1. Inledning

"Ett spöke går runt Europa -kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke[…]"(Marx och Engels, s. 10)

Karl Marx

Socialdemokratins dominerande ställning i den svenska politiken har varit beroende av dess ställningstagande till kommunismen och dess företrädare. Statsvetaren Torsten Svensson menar att de båda partierna varit beroende av samma väljare och att vad det ena partiet vann i fråga om stöd från arbetarklassen förlorade det andra. Att motarbeta tendenser till ett starkt kommunistiskt parti har alltså varit en viktig del av den socialdemokratiska politiken. Samtidigt har de svenska kommunisternas stöd för Sovjetunionen av många socialdemokrater setts som en fara som måste bemötas. Kopplingen mellan svenska kommunister och det odemokratiska Sovjetunionen har setts som ett tecken på att kommunisterna i Sverige var ett hot mot demokratin och det nationella oberoendet.(Svensson, s.58-77)

Under senare tid har det avslöjats att denna kamp mot kommunismen i Sverige varit synnerligen omfattande och dessutom demokratiskt tvivelaktigt. Det socialdemokratiska partiet använde sig under en stor del av efterkrigstiden av ett statligt militärt organ kallat IB dvs "Inhämtning Birger" efter IB Chefen Birger Elmér, för att registrera och kartlägga främst svenska kommunister. Journalisterna Thomas Kanger och Jonas Gummesson har i sin bok "Kommunistjägarna" beskrivit just hur det socialdemokratiska partiet i samarbete med IB, och utanför demokratisk kontroll kartlade politiska sympatier på svenska arbetsplatser och registrerade aktiva och passiva kommunister.(Kanger & Gummesson, s.100-101)
Ledande socialdemokrater var alltså villiga att kompromissa med den demokratiska processen för att kunna bekämpa svenska kommunister, detta visar om inte annat att förhållandet mellan socialdemokratin och kommunismen är av intresse. Under det kalla kriget var den socialdemokratiska antikommunismen präglad av det uppfattade och eller verkliga hotet från Sovjetunionen men under 80 och 90- talen har världen förändrats radikalt.

Under slutet av 1998 och början av 1999 har det dock visat sig att det förhållningssätt som många politiker hade till kommunismen under det kalla kriget lever kvar på ett eller annat sätt. Flera borgerliga politiker har krävt att någon form av upplysning skall inledas som redogör för de brott som begåtts i kommunismens namn. Som argument för denna kampanj åberopar man att kommunismen i allra högsta grad är levande i exempelvis Kina och på Kuba. Kommunismen ses alltså som ett fortsatt hot mot demokratin.(1998/99 20 okt) 1999 kom det dessutom ut en mycket omdiskuterad skrift; "Kommunismens svarta bok" där de regimer som kallat sig för kommunistiska under 1900- talet analyseras och deras offer räknas. I förordet till denna bok blandas ideologi och praktik ihop utan förbehåll och kommunismen framstår som något obestämt men mycket ondskefullt. Det kalla krigets slut och den liberala demokratins seger har alltså inte lett till att en så viktig sak som kartläggandet av dessa brott mot mänskligheten hanteras på ett vetenskapligt och seriöst sätt. För att vara rättvis måste dock framhållas att denna bok innehåller texter av olika författare med väldigt skiftande kvalitet, inte alla handskas på samma slarviga sätt med begreppet kommunism.(Courtois, 1999)

Den svenska socialdemokratin har allt sedan utbrytningen 1917, av vad som senare skulle bli det svenska kommunistpartiet(SKP,VPK,V), haft ett komplicerat förhållande om inte till kommunismen så i alla fall till kommunistiska partier.(Larsson, s.283) Trots envist avståndstagande från socialdemokratiskt håll har de svenska kommunisterna i riksdagen alltid varit pålitliga som stödtrupp för att driva igenom reformer. Under exempelvis 50- och 60-talen var det övergripande strategiska delmålet för Sveriges kommunistiska parti arbetarenhet, dvs samarbete mellan socialdemokrater och kommunister. Detta betydde att man i den praktiska politiken nästan utan undantag stödde socialdemokraterna samtidigt som den socialdemokratiska partiledningen avvisade alla inviter om samarbete.(Larsson, Fredrik, s, 37-39) Även de socialdemokratiska regeringarna under 1970 och 1980- talen kunde räkna med kommunistiskt stöd i riksdagen, trots att socialdemokratin hellre sökte samarbete med de borgerliga partierna.(Misgeld, s.358) Detta förhållande har inte blivit mindre komplicerat under andra hälften av 90- talet då det forna kommunistpartiet fått rejält ökat inflytande i riksdagen, i takt med allt större stöd hos det svenska folket.

Vad som står i fokus i uppsatsen är alltså socialdemokratins förhållande till kommunismen, i en tid då kommunismen dödförklarats. Kommunismen lever dock kvar i folks medvetande och har fortfarande betydelse i den politiska debatten då det exempelvis fortfarande finns riksdagsledamöter som kallar sig för kommunister.(1998/99:7, Anf.8)

Syfte

Att beskriva hur socialdemokraterna förhåller sig till kommunismen under sent 1990-tal och att försöka förklara deras hållning.

Det mer övergripande forskningsproblemet blir det demokratiska samtalets karaktär. Även om uppsatsen endast behandlar den socialdemokratiska synen på kommunism, säger detta troligen någonting också om debatten i stort.

Forskningsläge

Det mest omfattande arbetet som gjorts om den socialdemokratiska ideologin och dess utveckling utkom första gången 1941; Socialdemokratins idéutveckling skriven av Herbert Tingsten. Tingsten beskriver hur socialdemokratin i allt större grad fjärmar sig från den av Marx inspirerade socialismen under första halvan av 1900- talet, till förmån för en reforminriktad välfärdsideologi. Tingsten menar att socialiseringstanken hade ersatts med den allmänna välfärden och att klasskampen fått ge vika för tanken på det allomfattande folkhemmet.(Tingsten II, 366-379) Aktuellt för uppsatsen är hur den socialdemokratiska ideologin kan sägas ha glidit allt längre från marxismen, som är grunden för den kommunistiska ideologin. Skillnader mellan dessa två ideologier bör alltså vara stora och därmed är det möjligt för socialdemokratin att förhålla sig till kommunismen som en ideologi, vilken man förkastar. Ett möjligt förhållningssätt till kommunismen för socialdemokratin kan alltså vara ett rent ideologiskt avståndstagande.

Om Tingsten fokuserade på den socialdemokratiska ideologin så försöker Torsten Svensson i sin avhandling Socialdemokratisk dominans att visa på hur socialdemokratin genom strategiskt handlande lyckats vinna tjänstemännen samtidigt som man behöll stödet från arbetarna. Det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet var delvis ett resultat av vad Svensson kallar löntagarstrategin, vilken i sin tur byggde på folkhemstanken i vilken alla grupper i samhället tillskrevs legitima intressen. Genom att under 1950- talet i allt större grad betona alla löntagares gemensamma intressen samtidigt som den generella välfärden byggdes upp, lyckades socialdemokraterna bredda sin väljarbas utan att förlora kärnan av arbetarväljare.(Svensson, s.36, 284-287) En förutsättning för att denna löntagarstrategi skulle lyckas var enligt Svensson att socialdemokratin lyckades driva ut kommunisterna från fackföreningarna för att där kunna befästa sin egen monopolställning.(Svensson, s 73-77) Socialdemokratin kunde inte nå en så kraftfull position om det svenska kommunistpartiet vuxit sig starkt eftersom de båda partierna konkurrerade om samma väljare.(Svensson, s 59) Socialdemokraterna har alltså bekämpat kommunismen delvis för att sådant partis begränsade storlek är en förutsättning för partiets egna styrka. Att ett sådant strategiskt förhållningssätt till kommunismen är möjligt även idag är troligt.(Svensson, s 73)

I Thomas Kanger och Jonas Gummesson bok Kommunistjägarna beskrivs hur det socialdemokratiska partiet använde sig av ett statligt militärt organ(IB) för att vinna kampen om fackföreningarna.(Kanger & Gummesson, s.188) Författarna menar att anledningen till att socialdemokraterna inledde dessa åsiktsregistreringar inte var kommunisternas "antidemokratiska" inställning eller deras stöd till Sovjet, utan det var istället det kommunistiska partiets valframgångar och den av kommunisterna organiserade stora metallstrejken 1945 som låg bakom socialdemokratins medverkan i åsiktsregistreringen. Socialdemokratiska partiledningen kände sig alltså hotade av de kommunistiska framgångarna och bestämde för att vidta motåtgärder.(Kanger & Gummesson, s.15-16) Ett sådant strategiskt agerande ligger i linje med hur Svensson beskriver det socialdemokratin agerandet under 1900- talet. Det finns med andra ord starkt stöd i forskningen för att se antikommunismen som en del av en genomtänkt socialdemokratisk strategi för att nå partipolitisk framgång. Även om Kanger och Gummesson visar stor moralisk indignation över hur socialdemokratin använde sig av odemokratiska medel för att bekämpa kommunismen i Sverige, menar de att ledande socialdemokrater verkligen ansåg detta förfarande nödvändigt. (Kanger & Gummesson, s.72) Kanger och Gummesson anser att denna inställning hos den socialdemokratiska partiledningen främst grundade sig i det rent partipolitiska intresset att behålla arbetarrösterna. Talet om kampen mot de antidemokratiska kommunisterna var inte hela sanningen utan också lite av en täckmantel för rent partipolitiska intressen.(Kanger & Gummesson, s.11-23) Svensson ser också det strategiska tänkandet som en viktig förklaring till Socialdemokraternas hållning gentemot kommunismen, men menar att synen på kommunisterna som antidemokrater också varit en pådrivande faktor. Officiellt har kampen mot kommunismen ofta motiverats med vikten av att försvara demokratin, ett förhållningssätt som troligen är aktuellt även idag.(Svensson, s 73)

Forskningen visar alltså på tre socialdemokratiska förhållningssätt till kommunismen som varit mer eller mindre framträdande under olika perioder. Fram till slutet av 1930- talet kan den socialdemokratiska hållningen sägas präglas av ideologiskt avståndstagande till kommunismen som den tolkades av de svenska kommunistpartierna.(Tingsten II, s.353-366) Detta var innan pakten mellan Sovjet och Nazityskland och det Sovjetiska anfallet på Finland ledde till en betydligt hårdare attityd mot svenska kommunister.(Haste, s.118-126) Vid det kalla krigets höjdpunkt under 1950- och 1960- talen kom hållningen mer att präglas av synen på kommunismen som demokratins fiende, som måste bekämpas.(Kanger & Gummesson, s.186-190) Detta förhållningssätt kombinerades med ett strategiskt tänkande och agerande gentemot kommunismen som syftade till parlamentariska framgång.(Svensson, s 73)

2. Material

"Skillnaden mellan de stora politiska riktningarna i vårt land ligger väsentligen däri, att de lägger tonvikten på olika synpunkter, att varje parti med särskild energi driver vissa av de övriga partierna mindre aktivt företrädda krav."(Tingsten II, s.366)

Herbert Tingsten

Det material som analyseras i uppsatsen är av skiftande karaktär och behandlas var och ett för sig, trots detta är avsikten att de fyra källorna tillsammans skall säga något om socialdemokratins förhållande till kommunismen. Materialet är inte så omfattande men bör ändå kunna säga något om den socialdemokratiska hållningen till kommunismen. Kerstin Jacobsson analyserar bl.a. riksdagsdebatt, ledare och debattsidor i sin avhandling Så gott som demokrati, vilket med undantag för en skrift av Ingvar Carlsson också är sådant material som analyseras i denna uppsats. Jacobsson menar att ett sådant material främst kan användas för att beskriva och förstå en offentlig elitdiskussion, då tillträdet till debattsidor, ledarsidor och riksdagen är begränsat till den politiska och eller ekonomiska makthavare. Eftersom ambitionen i uppsatsen är att fånga den socialdemokratiska elitens ståndpunkter passar därför detta material bra. Jacobsson påpekar också att debatt och - ledarsidor är texter som gått igenom flera instanser innan det kommer i tryck, därför kan det vara svårt att uppfatta bakomliggande tankar och idéer. Att texten är bearbetad av flera personer gör att åsikterna kan sägas ha en bredare förankring inom socialdemokratin och att det inte bara är den enskilda aktörens åsikter. Dessa forum tvingar dessutom aktörerna att precisera och tydliggöra sina åsikter, vilket bör göra det lättare för mig att urskilja ståndpunkter.(Jacobsson, s.324-328)

I uppsatsen analyseras fyra ledare, alla hämtade från den oberoende socialdemokratiska dagstidningen Aftonbladets ledarsida. Det är alltså socialdemokratin i bred mening som skall analyseras, för även om det inte finns några bindande kopplingar mellan Aftonbladet och det socialdemokratiska partiet kan tidningen ändå sägas vara en del av socialdemokratin. Även om bindningarna mellan press och politiska partier blir allt svagare är Aftonbladets ledarsida fortfarande socialdemokratisk.(Hadenius, s.137) Ledarskribenterna är mindre lojala mot den socialdemokratiska regeringen, än verksamma politiker, samtidigt som de oftast försvarar den gentemot den borgerliga oppositionen. Dessa artiklar skall alltså ge en bild av hur den mer oberoende delen av socialdemokratin ser på kommunismen. Vidare analyseras sex stycken debattartiklar skrivna av ledande socialdemokrater som antingen i skrivande stund var eller hade varit statsråd. Det är Dagens Nyheter, Arbetet Nyheterna och Aftonbladets debattsidor som dessa artiklar är hämtade från, ett forum som främjar polemiska och tillspetsade texter.

