlingshem och öppenvård för narkotikamissbrukare. På grund av sin anknytning till Scientologikyrkan är den starkt kontroversiell. Terapeuterna är före detta missbrukare som ägnar sina liv åt Narconon. Man använder sig av metoder som grundar sig på Scientologikyrkans grundare L Ron Hubbards principer. Organisationen grundades 1966 av William Benitez, en gång fånge i Arizona, USA. Den svenska verksamheten startade 1972 och omfattar bl a ett behandlingshem i Skåne och ett i Stockholmstrakten. Avgiftningen för nyanlända består av mineraler, örter och långvariga bastubad. Kollektivet som driver vården utvecklar en stark gemenskap.
Narcoticum,
se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.
Narkis,
slanguttryck för narkoman.
Narkoanalys,
klargörande eller utredande samtal under inflytande av sömnmedel.
Narkolepsi,
av grekiskans lepsis, gripande, anfall. Det är ett neurologiskt tillstånd med obetvinglig sömn som uppträder i korta anfall. Dessa utlöses av att den sjuke kommer i naturlig affekt, t ex skrattar hjärtligt - då han plötsligt faller i sömn. Narkolepsi behandlas genom medicinering med amfetamintabletter, som vid dessa sällsynta sjukdomstillstånd får skrivas ut på licens från Läkemedelsverket.
Narkomani,
se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.
Narkomanvård,
se bl a Avgiftning vid narkotikamissbruk, Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare, Familjevård, återfallsprevention och Öppenvård för narkotikamissbrukare.
Narkomanvårdare,
(behandlingsassistenter) kan vara socionomer, mentalskötare, sjuksköterskor, psykologer, pedagoger eller läkare. Utöver sin grundutbildning måste de alla lära sig effekten av olika droger, hur dessa bryts ned och utsöndras samt hur själva beroendet uppstår, yttrar sig och behandlas. Det är nödvändigt att de har goda kunskaper om missbrukets bakgrundsfaktorer så att de kan förstå patienternas (gästernas) situation och visa medkänsla. I allmänhet fordras det lång träning för att en behandlare skall lära sig att hålla en stadig och tät kontakt med missbrukare. Det innebär en övning i konsten att sätta gränser för patientens (gästens) utagerande beteende och destruktivitet. Tålamod är nyckelordet. I allmänhet utvecklar narkomanvårdarna färdigheter i att hantera grupper och grupprocesser. De måste därför kunna bearbeta även sina egna konfliktmönster så att de kan hålla sig neutrala i terapin. Meningsmotsättningar inom personalgruppen får inte drabba patienterna (gästerna) utan skall lösas för sig. För vårdtagarnas bästa är personalmedlemmarna tvungna att vara eniga i fråga om mål och medel och dessutom solidariska med varandra. Narkomanvården är ett utpräglat lagarbete där man gemensamt upprätthåller regler och bekämpar utagerande och primitiva reaktioner. I detta lagarbete kan man med fördel ta hjälp av före detta missbrukare, som då blir en förebild genom att de själva lyckats kämpa sig ur missbruk. Förutsättningen är dock att även de genomgått en liknande utbildning som den övriga personalen. Enligt en amerikansk tumregel bör inte mer än 50 procent av personalen vara före detta missbrukare.
Narkomanvårdsbas,
team av socialsekreterare som specialiserat sig på uppsökande arbete och HIV-prevention bland narkotikamissbrukare. Socialdepartementet satsade i slutet av 1980-talet under några år 300 miljoner kronor för att ute i kommunerna bygga upp narkomanvårdsbaser, och för att utöka möjligheterna att vårda narkotikamissbrukare. Samarbetet mellan kommunerna och kriminalvården förbättrades. Ett tjugotal narkomanvårdsbaser upprättades inom de tättbefolkade kommuner, där det fanns stora narkotikaproblem. Det politiska budskapet var att alla narkomaner skulle nås av erbjudande om vård och behandling. Genom sådana insatser skulle både HIV-epidemin och narkomanin effektivt bekämpas. När statsbidragen i början av 1990-talet minskade, lades en del narkomanvårdsbaser ner, andra krympte. Återigen andra har sökt samverkan med sjukvården.
Narkomanvårdskommittén,
statlig utredning tillsatt 1968. (Se Narkotikapolitik i Sverige.)
Narkomanvårdsnytt,
nyhetsbrev som utges av Narkomanvårdsenheten vid Toxikomanikliniken, Danderyds sjukhus.
Narkos,
nedsövning av kroppen till känslolöshet. Vid s k allmän narkos sövs patienten ned inför en operation, vilket kan ske genom att patienten andas in ett visst medel, inhalationsnarkos. Det kan även ske genom att narkosmedel sprutas in i ett blodkärl, intravenös narkos. Ibland används båda dessa metoder, och då talar man om kombinerad narkos. En patient kan också t ex sövas ned genom att narkosmedel gjuts in i ändtarmen, rektal narkos eller i ryggmärgskanalen, epiduralanestesi.
Narkotika,
av grekiskans narke, narkotikos, narkosis, som betyder sömn, dövande respektive bedövning, känslolöshet. Ordet betecknade ursprungligen sömngivande och bedövande medel främst av morfintyp, men det används numera för att beteckna alla beroendeframkallande droger. Dessa kan vara av mycket olika karaktär, från uppiggande till sömngivande, från naturliga växtdelar till helt syntetiskt framställda ämnen. I den svenska lagstiftningen är narkotika i första hand en juridisk term och definieras som de ämnen som regeringen beslutat skall anses vara narkotika. Dessa anges i Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar (se LVFS) som successivt kompletteras. Förteckningarna grundar sig i sin tur huvudsakligen på de förteckningar som FN:s narkotikakommission årligen fastställer. Sverige har åtagit sig att följa dessa i och med att landet undertecknat de internationella narkotikakonventionerna: 1961 års allmänna narkotikakonvention och 1971 års konvention om psykotropa ämnen. (Se även lDefinitioner av narkotika och narkotikamissbruk och FN:s narkotikaorgan.)


NARKOTIKAANALYSER I URIN OCH BLOD


Användningen av narkotikaanalyser (drogtester) inom sjukvården, socialtjänsten och kriminalvården har i Sverige ökat under de senaste åren. Syftet med att ta prov på patienter, klienter och anställda - i regel urinprov - är att man önskar att på ett objektivt sätt fastslå om någon använt ett narkotiskt preparat eller inte. Det har blivit vanligt bland svenska företag att använda narkotikaanalyser för att garantera drogfria arbetsplatser. Redan 1985 infördes obligatoriska urinprov för nyanställda vid Saab-Scania i Södertälje. Efter en dom i Arbetsdomstolen 1990 är det öppet för svenska företag att göra narkotikaanalyser på prov från anställda. Analysmetoder. Noggranna och helt pålitliga laboratorieanalyser av prov för att påträffa narkotika är tekniskt komplicerade och dessutom dyra. Man använder en kombination av gaskromatografi och mass-spektrometri. Tillgång till dessa avancerade metoder finns i allmänhet endast på centralt belägna laboratorier i klinisk kemi inom regionsjukvården, t ex i Huddinge och Lund eller på Statens Rättskemiska Laboratorium i Linköping. De gaskromatografiska metoderna används då det t ex gäller att bekräfta (verifiera) ett tidigare prov som gjorts med en annan enklare metod. Detta kan vara aktuellt då stor säkerhet är nödvändig, t ex i rättsliga sammanhang. Sedan mitten av 70-talet har billigare analysmetoder med immunologisk teknik helt kommit att dominera. Dessa bygger på det faktum att alla främmande substanser - t ex bakterier, virus eller kemikalier - som råkat komma in i organismen, ger upphov till antikroppar. På laboratorierna har man tillgång till antikroppar mot olika typer av narkotika. Dessa har framställts för ändamålet med hjälp av försöksdjur. Antikropparna används som en reagens för att påvisa narkotika i en patients urin eller blod. Man tar ett prov av patientens kroppsvätskor (i allmänhet urin) och blandar detta med antikroppar mot ett speciellt narkotiskt ämne. Om ämnet finns i provet uppstår en jämnvikt i lösningen. Detta jämnviktsläge kan bestämmas antingen med hjälp av ett enzym (EMIT-metoden) eller genom att man studerar ändringen av vridningen i polariserat ljus, som får sila genom lösningen (ABBOTT, TDX). Det finns speciell apparatur för ändamålet, som gör att analyser kan gå snabbt. På marknaden finns idag också tester som liknar graviditetstester. Ett urinprov appliceras på en reagensplatta, och efier en viss tid läser man av en eventuell färgförändring. Alla dessa enkla tester med immunologiska metoder ger säkra svar i ca 95 procent av fallen. Det finns en strävan hos producenterna av EMIT, ABBOTT, TDX att göra metoderna ännu säkrare. Man får ett kvalitativt svar, dvs man får veta om narkotika finns eller inte finns i provet. Man kan däremot inte samtidigt få något som helst besked vare sig om, när eller hur narkotikan intagits eller hur stora mängder det rört sig om. Ett positivt svar måste, om det skall räknas som säkert i juridiska sammanhang, bekräftas med en annan, oberoende metod. Antikropparna som används i immunologiska tester kan nämligen ge utslag även för andra ämnen som är kemiskt besläktade med det narkotikum man vill undersöka. Så ger t ex ett test för amfetamin utslag även för fenylpropanolamin, som är en beståndsdel i många mediciner mot allergi. Morfintestet ger utslag även för kodein som kan finnas i värktabletter etc. Om någon ätit en bulle med vallmofrön kan det kanske bli utslag i urinanalysen. För en anställd kan det innebära en katastrof att bli oskyldigt utpekad som narkoman. För en idrottsman kan ett positivt dopingtest medföra slutet på hans karriär. Säkerheten måste därför vara stor. Provtagning och provhantering I allmänhet görs narkotikanalyser på urin. Möjligheten att påvisa förekomsten av ett narkotiskt preparat är nämligen mycket större i urinen än i blodet, eftersom de narkotiska preparaten och deras nedbrytningsprodukter koncentreras i njurarna före utsöndringen. Ofta förekommer narkotika i blodet endast under en kortare tid. Så kan t ex THC (tetrahydrocannabinol, den viktigaste av cannabinoiderna i cannabis) mycket väl påvisas i blodet med hjälp av speciella metoder, men bara under några få timmar efter det att en försöksperson rökt cannabis. I urinen däremot kan nedbrytningsprodukter av cannabis påvisas ända upp till 70 dagar efter intaget. Analyser av narkotika eller läkemedel i blod används inom sjukvården, t ex då man önskar veta om ett läkemedel sugits upp i tarmen och finns i kroppen på terapeutisk nivå (dvs den nivå ett läkemedel måste ha för att kunna påverka en viss sjukdom). Man kan också vid narkotikaförgiftning vilja fastställa vilka olika bensodiazepiner som patienten intagit och i hur stora mängder dessa finns i kroppen. Sådant är också möjligt att fastställa genom analys av blodprov. Sedan slutet av 1980-talet har det inom socialvården och kriminalvården blivit vanligt att göra drogtester av urinprov eller att göra s k screening. Därför har man på många håll skaffat billiga EMIT-apparater och utan alltför stor laboratorievana börjat testa urinprov. Detta är dock inte helt problemfritt, i all synnerhet som många människor utan missbruksproblem kan komma att testas "på fältet" (dvs under primitiva förhållanden, utanför läkare- och sköterskemottagningar). Ett av de etiska grundkraven vid narkotikascreening är att patienten/klienten i förväg informeras om att testning ska utföras och ges möjlighet att vägra lämna prov - med de konsekvenser detta kan innebära. Ett problem kan t ex vara själva provhanteringen. Det är nämligen svårare att under kontroll samla in urinprov än blodprov. För ett pålitligt analyssvar måste både provtagningen och provhanteringen vara helt invändningsfriinget manipulerande med urinprovet skall kunna ha ägt rum. Ett annat problem är att man kan få falskt positivt svar. På grund av riskerna med en ohämmad användning av narkotikaanalyser, måste det finnas kompetent personal som kan övervaka att testens kvalitet är acceptabel och att eventuellt positiva utfall bekräftas på laboratorier eller ge- nom ytterligare provtagning innan patienten/klienten konfronteras med uppgifter om resultatet. Syftet med drogtester. På sjukvårdens akutmottagningar är syftet med urinprov ofta diagnostiskt, dvs de tas för att man måste kunna utesluta eller bevisa att narkotikamissbruk ligger bakom ångestreaktioner eller förvirringstillstånd. Diagnosen haschpsykos kan t ex inte ställas utan att man kan påvisa cannabis i kroppen hos den förvirrade. Annars är ett av huvudsyftena med urinanalyser inom sjukvården och socialvården terapeutiskt, nämligen att hjälpa narkomanen att bryta missbruket. Dessutom vill före detta missbrukare på ett säkert sätt visa att de lämnat missbruket bakom sig, och därför är kapabla att t ex ta körkort. Här är urinanalyser av stort värde, då de med stor säkerhet kan visa på drogfrihet. När urinanalyser används inom socialvården och kriminalvården är kontrollsyftet mer uppenbart. Den som är intagen på en fångvårdsanstalt är enligt lag skyldig att på begäran lämna urinprov för narkotikaanalys. Ett positivt utfall av ett sådant test kan få konsekvenser för den intagne i form av indragna permissioner eller förflyttning till annan anstalt. Inom socialtjänsten kan positiva utfall av narkotikaanalyser t ex leda till att klientens umgängesrätt med sitt barn ifrågasätts. Drogtester i arbetslivet. Ett syfte med urinanalyser eller drogtester kan vara att undvika att personer med nedsatt koncentrationsförmåga på grund av narkotikamissbruk får utöva sådan verksamhet (t ex säkerhetstjänst), där de kan utsätta sig själva eller andra för fara. Detta kan gälla personal vid kärnkraftverk, flyget och SJ men också inom sjukvården. Inom industrin vill man inte att anställda med narkotikaproblem skall ha hand om dyrbar utrustning eller övervaka tekniska processer. Olika drogtester, i första hand alkoholtester, har i viss utsträckning förekommit sedan lång tid på svenska arbetsplatser. Vanligtvis har de använts när en anställd varit påverkad på arbetet. På senare tid har många företag infört urintest för att spåra missbruk av narkotika, främst cannabis. Saab-Scania i Södertälje har ända sedan 1985 utfört urinanalyser bland de arbetssökande, där det har visat sig att mellan tre och sex procent haft cannabis i urinen. På många arbetsplatser har numera sådant förfarande blivit rutin. Frågan om att införa drogtester i form av stickprov på arbetsplatser är däremot mera kontroversiell. Krav på sådana ställs dock på många håll och är redan rutin i USA. De svenska företag som arbetar multinationellt och har samarbete med industrier i USA har därför redan sedan flera år tillbaka infört regelbundet återkommande drogtester av anställda. Problemet är integriteten. Har den anställde rätt till sin egen kropp? Skall arbetsgivaren misstro sina medarbetare? I en uppmärksammad dom har Arbetsdomstolen slagit fast att det är vik- tigt att värna om säkerheten på arbetsplatsen. Domstolen har också framhållit att en grundläggande princip måste vara att den som missbrukar narkotika skall få behålla sin anställning om han eller hon medverkar till behandling och rehabilitering. I snabb takt införs sedan början av 1990-talet drogtester på många stora arbetsplatser, t ex inom Flygvapnet, SJ och multinationella företag. Många menar att hälften de av svenska arbetstagarna med tiden kanske kommer att behöva lämna urinprov på sina arbetsplatser. Den allmänna målsättningen är naturligtvis att minska arbetsskadorna, att eliminera riskerna för brott mot säkerheten och att minska produktionsbortfall - allt negativa effekter av narkotikamissbruk. Av etiska skäl måste dock arbetsgivaren och det lokala facket på förhand vara överens om på vilket sätt drogtest kan genomföras. Vidare får ingen fällas för ett falskt positivt urinprov. Samma höga krav på säkerhet som utvecklats inom idrottsrörelsen bör ställas på drogtester i arbetslivet. Det måste vidare finnas klara riktlinjer för vad som skall hända anställda med säkerställda positiva provsvar, alltså hur deras eventuella narkotikaproblem skall hanteras. Stora arbetsplatser utarbetar särskilda alkohol- och drogprogram för hjälp åt de drabbade och erbjuder också utbildning av arbetsledare i hur dessa skall möta drogproblem. (Se ALNA-rådet.)


Narkotikabrott,
juridisk term för narkotikalagstiftningens normalbrott. Det kan ge fängelse i högst tre år. (Se Lagstiftning om narkotika. )
Narkotikaförordningen,
lag från 1962 som reglerar den lagliga användningen av narkotika inom t ex sjukvård och forskning. (Se Lagstiftning om narkotika.)
Narkotikaförseelse,
fram till 1985 lagens beteckning för lindrigare brott mot narkotikalagstiftningen Numera är beteckningen ersatt av "ringa narkotikabrott". Denna ändring gjordes för att markera att domstolarna skulle se allvarligare på denna typ av brott.
Narkotikaförteckningar,
se LVFS.
Narkotikahandel,
se Handel med narkotika och Gatulangning.
Narkotikahundar,
specialtränade hundar som kan spåra narkotika även där detta är väl gömt och svåråtkomligt. Tullens narkotikahundar utbildas vid Statens hundskola, som också lär upp en del av polisens hundar i den mån dessa inte tas om hand av polisens egna hundförare. Det är hundens starka jaktinstinkter och dess otroligt känsliga luktsinne som gör det möjligt att utbilda en narkotikahund. Egentligen skulle vilken hundras som helst kunna tränas till detta ändamål men man brukar nästan alltid använda raserna labrador och schäfer. Hur länge en hund förmår att lukta efter narkotika är i mycket en träningssak. Det brukar röra sig om en halv till en timma. Därefter måste hunden vila, men efter en kort stund kan den arbeta igen. I Sverige finns tjugofem specialtränade narkotikahundar. Dessutom har polisen s k kombihundar, som behärskar hela registret från narkotikaspaning till spårning av föremål eller människor.
Narkotikakommissionen
tillsattes av regeringen 1982 under ordförandeskap av Hans Holmér. Kommissionen lämnade sitt slutbetänkande Samordnad narkotikapolitik 1984 (SOU 1984:13). (Se Narkotikapolitik i Sverige.)
Narkotikakonventioner,
de överenskommelser som reglerar den internationella kontrollen av droger och som styr de nationella lagarna om narkotika. (Se FN:s narkotikakonventioner och Narkotikapolitik i Sverige.)
Narkotikalagstiftningen,
se Lagstiftning om narkotika.
Narkotikapolitik,
beteckning för de åtgärder som stater och internationella organ vidtar för att försöka påverka människors användning av narkotika. I den allmänna debatten används termerna liberal eller permissiv narkotikapolitik för att beskriva en tillåtande politik med få restriktioner. Termerna restriktiv eller repressiv narkotikapolitik används för att beteckna motsatsen. Den internationella narkotikapolitiken styrs till stor del av FN:s narkotikakonventioner. Jämfört med andra europeiska länder har Sverige höga straffsatser för narkotikabrott och lägger ned betydande resurser både på förebyggande verksamhet, polisiär bekämpning av narkotikahandeln och behandling av missbrukare. Inom EG är spännvidden i synen på narkotikapolitiken mycket stor. I England lägger sig myndigheter i allmänhet inte i hur läkarna sköter narkomaner, och om någon läkare skriver ut heroin till missbrukare måste han själv rapportera detta till det brittiska socialdepartementet (Home Office). Läkarnas förhållningssätt dikteras av deras egna etiska regler som är väl utvecklade och ett mönster för läkaresocieteter i övriga Europa, således även för Svenska Läkaresällskapet. Sedan många år har enstaka engelska läkare skrivit ut heroin åt något hundratal patienter. I Liverpool finns t ex en försöksverksamhet med legal förskrivning av heroin och kokain till ett hundratal missbrukare. I övriga Storbritannien kan missbrukare i allmänhet inte få ut heroin på recept. I länder som Holland och Danmark har man starkt betonat vikten av en mjuk linje, genom att i praktiken skilja mellan starka (hard) och milda (soft) droger. Man betonar här också missbrukarens rätt till frivillig behandling och vårdinsatser mot narkotikans skadeverkningar (harm reduction).


