Storstaden har under 1900- talet varit en magnet för unga som sökt möjligheter att förverkliga sina drömmar. Detta stämmer mer än någonsin under sent 1990- tal, landsbygden avfolkas och städerna växer. Med ett sociologiskt perspektiv är dock inte tillgången på frihet och möjligheter nog för att förklara stadens dragningskraft på ungdomen. Det jag skall försöka mig på är alltså att, som Berger uttrycker det; demaskera storstadens attraktionskraft. Precis som Simmel är min utgångspunkt att det ekonomiska systemet är avgörande för hur storstadsmänniskan lever och tänker. Människan är inte enbart en produkt av det ekonomiska systemet, ett samhälles produktionssätt är dock centralt för att kunna förklara mänskligt beteende.(Kaspersen 1999, s.27-46) Frågeställningen blir därmed; varför lockar staden till sig så många unga.

I Lerners artiklar beskrivs hur många unga beger sig till storstaden för att studera, jobba och roa sig. Det stora utbudet på dessa tre områden verkar vara det främsta skälet till att många ungdomar flyttar till Stockholm. Vid en första anblick kan det verka som om staden är till för de företagsamma och modiga; den unga människan behöver staden för att utvecklas. Är det i själva verket inte så att det är främst staden som behöver de unga människorna och inte tvärtom. Simmel menar att storstäderna är penningekonomins centrum och att den beräknande och blaserade storstadsmänniskan är en produkt av stadens hetsiga tempo och marknadens anonymitet. Individens själsliv är alltså delvis en produkt av den kapitalistiska produktionsordningens arbetsdelning och konkurrens. Storstaden är fortfarande central i den kapitalistiska ekonomin, trots globaliseringen. För att den kapitalistiska ekonomin skall fungera behövs en ständigt ökad konsumtion och tillgång på arbetskraft, det är så drömmen om den eviga tillväxten hålls vid liv. Vilka passar då bäst i rollen som ständiga konsumenter och flexibla lönarbetare, ungdomar förstås. Det är ungdomarna som tar del av allt det staden har att erbjuda av nöjesliv och konsumtionsvaror, samtidigt som de har en stor arbetskapacitet och flexibilitet. Det kan tyckas som om stadens näringsliv och dessa ungdomar lever i en perfekt symbios där båda är vinnare. Storstadens funktion i den kapitalistiska ekonomin är dock inte att ge ungdomar möjligheter, utan att reproducera en viss mentalitet som är nödvändig för systemets fortlevnad. Simmel menar att förnuft, cynism och fokus på individen är vad staden lär sina innevånare. Detta stämmer säkert, men centralt i den mentalitet som dagens storstäder reproducerar är ändå konsumtionens välsignelse och lönarbetets nödvändighet. Den s.k. postmaterialistiska människan sägs annars vara intresserad av andra värden i livet än de materiella. Det är dock så att pengar och materiella ting spelar en oerhört viktig roll i de flesta ungas vardag. Det tydligaste exemplet på detta torde vara teknikutvecklingen, där en dator är föråldrad redan efter ett halvår.

Det är storlek och tempo som skiljer småstaden från storstaden menar Simmel, vilket troligen är sant. Det är myllret av människor på en liten yta som gör storstaden till kapitalismens centrum, här kan marknaden fungera. Den ström av unga människor som flyttar till storstaden är alltså nödvändig för att upprätthålla och öka konsumtionen och för att utöka antalet lönarbetare. Inte bara storstaden reproducerar den kapitalistiska mentaliteten, det är ju just storstadens rytm och utbud som lockar unga dit. Reproduktionen av denna mentalitet finns också i samhället i stort, men är som intensivast i stostaden. De som flyttar till storstaden är alltså redan lockade av den mentalitet som återfinns där, annars skulle de inte flytta dit. Storstaden blir den plats där man kan realisera ideal som det kapitalistiska samhället sätter upp. Den kapitalistiska mentaliteten förstärks och reproduceras av de ungdomar som kommer dit.

Alla lyckas dock inte att leva ett sådant liv som betraktas som framgångsrikt i vårt samhälle, alla är inte vinnare i det kapitalistiska systemet. Tydliga exempel på detta är den knarkare samt den prostituerade som kommer till tals i Lerners artiklar. Det verkar dock vara tillräckligt många som lyckas för dessa "förlorare" inte skall verka avskräckande. Sverige är dock ett bra exempel på att produktionsordningen inte är helt avgörande för den samhälleliga diskursen, utan den kan också påverkas av politiska idéer. Därför kan denna beskrivning av staden som kapitalismens främsta arena verka överdriven och allt för strukturbunden. Med hjälp av vad Berger kallar relativisering kan man dock se att den västerländska kapitalistiska mentaliteten inte är universell utan socialt konstruerad. En viktig förklaringsfaktor till denna mentalitet är kapitalismen, där staden blir det bästa forumet för en sådan socialisering. Detta betyder inte att allt är relativt, vilket Berger verkar påstå, eftersom vetenskap i sådant fall är totalt meningslöst. Om exempelvis det sociologiska perspektivet är lika mycket värt som alla andra perspektiv finns det ju ingen anledning att använda sig av det.

Stadens attraktionskraft kan alltså med ett sociologiskt perspektiv förklaras genom den rådande produktionsordningens effekt på det sociala livet. Kapitalismen behöver storstaden och den kapitalistiska människan behöver storstaden, utan att det för den skull är en sluten cykel. Dessa strukturer kan förändras, i vilken utsträckning återstår att se.