I uppsatsen analyseras också fem stycken riksdagsdebatter eller frågestunder, vilka enligt Jacobsson ofta har karaktären av politisk profilering.(Jacobsson, s.324-328) Här kommer ledande socialdemokrater till tals men samtalet har inte samma offentliga karaktär som debattartiklar då bara en liten del av allmänheten tar del av dessa debatter. I detta forum bör taktiska partipolitiska utspel vara vanliga och det är möjligt att ställningstaganden till kommunismen, dvs förhållningssätt, kan ändras i takt med parlamentariska förändringar.

Om dessa tre källor kan sägas präglas av sin offentliga karaktär och partipolitiska syften är den fjärde källan som skall analyseras av helt annat slag. Det är boken Vad är socialdemokrati skriven av den f.d. socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson och Anne- Marie Lindgren. I förordet beskrivs boken som"[…] en introduktion till socialdemokratisk idéhistoria och socialdemokratiska idédebatt."(Carlsson&Lindgren, s.3) En sådan bok med måttlig spridning och då mest inom socialdemokratin har inte alls samma krav på att skapa resultat i fråga om röstmaximering eller politiska poänger. Skriften bör därför ha en annan karaktär än de övriga källorna då socialdemokratins förhållande till kommunismen beskrivs i från en position vid sidan om den dagliga politiska kampen.

De olika källornas karaktär bör leda till att flera aspekter av socialdemokratin kan fångas in och analyseras, troligt är att de skiljer sig åt. Ambitionen är dock att försöka foga ihop dessa olika arenor och dessa olika delar av socialdemokratin och komma fram till ett gemensamt synsätt. De skillnader som finna kan då förklaras med de olika arenornas karaktär. Ett annat möjligt resultat är att det finns olika förhållningssätt till kommunismen inom socialdemokratin.

3. Metod och avgränsningar

"No method, no matter how cogent and responsive to evidence and criticism, can insure answers which any rational knower must accept."(Fay, s.214)

Brian Fay

Materialet analyseras genom en sorterande idéanalys där argument och påståenden om kommunismen kopplas till tre argumentationskategorier för hur socialdemokratin kan förhålla sig till kommunismen. De tre argumentationskategorierna är hämtade från den forskning och litteratur som finns angående socialdemokratins förhållande till kommunismen. Att på detta sätt använda sig av argumentationskategorier innebär en viss styrning av resultatet men också att nyanser i texterna riskerar att gå förlorade eftersom materialet skall kopplas till en viss argumentationskategori. Jag anser att de vinster som denna metod ger i fråga om tydlighet och precision uppväger de förluster som görs i fråga om styrning av resultatet. Ambitionen är dessutom att analysen och kopplingen av texterna till de tre argumentationskategorierna skall ske utan att texter pressas ned i fack de absolut inte hör hemma i. Vissa av de texter som analyseras passar möjligtvis inte in i någon av de tre argumentationskategorierna och detta skall respekteras. Argumentationskategorierna är också möjliga att kombinera, dvs det är möjligt att en text bottnar i två argumentationskategorier samtidigt. Huvudregeln är dock att den ideologiska argumentationskategorin, som skiljer på ideologi och praktik, inte går att kombinera med den strategiska argumentationskategorin där ideologi och praktik blandas utan förbehåll. Syftet med uppsatsen är att beskriva och förklara den socialdemokratiska synen på kommunismen, det är dock uppenbart att den bild som analysen kommer att ge inte blir enhetlig. Alla de tre argumentationskategorierna kommer troligen att finnas representerade i materialet. Ambitionen är dock att i slutdiskussionen kunna presentera en socialdemokratisk syn på kommunismen grundat på en för texterna gemensam nämnare eller på ett dominerande synsätt.

För varje argumentationskategori har jag satt upp tre indikatorer. Om ett argument eller helt dokument innehåller någon av dessa indikatorer för respektive argumentationskategori kan troligen denna aktörs syn på kommunismen också sägas bottna i någon av dem. Dessa indikatorer är mer av ett hjälpmedel en ett precist kriterium, dessa bör dock göra det lättare att identifiera de olika texternas hemvist. Meningen är inte att varje text tvunget skall karakteriseras som representant för det ena eller det andra synsättet utan att försöka kartlägga vilka synsätt som förekommer och i vilken grad. Jag har satt upp dessa tre argumentationskategorier:

Ideologisk

En syn på kommunismen som politisk ideologi skild från den socialdemokratiska ideologin. För att ett argument eller påstående skall kunna sägas bottna i detta synsätt måste det bakomliggande tankemönstret skilja på ideologi och praktik, dessutom måste kommunismen definieras på något sätt. Förkastandet av ideologier eller ideologiska ställningstaganden måste ske på grundval av dess ideologier och inte på grundval av praktisk handling. Den kommunistiska ideologin värderas alltså utifrån faktiska ideologiska ställningstaganden, detta omöjliggör dock inte att kommunismen kan sägas förklara ett visst praktiskt handlande. För att en text skall kunna sägas bottna helt i denna argumentationskategori skall kommunismen definieras och värderas ideologiskt. Med detta "ideologiska" perspektiv blir det nödvändigt att erkänna förändringar i exempelvis vänsterpartiets ideologi, om deras partiprogram eller medlemmar inte längre står för de kommunistiska idéerna kan de inte heller kallas för kommunister.
Denna argumentationskategori bygger i första hand på Tingstens beskrivning av hur socialdemokratin allt mer överger marxismen, delvis för att denna ideologi inte visar sig stämma med hur samhället utvecklar sig. Tingsten menar alltså att socialdemokratin delvis förkastar marxismen för dess faktiska innehåll, dess ideologiska ståndpunkter. Den nutida socialdemokratin kan alltså ses som en ideologi avskild från den vetenskapliga marxismen eller kommunismen. Genom Kristina Boréus beskrivning av en ideologis viktigaste komponenter har jag satt upp tre indikatorer för om socialdemokratin kan sägas förhålla sig till kommunismen främst som politisk ideologi.(Tingsten II, s.370-372)

- Kommunismen kan inte förklara det existerande samhället.
- Kommunismen värderar det existerande samhället felaktigt.
- Kommunismens metod för att nå det goda samhället är felaktig.(Boréus, s.68)

Demokratisk

En syn på kommunismen som ett hot mot demokratin. Detta synsätt kräver inte att man skiljer på ideologi och praktik. Detta synsätt förutsätter, om en skiljelinje mellan ideologi och parktik görs, att ideologiska ställningstaganden är reella hot eftersom de troligen kommer att omsättas i praktiken då möjlighet ges. Om ideologi och praktik istället vävs samman förutsätter detta synsätt att exempel på praktisk kommunism världen över visar på kommunismens antidemokratiska karaktär.

Denna i argumentationskategori har sin grund i den socialdemokratiska synen på kommunismen som antidemokratisk. En sådan hållning från socialdemokraternas sida har varit framträdande under större delen av efterkrigstiden, kampen mot kommunismen kunde då beskrivas som en kamp för demokratin.(Svensson, s.73) Indikatorerna är hämtade från en basdefinition av vad som är demokrati, en definition som de flesta kan acceptera.

- Kommunismen motsätter sig fria val.
- Kommunismen förnekar medborgare fri och rättigheter.
- Kommunismen förhindrar medborgare från att fritt organisera sig.(Potter, s.4-5)

Strategisk

En syn på kommunismen som ett medel för att nå politisk framgång eller gå segrande ur en debatt. Socialdemokrater och kommunister konkurerar om samma väljargrupper, vilket innebär att socialdemokraterna måste bekämpa kommunisterna för att nå parlamentarisk framgång och för att uppnå regeringsställning. Detta gäller främst kommunister inom vänsterpartiet. Detta synsätt innebär att krav på logik och konsekvens i större grad överskuggas av strävan efter att vinna sympatier för det egna partiet på andra partiers bekostnad. För att ett argument eller påstående skall kunna sägas vara främst strategiskt skall alltså kommunismen vara ett odefinierat begrepp som används mot politiska motståndare. Vad som skiljer den demokratiska argumentationskategorin från den strategiska förutom det uppfattade hotet mot demokratin, är att det demokratiska förhållningssättet inte främst är ett sätt att vinna politiska poänger på. Det demokratiska förhållningssättet glider exempelvis in i det strategiska då inte bara kommunismen är odemokratisk utan också de som varit kommunister anses vara det. Detta bygger i det här sammanhanget på att det nuvarande vänsterpartiet måste klassas som ett demokratiskt parti då de ställer på och säger sig värna om den parlamentariska demokratin.( Vänsterpartiet, 1996)
Torsten Svensson menar som nämnts ovan att ett av motiven till socialdemokraternas ofta intensiva kamp mot kommunismen var viljan att nå politisk framgång på kommunisterans bekostnad. För att kunna bli ett brett förankrat politiskt parti, samtidigt som arbetarna stannade kvar, var detta en nödvändighet. Detta strategiska förhållningssätt är baserat på Svenssons teser, men de mer specifika indikatorerna bygger inte direkt på dennes forskning. Istället har jag försökt att ge tre exempel på hur ett rent strategiskt förhållningssätt borde kunna ta sig uttryck. Typiskt för en sådan argumentation borde vara försök att misskreditera och nedvärdera den politiska motståndaren genom exempelvis retoriska knep. Detta förhållningssätt grundar sig alltså inte främst i ideologiskt eller "demokratiskt" avståndstagande gentemot kommunismen utan i valstrategiskt agerande.(Svensson, s.73)

- En viss politik är felaktig för att den framförs av en kommunist.(Rosing, s.69-70)
- Kommunistisk realpolitik är sämre än socialdemokratisk.
- Kommunismen är något negativt oavsett innehåll.

Avgränsningar

Även om kommunismen är det centrala för min analys så berör det mesta av materialet vänsterpartiet, det är också vänsterpartiet som ofta bemöts med talet om kommunism. Indirekt kan alltså uppsatsen sägas handla om förhållandet mellan socialdemokratin och kommunismen inom rikspolitiken. Vänsterpartiet har dock ingen betydelse för uppsatsen i sig utan får endast betydelse genom socialdemokratisk retorik och argumentation.

Jag är intresserad av den socialdemokratiska synen på kommunism några år efter det kalla krigets slut och murens fall och har därför valt perioden 1996-1999. Den socialdemokratiska kampen mot kommunismen har varit mycket viktig för socialdemokratin under större delen av 1900-talet. När Sovjet inte längre existerar och kommunismen dödförklaras, hur ser socialdemokratin på kommunister och kommunismen i detta nya klimat? Det är alltså endast den socialdemokratiska sidan av debatten som intresserar mig då detta parti alltid har haft ett komplicerat förhållande till det parti som idag är vänsterpartiet. Hur ser det parti, som i kamp med den svenska kommunismen så framgångsrikt lyckats locka en så stor del av Sveriges väljare, på kommunismen idag? Vad är då en socialdemokratisk debatt? Mitt kriterium för att ett debattinlägg skall räknas som socialdemokratiskt är att detta är skrivet av en framstående socialdemokrat som har varit eller är aktiv inom partiet eller att inlägget återfinns på ledarsidan i en "socialdemokratisk" tidning, dvs Aftonbladet.

En annan avgränsning är förstås att texten på något sätt måste beröra kommunismen, ordet kommunism måste finnas med. Namn eller ismer som Lenin och marxism- leninismen räknas också som tillhörande och eller närbesläktat med kommunismen. Kommunismen som ideologi behöver inte här definieras utan utgångspunkten är istället socialdemokratins uppfattning om vad kommunsim är. En allmänt accepterad definition av kommunismen kan dock sägas vara de idéer om imperialism och genomförandet av revolutioner som Lenin hade, det som också kan kallas marxism- leninism.(Boréus, s.101)

Förklaringsfaktorer

För att kunna förklara den socialdemokratiska hållningen gentemot kommunismen används tre förklaringsfaktorer. Troligen kommer samtliga argumentationskategorier att återfinnas i materialet och detta kan möjligen förklaras med de fyra källornas skilda karaktär. Med andra ord; i vilken grad formar arenan budskapet? Arenan kan fungera som ett filter för de in- och utrikespolitiska faktorer som måste påverka de olika texternas utformning. Ett mycket centralt element i denna metod är alltså arenornas karaktär och deras inverkan på de två övriga förklarings faktorerna. Flera av dokumenten är dessutom rent tidsmässigt producerade i närheten av riksdagsvalet 1998. Har detta någon betydelse för vilka argumentationskategorier som kan sägas vara dominerande? Förekomsten av argumentationskategorierna skall alltså förklaras med hjälp av tre faktorer:

- In- och utrikespolitiska faktorer i jämförelse med den tidigare forskningen

Hur har exempelvis socialdemokratins kamp mot kommunismen eller det kalla krigets slut påverkat deras syn på dagens kommunism. I denna uppsats nöjer jag mig med att söka dessa förklaringsfaktorer på den politiska arenan.

- Den offentliga elitdebattens olika arenor och deras karaktär

De olika arenornas karaktär bör påverka argumentering och debattekniken, men i vilken grad formar arenan det synsätt som det ges uttryck för i materialet. Är ett visst synsätt mer passade för en viss arena och i så fall varför? Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa arenor inte pressar fram synsätt som inte redan finns där på ett eller annat sätt, arenornas karaktär kan alltså inte ensamt förklara ett visst synsätt.

- Kraven på röstmaximering och kompromisser i samband med val och regeringsbildning.