NARKOTIKAPOLITIK I SVERIGE


En svensk narkotikapolitik i egentlig mening utformades i Sverige först på 1960-talet. Dessförinnan betraktades narkotikamissbruk främst som ett tämligen begränsat medicinskt problem och en ensak mellan läkare och patient. Inte desto mindre vidtog staten åtgärder mot narkotikamissbruket även i äldre tid. I 1864 års strafflag,1876 års förordning angående vård och försäljning av arsenik samt andra giftiga ämnen samt 1906 års giftstadga infördes bestämmelser om droger. I samband med att Sverige anslöt sig till 1912 års Haagkonvention om narkotikakontroll förband sig Sverige också att utfärda en särskild narkotikalagstiftning. 1923 års narkotikakungörelse straffbelade hantering av opium, morfin, heroin och vissa andra opiater samt kokain. I 1930 års narkotikakungörelse fördes kokablad, cannabis och flera opiumderivat in under speciallagstiftningen, liksom brottet olaga innehav. 1933 års narkotikakungörelse införde fängelsestraff vid försvårande omständigheter kring brotten. Här gavs också utrymme för att straffa läkare, veterinärer och tandläkare som överskred sin förskrivningsrätt. (Se vidare Lagstiftning om narkotika.) När amfetaminpreparaten introducerades under slutet av 1930-talet steg försäljningen av dessa mycket snabbt, samtidigt som fall av vanebildning och psykosliknande tillstånd rapporterades. Medicinalstyrelsen gjorde då en undersökning i syfte att fastställa antalet narkomaner i Sverige. Resultatet var att man fann ett 70-tal narkotikamissbrukare i landet.1939 infördes recepttvång för amfetaminpreparat. Efter att detta 1943 följts upp av ett cirkulär från Medicinalstyrelsen, sjönk försäljningen till hälften. 1944 jämställdes amfetaminpreparaten i narkotikalagstiftningen med narkotika. Fram till andra världskrigets slut var dock de flesta missbrukarna av centralstimulantia enstaka personer som fastnat i ett missbruk sedan de använt de populära uppiggande medel och bantningspreparat som innehöll amfetamin. Åren 1946-47 uppstod en för Sverige ny typ av missbruk, som var gängbaserat med viss ideologisk och kulturell överbyggnad. I det litterära sällskapet Metamorfos samlades en blandning av utslagna och intellektuella. Här fanns också några personer med betydande kunskaper i farmakologi och med ett starkt intresse för narkotika. Det var i denna grupp som man övergick från att ta tabletter genom munnen till att lösa upp och injicera dem i blodet. Tidigare hade visserligen enstaka opiatmissbrukare injicerat morfin, men nu spred sig injiceringen av centralstimulantia mycket snabbt från gruppen kring Metamorfos till en större grupp av utslagna och kriminella. Det intravenösa missbruket av centralstimulantia hade 1954 nått en sådan omfattning att det uppmärksammades i den allmänna debatten. Riksdagsmannen Einar Rimmerfors (fp) ställde en enkel fråga till justitieministern, där han ville ha besked om vilka åtgärder som övervägdes för att komma tillrätta med narkotikaproblemet. Svaret blev att Medicinalstyrelsens undersökningar inte tydde på något anmärkningsvärt. Inte heller Stockholmspolisen ansåg att missbruket fått en sådan omfattning att någon allvarlig fara förelåg. Samma år kallade Medicinalstyrelsen till en konferens där även Skolöverstyrelsen och Socialstyrelsen deltog. Man redovisade bl a en undersökning av eleverna på ungdomsvårdsskolorna, där vissa elever skaffat amfetaminpreparat genom att systematiskt uppsöka flera läkare men även genom receptförfalskningar och apoteksinbrott. Medicinalstyrelsen gjorde också en utredning om hur många med diagnosen narkomani som vårdats på landets mentalsjukhus. Man kom fram till att det rörde sig om 146 personer under 1954, men lugnades av uppgiften att det endast i 23 procent av fallen rörde sig om missbruk av centralstimulantia. I merparten av fallen var det fråga om traditionell morfinism bland sjukvårdspersonal. Vid denna tid hade missbrukarna av centralstimulantia endast i liten omfattning kommit i kontakt med sjukvården. 1955 gjorde Stockholms barnavårdsnämnd en undersökning av ungdomar med läkemedelsmissbruk. Man fann 17 personer som betecknades som narkomaner. 1958 reagerade polis och åklagare, då det blev en mycket markant ökning av apoteksinbrotten. Efter ett inbrott på apoteket Storken i Stockholm sommaren 1958, där det stals stora mängder narkotika, beslöt statsåklagaren i Stockholm att en särskild åklagare skulle handlägga samtliga brott som hade samband med narkotika. 1959 fördes amfetaminpreparaten upp på den svenska narkotikaförteckningen. 1960 beslöt riksdagen om en ny varusmugglingslag, där det bland annat blev möjligt att tillämpa häktning vid olovlig införsel av narkotika i Sverige. 1962 kom en ny narkotikaförordning. 1964 inleddes en intensiv diskussion i tidningar, radio och TV. Flera debattörer angrep polisens syn på narkotikafrågan och ansåg att missbrukarna var sjuka och behövde hjälp och vård snarare än straff. Vissa debattörer stödde i stället Medicinalstyrelsens försöksverksamhet med s k legal förskrivning. Sedan slutet på 1950-talet hade flera läkare skrivit ut relativt stora mängder amfetaminpreparat till missbrukare, eftersom de ansåg att det var bättre att dessa fick sina missbruksmedel på läkarrecept än att de tvingades in i kriminalitet. Tanken var att de genom en regelbunden kontakt med läkaren så småningom skulle motiveras att upphöra med sitt missbruk. Denna praxis ansågs ligga inom ramen för läkarnas förskrivningsrätt och prövades i efterhand av Medicinalstyrelsen. I samband med att narkotikaproblemet uppmärksammades alltmer började åklagare väcka åtal i sådana fall där förskrivningen uppenbarligen stred mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Medicinalstyrelsen inledde därför en försöksverksamhet där man lät vissa läkare förskriva relativt stora mängder narkotika till missbrukare. Verksamheten stoppades dock efter några uppmärksammade dödsfall. 1965 bildades Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL. Organisationen betonade att narkotikamissbrukarna i första hand behövde vård, hjälp och solidariskt stöd. Man organiserade öppenvårdsmottagning och länkverksamhet och stod i stark opposition till åklagare och polis. Samma år gjorde TV en rad uppmärksammade reportage om narkotikamissbrukarnas situation. Man avslöjade hur läkemedelsföretag och apotekare från utlandet deltog i handeln med centralstimulantia, och man argumenterade för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. I samband med den nya brottsbalken 1965 sänktes straffmaximum enligt narkotikaförordningen till ett års fängelse. År 1966 fördes LSD upp på den svenska narkotikaförteckningen. De tilltagande missbruksproblemen ledde till att Medicinalstyrelsen 1965 tillsatte en expertgrupp som 1966 omvandlades till den statliga utredningen Narkomanvårdskommittén. Under 1967 avlämnade Narkomanvårdskommittén två betänkanden, Kartläggning och vård (SOU 1967:25) och Kontrollsystemet (SOU 1967:41). På grundval av dessa beslöt riksdagen 1968 att införa särskilda statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av vården för narkotikamissbrukare. Samtidigt införde riksdagen en ny narkotikastrafflag, vilken bl a innehöll en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott till fyra års fängelse. Samma år lade regeringen fram ett tiopunktsprogram för att bekämpa narkotikamissbruket. Det innehöll bl a förstärkning av polis och tull, ökade vårdresurser och ökade anslag för information. Polisen fick också större möjligheter att använda telefonavlyssning vid misstanke om grova narkotikabrott. 1969 markerade riksdagen återigen narkotikaproblemets allvar genom att höja straffmaximum för grova narkotikabrott från fyra till sex års fängelse. Det infördes även en ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård som innebar ett förtydligande av möjligheterna att bereda narkotikamissbrukare vård mot deras vilja. Ett särskilt samarbetsorgan SBN (Samarbetsorganet för bekämpning av narkotikamissbruk) inrättades av regeringen med uppgift att noga följa utvecklingen, samordna myndigheternas insatser och ta initiativ till nya åtgärder. Narkomanvårdskommittén lämnade sitt slutbetänkande 1969 (SOU 1969:52-53). Där föreslogs bl a ytterligare utbyggnad av narkomanvården och ökad information. 1972 beslöt riksdagen på regeringens förslag att höja maximistraffet för grovt narkotikabrott och för grov varusmuggling beträffande narkotika till 10 års fängelse. Samma år utvidgades narkotikabegreppet kraftigt, då flertalet lugnande medel och sömnmedel fördes upp på den svenska narkotikaförteckningen. 1973 tillsatte regeringen den s k brottskommissionen med uppgift att minska brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. I sitt betänkande föreslog kommissionen ökade bidrag till vård av narkotikamissbrukare samt bidrag till försöksverksamhet med social jourverksamhet. Kommissionen föreslog också att ett centralt råd skulle bildas för att samordna samhällets insatser mot brott. Riksdagen beslöt därför att inrätta Brottsförebyggande rådet (BRÅ). En av rådets uppgifter blev att i en speciell narkotikagrupp samordna myndigheternas åtgärder på narkotikaområdet, och det tog därmed över SBN:s tidigare uppgifter. Den borgerliga regeringen tillsatte 1977 en särskild ledningsgrupp med uppgift att föreslå ytterligare insatser mot narkotikamissbruket. Samtidigt utsågs en särskild utredare att göra en kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning.1982 infördes lagen om vård av missbrukare (LVM) och lagen om vård av unga (LVU), vilket ökade möjligheterna att gripa in med tvångsåtgärder mot missbrukare. Samma år infördes den nya socialtjänstlagen. 1982 tillsatte den nytillträdda socialdemokratiska regeringen en särskild kommission med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbruket, Narkotikakommissionen. Kommissionen kom med sitt slutbetänkande 1984 (SOU 1984:13). Det resulterade i att regeringen bl a inrättade ett särskilt samordningsorgan, SAMNARK, för narkotikafrågor inom regeringskansliet. Parallellt arbetade också en grupp inom socialdepartementet med att utveckla narkomanvården. Gruppens rapport fick rubriken Offensiv narkomanvård, ett slagord som sedan kommit att prägla Sveriges officiella narkomanvårdspolitik. År 1985 gjorde uppmärksamheten kring spridningen av aids att regeringen gav extra resurser till narkomanvården. Samma år kungjordes ett nordiskt handlingsprogram mot narkotika. Narkotikastrafflagen ändrades 1985 så att också själva konsumtionen av narkotika blev straffbar. Man införde dock en undantagsregel som innebär att om det under vård och behandling uppdagas att någon brukar narkotika, tilllämpas en särskild regel om ansvarsfrihet. År 1989 tillsatte regeringen ännu en aktionsgrupp mot narkotika. De statliga bidragen till missbrukarvården och ungdomsvården höjdes 1990 till ca en miljard kronor per år, vilket bl a motiverades med missbruksutvecklingen. 1988-91 satsades ca 300 miljoner kronor på narkomanvården för att bekämpa spridningen av HIV-smitta bland missbrukarna. De många miljonerna användes bl a till att bygga upp 22 narkomanvårdsbaser i landet och till särskilda bidrag till storstäderna. En särskild grupp bestående av myndigheter och ideella organisationer, den s k Athenagruppen (aktionsgrupp för förebyggande åtgärder mot narkotika) drev också flera större antidrogkampanjer. År 1991 beslöt riksdagen att ratificera, dvs godkänna och därmed ställa sig bakom, FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. Konventionen innehåller bl a bestämmelser om skyldighet för de undertecknande länderna att kriminalisera "tvätt" av inkomster från narkotikabrottslighet, dvs kriminalisera hjälp att dölja eller omsätta vinster från illegal narkotikahandel. Avsikten är att man ska kunna ingripa och beslagta egendom och banktillgångar som uppenbarligen kommer från illegal narkotikahandel. Jämfört med andra europeiska länder för Sverige en restriktiv narkotikapolitik. Påföljderna vid narkotikabrott tillhör de strängaste i lagstiftningen för grova brott i Sverige. Ofta är straffen strängare än för mord. (Se Lagstiftning om narkotika.) Narkomanvården är också jämfört med andra länder väl utbyggd och har relativt stora resurser. Den svenska narkomanvårdspolitiken har präglats av tanken att alla missbrukare skall nås och upphöra med sitt missbruk. Sverige har därför varit restriktivare än andra länder mot undehållsbehandling med lmetadon och direkt negativt gentemot utdelning och försäljning av injektionssprutor (se lSprutbytesprogram). Den vägledande principen har varit att staten skall ge det kompromisslösa och tydliga budskapet att all ickemedicinsk användning av narkotika är oacceptabelt. Sverige har mer långtgående tvångslagar på missbruksområdet än de flesta andra länder. Flertalet västländer har valt en mjukare linje, som utgår ifrån en ideologisk föreställning om varje människas fria val. Utifrån en humanitär grundsyn har man menat att statens ingripanden mot missbrukare bör ske med öppenhet och respekt. Behandlingen har därför utformats så att den bygger på att missbrukarna erbjuds hälso- och sjukvård, fria sprutor och metadon, utan att detta alltid kopplas till direkta krav på att missbruket måste upphöra. Narkomanvårdsdebatten i Sverige har sedan slutet av 1960-talet präglats av motsättningar mellan dem som betonar missbruket som i huvudsak ett symtom på sociala missförhållanden och dem som betonar att narkotikan i sig är ett gift som på alla sätt måste bekämpas och kontrolleras (t ex FMN och RNS). Den senare gruppen hade stora framgångar under 1980-talet, med straffskärpningar, offensiv narkotikapolitik, betoning av fostran snarare än terapi i vården av unga etc. (Se Orsaker till bruk och missbruk av droger.) Under 1990-talet har landstingens och kommunernas försämrade ekonomi lett till nedskärningar av narkomanvårdsbaser och behandlingshem. Debatten om Sveriges integrering i det nya Europa har hos många väckt farhågor om att Sveriges traditionellt restriktiva politik på alkohol- och narkotikaområdet blir svår att upprätthålla. Samtidigt har frågor om individens rättigheter gentemot staten, som tidigare drivits av den politiska vänstern, övertagits av den politiska högern. Enstaka unga moderater och s k nyliberaler inom främst student- och ungdomsförbund anknyter till internationell debatt, ifrågasätter den restriktiva narkotikapolitiken och förordar llegalisering av narkotika. Deras huvudsakliga motivering är att den nuvarande politiken inskränker individens frihet och att kontrollen är dyrbar och ineffektiv.


Narkotikapolisföreningen,
se Svenska Narkotikapolisföreningen.
Narkotisera,
bedöva, berusa med narkotika.
Nasal administrering,
tillförsel genom näsan, exempelvis sniffning av thinner eller snusning av kokain.
Natema,
se Yage.
National Institute on Drug Abuse,
se NIDA.
Nausea,
illamående.
Navane,
varunamn för tiotixen.
Nebb,
slanguttryck för nembutal.
Nebbies,
slanguttryck för barbiturater.
Nederwiet,
hasch odlad i Holland.
Nedsatt leverfunktion,
se Levervärden, Hepatit, Biologiska markörer.
Nedåttjack,
slanguttryck för narkotika med dämpande, aktivitetssänkande eller sövande effekt, t ex opiater och sömnmedel.
Nembutal,
varunamn för pentobarbital, avregistrerat 1980. Det är ett kortverkande barbitursyrepreparat som förr användes för narkos. Preparatet fanns på 1960-talet som sömnmedel och såldes då som pulver inneslutet i kapslar. I missbrukarkretsar kallades Nembutal för Nebb och injicerades för att ge sömn.
Nemish, nemmies,
slanguttryck för barbiturater.
Neppe,
slanguttryck för hasch från Nepal, i allmänhet svart.
Nervceller.
Av hjärnans ca 100 miljarder celler utgör hjärncellerna 10 procent. De kännetecknas av att de har en elektrisk retbarhet och en förmåga att snabbt sprida denna elektriska impuls längs sina långa utskott. Kommunikationen mellan nervceller sker med hjälp av lsignalsubstanser.
Neulactil,
varunamn för periciazin.
Neurokemi,
läran om hjärnans kemiska uppbyggnad och funktion. Neurokemisk forskning bedrivs ofta i samarbete med farmakologisk forskning, och man arbetar då med att analysera drogers koncentration och funktion.
Neurol,
varunamn för valeriana avregistrerat som läkemedel i Sverige.
Neuroleptika,
medel som används för att behandla psykoser. Det mest kända varunamnet är Hibernal. Preparaten är inte vanebildande. (Se Psykofarmaka.)
Neuros,
psykoneuros, emotionell (känslomässig) störning till följd av olösta konflikter och spänningar. Det vanligaste symtomet vid neuros är ångest. (Se även Karaktärsneuros.)
Neurosedyn,
se Thaldiomid.
Neurotransmittorer,
se Signalsubstanser.
NFN,
Nordiska Farmakopénämnden, nämnd där ledamöterna diskuterar innehållet i nordiska farmakopéer.
Nicorette,
varunamn för nikotintuggummi.
NIDA,
National Institute on Drug Abuse, central myndighet i USA för kartläggning och forskning kring narkotikamissbruk.
NIDA-Notes,
tidning utgiven av NIDA. Tidningen ger en översikt över den aktuella amerikanska narkotikasituationen och narkomanvårdsforskningen.
Niemann, Albert,
kemist, kokainets upptäckare. Han arbetade 1859 som laboratorieassistent åt professor Wöhler vid universitet i Göttingen. (Se Novaraexpeditionen.) Niemann var den förste som ur kokablad utvann den verksamma kristalliska substansen som han gav namnet kokain. Han beskrev efter experiment på sig själv kokainets lokalbedövande effekt. Två år efter sin upptäckt avled han hastigt av okänd anledning.
Nikodikodin, nikokodin, norkodein
är alla kodeinderivat, narkotikaklassade enligt förteckning III. De används inte som läkemedel i Sverige.
Nikomorfin,
C29H25N3O5, morfinderivat, smärtstillande medel härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Nikotin,
den giftiga alkaloiden i tobaksplantan, Nicotiana rustica (bondtobak) eller Nicotiana tabacum (Virginiatobak) (Solanaceae). Den kemiska formeln är C10H14N2. Hela tobaksväxten, särskilt bladen, innehåller nikotin. (Se Tobak.) Nikotinet, på latin nicotinum, har fått sitt namn efter den franske diplomaten Jean Nicot (1536-1600) som från Sydamerika införde tobaken till Frankrike. Vid rökning liksom vid snusning absorberas nikotinet snabbt i lungorna eller genom munslemhinnan. Nikotinet är en psykoaktiv drog som binds till specifika receptorer i hjärnan. Noradrenalin, som verkar stimulerande, frisätts vilket gör att välbefinnandet ökar och man känner sig bättre till mods. Nikotinet påverkar också perifera neuron (nervceller) i hjärta, blodkärl, andningsvägar och skelettmuskulatur. Med andra ord stimuleras det sympatiska nervsystemet, puls och blodtryck stiger. Tillvänjningen fungerar farmakologiskt och beteendemässigt på samma sätt som för heroin och kokain. En stor andel av dem som börjar röka blir beroende av nikotinet i tobaken och måste fortsätta att röka för att undvika abstinenssymtom. (Se även Tobak.)
Nikotinamid,
synonym till nikotinsyraamid, en substans i B-vitaminkomplexet. (Se Nikotinsyra.)
Nikotinförgiftning
kan uppkomma genom ett alltför intensivt tobaksbruk eller genom att barn av misstag äter cigaretter eller aska. Förtäring av upp till två centimeter av en normal cigarett är dock ofarligt. Snus innehåller mer finkornig tobak med hög nikotinhalt och kan därför innebära större risk för förgiftning, liksom pipolja.Förgiftningssymtom är blekhet illamående, kräkningar och hastig puls (tachykardi). Behandlingen är att snabbt framkalla kräkning och ge kol (koltabletter eller kolpulver). Eventuellt måste förgiftningen behandlas på sjukhus.
Nikotinsyra
eller niacin, en typ av B-vitamin som används för att behandla bristsjukdomen pellagra. Vitaminet kallas därför också vitamin pp (pellagra preventive) och finns i naturjäst. Nikotinsyran har en kraftigt vidgande effekt på perifera blodkärl och kan användas för att behandla köldskador. Vid avgiftning från alla former av mer avancerat alkohol- eller narkotikamissbruk bör hela B-vitaminkomplexet tillföras, således även nikotinsyra, då patienterna ofta lider av vitaminbrist.
Nikotintuggummi,
tuggummi som innehåller rent nikotin, hjälper mot nikotinabstinens och kan vara ett hjälpmedel för den som vill sluta röka. Varunamn är Nicorette. Nikotintuggummits effekter kommer ganska snabbt, och varje tuggummi ger effekt under ca 30 minuter. De flesta snusare eller rökare, som försöker sluta använda tobak, klarar sig på 5-12 Nicorette à 2 milligram per dag. Det är främst starkt nikotinberoende patienter som har nytta av nikotintuggummi under några månader. (Se även Tobak.)
Nimby, nimbies,
slanguttryck för barbiturater.
Nimetazepam
C16H13N3O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1963 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Nitrazepam,
C15H11N3O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Apodorm (tabletter), Mogadon (tabletter), Nitrazepam (tabletter).
Nitrous,
slanguttryck för lustgas.
Njutningsmedel.
Med denna term brukar man avse legala njutningsmedel som alkohol, tobak och kaffe.
NMDA-receptor,
en mottagarmolekyl, s k receptor, i hjärnan som normalt aktiveras av signalsubstansen glutaminsyra. Den har betydelse för bl a inlärning. PCP är en drog som specifikt hämmar denna receptor. NMDA-receptorn är även mycket känslig för alkohol.
NMN,
Norden Mot Narkotika, samarbetsorganisation mellan de nordiska föräldraföreningarna mot narkotika. (Se Föräldraföreningen mot narkotika.)
Noble princess of the waters,
slanguttryck för psilocybin.
Noja,
slanguttryck för paranoia.
Noludar,
varunamn för metyprylon, avregistrerat som läkemedel i Sverige.
Noracymetadyl,
C22H29NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Noradrenalin,
C8H11NO3, signalsubstans som bl a förmedlar stress och vakenhet. Centralstimulerande droger som amfetamin och kokain ökar utsöndringen av noradrenalin.
Nordazepam,
C15H11ClN2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, huvudmetabolit av diazepam. Nordazepam är narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor,
de nordiska regeringarnas samarbetsorgan för informationsutbyte i narkotikafrågor, bildat 1971. Sedan 1990 är detta en permanent kommitté under Nordiska ministerrådet.
Nordiska nämnden för Alkohol- och Drogforskning,
se NAD.
Norén, Lars,
(f 1944), författare, dramatiker. I hans tidiga poesi, i debutdiktsamlingen Syrener, snö (1963), Encyklopedi (1966) och Stupor (1968) stegras ett hallucinatoriskt flöde. Skildringen rör sig mellan psykedelisk extas och psykotisk avskärmning, där tidens politiska uppvaknande och engagemang blandas med den psykedeliska kulturens idéer om själslig befrielse och medvetandeutvidgning. Norén tar i efterskriften till Kung mej och andra dikter (1973) starkt avstånd från 1960-talets psykedeliska experiment och säger sig nu vara en helt annan än förr. Hans senare diktning präglas av ett nytt lugn och självintresse. Noréns dramatik, särskilt de delvis självbiografiska familjeinteriörerna i pjäserna Modet att döda (1980), Natten är dagens mor (1983) och Kaos är granne med Gud (1983), skildrar bl a spelet kring missbruk och psykisk sjukdom. Man kan här spåra en stark påverkan av Eugen O'Neill, om vars liv Norén skrivit en pjäs Och ge oss skuggorna.
Noritren,
varunamn för nortriptylin, ett depressionslösande medel.
Norkodein,
C17H19NO3, narkotikaklassat enligt förteckning III. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Norlevorfanol,
C16H21NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Normetadon,
C20H25NO, metadonmetabolit, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
NORML,
National Organisation for Marijuana Law Reform, påtryckarorganisation verksam främst i USA som arbetar för att avkriminalisera och legalisera användning av cannabis.
Normorfin,
C16H17NO3, morfinmetabolit, narkotikaklassat enligt förteckning II.
NORNA,
stiftelse bildad 1987 för att bedriva verksamhet för missbrukare med HIV och aids. Norna drev ett behandlingshem för aidssjuka narkomaner, vilket lades ned 1992.
Norpipanon,
C23H29NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Nortriptylin,
antidepressivt medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Noritren (tabletter) och Sensaval (tabletter).
Nose, nose candy, nose powder,
slanguttryck för kokain.
Novaraexpeditionen,
forskningsresa 1857-1859 till bl a Sydamerika med den österrikiska fregatten Novara under ledning av Carl von Scherzer. Expeditionen förde med sig 15 kg kokablad till professor Wöhler vid universitet i Göttingen. Wöhlers assistent Albert Niemann utvann ur bladen en kristallisk organisk bas som han gav namnet kokain.
Novokain,
lokalbedövningsmedel som har syntetiserats med utgångspunkt från kokainets molekyl.
Nozinan,
varunamn för levomepromazin, ett neuroleptikum. (Se Psykofarmaka.)
Nuggets,
slanguttryck för amfetamin.
Nwapa, Alban,
se Dr Alban.
Nynasare,
slanguttryck för någon som nyligen blivit narkotikamissbrukare.
Nystagmus,
abnorma ögonrörelser.
Nyswander,
Marie amerikansk läkare och fängelsepsykiater, en av dem som utformade underhållsbehandling med metadon för narkotikamissbrukare. Metoden kallas underhållsbehandling ad modum Dole-Nyswander efter henne och hennes make, en annan av metodens upptäckare, biokemisten Vincent Dole. (Se Metadon, metadonbehandling, metadonunderhållsbehandling.)
Nämndemansgården,
behandlingshem i Skåne för alkoholister och drogmissbrukare. (Se Minnesotamodellen.)
Näsbensupplösning.
Vid långvarig sniffning och snusning av kokain kan näsbenets vägg perforeras, då det sker en uppluckring av broskväggen mellan näsborrarna. Talet och sången blir visslande.


