1. Ett Marxistiskt Vänster parti?

Jag har valt att utifrån marxismen diskutera Vänsterpartiets partiprogram. Efter Sovjetunionens fall, upphörde det nuvarande Vänsterpartiet att kalla sig för kommunistiskt, men partiet säger sig fortfarande var ett socialistiskt parti, med marxismen som teoretisk bas. (Program 1996, s.17) Kan denna formulering i partiprogrammet sägas vara giltig, är marxismen fortfarande grundläggande för partiet? En tolkning är att formuleringen endast står kvar i partiprogrammet för att behålla den historiska kontinuiteten i partiet, och för att blidka en liten "kommunistisk" minoritet inom partiet.("traditionalister") Syftet med denna essä är, att försöka fastställa i vilken mån marxismen fortfarande ligger till grund för Vänsterpartiets partiprogram. För att försöka besvara denna fråga, kommer jag att använda mig av tre begrepp, centrala för marxismen: klass, kapitalism och revolution. Jag kommer att jämföra Marx syn på dessa begrepp med partiprogrammets, för att kunna diskutera likheter och skillnader. Vänsterpartiet använder sig inte längre av termen revolution, men de talar fortfarande om ett socialistiskt samhälle, som målsättning, vilket gör att beröringspunkter bör finns med Marx revolutionära tankar. Jag försöker att se vad som ligger bakom gamla kommunistiska formuleringar som klasskamp, har de fortfarande samma betydelse? Slutligen tar jag upp några av partiprogrammets konkreta förslag, för att försöka härleda dessa till marxismen. Urvalet kan tyckas vara godtyckligt, men jag tar upp de frågor som kan sägas vara centrala i partiprogrammet, nämligen ekonomin, arbetslivet och skatterna. Det finns självklart ett stort glapp mellan Marx verklighet och 90- talets Sverige, men det kan ändå vara meningsfullt att göra jämförelser. Jag kommer inte att ta upp feminism eller miljöfrågor, då dessa frågor inte var aktuella då Marx var verksam på, samma sätt som idag, dessutom har Vänsterpartiet haft andra mer sentida inspirationskällor än Marx, för sin politik på dessa områden.

Enligt Marx och Engels var det kapitalistiska samhället ett klassamhälle, där bourgeoisien exploaterade proletariatet. Borgarklassen ägde samhällets produktionsmedel, medan proletärerna endast hade sin arbetskraft att sälja, på så sätt levde en klass på en annans arbete.(Kommunistiska manifestet 1997, s.11-14) Denna exploatering ledde enligt Marx och Engels till en klasskamp, som oundvikligen skulle leda till en revolutionär omvandling av samhället, i vilken borgarklassen går under och proletariatet segrar. (Kommunistiska manifestet 1997, s.25-27) Historien har enligt Marx och Engels varit en ständig strid mellan härskande och undertryckta klasser, denna kamp har gång på gång lett till en omdaning av samhället.(Kommunistiska manifestet 1997, s.11) Proletariatets seger var dock slutet på denna klasskamp, eftersom ett jämlikt och klasslöst samhälle då stegvis skulle framträda.(Held 1996, s.136) Det var alltså klasskampen som drev den historiska processen framåt, enligt Marx och Engels och det var endast genom att driva den kamp till sin spets(revolutionen), som ett klasslöst samhälle kunde uppstå. Klass och klasskamp var därmed inte bara ett sätt att beskriva samhället, utan de var centrala begrepp för att kunna förstå samtiden, och för att kunna förutspå framtiden. Klassisk positivism med andra ord.