I det demokratiska politiska systemet är röstmaximering och regeringsbildning något som alla riksdagspolitiker måste ta hänsyn till. Starkt stöd hos väljarna och/eller samarbete i parlamentet är nödvändigt för att den egna politiken skall få genomslagskraft. Detta krav på röstmaximering och kompromiss vägs i skiftande grad upp eller kompletteras av politisk principfasthet och genuin politisk vilja att förändra.

4. Vänstern på 1990- talet

1991 gjorde det socialdemokratiska partiet sitt sämsta val sedan 1928 och blev tvunget att lämna ifrån sig regeringsmakten. Den moderatledda regeringen inledde ett omfattande "reformarbete" och rev bl.a. upp de så förhatliga löntagarfonderna. Den borgerliga regeringens politik hejdades dock av en svårartad akut ekonomisk kris och den borgerliga fyrklövern tvingades till en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna.(Hadenius, s.225-237) Inför valet 1994 tävlade de olika partiledarna i besparingspaket, en tävlan som socialdemokratin vann då de ökade kraftigt i valet och återigen kunde bilda regering. Den hårda åtstramningspolitik samt splittringen inom socialdemokratin gällande EU frågan ledde dock till stora slitningar inom partiet. Dessa nådde sin kulmen efter det att Ingvar Carlsson meddelat sin avgång hösten 1995, då hade svenska folket redan röstat ja till inträde i den europeiska unionen. Partiet slets mellan vad som kallades bevarare och förnyare, den senare gruppen ledd av Mona Sahlin ville pröva nya vägar en de traditionellt socialdemokratiska. Trots att Sahlin tvingades avsäga sig kandidaturen för partiledarposten, p.g.a. sina trassliga kontokortaffärer, slutfördes den socialdemokratiska kongressen utan uppslitande strider och den förre finansministern Göran Persson valdes till partiledare och därmed regeringschef.(Hadenius, s.241-250) Om någon skall utses till vinnare av de s.k. traditionalisterna och förnyarna måste det vara de senare, bl.a. manifesterades detta av Perssons nye finansminister Erik Åsbrink som under sin tid i finansdepartementet under Feldt gjorde sig känd som "högerspöke".(Himmelstedt,1997, s.148) Under 1996/97 samarbetade socialdemokraterna också intensivt med det borgerliga centern i riksdagen och avvisade bestämt allt samarbete med vänsterpartiet.(Himmelstedt, 1997, s.149-153) Samarbetet med centern ledde dock till missnöje inom LO och den socialdemokratiska regeringen tvingades backa på flera punkter i sin försämring av välfärden efter påtryckningar från denna traditionella samarbetspartner.(Himmelstedt ,1998, s.152-153) Tillsammans med centern hade socialdemokraterna gjort omfattande nedskärningar i den svenska välfärden, denna budgetsanering var dock i stort sätt klar våren 1997.(Himmelstedt 1997, s.159) Ett år senare var Johansson utbytt mot Daléus och samarbetet med centern ett minne blott.(Himmelstedt 1999, s.151) Valet 1998 visade sig bli en tillbakagång rent röstmässigt för socialdemokraterna, som nu stödde sig på vänsterpartiet och miljöpartiet för att återigen kunna bilda minoritets regering.(1998/99:2)

Det som till en början såg ut att vara en katastrof för vänsterpartiet kommunisterna blev i själva verket en befrielse och gav möjligheter till oanade framgångar. Efter Öststatskommunismen kollaps 1989-91 lämnade flera namnkunniga personer partiet och gick till socialdemokratin, bl.a. Annika Åhnberg och Ylva Johansson.(Hadenius, s.228, DN debatt 980812) Partiet bytte namn och partiledare; från kommunisten Lars Werner till socialisten Gudrun Schyman och från vänsterpartiet kommunisterna till vänsterpartiet.(Hadenius, s.228,242-243) Partiet kunde efter en betydande valframgång samarbeta, om än kort, med den socialdemokratiska regeringen 1994-1995.(Hadenius, s.244-247) Partiprogrammet var nu helt fritt från den marxist- leninistiska retoriken utan att för den skull helt avsäga sig Marx eller socialismen.(Vänsterpartiet, 1996) Vid vänsterpartiets kongress 1998 återvaldes Schyman som partiledare utan att de så i media uppmärksammade alkoholvanorna spelade in.(Himmelstedt, 1999, s.145) Framgångarna fortsatte för Schyman och vänsterpartiet. I valet 1998 nådde man 12 % av rösterna och fick till stånd ett officiellt samarbete med den socialdemokratiska regeringen.(Torget/val98)

5. Riksdagen

"[…]Informationsbyrån ,IB. Varför ägde ett samspel rum där över huvud taget? Jo, det var kampen mot kommunismen det handlade om."(1998/99:7 Anf. 9)

Lena Hjelm- Wallén, Socialdemokrat

Det material som här skall analyseras består av fem riksdagsprotokoll, det första daterat den 20 november 1997 och det sista den 3 december 1998. Jag kommer att gå igenom dessa protokoll kronologiskt för att se vilken argumentationskategori som vart och ett av dessa texter kan sägas bottna i. Kapitlet avslutas med ett försök att utifrån resultaten av den sorterande idéanalysen förklara den bild av socialdemokratins förhållande till kommunismen som framträder med hjälp av de ovan nämnda förklaringsfaktorerna.

Under 1997 återuppstod debatten om socialdemokratiska regeringars hantering av de "antidemokratiska" krafter som hotat Sverige under efterkrigstiden. Senast detta varit på tapeten var våren 1973, då journalisterna Bratt och Guillou avslöjade IB:s existens för det svenska folket.(Kanger & Gummesson, s.135-141) Nya avslöjanden visade att en tidigare socialdemokratisk regering möjligen försökt vilseleda Europadomstolen när det gällde hur SÄPO hanterade åsiktsregistreringen.(1997/98:31, s.1 anf, s.1) I en särskild riksdagsdebatt sökte Justitieminister Laila Freivalds försvara sin egen och föregående regeringars handlande. Då många av de som på ett eller annat sätt registrerats var kommunister kan man av detta dokument utläsa hur Freivalds och socialdemokratin ser på kommunismen. (Kanger & Gummesson, s.5-7) Föga överraskande kan denna text sägas bottna i den demokratiska argumentationskategorin argumentationskategorier av synen på kommunism då ämnet för dagen är säkerhetspolisens verksamhet. Freivalds sätter själv i detta sammanhang likhetstecken mellan kommunist och antidemokrat. Hon talar om registreringen av "kommunistiska extremorganisationer" och beklagar att Kenneth Kvist som f.d. kommunist blivit utsatt för orättvis behandling. Det är möjligt att Freivalds inte ser alla kommunistiska organisationer som extrema, debatten handlar trots allt om 1960- och 1970- talets kommunister. Freivalds försvarar dock registreringen av kommunister med att deras "våldsromantiska teorier" när som helst kunnat bli verklighet. Ideologi och praktik skiljs hjälpligt åt men Freivalds förhållningssätt kan inte sägas bottna i den ideologiska argumentationskategorin då definition av den kommunistiska ideologin uteblir. Kommunister var ett hot mot demokratin, men det är oklart vad dessa "våldsromantiska teorier" och om de skall anses vara en del av den kommunistiska ideologin eller om Freivalds tror att dessa kommer från den kommunistiska praktiken världen över. Hon säger dock inte rätt ut att kommunismen fortfarande är ett sådant hot, men exkommunisten Kvist är tydligen inte längre det hot han var som kommunist.( Prot 1997/98:31, s.18-19) De som ofta uppfattades som hot mot demokratin under om 1960- och 1970- talet var kommunister, och det är också de som nämns i denna debatt. Att fel begåtts när säkerhetspolisen granskat och registrerat kommunister är att beklaga men i stort sett har socialdemokratin inget att skämmas för menar Freivalds.(1997/98:31, s.18-19 anf, 11) I sitt sista inlägg menar Freivalds att en demokrati har rätt att försvara sig men under demokratiska former och hon avslutar: "Men vi kommer inte att ge avkall på att vi har rätt att skydda oss mot dem som hotar oss."(1997/98:31, s.30 anf, 25)

Att Freivalds och socialdemokratin uppfattade kommunismen som ett hot mot demokratin under det kalla kriget kan sägas stå klart, men för denna uppsats är det sent 1990- tal som är av intresse. I denna text används kommunism i betydelsen ett hot mot demokratin vilket dock inte är så konstigt då debatten handlar om SÄPO och deras uppgifter. Främst två saker i denna text tyder på att Freivalds ser kommunismen idag som ett potentiellt hot mot demokratin, nämligen uttalandet om Vänsterpartisten Kvist som f.d. kommunist och uttalandet om behovet att skydda demokratin mot "våldsromantiska teorier". Att som Kvist inte längre säga sig vara kommunist är ett sätt att visa sig vara en god demokrat som samhället inte längre behöver skydda sig mot.

Ingen av de tre indikatorerna för den demokratiska argumentationskategorin berörs direkt, men dessa bör ingå i den definition av demokrati som Freivalds använder sig av. Vad som dock försvagar sambandet mellan argumentationskategori och text något är istället att debatten behandlar kommunism under det kalla kriget, även om vissa uttalanden tyder på att detta synsätt lever kvar. Slutsatsen blir ändå att Freivalds i denna debatt kan sägas inta ett förhållningssätt till kommunismen som bottnar i den demokratiska argumentationskategorin, oklart om den kan sägas skilja på ideologi och praktik.

I riksdagens frågestund den 16 april 1998 talade Statsminister Göran Persson mer direkt om kommunismen, detta med anledning av en fråga om vad regeringen skulle göra för att informera om de illdåd som begåtts i kommunismens namn. Frågeställaren, moderaten Marietta De Pourbaix-Lundin talar om de diktaturer som kallar och har kallats sig för kommunistiska. Kommunism blir på detta sätt synonymt med diktatur och förtryck som De Pourbaix-Lundin menar fortfarande lever kvar på exempelvis Kuba. Persson använder också begreppet kommunism på detta sätt och beskriver den på följande sätt: "Kommunismen har varit ett uttryck för förtryck av demokratiska fri- och rättigheter och av mänskliga rättigheter och har ohyggliga brott på sitt samvete." Ett uttalande som direkt stämmer överens med en av indikatorerna för den demokratiska argumentationskategorin. Han menar vidare att bl.a. socialdemokraterna kämpat och lyckats med att hålla kommunismen borta från Sverige och att han själv är villig att ställa sig i första ledet av de demokratiska krafter som skulle bekämpa en återuppståenden kommunism.(1997/1998:91, s.58 anf 84-87)

Persson talar inte bara om kommunismen så som den såg ut i bl.a. Östeuropa utan menar att den kommunism som funnits i Sverige och som socialdemokratin varit med om att bekämpa är av samma skrot och korn. Kommunismen är odemokratisk till sin natur, vilket de länder där den har praktiserats också visar enligt Persson. Kommunismen är och förblir antidemokratisk enligt Persson som inte verkar göra någon skillnad mellan enpartistaters kommunism och den kommunism som funnits inom det demokratiska systemet i Sverige. Persson gör inte heller någon skillnad på ideologi och praktik då brott i kommunismens namn befläckar ideologin i sig och inte bara de som utfört dem.

Precis som Freivalds bottnar Perssons förhållningssätt till kommunismen i den demokratiska argumentationskategorin, denna text skiljer dock inte på ideologi och praktik. Persson uttalar en av de indikatorerna som satts upp för den demokratiska argumentationskategorin då kommunism sägs vara synonymt med undertryckandet av de mänskliga rättigheterna. Precis som i det förra dokumentet uppstår viss tvekan om Persson endast menar kommunismen under det kalla kriget eller om det även gäller de som idag kallar sig kommunister. I detta dokument menar Persson att kommunismen är död, en rörelse som inte längre lockar någon.(1997/1998:91, s.58 anf 85) Samtidigt jämställer han begreppet kommunism med antidemokrati och menar att den måste bekämpas om den skulle växa sig stark idag. Då Persson jämställer den svenska kommunismen under kriget med Öststatskommunismen kan man tänka sig att dagens svenska kommunister också sorteras i facket antidemokrater. Det står dock klart att Persson och socialdemokratin i det här fallet intar ett demokratisk förhållningssätt gentemot kommunismen. Anledningen till att denna text inte kan sägas bottna i den strategiska argumentationskategorin är att Persson inte använder kommunismen mot socialdemokratins aktuella politiska motståndare utan enbart beskriver kommunismen som ett hot mot demokratin.

I Oktober 1998 vid den nyvalda riksdagens första frågestund upprepar en moderat riksdagsman frågan om en kampanj mot kommunismen, den här gången är det Vice statsminister Lena Hjelm- Wallén som svarar för socialdemokraternas räkning. Den moderate riksdagsmannen undrar framför allt varför regeringen undvek att nämna kommunismens illdåd i regeringsförklaringen då man nämnde nazismens. Hjelm- Wallén förnekar inte vikten av att upplysa om de folkmord som begåtts kommunismens namn men menar dock att kommunismen är utdöende men att nazismen är på väg tillbaka. Liksom Freivalds och Persson menar Hjelm- Wallén vidare att socialdemokratin alltid kämpat mot kommunismen i Sverige och att det är något att vara stolt över. Detta dokument är tunt och det är inte lätt att avgöra vilken argumentationskategori som Hjelm- Wallén kan sägas tillhöra, hon verkar dock använda sig av samma språkbruk som de två ovan nämnda socialdemokraterna. Kampen mot svenska kommunister är att likställa med kampen mot de diktaturer som kallat sig kommunistiska. (1998/99:6 anf 53,54)

Hjelm- Walléns uttalanden kan alltså kopplas till den demokratiska argumentationskategorin då synen på kommunismen präglas av hur hon använder kommunism som en beteckning på förtryck. Det som varit svagheten i kopplingen till den demokratiska argumentationskategorin i de två tidigare texterna är dock fortfarande problematiskt, avser hon också dagens kommunism i sina fördömanden. Troligtvis följer hon Persson och Freivalds även här, sambandet kan dock sägas vara något svagt.