[ O ]


O, op,
slanguttryck för opium.
Objektförskjutning
innebär att föremålet, objektet, för en känsla byts ut mot ett annat. I en konflikt kan en "farlig" motståndare bytas ut mot en mindre farlig. (Jämför användningen av s k noaord i stället för "farliga" tabuord, t ex gråben för varg.) Vidare kan rädslan för egna aggressiva eller sexuella impulser överföras till neutrala situationer eller objekt i omgivningen, för att därigenom bindas och kontrolleras. Olika slag av fobier (rädslan för slutna rum, öppna platser, duvor, spindlar etc) kan ofta vara slutstadiet i en sådan process. (Se Försvarsmekanismer.)
Objektrelationer,
psykoanalytisk term för förhållandet (interaktionen) mellan en individ och omvärlden. Enligt den psykoanalytiska utvecklingsläran växer det hos ett barn mellan ett halvt och tre år fram en egen identitet, som barnet förmår skilja från föräldrarnas (separations-individuationsfasen). Barnet utvecklar då ett självständigt förhållande eller förhållningssätt, först till föräldrarna och sedan till andra människor och omvärlden. Det får objektrelationer. Störningar i individuationsfasen skapar jagsvaga personligheter, ofta kallade borderlinepersonligheter, eftersom gränsen till psykos lätt överskrids vid påfrestningar eller vid missbruk av alkohol och narkotika. Den terapeut som behandlar narkotikamissbrukare måste ta stor hänsyn till deras ofta reducerade förmåga till trygga objektrelationer.
Obstipation,
förstoppning, vanligt symtom vid missbruk av opium.
Odling,
här i betydelsen odling av sådana grödor ur vilka man kan utvinna narkotika, t ex opium-, cannabis- och kokaodlingar. Denna odling sker framför allt i vad FN:s narkotikakommission kallar producentländer. (Se under de olika preparatnamnen.) I allmänhet är det miljoner fattiga småbönder som med knapp nöd förmår försörja sig och sin familj på de illegala odlingarna. Vinsten tas om hand av uppköparna, langarna och smugglarna. Eftersom producentländerna ofta också är utvecklingsländer, karakteriseras deras produktion av brist på alternativ. FN:s narkotikafond (UNFDAC, som bildades 1971) har därför sedan många år försökt driva olika projekt med ersättningsodlingar och landsbygdsutveckling, t ex bland opiumodlare i Sydostasien och kokaodlare i Latinamerika. (Se FN:s narkotikaorgan.) Enligt svensk lag är det förbjudet att odla opium och cannabis. Detta förbud efterlevs emellertid inte alltid, och då och då måste polisen bränna ned undangömda haschodlingar i skogen. I Skåne stjäls varje år i augusti opiumkapslar från prydnadsväxten vallmo på kolonilotter. Det går nämligen att göra ett svagt opiumextrakt av dem, som sedan dricks eller injiceras.
Oil,
slanguttryck för hascholja.
Olaglig hantering av droger,
se Gatulangning, Handel med narkotika, Lagstiftning om narkotika, Narkotikapolitik och Narkotikapolitik i Sverige.
Oliguri,
abnormt liten urinproduktion, förekommer vid chock eller överdos av narkotika.
Olja,
slanguttryck för hascholja.
Olust,
vanligt symtom under avgiftning. Störningar i hjärnans lust- olustbalans är vanligt vid missbruk. (Se Belöningscentrum.)
Omnipotent,
allbehärskande, i stånd till allt. Centralstimulerande droger som kokain och amfetamin ger under själva berusningen en förhöjning av självkänslan, som kan stegras till känslor av omnipotens. (Se Psykodynamiska aspekter på drogmissbruk.)
One, (The One),
slanguttryck för hascholja.
One-hit grass,
slanguttryck för DMT.
O'Neill, Eugene,
(1888-1963) amerikansk dramatiker. Hans pjäs Lång dagsfärd mot natt (1957) är en delvis självbiografiskt realistisk skildring av en familjs sönderfall, där moderns morfinberoende är ett viktigt inslag.
Opiater,
preparat som är direkt härledda ur opium, t ex morfin och heroin.
Opiatreceptorer,
hjärnans egna mottagare dels för det kroppsegna endorfinet, dels för morfin tillfört utifrån. (Se Opium, morfinpreparat (opiater)...)
Opio do pobre,
"opium för fattiga", spanskt slanguttryck för hasch eller marijuana.
Opioider,
beteckning för preparat med morfinliknande egenskaper, t ex endorfiner och syntetiska peptidanaloger. (Se Opium, morfinprepatat (opiater)...)
Opipramol,
svagt ångestdämpande och lugnande medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Ensidon (tabletter).


OPIUM, MORFINPREPARAT, OPIATER OCH SYNTETISKA MORFINDERIVAT, OPIOIDER SAMT MISSBRUK AV OPIUM, MORFIN, HEROIN OCH ÖVRIGA MORFINDERIVAT


Råopium är en mjölkaktig vätska (grekiskans opion, mjölksaft, vallmosaft), som odlaren utvinner från opievallmon, papaver somniferum, genom att horisontellt snitta dess frökapsel. Den vita mjölksaft som då sipprar ut stelnar på kapselväggarna till små brungula droppar. Dessa skrapas av och knådas till små bollar, som sveps in i vallmoblad och förs till en lagringsplats. Drogen har använts i tusentals år inom folkmedicinen för att lindra smärta, motverka diarré, dämpa ångest och ge sömn. Opium innehåller ett 20-tal verksamma alkaloider bl a morfin, noskapin, kodein, papaverin och thebaine. Det används huvudsakligen som råvara för framställning av morfin, heroin, kodein och andra opiumalkaloider. Opium är narkotikaklassat enligt förteckning II. Hela den smärtstillande effekten av opium beror på innehållet av morfin (10 procent). Morfin har en central roll inom sjukvården, då det kan ge en effektiv smärtlindring. Nackdelen är att morfin ger toleransökning och beroende vid okontrollerad användning. På grund av risken för toleransökning och missbruk är apotekskontrollen sträng. Heroin, diacetylmorfin, är ett särskilt snabbverkande morfin. Det ger en lustfylld kick, är ännu mer beroendeskapande än morfin och har därför blivit föremål för illegal försäljning och missbruk. Opium, morfin och morfinpreparat (opiater och syntetiska morfinpreparat, s k opioider) är alla narkotikaklassade enligt Allmänna Narkotikakonventionen (Läkemedelsverkets förteckning II, se LVS). Bland de halvsyntetiska och syntetiska morfinpreparaten märks heroin och metadon. Historik. Opiumanvändning finns dokumenterad sedan 5 000 år. Det var känt som läkemedel redan av de gamla egyptierna. Assyriska texter nämner både opiumplantan och medlet opium. Grekiska och romerska författare som Homeros, Virgilius och Ovidius skildrar opiets sömngivande effekter. Kring Kristi födelse beskrevs opium av Discorides i De Materia Medica, som i flera sekel var den ledande läkemedelsläran. I den antika medicinen och in i vår egen tid betraktades opiumpreparat som något av en universalmedicin. Enligt äldre tiders farmakopéer har det använts som lugnande och smärtstillande medel samt mot diarré, ormbett, astma, hosta, epilepsi, kolik, urinvägsbesvär och huvudvärk. Från Grekland och Mesopotamien spred sig odlingen av opium österut. Det är en vanlig missuppfattning att opiumbruket har asiatiskt ursprung men medlet blev inte känt i Kina förrän på 600-talet e Kr, och i Japan odlades opium först på 1400-talet. Opiumrökning började förekomma i Europa och Asien i början av 1500-talet. Man fann nämligen då att opium, liksom det nyupptäckta njutningsmedlet tobak, kunde rökas i pipa. På 1600-talet kom de första rapporterna om opiumhålor och opiumrökning som socialt problem i främst Kina. Det utbredda opiumproblemet i Kina under de följande århundradena är ett klassiskt exempel på samhällsskador till följd av de europeiska kolonialmakternas hänsynslösa exploatering. Eftersom européerna saknade handelsvaror som kunde attrahera kineserna förde deras skepp i stället med sig opium. Det lastades på i Indien och såldes sedan i de kinesiska hamnstäderna i utbyte mot begärliga varor som siden, te och kryddor. När de kinesiska myndigheterna protesterade mot denna omfattande narkotikaförsäljning ledde det till opiumkrigen, som Kina förlorade. Så småningom växte dock opinionen i Europa mot den orättfärdiga opiumhandeln, och den upphörde. Fram till 1800-talet användes huvudsakligen råopium eller opiumtinktur (laudanum). I början av 1800-talet fann kemister att råopium bestod av ett 20-tal olika alkaloider, och de isolerade den viktigaste av dessa, morfin. Efter uppfinningen av injektionssprutan 1856 introducerades en ny och allvarligare form av opiatmissbruk, nämligen injicering av morfin. I början av 1900-talet reglerades opiumhanteringen genom internationella avtal för att begränsa missbruket och samtidigt tillfredsställa sjukvårdens och läkemedelsindustrins behov av opium som råvara till främst morfin och kodein. Läkemedelsföretaget Bayer lanserade 1897 diacetylmorfin (heroin) som ett effektivare och icke-beroendeframkallande morfinersättningsmedel. Heroin har alltsedan dess genom sin kraftigare verkan blivit det dominerande missbruksmedlet. Idag odlas opium för den illegala marknaden främst i Gyllene Triangeln det bergiga gränsområdet mellan Burma, Thailand och Laos och i den Gyllene Halvmånen. De illegala heroinmarknaderna i USA och Västeuropa är beroende av att heroin letar sig dit från odlingarna i Bortre Asien. Dessutom finns en omfattande opiumodling i Mexiko. I det forna Sovjetunionen, OSS, finns också odlingar. Man vet ungefär hur mycket opium som måste odlas för att täcka sjukvårdens behov. Därför har FN satt ett tak för framställningen av opium/morfin. Grovt sett är odlingarna i världen dubbelt så stora som detta behov. Hälften av allt opium som odlas blir alltså till illegalt heroin. Botanik. Opiumvallmon (Papaver somniferum) är en ettårig växt som härstammar från Mindre Asien. Blommorna är ca 12 centimeter i diameter och kan vara antingen vita eller purpurfärgade med blå anstrykning. Plantan kan bli 0,5 -1 meter hög. Efter blomningen utvecklas grågröna fröhus vilka innehåller den vitaktiga mjölksaft som utvinns av odlarna (se ovan). Opiumhalten i olika vallmoarter varierar starkt. Opiuminnehållet i den vallmo som odlas i Europa för att få vallmofrö till franskbröd och olja har mycket lågt opiuminnehåll. Vallmofröna innehåller inga narkotiska ämnen. Kemi. Råopium består till ca 75 viktprocent av kåda, oljor, socker och proteiner, och 25 viktprocent består av ett tjugotal olika alkaloider. Den viktigaste alkaloiden i opium är morfin (C17H19NO3), ett fenantrenderivat. Morfininnehållet i opium är ca 10 procent. Den kemiska formeln för morfin bestämdes år 1902. Heroin eller diacetylmorfin framställs genom acetylering av morfin och har den kemiska formeln C21H23NO5. Farmakologi. Opium och olika morfinpreparat kan tillföras kroppen genom att de äts, dricks, tas via ändtarmen, sniffas, röks eller injiceras. Metoden att röka opium var helt dominerande i missbrukssammanhang från 1500-talet och framåt. Fortfarande förekommer rökning av opium framför allt i Asien. Råopiet röks då i speciella långa vattenkylda pipor. Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var opium löst i alkohol, s k opiumtinktur, en vanlig ingrediens i patentmediciner som apoteken tillhandahöll. Verkningsmekanismerna för opiater är komplicerade och ännu inte helt utforskade. Genom neurobiologisk forskning på molekylär nivå har man under de sista decennierna upptäckt att hjärnan producerar egna morfiner, s k endorfiner och enkefaliner. Dessa ämnen är peptider, alltså kedjor av aminosyror, och ett förstadium till dem, proenkefalinet, finns i riklig mängd i hjärnans belöningssystem. Det finns också särskilda mottagare, opiatreceptorer. Dessa kan påverkas dels av endorfinerna, dels av utifrån tillfört morfin och dess släktingar. Till detta naturens sinnrika transmittorsystem hör också motvikter (inhibitorer) mot endorfin. (Se Signalsubstanser.) Forskarna tror att de egna endorfinerna frigörs främst vid stress, då de sannolikt spelar en roll genom att hjälpa människan att uthärda smärta. När kroppen under lång tid tillförs morfinpreparat, binder sig dessa vid och blockerar endorfinreceptorerna. Belöningssystemet sätts därvid ur spel. Troligen minskar hjärnans egen endorfinproduktion. Man kan också tänka sig att hjärnans transmittorsystem, som strävar efter balans, i detta läge överproducerar motvikter, inhibitorer. Möjligen är det detta som ligger bakom den så påtagliga toleransökningen vid morfinmissbruk. (Se även Beroende av droger.) Morfin är det kraftigast verkande smärtstillande medel som vi har. Morfinet skapar också ett psykiskt välbefinnande, en eufori. Man räknar med att hela den smärtstillande effekten av opium beror på dess morfininnehåll. Alla former av smärta påverkas av morfin, även smärta från mag-/tarmkanalen. Det används akut inom medicinen mot s k stensmärtor - gallkolik, njurstenskolik - och för att hjälpa patienter igenom svårare kirurgiska ingrepp. Endast vid svåra cancersmärtor ges preparaten under längre perioder. Numera används inom sjukvården dels morfin, dels en rad olika syntetiska morfinpreparat (opioider). Medlen kan ordineras i form av tabletter eller injektioner. Standarddosen vid injicering av morfin inom sjukvården brukar vara 10 mg i en engångsdos. Effekten brukar vara störst efter en timme och sitter i under ca fyra timmar. Därefter kommer en abstinens, som når sitt maximum efter 24-28 timmar. Morfinliknande medel (morfinanaloger) som kodein (metylmorfin, C18H21NO3) framställs ur opium och används som hostdämpande medel. Kodeinet har en svag smärtstillande effekt och kan missbrukas. Effekterna av en rad syntetiska morfinderivat (opioider) liknar morfinets, men är svagare. Till dem hör dextropropoxifen, som påminner mycket om kodein och används för avgiftning vid heroinmissbruk. Till opioiderna hör också pentazocin (Fortalgesic), petidin (Petidin), ketobemidon (Ketogan), metadon (Metadon) och buprenorfin (Temgesic). Alla nu nämnda preparat används framför allt inom medicinen och där främst inom anestesiologin (narkos). Alla kan bli föremål för missbruk. Biverkningar av morfin är ganska vanliga och består mest av illamående och kräkningar. Andningen dämpas genom att morfinet direkt påverkar andningscentrum. Morfin kan även framkalla förstoppning (obstipation). Hos en del patienter kan morfinpreparaten frisätta histamin, vilket ofta ger klåda. Det karakteristiska för morfineffekten är att pupillerna blir små (mios). Toleransökning utvecklas snabbt. Morfinantagonister är medel som motverkar morfin. N-allylnormorfin (Nalorfin) och naloxon (N-allylnoroximorfin (C19H21HO4, Narcanti) har uttalade antagonistiska effekter mot morfin. De används för behandling av överdoser av morfin eller heroin. Naloxon, som är standardmedlet, utsöndras snabbt. Dosen måste därför upprepas flera gånger för att motverka den ursprungliga heroindosen. (Se Naloxon.) Heroin (diacetylmorfin) framställs ur opium och är ett särskilt snabbverkande morfin. Bland narkotikamissbrukare i Västeuropa är detta det helt dominerande morfinpreparatet. Dess verkan i kroppen är detsamma som morfinets, men heroinet har en snabbare effekt. Det krävs endast tre mg rent heroin för att åstadkomma samma effekt som 10 mg rent morfin. Heroin är mer fettlösligt än morfin. Det går därför lättare igenom blodhjärnbarriären och når omedelbart receptorerna i det centrala nervsystemet. I kroppen bryts heroinet sedan ned till morfin, som kan påvisas i urinen i upp till tre till fyra dygn efter intaget. Det går inte att genom urinprov avgöra om en person använt morfin eller heroin, eftersom resultatet i urinen blir detsamma. (Se Narkotikaanalyser i urin och blod.) I missbrukarkretsar brukar heroin antingen sniffas, rökas eller injiceras intravenöst (oftast i armvecket) eller intramuskulärt (oftast i stussens eller lårens muskulatur). En viktig egenskap hos alla morfinpreparaten är att de ger toleransökning, dvs den som tar preparaten måste med tiden använda allt större doser för att få samma effekt. Heroin- eller morfinmissbrukare kan komma upp i flera gram dagligen. Detta beror på att det centrala nervsystemet och dess endorfinsystem "vänjer sig" vid tillförseln. (Se Metadon, metadonbehandling, metadonunderhållsbehandling och Beroende av droger.) Ruset. Morfin, heroin och dess många halvsyntetiska och syntetiska släktingar ger ett snabbt insättande rus. Redan sekunderna efter intravenös injicering inträder vanligen ett mycket behagligt rus karakteriserat av dåsighet. Missbrukare beskriver det ofta som om de svävar i ett moln, behagligt omtöcknade. Sjukhuspatienter som t ex efter en operation fått morfinpreparat säger emellertid ofta att de fått koncentrationssvårigheter och blivit illamående. Vid upprepad tillförsel brukar dock lyckokänslorna (euforin) ta över. Det snabbverkande heroinet ger särskilt starka lustkänslor, och många missbrukare beskriver själva injiceringen och den snabba kicken i erotiska termer. På några sekunder ger heroinet flykt undan problem och tristess. Det stillar all smärta och tillåter missbrukarna att vistas i en värld där alla behov är mättade och all ångest försvunnen. Dessa egenskaper hos preparatet medverkar till att människor med lätthet blir beroende av det. Missbruksutveckling. Heroinmissbrukare avbryter antingen sitt missbruk efter en experimentperiod (se lMissbrukarkarriären) eller utvecklar inom loppet av något år ett fysiskt beroende med toleransökning och abstinensbesvär. De blir "hooked" - de har fastnat i ett tvång. Efter en tids missbruk blir euforin mindre uttalad. Missbrukarna fortsätter likväl att injicera heroinet, men nu för att upprätthålla ett stadium av någorlunda välbefinnande och hålla smärtor och ångest borta, helt enkelt för att undvika abstinensen. Under heroinpåverkan är missbrukarna onaturligt lugna och avslappnade. Efter bara några timmar börjar emellertid abstinensbesvären. De blir oroliga och rastlösa, och svetten bryter fram i ansiktet. Heroinmissbrukare kan inte länge tillåta sig att njuta av sin "fix", de måste ut och jaga eher pengar till nästa spruta. Detta innebär att de måste begå brott eller prostituera sig för att få pengar. Missbrukarna svänger hela tiden mellan de båda polerna påverkan - lätt abstinens. Med tiden övergår missbruket till enbart en kamp för att hålla undan abstinensen. Lyckostunderna blir färre och färre. På grund av att heroinet är så kortverkande måste missbrukarna injicera sig tre till fyra gånger per dygn. Toleransökningen gör att doserna per dygn med lätthet kan nå upp till flera gram, och det till en kostnad på den illegala marknaden av minst 1 000 kr per gram. Heroinmissbruket kan i allmänhet endast brytas genom intagning på sjukhus eller i häkte. Heroinmissbrukare som utvecklat beroende får kraftiga abstinensbesvär som varar under 10-20 dygn och liknar influensa. (Se Abstinens och Avgiftning vid narkotikamissbruk.) Kroppsliga skador. Rätt doserat i ren form ger opiater mycket få skadeverkningar. De smärtstillande effekter som eftersträvas inom sjukvården nås i allmänhet vid lägre doser än de som är aktuella i missbrukssammanhang. Det finns exempel på sjukvårdspersonal som varit morfinister i årtionden, men där man vid obduktion inte kunnat fnna några skador som kunnat härledas till morfinet. De stora riskerna för fysiska skador vid opiatmissbruk beror i huvudsak på svårigheten att på den illegala marknaden veta styrkan på de preparat man intar, och att risken för överdos därför alltid är stor. Nästan alla dödsfall på grund av överdos av heroin beror på andningsstillestånd. Heroinet verkar nämligen hämmande på andningscentrum i hjärnan. Andningen blir till en början långsam och ytlig och kan slutligen helt upphöra. En annan viktig riskfaktor är själva injiceringstekniken. Genom täta injektioner med orena sprutor har gulsot, och lHIV/aids spridit sig mycket snabbt bland heroinister. En effekt av en längre tids heroinmissbruk är att många kroppsliga symtom förblir obehandlade. Missbrukare kan undvika att behandla t ex tandvärk, inflammationer och infektioner, eftersom symtomen täcks över av heroinets kraftigt smärtstillande effekter. Ytterligare en fysisk komplikation är förstoppning på grund av att heroinet hämmar tarmens arbete. Illamående och kräkningar är andra vanliga biverkningar. Psykiska skador. Ett långvarigt missbruk av heroin eller andra morfinpreparat medför en splittring av personligheten och en vilsenhet i tillvaron. Både fysiska och psykiska smärtor och besvär förträngs men vid försök till avbrott i missbruket kommer de tillbaka. En vanlig dödsorsak är därför självmord som sammanhänger med de depressioner som är en följd av missbruket. Till detta kommer den personliga dispositionen (ärftlighet). Självmordsmetoden är oftast avsiktlig överdos. (Se även Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk och Självmord.) Sociala skador. Det är i stort sett bara sjukvårdspersonal med tillgång till medicinskåp och mycket förmögna personer (t ex enstaka rockmusiker) som under en längre tid har råd med ett pågående morfin-/heroinmissbruk utan att bli socialt utslagna. För majoriteten av heroinmissbrukarna är den enda möjligheten att få fram de belopp som krävs att prostituera sig eller övergå till kriminell verksamhet som langning, stölder, snatterier, lägenhetsinbrott, bilinbrott etc. (Se Kriminalitet och narkotikamissbruk.) Behandling. Akut löverdos av heroin behandlas med tillförsel av morfinantagonistmedel, där standardmedlet är Naloxon. Detta utsöndras snabbt och måste tillföras upprepade gånger för att motverka den ursprungliga heroindosen. Svårigheterna att bryta ett heroinmissbruk hänger samman med det fysiska beroendet och den plågsamma abstinensen, som kräver behandling. (Se Avgiftning vid narkotikamissbruk.) Det går emellertid att bryta även ett avancerat heroinmissbruk utan någ ra särskilda behandlingsåtgärder. Det klassiska exemplet på detta är att 70 procent av de amerikanska soldater som återvände från Vietnamkriget som heroinister, upphörde med sitt missbruk då de kom hem till USA och detta utan speciella hjälpinsatser. För morfinberoende bland sjukvårdspersonal är prognosen god (70 procent) om de får psykiatrisk hjälp. Däremot är prognosen dyster för gatunarkomaner som injicerar heroin. Överdödligheten är betydande. (Se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.) Metadonunderhållsbehandling i tät behandlingsstruktur har dock visat sig kunna förbättra prognosen. Förebyggande åtgärder. Allt sedan början av 1900-talet har stora ansträngningar gjorts för att kontrollera den illegala opiathanteringen. Trots detta finns det enorma mängder opiater att tillgå på den svarta marknaden. I Sverige har man försökt motverka missbruket av opiater genom att ha en strikt kontroll av läkemedelstillverkare, apotek och sjukhus för att undvika läckage och missbruk. Under 1980-talet infördes i Sydsverige en omdiskuterad men hitintills framgångsrik utdelning av rena sprutor och sprutbytesprogram för narkomaner i syfte att förhindra spridningen av HIV/aids bland intravenösa heroinmissbrukare. Metadonbehandling kan hålla kvar de före detta heroinmissbrukarna i en behandlingssituation, så att de inte efterfrågar heroin på den illegala marknaden.