Om nu blicken vänds mot dagens Vänsterparti och deras program, så beskrivs det svenska samhället, som ett klassamhälle där klassindelningen bygger på individers ställning i arbetslivet. Programmet talar inte om exploatering utan om de ekonomiska skillnader som existerar mellan samhällsklasserna. Meningen "Många lever i välstånd och överflöd medan andra har svårt att klara sin försörjning" kan möjligtvis sägas vara en mild version av Marxismens tal om exploatering. Klass används mer som ett sätt att beskriva ekonomiska orättvisor i Sverige, än att visa på oundvikliga klasskonflikter, istället ligger det stora problemet inom arbetarklassen själv. Det är den nya underklassen, bestående av arbetslösa och socialbidragstagare, som Vänsterpartiet ser som ett av de största samhällsproblemen, som måste lösas. (Program 1996, s.5) Denna grupp står alltså i stort sätt utanför produktionsprocessen och kan jämföras med vad Marx och Engels kallade "Trasproletariatet", en grupp på samhällets botten upptagna med kampen för sin överlevnad. För Marx och Engels var inte denna grupp delaktiga i klasskampen, eftersom de i sin jakt på de basala förnödenheterna, ofta lät sig köpas av borgarklassen, en orättvisa som skulle upphävas i och med kommunismen. (Kommunistiska manifestet 1997, s.24-25)

I Vänsterpartiets program används ordet klasskamp, men man menar troligen kampen mot samhällets orättvisor, snarare än kampen mot borgarklassen, som Marx talade om. Klasskampen är därmed inte längre en kamp mellan två helt skilda samhällsgrupper, utan en kamp för de svaga i samhället som i och för sig kan ta sig uttryck i agitation gentemot kapitalägarna. Programmet beskriver Sverige som ett land präglat av konflikt mellan arbete och kapital, samtidigt som man pekar på att bristen på arbete, i dagens Sverige, är det största problemet, vilket också skapar en ny underklass.(Program 1996, s.16) Den tydligaste gränsen i det svenska samhället går idag mellan arbetande och arbetslösa, vilket enligt partiprogrammet försvårar arbetarrörelsens möjligheter att påverka samhällesutvecklingen. Målet är detsamma som det Marx ställde, att avskaffa klassamhället, men det är inte längre en kamp mot en utsugande klass, utan en kamp för en bättre ekonomiska villkor för den "nya" underklassen. (Program 1996, s.5)

Marx och Engels använde ordet klass för att visa på hur samhället såg ut, och för att beskriva hur det skulle förändras. Vänsterpartiet beskriver Sverige som ett klassamhälle och erkänner en konflikt mellan arbete och kapital, men det är inte klasskampen i marxistisk mening som skall avskaffa detta klassamhälle, utan det är en politisk kamp för ekonomisk rättvisa som Vänsterpartiet använder sig av.

Marx beskrev den kapitalistiska kapitalackumulationen som ohållbar eftersom den gjorde lönarbetaren allt fattigare, trots att den härskande kapitalistiska klassen var helt beroende av densamme. (Kommunistiska manifestet 1997, s.26-27) Det var alltså den härskande klassens utsugning som ledde till att arbetarna organiserade sig och till sist revolterade och avskaffade den kapitalistiska samhällsordningen. Detta har visat sig vara en felaktig beskrivning av hur samhället utvecklats, kapitalismen var betydligt mer livskraftig än vad Marx förutspådde. Att den kapitalistiska ekonomin hade en cyklisk karaktär där kris och välstånd avlöste varandra var en iakttagelse som hade betydligt fler poänger, Marx såg alltså kapitalismen som instabil och djupt orättvis samhällsordning. Han menade också att kapitalismen skapade konflikter i samhället, och att den ekonomiska koncentrationen ökade allt mer, vilket i sin tur ökade samhällets sårbarhet. (Held 1996,s.136-138) Denna beskrivning av kapitalismen är träffande, om än inte helt korrekt. Marxismens viktigaste insikt är dock den att ekonomin inte är neutral, utan att det som kallas "marknaden" besitter och utövar makt utan att någon tar ansvar för konsekvenserna. Marx ansåg att kapitalet härskade i stort sett oinskränkt och att medborgarna bara var formellt fria, ett synsätt som inte delas av Vänsterpartiet. (Held 1996,s.149)