Fem dagar efter denna frågestund bröts de olika partiernas åsikter om kommunismen mot varandra i en riksdagsdebatt, representant för socialdemokratin är också nu Lena Hjelm- Wallén. Frågan om varför regeringsförklaringen inte innehöll ett fördömande av kommunismen blir åter aktuell.(1998/99:7 anf. 6) Hjelm- Wallén poängterar då återigen att det varit socialdemokratin som under hela sin historia fört en stenhård kamp mot kommunismens företrädare i Sverige i debatter, på arbetsplatser och i bostadsområdena. Anledningen till denna kamp var enligt Hjelm- Wallén att kommunisterna ansågs farliga och att det inte bara var en ideologisk kamp utan också handlade om att avslöja infiltratörer. Att socialdemokratin ser på den svenska kommunismen som en del av den diktaturledda internationella kommunismen visar särskilt detta uttalande; "För mitt parti, det socialdemokratiska partiet, har det varit helt självklart och ofta avgörande - i många andra länder livsavgörande- att man tog fighten med kommunisterna."(1998/99:7 anf. 9) Det är också viktigt att granska kommunismens illdåd då de som i Sverige kan ses som kommunismens arvtagare inte vill kännas vi denna ideologi menar vice statsministern. Att kalla sig för eller vara kommunist är alltså avgörande för om man är antidemokrat eller inte.(1998/99:7 anf. 9) Hjelm- Wallén säger i ett senare anförande att kommunismen är en totalitär ideologi som måste bekämpas och att: "Det är för socialdemokratiska partiets del alldeles självklart med rågången mot det odemokratiska, mot det kommunistiska." (1998/99:7 anf. 18) De som inte längre är kommunister är inte längre ett hot mot demokratin, men man bör känna till hur det än gång var menar Hjelm- Wallén.(1998/99:7 anf. 9)

Det råder därmed ingen tvekan om vilken argumentationskategori som denna debatts uttalanden från socialdemokratins företrädare bottnar i. Kommunismen är vad den var under det kalla kriget och kan inte vara något annat än antidemokratisk. Etiketter blir därmed oerhört viktiga och det ideologiska innehållet mindre viktigt. Göran Persson betecknar exempelvis kommunismen som en våldsideologi vid en frågestund i riksdagen senare samma år. Till skillnad från tidigare uttalanden betecknar han dock inte denna ideologi som död utan beklagar istället att människor fortfarande dras till kommunismen.(1998/99:28 Anf. 47)

Alla de tre ledande socialdemokrater som kommer till tals i dessa riksdagsdokument ser kommunism som diktatur och förtryck, deras syn bottnar alltså i den demokratiska argumentationskategorin. De gör ingen skillnad på ideologi och praktik utan dessa glider in i varandra, då möjligtvis med Freivalds som undantag. Att kommunister i Sverige, där kommunismen aldrig använts för att rättfärdigat våld och förtryck, ses som representanter för våld och diktatur visar på denna sammanblandning. Diskussionerna om kommunismen förs med Sovjet och Öststatskommunismen som fond, det verkar dock inte som om kommunismens kollaps i Öst har påverkat det socialdemokratiska förhållningssättet gentemot kommunismen. Kommunismens sågs under det kalla kriget som en våldsideologi vilken representerade den Sovjetisk diktaturen och socialdemokratin förknippar fortfarande denna ideologi med det kalla krigets Sovjet. Demokrati är ett så positivt laddat begrepp att ingen i dagens svenska samhälle vill framstå som antidemokrat.(Jacobsson, s.28) Hela den borgerliga oppositionen ser kommunismen som odemokratisk precis som socialdemokraterna alltid gjort, därmed blir det omöjligt att göra annat än att fördöma kommunismen. Vänsterpartisten Kenneth Kvist menar att det inte tillhör kommunistisk teori att förtrycka och bruka våld, han intar alltså en ideologisk hållning(argumentationskategori) till kommunismen.(1998/99:7 Anf. 17)

Arenan har i detta sammanhang stor betydelse, i riksdagens debatter och frågestunder finns det inte mycket utrymme för nyanser, speciellt inte när det gäller om man är för eller mot demokrati. I tävlan om vem som är mest demokrat går det inte att tveka som politiker. I debatten om kommunism finns det dock ett exempel på att man inte måste se på kommunismen som antidemokratisk, detta förutsätter dock att man skiljer på ideologi och praktik. Dessa riksdagsdebatter verkar dock inte vara präglade av partitaktiska ställningstaganden eftersom den socialdemokratiska retoriken ser ungefär likadan ut före som efter valet. Att mjuka upp synen på kommunismen för att kanske blidka ett starkt vänsterparti skulle möjligen vara ett alternativ, detta skulle dock kunna ses som ett erkännande av att denna hårda kampen mot kommunismen inte varit så nödvändig som man framställt det. Socialdemokratins försvar för sitt handlande när det gäller IB har varit att alternativet till denna kamp var att ge efter för diktaturen.

Att socialdemokratins förhållningssätt till kommunismen bottnar i den demokratiska argumentationskategorin beror alltså främst på att kommunismen definierats som antidemokratisk under större delen av 1900- talet, både av socialdemokratin och av borgerligheten. I riksdagen där den demokratiska profilen är livsviktig för alla partier kan socialdemokratin bara ta ställning mot all form av kommunism, något annat vore att svika sina demokratiska ideal. Kommunismen definieras oavsett faktiskt innehåll som odemokratisk, annars hade det varit möjligt att skilja på kommunister i dagens Sverige och kommunister i det forna Sovjet. Det hade också varit möjligt att skilja på teori och praktik. Att kommunismen så entydigt definieras som odemokratisk kan i sin tur bero på att det efter murens fall inte finns några trovärdiga alternativ till den kapitalistiska ekonomin, demokrati är det samma som marknadsekonomi. Sammanfattningsvis är det alltså den traditionella synen på kommunismen, Ut- och Inrikespolitiska "högervindar" som fortsatt definiera dagens kommunism som antidemokratisk vilket gör det omöjligt för socialdemokraterna att i den "onyanserade" riksdagen göra annat än att "ta ställning för demokratin".

6. Debatt

"De eventuella vänstervindar som Schyman och hennes röda vänner lyckades fånga i partiets segel kan alltså kvantifieras och delvis identifieras."( Norling och Tarras- Wahlberg, 1998 09 27)

Bengt Norling och Björn Tarras- Wahlberg

Det material som skall analyseras i detta kapitel består av sex debattartiklar, den första publicerad den 12 augusti 1998 och den debattartikeln den sista 27 oktober samma år. Artiklarna är hämtade från DN, AN och AP. Dessa artiklar behandlas och analyseras kronologiskt för att sedan placeras i en av de tre argumentationskategorierna. Kapitlet avslutas med ett försök att utifrån resultaten av den sorterande idéanalysen förklara den bild av socialdemokratins förhållande till kommunismen som framträder med hjälp av förklaringsfaktorerna; utrikes- och inrikes- politiska faktorer, arenans karaktär och valrörelsens karaktär.

Den första debattartikeln är skriven av de forna riksdagsledamöterna för VPK; Annika Åhnberg och Ylva Johansson. Författarna redogör i denna text för varför vänsterpartiet inte är en möjlig samarbetespartner till socialdemokraterna. De främsta skälen till detta är att partiet fortfarande till stor del består av sosseätare, populister och kommunister, vilka enligt författarna inte är intresserade av långsamt reformarbete eller parlamentariska kompromisser. Detta uttalande är det som ligger närmast den demokratiska argumentationskategorin, men eftersom det inte är mer än en antydan om att kommunismen är odemokratisk kan det knappast bindas till denna argumentationskategori. Att många vänsterpartister beskrivs som orealistiska när det gäller vad politiken kan åstadkomma betyder inte att de också behöver vara motståndare till demokratin. Johansson och Åhnberg tar dock upp vänsterpartiets historia och det stöd man förut visat för "de kommunistiska kommandostaterna" utan att direkt koppla den kommunism som idag finns inom partiet till Öststatskommunismen. Istället menar författarna att vänsterpartiet, som haft så fel när det gäller dessa "kommunistiska" länder, borde ge uttryck för lite tvivel angående sina ställningstaganden till EU- projektet. Johansson och Åhnberg undviker, att som Persson och Hjelm- Wallén i riksdagsdebatterna använda kommunism i samma betydelse som odemokratisk. Istället för att direkt koppla kommunismen till antidemokrati använder man närmast kommunism som ett negativt laddat begrepp utan bestämt innehåll. (Johansson och Åhnberg, 1998 08 12)

Johansson och Åhnberg menar att när de lämnade vänsterpartiet 1991 var det djupt splittrat mellan förnyare och kommunister, vilket de menar var en traditionell konflikt inom partiet. Att kommunister, enligt Johansson och Åhnberg, i motsats till förnyare inte kan ompröva den planekonomiska politiken, måste tolkas som att kommunism ses som gammal och otidsenligt av författarna. Vidare beklagar sig författarna, som ovan nämnts, över att det fortfarande finns kommunister inom partiet och att Schyman säger sig aldrig varit kommunist trots att hon varit med i marxist- leninistiska kampförbundet. Schyman vill inte ens erkänna att hon varit kommunist vilket ytterligare förstärker bilden Johansson och Åhnberg försöker måla upp av kommunismen som ett negativt laddat begrepp.(Johansson och Åhnberg, 1998 08 12) Självklart är det svårt att tolka in vilken betydelse Johansson och Åhnberg lägger i begreppet kommunism, men vi dessa tre tillfällen som nämnts användes kommunismen som beteckning på vad som brukar ses som negativt, nämligen otidsenlighet och brist på realism. Kommunismen behandlas inte heller som en konkurrerande ideologi då begreppet kommunism inte definieras eller förklaras alls. Det är i stället den strategiska argumentationskategorin som stämmer bäst överens med denna text eftersom kommunism används som ett negativt laddat begrepp med obestämt innehåll vilket är en av indikatorerna för den strategiska argumentationskategorin.

Månaderna innan valet 1998 var den s.k. IB affären åter aktuell och den förre socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson ansåg det nödvändigt att i en debattartikel i AB försvara socialdemokratin och IBs agerande under det kalla kriget. Andersson försöker beskriva den hotfulla situation som uppstod i detta kalla krigets skugga och menar att IB var nödvändigt för att försvara den svenska demokratin. Den kommunism och de kommunister som Andersson beskriver är dock dåtidens, vilket är ett stort problem då ämnet för denna uppsats är socialdemokratins syn på kommunismen idag. Går det då utifrån detta dokument säga något om den aktuella socialdemokratiska synen på kommunism?(Andersson, 1998 08 17)

Andersson kan sägas inta ett ideologiskt varvat med ett demokratiskt förhållningssätt till kommunismen som den såg ut under det kalla kriget. Ideologiskt eftersom han beskriver kommunismens idéer om revolution och proletariatets diktatur som skilda från den socialdemokratiska reformismen och demokratiskt eftersom kommunister ville införa diktatur och också hade gjort det i flera andra länder där de fått makten. Sten Andersson menar att den kommunistiska ideologin ofrånkomligen leder till diktatur och förtryck även om många av de svenska kommunisterna inte var våldsbenägna. Det var inte de svenska kommunisterna i sig som var farliga utan deras potential för landsförräderi vid en Sovjetisk invasion. Kommunismen förkastas av Andersson för att den förespråkade våld och proletariatets diktatur men samtidigt var det de svenska kommunisternas koppling till Sovjet som rättfärdigade IB. Med ett ideologiskt förhållningssätt spelar förändringar i ideologin avgörande roll, om exempelvis en kommunist idag säger sig vara för demokrati och mot våld kan denna kommunism inte förkastas på samma grunder som den gjorde under det kalla kriget. Ett ideologiskt och ett demokratiskt förhållningssätt går att kombinera utan motsättningar mellan de två förhållningssätten, så länge som man skiljer på ideologi och praktik. Andersson håller inte riktigt isär dessa två, utan menar att kommunisters handlingar i andra länder visar på hur farliga svenska kommunister kan vara oavsett deras ideologiska ställningstaganden och praktiska handlingar. Texten visar om inte annat att den kommunistiska ideologins innehåll har viss betydelse för hur synen på kommunismen yttrar sig hos socialdemokratin. Att Andersson beskriver nazismen som det farligaste hotet mot demokratin trots att vänsterpartiet, där flera fortfarande kallar sig kommunister, växt sig allt större visar på att han gör skillnad på kalla krigets och dagens kommunister. En försiktig slutsats man kan dra av detta dokument är alltså att Sten Andersson och socialdemokratin till viss del intar ett ideologiskt förhållningssätt till kommunismen. Det är den kommunistiska ideologins innehåll bestående av idéer om bl.a. proletariatets diktatur som Andersson förkastar, men samtidigt menar han att de svenska och ryska kommunisternas gemensamma benämningen av sig själva som kommunister är ett av skälen till IB:s arbete. I den ideologiska argumentationskategorin ses alltid ideologin separerad från praktiken, ideologin måste förkastas på egna meriter. Denna text kan därför sägas bottna i den demokratiska argumentationskategorin, med samtidigt bära drag av den ideologiska argumentationskategorin.(Andersson, 1998 08 17)