Opiumkrigen,
två handelskrig i mitten av 1800-talet, då England och Frankrike tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och ge handelsprivilegier åt segrarna. Kina hade en mängd varor, bl a silke, te och porslin, som var begärliga för européerna, medan Europa inte kunde erbjuda några bytesvaror som intresserade kineserna - förutom silver. För att förbättra handelsläget började engelska köpmän och handelshus att under förra delen av 1800-talet illegalt exportera opium till Kina, som var stängt för västerlänningar. Opiet byttes mot kinesiska varor - vilket ledde till ett utbrett missbruk. Den kinesiska regeringen försökte därför 1839 sätta stopp för opiumhandeln, och mandarinen Lin Tse-hsü konfiskerade brittiska lagerbyggnader med 20 000 kistor opium. Kriget bröt ut 1840. Allt motstånd slogs brutalt ned av brittiska styrkor, och kineserna tvingades att signera Nankingtraktaten 1842. Där ålades Kina att betala skadestånd och att avträda ön Hongkong till England, som dessutom fick tillgång till fem kinesiska "fördragshamnar", bl a Kanton och Shanghai. Det andra opiumkriget utbröt 1856, sedan några kinesiska ämbetsmän bordat fartyget Arrow och halat den brittiska flaggan. Fransmännen anslöt sig snabbt, med motiveringen att kineserna dödat en fransk missionär. Kina tvingades på nytt till en förnedrande fredsuppgörelse, som ledde till att opiumimporten legaliserades. Kineserna vägrade dock att underteckna avtalen, och nya strider bröt ut. Västalliansen svarade med att invadera Peking, där det kejserliga sommarpalatset brändes. 1860 tvingades Kina att signera konventionen.
Opiumtinktur,
extrakt av opium. Äldre apoteksnamn är tinctura thebaica. Det användes förr som ingrediens i lugnande mixturer. (Se Valeriana.)
Opiumvallmo,
papaver somniferum, ettårig växt vars grågröna fröhus innehåller opium. (Se Opium, morfinpreparat (opiater)...)
Oral,
som avser eller hör samman med munnen, här i betydelsen genom munnen. Läkemedel tillförs (administreras) oralt eller per os (av latinets os, mun).
Orange mushrooms,
slanguttryck för LSD.
Oranges,
slanguttryck för dexedrintabletter, stimulerande narkotiskt preparat.
Orange sunshine,
slanguttryck för LSD.
Orange vedges,
slanguttryck för LSD.
Orap,
varunamn för pimozid, neuroleptika, inte narkotikaklassat. (Se Psykofarmaka.)


ORSAKER TILL BRUK OCH MISSBRUK AV DROGER


Det finns ingen enhetlig, allmänt accepterad förklaring till att vissa människor börjar använda droger och att en del av dem fortsätter att använda dessa och utvecklar ett beroende. Däremot finns det en mängd olika teorier, ofta kontroversiella, aldrig heltäckande. I den allmänna debatten tenderar deltagarna att renodla ett synsätt eller en teori åt gången. I Sverige har debatten ofta polariserats mellan dem som förespråkat symtomteorin, respektive inlärningsteorin. Enligt symtomteorin är missbruket orsakat av bakomliggande psykologiska och sociala problem. I inlärningsteorin betonas att drogmissbruket i princip har en egen inneboende dynamik, och att åtgärderna i första hand bör inrikta sig på att få bort den illegala narkotikan eller i varje fall minska tillgången. (Se Beroende av droger och Narkotikapolitik i Sverige.) Förklaringar till bruket av droger. För att förstå varför vissa individer hamnar i beroende och missbruk måste man förstå varför människan över huvud taget tillgriper droger. Driften att berusa sig har ibland beskrivits som en mänsklighetens färde drift, lika svår att stoppa som hunger, törst och sexualitet. Denna "berusningsdrift" kan möjligen förknippas med behovet att söka påverka medvetandet, något som tycks vara universellt och medfött. Redan små barn experimenterar i sina lekar med att snurra, gunga, slå kullerbyttor och framför allt att hyperventilera, dvs andas snabbt och djupt intill gränsen för syrebrist och svimning. Det ger dem nya, oväntade sensationer, och de fortsätter med sina lekar trots att dessa ger dem obehagliga biverkningar, svindel och illamående. Även de vuxna ägnar sig åt liknande "lekar". De kan exempelvis gå upp i musik, dansa, delta i religiösa ritualer, meditera, fasta och därigenom uppnå tillstånd som ligger nära en trance. Drogerna har en liknande förmåga att snabbt och ibland kraftigt förändra medvetandet. Nästan alla människor använder droger i någon form för stimulans och avkoppling. Vanligast i den västerländska kulturen är koffein, nikotin och alkohol. Bruket av droger följer ofta ett socialt mönster och sker i vissa bestämda syften. Några av dessa syften skulle kunna vara de som nedan anges - utan rangordning. För att utöva sin religion. Droger är ofia integrerade i utövningen av en religion. Berusningen underlättar eller förstärker den religiösa extasen och gör det lättare att få kontakt med gudarna. Detta fenomen finns inte bara i de religioner där t ex hallucinogener traditionellt använts, som i olika indiankulturer, utan också i andra. (Se Religion och droger.) För att underlätta det sociala umgänget. Såväl alkohol som koffein och nikotin intas ofta på ett rituellt sätt och ingår i sociala mönster. Inramningen av droger stärker gemenskapen, t ex välkomstdrinken och tackskålen, kaffekalaset med sju sorters kakor eller cigarren efter maten. Det anses också tillåtet att någon under lätt berusning bär sig oväntat eller lustigt åt (ett s k parentesbeteende). För att bli accepterad i en gemenskap, att få tillhöra en viss grupp människor som man trivs med. För att revoltera. Särskilt under tonårstiden har många ett starkt behov av att hävda sig själva och opponera. Genom att använda otillåtna droger markerar de att de inte delar det etablerade samhällets, särskilt inte föräldrarnas, värderingar. För att förstärka sinnesintryck, t ex uppleva musik på ett annorlunda och starkare sätt. För attförstärka sexuell njutning och prestation. En lätt berusning kan motverka hämningar och blyghet. Vissa droger stimulerar också initialt den sexuella förmågan och/eller ökar njutningen. För attfå en tydligare identitet. I synnerhet kan en ung människa vara osäker på "vem hon är". Drogbruket kan ge en tydlig identitet, en knarkaridentitet. Andra kan visserligen tycka att detta är något negativt, men missbrukarna själva finner att det är bättre att vara en knarkare än att vara ingenting alls eller "en absolut nolla". För att upptäcka sitt inre. Under hippietiden var upptäcktsresan i det inre en av förevändningarna för att experimentera med meskalin och LSD. Förespråkarna menade att de hallucinogena drogerna kunde vidga medvetandet, att dessa kunde hjälpa dem att utforska sina inre rymder. Man behövde inte längre resa i den yttre geografn för att uppleva nya spännande världar. För att undvika sorg och smärta. Vissa droger, särskilt alkohol och opium och beredningar därav, har i tusentals år använts för att stilla sorg och fysisk smärta. Även om det i vissa fall går att tillgripa t ex hypnos, är dock grunden för all modern smärtlindring - drogerna. Dagens medicin är mera utvecklad och komplicerad än äldre tiders, och behovet av olika smärtstillande medel är därför nästan obegränsat. Avancerad hjärt-kärlkirurgi är t ex otänkbar utan kontinuerlig morfinbehandling av sårsmärtor. (Se även Kokain.) För att ge narkos i samband med en operation. För att ge sömn åt den sömnlöse. Olika förklaringsmodeller när det gäller missbruk. Ett allmänt bruk medför alltid risk för uppkomst av missbruk. Orsakerna till detta är många. Det kan röra sig om individuell sårbarhet och känslighet. Det kan också ha sin grund i de stora sociala och politiska förändringar som ägt rum under de senaste femtio åren. Det finns en uppsjö av förklaringsmodeller, allt från genetiska, biologiska, medicinska-psykiatriska, socialmedicinska, psykologiska, sociologiska, marknadsekonomiska, jordbruksekonomiska och politiska samt religiöst orienterade förklaringsmodeller. Översiktligt redovisas här endast några av de modeller som används för att belysa orsakerna till missbruk. Bakom många av teorierna fnns ett visst faktaunderlag. Detta underlag har dock ofta kombinerats med lösliga hypoteser på ett sådant sätt att det inte är helt lätt att urskilja vad som är det ena eller det andra. Genetiska förklaringsmodeller: Genom omfattande adoptions- och tvillingstudier har forskare funnit att genetiska faktorer kan ha betydelse för uppkomsten av alkoholism. Har man en förälder som är alkoholist löper man en viss förhöjd risk att själv bli alkoholist eller drogberoende, även om man växer upp i en helt annan och "nykter" miljö. Men omvänt - har man biologiska föräldrar med en nykter livsstil, löper man något mindre risk att bli alkoholist även om man växer upp hos alkoholiserade fosterföräldrar. Motsvarande studier som försöker förklara varför vissa individer blir narkomaner finns inte. Det har dock kunnat påvisas att det bland nära släktingar till narkotikamissbrukare finns en statistiskt säkerställd högre frekvens av affektiva störningar (depressioner, manier) än vad som förekommer normalt i befolkningen. Biologiska och medicinska psykiatriska förklaringsmodeller: Underskottsteorin. Enligt denna skulle missbrukaren ha en medfödd eller förvärvad brist på vissa ämnen, exempelvis sådana som reglerar det normala flödet av signalsubstanser i hjärnan, och skulle försöka kompensera detta genom tillförsel av narkotika. Så skulle exempelvis en brist på naturliga endorfiner i hjärnan kunna vara orsaken till att heroinister blir så starkt beroende av just heroin. Kemiska minnesteorin eller präglingsteorin. Redan i samband med förlossningen tillförs individen olika droger (lustgas och liknande) som förknippas med lust och olust. När samma person senare i livet exponeras för liknande eller besläktade droger skulle präglingen göra att han lättare går in i ett missbruk. Driftsteorin. Droger orsakar kortslutning i människans normala lust-olustsystem. Endast den starkare, på kemisk väg framkallade lusten kan då ge tillfredsställelse. Därigenom uppstår en artificiellt framkallad drift, starkare än sexualdriften. Efter en tid får missbruket sin egen inneboende dynamik. Självmedicineringsteorin. Här rör det sig om mer än en teori. Det finns nämligen i många fall rent medicinska förklaringar till ett missbruk. Inom psykiatrin talar man om ett symtomatiskt missbruk, dvs ett missbruk som utgör symtom på en underliggande sjukdom. En tonåring kan t ex söka bota sin depression med hjälp av stimulantia. Schizofrena som upplever en stor tomhet och apati kan tillgripa droger. Den som har kroniska svåra smärtor kan börja att till övermått använda smärtlindrande narkotiska preparat osv. Socialmedicinskt orienterade förklaringsmodeller: Enligt epidemiteorin sprids missbruk genom en form av psykosocial kontaktsmitta. I tonåren, när debuten ofta sker, utövar kamraterna ett starkt tryck på varandra genom mönsterbildning, övertalning och mobbning. Den som inte vill pröva narkotika kanske straffas med misstroende och uteslutning ur kamratgruppen. Om man prövar hasch eller inte beror i de flesta fall på var man råkar bo och vilket gäng man tillhör under sina tonår. Varje ny missbrukare lärs upp av en redan etablerad. Det är, menar anhängare av denna teori, lämpligt att studera narkotikafenomen efter den klassiska modellen för spridning av smittosamma sjukdomar. Det finns en regelbundenhet i epidemins förlopp, fördubblingstider osv. Motåtgärderna bör därför utformas efter de epidemiologiska principerna: isolera smittbärarna, om så behövs med tvång, och undervisa befolkningen. (Se Nils Bejerot.) Psykologiskt orienterade förklaringsmodeller: Inlärningspsykologiska teorier. Inlärningspedagogiska studier visar att det är lätt att skaffa sig skadliga vanor just i tonåren. Drog föder drog. Haschrökarna rekryteras oftast bland dem som i mycket unga år har börjat röka tobak och dricka alkohol. Drogens positiva effekter i inledningsskedet ger en positiv förstärkning, vilket underlättar inlärandet av nya vanor. Abstinensens fasor ger i sin tur en negativ förstärkning av narkotikabehovet genom att missbrukaren drivs att återigen ta till drogen för att "tillfriskna". Pedagogiska och inlärningspsykologiska förklaringsmodeller ligger teoretiskt nära driftsteorin. Tonårsutvecklingsteorier. Missbruksproblemen uppstår oftast under tonåren. Droganvändningen kan vara ett normalt uttryck både för en lust att pröva det förbjudna och för godartade protestyttringar eller en sund strävan eher att separera från familjen. Det kan emellertid också vara ett sätt att meddela föräldrar och andra vuxna att allt inte står rätt till. Forskare som gått till- baka i förhistorien hos en grupp vuxna etablerade narkomaner har funnit att 50 procent av dessa redan före tioårsåldern led av barnneurotiska symtom, ängslan, depressioner och anpassningsproblem. Familjära och individualpsykologiska teorier. Forskningen har i flera studier visat att av samtliga injektionsnarkomaner har 33 procent nära släktingar med missbruk av alkohol eller psykofarmaka.18 procent har psykiska sjukdomar i familjen. Ofta är strukturen i missbrukarnas familjer av en speciell karaktär. Missbrukaren kan t ex vara det svarta fåret - åskledaren för all aggressivitet i familjen - eller också kan de olika familjemedlemmarna runt missbrukaren vara låsta av skuldkänslor och förnekelser. Emellanåt har det utvecklats ett så kvävande mönster i den egna familjen, att missbrukaren inte förmår bryta sig loss vare sig ur familjen eller ur missbruket. Det händer att föräldrar har fastnat i sina överbeskyddande eller fördömande positioner. (Se lPsykodynamiska aspekter på drogmissbruk.) Personlighetsteorier. Dessa teorier spelar en stor roll när det gäller att försöka förklara uppkomsten av missbruk, inte minst för att kunna erbjuda terapi. Bland de främsta personlighetsmässiga orsakerna nämnes tidiga narcissistiska störningar. (Se Personlighetsstörningar vid narkotikamissbruk.) Sociologiskt orienterade förklaringsmodeller: Urbaniseringsteorin. Koncentrationen av befolkningen till storstäder ökar sedan flera decennier. Därigenom ökar även påfrestningarna på familjerna, och banden till de normgivande inom den äldre generationen brister lätt. Barnen träffar visserligen under sin uppväxt många vuxna, men dessa har ofta olika uppfostringsideal, eftersom omhändertagandet av barn blivit allt mer specialiserat. Det har dessutom blivit svårare för barnen att överblicka det komplicerade samhället och att bygga upp en stark identitet med goda normer. När de kommer upp i tonåren möts de av en kommersialiserad tonårskultur som väcker förhoppningar om en gyllene framtid. I verkligheten väntar kanske arbetslöshet och tristess. Det är i denna situation som drogerna kommer in i bilden. Så har alltså utvecklingen ersatt den gamla bygemenskapens trygghet med gängbrottsligheten och narkotikamissbruket i storstädernas förortsområden. Utstötningsteorin. Flera forskare har försökt beskriva missbruket som en form av avvikande beteende. Den mest kände är amerikanen Howard S Becker. Centrala begrepp i hans förklaringsmodell är normbrott, stämpling (stigmatisering), avvikarkarriär och narkomanidentitet eller kriminell identitet. Enligt Becker blir man inte missbrukare för att man har vissa egenskaper, utan för att omgivningen stämplar en som missbrukare. Awikarrollen underhålls och förstärks alltså genom samverkan mellan individen och omgivningen. Ungdomskulturen och drogerna. Sedan 1960-talet har klyftan mellan barndom och vuxenvärld vidgats, och en hårt kommersialiserad särskild ungdomskultur har växt fram. Mediaindustrin har skickligt utnyttjat tonåringarnas behov av att tillhöra en grupp. Olika livsstilar saluförs, där klädmoden, musik och droger är integrerade. Ungdomarnas ursprungligen naturligt rebelliska livsyttringar har snabbt kommersialiserats och fått en vidare spridning, t ex genom musikformer som beat, hippie, reggae, punk, rap och rave. Tidningar, filmbolag, radio- och TV-företag samt musikindustri har därigenom - av ren aningslöshet, hårda kommersiella intressen eller kall cynismblivit de främsta förmedlarna av olika drogideologier. Oskyddade tonåringar, mottagliga för intryck, har vant sig vid att passivt konsumera budskapet i filmer och musik. De har därför lättare fallit offer för erbjudanden att skaffa sig även en kemisk lycka. Medikaliseringsteorin. Under 1900-talet har sjukvården övertagit stora delar av kyrkans roll (enligt Ivan Illich). De flesta människor hamnar någon gång i livet i krisartade situationer, och det finns då en risk att de tror att sjukvården kan hjälpa i alla lägen, att alla problem kan medicineras bort. Detta bidrar till att de kanske fastnar i ett beroende av läkemedel. Förevändningsteorin. Kampen mot narkotika är ett sätt för vissa maktgrupperingar att kontrollera människor med sådana åsikter och livsinställningar som makthavarna ogillar. Att narkotikamissbruket i slutet på 1960-talet definierades som ett stort samhällsproblem skulle enligt detta synsätt främst ha varit en förevändning för att komma åt den politiska radikalismen, pacifsmen, kvinnorörelsen och vissa minoritetsorganisationer. Teorin om "den godefenden". Två av Nordens ledande professorer i sociologi, Nils Christie och Kettil Bruun, gav 1985 ut debattboken Den gode fienden. Deras socialpolitiska teori, som är besläktad med förevändningsteorin, gick ut på att narkotikaproblemet i huvudsak hade uppfunnits eller i varje fall vidmakthölls av konservativa politiska krafter. Detta skulle ha gjorts för att avleda människornas uppmärksamhet från de egentliga problemen i samhället som exempelvis arbetslöshet, utslagning och maktlöshet. Det är en teori som i varje fall påminner om Karl Marx åsikt att sociala och andra reformer bara är det borgerligt-kapitalistiska samhällets försök att slå "blå dunster" i arbetarnas ögon, för att dessa inte skall se sin egen eländiga belägenhet. Enligt Christie och Bruun är narkotikan samhällets ideala fiende. Just därför att de flesta samhällsmedborgare själva inte berörs av problemet, kan de alla lätt enas i avsky för och fördömandet av narkotika. Kampen mot narkotika har blivit något som enar och legitimerar en förstärkning av kontrollapparaten, dvs polis, tull, socialvård och behandlingsinstitutioner. En ny klass av narkotikatjänstemän har därigenom uppstått: poliser, socialvårdare, narkomanvårdare. Dessa är för sin försörjning beroende av narkotikafrågan, och de fortsätter därför i allians med politikerna att ge en starkt vinklad och överdriven bild av problemet. Narkotika är dessutom ett spännande ämne för massmedierna, som gärna låter sig manipuleras och levererar sensationella reportage om narkotikans härjningar, vilka i sin tur leder till nya rop på fler poliser och mera kontroll osv. Marknadsekonomiska förklaringsmodeller: Teorin om tillgång och efterfrågan. Den främsta orsaken till drogmissbrukets snabba tillväxt och utbredning över jordklotet är att drogerna är varor med stark efterfrågan. Medborgarna i den industrialiserade delen av världen är beredda att betala höga priser för dem. Så länge efterfrågan är stor kommer det att finnas starka ekonomiska motiv för människor att odla, tillverka och sälja narkotika. Lagstiftning och polisiära insatser mot narkotikan medverkar till att priserna på den illegala marknaden är höga. I vissa av producentländerna växer det fram en svart eller grå ekonomi som omöjliggör en sund ekonomisk utveckling. En ekonom, Milton Friedman, har därför lanserat idén att droghandeln borde regleras, beskattas och integreras i den vanliga ekonomin ungefär som alkohol- och tobakshanteringen. Jordbruksekonomiskaförklaringsmodeller: Jordbruket i många fattiga länder har kollapsat på grund av primitiva metoder och brist på modern teknik. I stället har industrivärldens överskott sålts till utvecklingsländerna för dumpade priser. Därtill kommer att på världsmarknaden har priset sänkts på de fattiga ländernas jordbruksprodukter, som spannmål, kaffe och te. Detta har resulterat i att miljontals bönder och jordbruksarbetare blivit utan arbete och inkomster. Odlingen av växter för narkotikaframställning framstår för många av bönderna i dessa länder som den enda relativt säkra och trygga inkomstkällan. Dessa odlingar blir därigenom en viktig motor i narkotikahandeln. Politiska förklaringsmodeller: Kolonialiseringsteorin. Grundorsaken till narkotikamissbruket är att industriländerna brutit ned de sociala och politiska kontrollsystemen i utvecklingsländerna. I dessa länder har den lokala användningen av droger som förekommmer i naturen förbjudits och ersatts av alkohol, psykofarmaka och narkotika i ännu starkare beredningar än de traditionella. Nord-sydteorin. Narkotikahandeln är en spegelbild av den orättvisa världsordningen, där de rika industriländerna (nord) ekonomiskt förtrycker utvecklingsländerna (syd). I dessa senare är odlingen, försäljningen och smugglingen av narkotika den fattiges väg till en bättre ekonomi. Endast genom en ny ekonomisk världsordning kan grunden för narkotikahanteringen förändras. Militärpolitiska teorier. Gerillarörelser skaffar sig ofta kapital till sin verksamhet genom narkotikahandel. Detta gäller t ex Sendero Luminoso-gerillan i Peru, vilken gjort stora förtjänster på kokainhandeln. I Afghanistan har Mujahedin handlat med cannabis och heroin, och i Burma har gerillarörelser sålt opium. För att uppnå politiska och militära mål har i vissa fall västliga underrättelsetjänstemän och militärer gett stöd åt korrumperade militärer och politiker som handlat med droger. För allmänheten dolda militärpolitiska förhållanden spelar också narkotikahandlaren i händerna.