Vänsterpartiet menar istället att det svenska folkets demokratiska rättigheter begränsas av monopolbildning på marknaden och kapitalägarnas omfattande makt, men kapitalet härskar inte oinskränkt. (Program 1996, s.3) Vänsterpartiet menar att den parlamentariska demokratin är värdefull, och det bästa sättet att fatta politiska beslut genom. Därmed har man helt lämnat föreställningen att staten är kapitalets verktyg. Vänsterpartiet skiljer sig från Marx genom sin beskrivning av kampen mot kapitalet, som ett sätt att fördjupa demokratin inte att införa den i praktiken.

Trots att avskaffandet av kapitalismen är ett krav som står att läsa i partiprogrammet på flera ställen, förkastar man inte marknadsekonomin helt. Vad man förespråkar är en ekonomi som är planerad, men som fortfarande präglas av marknadens mekanismer, en klassisk svensk blandekonomi kan tyckas.(Program 1996, s.3) Programmet talar om att begränsa friheten för marknadens aktörer, vilket är en politik som inte alls behöver förutsätta ett avskaffande av kapitalismen, då det fram till början av 90- talet var ett grundläggande drag för den socialdemokratiska politiken. Det här kan dock sägas vara politik som är anpassad till det nuvarande kapitalistiska samhället, en politik som gör det bästa av situationen.

Till skillnad från Marx ser Vänsterpartiet inte kapitalismens fall som ett vetenskapligt faktum, utan som ett mål. Det västerländska industrisamhället beskrivs som ohållbart och som ett hot mot både människan och naturen, kapitalismens framfart hotar mänskligheten och måste därför hejdas. (Program 1996, s.1) Vänsterpartiet ser kapitalismens avskaffande som nödvändig för att ett mer rättvist samhälle skall kunna skapas, det är dock inte, som Marx förutspådde, proletariatet som är förutbestämt att bli dess undergång. Vänsterpartiet ser istället att utvecklingen kan gå åt två håll, antingen förstör den kapitalistiska samhällsordningen vår värld genom nedsmutsning och förtryck, eller så avskaffas den och människan kan därmed utvecklas fritt. Detta resonemang kan ses som en fortsättning av Marx vetenskapliga syn på kapitalismen. Ändå är det inte vetenskaplighet som Vänsterpartiet använder sig av, när de argumenterar mot kapitalismen, utan det är det moraliskt felaktiga i den, som man vänder sig mot. Problemet är självklart att kapitalismen omöjligt kan avskaffa i ett land utan att detta måste ske globalt, en sådan utveckling ser för tillfället inte särskillt trolig ut. Detta kan förklara varför vänsterpartiet lämnat den marxistiska tolkningen av kapitalismen, som ekonomiskt självförstörande, denna retorik har överförts från det ekonomiska området till den globala miljön.(Program 1996, s.14) Det är själva jorden och dess natur som kommer att förstöras om inte kapitalismens framfart hejdas, hit har den lagbundna tolkningen av kapitalismen flyttats.

Vänsterpartiet ser inte kapitalismen på samma sätt som Marx, kapitalismen är orättvis och förödande för miljön, men den är inte predestinerad att förgöra sig själv och därmed lämna plats för det socialistiska samhället. Istället kan kapitalismen leda till hela mänsklighetens undergång, då den globala miljön hotas. Partiet har inte längre "historien på sin sida" utan kampen måste föras på grundval av etiska principer som lovar en bättre värld. Istället accentueras kravet på att ekonomin demokratiseras, att den kontrolleras och utformas för hela samhällets bästa. Ett mål som också Marx beskrev, även om han förutspådde en socialistisk omdaning av hela den industriella världen. Målet är det samma men medlen är helt olika. Avskaffandet av kapitalismen framstår i programmet som ett väldigt långsiktigt mål, och man kan därmed fråga sig om detta mål spelar någon roll för den praktiska politiken, som partiet för, ett dilemma som varit en del av partiet sedan det bildades 1917.

Centralt för Marx och Engels var den revolutionära tanken, att den rådande kapitalistiska samhällsordningen ofrånkomligen skulle omkullkastas och ersättas av det kommunistiska samhället. Denna revolution behövde inte vara våldsam, utan kunde ske på fredlig väg, enligt Marx, och det var arbetarna själva som skulle genomföra den. Marx menade att arbetarna till slut skulle bli medvetna om att en total omdaning av det borgerliga samhället, var den enda vägen som de kunde nå rättvisa, frihet och jämlikhet. I ett kapitalistiskt samhälle var det omöjligt för arbetarklassen att få tillgång till de rättigheter som liberalismen utlovade. (Held 1996,s.139-141) Revolutionen var inte något som Marxisterna uppfann utan de avslöjar endast hur de samhälleliga lagarna är konstruerad. Kapitalismen var helt enkelt föråldrad och utvecklingen skulle lämna denna samhällsform bakom sig. (Kommunistiska manifestet 1997, s.26) De var de två klassernas oförenliga intressen som genom en allt mer intensiv klasskamp skulle leda till denna revolution, hur och när var inte något som Marx vågade förutsäga. Vagheten både gällande hur revolutionen skulle genomföras och hur det postkapitalistiska samhället skulle utformas, har lett till åtskilliga tolkningar världen över, det var dock den ryska revolutionen 1917 som satte sin prägel på den svenska kommunismen, långt in på 60- talet. Idén om ett revolutionärt avantgarde som ledde den proletära revolutionen var mer präglad av Lenin och den ryska revolutionen än av Marx och Engels. (Held 1996,s.154 ) Detta gör att Vänsterpartiets syn på införandet av det socialistiska samhället, har mer gemensamt med Marx skrifter än med VPK:s syn på revolutionen.

Vänsterpartiets program sätter upp "…ett solidariskt, klasslöst och demokratiskt samhälle." som mål för sin politiska verksamhet, alltså ett socialistiskt Sverige där kapitalismen är avskaffad.(Program 1996, s.1,16) Målet är därmed detsamma som det Marx och Engels satt upp, vägen dit är dock en helt annan. Det är inte längre någon våldsam revolution som skall förändra samhället i utan förändringen skall ske genom politisk kamp. Marx vision av det nya samhället innehöll dock stora strukturella förändringar såsom avskaffandet av den parlamentariska demokratin, och införandet av direkt demokrati, något som Vänsterpartiet inte ställer upp på. Istället för strukturella förändringar talar man om kvalitativa förändringar av en redan existerande samhällsstruktur. Partiet har helt lämnat den klassiska kommunistiska tanken på en evolution som för med sig ett samhälle, vilket utgör slutet på utvecklingen, istället kämpar man för målsättningar, som i och för sig har liknande innehåll, genom gradvisa reformer och politiska beslut. En partistrategi som har mycket gemensamt med 20- talets socialdemokratiska parti, för vilka Marx var viktig men inte allenarådande.

Vänsterpartiet har slutat att använda revolutionära termer i sitt program och ser inte heller Marxismen som en vetenskap, med vilken samhället helt kan förklaras.(Program 1996, s.15) Partiet vill verka för stora förändringar i samhället men det är den parlamentariska demokratin som skall möjliggöra detta. Det Socialistiska samhället införande är inte något som är förutbestämt att slå in, utan det är istället ett mål att sträva efter. Det nya samhället bryter inte heller med det gamla på samma radikala sätt som Marx vision av den revolutionära socialismen. Övergången till socialismen är därmed allt annat än revolutionär i Marx mening men Vänsterpartiet strävar efter långtgående förändringar som skulle kunna kallas revolutionära, nämligen en helt ny ekonomisk ordning. Skillnaden ligger i att Marx såg socialismen som historiens slut medan Vänsterpartiet ser socialismen som ett mål värt att sträva efter, ett mål som dock ryms inom det parlamentariska demokratin och därmed inte kan uppnås på annat sätt en genom långvarig politisk kamp.

Vänsterpartiets mer konkreta förslag, hur stämmer de med Marx och Engels syn på hur socialismen skulle uppmås? De förslag som står att läsa i det kommunistiska manifestet avser åtgärder, som den proletära klassen skall använda sig av efter det att de tagit makten. Det är dock förslag som skall förverkliga socialismen och har därför relevans även för Vänsterpartiets praktiska politik. Jag ta upp förslag i Vänsterpartiets program gällande den ekonomiska politiken, arbetslivet och den skatterna. Jag vänder nu på steken och utgår från Vänsterpartiets program istället för från marxismen, som på de föregående sidorna.

I Vänsterpartiets program hävdas det att kapitalets makt måste brytas och att de övergripande besluten skall fattas av riksdagen. För att uppnå detta föreslår man bl.a.att kontrollen av kreditväsendet skärps, löntagarfonder utvecklas och att internationella kapital- och valutaspekulationer bekämpas.(Program 1996, s.3) Vänsterpartiet menar att riksdag och regering skall ha den övergripande kontrollen över ekonomin. Att ekonomin inte skall få vara en frizon när det gäller politiskt styrande är central idé inom marxismen. Statlig kontroll av finanserna var ett av inslagen i den proletära diktaturen, som framförallt Lenin beskrev. (Held 1996,s.156-157) Vänsterpartiet följer denna linje, men talar om att göra ekonomin till en del av demokratin inte att staten skall styra den helt. (Program 1996, s.3) Denna skillnad har troligen med det försiktiga accepterande av marknadskrafternas funktion i samhället att göra, ekonomin måste tillåtas en del frihet för att vara livskraftig. Ett förslag som kan ledas tillbaka direkt till manifestet, är det om att kreditväsendet skall ställas under hårdare kontroll. I denna skrift menar Marx och Engels att en centralbank skall inneha monopol på detta område. Vänsterpartits förslag går ut på att ekonomin skall var underställd den politiska makten och att kapitalägarnas makt reduceras. Marx och Engels förslag var självklart mer radikala och byggde på tanken att en klass med gemensamma intressen, skulle styra ekonomin, tanken är dock densamma, att ekonomin skall vara till för samhällets nytta och inte tvärt om.

Under rubriken ekonomin talar Vänsterpartiets program också om att äganderätten skall begränsas. Man vill ha olika typer av företag, privata, kooperativa och statliga, men driften av dessa företag skall skötas av de anställda genom vad man kallar självförvaltning. Naturtillgångar och kommunikationer är sådant som skall vara ägt av samhället eftersom se är viktiga för den ekonomiska utvecklingen enligt partiprogrammet.(Program 1996, s.3) Marx och Engels förslag på åtgärder i det kommunistiska manifestet, är även här mer långtgående, då de talar om total statlig kontroll av kommunikationer och av produktionen. (Kommunistiska manifestet 1997, s.38) Vänsterpartiets förslag handlar om att samhället skall, genom politiska beslut ha, den övergripande kontrollen över ekonomin och för samhället viktiga naturtillgångar, en tankegång som är klart i linje med marxismen. Grundläggande för Vänsterpartiet är att, arbete skall gynnas på kapitalets bekostnad, genom att arbetarna själva skall sköta företagen, vilket även detta är i grunden ett Marxistiskt tankesätt.(Program 1996, s.3) Den stora skillnaden ligger i att Vänsterpartiet erkänner den parlamentariska demokratin, samt att man erkänner att konkurrerande företag är viktigt för samhället.

När det gäller de i Sverige alltid så aktuella skatterna föreslår Vänsterpartiet, att en stor del av beskattningen skall flyttas från inkomster till produktionen, och att denna beskattning skall vara progressiv. (Program 1996, s.3-4) En stark progressiv beskattning är något som Marx och Engels föreslå i det kommunistiska manifestet, så även här har Vänsterpartiet en marxistisk grund. Skattepolitiken är ett sätt att omfördela resurser, från de rika till de fattiga, eller med Marx termer från borgarklassen till den proletära klassen.

Centralt för marxism och kommunism har alltid varit arbetet, så även för dagens Vänsterparti. I programmet talar man om arbetet som en mänsklig rättighet, eftersom arbetet till stor del definierar vår plats i samhället. Den rådande arbetslösheten, ser partiet som ett av de största problemen i dagens samhälle, då den orsakar större klyftor, orättvisor i samhället samt försvagar arbetarklassen. (Program 1996, s.6) Den magiska åtgärden för att råda bot på arbetslösheten är enligt Vänsterpartiet en kortare arbetsdag, nämligen en sex timmars arbetsdag. Förslag om kortare arbetstid har alltsedan 50- talet varit en del av partiets politik, och har också varit något som genomförts av den socialdemokratiska regeringen så småningom. Programmet räknar upp ett flertal positiva effekter som förslaget kommer att föra med sig däribland ökad sysselsättning, jämställdhet samt möjlighet för människor till en mer meningsfull fritid. Marx gör på detta område en skillnad mellan det socialistiska samhällsstadiet, där allmän arbetsplikt skall råda och det kommunistiska samhällsstadiet där arbetet skall vara ett minimum.(Held 1996,s.156-157) Både Marx och Vänsterpartiet ser människans plats i produktionen som central för dess status i samhället, och att stor arbetslöshet försvagar arbetarrörelsen. Förslaget kan därför sägas vara ett sätta att stärka arbetarnas ställning i samhället på, och därmed deras inflytande, vilket är i linje med marxismen.

Vänsterpartiet är idag enligt flera opinionsmätningar Sveriges tredje största parti, en roll som de aldrig var i närheten av så länge de kallade sig kommunister. Partiet har efter Sovjetunionens fall förlorat sin starka ideologiska grund och rört sig in mot mitten, vilket har givit lyckat resultat rent röstmässigt. Synen på klass, kapitalism och revolution är inte densamma som Marx och Engels beskriver i det kommunistiska manifestet. Största skillnaden finner man i synen på klass eftersom klasskamp inte längre innebär en kamp mot "den härskande klassen" utan en politisk kamp för de svaga i samhället. När man inte längre ser marxismen som en vetenskap förlorar klasskampen sin funktion, i sin klassiska mening. Detta gäller även för begreppet revolution, som inte finns med i programmet överhuvudtaget. Revolutionen har ersatts av krav på revolutionerande reformer där avskaffandet av kapitalismen är det bästa exemplet. Synen på kapitalismen är den som stämmer mest överens med marxismen, även om Vänsterpartiets inte heller här ser en socialsitisk utveckling som förutbestämd. Vänsterpartiet hävdar liksom Marx att kapitalismen är ett ohållbart samhällssystem, även om Vänsterpartiet mer använder sig av miljöförstöringen som hotbild istället för ekonomiska kriser. I den praktiska politiken stämmer Marx och Vänsterpartiets förslag förvånansvärt väl, även om det ligger en stor skillnad i det att Vänsterpartiet hävdar att den parlamentariska demokratin är den vägen man skall genomföra dessa förslag. Avslutningsvis skall jag besvara den fråga som ställdes i inledningen. Ja, marxismen ligger till grund för partiets analys av samhället men man har också lämnat stora delar av marxismen därhän som klasskampen och den proletära diktaturen. Vänsterpartiet är numera tvunget att saluföra sina idéer, utan att ha den historiska utvecklingen på sin sida.

Litteraturförteckning

Held, David , Demokratimodeller: Från klassisk demokrati till demokratiska autonomi.
Uddevalla 1996.

Marx, Karl & Engels, Friedrich, Kommunistiska manifestet. Värnamo 1997.

Partiprogram antaget av Vänsterpartiets kongress 1996.