Ylva Johansson och Annika Åhnberg återkommer två veckor innan valet den 20 september 1998 med en debattartikel i AN där de frågar sig vilken regering vänsterpartiet vill ha, en borgerlig eller socialdemokratisk. Johansson och Åhnberg menar att om vänsterpartiet vill samarbeta med socialdemokraterna måste de börja ta ansvar för sin politik, vilket är ett problem då vänsterpartiet bär på en populistisk och kommunistisk tradition. Exempel på denna tradition är enligt Johansson och Åhnberg vänsterpartiets förslag om sänkta skatter och deras ovilja att stödja det socialdemokratiska förslaget om max-taxa i förskolan. Troligen har kommunistisk i denna artikel betydelsen överbudspolitik och har mer med hur socialdemokratin uppfattar SKP/VPK/VPs politik historiskt sett. Dessa ställningstaganden från vänsterpartiet sida bestäms knappast av den kommunistiska ideologin i sig själv, utan det är populismen och bristen på viljan att ta ansvar som avses. Johansson och Åhnberg använder precis som i sin förra debattartikel kommunismen som ett negativt laddat begrepp med svårbestämt innehåll. Det är därmed den strategiska argumentationskategorin som bäst passar ihop med detta dokument. Kopplingen till argumentationskategorin är dock inte stark då artikeln är kort och ordet kommunism endast används vid ett tillfälle.( Johansson och Åhnberg, 1998 09 05)

Nästa debattartikel som skall tas upp är av en annan karaktär än de skrivna av Johansson och Åhnberg, inte bara för att den publiceras efter valet utan också därför att den är skriven av en socialdemokrat, f.d. kommunikationsminister Bengt Norling, i samarbete med Skattebetalarnas förenings VD Björn Tarras- Wahlberg. Skattebetalarnas förening brukar knappast betraktas som vänner av socialdemokratisk skattepolitik och det kan tyckas tveksamt att en artikel delvis skriven av honom sorteras under rubriken socialdemokrati. Bengt Norling har dock suttit i en socialdemokratisk regering och räknar sig troligen fortfarande som socialdemokrat, och därmed uppfyller artikeln de krav som ställts för att den skall kunna sägas återspegla socialdemokratins syn på kommunismen.

Norling och Tarras- Wahlberg menar att Persson måste söka samarbete åt höger och inte åt vänster, de förespråkar en koalition mellan socialdemokrater och moderater. De menar också att vänsterpartiets framgångar i valet 1998 delvis kan förklaras med att kommunismen blivit rumsren och att socialdemokratiska väljare därför utan problem kunnat rösta på vänsterpartiet. Norling och Tarras- Wahlberg behandlar inte kommunismen som en politisk ideologi som man förkastar utan pendlar istället mellan att beskriva kommunismen som ett hot mot demokratin och att använda kommunismen som ett negativt begrepp med obestämt innehåll och definition. Att kommunisterna blivit rumsrena är beklagligt för den svenska demokratin och fortsätter textförfattarna: "Det enda som nu kan stoppa en fortsatt utbredning av de forna kommunisterna är ett samfällt avståndstagande från de demokratiska pålitliga partierna. Här bör socialdemokraterna gå i spetsen."( Norling och Tarras- Wahlberg, 1998 09 27) Trots att Norling och Tarras- Wahlberg envisas med att skriva forna- och gamla kommunisterna om vänsterpartiet är de alltså fortfarande kommunister och därför demokratiskt opålitliga. På vilket sätt kommunismen inom vänsterpartiet hotar demokratin framgår inte riktigt.( Norling och Tarras- Wahlberg, 1998 09 27) Att kalla kommunister för demokratiskt opålitliga ligger i linje med den syn på kommunismen som var vanlig inom socialdemokratin under 1950- och 1960- talet, dvs det kalla krigets höjdpunkt.(Kanger& Gummesson, s.13-24) Samtidigt som det står klart att vänsterpartiet är demokratiskt opålitligt p.g.a. sin kommunism är det faktiskt partiet och inte kommunismen i sig som sägs vara odemokratisk Det finns alltså stycken i texten som kan sägas bottna i den demokratiska argumentationskategorin för ett socialdemokratiskt förhållningssätt gentemot kommunismen. Norling och Tarras- Wahlberg använder sig dock av begreppet kommunist på ett annat sätt, nämligen som ett negativt laddat begrepp.( Norling och Tarras- Wahlberg, 1998 09 27)

Artikeln inleds med påståendet att socialdemokratin bidragit till att göra de svenska kommunisterna vad man kalla rumsrena.. Vid flera tillfällen poängterar författarna vikten av en hård attityd åt vänster och man frågar sig exempelvis om det var rätt "ur renlighetssynpunkt" att socialdemokraterna stött sig på kommunisternas röster i riksdagen under många år. Kommunismen är alltså något smutsigt som måste bekämpas. Kommunism är per definition något negativt och det verkar inte ha någon betydelse hur kommunismen ser ut enligt Norling och Tarras- Wahlberg. Annars kan man tänka sig att de som kallade sig kommunister under det kalla kriget menade något helt annat än vad de som idag kallar sig för kommunister gör. Norling och Tarras- Wahlberg menar dock att det är lika viktigt idag som under det kalla kriget att markera sitt avståndstagande till kommunismen. Att på detta sätt använda kommunismen som indikator på att vänsterpartiet inte är värda att samarbeta med, utan att definiera vad denna kommunism är, kan sägas bottna i den strategiska argumentationskategorin.

Denna debattartikel kan sägas bottna i den strategiska argumentationskategorin då kommunismen används som ett negativt laddat, något smutsigt, begrepp utan innehåll. Även om Norling och Tarras- Wahlberg indirekt kallar vänsterpartiet för demokratiskt opålitligt så är det inte kommunismen man i första hand syftar på utan istället vänsterpartiets historia. Det råder dock ingen tvekan om att Norling och Tarras- Wahlberg anser att kommunismen står för det odemokratiska även om detta inte sägs annat än på omvägar i denna artikel. Därför måste artikeln sägas pendla mellan den demokratiska argumentationskategorin och den strategiska, dock med stark övervikt åt den strategiska.( Norling och Tarras- Wahlberg, 1998 09 27)

Efter valet i september 1998 fick Annika Åhnberg avgå som jordbruksminister men hon fortsatte dock att skriva debattartiklar som delvis berörde kommunismen. I Aftonbladet riktar hon i en debattartikel kritik mot miljöpartiet och vänsterpartiet för deras fokusering på ett svenskt utträde ur EU. Åhnberg menar vidare att vänsterpartiet under sin historia svikit Östeuropa och därför borde ompröva sina ställningstaganden. Åhnberg bör med detta mena vänsterpartiets stöd till de östeuropeiska diktaturerna. Åhnberg talar inledningsvis om de oläkta såren som "[…]decennier av kommunistisk diktatur[…]" lämnat efter sig.(Åhnberg, 981007) Detta kan kopplas till den demokratiska argumentationskategorin men ett flyktigt omnämnande av kommunismen är för lite för att denna text utan problem skall kunna sorteras in i något av de tre facken; är dagens kommunism inberäknad i detta eller gäller det bara Östatskommunismen. Denna text visar dock hur intimt många socialdemokrater förknippar kommunism med diktatur.(Åhnberg, 1998 10 07)

Ungefär tre veckor senare, den 27 oktober, när Åhnberg återigen kritiserar vänsterpartiet för deras hållning till EU, återfinns betydligt mer intressanta och fylligare kommentarer angående kommunismen. Åhnberg inleder artikeln med att polemisera gentemot vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som i en tidigare debattartikel i AB uttryckt åsikter angående Åhnberg och EU- frågan. Åhnberg skriver: "När Jonas Sjöstedt pådyvlar mig bitterhet […] säger det en del om vänsterpartiet. Det är en del i ett politiskt förhållningssätt man ofta finner hos kommunister. Hellre än att föra en saklig debatt misstänkliggör man människor genom att ifrågasätta deras motiv eller mentala hälsa. Så har kommunistiska maktutövare årtionden igenom gjort med sina motståndare."(Åhnberg, 1998 10 27) Logiken ser ut så här: Sjöstedt är kommunist och gör som kommunister brukar i debatter och har därför fel. Detta resonemang uppfyller ett av de kraven för att texten skall kunna klassas som tillhörande den demokratiska argumentationskategorin, nämligen vad som brukar kallas det genetiska felslutet. Sjöstetdts åsikter och påståenden är felaktiga därför att han är kommunist och resonerar som en sådan. Det är inte den kommunistiska ideologin som behandlas utan personer som kallar sig kommunister, inte heller är det som antidemokrater kommunismen behandlas av Åhnberg. Den demokratiska eller den ideologiska argumentationskategorin verkar alltså inte passa in på detta dokument. Vad Åhnberg försöker att göra är förstås att koppla ihop dagens svenska kommunister med Öststatskommunismen, om hon intagit ett ideologiskt förhållningssätt hade detta varit betydligt svårare. Begreppet kommunism blir i detta sammanhang mer av ett slagträ i debatten än en ideologi eller praktiska handling vilket passar väl in i den strategiska argumentationskategorin.(Åhnberg, 1998 10 27)

Till skillnad från riksdagsmaterialet visar dessa debattartiklar en betydligt större variation i synen på kommunismen. Två av dessa artiklar kan sägas till fullo bottna i den strategiska argumentationskategorin; den första publicerad den 12 augusti och skriven av Johansson och Åhnberg och den andra publicerad den 27 oktober skriven av Åhnberg själv. I båda dessa artiklar används kommunismen till största del som ett otydligt och obestämt begrepp, dock med klart negativ betydelse, kommunism används närmast som ett skällsord. Även Johansson och Åhnbergs artikel strax innan valet kan kopplas till denna argumentationskategori, kommunismen nämns där i förbifarten och används då som ett negativt omdöme. Kopplingen kan dock med tanke på det flyktiga omnämnandet sägas vara något svag.

I debattartikeln skriven av Norling och Tarras- Wahlberg är det också den strategiska argumentationskategorin som kan sägas passa bäst då författarna precis som Johansson och Åhnberg använder kommunismen som ett svävande negativt menat begrepp, i det här fallet kalls kommunismen smutsig. Norling och Tarras- Wahlberg är väldigt frispråkiga i denna artikel och utelämnar vänsterpartiet i den skara av "demokratiskt pålitliga" partier som finns i den svenska riksdagen. Även om det är vänsterpartiet vilket benämns som odemokratiskt är det föga troligt att något annat än kommunismen inom partiet eller historiskt sett bär skulden för detta enligt författarna. Dokumentet kan alltså sägas pendla mellan det strategiska- och den demokratiska argumentationskategorin, det är dock den förra som kan sägas väga tyngst. Åhnbergs debattartikel publicerad strax efter valet kan dock sägas bottna i den demokratiska argumentationskategorin för hur socialdemokratin ser på kommunismen. Det är dock öststatskommunismen som nämns och det därför är det tveksamt om dagens kommunism berörs.

I Sten Anderssons försvarstal gällande IB och den socialdemokratiska kampen mot kommunismen uppehåller han sig vid det kalla kriget och den odemokratiska kommunism som han menar då fanns i Sverige. Andersson verkar dock göra skillnad på de som kallar sig kommunister idag och de som gjorde det under det kalla kriget, i alla fall implicit. Detta innebär att han delvis kan sägas inta en ideologisk hållning gentemot kommunismen, med det är den demokratiska argumentationskategorin som måste sägas vara dominerande.

Det som under det kalla kriget främst, i många socialdemokraters ögon, skilde socialdemokrater från kommunister var inställningen till Sovjet eller möjligen Kina. Detta var den officiella hållningen från socialdemokratin, det var det ideologiska och faktiska stödet till de dessa diktaturer som tvingade socialdemokraterna till den hårda kampen mot kommunismen. I själva verket var rent strategiska motiv minst lika viktigt, socialdemokratin var under denna period på väg att omvandlas från ett rent arbetarparti till ett löntagarparti, med hjälp av vad Torsten Svensson kallar löntagarstrategi.(Svensson, s.73) Så länge VPK och andra svenska kommunistiska partier hade förbindelser med dessa diktaturer var en demokratisk hållning gentemot kommunismen produktiv för det socialdemokratiska partiet, detta synsätt kunde främja både genuin kamp för demokratin och fungera som neutralisering av en politisk konkurrent. Efter murens fall bör detta förhållningssätt ha förlorat i betydelse när det gäller att neutralisera politiska konkurrenter, även om dessa till viss del är kommunister. Att Norling och Tarras- Wahlberg trots detta försöker att använda sig av ett demokratiskt förhållningssätt för att förhindra att den socialdemokratiska regeringen samarbetar med vänsterpartiet, kan bero på att dessa två herrar inte är direkt delaktiga i det politiska livet och inte har insett hur stora förändringar som skett inom vänsterpartiet under 1990- talet. Att koppla ihop östatskommunismen med den svenska kommunismen blir allt svårare även om också Annika Åhnberg gör ett försök, det stannar dock vid antydningar. Den utveckling Tingsten beskriver, dvs att den socialdemokratiska ideologin allt mer distanserat sig från marxismen under första delen av 1900- talet, bör rimligen ha fortsatt under senare år.(Tingsten II, s.357)