O'Shaughnessy, William Brooke,
irländsk läkare. Han tjänstgjorde på 1840-talet som professor i kemi vid Medical College of Calcutta och var dessutom kirurg vid det engelska Ostindiska Kompaniet. I Calcutta blev O'Shaughnessy intresserad av den folkliga användningen av cannabis och började experimentera på hästar, getter, kor och apor. När han fann att biverkningarna var få, övergick han till människor. Han upptäckte då att cannabispreparaten var till hjälp vid reumatism. Han fortsatte sina försök och rapporterade att cannabis även lindrade smärtor och andra symtom vid kolera, stelkramp och epilepsi. Därför tog han med sig ett större parti cannabisprodukter vid ett besök i England 1842. O'Shaughnessy överlämnade varorna till apotekaren Peter Squire som blandade ut dem till en patentmedicin som han kallade Squires extrakt. Detta blev snabbt populärt och såldes i stor skala. Det ansågs främst påskynda värkarbetet vid förlossning, men i likhet med andra patentmediciner påstods det även hjälpa mot bl a aptitlöshet, sömnsvårigheter, migrän, huvudvärk, smärtor, ofrivilliga ryckningar, hosta och menssmärtor. Dessutom skulle det kunna användas vid behandling av morfinister och alkoholister.
Osmond, Humphrey,
amerikansk läkare och en av de mest entusiastiska förespråkarna för LSD:s användning i psykiatrisk behandling på 1950-talet. Han myntade uttrycket psykedelisk för att karakterisera hallucinogena droger som LSD och meskalin, vilka "berikar medvetandet och utvidgar synfälten". Han beskrev dessa drogers effekter på följande sätt: "De ger upplevelser som ökar möjligheterna att undersöka de områden som är mest intressanta för psykiatrin och de ger människor i alla åldrar upplevelser som de anser värdefullare än någonting annat".
Ownsley,
slanguttryck för LSD.
Oxazepam,
C15H17ClN2O2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1963, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Alopam (tabletter), Oxazepam Bota (tabletter), Serepax (tabletter), Sobril (tabletter).
Oxazolam,
C18H17ClN2O2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1969, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Oximorfon,
C17H19NO4, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Oxykodon,
C18H21NO4, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
 
 


[ P ]


P,
slanguttryck för preludintabletter.
Pacinol,
varunamn för flufenazin, inte narkotikaklassat, milt lugnande preparat som kan ha god effekt vid återtrippar och "nojor" (paranoida föreställningar). Pacinol prolongation har förlängd effekt, det kan räcka med en tablett dagligen.
Pack,
slanguttryck för 1) hasch, ursprungligen för hasch odlad i Pakistan, 2) för heroin från Pakistan.
Pakier,
slanguttryck för heroinpreparat från Pakistan.
Pakistanare,
1) Slanguttryck för pipa eller haschcigarett med pakistanskt hasch. Haschkakorna har svart yta med ofta grönaktig kärna. De s k rökbitarna är dock svarta. 2) Morfintabletter tillverkade i Pakistan.
Panama,
slanguttryck för marijuana.
Panama red,
slanguttryck för rödaktig marijuana från Panama.
Panatella,
namn på hasch eller marijuana.
Pandemi,
av grekiskans pan, allt och demos, folk, en allomfattande farsot, världsomfattande epidemi. Drogmissbruk som omfattar praktiskt taget hela världen beskrivs ibland som pandemier.
Pane, Ramon,
spansk missionär, sannolikt den förste europé som mer utförligt kommenterat kokabusken och dess användning på 1490-talet.
Panik,
våldsam skräck, av grekiskans panikos, hörande till Pan - herdeguden - som kunde åstadkomma plötslig, hemlighetsfull skräck.
Panikreaktion,
ångestreaktion, "snedtändning". Ordet betecknar här en några timmar lång ångestreaktion under haschrus. Majoriteten av haschrökare erfar någon gång panikreaktioner då den haschpåverkade kan få för sig att hjärtat skall stanna i kroppen, att han skall dö eller att han är hotad eller förföljd. Haschrökare är vana vid tillståndet och brukar kunna hjälpa varandra genom småprat och lugnande försäkringar. Det är snabbt övergående, och i allmänhet brukar de som fått denna ångestreaktion inte söka psykiatrisk hjälp. Forskare har kunnat observera panikreaktioner även hos psykiskt stabila försökspersoner som experimentellt i laboratoriemiljö fått äta THC-tabletter. (Tetrahydrocannabinol är den mest aktiva av cannabinoiderna i hasch). Dessa försök visar att det är själva drogen som utlöser reaktionerna, inte förhållanden hos missbrukaren eller i dennes omgivning. Det är troligt att även andra hallucinogena preparat kan utlösa ångestreaktioner av liknande natur, även om detta inte är lika väl beskrivet i litteraturen. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.) Pannband, slanguttryck för svår huvudvärk, exempelvis efter injicering av förorenad narkotika.
Pantagruelion,
cannabis, använd som beteckning av bl a Rabelais.
Pantare,
slanguttryck för narkoman.
Panångest,
fritt flytande ångest som har en mer intensiv och samtidigt diffus karaktär än den neurotiska. Panångest är ett symtom som förekommmer vid psykiska störningar som schizofreni och borderlinetillstånd. Vid dessa sjukdomstillstånd kan den ångestdrabbade inte på vanligt sätt "filtrera" bland mängderna av inkommande sinnesimpulser så att de banala inte ges för stor vikt. Oförmågan att särskilja sinnesintrycken skapar stress och diffus ångest. (Se även Ångest.)
Papaver somniferum,
av latinets somnifer, sömnbringande. Det är det botaniska namnet på den vallmoart som opium utvinns ur.
Papaverin,
ett kramplösande medel (spasmolyticum) som ger avslappningseffekter på den glatta muskulaturen i t ex blåsa och tarm. Kemiskt är papaverin en alkaloid som utvinns ur opium men som inte har narkotiska egenskaper.
Paper acid,
slanguttryck för LSD.
Paracetamol,
vanligt febernedsättande och värkstillande medel som inte är vanebildande och inte narkotikaklassat. Varunamn är Alvedon och Curadon. Paracetamol bör inte användas i högre dos eller kontinuerligt, eftersom det då kan skada levern.
Paradise,
slanguttryck för kokain.
Paragraf 12-hem,
särskilda ungdomshem som drivs av landsting eller kommun, eller på deras uppdrag, och som efter beslut i socialnämnd "tar emot enskilda för vård, behandling, omvårdnad eller tillsyn i förening med boende". Ungdomshemmen ersätter tidigare ungdomvårdsskolor och motsvarar i flera avseenden dessa. De olika paragraf 12-hemmen (Hasselakollektiven, före detta ungdomsvårdsskolor och nyare typer av fostrarkollektiv) tar hand om ungdomar under 21 år, ofta under åratal. I regel är gästerna tvångsomhändertagna enligt Lagen om vård av unga (LVU). Hemmen har fått sitt namn efter socialtjänstlagen (SoL), som i sin tolfte paragraf stadgar under vilka förhållanden de skall användas. Socialnämnden skall, enligt denna paragraf, "sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt, får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa kräver det, vård och fostran utanför det egna hemmet." Det är regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Socialstyrelsen, som beslutar vilka hem som skall betraktas som paragraf 12-hem. Vård med stöd av LVU kan komma ifråga i två huvudfall. Det ena är när det finns påtagliga risker för att den unges hälsa eller utveckling skadas, de s k miljöfallen. Detta kan t ex gälla narkomanernas egna barn. Det andra fallet är att den unge själv utsätter sig för risker genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende, de s k beteendefallen. För att LVU skall tillämpas krävs inte att föräldrarna lämnat formellt samtycke. Det är endast i beteendefallen som det kan bli aktuellt med tvångsplacering på paragraf 12-hem. Tvångsvård av narkomaner under 21 års ålder kommer oftast till stånd på initiativ av socialtjänsten, andra myndigheter eller föräldrarna. Det åligger socialnämnden att en gång i halvåret överväga om den intagne fortfarande behöver vården på paragraf 12-hemmet. Vidare åligger det nämnderna att överväga och besluta om umgängesrätten mellan den unge och dennes föräldrar eller andra släktingar. (Se även Familjehem och Tvångsvård.)
Paragraf 34-placering.
En narkotikamissbrukare som avtjänar fängelsestraff kan enligt paragraf 34 i kriminalvårdens behandlingslag få byta ut en del av fängelsevistelsen mot placering i behandlingshem eller i familjevård, i syfte att underlätta rehabiliteringen. Det är kriminalvårdens tjänstemän som beslutar om tillstånd till paragraf 34-vistelse utanför kriminalvårdsanstalt. I utredningen inför ett sådant beslut deltar också socialtjänsten i hemorten, som får bära ett betalningsansvar. Skulle klienten missköta sig eller avbryta sin rehabilitering återförs han till fängelset. (Se även Kriminalvård och narkotikamissbruk.)
Parametoxiamfetamin,
(PMA) (1-(4-metoxifenyl)-2-metyletylamin) centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer inte på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Paranoia,
paranoiska och paranoida syndrom, paranoida psykoser, av grekiskans paranoia, förryckthet, vansinne. Den som har paranoia lider av orimliga och okorrigerbara vanföreställningar t ex om att vara utsatt för systematisk förföljelse eller förgiftningsförsök. Människor som har svårt för att acceptera verkligheten som den är och har en benägenhet att känna sig kränkta, motarbetade och sårade, har lättare än andra för att insjukna i paranoia. Paranoiska symtom är vanliga i samband med missbruk, framför allt av amfetamin, kokain och cannabis. Ofta finns det samtidigt både psykogena och toxiska orsaker till förföljelseidéerna. Missbrukare med paranoiska symtom kan ha i och för sig begripliga och delvis verklighetsrelaterade vanföreställningar. De kan uppleva sig ständigt jagade av polisbilar, efterlysta i TV eller förföljda av andra narkomaner. Detta är idéer som sprungit fram ur deras kaotiska och utsatta situation i den kriminella subkulturen och alltså inte helt utan verklighetsanknytning. Missbrukarna kan ofta ha en viss sjukdomsinsikt och glimtvis förstå att deras vanföreställningar beror på egen "noja". Deras symtom är mera flyktiga och övergående än vid de schizofrena tillstånden (se nedan). Svartsjukeparanoia kan emellanåt utlösas av drogmissbruk, särskilt av kokain och amfetamin, hos individer som är disponerade för det och i sin personlighet har en spänning mellan självhävdelse och självosäkerhet. Svartsjuka och aggressivitet mot den man älskar tycks också följa med användning av dopingpreparat. Ecstacy har beskrivits utlösa svartsjukeparanoia. Hänsyftningsparanoia består i att den paranoida - det rör sig oftast om en kvinna - tycker att både kända och okända personer i omgivningen uppträder på ett menande sätt, gör miner, talar bakom ryggen och t ex vänder sig om och tittar efter henne på gatan. Det är självosäkra, ängsliga människor som drabbas av denna form av paranoia. Nästan alltid finns en s k nyckelupplevelse bakom psykosen. Missbrukare upplever mycket ofta, särskilt under abstinensen, hänsyftningsidéer men av mer diffus och tillfällig natur än vid den ovannämnda "klassiska" sjukdomsbilden. Paranoid schizofreni är sjukdomstillstånd med förföljelseidéer som är bisarra, och som det för utanförstående är mycket svårt att förstå eller leva sig in i. De kan uttryckas i ett språk där banala företeelser laddas med ett symboliskt innehåll. Patienten ser sammanhang som inga andra ser och har ingen sjukdomsinsikt. Avancerat missbruk av amfetamin eller kokain kan resultera i mycket svåra psykoser som till förvillelse liknar paranoid schizofreni. Behandlingen av paranoida syndrom är psykiatrisk. Samtalsbehandling understöds då av en kortare tids medicinering med lämpliga neuroleptika. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)
Paraphernalia,
egentligen personliga tillhörigheter, här drogtillbehör som exempelvis hasch- och opiumpipor, särskilda cigarettpapper för cannabiscigaretter, utblandningsmedel, odlingsanvisningar, kokböcker, specialvågar, testutrustning, förpackningsmaterial etc. Särskilt i USA har det uppstått en omfattande handel med olika drogtillbehör, och i vissa delstater har man försökt förbjuda detta. Drogtillbehör säljs där i s k headshops som i allmänhet är små tobaksaffärer, i tillfälliga stånd vid t ex konserter och musikfestivaler eller via postorderföretag. (Se även High Times.)
Paraquat,
giftigt bekämpningsmedel, som en tid användes av USA för att genom besprutning från flyg skada sydamerikanska cannabis- och kokaodlingar. Besprutningen ledde till en debatt om det etiskt försvarbara i att förgifta marijuana så att missbrukare kan skadas.
Parasympatiska nervsystemet,
den del av det autonoma nervsystemet som verkar parallellt med det sympatiska nervsystemet och liksom detta inte står under viljans kontroll. Det parasympatiska nervsystemets effekter är helt motsatta det sympatiska nervsystemets och begränsas till det enskilda organet. Det sänker t ex hastigheten i hjärtats rytm, ökar mag-tarmkanalens aktivitet, drar samman urinblåsa, tarm, pupiller etc. Det parasympatiska nervsystemet dominerar vid vila, det sympatiska vid stress. (Se även Sympatikas och Sympatikusstorm.)
Parent's Resource Institute för Drug Education,
se PRIDE.
Parestesi,
av grekiskans para, bredvid och aisthesis, känsel. Ordet betecknar känselförnimmelse i huden utan yttre orsak. Parestesier är ett vanligt symtom efter missbruk av kokain. Det känns ungefär som när en tandläkarbedövning släpper. Parestesier som inte går över kan hos kroniska missbrukare vara tecken på t ex järnbrist eller vitaminbrist.
Parica,
se Epena.
Parkinsons sjukdom,
en organisk nervsjukdom med muskulär stelhet och skakningar, som uppträder hos äldre personer. Sjukdomen nämns i detta sammanhang därför att den (sällsynt) debuterat hos unga missbrukare i USA som experimenterat med "felaktigt" designade droger.
Passionsblomma,
passiflora incarnata, har inom folkmedicinen använts mot sömnlöshet. Växten luktar som cannabisplantan, och när växtdelarna torkas och röks med tobak ger den ett svagt rus som påminner om cannabisruset. Den verksamma substansen är harmin och några närbesläktade alkaloider. Eftersom dessa alkaloider är MAO-hämmare (dvs hämmar enzymet monoaminooxidas, MAO, som finns naturligt i kroppen) kan samtidigt bruk av medlet och alkohol eller vissa livsmedel påverka nedbrytningen så att giftiga substanser uppkommer. Svår huvudvärk och kräkningar som kräver sjukhusvård kan bli resultatet.
Pastilles Mariani,
Paté Mariani, patentmedicin i tablettform från slutet av 1800-talet. Tabletterna innehöll extrakt av kokablad. (Se Patentmediciner och Vin Mariani.)
Pat,
slanguttryck för marijuana.
Patentmediciner,
patenterade äldre typer av läkemedelsberedningar som bestod av socker- eller sirapslösningar, smaksatta med örter och kryddor. Den verksamma ingrediensen kunde förr vara alkohol, cannabis, morfin eller kokain. Olika kemister eller apotekare hade komponerat medicinerna och tagit patent på blandningarna. De såldes via apotek eller postorder. Vid sidan av läkemedelsindustrin växte det under 1800-talet fram en hel flora av sådana patentmediciner. De hade fantasifulla namn, och flaskorna med de läkande extrakten bar eleganta etiketter. De utlovade bot mot alla upptänkliga sjukdomar och svaghetstillstånd. Patentmedicinerna hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet, men ända fram till 1930 kunde man på svenska apotek köpa t ex Cannabis-Maltos, ett preparat som såldes som hälsodryck till frukost. Squires extrakt, som innehöll cannabis, ansågs bl a påskynda värkarbetet vid förlossningar. En annan sådan medicin var Vin Mariani, en blandning av bordeauxvin och kokabladsextrakt. Den var i slutet av 1800-talet en hälsodryck spridd i hela Europa och USA. Den kunde besegra "sjukdomar och skröpligheter och även sedeslösa vanor". Coca-Cola var ursprungligen en patentmedicin och kopierat efter Vin Mariani. Den lanserades 1886 som en intellektuell dryck och en nykterhetsdryck, garanterat utan alkohol.
Patient-FASS,
se FASS.
Patologiskt rus,
se Rus.
Patti,
slanguttryck för hasch eller marijuana.
PCP,
(fencyklidin, fenylcyldohexylpiperidin) C17H25N, ett hallucinogent preparat som syntetiserades i slutet av 1950-talet för att användas som narkosmedel inom veterinärmedicinen. Det ansågs för giftigt för människor. PCP, som är en kemiskt enkel substans och lätt att framställa illegalt, lanserades under 1970-talet som en hallucinogen drog i USA. Den såldes billigt under en rad smeknamn: angel dust, dust, crystal, cyclones, elephant eller horse tranquilizer, killer weed, superweed, mist, monkey dust, PeaCe Pill, surfer och scuffle. PCP sniffades, injicerades eller röktes. Det såldes antingen i ampuller i vätskeform eller som puder. Detta pudrades på tobak, persilja eller marijuana som formades till cigaretter. I början av 1980-talet var PCP en mycket utbredd drog i de fattiga gettona i USA:s storstäder, men det var svårt för myndigheterna att få grepp om epidemins storlek. Missbrukarna visste ofta inte själva att de råkat röka PCP. PCP-förgiftningarna kunde till förvillelse likna schizofrena psykoser (se Schizofreni) och undgick till att börja med upptäckt även inom akutsjukvården. PCP visade sig ligga bakom en del märkliga drunkningsolyckor, där offren uppenbarligen hade tappat all kontroll över sina rörelser och inte kunnat sätta sig i säkerhet. Mot slutet av 1980-talet minskade epidemin sakta i omfattning och avlöstes av crackepidemin (se Crack och Kokain). I Sverige förekom PCP-missbruk blott sporadiskt i början av 1980-talet. Här kallades preparatet ängladamm. Ett fall av PCP-psykos rapporterades i Läkartidningen. PCP påverkar dopaminsystemen i hjärnan och är även i små doser ett kraftigt nervgift. Det bryts ned snabbt, halveringstiden är två timmar. PCP-ruset karakteriseras av manisk sinnesstämning, försämrad koordinationsförmåga, stelhet i kroppen och krampanfall. Den berusade stirrar stelt framför sig (blank stare appearance) och känner ingen smärta. Eftersom den muskulära kontrollen helt försvinner, kan den berusade sjunka ihop och bli liggande utan att kunna resa sig. Ofta får denne också psykotiska symtom: förändringar i kroppsupplevelsen, tankestörningar och förföljelseidéer som kan resultera i bisarra beteenden, våldsbrott och självmordsförsök.
PeaCe Pill,
slanguttryck för PCP.
Peaches,
slanguttryck för dexedrintabletter.
Peanuts,
slanguttryck för barbiturater.
Pearls,
slanguttryck för amylnitrat.
Pearly gates,
slanguttryck för LSD och frön av Blomman för dagen.
Pearlywhites,
slanguttryck för morning-glory seeds.
Pemberton, John Styth,
apotekaren som uppfann "nykterhetsdrycken" Coca-Cola i slutet av 1800-talet. (Se Patentmediciner och Coca-Cola.)
Pemolin,
C9H8N2O2, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Pen-ts'ao kang mu,
den stora farmakopén, utgiven 1578 fKr i 52 volymer av den kinesiske botanisten Li Shih-chen. Farmakopén beskriver användning och framställning av drygt 1 000 droger, bl a opium och cannabis samt destillation av vin.
Pentazocin,
C11H27NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1952 av Sterling, narkotikaklassat enligt förteckning III. Varunamn i Sverige är Fortalgesic (injektionsvätska, tabletter, suppositorier).
Pentobarbitalnatrium,
C11H17N2NaO3, och Pentobarbital, C11H18N2O3 är lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassade enligt förteckning IV. Liksom andra barbirurater används de inte som läkemedel i Sverige.
3-Pentyl-6,6,9-trimetyl-6a,7,10,
l0a-tetrahydro-6H-dibenso [b,d] pyranol-(1), (tetrahydrocannabinoler) preparat med psykoaktiva egenskaper som har utvunnits ur cannabis, narkotikaklassade enligt förteckning I.
Pep, pep-pills,
slanguttryck för amfetamin i pulver- och tablettform.
Per,
slanguttryck för perkloretylen. (Se Sniffning.)
Perception,
iakttagelse, förnimmelse, varseblivning.
Perceptionsförändringar,
perceptionsstörningar, psykologiska och psykiatriska termer för att beskriva störningar i varseblivningen av omvärlden - ett vanligt fenomen vid missbruk av hallucinogena droger.
Percodan,
varunamn på narkotiskt smärtstillande preparat som innehåller oxicodon, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Andra varunamn är Oxikon eller Oxycon. De finns inte i FASS men i utländska farmakopéer.
Perfenazin,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Trilafon.
Periciazin,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Neulactil.
Perinatal,
(av grekiskans peri, omkring och latinets natus, född) adjektiv som avser eller hör samman med tiden närmast före, under och efter förlossningen.
Perinatal sjuklighet/dödlighet,
sjuklighet och dödlighet i samband med förlossning. Riskerna för komplikationer av denna typ är förhöjda vid narkotikamissbruk hos den gravida. (Se Graviditet och missbruk.)
Perkloretylen,
se Trikloretylen och Sniffning.
Perks,
slanguttryck för percodan.
Pernod, Henri houis,
se Absint.
Peroral,
per os, som sker genom munnen (av latinets per, genom och os, mun), i detta sammanhang om tillförsel av droger genom munnen i form av tabletter (perlingualt) eller pulver löst i vatten.
Peroralt missbruk,
missbruk, där drogen intas genom munnen.
Persedon,
varunamn för pyrityldion, avregistrerat som läkemedel i Sverige.
Persilja,
petroselinum sativum. Persiljans frön innehåller en flyktig olja som består av bl a apiol och myristicin, även kallad persiljekamfer. Apiol användes förr i olika kärleksdrycker. Även i modern tid har det använts som medel för att framkalla abort. Höga doser av persiljefrön eller deras olja kan ge hallucinationer men också epilepsiliknande kramper och allvarliga skador på njurar och lever. Detta gäller intag av koncentrerad olja ur växten. De mängder som används vid normal kryddning i matlagningssammanhang ligger dock mycket långt ifrån de doser som ger hallucinogena effekter eller skador på inre organ.


PERSONLIGHETSSTÖRNINGAR VID NARKOTIKAMISSBRUK


Narkotikamissbrukare har ofta personlighetsstörningar, men det är osäkert hur dessa har uppkommit. De kan ju ha grundlagts redan under barnaåren. För detta talar studier som visar att psykiska problem är vanliga i missbrukarnas familjer och att 50 procent av dem redan som barn varit tvungna att söka hjälp för neurotiska symtom. ti andra sidan vet man att många års missbruk skadar personligheten och medför splittring och regression (dvs återvändande till tidigare stadier i personlighetsutvecklingen). Under 1950- och 60-talen försökte man fånga in missbrukarnas personlighet med beskrivande (deskriptiva) metoder. Man talade t ex om att de hade en "inadekvat eller infantil personlighet" och fäste sig också vid deras stora benägenhet att reagera med ångest och depressioner. Isidor Chein och hans medarbetare konstaterade 1964 i den klassiska boken The Road to Heroin att 25 procent av de manliga heroinisterna i deras studie var gränspsykotiska (se Borderline) och att ytterligare 55 procent hade narcissistiska störningar. Numera ifrågasätts visserligen Cheins siffror, men han tycks ändå ha fångat något väsentligt i heroinmissbrukarens personlighet då han beskriver denne som en vek, ängslig och modersbunden ung man som "under en fasad av skämt, ironi och styrka" lyckas dölja sin dåliga självkänsla och sin svaghet. Då olika personlighetsfaktorer hos missbrukarna skall beskrivas i dag, används en hel flora av psykologiska testmetoder och frågeinventorier. Det mest använda, MMPI, omfattar 550 frågor som rör personligheten. Dessutom bedrivs psykiatrisk diagnostik med hjälp av det internationellt använda klassifikationssystemet DSM-III. Stora grupper av framför allt opiatmissbrukare har undersökts i kliniska studier både i USA (B J Rounsaville, T R Kosten och H D Kleber) och i Sverige (Z Cesarec, M Fridell). I stort sett råder det överensstämmelse mellan de vetenskapliga fynden i olika länder. Man har t ex kunnat visa att narkotikamissbrukare i allmänhet inte är hjärnskadade. Undantaget är om de råkat ut för olycksfall eller överdoser med långvarig medvetslöshet efteråt. Forskarna har inte heller kunnat finna att särskilda personlighetstyper skulle föredra den ena eller andra drogen, t ex heroin framför amfetamin. Personlighetsförändringar finns i ungefär lika stor utsträckning hos kvinnor och män. Missbrukare lider inte av schizofreni i större utsträckning än den övriga befolkningen, dvs i 1,5 procent av fallen. I fråga om intelligensnivå har det visat sig att narkotikamissbrukare praktiskt taget alltid är normalbegåvade eller mer än normalbegåvade. Det som skiljer missbrukare som behandlas inom narkomanvården från andra undersökta grupper av patienter - t ex psykiskt störda eller alkoholister - är att narkomanerna ofta har antisociala personlighetsdrag och ofta samtidigt känslomässiga (affektiva) störningar. Det är dock något osäkert hur vanliga dessa personlighetsstörningar är. Klassifikationssystemet DSM-III har mycket vida kriterier och skiljer t ex inte mellan primära antisociala personlighetsdrag (t ex om man började snatta som barn) och sekundära (om man stjäl för att man är abstinent och måste ha pengar till heroin). Med utgångspunkt från dessa vida kriterier bedömer amerikanska forskare som B J Rounsaville att 54 procent av opiatmissbrukarna har antisociala personlighetsdrag. Siffran blir emellertid en annan om man tillämpar ett annat diagnostiskt instrument, RDC (Research Diagnostic Criteria) och skiljer bort den sekundära kriminaliteten. Då sjunker procenttalet för de antisociala personlighetsdragen till 28. Enligt vissa undersökningar har 4 procent av fallen gränspsykotiska tillstånd (borderlinetillstånd), i andra undersökningar 12 procent. Cirka 30 procent har benägenhet för depressioner och ångesttillstånd, s k affektiva syndrom. Undersökningar med projektiva psykologiska testtekniker (associativa metoder, t ex Rorschach) har kunnat komplettera de större studierna med alla deras procentsiffror och visat att narkomaner ofta har barnsliga drag (t ex orala fixeringar), dålig impulskontroll och diffus eller svag psykosexuell identitet. Vidare blir de ofta överdrivet beroende av andra människor och använder sig av "primitiva" försvarsoperationer (se Försvarsmekanismer) i samspelet med andra - t ex förnekande och splittring (dissociation). De har vidare en konstant hög ångestnivå. Personlighetsstörda narkotikamissbrukare kan vara intensivt utagerande gentemot vårdare och anhöriga och ha en rad skifiande kroppsliga symtom, av vilka många är ett uttryck för deras oro och ängslan. Sammanfattningsvis finns hos uppemot hälften av de narkotikamissbrukare som söker sjukvård eller narkomanvård en rad personlighetsstörningar, som kanske funnits redan i barndomen men förvärrats under ett ofta mångårigt missbruk. Missbrukare av narkotika är framför allt ångestbenägna, labila och barnsliga i sina reaktioner. En stor svårighet vid behandlingen av deras narkomani är att minst en f_ärdedel har antisociala personlighetsdrag och därför svårt för att över huvud taget anpassa sig i en behandlingssituation. (Se i övrigt Psykodynamiska aspekter på drogmissbruk och Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)


Persson, Carl,
(f 1919) statssekreterare 1958-64, rikspolischef 1964-78, ordförande i Svenska Carnegieinstitutet. Han företrädde under sin tid som rikspolischef en hårdare linje i narkotikafrågan, i motsats till bl a Socialstyrelsens dåvarande generaldirektör Bror Rexed och justitieministern under samma tid, Lennart Geijer. Persson var även ordförande i Läkemedelsindustriföreningen LIF. I sin memoarbok Utan omsvep (1989) skildrar han bl a sin kamp mot narkotikan.
Pertofrin,
varunamn för desipramin, ett medel mot depression.
Peter,
slanguttryck för barbiturater (kloralhydrat).
Petidin,
C15H21NO2, smärtstillande medel som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Petidin (injektionsvätska). Preparatet har stor användning på sjukhus och då i synnerhet i samband med bedövning och smärtlindring vid kirurgiska ingrepp.
Petidinintermediat A,
(4-fenyl-1-metylpiperidinkarbonitril-(4)) derivat av petidin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Petidinintermediat B,
(etyl-(4-fenyl-piperidinkarboxylat-(4))) derivat av petidin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Petidinintermediat C,
(4-fenyl-1-metylpiperidinkarboxylsyra-(4)) derivat av petidin, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Peyote, peyotl,
Peyote anhalonium lewinsii, växtdelar av en kàktus som växer i norra Mexico och som innehåller flera verksamma alkaloider, bl a det starkt hallucinogena meskalin. Om man skalar bort växtens yttersta lager faller innanmätet sönder i små skivor vilka ser ut som knappar och kallas meskalinknappar (mescalin buttons). Peyote har en besk smak. Den ger ofta ett kraftigt illamående med huvudvärk under några timmar före hallucinationsstadiet, vilket kan utvecklas till ett psykosliknande tillstånd. Franciskanermunken Bernardino de Sahagùn (1529-1590), som följde med de spanska kolonisatörerna, beskrev peyotebruket bland indianerna: "Det finns en växt som heter peyotl. Den växer i de nordligaste delarna av landet. Den som äter eller dricker därav ser löjeväckande eller skrämmande syner. Ruset varar i två till tre dagar och försvinner sedan. Växten är ett njutningsmedel bland chichimekaindianerna. Den stimulerar dem och ger dem stridsmod, den gör att de varken känner fruktan, hunger eller törst. De tror att den skyddar mot all fara. Påsar av peyotl hängs runt ynglingarnas halsar som amuletter. Den som äter peyotl får förmågan att se in i framtiden, han kan förutsäga var fienden ska angripa påföljande dag, han kan förutsäga vädret och utpeka tjuvar!" På 1890-talet fick peyotebruket relativt stor spridning i indianreservaten i USA och Kanada. Peyote har i National American Church, en kristen sekt i Oklahoma, integrerats i nattvardsceremonin där Kristi lekamen symboliseras av meskalinknappar och nattvardsvinet av peyoteextrakt. Under alkoholförbudet i USA fick peyote omfattande spridning som ersättning för alkohol. På 1960-talet "återupptäcktes" peyote under hippievågen.
Phennies, phenos,
slanguttryck för fenobarbital.
Phoenix House,
privat amerikansk vårdorganisation som driver behandlingshem av typen terapeutiska samhällen och öppenvårdsmottagningar, där före detta missbrukare spelar en viktig roll i arbetet. (Se Synanon, Day Top.) Namnet vill ge hopp. Missbrukarna skall likt Fågel Fenix resa sig ur askan (misären).
Pig tranquilizer,
slanguttryck för PCP.
Piminodin,
C23H30N2O2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Pimodan,
det hotell i Paris i vilket le Club des Haschichins höll sina sammankomster.
Pimozid,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Orap (tabletter).
Pinazepam,
C18H13ClN2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Ping lang,
slanguttryck för betelnötter.
Pink and green amps,
slanguttryck för amfetamin.
Pink Jesus,
slanguttryck för äggformad, färgsprakande och stor LSD-tablett.
Pink ladies, pinks,
slanguttryck för barbiturater.
Pipa,
slanguttryck för pipa med hasch.
Pipradol,
C18H21NO, centralstimulerande medel, patenterat 1953, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Piptadenia peregrina,
se Cohoba.
Piridolan,
varunamn för piritramid.
Piritramid,
C27H34N4O, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1961 av janssen, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Piridolan (injektionsvätska).
Pitigrilli, Serge,
pseudonym för den italienske journalisten och författaren Dino Segre (1893-1975). Han utgav 1921 boken Cocaina, som blev föremål för ett kultartat intresse under den "andra kokainvågen" på 1920-talet. Ett av de projekt som Rainer Werner Fassbinder arbetade med vid sin död 1982 var filmatiseringen av denna roman.
Placebo,
ett uttryck på latin som betyder "jag skall behaga", benämning på preparat av läkemedelstyp, t ex i tablettform, utan verksamma beståndsdelar. Dessa medel, s k blindtabletter, används bl a vid läkemedelsprövningar för att hålla suggestionseffekten under kontroll.
Placeboeffekt,
effekten av att tro sig inta ett medel med verkan, men som egentligen är verkningslöst, ett s k blindpreparat. Det har visat sig att muntorrhet, förstoppning och huvudvärk, ofta förekommande biverkningar av läkemedel, också är vanliga bland dem som tar placebopreparat. Om en grupp patienter som får aktiva läkemedel har tät kontakt med den grupp som får placebo (t ex vårdas på samma avdelning), "smittar" klagomålen över biverkningar från den första gruppen till den andra. En liknande effekt kan åstadkommas av alltför intensiva utfrågningar av patienterna - de kan leda till överrapportering av biverkningar. Det är alltså inte helt enkelt att utprova läkemedel, något som lett till att det numera finns standardiserade rutiner för hur dessa prövningar och tex utfrågningarna av patienterna skall gå till. Dessa rutiner syftar till att göra resultaten från olika studier jämförbara.
Plants,
slanguttryck för meskalin.
Plastfolie,
vanligt förpackningsmaterial i narkotikasammanhang, bl a därför att det skyddar mot fukt.
Plastikkirurgi,
rekonstruktiv kirurgi. Vid intensivt kokainmissbruk där kokainet dras in i näsan kan själva näsväggen luckras upp, så att ett plastikkirurgiskt ingrepp krävs för att återställa den. Detta var relativt vanligt på 1980-talet. Sedan de intensivaste missbrukarna numera ofta övergått till att röka kokain i form av crack, har denna komplikation blivit mer sällsynt.
Plastmänniskor,
begrepp inom 1960- och 1970-talets hippie- och flower power-rörelse, där de dresserade, anpassade plastmänniskorna sattes i motsats till de befriade "blomsterbarnen".
Plattan,
slanguttryck för den stora del av Sergels torg i Stockholms city som ligger under gatunivån. Sedan 1960-talet är Plattan - som också kallas "Snedtorget" - centralpunkt för gatulangning och häleri samt mötesplats för narkotikamissbrukare.
Pockettidningen R,
socialpolitisk debattidskrift som började utges 1970 av de s k R-förbunden RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), RMH (Riksförbundet för mental hälsa, senare namnändrat till Riksförbundet för social och mental hälsa), RFMT (Riksförbundet för miljöterapi) och KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering). Tidningen har gett ut många starkt kontroversiella nummer om narkotika- och läkemedelsmissbruk.
Pod,
slanguttryck för marijuana.
Poe, Edgar Allan,
(1809-1849) amerikansk poet, kritiker och novellist. Han gifte sig 24 år gammal med en 13-årig kusin. Efter hennes död ökade hans psykiska besvär och han hängav sig åt ett omåttligt missbruk av brännvin och opium. Ett par år senare gjorde gifterna slut på honom. Under ett valmöte i Philadelphia blev han redlöst berusad och påträffades utplundrad, varefter han dog under ett anfall av delirium tremens. I sina prosanoveller förenade Poe skräckromantiska spökeffekter med en vetenskapligt noggrann realism. Poes skarpsinniga historier är upphovet till den moderna dektektivromanen. I vilken utsträckning hans våldsamma drogmissbruk påverkade hans litterära skapande har litteraturhistorikerna förgäves försökt klarlägga. Den som i Europa upptäckte Poe och först översatte honom var den franske poeten Charles Baudelaire.
Poison,
här slanguttryck för heroin.
Polackpiller,
slanguttryck för tabletter av bensodiazepintyp som sedan 1992 sålts illegalt i Skåne. Som namnet anger härstammar de från Polen.
Polisen.
Rikspolisstyrelsen är central myndighet för polisväsendet. Dessutom finns 24 länsstyrelser med regionalt verksamhetsansvar och I I e lokala polismyndigheter. Narkotikabekämpning på central nivå bedrivs av polisbyrå II inom Rikspolisstyrelsen, bl a när det gäller spaning mot och utredning av grov, rikstäckande eller internationellt anknuten narkotikabrottslighet. Inom den regionala verksamheten fnns 23 narkotikaenheter med eget ansvar, vilka bedriver spaning och utredning i narkotikaärenden. Dessa narkotikaenheter förser också de lokala polismyndigheterna i länen med information om narkotikabrottsligheten. Spaning och utredning av narkotikabrott ingår även i den ordinarie polisverksamheten. Kvarters- och områdespoliser har under 1990-talet fått ökat ansvar då det gäller att komma tillrätta med narkotikabrott och narkotikarelaterad brottslighet. Vissa polismyndigheter har dessutom särskilda störnings- eller gatulangningsgrupper som är inriktade på att bekämpa gatuhandeln med narkotika. Under 1990 arbetade ca 500 poliser med narkotikabrott. Dessutom fanns det 219 kvarterspoliser och ca 100 polismän i störnings- eller gatulangningsgrupper. (Se Gatulangning och Gatulangningsgrupper.)
Polyfarmaci,
av grekiskans polys, mången, mycken och pharmacia, läkemedelskonst, giftblandningskonst. Begreppet innebär samtidig användning av onödigt många olika läkemedel. Narkotikamissbrukare försöker ofta "tända av" själva och tar då alla typer av läkemedel de kan komma över. Detta kallas polyfarmaci.
Pompidou-gruppen,
samarbetsgrupp inom EG för narkotikafrågor. Gruppen har fått sitt namn efter den franske presidenten Georges Pompidou.
Poppers,
slanguttryck för amylnitrat.
Porter, Cole,
(1893-1964), amerikansk kompositör. I Broadwayuppsättningen av musikalen Anything Goes (1936) fanns en ofta citerad och tidstypisk anspelning på kokain i den kända schlagern I get a kick out of You: "I get no kick from cocaine I'm sure that if I got even a sniff it would bore me terrifically too Because I get a kick out of you." Den första textraden har i många senare inspelningar ersatts av den mindre uppseendeväckande "Some like the perfumes from Spain".
Pot,
slanguttryck i Japan och USA för marijuana.
Potentiera,
förstärka, i detta sammanhang en farmakologisk term för att förstärka effekten av ett preparat genom tillförsel av ett annat.
Pot-Head,
slanguttryck för cannabismissbrukare.
Ppm,
parts per million, förkortning för miljondel, används exempelvis om halten lösningsmedel i luft.
Prazepam,
C19H17ClN2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Predelirium,
abstinenssymtom efter alkoholmissbruk. Predelirium karakteriseras av growågiga skakningar, främst i händerna (tremor), hjärtklappning, svettningar och ängslan. I sex procent av fallen uppträder epileptiska anfall. Predelirium kan gå över i abstinenshallucinos eller delirium tremens. (Se även Abstinens och Alkohol.)
Prell,
slanguttryck för preludin.
Preludin,
varunamn för det centralstimulerande medlet fenmetrazin, tillverkat av läkemedelsföretaget Boeringer. Preludin blev indraget som läkemedel i Sverige 1965, men det smugglades under 1960-talet i stora kvantiteter till Sverige från apotek främst i Spanien. Det var ett vanligt preparat i amfetaminepidemins första skede.


PREVENTION, FÖREBYGGANDE VERKSAMHET


Prevention på narkotikaområdet har hög prioritet både nationellt och internationellt. Att förhindra att en människa hamnar i missbruk är bättre än att ingripa först när hon redan väl har fastnat i det. Den första preventiva åtgärden är att hindra tillgången, dvs se till att missbruksmedel över huvud taget inte når fram till tänkbara missbrukare. Detta sker genom olika kontrollåtgärder, t ex att kemiska preparat som behövs för att framställa narkotika förbjuds, att odling av narkotika bekämpas, och genom läkemedelskontroll, receptbeläggning, straff mot narkotikasmuggling och langning, polisens och tullens arbete etc. Även om det är en självklar strävan att minimera tillgången till narkotika, är det inte realistiskt att tro att det helt går att eliminera all narkotika. Det förekommer dessutom ett visst "läckage" från läkemedelsindustri, apotek, sjukvård och på grund av slentrian eller bristande moral hos de läkare som har getts rätten att förskriva beroendeframkallande medel. Teoretiskt sett skulle man kanske kunna utrota kokablad, opievallmo, hampväxter, kaktusar och flugsvampar från jordens yta, men kemikunniga droghandlare skulle då snabbt marknadsföra syntetiskt framställda medel med identisk eller likartad verkan. Preventionen går också ut på att minska efterfrågan på droger. Den indelas traditionellt i primär-, sekundär- och tertiärprevention. Med primärprevention försöker man förhindra att någon börjar missbruka droger, genom att som nämnts försvåra tillgången, men också genom att lägga upp undervisnings- och informationskampanjer etc. Sekundärprevention innebär att man så tidigt som möjligt identifierar dem som befinner sig i riskzonen för allvarligt missbruk och därefter genom gängbearbetning, individualterapi, undervisning och information försöker hindra att de utvecklar - och sprider ett allvarligt missbruk. Begreppet tertiärprevention används synonymt med behandling. Avsikten är att etablerade missbrukare skall bli drogfria och förhindras att sprida missbruket vidare. Ett nytt begrepp som sedan slutet av 1980-talet fått ökad användning i Västeuropa och USA i diskussionen om preventiva åtgärder är harm reduction. Man hävdar att eftersom drogbruket ändå inte helt kan elimineras är det viktigt att åtminstone göra dess konsekvenser så små som möjligt. Frågan har blivit mer aktuell genom aidsepidemins snabba spridning bland intravenösa missbrukare. I de flesta länder har man därför introducerat utdelning av rena sprutor, lsprutbytesprogram och utbyggda lmetadonprogram. Vissa kritiker ser här en konflikt mellan olika preventiva mål. Gör man missbrukartillvaron drägligare ökar man kanske samtidigt risken för att nya människor börjar missbruka. De studier som gjorts på området visar dock att ett humanitärt och väl strukturerat omhändertagande av missbrukarna inte gör att fler börjar med missbruk. (Se även Legalisering.) En helt säker utvärdering av drogförebyggande åtgärder är mycket svår att göra. Det är omöjligt att skilja effekterna av allmänna informationskampanjer från andra samverkande eller motverkande faktorer. Undervisning och träning i rollspel, som utgår från att människan hela tiden befinner sig i valsituationer, ger dock en god och långvarig effekt. Trots att forskningen är begränsad tyder allt på att korrekt sakinformation ger bättre förebyggande effekter än en skrämselpropaganda, som ibland t o m kan få rakt motsatta effekter än de avsedda.