Jacobsson menar att debattartiklar i dessa stora tidningar kan sägas vara uttryck för en offentlig elitdebatt. Detta forum har troligen en stor genomslagskraft i den politiska debatten samtidigt som det inte är lätt att få tillträde till denna arena. I samband med ett val blir det då av yttersta vikt för de politiska aktörerna att nå fram med sitt budskap i de artiklar som blir publicerade för att därmed kunna påverka väljarna eller de politiska partierna. Att Norling och Tarras- Wahlberg tar till storsläggan i sin debattartikel skriven strax efter valet kan då förklaras med att de skrämts av vänsterpartiets framgångar och därför försöker att påverka regeringsbildningen. Om syftet bakom dessa artiklar är att bekämpa vänsterpartiet med hjälp av det "kommunistiska hotet" blir det strategiska förhållningssättet det mest rimliga då det ideologiska är allt för abstrakt för att användas i en valdebatt och det demokratiska inte längre ger några gratispoäng. Med undantag av för Åhnbergs ovan nämnda artikel är det endast Sten Andersson som delvis kan sägas inta ett annat förhållningssätt än det strategiska, nämligen det ideologiska. Detta kan bero på att syftet med denna artikel inte bara var att hjälpa socialdemokratin och att stjälpa vänsterpartiet inför valet utan också att verkligen förklara och försvara sitt och den socialdemokratiska rörelsens agerande under det kalla kriget. Att de artiklar som här kan klassas som präglade av ett rent strategiskt förhållningssätt är skrivna av nu aktiva socialdemokrater säger kanske inte så mycket då underlaget är så litet. Det är dock tänkbart att det demokratiska samtalet kan sägas präglas av kraven på de politiska partierna av röstmaximering och politiska framgång. För att vinna politiska poäng kan det alltså vara fruktbart att som Åhnberg och Johansson använda kommunismen som ett slagträ i debatten. Kommunism är då inte en definierad ideologi eller antidemokratisk rörelse utan står för det mesta som kan sägas vara negativt, den positiva motsvarigheten till detta kan sägas vara begreppet demokrati. Om vänsterpartiet kan fortsätta kopplas till kommunismen, som av många ses som något att ta avstånd ifrån, utan att denna kommunism definieras kan det kanske motverka de politiska motståndarnas framgångar. Det verkar dock som att denna strategi inte fungerade så särdeles bra med tanke på valresultatet.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att denna arena främjar den strategiska argumentationskategorin då genomslagskraften är stor och utrymmet begränsat. Att Norling och Tarras- Wahlberg försöker att använda sig av ett demokratiskt förhållningssätt till kommunismen för att misskreditera vänsterpartiet beror troligen på deras missbedömning av det politiska läget eller så är det verkligen så att se anser att vänsterpartiet och de kommunister som finns där är ett hot mot den svenska demokratin. Den socialdemokratiska hållningen till kommunismen kan i dessa fall därför sägas vara präglad av viljan till politisk framgång på vänsterpartiets bekostnad. Frågan om kommunismen är inte längre, som under det kalla kriget, en fråga på liv och död för socialdemokratin utan har istället blivit ett knep att använda i den politiska debatten. Vad som dock talar mot att användandet av begreppet kommunismen till största del ses som ett medel att nå politisk framgång är att Annika Åhnberg levererar sin mest tydligt strategiska artikel rörande kommunismen efter valet då denna strategi visat sig vara ganska tandlös. Det kan bero på att Åhnberg anser att det inte riktigt framgått i valdebatten i stort att vänsterpartiet varit ett kommunistiskt parti och att det fortfarande finns de som kallar sig för kommunister inom partiet. Jag anser ändå att förklaringen till att den strategiska argumentationskategorin är dominerande hos socialdemokratin på denna arena, är dess karaktär och socialdemokratins försök att vinna politiska poäng på kommunismen i tid då kommunismen ser rejält annorlunda ut än under det kalla kriget.

7. Ledare

"Schyman har gjort upp med det kommunistiska idéarvet och förvandlat vänsterpartiet till ett vänstersocialistiskt parti av det slag som Hermansson en gång drömde om att hans vpk skulle bli."(AB, 1998 01 02)

Ledarstick i Aftonbladet den 2 januari 1998

Det material som analyseras i detta kapitel består av fyra ledare alla hämtade från den oberoende socialdemokratiska dagstidningen Aftonbladet. Den första ledaren är publicerad den 2 januari 1998 och den sista är publicerad tre dagar efter valet samma år. Dessa ledare behandlas och analyseras kronologiskt för att sedan placeras i någon av de tre argumentationskategorierna. Kapitlet avslutas med ett försök att utifrån resultaten av den sorterande idéanalysen förklara den bild av socialdemokratins förhållande till kommunismen som framträder med hjälp av de ovan nämnda förklaringsfaktorerna.

I början av 1998, långt innan valrörelse och val detta år frågar sig en av ledarskribenterna på AB hur det kan komma sig att vissa inom vänsterpartiet inte är nöjda med Schyman som partiledare. Med Schyman som partiledare har vänsterpartiet bättre opinionssiffror än på mycket länge och utan henne skulle de återigen vara ett parti på drygt 4% menar skribenten. De som står i opposition till Gudrun Schyman menar man vara s.k. traditionalister som "[…] öppet eller fördolt, är någon sorts kommunister."(AB, 1998 01 02) Dessa är enligt skribenten inte nöjda med den nya reformismen eller feminismen som Schyman står för utan vill istället ha en revolutionär politik som också innebär konfrontation med socialdemokratin. Kommunismen behandlas här som en ideologi med ett någorlunda preciserat innehåll. Vänsterpartiet beskrivs som ett vänstersocialistiskt parti då Schyman gjort upp med det kommunistiska idéarvet. Ledarskribenten menar att kommunismen inte går hem bland väljarna och att vänsterpartiet för fortsatt politisk framgång måste avsäga sig denna ideologi. Detta synsätt stämmer överens med den ideologiska argumentationskategorin där skillnaden mellan ideologi och praktik är viktig och där ideologiska ställningstaganden förkastats eller godtas beroende hur de ser ut och inte av andra skäl. Vänsterpartiet är enligt skribenten inte kommunistiskt eftersom deras ideologi inte är detta, men inom partiet finns det medlemmar som är kommunister bl.a. därför att de är revolutionära.(AB, 1998 01 02) Avgörande för att denna ledare skall kunna sägas bottna i den ideologiska argumentationskategorin är alltså att den behandlar kommunismen som en ideologi med visst innehåll och inte som i den strategiska argumentationskategorins fall ett vagt negativt laddat begrepp. Skribenten beskriver innehållet i kommunismen och menar att denna ideologi inte tilltalar de svenska väljarna, dvs kommunismen varken förklarar, värderar det existerande samhället på rätt sätt.

Nästa ledare som skall tas upp här är skriven av chefredaktör Rolf Alsing den 30 juli, dvs mitt under valrörelsen. Alsing menar att Schymans valbudskap endast riktar sin udd mot det socialdemokratiska partiet trots att hon sagt att huvuduppgiften skulle varit att förhindra en borgerlig seger. Texten talar inte direkt om kommunismen men Alsing skriver: "Särskilt upprörd är hon över att sossar under kalla krigets dagar gick hårt fram mot Josef Stalins lakejer här i Sverige." (AB, 1998 07 30) Att uttrycka sig på det sättet kan tolkas som ett försök att använda kommunismen som en synonym för allt det som Stalin står för men eftersom kommentaren gäller dåtid är det inte möjligt att dra några slutsatser om vilken argumentationskategori som kan sägas stämma med denna artikels innehåll. Kommentaren visar dock att även detta forum tillåter sammanblandning av ideologi och praktik och att det den ideologiska argumentationskategorin kanske inte är lika aktuell då valet närmar sig.(AB, 1998 07 30)

Ett inlägg av helt annan karaktär återfinns på Aftonbladets ledarsida bara en vecka innan valet den 20 september 1998. I denna text jämförs de partier inom EU som kan sägas vara av samma karaktär dom det svenska vänsterpartiet och man menar att priset för vänsterpartiet vid ett regeringssamarbete kan bli högt i fråga om uppgivna löften. Skribenten frågar sig vilken väg vänsterpartiet skall gå för att behålla sina opinionssiffror, skall de som de norska och danska folksocialisterna vara vänliga pådrivare av socialdemokratin, sikta in sig på den fackliga kampen som portugiserna eller hålla kvar vid det gamla som de italienska nystalinisterna. Endast den väg som de nordiska broderpartierna har valt är rimlig och möjlig för ett vänsterpartiet även om de inte får igenom så mycket av sin politik avslutar skribenten. De europeiska vänsterpartierna karakteriseras som vänstersocialistiska, kommunistiska eller socialdemokratiska efter hur de ställer sig ideologiskt. En förutsättning för att detta förhållningssätt skall kunna sägas bottna i den ideologiska argumentationskategorin är att skillnad görs mellan ideologi och praktik på sätt att dagens kommunism värderas efter dess ideologiska innehåll och inte efter praktiska handlingar utförda av de som kallar sig kommunister. Om den kommunistiska ideologin skall utvärderas är det ideologiska ställningstaganden som skall utvärderas enligt denna argumentationskategori. I denna ledare används kommunismen för att beteckna de som ideologiskt kan sägas vara kommunister och inget annat och därmed kan denna text sägas bottna i den ideologiska argumentationskategorin när det gäller socialdemokratins förhållande till kommunismen.(AB, 1998 09 13)

Den senast publicerade ledare som tas upp i denna uppsats är skriven bara några dagar efter valet och skribenten frågar sig hur vänsterpartiet skall hantera sina framgångar och hur blandningen av feminister, fackföreningsaktivister och de som fortfarande lutar sig mot Lenin skall kunna samsas kring en reformistisk och ansvarstagande politik. Skribenten menar att den Lenin som lovade krossa staten inte håller som riktningsvidare i en verklighet av ekonomiska och parlamentariska begränsningar för politiken. Denna analys av vänsterpartiet kan beskrivas som motsatsen till Norling och Tarras- Wahlberg analys då namn som Lenins inte används som varningssignal för hela vänsterpartiet utan vidare motivering utan faktiskt talar om de vänsterpartister som fortfarande anser att Lenin kan tillföra deras ideologi något. Anledningen till att detta dokument kan sägas bottna i den ideologiska argumentationskategorin är därmed att vänsterpartiets ideologi och eventuella kommunism bedöms och analyseras efter faktiska ideologiska ställningstaganden och inte efter vad som skett historiskt i Sverige eller internationellt.(AB, 1998 09 23)

Tre av dessa ledarstick kan alltså sägas bottna i den ideologiska argumentationskategorin för förhållningssätt till kommunismen. Dessa texter behandlar kommunismen som ett begrepp med definierat innehåll och skiljer på ideologi och praktik på så sätt att ideologiska ställningstaganden kritiseras för deras faktiska innehåll och inte för något annat. Den fjärde texten skriven av Aftonbladets chefredaktör är svår att placera in i någon argumentationskategori då den endast berör svensk politik under det kalla kriget. Att på detta sett antyda svenska kommunisters skuld i Stalins terror kan inte klassa som bottnande i den ideologiska argumentationskategorin då praktik och ideologi flyter ihop utan urskiljning. Även om denna text inte kan placeras in i någon av de tre argumentationskategorierna visar den möjligen på hur valet påverkar även ledarsidans skribenter. I skenet av vänsterpartiets framgångar kan lätt den ideologiska argumentationskategorin bytas ut mot den strategiska argumentationskategorin, materialet är dock allt för tunt för att detta skall kunna sägas med någon större säkerhet.
Under större delen av 1900- talet var Europa ett slagfält mellan olika politiska ideologier och efter det andra världskrigets slut var det den västerländska demokratin som stod mot den Sovjetiska kommunismen. I Sverige ställde sig socialdemokratin tidigt på den västerländska demokratins sida och det kalla krigets inneboende logik av tydliga ställningstaganden antingen för eller emot var synlig även i den svenska politiken.(Tingsten II, s.366) Under 1950- talet blev den svenska pressen allt mindre bunden av sin politiska hemvist och det politiska etablissemanget, det är dock troligt att exempelvis de socialdemokratiska tidningarna följde partiets linje gentemot kommunisterna.(Hadenius, s.106-107) I detta klimat där demokratins överlevnad sågs hotad är det troligt att den socialdemokratiska pressens ledarsidor präglades av den demokratiska argumentationskategorin eller möjligtvis de strategiska. Nu när det kalla kriget är slut och demokratin är tryggad är det troligt att den demokratiska argumentationskategorin får minskad betydelse, istället blir det möjligt att behandla kommunismen som en politisk ideologi. Att det kan sägas vara den ideologiska argumentationskategorin som dominerar dessa ledares syn på kommunismen kan bero dels på en minskad koppling till det socialdemokratiska partiet dels på denna arenas karaktär. Ledarsidan kan ses som tidningens hjärta och som den mest prestigefyllda platsen att skriva på för tidningens medarbetare. Tidningens ledarsida skall vara något annat än bara en åsiktsmaskin och präglas av saklighet och någon slags objektivitet. Detta till skillnad från exempelvis en debattartikel bör främja det ideologiska synsättet som kanske inte ger så många politiska poäng och istället för retorisk skicklighet kräver kunskap och analytisk förmåga.

8. "Vad är socialdemokrati?"

"Det samhällssystem som föll med Berlinmuren var ett utpräglat klassamhälle, med all makt koncentrerad hos en liten maktfullkomlig överklass, och som på all punkter stred mot de socialistiska värderingar om frihet, jämlikhet och broderskap, i vars namn Sovjetunionen en gång utropats."(Carlsson & Lindgren , s.65)

Ingvar Carlsson och Anne- Marie Lindgren

Inte långt efter det att Ingvar Carlssons avgått som socialdemokratisk partiledare utkom boken "Vad är socialdemokrati?", dvs i augusti 1996, skriven av just Carlsson och socialdemokraten Anne- Marie Lindgren.(Himmelstedt, 1997, s.136) I denna bok ägnas ett kapitel åt kommunismen internationellt och i Sverige, en text skriven och också troligen läst vid sidan av den dagliga politiska debatten. Jag kommer först att gå igenom stycket om den Sovjetiska kommunismen och sedan stycket om den svenska kommunismen för att se vilken argumentationskategori som de kan sägas bottna i. Kapitlet avslutas med ett försök att utifrån resultaten av den sorterande idéanalysen förklara den bild av socialdemokratins förhållande till kommunismen som framträder med hjälp av de ovan nämnda förklaringsfaktorerna.