PRIDE,
Parents' Resource Institute for Drug Education, amerikansk moderorganisation för tusentals föräldraföreningar mot narkotika. Den utvecklades under 1980-talet till en världsomspännande samarbetsorganisation för föräldraföreningar mot droger. Huvudkontoret finns i Atlanta, Georgia, USA.
Primärprevention,
se Prevention, förebyggande verksamhet.
Prodromal,
prodromalsymtom, förebud eller första tecken på annalkande sjukdom.
Profylax,
av grekiskans profylaksis, försiktighet, egentligen vaktskepp. Profylax är förebyggande åtgärder. (Se Prevention, förebyggande verksamhet.)
Prognos av förloppet vid drogmissbruk.
Det spontana förloppet vid drogmissbruk beskrivs i amerikanska studier från 1960- och 70-talen. Enligt dessa studier är det mellan 20 och 40 procent av missbrukarna som av sig själva lyckas nå fram till långvarig drogfrihet. En tidig debut i drogmissbruk medför ofta en sämre prognos. Den sämsta prognosen och högsta dödligheten har de manliga heroinister som börjat missbruka i de tidiga tonåren, och som därför stannat i sin mognad och aldrig når fram till en vuxenroll. De flesta studier av långtidsförloppet handlar om missbrukare som fått vård. För att prognosen skall kunna bedömas rätt, måste hänsyn tas både till typen av vårdinsats och till den fas i missbrukarkarriären som missbrukaren befinner sig i. Flera studier visar att 80 procent av alla som någon gång experimenterat med illegala droger ganska snart övergivit vanan, sedan de tillfredsställt sin nyfikenhet eller skrämts av sina reaktioner på drogerna. Många av dem som fortsätter att av och till använda narkotika kan ofta med relativt blygsamma vårdinsatser lämna missbruket. Rent praktiskt torde gränsen ligga vid en missbrukstid på två år, varefter prognosen hastigt försämras. Den s k hårda kärnan av drogmissbrukare (dit heroinister och amfetaminister räknas) kan fortsätta missbruka intensivt under ett tiotal år. Prognosen för denna grupp är relativt dålig. Endast bortemot 20 procent av heroinisterna blir drogfria. Prognosen är bättre för amfetaminister och betydligt bättre för kvinnor än för män. En kraftfull och rikt varierad vård förbättrar prognosen för alla kategorier missbrukare. De bästa programmen hjälper 50-60 procent, förutsatt att de behandlade stannar kvar så länge (minst ett halvår) att vårdpersonalen har någon möjlighet att påverka dem. Endast en mindre grupp (ca 20 procent) har så grova personlighetsavvikelser att det med nuvarande vårdformer är svårt att hålla dem kvar i någon form av behandling. (Se även Missbrukarkarriären.)
Proheptazin,
C17H25NO2, smärtstillande medel som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Projektion, projicering,
av latinets projectio, framkastande. Synonymt används ordet externalisering. Begreppet innebär att de egna impulserna, föreställningarna eller motiven överförs till eller pådyvlas omgivningen eller människor i denna. Den som projicerar kan t ex klandra någon annan för egna misstag eller misslyckanden. (Se Försvarsmekanismer.)
Prokain,
lokalbedövningsmedel. Det är kemiskt härlett ur kokain men ger inte eufori.
Proklorperazin,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Stemetil (tabletter, injektionsvätska, mixtur, suppositorier).
Prokrami,
behandlings-, kurs- och utbildningsanläggning strax utanför Östra Spång i Örkelljunga, Kristianstads län. Den erbjuder en alternativ behandlingsform för arbetslösa missbrukande ungdomar. Prokrami startade 1992 och är organiserat som ett icke vinstgivande aktiebolag. Det ägs av Malmö kommun, personalen och Provita. Prokrami stöds av kommunens socialtjänst och fritidsförvaltning, av Kriminalvårdsverket, Arbetsförmedlingen och Arbetsmarknadsinstitutet. Det rör sig alltså om en samverkansmodell. Behandlingen kan ske frivilligt men också under tvång enligt LVM, LVU, kriminalvårds- lagens paragraf 34 eller som kontraktsvård. Antalet vårdplatser är 35. Målgruppen är unga vuxna män, företrädesvis 18-25 år gamla, drogberoende och arbetssökande. Behandlingstiden är sex månader i intensiv behandling och därefter tolv månader av yrkesutbildning och social träning. Den egentliga behandlingen är en kombination av AA:s tolvstegsprogram med inslag av kontraktskrivning och konsekvenspedagogik. Anhöriga introduceras i Provitas AA- och Na-grupper.
Prometazin,
fentiazinpreparat, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Lergigan (tabletter, mixtur, injektionsvätska).
Promille,
i detta sammanhang promillehalten av alkohol i blodet.
Propavan,
varunamn för propiomazin, ett icke vanebildande sömnmedel.
Properidin,
C16H23NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.
Propiomazin,
sömnmedel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Propavan (tabletter).
Propiram,
C16H25N3O, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1963 av Bayer, narkotikaklassat enligt förteckning III.
Propranolol,
betareceptorblockerare, inte narkotikaklassat. Medlet ordineras mot högt blodtryck och nervösa besvär. Varunamn i Sverige är Inderal (tabletter, injektionsvätska), Inderal Retard (depåkapslar), Propranolol, Propranolol NM Pharma, Propranolol Fermenta (tabletter).
Propylhexedrin,
C10H21N, centralstimulerande medel, kärlsammandragande preparat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.


PROSTITUTION OCH DROGER


Prostitution förekommer ofta i samband med missbruk av alkohol, lugnande medel eller tyngre narkotika som heroin och kokain. Enligt flera undersökningar prostituerar sig 70 procent av de kvinnliga injektionsmissbrukarna åtminstone i perioder. Komplicerade sociala mönster finns bakom prostitutionen. I många fall har de prostituerade egna problem och ser på sig själva med blygsel och förakt, förvissade om att de är mindre värda som kvinnor. Många av dem har redan som barn blivit utsatta för sexuella övergrepp i form av incest eller våldtäkt. Den vanligaste formen av den prostitution som har samband med droger är att kvinnliga narkomaner säljer sina tjänster till män. Förtjänsten går till uppehället och till narkotika, ofta även till en manlig beskyddare. Om man är två är det nämligen lättare att överleva i kriminella kretsar - en som kan slåss och göra inbrott och en som kan sälja sina sexuella tjänster. Mer sällan säljer män sina sexuella tjänster till andra män i utbyte mot narkotika eller pengar till denna. I allmänhet föregås prostitutionen av ett accelererande missbruk av heroin. Vanan blir så dyr för missbrukaren att det inte går att få fram de summor som behövs. Då återstår endast att sälja sin kropp. Man skiljer mellan hotellprostitution och lägenhetsprostitution å den ena sidan och gatuprostitution å den andra. Hotellprostitutionen är mera lyxbetonad och diskret. Ofta finns en hallick med i bilden, och denne ordnar alla kontakter - samt tar hand om nästan hela förtjänsten. Så småningom blir det nödvändigt att bjuda de prostituerade på alkohol eller narkotika för att de skall orka fortsätta och stå ut med alla förödmjukelser. De gatuprostituerade - och till den skaran hör vanligen narkomanerna - står längre ned på rangskalan och får ta större risker, t ex i form av fysiskt våld. Mellan dessa båda grupper av prostituerade, de lyxprostituerade och gatunarkomanerna, råder ofta rivalitet med revirstrider som följd. Många kvinnliga narkomaner som under lång tid varit prostituerade förmår märkligt nog att samtidigt leva under familjära former tillsammans med sin partner och eventuella barn. När de prostituerar sig kräver de ofta att kunderna använder kondom, men tillsammans med den reguljära partnern används inte preventivmedel. Psykologiskt är detta dubbelliv möjligt genom att heroin tar bort all ångest. Kvinnliga narkomaner har också ofta ett starkt psykologiskt försvar i form av avskärmnings- och bortträngningsmekanismer. I längden bryts emellertid personligheten ned och splittras. En prostituerad har sagt att det är som att varje dag lägga ut en liten bit av sin kropp på gatan - till sist är det bara huvudet, dvs intellektet kvar. De prostituerades situation uppmärksammades 1980 i en svensk statlig prostitutionsutredning, men i denna berördes endast kortfattat den roll som missbruket spelar inom prostitutionen. I sociologiska studier av senare datum, bl a av prostitutionen i Malmö, Oslo och Helsingfors, har man kunnat dokumentera att många prostituerade med tiden får alkohol- eller narkotikaproblem och att missbruket ytterligare försämrar deras sociala situation. (Se Kvinnliga narkomaner. )


Protraherad abstinens,
utdragen, förlängd abstinens, medicinsk fackterm för den abstinens som kommer efter den första veckan. De psykiska symtomen blir i detta senare skede av abstinensen mer dominerande. (Se Abstinens.)
Protriptylin,
antidepressivt medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Concordin (tabletter).
Provita,
det gemensamma namnet på ett antal privata och kommersiellt inriktade behandlingscentra för alkoholister och sådana missbrukare som har utvecklat ett kemiskt beroende. Det ägs av Parkside Medical Service i Minnesota i USA, Företagarförbundet, Wasa försäkringar och Wasatornet. Dess behandlingshem, som bedriver vård enligt Minnesotamodellen, finns i Malmö (Provita Bellevue), Norrköping, Knivsta och Hudiksvall. I allmänhet erbjuds missbrukaren under en månad s k primärbehandling, som även inkluderar behandling för familjen under fem dagar. Personalen utgörs huvudsakligen av nyktra alkoholister som gått igenom AA:s tolvstegsprogram samt av sköterskor och timanställda läkare. För dem som behöver längre tids eftervård finns s k halwägshus, där man efter den egentliga behandlingen bor i hemliknande miljö under 3-12 månader. Enligt Provitas synsätt är alkoholismen en "obotlig.....men behandlingsbar sjukdom". Man anser att en alkoholist aldrig kan gå tillbaka till "socialt" drickande. Alkoholism kallar man för en "ingens fel-sjukdom": "Ingen människa börjar dricka alkohol med inställningen att bli en alkoholist." I Provitas program talas mycket om att alkoholisten måste ha en ödmjuk inställning och förstå att han behöver hjälp. Dessutom måste han lära sig att inte förneka sitt missbruk. Det har visat sig att eftervård i olika former och deltagande i bl a AA:s regelbundna möten är avgörande för ett lyckat behandlingsresultat. Provita har även "heltäckande arbetsplatsprogram". Behandlingshemmen erbjuder sig t ex att upprätta en alkoholpolicy för olika arbetsplatser och att informera chefer, anställda och deras familjer om alkohol- och drogberoende, symtom och beteende etc. Provitas ambitioner är mycket höga, och man säger sig vilja "utvidga samarbetet med samhälle, företag och fackföreningar". Ett av dess mål är att "bredda synen på beroende och starta behandling av s k matmissbruk och spelmissbruk". Ytterligare ett mål är att "bli remissinstans inom beroendefrågor och rehabilitering" samt att "behandlingsmodellen skall etablera sig ytterligare och så småningom bli den vanligaste behandlingsmetoden i Sverige".
Pseudoabstinens,
av grekiskans pseudes, falsk, lögnaktig. Om en före detta missbrukare råkar hamna i situationer där han blir påmind om intensiva drogupplevelser, eller om han råkar i affekt, kan han få regelrätta abstinenssymtom. Detta fenomen kallas pseudoabstinens. Pseudoabstinensattackerna kan kvarstå under många år, troligen för resten av livet. De medför en stor risk för återfall i missbruk. Besvären har observerats vid missbruk av amfetamin, barbiturater, cannabis, kokain och morfin. Vid amfetaminberoende är besvären särskilt framträdande, då "tjacksuget" åtföljs av ängslan, fngertremor, hjärtklappning, svettningar, illamående och svaghetskänslor. Pseudoabstinens är den mänskliga motsvarigheten till ett beteende som också kan framkallas hos försökdsdjur och då kallas betingad abstinensreaktion (conditioned withdrawal response). Forskaren A Wikler publicerade redan 1963 sina iakttagelser av morfinabstinenta råttor. Dessa fick under abstinens en karakteristisk benägenhet att sätta sig på bakbenen och ruska på huvud och framparti ungefär som en våt hund, "wet shakes". Wikler kunde visa att om råttorna tillfördes morfin med regelbundna intervall, lärde de sig tidpunkterna och fick detta symtom strax före injektionerna. Flera månader efter avbrottet i morfintillförseln fick råttorna på nytt "wet shakes" om de placerades i samma rum där de tidigare fått ta emot morfininjektionerna. De hade fått ett inlärt, betingat narkotikabeteende, som kunde framkallas i en viss situation och i en viss miljö.
Psilocin,
(3-(2-dimetylaminoetyl)-indolol-(4)) hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
Psilocybin,
C12H17N2O4P, hallucinogen substans i svampar tillhörande släktet Psilocybe (slätskivlingar), narkotikaklassad enligt förteckning I. Preparatet förekommer sällan i Sverige. Snarlika hallucinogena gifter finns också i släktet Panaeolus (broskskivlingar) samt hos enstaka arter som tillhör släktena Gymnopilus och Pluteus. Det rör sig om starka hallucinogener, som har vissa likheter med LSD. Psilocybin är en traditionell drog som är integrerad i religiösa ceremonier i Syd- och Mellanamerika, särskilt i Mexico. Under 1960-talets hippievåg spreds dock missbruket över hela världen. Psilocybin verkar någon timme efter intaget. Tids- och rumsuppfattningen förändras med synhallucinationer, overklighetskänsla och eufori. Samtidigt kan följa huvudvärk, yrsel, balansrubbning och abnormt långsam hjärtrytm. Symtom vid överdos är oro, ångest, aggressivitet, hyperreflexi (abnormt livliga reflexer) och sänkt medvetandegrad. Symtomen avklingar i allmänhet efter några timmar men kan också återkomma efter relativt lång tid. Behandlingen vid överdos är magpumpning, tillförsel av kol, samt vila i lugn miljö under ständig övervakning för att förhindra självmord och andra destruktiva handlingar. Behandling av symtomen sker vid behov med bensodiazepiner eller neuroleptika för att dämpa den psykomotoriska oron under avgiftningen.
Psyke,
av grekiskans psykhe, själ. Det betyder själsliv, "mentalitet"
Psykedelisk (psykodelisk),
sinnesvidgande, själsöppnande, något som förändrar (berikar) sinnesupplevelserna, hallucinatorisk (på engelska psychedelic). Ordet skapades 1957 av den amerikanske läkaren Humphrey Osmond för att beskriva effekterna av hallucinogena droger som meskalin och LSD. Främst avses färgrika synhallucinationer under LSD-påverkan, som bl a karakteriseras av att ljudupplevelser omvandlas till färgsprakande synintryck där den drogpåverkade pendlar mellan att uppleva den omgivande verkligheten i en slags förvrängd spegel och att hallucinera. Ordet har sedan använts för att beskriva den drog-, bild- och musikkultur som uppstod på den amerikanska västkusten i mitten av 1960-talet och som kulminerade 1967- 68. I bildkonst och mode karakteriserades den psykedeliska vågen av färgrika, myllrande konstverk och i musiken av en polyfoni, ofta med österländska influenser. Begreppet har ett nära samband med hippierörelsen och flower power. Den ledande ideologen var den avhoppade universitetsprofessorn i psykologi Timothy Leary.
Psykedeliska droger,
beteckning myntad på 1960-talet för droger som kan frambringa synhallucinationer. Begreppet används i allmänhet synonymt med hallucinogena droger.
Psykiatri,
av grekiskans psykhe, själ och iatreia, läkning, bot. Psykiatrin är vetenskapen om de psykiska sjukdomarna.
Psykiater,
läkare som specialiserat sig på psykiska sjukdomar (störningar).
Psykiatrisk tvångsvård,
vård utan den vårdbehövandes medgivande. Den kan komma i fråga om en person lider av en allvarlig psykisk störning, t ex förvirringstillstånd eller depression med självmordsrisk, och har ett vårdbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom intagning på sjukhus. Omhändertagandet av de vårdbehövande mot deras vilja är reglerat i två lagar, lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Båda lagarna trädde i kraft den 1 januari 1992. Ett fåtal narkotikamissbrukare kan med tiden bli så allvarligt psykiskt störda att de döms till vård. De blir då omhändertagna enligt LRV. I lagtexterna talas det om att psykiatrisk vård i största möjliga utsträckning skall ges i frivilliga former. Först när vård på frivillig basis inte är möjlig skall tvång tillgripas. En person som har en allvarlig psykisk störning skall genomgå läkarundersökning av legitimerad läkare som styrker vårdbehovet. Först därefter får patienten föras till sjukhus. Beslut om intagning fattas sedan inom ett dygn av chefsöverläkaren vid den psykiatriska kliniken. Frivillig vård kan omvandlas till tvångsvård endast om uppenbar fara föreligger att patienten kan skada sig själv eller andra. Den rättsliga kontrollen över tvångsvården sker genom domstolsprövning i de fall då tvångsvården skall förlängas mer än fyra veckor och vid omvandling av frivillig vård till tvångsvård. Särskilda enheter inom länsrätterna fungerar som domstolar. Till patientens hjälp t ex i samband med domstolsprövning kan landstingets förtroendenämnder utse stödpersoner Rättspsykiatrisk vård under tvång skall meddelas den som ef ter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård. Den som är anhållen eller häktad och behöver rättspsykiatrisk vård, och andra som är häktade eller intagna inom kriminalvårdsanstalter och som behöver psykiatrisk vård, skall kunna få sådan med eller utan tvång. Dessa nya regler vidgar de tidigare snäva möjligheterna för anhållna eller intagna i kriminalvårdsanstalt att få psykiatrisk vård i frivilliga former på sjukhus.


PSYKISKA KOMPLIKATIONER TILL NARKOTIKAMISSBRUK


Beroendeframkallande droger påverkar människans psyke. Av alla droger är det de hallucinogena som har de mest uttalade effekterna. Alla kända former av psykisk ohälsa kan framlockas av ett intensivt narkotikamissbruk, men speciellt vissa komplikationer anses vara utlösta av drogernas toxiska effekter: panikreaktioner, ångestattacker, återtrippar, depressioner, psykoser, personlighetsförändringar och (reversibla) demenstillstånd. Panikreaktioner uppträder särskilt hos ovana cannabismissbrukare, som tror att den förändrade upplevelsen av kroppen under ruset är ett tecken på att de håller på att dö eller förlora sitt förstånd. Av alla komplikationer till cannabisrus uppges 75 procent bestå av panikreaktioner, men dessa är av övergående natur. Ångestreaktioner eller panikattacker är vanliga under avgiftningen eller i samband med snedtändning. En typisk oönskad reaktion är att missbrukaren, som förväntar sig att få en lustfylld kick, i stället blir ängslig, retlig och på dåligt humör - drogen har inte alls haft den effekt han tänkt sig. (Se Ångest.) Återtrippar (ekoreaktioner, "flashbacks") kan förekomma efter marijuana- eller cannabisrökning, men det är betydligt vanligare att återtrippar utlöses hos LSD-missbrukare eller hos dem som använt olika hallucinogena svampar i berusningssyfte. En återtripp kan te sig på följande sätt: Trots att missbrukaren inte på länge tagit LSD eller något annat hallucinogent preparat uppträder plötsligt, som när man trycker på en knapp, störningar i varseblivningen av samma natur som under tidigare trippar. Föremål ändrar färg och form, en TV-bild som den "trippskadade" råkar betrakta, växer eller krymper. Konturer på föremål rinner bort som smältande stearin. En cigarett som askas på ett fat blir till hundra cigaretter i luften. Detta rör sig om illusioner eller vantolkningar av något som redan faktiskt finns i rummet. Ibland känns den egna kroppen förändrad - det kan vara depersonalisationsfenomen av mycket bisarr natur: "Hela skinnet känns som om det bubblar. Min hand känns alldeles förlamad, men jag känner ändå en sådan styrka i den att jag inte vågar röra den. Hjärnan känns delad och hör inte ihop med kroppen." återtripparna brukar vara några minuter men kan också pågå i timmar. De åtföljs av nedstämdhet och ängslan, t o m av långvariga, svåra depressioner. Ibland verkar återtripparna utlösas i sådana situationer som kan framkalla fobier, t ex om man är ensam när det skymmer och skuggorna börjar krypa i hörnen, eller om man sitter instängd i en buss eller åker hiss. Återtripparna kan komma igen under flera år efter ett hallucinogenmissbruk. På sikt är möjligheterna att slippa återtrippar ändå stora. Depressioner är vanliga tillstånd hos narkotikamissbrukare. Under de senaste åren har flera undersökningar visat att t ex 30 procent av opiatmissbrukare eller kokainmissbrukare lider av s k egentliga depressioner (major affective disorders) eller intermittenta depressiva störningar, dvs tillfälliga förstämningstillstånd (minor depressive disorders). Dessa senare kan också vara reaktiva depressioner, vilket innebär att det bakom dem finns ett tydligt orsakssammanhang. De vanligaste depressiva symtomen är följande: nedsatt aptit, sömnstörningar, låg energitillgång, minskat intresse för rekreation och nöjen, skuld- och mindervärdeskänslor, koncentrationssvårigheter och självmordstankar. Intermittenta depressioner (tillfälliga förstämningsperioder) verkar drabba narkotikamissbrukare oberoende av om de befinner sig i aktivt missbruk eller inte. Dessa depressioner gör det svårare för läkaren att skaffa sig en bild av en patients tillstånd och komplicerar själva läkningsförloppet. Amerikanska studier visar att missbrukare som har större benägenhet än andra att få depressioner också har lättare att återfalla i missbruk efter en behandling. Att depressioner är vanliga tillstånd kan man utläsa t ex av den svenska klientundersökningen (BAK-projektet) av 1 656 klienter på olika behandlingsinstitutioner 1989. Här fann man att många, 35 procent, vid minst ett tillfälle hade försökt att begå självmord. Toxiska psykoser utlösta av narkotika förekommer hos ca 10 procent av de narkomaner som söker sig till avgiftningsavdelningar inom psykiatrin. Akuta toxiska delirier eller andraförgiftningsreaktioner förekommer efter missbruk av stora mängder hasch eller andra hallucinogena preparat, t ex PCP, "ängladamm". Missbrukarna blir förvirrade och känner sig förföljda, får hörsel- och synhallucinationer och blir våldsamt oroliga. Tillståndet liknar feberyra men brukar vara kortvarigt. Det finns också en relativt ovanlig speciell akut cannabispsykos (se Cannabis) som följer efter intensiv haschrökning och brukar pågå en till sex veckor. Vid detta tillstånd är den psykotiske oftast upprymd, har syn- och hörselhallucinationer, rör sig oavbrutet, slår omkring sig med armarna, kastar sig från den ena sidan till den andra, ropar eller sjunger. Ibland vill patienten inte äta, en annan gång får han stark hunger. Psykosen brukar gå över av sig själv men kräver sjukhusvistelse. Efter två eller tre cannabispsykoser - varje gång utlöst av nytt cannabismissbruk - löper missbrukaren risk att bli apatisk och avtrubbad. De tidigare återkommande cannabispsykoserna kan då också övergå i ett kroniskt tillstånd som karakteriseras av personlighetsupplösning och schizofreniliknande symtom. Missbrukare av centralstimulantia är alla förtrogna med olika former av paranoida idéer (förföljelseidéer) och hypokondriska (idéer om inbillade kroppsliga sjukdomar) vanföreställningar. De brukar tala om "nojor". Vid "snutnoja" inbillar sig den amfetaminpåverkade att han är jagad och att alla bilar i närheten är polispatruller. Ibland har missbrukaren under ruset fått häftig hjärtklappning eller smärtor i hjärttrakten och kan då tala om hjärtnoja, dvs han får för sig att hjärtat skall stanna när som helst och flyr till sjukhus. Emellanåt kan vanföreställningarna stegras och bli till logiskt sammanhängannde system av förföljelseidéer, som kan dröja kvar i veckor. Man talar då om en amfetaminpsykos. Även om missbrukare med paranoida vanföreställningar är oroliga och misstänksamma brukar deras tal vara sammanhängande och logiskt. Det brukar därför vara möjligt att nå dem med samtal och att sätta in behandling. (Se Paranoia.) Vid kokainmissbruk förekommer märkliga synfenomen eller illusioner. De kokainpåverkade kan se en strålglans runt olika föremål. Dessutom ser de geometriska figurer, som ibland flimrar och vibrerar i sicksacklinjer. Det anses vara kokainets kraftigt stimulerande effekt på centrala nervsystemet som utlöser synfenomenen. (Om hjärnan t ex i samband med hjärnoperationer retas med elektrisk ström uppstår nämligen oftast synfenomen i form av ljus i olika färger eller geometriska figurer.) Kokainister hör ofta röster som t ex ropar deras namn. Känselhallucinationer, s k taktila hallucinationer, är vanliga. Det kliar i huden och det känns som om insekter kryper under skinnet eller som om snökristaller har fastnat i huden. Efter perioder av intensivt kokainmissbruk kan de psykotiska symtomen stegras till en kokainpsykos eller kokaindelirium med total förvirring och förföljelseidéer. Missbrukaren saknar nu sjukdomsinsikt, och tillståndet liknar paranoid schizofreni. Vanligt är att den förvirrade tror sig vara bedragen, får svartsjukeparanoia. Dessa vanföreställningar kan leda till mord på anhöriga. Narkotikamissbruk kan också orsaka personlighetsförändringar. Kroniska läkemedelsmissbrukare kan t ex bli avtrubbade ungefär på samma sätt som kroniska alkoholister. De kan alltjämt uttrycka sig korrekt, men de har förlorat förmågan att koncentrera sig, tänka logiskt och analysera. De kan därför verka tomma under en bibehållen fasad av ord. Även kroniska amfetaminmissbrukare kan bli personlighetsförändrade, oroliga, rastlösa och samtidigt fladdriga i sin uppmärksamhet. Känslomässigt blir de likgiltiga. Samtidigt har de ofta dålig kontroll över sina känslor, överreagerar, får med lätthet utbrott "spel"- då de skriker och gråter. En vanemässig haschrökare blir med tiden passiv och trött. Intressesfären krymper. Han har förlorat sin önskan att sträva och arbeta. Han antar inte längre någon utmaning i livet utan slår till reträtt och flyr från kraven i skola och arbetsliv. Tillståndet, som sammanhänger med den kroniska förgiftningen av cannabis, kallas i amerikansk litteratur för amotivationssyndrom. En del vanemässiga haschrökare blir också skygga, ömtåliga och lättirriterade och flyr från verkligheten för att i stället ägna sig åt önskedrömmar. Goda råd uppfattas som angrepp på den personliga friheten. Haschrökarna blir med andra ord alienerade, d v s känner främlingsskap inför omgivningen. Under en långvarig avgiftning återkommer de intellektuella funktionerna. I facklitteraturen stöter man emellertid på uppfattningen att det skulle finnas både en haschdemens och en kokaindemens. Olika kombinationer avpsykisk störning och alkohol- eller narkotikamissbruk håller på att bli allt vanligare bland de patienter som söker psykiatrisk vård. I USA uppskattar man att ända upp till 40 procent av patienterna inom psykiatrisk vård har missbruksproblem. Även om detta på långt när inte är fallet i Sverige, blir det ändå allt vanligare att psykiskt störda har dubbla diagnoser (the doubly troubled). Behandlingsmässigt står psykiatrin inför en mycket svår uppgift då det gäller att ta hand om dessa missbrukare. En litiumbehandling av ett maniskt tillstånd hos en patient kan t ex fullständigt slå slint om patienten parallellt med behandlingen missbrukar hasch. Många av dessa dubbelt drabbade är således mycket svåra att behandla och vårdas i dag på olika slutna vårdavdelningar eller i fasta paviljonger. I övrigt är behandlingen av de olika psykiska komplikationerna till narkotikamissbruk inte speciellt svår att genomföra för den som har goda kunskaper i psykiatri. De toxiska psykoserna brukar t ex inte behöva behandlas med neuroleptika mer än några veckor för att patienterna skall bli helt återställda. Det anses allmänt att det är lätt att behandla allehanda enklare psykiska och fysiska komplikationer till narkotikamissbruk, medan det däremot är så mycket svårare att behandla roten till det onda, själva begäret efter drogerna.