Carlsson och Lindgren försöker i ett kapitel betitlat "Varför föll kommunismen?" förklara varför Sovjet kollapsade 1989. De menar att det sovjetiska systemets ofrihet och odemokratiska karaktär låg bakom detta misslyckade samhällsbygge, ett fritt och jämlikt samhälle kan inte byggas med tvång och diktatur. Författarna menar att det var den marxist- leninistiska ideologin som satte sin prägel på den politiska och ekonomiska organisationen i Sovjetunionen.(Carlsson & Lindgren, s.65-66) Denna ideologi, som i detta sammanhang är detsamma som kommunism, består enligt Carlsson och Lindgren av två centrala element; teorin om den proletära förtruppen som genomdriver revolutionen och uppfattningen att revolutionen och det socialistiska samhället är förutbestämt. Då revolutionen och socialismen är förutbestämda kan denna lilla elitgrupp skynda på denna utveckling utan att ta hänsyn till vare sig proletärer och borgare. Med den "sanna" kunskapen om samhällsutvecklingens mekanismer kunde denna revolutionära elit alltså genomföra det som redan var förutbestämt.(Carlsson & Lindgren, s.68-69) Bolsjevikrevolutionen 1917 genomfördes efter dessa tankegångar och detta elitstyre fortsatte att vara det ryska kommunistpartiets rättesnöre, endast de politiskt skolade fick bli medlemmar i det kommunistiska partiet och därmed kunna var med och påverka landets styre.(Carlsson & Lindgren, s.66-68) Carlsson och Lindgren menar att den marxist- leninistiska ideologins odemokratiska karaktär ledde till den ofrihet, ojämlikhet och brist på solidaritet som präglade det Sovjetiska samhället. Ett sådant odemokratiskt samhälle där den ekonomiska organisationen inte kunde tillfredsställa befolkningens behov kunde inte annat än gå under menar författarna.(Carlsson & Lindgren, s.70-71)

I denna text kombineras det ideologiska med det demokratiska synsättet på kommunismen. För att detta skall vara möjligt såsom dessa argumentationskategorier är definierade, måste ideologi och praktik separeras. Detta betyder att en ideologi endast kan fördömas p.g.a. sitt innehåll och inte på basis av vad någon som sagt sig tillhöra denna ideologi gjort. Detta betyder inte att en viss ideologi kan sägas vara fristående från all praktik utan ideologier och idéer kan mycket väl sägas vara förklaringar till ett visst handlande. Typexemplet på hur detta synsätt kan se ut är denna text där Carlsson och Lindgren först definierar den marxist- leninistiska ideologin och visar på dess orimlighet i ljuset av socialismens grundidéer, som ett exempel på att denna ideologi inte skapar ett rimligt samhälle anger man sedan Sovjetunionen. Författarna menar också att den marxist- leninistiska ideologin, p.g.a. idén om avant- gardet som utan folkflertalets stöd genomför revolutionen, är odemokratisk. En odemokratisk ideologi som leder till ett odemokratiskt samhälle, något som är främmande för den socialdemokratiska ideologin och därför bör bekämpas.(Carlsson & Lindgren, s.70) Genomgången av det Sovjetiska rikets uppgång och fall bottnar alltså i både den demokratiska och den ideologiska argumentationskategorin. Den demokratiska därför att kommunismen definieras som antidemokratisk och den ideologiska därför att kommunismen definieras och värderas efter innehåll.

För att detta skall vara av intresse för denna uppsats syfte att belysa och förklara socialdemokratins syn på kommunismen i slutet av 1990- talet, måste det synsätt som Carlsson och Lindgren visar prov också gälla för dagens kommunism. När författarna i slutet av stycket om den ryska kommunismen konstaterar att flera av de östeuropeiska kommunistpartierna åter kommit till makten, nu på demokratiska väg, skiljer man på de partier som frigjort sig från den marxist- leninistiska ideologin och de som inte gjort detta. Detta visar på att man ser på kommunismen(marxism- leninismen) som en definierad ideologi som vid förändring inte längre kan värderas på samma sätt, ett synsätt som bottnar i de ideologiska argumentationskategorin. Den gamla ryska kommunismen definierades tidigare i texten som odemokratisk och därför kan även synen på dagens kommunism bottna i den demokratiska argumentationskategorin.(Carlsson & Lindgren, s.71-72)

Argumentationen i detta kapitel går ut på att den sovjetiska kommunismen förrått de socialistiska idealen, vilket man bl.a. visar genom en argumentering i marxistiska termer. Att på detta sätt angripa kommunismen visar på en viss övertygelse om att definition och klarhet är viktigt då en ideologi värderas och förkastas. Motsatsen till att på detta sätt definiera ideologin och förkasta den för att sedan förkasta praktiken vore att först se våldet och terrorn i Sovjet och att de som utförde den kallade sig för kommunister för att sedan fördöma kommunismen. Ett synsätt som skulle passa in i den strategiska argumentationskategorin.

Att förhålla sig så pass distanserat till kommunismen bör inte var lika lätt då socialdemokratin under hela det kalla kriget legat i strid med det svenska kommunistpartiet. Både Bengt Norlings och Annika Åhnbergs debattartiklar visar på att kommunismen lätt blir ett näst intill innehållslöst begrepp att slå sina politiska motståndare i huvudet med. Ingvar Carlsson var ju själv under 1960- talet en av de som var inblandade i den av socialdemokratiska partiets ledda åsiktsregistreringen.(Kanger & Gummesson, s.188)

I det avsnitt av boken som behandlar den svenska kommunismen ges en översikt över det svenska kommunistpartiets utveckling under 1900- talet. Carlsson och Lindgren menar att det parti som nu är vänsterpartiet fram till 1960- talet bekände sig till den marxist- leninistiska läran. Under 1970- talet levde denna revolutionära ideologi upp, nu kraftigt inspirerad av den kinesiska kommunismen. Efter Sovjets kollaps försvann dock dessa marxist- leninistiska tankegångar ur vänsterpartiets partiprogram även om författarna menar att partiet inte helt gjort med sin historia. Vänsterpartiet kan alltså inte längre betraktas som kommunistiskt enligt Carlsson och Lindgren eftersom partiet inte längre baserar sitt program på marxism- -leninismen.

Carlsson och Lindgren fortsätter alltså på denna linje där man håller isär ideologi och praktik. SKP(VPK/V) var ett kommunistiskt parti vars program byggde på marxism- -leninismen, vilket enligt författarna är en ideologi präglad av ett odemokratiskt elittänkande. Ett av denna ideologis största fel var, enligt författarna, att medlet att nå det goda samhället blev det samma som det goda samhället. Socialismen definierades som enpartistat och diktatur och att ifrågasätt detta var det samma som att ifrågasätta socialismen, som ju var förutbestämd av historien. Carlsson och Lindgren menar därför att det odemokratiska samhälle som byggdes i Sovjet var en "[…] ofrånkomlig följd av teorierna själva."( Carlsson & Lindgren, s. 74) Detta element var inte så framträdande i beskrivningen av den sovjetiska kommunismen men måste ändå sägas vara fortsatt definition av kommunismen. Det är den ideologiska argumentationskategorin som kombineras med den demokratiska genom att ideologin definieras och förkastats, efter att ha visat på kopplingen mellan ideologi och praktik förkastas sedan också den praktiken. Det var den kommunistiska ideologins odemokratiska och instrumentella karaktär som var orsaken till det sovjetiska samhällets förtryck.

Inom ramen för det ideologiska förhållningssättet till kommunismen är det inte möjligt att fördöma den svenska kommunismen enbart p.g.a. av det sovjetiska samhällets karaktär. Detta gör dock inte Carlsson och Lindgren utan de fördömer de svenska kommunisternas ideologi men också deras stöd till ett odemokratiskt samhälle. Författarna nämner inte den socialdemokratiska kampen mot kommunismen under det kalla kriget, men menar att kommunisterna under lång tid bekände sig till den s.k. demokratiska centralismen i vilken det sovjetiska kommunistpartiet angav riktlinjerna för övriga kommunistiska partier världen över. Även om partiet genomgick förändringar under 1960- och 1970- talet förblev det svenska kommunistpartiets inställning till demokratin oklar enligt författarna. Precis som när det gällde den sovjetiska kommunismen ingår ett odemokratiskt drag i den marxist- leninistiska ideologin. Carlsson och Lindgren kombinerar alltså på detta sätt den ideologiska och den demokratiska argumentationskategorin genom att skilja på ideologi och praktik. Viktigt i den ideologiska argumentationskategorin är också att ideologiska förändringar ger utslag i analysen, dvs i det här fallet att vänsterpartiets förvandling från kommunister till vänstersocialister också betyder att de socialdemokratiska författarna inte längre klassar alla vänsterpartister som kommunister.(Carlsson & Lindgren, s. 73-76)

Dessa texter har en tydlig karaktär av den ideologiska argumentationskategorin, då kommunismen klart och tydligt definieras och skiljs från praktiken. Den marxist- leninistiska ideologin beskrivs och förkastas då dess metoder omöjligen kan leda till det goda samhället, som exempel och bevis visar man på Sovjetunionens utveckling. Carlsson och Lindgren menar också att kommunismen är ett hot mot demokratin då den är elitistisk och som anser sig ha monopol på sanningen. Kommunistsik politik, definierad som marxist- leninismen, kommer leda till att de demokratiska fri- och rättigheterna undergrävs och hotas. Det är alltså den kommunistiska ideologin som bär på fröet till en politik som hotar det demokratiska samhället inte faktumet att många diktaturer också kallade sig för kommunistiska. På detta sätt kombinerar Carlsson och Lindgren alltså de två argumentationskategorierna utan att väva ihop ideologi och praktik.

Socialdemokratin har under större delen av 1900- talet konkurrerat med och kämpat mot kommunismen i Sverige, både ideologiskt och politiskt. Internationellt har kampen mellan kapitalismen och planekonomin varit hård och satt sin prägel på det svenska politiska klimatet.(Svensson, s.73) Att ta avstånd från sovjet borde fortfarande vara viktigt, trots det kalla krigets slut, det gäller att visa på hur lite som förenar socialdemokratisk "socialism" med den sovjetiska. Nu handlar det dock mer om att visa på hur rätt socialdemokratin haft, den kommunistiska ideologin oförenlig med det socialistiska idealen. Kampen mellan revolutionär och reformistisk socialism har avgjorts till den senares fördel. Att beskriva skillnaden mellan den reformistiska socialismen, som socialdemokratin tidigt tog ställning för, och den revolutionära socialismen, dvs kommunismen, blir självklart viktigt i en socialdemokratisk idédebatt som denna bok är ett inlägg i.(Tingsten II, s.357) Sovjetunionen ses därmed inte som ett misslyckande för hela "det socialistiska projektet", utan bara den revolutionära delen. Att inta ett ideologiskt förhållningssätt blir för Carlsson och Lindgren ett sätt att utropa den egna ideologin till segrare i en debatt som rasat under större delen av 1900- talet samtidigt som man tar avstånd från den sovjetiska socialismen. Det kan alltså sägas vara arenan som tillåter Carlsson och Lindgren att göra denna skillnad mellan de olika delarna av arbetarrörelsen, i en sådan här bok främjas preciserad och saklig analys.

Demokratin är idag ett begrepp som alla politiker vill ställa upp på och försvara, det blir därför viktigt för Carlsson och Lindgren att poängtera den socialdemokratiska ideologins demokratiska karaktär, till skillnad från den odemokratiska kommunismen. Demokratin har segrat internationellt, och nationellt har den bevarats främst av socialdemokrater. En anledning till att Carlsson och Lindgren förutom den ideologiska argumentationskategorin också använder sig av den demokratiska argumentationskategorin bör vara den vilja att försvara den goda demokratin som alla präglar de allra flesta debattörer av idag.

Denna skrift kan inte sägas vara ett inlägga i en valdebatt eller ett försök att locka nya väljare, den riktar sig snarare till de aktiva socialdemokrater. Detta är ett debattinlägg i en socialdemokratisk idédebatt och präglas av saklighet och stillsam retorik. Kommunismen analyseras och förkastas utan att detta kopplas direkt till politiska motståndare, vilket inte är nödvändigt i en sådan här skrift. Boken kan alltså sägas präglas av att den inte direkt är avsedd för väljare eller politiska motståndare, kommunismen kan analyseras inte användas som slagträ i debatten. I en valrörelse eller debatt kan det vara avgörande med skickligt utformade formuleringar och uttalanden, utan att de för den skull behöver vara logiska eller rimliga. Att som Carlsson och Lindgren förhålla sig ideologiskt hade varit svårt i en het debatt eller valrörelse, där det strategiska förhållningssättet passar betydligt bättre. Att denna text skrivits av en föredetta statsminister utanför den politiska debatten bör alltså vara avgörande för dess ideologiska utformning.

9. Sammanfattande diskussion

"Det är marxism-leninismens egen samhällsteori som är förklaringen till att utvecklingen i Sovjetunionen förde bort från de socialistiska ideal den sade sig bygga på."( Carlsson & Lindgren, s.70)

Ingvar Carlsson och Anne- Marie Lindgren

Inledningsvis diskuterar jag hur de tre förklaringsfaktorerna påverkar den socialdemokratiska synen på kommunismen. Jag försöker att förklara vad de olika arenorna har gemensamt, och hur dessa arenors struktur påverkar det socialdemokratiska synsättet. Avslutningsvis diskuteras betydelsen av begreppet kommunism i det demokratiska samtalet och om det finns någon gemensam socialdemokratiska syn på kommunismen under det sena 1990- talet

Socialdemokratin i bred mening består av en mängd människor med olika roller och målsättningar. Varje aktör är unik och detta påverkar dennes åsikter och uttryckssätt i den socialdemokratiska debatten. I denna uppsats har jag dock valt att inte främst fokusera på aktörerna utan på andra faktorer, dvs in- och utrikespolitiska faktorer, arenornas karaktär och det demokratiska samtalets karaktär. För att strukturera och klargöra socialdemokratins syn på kommunismen har tre argumentationskategorier använts, den ideologiska, den demokratiska och den strategiska. Resultatet av den första analysfasen blev grovt skisserat, att en viss arena kan sägas vara förenlig med främst en viss argumentationskategori. Många texter bottnar dock i två argumentationskategorier samtidigt vilket visar på att dessa förhållningssätt finns inom socialdemokratin i stort och inte bara är typiskt för en viss aktör eller arena. En rimlig slutsats bör därmed vara att de olika aktörerna påverkas av olika in- och utrikespolitiska faktorer beroende av arenans karaktär. Arenorna fungerar alltså som ett filter där vissa händelser och faktorer accentueras och andra dämpas. Analysen har också visat att alla de tre argumentationskategorierna finns ungefär lika väl representerade inom socialdemokratin, ingen argumentationskategori kan sägas fånga socialdemokratins förhållningssätt bättre en något annat.

I den ideologiska argumentationskategorin där definition av kommunismen och isärhållandet av ideologi och praktik är centrala, bottnar avsnitten om kommunismen i boken "Vad är socialdemokrati?" och tre av fyra ledarstick. Det fjärde är alltför flyktigt i fråga om kommunismen för att det skall kunna leda till några slutsatser. Vad är det då som förenar dessa två arenor? Båda dessa arenor ligger vid sidan om den direkta partipolitiska debatten; ledarsidan är socialdemokratisk men utan att den styrs från partiet och Carlsson och Lindgrens bok är avsedd för avsedd mer som ett inlägg i en ideologisk debatt än ett inlägg i den aktuella politiska debatten. Att dessa texter skrivs utan att direkt vara avsedda för den partipolitiska debatten betyder att kravet på slagkraftiga formuleringar och misstänliggörandet av politiska motståndare får ge vika för en mer genomarbetad analys av kommunismen. Skillnaden mellan dessa två arenor ligger dock i hur den liberala demokratins nationella respektive internationella seger påverkar förhållningssättet till kommunismen. För den arena som ledarsidan kan sägas utgöra är inte ett demokratiskt förhållningssätt så relevant, eftersom en ledarsida, trots att den inte är direkt partipolitiskt bunden är en del av den offentliga politiska debatten där främst frågor som ligger i tiden behandlas. Demokratins vara eller icke vara kan knappast sägas vara en omtvistad fråga i den samhälleliga debatten. Att som Carlsson och Lindgren göra en djupare analys i bokform med betydlig färre läsare, innebär att analysen av kommunismen inte begränsas av den aktuella debatten utan öppnar för en bredare och historiskt förankrad analys. Med ett sådant perspektiv blir kommunismens syn på demokratin mer relevant och fruktbart att förhålla sig till för Carlsson och Lindgren.

Det material från riksdagen som analyserats här bottnar i den demokratiska argumentationskategorin, då möjligtvis med undantag för Freivalds som drar något åt den strategiska argumentationskategorin. I detta material görs inga försök att skilja på ideologi och praktik, på så sätt att de värderas separat, utan dessa två vävs samman. I riksdagen är det viktigt att få fram sitt budskap på ett tydligt sätt, både för att profilera sig men också för att undvika att ge de politiska motståndarna ammunition. I en diskussion där kommunism definieras som odemokratiskt blir det därför svårt att inta någon annan ståndpunkt än den "demokratiska". Denna arena filtrerar bort eventuella förändringar av den kommunistiska ideologin och släpper igenom frågan om försvaret av demokratin. Riksdagens debatter och frågestunder borde präglas av att stundande val eller resultatet av ett val, vilket dock inte verkar vara fallet när det gäller synen på kommunismen. Man kan tänka sig att riksdagens debatter är känsliga för det parlamentariska läget men att den är ännu mer känslig för frågan om demokrati, plenisalen är ändå demokratins centrum. Det är dock inte bara riksdagens material som bottnar i den demokratiska argumentationskategorin utan också två debattartiklar. En av dem skriven av Annika Åhnbergs, gällande bl.a. vänsterpartiet och EU, är dock något för tunn för att några säkra slutsatser skall kunna dras. Sten Anderssons artikel angående IB är dock lättare att koppla samman med den demokratiska argumentationskategorin. Till skillnad från de övriga debattartiklarna, där den strategiska argumentationskategorin dominerar, präglas denna artikel inte bara av den demokratiska argumentationskategorin utan också av den strategiska. Även Bengt Norling och Björn Tarras- Wahlbergs debattartikel bottnar till viss del i den demokratiska argumentationskategorin även om den till största del präglas av ett strategiskt synsätt. Om det är så att arenan fungerar som ett filter för de övriga två förklaringsfaktorerna, hur kan då detta förklaras?

Den arena som tidningarnas debattsidor kan sägas utgöra präglas av dess exklusivitet och krav på slagkraftig retorik. Tre av de artiklar där Åhnberg är medskribent eller skriver ensam kan sägas bottna helt i den strategiska argumentationskategorin där kommunismen används som ett obestämt negativt uttryck att slå sina politiska motståndare i huvudet med. Denna arena passar väl ihop med den strategiska argumentationskategorin eftersom detta forum är så känsligt för det som vulgärt kallas det politiskt korrekta. Att exempelvis framställa motståndaren som antidemokrat i en tid då demokrati är synonymt med det goda kan sägas vara typiskt för denna arena. Arenan filtrerar bort det försiktiga ifrågasättandet och den nyanserade analysen och släpper igenom enkla okomplicerade ståndpunkter. Därför är det heller inte så konstigt att flera av debattörena använder sig av kalla krigets "svart- vita" retorik. Denna arena är också känslig för de parlamentariska förändringarna, eller i alla fall opinionsmätningarnas prognoser. Bengt Norling och Björn Tarras- Wahlbergs debattartikel visar på att förändringar i den parlamentariska situationen ger stort utslag på denna arena. Att denna artikel bottnar även i den demokratiska argumentationskategorin kan förklaras med att både riksdagen och debattsidorna har det gemensamt att de främjar enkla och okomplicerade budskap. Sten Anderssons debattartikel bottnar som nämnts ovan i både den demokratiska men också i den ideologiska argumentationskategorin. Det demokratiska förhållningssättet kan kombineras med den arena som debattsidorna utgör då försvaret av demokratin kan sägas vara relativt okomplicerat och slagkraftigt. Att denna arena i det här fallet släpper igenom ett delvis ideologiskt synsätt beror på att IB:s och socialdemokratins åsiktsregistrering endast blir möjlig att försvara om kommunismen behandlas som ideologi. Kommunismen som idag verkar ofarlig var under det kalla kriget en våldsförhärligande ideologi som inte respekterade den parlamentariska demokratin. Eftersom denna arena kräver tydlighet kan det ibland krävas ett ideologiskt synsätt för att texten skall bli tydlig och slagkraftig.

Det är svårt att hitta något gemensamt socialdemokratiskt förhållningssätt till kommunismen eftersom alla de tre argumentationskategorierna är ungefär lika starkt representerade av de olika delarna av socialdemokratin. Som nämnts i uppsatsens inledning kan 1900- talet delas upp i en tre olika perioder, 1930-1945, 1950-1960- talen och 1970- talet, varje period kan sägas bottna i främst en av dessa tre argumentationskategorier. Det är dock troligt att dessa tre förhållningssätt funnits representerade inom socialdemokratin under alla tre perioderna, ett har dock varit dominerande. Med detta material som utgångspunkt är det omöjligt att dra någon slutsats om vilken syn som präglar socialdemokratin generellt då ingen av de tre argumentationskategorierna är dominerande. Det går att dra lite mer vågade slutsatser utifrån ett lite annorlunda perspektiv. Den arena som kan sägas släppa igenom den mest genomtänkta analysen utgörs av Carlssons och Lindgrens bok, tätt följd av den arena som ledarsidan utgör. Om dessa två arenor är de som minst färgar materialet kan de också bäst sägas spegla socialdemokratins "verkliga ståndpunkt". Detta betyder då exempelvis att Annika Åhnberg troligen kan förhålla sig ideologiskt till kommunismen om hon skrev ett inlägg i den interna socialdemokratiska idédebatten. Om detta antagande är riktigt så betyder det att den ideologiska argumentationskategorin på bästa sätt fångar den socialdemokratiska synen på kommunismen.

Det är lätt att nedvärdera det strategiska förhållningssättet till kommunismen, då främst representerat av debattartiklarna. Att använda kommunismen som ett slagträ mot politiska motståndare, som inte har mycket gemensamt med de som kallade sig kommunister i det forna Sovjetunionen, kan tyckas vara fult. Denna hätska och slagordsbetonade debatt är dock en viktig del av det demokratiska samtalet. Det är inte så mycket innehållet i dessa texter som den retoriska kraften och debattviljan som gör dem så viktiga för ett livskraftigt debattklimat. Det är dock lika viktigt att den mera analyserande och genomtänkta analysen får lika mycket utrymme, vilket den inte får i dagens läge. Tycka vad man vill om kommunismen idéer men Marx förtjänar ett bättre öde än att utan eftertanke klumpas ihop med Stalin och Mao.

Käll och litteraturförteckning

Offentligt tryck

Universitetsbiblioteket:

Prot 1997/98:31 Riksdagens protokoll, 20 november 1997

Prot 1997/98:91 Riksdagens protokoll, 16 april 1998

Databaser

Rixlex:

1998/99:6 Snabbprotokoll, 15 Oktober 1998

1998/99:7 Snabbprotokoll, 20 Oktober 1998

1998/99:28 Snabbprotokoll, 3 december1998

Mediaarkivet:

Aftonbladet Ledare, 1998 01 02

Aftonbladet Ledare, 1998 07 30

Aftonbladet Ledare, 1998 09 13

Aftonbladet Ledare, 1998 09 23

Andersson, Sten, Aftonbladet, debatt 1998 08 17

Johansson, Ylva / Åhnberg, Annika, Arbetet Nyheterna, debatt 1998 09 05

Åhnberg, Annika, Aftonbladet, debatt 1998 10 07

Åhnberg, Annika, Aftonbladet, debatt 1998 10 27

Presstext:

Norling, Bengt/ Tarras- Wahlberg, Björn, Dagens Nyheter, debatt 1998 09 27

Johansson, Ylva/ Åhnberg, Annika, Dagens Nyheter, debatt 1998 08 12

Övriga källor

http://www.torget.se/val98/

Carlsson, Ingvar/ Lindgren, Anne-Marie, (1996) Vad är socialdemokrati?- En bok om socialdemokrati av Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren Socialdemokraterna

Vänsterpartiets Partiprogram, antaget av vänsterpartiets kongress 1996

Övrig litteratur

Boréus, Kristina, (1994) Högervåg. Nyliberalism och kampen om språket i svensk offentlig debatt 1969-1989 Tidens förlag

Courtois, Stéphane m.fl., (1999) Kommunismens svarta bok Bokförlaget DN.

Fay, Brian, (1998) Contemporary Philosophy of Social Science Blackwell Publishers

Hadenius, Stig, (1996) Svensk politik under 1900- talet- konflikt och samförstånd Tiden Athena

Haste, Hans, (1989) Det första seklet - människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati del 2 Tidens förlag

Himmelstedt, Bernt, (1996) När Var Hur 1997 Bokförlaget Forum

Himmelstedt, Bernt, (1997) När Var Hur 1998 Bokförlaget Forum

Himmelstedt, Bernt, (1998) När Var Hur 1999 Bokförlaget Forum

Jacobsson, Kerstin, (1997) Så gott som demokrati- om demokratifrågan i EU-debatten Boréa förlag

Kanger, Thomas/ Gummesson, Jonas, (1990) Kommunistjägarna- Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket Ordfronts förlag

Larsson, Fredrik, (1999) Arbetarenhet, Rättvisa, Socialism- Sveriges kommunistiska partis praktiska politik åren 1953-1963 C- uppsats, historiska institutionen

Larsson, Torbjörn, (1998) Det svenska statsskicket Studentlitteratur

Marx, Karl/ Engels Friedrich, (1997) Kommunistiska manifestet Bokförlaget Arena

Potter, David/ Goldblatt David/ Kiloh, Margaret/ Lewis, Paul, (1997) Democratization Polity Press

Misgeld, Klaus/ Molin, Karl/ Åmark, Klas, (1988) Socialdemokratins samhälle 1889-1989- 16 forskare om socialdemokratins politik och samhälle Tidens Förlag

Rosing, Hans, (1996) Vetenskapens logiska grunder Schildts Förlag

Svensson, Torsten, (1994) Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi Almqvist & Wiksell International

Tingsten, Hergert, (1967) Den svenska socialdemokratins idéutveckling I-II Bokförlaget Aldus/Bonniers