Psykoaktiva ämnen,
synonym till psykotropa ämnen, droger som påverkar psykiska funktioner.
Psykoanalys,
en form av långvarig samtalsterapi som först beskrevs av Sigmund Freud. Det är den mest djupgående av alla former av psykoterapi. (Se Terapi.) Metoden används vid sådana långvariga neurotiska besvär som bottnar i inre konflikter. Målet är att den som genomgår analys skall få insikt i dessa sina mer eller mindre omedvetna konflikter, genom detta vinna större självkännedom och därigenom kunna förbättra sin känslomässiga anpassning till omvärlden. Den som går i psykoanalys uppmanas till fria associationer. Detta innebär att han omedelbart berättar allt som faller honom in, oberoende av om det verkar dumt, ologiskt, sårande eller störande. Analytikern förhåller sig passiv tills det är dags för eventuella tolkningsförslag och försöker dessutom att sätta in de återberättade drömmarna i ett meningsfullt sammanhang. Detta kallas en indirekt samtalsmetod och är den absoluta motpolen till förhör i form av frågor och svar. En person som går i långvarig terapi kommer så småningom att överföra sina känslor för föräldrar, eller andra personer som är viktiga för honom, till terapeuten (överföringsneuros). Terapeuten, som iakttar detta, kan hjälpa honom genom att tolka dessa ibland mycket negativa känslor och konflikter tidigare i livet. (Se Överföringsmönster inom narkomanvården.) Psykoanalys eller psykoanalytiskt orienterad psykoterapi är en behandling som pågår i flera år med samtal två till fem gånger i veckan. Denna s k klassiska psykoanalys används numera relativt sällan, men kan vara ett led i utbildningen av psykoterapeuter och ges i Sverige huvudsakligen i storstäderna. Psykoanalytiskt orienterad korttidsterapi (oftast med samtal 1-2 gånger i veckan under flera månader och med användning av en kombination av indirekta tekniker och insiktsterapi) ingår allmänt i psykiatrins och narkomanvårdens behandlingsmetoder. Psykoterapi bedrivs vanligen av psykiatriker och psykologer som har särskild psykoterapiutbildning.
Psykodrama,
synonym till rollspel, en diagnostisk eller terapeutisk metod där en person får formulera och spela ut sina konflikter tillsammans med andra. Metoden kan tillämpas konsekvent under varje session i en serie av gruppsamtal, eller den kan förekomma som tillfälliga inslag i grupparbete. Det rör sig om en mycket användbar metod som ger liv och dynamik åt gruppen. Deltagarna får sig tilldelade olika roller och skall illustrera t ex en familjekonflikt hos en i gruppen. Känslorna i konflikten gestaltas i dramatisk form och görs därigenom synliga. Rollbyten kan sedan äga rum, allt för att befrämja inlevelsen i de olika parternas situation. Rollspel fanns med redan i det ursprungliga Synanonsamhället för narkomaner. Tekniken är egentligen mycket gammal. Redan under antiken användes någon form av psykodrama. Vid t ex Asklepiostemplet i Pergamon (nuvarande Bergama i Turlúet) fanns en teateranläggning knuten till det "medicinska centret".
Psykodynamik,
omedvetna motiv som drivkraft till själsliga reaktioner. Den psykodynamiska teorin är en teoribildning som härrör från försöken att förstå neuroser (emotionella störningar). Den utgår ifrån att alla människor har impulser och känslor som kan komma i konflikt med omvärldens krav (yttre konflikter) eller med normer man tillägnat sig som barn (inre konflikter). Enligt det psykodynamiska synsättet lever alla människor i ångestskapande konflikter. Man måste ständigt välja väg och bestämma sig för olika lösningar, som sedan i sin tur kan ge ny ångest. Ångesten ses som konstruktiv, eftersom den framtvingar en kontinuerlig utveckling av personligheten. Till sin hjälp har människorna ett antal försvarsmekanismer, som utlöses då konflikterna inte kan få realistiska lösningar. Vid alltför stora belastningar överansträngs försvarsmekanismerna, varvid rigida (stela) hållningar uppkommer. Man talar då om neuroser och neurotiskt försvar. (Se Psykoneuros och Ångest.)


PSYKODYNAMISKA ASPEKTER PÅ DROGMISSBRUK


De flesta narkomaner har personlighetsmässiga och emotionella störningar. Påtagligt är deras dåligt utvecklade psykiska försvar och låga tolerans mot påfrestningar. Även utan missbruket skulle många av narkomanerna säkert varit känslomässigt störda och fungerat bristfälligt i sina kontakter med andra människor. Med en psykoanalytisk fackterm kan man säga att narkomanerna har narcissistiska störningar. Med detta menas att utvecklingen av den egna identiteten (jaget) i förhållande till omvärlden inte har skett normalt. Narkotikamissbruket orsakar nästan alltid en regression (återgång). Det innebär att narkomanen emotionellt dröjer kvar eller återvänder antingen till sina tidigaste utvecklingsstadier i barndomen eller till senare men ännu mer problemfyllda perioder. Där "fastnar" han, utvecklas inte längre och stannar därför på t ex en femtonårings nivå, även sedan han blivit betydligt äldre. Denna regression är lika tydlig hos manliga och kvinnliga narkomaner. Missbrukarna själva konstaterar ofta att de är oerhört barnsliga och egocentriska: "Det är inte bara det att man inte mognar som människa, man går också kräftgång i sitt eget tidigare liv. Man blir barnslig och gnällig och beroende av att någon omedelbart hjälper en. Det svåra med missbruket är att man lär sig att efter bara en sekund kan narkotikan befria en från all olust och alla problem och ge en avspänning och tillfredsställelse." Narkomanerna har enligt Leon Wurmser, amerikansk psykoanalytiker, genomlevt en rad kriser i sin personlighetsutveckling. Wurmser föreställer sig att missbrukarna som barn eller tonåringar genomgått kriser i personlighetsutvecklingen (narcissistiska kriser). De har under en period känt sig fruktansvärt besvikna på vuxna människor som inte gett dem tillräckligt med kärlek och trygghet. De barn som på detta sätt övergivits har då upplevt en oerhörd sorg och vrede som de nästan inte kunnat kontrollera. Ingen har emellertid brytt sig om deras känslor. Barnens känslomässiga försvar mot påfrestningar har därigenom brutits ner, och i stället har de upplevt en olidlig spänning och rastlöshet (inte olikt det sug de senare kan känna eher narkotika). Spänningen har lett till en klyvning av personligheten och ett utagerande: "Jag föreställde mig att det skulle vara bättre att vara någon annan, vara som en person i en bok." En del av personligheten stannar kvar och observerar, den andra agerar ut i narkotikamissbruk och kriminalitet. I utagerandet finns agressivitet, en önskan att forcera sociala hinder, en drift att förstöra sig själv och såra andra. Samtidigt förnekas känslorna, den inre verkligheten och de egna känslomässiga behoven: "Jag var tvungen att göra någonting för att ändra min situation, det spelade ingen roll vad det var eller hur det gick för mig själv." Klyvningen (objektklyvningen, eng splitting) är också påtaglig när det gäller sådana begrepp som moral, ärlighet och hänsyn. En desperat människa har inte tid att bry sig om vad som är sant eller osant, rätt eller orätt. Många narkomaner är mycket medvetna om att de företar sig saker och ting som de egentligen borde ha dåligt samvete för, men det finns inte utrymme för ett sådant i deras liv. De skjuter i stället skuldbördan framför sig och överväldigas därför ofta av den när de senare i livet försöker sluta med sitt missbruk. Ett annat karakteristiskt drag hos narkomanerna är deras benägenhet att förlägga ett inre skeende till den yttre världen (externalisation eller projicering). Det är som om de inte längre hade någon egen vilja. De tillskriver drogerna magiska krafter och förmågan att bestämma över liv och död. De kan dessutom tro att andra personer har stor makt och förmåga att råda över dem. Genom att underkasta sig ett narkotikamissbruk överlämnar de sig till okända krafter i omvärlden. De upplever då att jaget (den egna viljan eller egna personligheten) krymper och blir litet och obetydligt, jämfört med de gigantiska proportionerna hos omvärlden: "Min vilja gick ifrån mig." Missbruket innebär en flykt undan ansvar. Narkomanerna slipper erkänna sina destruktiva sidor. De kan säga om sig själva: "Egentligen är jag en god och vänlig och trevlig människa. Jag har gjort mina dumheter, men det får skyllas på missbruket." Det rör sig om ännu en manifestation av personlighetsklyvning: "Det är inte jag, det är apan på min rygg som har gjort det." Vidare karakteriseras narkomaner av att de saknar fantasi och inlevelseförmåga - psykoanalytikerna talar om hyposymbolisering. De har en benägenhet att se förhållanden i svart/vitt (splitting, objektklyvning), de kan sällan urskilja nyanser i andra människors beteenden. Ett enkelt strafftänkande karakteriserar deras interna uppgörelser, där primitiva straff utdelas enligt principen öga för öga och tand för tand. En annan mekanism som framträder tydligt hos narkomanerna är att de narkotiska ämnena används som självmedicinering, en sorts egenterapi. Missbrukarna kan därigenom själva behandla sin olust. Missbruket blir deras försvar, pålitliga vän och tröstare, en del av dem själva. Exempelvis har heroin ångestdämpande effekter, och många av narkomanerna har kanske börjat använda opiater för att utan nervositet kunna ta sociala kontakter - alltså ungefär såsom andra använder alkohol. Heroinet ger ett tillstånd där alla önskningar förefaller vara på en gång uppfyllda, och paradiset tycks återfunnet. Hallucinogena droger motverkar tomhet, uttråkning och meningslöshet. Den som tar sådana droger känner sig mäktig och utan gränser (omnipotent). (Jämför tonåringarnas hjältedrömmar.) Amfetamin och kokain motverkar tomhetskänslor och används av narkomanerna som medicin mot depression och mindervärdeskänslor.


PSYKOFARMAKA


Psykofarmaka är läkemedel som påverkar psykiska funktioner. Medlen används inom tre indikationsområden: 1. psykoser, 2. depressioner, 3. sömnproblem, ångest, oro och ängslan. 1. Medel mot psykoser, dvs neuroleptika som t ex Hibernal, Mallorol, m fl ger inte eufori (lyckokänsla, lust). De är inte narkotikaklassade eftersom de inte är beroendeframkallande och således inte begärliga som missbrukspreparat. De nämns ändå här, eftersom de emellanåt i låga doser används vid behandling av komplikationer till narkotikamissbruk. Klorpromazin (Hibernal) kan t ex med fördel användas vid abstinensbehandling efter cannabismissbruk. I allmänhet är det s k lågdosneuroleptika som flufenazin (Pacinol, Siqualone) eller haloperidol (Haldol), som kommer till användning inom narkomanvården. 2. Medel mot depressioner, antidepressiva har förmågan att höja ett sänkt stämningsläge och över huvud taget normalisera den som lider av depression - även en narkoman. Däremot påverkas inte personer i "neutralt" stämningsläge. Detta förklarar varför det inte finns något missbruk av antidepressiva. 3. Medel mot sömnproblem, ångest, oro och ängslan brukar kallas lugnande medel eller sedativa och hypnotika. I denna grupp av läkemedel finns alla de preparat som i vissa doser kan ge eufori. Missbruk och toleransökning kan förekomma. Praktiskt taget alla de läkemedel som nämns i följande historiska översikt är narkotikaklassade enligt Psykotropkonventionen. (Se FN:s narkotikakonventioner.) År 1838 började man använda brom för att dämpa oroliga eller psykiskt sjuka patienter. Trots att brompreparaten var giftiga och inte speciellt ändamålsenliga användes de ända fram till 1980. 1869 introducerades kloralhydrat, som gavs i flytande form. Denna mixtura kloralhydrati var länge ett populärt medel på fångvårdsanstalterna - den som fick några skedar av mixturen somnade snabbt och tungt. Preparatet används fortfarande i tablettform (Ansopal) men har minskat i betydelse. Det första barbitursyrepreparatet lanserades 1903 i England. Olika kemiska föreningar med det gemensamma namnet barbiturater kom att dominera marknaden i femtio år. De var effektiva sömnmedel och såldes under olika preparatnamn t ex Pentymal, Vesperax och Mebumal. I lägre doser användes de som lugnande medel. Ett populärt sådant inom femtio- och sextiotalens psykiatri var en flytande medicin som innehöll Valeriana, Pentymal och Tinctura Thebaica, dvs opium. Barbiturater var dock begärliga varor för missbrukare. Särskilt det kortverkande medlet hexobarbital, tidigare enhexymal (Enheximal och Nembutal, numera avregistrerade) såldes illegalt på sextio- och sjuttiotalen under smeknamnet "Nebb". Det löstes och injicerades för att bryta ett orostillstånd som framkallats av amfetamin. Barbiturater är i större doser giftiga och har ofta använts vid självmord. Dessutom kan de ge upphov till förvirringstillstånd. I FASS förtecknas sedan några år endast ett barbitursyrepreparat fenemal eller fenobarbital (Fenemal). Det är det enda av de många barbitursyrepreparaten som är kvar idag. Fenemal används vid behandling av epileptiska anfall av typen grand mal och vid kramper i nyföddhetsperioden. I Danmark används dessutom Fenemal oha vid behandling av alkoholabstinens. Under 1950-talet framställdes bl a mepromamat (Mebroban, Restenil) som under lång tid har varit ett populärt lugnande medel, dock med viss risk för tillvänjning och missbruk. Dessa medel finns fortfarande kvar i FASS men används sällan. Ett kraftigt lugnande medel som klometiazol (Hemineurin) förekommer så gott som uteslutande inom den slutna psykiatriska vården och då främst för att behandla delirium tremens. Det första lbensodiazepinpreparatet, klordiazepoxid (Librax, Librium) togs i bruk omkring 1960. Detta har därefter till stor del trängts undan av det ångestdämpande diazepam (Valium, Stesolid). När diazepam lanserades i Sverige 1965 ökade försäljningen av lugnande medel kraftigt under fem år. Läkare skrev ut medicinen även för lindriga psykiska besvär, eftersom nackdelarna med preparatet (t ex att det är vanebildande) ännu inte var kända. Bensodiazepinerna har sedan, mycket tack vare sin låga giftighet, helt kommit att dominera både bland de lugnande (92 procent av marknaden) och de sömngivande preparaten (93 procent). Förbrukningen av lugnande medel i Sverige har generellt minskat under 1980-talet. Mellan 5 och 15 procent av befolkningen använder någon gång per år lugnande medel eller sömnmedel, men endast 0,5 procent fortsätter med preparaten under längre tid än ett år. Jämfört med andra länder har läkarna i Sverige i allmänhet, på rekommendation av Socialstyrelsen, en restriktiv hållning till ordinationer av bensodiazepiner. (Se Bensodiazepiner.)


Psykofarmakologi,
läran om hur signalsubstanser, läkemedel och droger påverkar nervsystemet vid hälsa och sjukdom.
Psykogen,
själsligt betingad eller orsakad.
Psykolog,
expert i psykologi. I Sverige är en psykolog högskoleutbildad vid samhällsvetenskaplig fakultet med psykologexamen, PEX. Sedan 1978 ger Socialstyrelsen legitimation till den som avlagt denna examen och genomfört föreskriven praktisk tjänstgöring. Titeln är då leg psykolog. I utbildningen ingår terapeutträning, vilken kan byggas på med fristående fortsättningskurser för dem som inriktar sig på behandlingsarbete. Psykologer med denna inriktning arbetar vanligtvis med psykoterapeutiskt behandlingsarbete inom vården, antingen som anställda vid t ex sjukhus eller som privatpraktiserande psykologer/terapeuter.
Psykologi,
vetenskapen om själslivet, dess lagar och yttringar.
Psykomotorisk,
psykisk påverkan på muskelrörelser, ofta utan viljekontroll. Exempel är psykomotoriska anfall, en typ av små epileptiska anfall. Denna typ av epilepsi förekommer vid hjärnpåverkan eller efter hjärnskador av olika ursprung, alltså även sådana som uppstått i samband med narkotikamissbruk. Den psykomotoriska aktiviteten är förhöjd (hyperaktivitet) t ex vid förvirringstillstånd och manier. Patienterna är då rastlöst och irrationellt verksamma, plockiga, "fariga", darriga. Jagade av sin oro kan de irra omkring till uttröttningens gräns. Motsatsen (hypoaktivitet) ses också vid psykoser eller vid djupa depressioner. Patienterna ligger då helt stilla och reagerar kanske endast med ögonrörelser på tilltal (stupor). Förändringar i den psykomotoriska aktiviteten är vanliga vid toxiska psykoser, särskilt vid cannabispsykoser.
Psykoneuros, neuros,
känslomässig störning som anses uppkomma genom att försvarsmekanismerna överaktiveras för att reducera ångest. Varje neurotiskt syndrom (neurotisk depression, irrationell ångest, fobier, tvångssymtom, hysteri) kännetecknas av specifika konstellationer av försvarsmekanismer. Därför reagerar neurotikern ofta irrationellt för att försvara sig själv och sin integritet. Detta leder till att omgivningen missuppfattar honom och drar sig undan, vilket i sin tur förstärker neurotikerns försvarsattityd. Neurotiska symtom skapar med andra ord onda cirklar, som medför försämrad förmåga att fungera socialt. Det finns då en risk för att neurotikern tillgriper droger mot sin ångest (symtomatiskt missbruk). (Se Psykodynamik och tingest.)
Psykopati,
karaktärsstörning, oftast med känslokyla, bristande hämningar och moralbegrepp. Framför allt innebär den en oförmåga till långvariga relationer med andra människor, en brist på lojalitet. En psykopat (sociopat, antisocial person) beter sig på ett sätt som inte accepteras av omgivningen, handlar oansvarigt och kortsiktigt, duperar ofta andra och känner sällan skuld eller ånger för sina gärningar. Endast en liten del av narkomanerna är enligt DSM III genuina psykopater, dvs har betett sig psykopatiskt och kriminellt redan före missbruksdebuten. Narkotikaberoendet driver emellertid de flesta att agera illojalt och amoraliskt mot omgivningen. Man talar då om sekundär kriminalitet eller pseudopsykopati. Psykoanalytikern Léon Wurmser menar att de flesta narkomaner i själva verket har en välutvecklad moral, i psykoanalytiska termer ett starkt överjag. Detta överjag sövs under missbruksperioder, men det vaknar anklagande under abstinensfaserna och ger då skuldkänslor och ångest. (De är med andra ord neurotiker.) Etablerade heroinmissbrukare är i allmänhet trogna sin livsstil. (Se lMissbrukarkarriären.) De lever ofta i långvariga, monogama parförhållanden och bemödar sig i regel om att hålla kontakt med sin ursprungsfamilj. De kan också utveckla trofasthet i en terapisituation om de tycker sig bli förstådda och hjälpta.
Psykos,
psykotisk, psykisk sjnkdom med dålig verklighetsanpassning och bristande sjukdomsinsikt. Det är ett tillstånd av psykisk obalans med känslostyrt handlande. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)
Psykosocial kontaktsmitta,
centralt begrepp i Nils Bejerots teori om narkotikaepidemiernas dynamik. Begreppet avser förhållandet att sprutnarkomanin sprids genom att en narkoman lär ut missbrukstekniken och rekryterar nya missbrukare. Detta sker under vissa perioder i en fördubblingstakt som är möjlig att beräkna och förutsäga. (Se Orsaker till bruk och missbruk av droger och Utbredning av narkotikamissbruket.)
Psykosocial påverkan,
den påverkan på den enskilda människans psyke som utövas av de närmaste - familjen, arbetskamraterna och som har att göra med "gruppanpassning".
Psykosomatisk,
som berör både själ och kropp (grekiskans psykhe och soma). Psykosomatiska sjukdomar (t ex magsår, astma, diffus värk) kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar.