En resa till Italien i juni/juli 2001 

Den 23 juni - midsommardagen - fick vi lämna sängen tidigt. Ett SAS-plan skulle med oss ombord klockan 0700 lämna Arlanda för att tre timmar senare landa på Neapels flygplats och så blev det.

Vi möttes på flygplatsen av Vingresors representant, Isabella, som såg till att vi och två andra par i en taxi kom till vårt hotell i Sorrento, Grand Hotel Riviera, där vi installerades i ett rum på andra våningen. Rymligt, mycket fräscht och bekvämt, stort, bra badrum och en förnämlig utsikt från balkongen - lite trädgård och Neapelbukten med Vesuvius till höger! Hotellet låg i direkt anslutning till havet - en hiss tog oss genom ett 30 meter högt berg direkt ner till havsnivån och där fanns en stor badbrygga med bekväma, praktiska vilstolar. En klarblå himmel och en strålande sol hade vi över oss och ett underbart, turkosfärgat vatten vid våra fötter. Temperaturen höll sig hela tiden mellan 24 och 30^o någon eftermiddag kanske ytterligare någon grad. Ett svagt dis låg mestadels över bukten, men störde inte, även om det ibland gjorde att vi inte kunde se Capri och Ischia, som låg lite bort till vänster.

 Resan från flygplatsen i östra kanten av Neapel gav oss en försmak av en företeelse som var intressant om än inte särskilt positiv och som vi skulle få mycket av. Trängseln och oväsendet på vägen var enorm och en regel som man tycktes leva efter var: 'Varför bromsa när man har signalhorn.' När vi väl vant (?) oss kunde vi titta ut och det vi till en början såg var ett trist bostads- och industriområde på båda sidor av vägen. Men bortom bebyggelsen reste sig den mäktiga Vesuviuskonen till vänster och till höger låg hela Neapelbukten och såg inbjudande ut. Bebyggelsen var sammanhängande men tydligen var det fråga om ett flertal städer/byar/samhällen, t ex Torre del Greco, Torre Annunziata och Castellammare di Stabia. Resan tog 70 minuter och det blev efter hand mer och mer tilltalande. Det började finnas små trädgårdar vid åtminstone en del av husen och vi såg apelsin- och citronträd, vinrankor och grönsaker.

Efter ankomsten och uppackningen började vi se oss om på hotellet och i den närmaste omgivningen. Ett papper från Ving talade om vad som fanns att göra och vad som borde göras i Sorrento med omgivningar och mer information fick vi av Isabella och en kollega till henne som vid 6-tiden samlade ihop oss i gruppen och tog oss med på en promenad i det centrala Sorrento. Dit var det f ö mindre än en kilometer från hotellet. Det började med en vindrink på en bar vid ett torg, döpt efter stadens store son, Torquato Tasso, som också har en staty vid torget.

Vid östra änden av torget står en staty av Sorrentos skyddshelgon Antonino Abate, Il santo patrono di Sorrento. Hans åminnelsedag infaller den 14 februari.

Runt hörnet kom vi till en möbelaffär, som specialiserat sig på tillverkning och försäljning av bord, tavlor och stolar, alla med vackra inläggningar och polerade till otrolig lyster. Ingenting, varken där eller i andra sorters affärer, var särskilt billigt.

Vid Piazza Tasso - ingen kan påstå att detta torg var speciellt vackert - fanns gott om affärer, men ännu fler hittade vi längs de trånga, pittoreska gränder (bilfria fast en del bilister tydligen inte visste om det) som ledde västerut därifrån. Påminde lite om de nordafrikanska städernas basarer. Där såldes det mesta, allt till turisternas fromma och till priser som 'var lägre än dutyfree'. Det var kanske tvivelaktigt men de vanliga spritsorterna, inkl. Absolut Vodka, kostade ungefär hälften mot vad Systembolaget tar. Från Piazza Tasso ledde en trappa ner till en vindlande gata, som i sin tur ledde till Marina Piccola, den större (!) av två hamnar - den andra hette Marina Grande. Vi gick nedför trapporna några gånger. Upp gick vi endast en gång - trappan hade 170 trappsteg, det fanns bussar. Från Marina Piccola kunde man ta båt till diverse platser omkring Neapelbukten, men det gjorde vi inte den här kvällen. Marina Grande var huvudsakligen en fiskehamn. Inneställen var det, berättade guiderna, ont om, bara något enstaka diskotek, men det var en brist som inte störde oss det minsta.

Glass är man bra på i Italien, guiderna tog oss med till 'Davids', där en våffelstrut med ett par kulor glass inhandlades. Han hade omkring 100 sorter att välja bland.

Barockkyrkan San Francesco var vacker men vi skulle komma att bese många kyrkor som nog överglänste den här i fråga om utsmyckning. Kyrkan låg vid en fin liten park, Giardini Pubblici, och där skildes vi efter promenaden. Där bjöds vi en vacker utsikt över bukten och den utsikten njöt vi av då och många gånger senare och från skilda utsiktspunkter.

Där tog också dagens lilla rundvandring slut och vi traskade tillbaka till vårt hotell, där middagen väntade. Efter måltiden som inte hade någon som helst likhet med en ViktVäktarmeny, gick vi ut på en öppen terrass och drack kaffe eller något annat. Strax före halv nio satte vi oss där, tio minuter senare gick en blodröd solen ner i havet just vid sidan av ön Ischia. Skymningen var tämligen kort, ju mörkare det blev desto tydligare syntes ljusen från Neapel tvärs över viken, från Capri till vänster och från kusten utanför Vesuvius till höger. Helt betagande och vi njöt i fulla drag. Två kvällar i veckan bjöds sång och musik, däribland förstås neapolitanska serenader - vad annars ?

Så började vår fjorton dagars semester. Fortsättningen bestod av oavbrutet vackert väder, dagar med bad växlade med utfärder i grupp eller för oss själva. Frukost och middag åt vi alltid på hotellet - en präktig frukost hjälpte oss att klara av dagens vedermödor och middagen, alltid med fyra förrätter, fyra huvudrätter och två efterrätter att välja bland och alltid av absolut högsta kvalitet. Ölet var gott, de lokala vinerna förträffliga.

På badbryggan var det gott om plats omedelbart efter frukosten när vi kom dit - det blev sämre senare, men eftersom vi betalade för hela dagen (£ 10.000/dag och i det här fallet gäller £-tecknet inte pund utan lire) så hade vi våra platser. Vattnet var ungefär 24^o, härligt klart och friskt. En vågbrytare av sten (stora lavablock) avgränsade badplatsen från havet men det fanns stora öppningar så att vattnet hade goda möjligheter att cirkulera. Vid frukosten kunde vi ta för oss av ett stort sortiment av frukt och det blev vår lunch, när vi inte åt någon annanstans. En liten vänlig tjock italienare sprang omkring och ordnade för gästerna på badbryggan, serverade kalla drinkar, capuccino eller glass. Mineralvatten var det som vi mest beställde.

Överst till vänster är vårt hotell.      Genom berget gick hissen ner till badbryggan.

Efter middagen en stund på altanen.  Ön till vänster är Capri. Just bakom kryssningsfartyget
ligger Ischia och till höger Neapel. Helt underbart så här vid solnedgången.

Sydeuropéernas idé med siesta, ja, den anammade även vi. Det var ju ansträngande att ligga många timmar i solen, så när solen väl hade passerat meridianen, tog vi hissen upp till vårt sköna luftconditionerade rum för ett par timmars vila. Det fanns trappor upp till hotellet, men eftersom antalet steg var över 600 så ….. Sedan kunde vi återvända till våra solstolar för ytterliggare ett par timmars stekning.

Vi hann också med en promenad till centrum före middag. Det var roligt att gå omkring och titta på egen hand - så 'egen' den kan bli, när 10000 andra turister följer vårt exempel. En blond svenska i vår grupp, som var väl bevandrad i det italienska språket, retade sig på att affärsinnehavarna ofta för sig själv muttrade 'förbannade turister' på italienska när de trodde att kunden inte förstod något. Och faktum är att många försäljare i butikerna föreföll tämligen ogina. Kan en liknande inställning förekomma någon gång i Sverige?

Många turister alltså, men de har inte kommit för att beundra stadens sevärdheter - det finns inte så många sådana i Sorrento - men bara den fantastiska utsikten från många olika ställen ut över bukten, de vänliga människorna och det härliga klimatet är värt mycket. Många har hämtat inspiration här, t ex Rickard Wagner och Lord Byron och Ibsens Peer Gynt kom delvis till i Sorrento. Staden har c:a 17000 egna invånare. I trädgårdarna ser vi citrusträd och ibland olivträd.

Sorrento, inklämt mellan de gröna bergen och den blå Neapelbukten, ligger centralt och bra placerat för utfärder med båt, järnväg eller buss. Järnvägen mellan Sorrento och Neapel har det vackert klingande namnet Circumvesuviana -linjen. Till Neapel är det 55 km landvägen, 25 sjövägen. Till Rom är det 300 km norrut, till den italienska tåspetsen vid Messinasundet - Reggio di Calabria heter den största staden - är det 500 km söderut. Hela året kommer turister, men badsäsongen börjar i maj och håller på till september.

Campania heter landskapet, det omfattar ungefär 13500 km² och har 6 miljoner invånare. Det är alltså något mindre än Hälsingland till ytan men har mer än 40 gånger fler invånare och är näst Lombardiet folkrikast i Italien. Campania består av fyra provinser, varav den folkrikaste är Neapel. Där bor 2600 människor per km² medan den del av landskapet som ligger på Apenninernas sluttningar är tämligen glest befolkad. Marken längs kusten mot Tyrrenska sjön är bördig, en intensiv odling av spannmål, frukt och grönsaker bedrivs där.

Campania har flera intressanta städer. Neapel - Italiens tredje största stad - är administrativt centrum, hamn och örlogsbas, men också den stad där den organiserade brottsligheten är mest märkbar, vilket bidragit till att utvecklingen av ekonomin i någon mån begränsats.

Caserta 30 km norr om Neapel är centrum i ett jordbruksdistrikt med omfattande tobaksodling. Där finns ett slott byggt för det bourbonska kungadömet i Neapel vid mitten av 1700-talet.

I Benevento, fyra mil nordost om Neapel besegrades 275 f Kr greken Pyrrhus - ansedd av sin samtid som 'den störste fältherren efter Alexander den store' - av romarna. Fast det var genom sitt uttalande efter en seger över romarna fyra år tidigare som han blivit mest känd för senare tider :"En sådan seger till och vi är förlorade."

Salerno på södra sidan av Sorrentohalvön är säte för ärkebiskopen och har flera högskolor. Staden grundades som en romersk koloni ett par hundra år f Kr, intogs på 600-talet av langobarderna men var under 200 år ett självständigt furstendöme, som normanderna lade beslag på 1075. I september 1943 steg de allierade under general Mark Clark iland i Salerno, som då var en tysk bas. De hårda striderna slutade med att tyskarna under Albert Kesselring att retirera norrut.

Paestum är en ruinstad 4 mil söder om Salerno. Staden grundades av grekerna redan 600 f Kr och blev rik bl a genom handeln med Etrurien. Efter att ha varit under romersk överhöghet under många hundra år förlorade staden i betydelse och övergavs praktiskt taget helt på 800-talet, delvis p g a saracenernas angrepp. Fortfarande finns tre välbevarade doriska tempel och intakta stadsmurar.

Cumae, Kyme var grekernas äldsta bosättning i Italien, beläget vid kusten väster om Neapel. Kolonin hade grundats vid mitten av 700-talet f Kr och var som mäktigaste ett par hundra år senare under tyrannen Aristodemos.
Cumae var en viktig handelsstad och det var cumaeiter, som anlade Neapolis, alltså det nuvarande Neapel. Osker, samniter, etrurier, karthager och romare, alla hade de tid efter annan ett gott öga till Cumae. Tillsammans med Syrakusa besegrade Cumae 474 f Kr etruskerna i ett sjöslag, vilket ledde till att de senare för alltid förlorade sin ställning som en ledande sjökrigsnation. Staden fortlevde emellertid ett stycke in i medeltiden, då dock utan någon politisk betydelse.
Det var till mycket stor del Cumae som förde den grekiska kulturen - t ex religion, konst och även skrivkonsten - vidare till mellersta Italien.
Till orakel vände man sig vid kriser under antiken, så också i Rom. Det orakel man där anlitade var ofta den cumaeiska sibyllan, en av flera sibyllor som förkom i den grekiska traditionen. Det hon hade att förkunna skulle ha funnit i de s k Sibyllinska böckerna. De skulle också - fortfarande enligt traditionen - ha siat om Messias ankomst.
Den cumaeiska sibyllan höll till i en grotta i en klippa, som beskrivits av Vergilius i Aeneidens sjätte sång.
  Ingången till Sibyllans Grottan

Vesuvius och Pompeji

Även om Sorrento var trivsamt, så kunde vi ju inte stanna där hela tiden.

En dag efter frukost for vi iväg med Vings buss tillsammans med Isabella, en lokal guide, som f ö var dansk/italienska, samt 20 nyfikna skandinaver norrut, mot Campano Preapennino, eftersom det är där Vesuvius ligger. Lokalguide är ett måste - charterbolagets guider ska inte konkurrera ut de lokala. Ibland kunde det ryka ur kratern men så var inte fallet den här gången. Från hotellet hade vi sett vulkanen, dess långsträckta sidor och de båda topparna. Den norra toppen var något lägre, men så hade det tydligen inte varit före de senaste vulkanutbrotten. Nu tog bussen oss på en krokig väg förbi flera små byar, i många fanns pampiga villor omväxlande med småhus, där fanns lummiga trädgårdar, olivodlingar, vingårdar och en del skog. Det är bl a från vingårdarna här som det synnerligen goda vinet Lacrima Christi (Kristi tårar) kommer. Lite högre upp minskade växtligheten det var enbart mindre buskar och sedan blev jorden helt steril. Vi kunde se områden, helt täckta med stelnad lava. En kilometer från toppen fick vi stiga av bussen, betala en ringa avgift och så ta oss vidare på en zigzag-grusväg till toppen och vulkankratern (1277 m ö.h.). Mycket medhavd mineralvatten gick åt, det var varm och dammigt.
            

Vesuvius och Neapel                                         Som konstnären tänkt sig utbrottet 79 e Kr

Vesuvius sluttning. Bilden tog vi från bussen på nerfärden från kraterna. Det gula är ginst men f ö
växte inte mycket där. På andra höjder och även längre ner på sluttningen fanns skog. Det något diffusa landet till vänster är Sorrentohalvön.

"Sen vi äntligen kommo till kanten af cratèren var svavelröken så stark, så större delen av oss vände om utan kunna se botten. Jag lade mig ner och avvaktade en väderpust som förde röken på sidan, och decouvrerade fonden tillika med eld - bullret var som av ett hav i stark storm och oväder."

Så skrev Gustaf Mauritz Armfelt i sin dagbok efter sitt och Gustav III:s besök på Vesuvius 1784 (citerat ur Stig Ramels Armfelt-biografi).

Det blev inte riktigt så för vår del. Vi kom så nära kratern att vi kunde se ner i den och blev lite besvikna. Det såg ut som en stor skål, inte särskilt djup. Sidorna hade delvis rasat och stenen hade hamnat i botten av 'skålen' men någon rök såg vi inte. Ganska mycket småväxter, gräs och blommor hade slagit rot på kraterns insida.

Slagit rot omkring kratern hade tydligen också en mängd försäljare gjort. De saluförde souvenirer med olika Vesuviusmotiv - mössor, T-shirts, vykort och så små figurer tillverkade av lava. De kan kanske vara lite äventyrligt där vid kratern till den farligaste vulkanen i Europa, men ett stycke ned på sluttningen finns ett observatorium, som sägs kunna förutsäga ett utbrott åtminstone en vecka i förväg. Nu är det ju inte så vanligt med utbrott, från 79 till 1631 förekom 'bara' nio utbrott , men för befolkningen i närheten var det säkert mer än tillräckligt. En jordbävning hade ägt rum 62 e kr men innan dess hyste man ingen oro för naturens krafter där på bergssidan. Gladiatorn Spartacus och hans upproriska slavar hade t o m använt kratern som ett gömställe undan de romerska förföljarna. 1631 omkom 3000 människor i samband med ett utbrott och svåra sådana förekom också 1794, 1871 0ch 1906 (Samma år som jordbävningen i San Francisco).

Men det var år 79 e Kr, strax efter middag den 24 augusti, som den största katastrofen inträffade. Och beträffande det som hände har vi en ögonvittnesskildring från en som var med, Plinius d y. 

Pompeji

Vi hittade bussen igen och for nedåt, målet var nu ett av offren för utbrottet 79, Pompeji. Det fanns ett enormt antal turistbussar i närheten. De flesta hade valt att besöka Pompeji först för att sedan åka till Vesuvius, men vår reseledare hade bestämt sig för en motsatt ordning, vilket visade sig vara klokt eftersom vi då slapp den värsta trängseln. Vår utomordentliga danska guide gick före med ett uppspänt paraply, som visserligen inte behövdes för att vi skulle kunna följa henne men säkert var skönt i solen

Pompeji hade grundats på en platå vid mynningen av floden Sarno av greker under 6:e århundradet f Kr och ett doriskt tempel hade byggts, där Forum Triangulare nu ligger. Området var då befolkat av oskiska stammar dragit ner från Apenninerna men även etruskerna höll till där. En välmående stad växte upp, den omgivande landsbygden var bördig och man fick goda skördar av vindruvor och oliver. En hamn och handelsplats uppstod vid bukten och fisket bidrog med goda förtjänster. Men välståndet gjorde att romarna blev intresserade och 290 f Kr tog de makten, även om viss lokal självstyrelse tilläts. 89 f.Kr belägrades Pompeji av Lucius Cornelius Sulla. Det var efter detta som han tilldelades Corona graminea (Gräskronan), den högsta romerska utmärkelsen för tapperhet i fält, och året därpå utnämndes han till konsul. Sedan en romersk veterankoloni därpå installerats i Pompeji kom staden att romaniseras: latin blev officiellt språk och självstyret ersattes av begränsat politiskt inflytande.

Så var det 62 e Kr, när en jordbävning raserade större delen av Pompeji. Man vände sig till Rom för att få hjälp med återuppbyggnaden, men intresset där för en sådan aktion var ringa och invånarna fick själv försöka finansiera arbetet. Det var långt ifrån färdigt, när den stora katastrofen inträffade 79 och staden slutgiltigt förstördes.

Vid utbrottet lade sig ett sju meter tjockt lager av aska och pimpsten över staden och täckte den fullständigt. Taken kunde förstås inte motstå trycket, de rasade in men många av väggarna, trapporna, offerbord mm stod kvar och vi kan se dem idag just eftersom det var under aska och porös pimpsten som Pompeji hade begravts. Dessutom har under senare tider nya bosättningar byggts inte på utan vid sidan om den forna staden.

På 1500-talet återupptäcktes Pompeji, när man skulle bygga en akvedukt i området. Man hade ingen känsla för det historiska/arkeologiska värdet av den gamla staden och resultatet blev att mycket förstördes.

Utgrävningar påbörjades vid mitten av 1700-talet, men då var det ingalunda i någon vetenskaplig iver, det var helt enkelt för att roffa åt sig vad man kunde av värde. En inskription med namnet Pompeji hittades 1763 vilket gjorde det möjligt att identifiera staden. Gustav III besökte som sagt själv utgrävningarna - han lät sedan inreda en salong på Haga i pompejansk stil efter en modell som han fört med sig hem. En annan svensk som besökte Pompeji var Carl August Ehrensvärd.

Ytterligare en person kan nämnas i samband med utgrävningarna, nämligen skotten Sir William Hamilton. Han kom som brittisk ambassadör till Neapel 1764 och stannade kvar till 1800. Han var fascinerad av Vesuvius och tog sig upp till vulkanens topp åtminstone 200 gånger, förmodligen till fots eller till häst. Han fick tillfälle att se utbrott på nära håll, han intervjuade befolkningen, han samlade lavaprover, som han sände hem till England. Huruvida hans hustru följde med upp till toppen är väl osäkert. Hennes - Lady Hamiltons - intresse låg mer åt det maritima hållet, hon blev ju Lord Nelsons älskarinna.

1860 började en arkeolog vid namn Giuseppe Fiorelli en systematisk utgrävning, som sedan dess fortsatt. Ännu återstår c:a 1/4 att frilägga. Mycket har rekonstruerats och vi fick en god bild av hur en typisk romersk stad kunde se ut för 2000 år sedan.

Katastrofen 79 hade skett snabbt, så snabbt att en del människor och djur hade begravts medan de var i rörelse. Deras kroppar, förgängliga som de var, hade med tiden förmultnat, men då hade ihåligheter blivit kvar i askan. Dessa hade fyllt i med flytande gips, som ju snart stelnade. När figurerna sedan togs fram kunde man se i vilken ställning de hade dött. Vi såg några sådana figurer i Pompeji men de flesta finns i Museo Archeologico Nazionale i Neapel, som vi också skulle komma att besöka.

In i Pompeji kom vi genom Porta Marina där det precis som för 2000 år sedan fanns en ingång för gående och en för transporter. Alldeles till höger hade templet som helgats till stadens skyddsgudinna, Venus, börjat byggas, men utbrottet 79 satte stopp för det bygget. Till vänster fanns de välsituerades hem och lite längre bort nekropolen. Eftersom nekro har med döden att göra och polis betyder stad blir det alltså 'de dödas stad', dvs kyrkogården.

Vi passerade mellan den stora Basilikan från omkring 100 f Kr och det lite äldre Apollotemplet och kom fram till Forum.

Basilikan - 55 m lång och 24 m bred - måste ha varit både imponerande och vacker, med sina sidoväggar täckta av marmor och innanför dessa en peristyl, dvs en gård omgiven av en kolonnad - i det här fallet korintiska räfflade pelare. Dessa bar upp ett tak men den centrala delen var öppen.

Redan förr 2000 år sedan fanns det klottrare och någon har ristat dit:"Oh, vägg, jag är häpen över att du inte rasat ihop under tyngden av så många författare."

Huvudingången till Basilikan fanns vid Forum.

Apollotemplet hade byggts av samniterna (420–89 f.Kr.), ett folk som vanligtvis sysslade med boskapsskötsel, på en plats där grekerna redan på 500-talet f Kr hade tillbett Apollo. Här finns mycket kvar att beskåda, t ex bronsstatyer av Apollo resp Diana, men det är kopior, originalen finns i muséet i Neapel. På väggarna i fonden fanns målade scener ur Iliaden. Ett par av de ursprungligen 28 korintiska kolonnerna står kvar. Apollotemplet själv finns ej längre men det vackra altaret är där fortfarande.
                                                                  

Apollotemplet                                                             

     Forum

De var på och omkring Forum som det mesta i Pompeji rörde sig och då naturligtvis i synnerhet det politiska, det religiösa och det ekonomiska livet. Stort var det, 157 x 38 m, och det kunde rymma alla stadens invånare. Pelare, statyer fanns där som utsmyckning. Utanför den sydligaste delen av Forum fanns vallokalen och Vildsvinets hus, intressant mest för mosaikgolven, varav golvet vid ingången visar en bild av ett vildsvin i strid med ett par hundar.

Vid norra ändan av Forum på en plats där etruskerna en gång hade ett tempel lät kejsar Claudius omkring 150 f Kr bygga ett nytt tempel, helgat åt Jupiter själv. Vid sidan av själva templet hade Germanicus och Tiberius sina triumfbågar. Kolonner tyckte man om. Det fanns flerdubbla led av pelare såväl på förgården som i det område, la cella, dit endast prästerna ägde tillträde. Andra tempel fanns också helgade åt Jupiter,Juno och Minerva

Norr om Jupitertemplet men på andra sidan gatan låg Forum-termerna, en badanläggning med kallt, ljummet och varmt vatten. Uppvärmningen av de olika rummen skedde genom att varmluft från en stor bronseldhärd cirkulerade i ledningar under golven. Det fanns ett stort varmvattenkar för tvättning av ansikte och händer.

'Den tragiska poetens hus' , ett bostadshus i närheten av Forum-termerna har fått sitt namn av en mosaik som visar ett tragiskt teaterstycke. Atriets och pelargångens väggar hade målningar ur den grekiska mytologien. Briseis, Akilles älskarinna som Agamemnon lade beslag på och därmed förorsakade det som läses i inledningen till Iliaden :'Vreden som brann hos pelliden Akilles' finns på en vägg, på en annan offret av Ifigenia, som Artemis själv dock förhindrade. Över atriet hade funnits ett tak men dock med öppning för ljus och regnvatten. Det senare samlades i en liten bassäng i atriet.

Inte så långt från nämnda hus hittar vi en annan av portarna till Pompeji, Porta Ercolano, Herculanumporten. Den byggdes på kejsar Augustus tid och ser mest ut som en triumfbåge. 150 meter åt öster ligger en annan port, Porta Vesuvio.

La Casa del Fauno ger oss möjlighet att föreställa oss hur ett exklusivt bostadshus såg ut. Det fyller ett helt kvarter. Arkeologer/historiker anser sig kunna påstå att huset en gång byggdes åt Publcus Sulla, som var brorson till Lucius Cornelius Sulla, som hade fått i uppdrag att organisera den romerska kolonin Pompejis nya förvaltning. Det måste ha varit ett utomordentligt vackert hus, med två atrier och två peristyler, statyer och en fontän. Mellan de båda peristylerna fanns 'finrummet', kallat Exedra med sina kolonner, väggmålningar och mosaikinläggningarna i golvet. De senare har benämnes Alexandermosaiken eftersom den visar slaget vid Gaugamela den 1 oktober 331 f Kr där Alexander den store tog den persiske kung Darius' familj till fånga eller möjligen det vid Issos två år senare, när 90000 perser ska ha stupat och persernas militära makt definitvt bröts. Mosaiken är stor, 5,82x4,13m, och den tillkom på 100-talet f.Kr. som en kopia av ett numera försvunnet grekiskt original från 320 f Kr. Som många av Pompejis konstskatter har mosaiken flyttats till den arkeologiska muséet i Neapel, där vi fick tillfälle att beundra den.

Alexandermosaiken

Från Forum går en stor gata, Via dell' Abbondanza mot ostsydost. Alldeles i hörnet mot Forum ligger ett kvarter, där man sysslade med behandling av textilier, nämligen vävning, färgning och tvättning.

Vid samma gata, i hörnet vid Via Stabia, ligger Terme Stabiane som är de största och bäst bevarade baden i Pompeji. De äldsta också - de byggdes strax efter romarnas intåg i Pompeji på 80-talet f Kr.

Där fanns separata avdelningar för män och kvinnor, en idrottsplats man kunde ägna sig åt många idrotter, även simning.

I den södra delen av Pompeji låg Teatro Grande, mycket väl bevarad. Det var en öppen teater men åskådarna skyddades mot regn genom en uppspänd tältduk

Längst åt öster fanns den likaledes väl bevarade Amfiteatern. Det är den äldsta teater man känner till och har därför ett alldeles särskilt värde. Den användes för sport och gladiatorspel och strider med vilda djur. Vid ett tillfälle hade en strid arrangerats mellan män från Pompeji och det närliggande Nuceria. Striden resulterade i - det är Tacitus som berättar - att många sårades och dödades, vilket ledde till att den romerska senaten förbjöd alla spel på arenan under en 10-årsperiod. Till denna teater kunde även kvinnor komma, detta efter ett särskilt dekret från kejsar Augustus. Teatern med plats för 20000 åskådare visade sig otillräckligt stor och en ny idrottsplats anlades alldeles intill. 130 x 140 meter var den och omgärdad av en krönt mur.

Det fanns så mycket mer att se. Vi uppmärksammades av guiden på vattenledningarna av blyrör, som på flera ställen gick i dagen, och på de stenblock som låg mitt i gatorna och var till för att folk skulle slippa trampa i alltför mycket sörja och lort. Det fanns avloppsöppningar från husen, som bara ledde rakt ut på gatorna. Massor av mosaik och väggmålningar inne i husen, många av dem såg vi i museet i Neapel.

       
Gator med "Övergångsställen"                                      Bageri med kvarnar för malning av spannmål
Avskräder av alla slag slängdes ut på gatan,
då behövdes stenarna att trampa på

Vi lämnade Pompeji efter en underbar om än lite varm dag med en härlig känsla av att ha tagit del i något verkligt storslaget, i levnadsförhållanden som de kunde gestalta sig vid tiden för Kristi födelse.

Positano

Vid Piazza Lauro fanns såväl järnvägsstation som busstation. Monica och jag tog bussen och for på krokiga vägar upp över Sorrentohalvöns berg och ner igen till kusten till Positano på Amalfirivieran. På många ställen var utsikten betagande, på andra, där berget där det endast fanns bråddjup intill vägen blundade vi helst. En ö - världens minsta påstods det - var bara så stor att det fanns plats för en enda palm, och det var till på köpet en palm av plast, som någon lustigkurre hade placerat där.

Chauffören meddelade efter så där en halvtimme att vi var i Positano och vi steg av. Staden har omkring 4000 invånare, de som inte sysslar med något inom turistnäringen är fiskare. Från busshållplatsen kanske 100 m ö h såg vi badstranden, ett stycke därifrån färggranna fiskebåtar och så klippväggarna översållade med hus i alla upptänkliga färger. En härlig syn. Att saracenerna hade varit här syntes - många av byggnaderna är tydligt inspirerade av morerna.

Från hållplatsen gick vi på en hårt trafikerad smal och krokig gata (utan trottoarer) ner till centrum. Det tog en halvtimme. När vi inte tryckte oss intill husväggarna beundrade vi mängderna av bougainvillean som prydde många av husen. Gatan fortsatte österut i diverse krokar c:a 500 m, sedan gick den uppåt igen och vi kom till huvudvägen igen och tog bussen tillbaka till Sorrento. Men innan dess hann vi se oss omkring och äta lunch på en liten restaurang. Sådana fanns det gott om, hotell likaså och butiker, så tätt de kunde ligga. Kläder - mycket av linne - i vackra färger, keramik och de vanliga turistprylarna såg vi mest av. Det var trivsamt att gå där och mycket vackert och trevligt bjöds ut men priserna var avskräckande. Positano lär vara en av de dyraste turistorterna i Italien, men turisterna kommer dit ändå, kanske mest för det härliga klimatet och den vackra naturen. Ett av hotellen är det stora Palazzo di Murat. Det uppfördes av Napoleons marskalk Joachim Murat, som själv var son till en värdshusvärd. Med hjälp av den franska revolutionen men knappast av den teologiutbildning som hans skaffade sig, steg han snabbt i graderna. Han gifte sig med Napoleons syster, Caroline, och kejsaren gjorde honom 1808 till kung av Neapel. Han skötte sitt ämbete på ett utmärkt sätt, genomförde vettiga jordreformer och moderniserade rättssystemet (Code Napoléon infördes). Wienkongressen 1815 såg till att han fick lämna tronen och han avrättades samma år.

Vi såg in i den vackra kyrkan, vars kupol var klädd med gröna och gula majolikaplattor. Majolika är en typ av fajans, namnet kommer från ön Mallorca, där den utvecklades av moriska hantverkare. Senare kom fabrikation av majolika mest att ske i Italien.

Alldeles nedanför kyrkan låg badstranden, som liksom alla andra badstränder som vi såg hade grov, mörkbrun sand, inte alls den ljusa, fina sand som vi väl helst vill ha.

Trippen till Positano tog hela dagen i anspråk. Ett par mil längre åt öster ligger Amalfi, som vi ju också ville besöka. Den här bilden av Positano tog vi från båten som vi for med från Amalfi till Sorrento.

Amalfi

Det här blev också en heldagsutflykt men nu företog vi resan med luftkuddebåt. Först gick resan till Capri, som för de flesta var slutmålet. Några av oss fortsatte med en annan båt till Sorrentohalvöns sydsida, passerade Positano och kom snart till Amalfi.

Amalfi har som Positano ett behagligt klimat större delen av året och lockar många turister till sina hotell, varav några hör till de äldsta i Italien. Naturen är vacker, det turkosfärgade vattnet, fiskebåtarna, solparasollerna och turisterna ger färg åt staden. Bara hundra meter från hamnen ligger det centrala torget, Piazza del Duormo, varifrån ett nätverk av smågator och gränder går ut, och där finns förstås alla souvenirbutikerna. Det som dominerar torget är inte de små restaurangerna utan den vackra katedralen med sin magnifika trappa. Den byggdes på 800-talet och helgades åt aposteln Andreas, trappan kom till i 1203 och kampanilen 70 år senare. Själva ordet kampanil har f ö med Campania att göra. Campana är det latinska ordet för klocka och betyder egentligen bronsgods från Campania. Mer kända än kampanilen i Amalfi är väl det lutande tornet i Pisa och kampanilen i hörnet av Markusplatsen i Venedig.

Taket på kampanilen är förskönat med mångfärgade majolikaplattor.

990 utbyggdes kyrkan i samband med att Amalfi utnämndes till provinshuvudstad och biskopen där till metropolit vilket sedan 300-talet i den grekisk ortodoxa kyrkan är en rang under patriarken och ärkebiskopen i Aten. I Ryssland står de t o m högre an ärkebiskoparna.

Den största händelsen i katedralens historia inträffade 1208, när Amalfis egen son Pietro Capuano, då påvlig legat i Syrien, och just utnämnd till kardinal av påven Innocentius III, förde aposteln Andreas kropp till Amalfi, varefter katedralen fick äretiteln major ecclesia och några år senare ecclesia mater.

(Innoncentius III var den påve som ledde det Fjärde Laterankonciliet, medeltidens mest betydande kyrkomöte, som bannlyste John Lackland i England, och som inledde korståg mot albigenserna)

Flera gånger restaurerades katedralen, 1701-1703 'moderniserades' den mot befolkningens vilja. På julaftonen 1861 kollapsade fasaden och måste återupprättas men fick då en stil som gick tillbaka på den normandiska stilen. Invändigt är stilen emellertid barock. En altartavla - det finns flera - föreställer S:t Andreas korsfästelse, givetvis på ett Andreaskors. Ett kapell innehåller en biskopsgrav från 400-talet, det finns ett par kandelabrar med mosaikdekoration, och taket är fullt av målningar, föreställande gisslingen av S.t Andreas, hans korsfästelse mm.

  S:t Andreas katedralen i Amalfi

Paradisklostret (Paradispelargången) byggdes på 1260-talet alldeles intill katedralen. Avsikten var att skapa en begravningsplats, och som sådan användes den av alla betydande familjer i Amalfi till början av 1500-talet. Idag är det en vacker blomstergård inramad av pelare och vasformade urnor. Några valv är dekorerade i morisk stil.

Katedralens förnämliga bronsdörrar tillverkades på 1000-talet i Konstantinopel

Papperstillverkning förekommer i Amalfi och har så gjort sedan åtminstone 1200-talet, då papper t o m exporterades.

I den grekiska mytologin läser vi om Herkules och hans äventyr. En tradition förtäljer att han älskade en nymf vid namn Amalfi, men hon dog och Herkules bestämdes sig för att hon för evigt skulle ihågkommas. Han begravde henne därför på den vackraste platsen i världen, som fick hennes namn.

Ursprunget till Amalfi är höljd i dimmor. Kanske kan den tes som berättar att en grupp romerska familjer, som lämnade Konstantinopel på kejsar Konstantins tid på 300-talet och av en storm på Ioniska sjön drevs iland i Dalmatien för att sedan dra vidare till Sorrentohalvön ha något fog för sig. Där skulle de ha slagit sig ner vid floden Melfi.

När vi först hör Amalfi nämnas i historien är det i samband med de grek-gotiska krigen omkring 533. Staden är då under bysantinskt styre och den som regerade lokalt var en biskop, som emellertid förlorade sin politiska status till aristokratiska jordägare i området. 836 anfölls Amalfi av hertig Sicardo av Benevento och lät deportera invånarna till Salerno. Sicardo dödades på ett eller annat sätt, Amalfiborna tog själv makten och förblev en självständig republik. Detta kunde gå för sig eftersom det bysantinska hertigdömet Neapel och det langobardiska Benevento samtidigt var i strid med varandra och Bysantinerna gjorde anspråk på ägarskap men amalfiborna försvarade sig, ofta med hjälp av saracenerna och den romerske kejsaren Ludvig II. Men saracenerna var inte några pålitliga bundsförvanter och Amalfi såg till att göra sig av dem också och befästa sin ställning som en autonom och stark republik, inte minst blev det en betydande sjöfararnation. Handeln i synnerhet österut var livlig. I Amalfi kunde man se handelsmän från Arabien, Lybien, Sicilien och Afrika och många städer i Orienten kunde visa på 'Amalfigator'. En arabisk/normandisk geograf skrev om Amalfi: "Staden är rik och väl befolkad, erbjuder god ankarplats. Den har gott skydd från land, men är sårbar från sjösidan."

Örlogsskeppen utkämpade bataljer med pirater och andra. Amalfi hade sina egna guld och silvermynt, kallade Tari. Tabula Amalphitana reglerade förhållandet mellan fartygens ägare/kapen, lastägare och sjömännen och ansågs vara den bästa överenskommelse som över huvud taget fanns bland sjöfararnationer. Kompassen förbättrades av Flavio Gioia från Amalfi.

Det var också enligt Normandernas historia, skriven på 1080-talet av en munk från Montecassino, Mauro, en ädling från Amalfi, som någon gång mellan 1020 och 1048 svarade för att ett sjukhus och härbärge för pilgrimer inrättades i Jerusalem i närheten av den Heliga graven.

För att försvara korsriddarna skapades där 1099 en orden som förutom sjukvård skulle hjälpa till i striderna mot muslimerna. Det blev upphovet till Johanniterorden, ibland kallade Malteserriddare, som idag är världens äldsta ännu existerande orden. 1113 fick de officiellt erkännande genom ett dekret av påven Paschalis II. Deras igenkänningstecken är ett fyrarmat kors, vardera med två spetsar som sägs symbolisera de åtta salighetsprisningarna i Jesu bergspredikan.

När det närbelägna Salerno på slutet av 1000-talet visade alltför stark intresse tvingades Amalfi att begära hjälp av normanden Robert Guiscard. Salerno fick dra sig tillbaka, men Normanderna erövrade Amalfi och kunde i samband därmed förena Syditalien med Sicilien och bilda kungariket Sicilien.

1135 begärde Amalfi hjälp av Pisa men blev lurad och resultatet blev att Pisa seglade upp som en stormakt och för Amalfi begynte sin nedgång.

1343 inträffade en jordbävning som förstörde större delen av Amalfi - den har beskrivits av Petrarca. Det var inte slut med katastroferna med det. 1348 kom pesten och med den förstördes de värden som trots jordbävningen hade levt kvar.

I bergen just ovanför Amalfi ligger byn Ravello med vacker utsikt över Amalfikusten. Villa Ruffolo från 1000-talet finns kvar. Den var under olika perioder bostad för Karl av Anjou, några av de normandiska kungarna och för Hadrianus IV, den ende engelskfödde påven. Området skall också ha varit inspirationskälla för Klingsors magiska trädgård i Wagners Parsifal.

Vår resa tillbaka från Amalfi företogs med en liten passagerarbåt, som gick direkt till Sorrento. Resan tog över två timmar, delvis eftersom båten gjorde ett uppehåll utanför Positano för att låta passagerarna hoppa i det klara vattnet för ett dopp. Resan gick alldeles intill kusten. Vi satt på däck i bekväma solstolar och njöt i fulla drag av vädret och synen av de vackra berg som brant reste sig längs Sorrentohalvöns kust. Ibland var bergen klädda av skog, ibland bara av gräs och liknande, ibland var de helt kala. Men vi såg också terrasser för odling och då fanns där också en del hus, kanske någon kyrka. Några vägar kunde vi se men de var inte många. Ibland försvann de in i tunnlar, ibland var de anlagda på byggda broar över djupen mellan bergen. På norra sidan av halvön var bebyggelsen betydligt tätare än på sydsidan.

Capri

Utanför Neapel ligger den gröna ön, Ischia, som vi inte hann besöka, men utanför Sorrento finns Capri och dit for vi på en gruppresa. Många andra gjorde samma sak och hade gjort det sedan länge, så t ex H C Andersen, Lawrence of Arabia och Maxim Gorkij, men långt dessförinnan - år 29 f Kr var det - hade kejsar Augustus besökt Capri och blivit så intagen av öns skönhet att han bytte till sig den från Neapel mot den bördiga ön Ischia lite längre norrut. Nåja Augustus blev inte kejsare förrän två år senare. Kanske satt han några decennier senare där och proklamerade att hela världen skulle skattskrivas. Hans fosterson kan vi väl säga, kejsar Tiberius, som var son till Augustus andra gemål, Livia, i hennes första gifte, hade t o m bosatt sig där och låtit inrätta ett Officium a voluptatibus något som kanske kan översättas med Vällustighetstjänst. Suetonius har berättat därom i så saftiga ordalag att man brukar avstå från översättning. Detta enligt Alf Henriksson. Om Tiberius villa , Palazzo di Tiberio, Villa Jovis) längst österut på ön har Tacitus berättat i sina Annaler. En del ruiner har grävts fram.

Historiskt är ön mest sammanlänkad med Neapels historia. När Romarriket hade kollapsat hamnade Capril under Hertigdömet Neapel, på 600-talet härjade saracenerna på ön, senare fanns där såväl langobarder och normander som aragoner och spanjorer. En tid hade dessutom ätten Anjou härskat där och senare bourbonerna.

I en villa på Capri satt en gång 1944 Winston Churchill och Ike Eisenhower och diskuterade de allierades framryckning i Italien under det andra världskriget.

Namnet Capri lär enligt några forskare komma från det grekiska ordet Kapros som betyder vildsvin. Sanningen i det är omtvistad men i vilket fall som helst var grekerna de första som bosatte sig på ön någon gång på 600-talet f Kr. Det finns f ö ett latinskt ord, Capreae, som betyder get och det är kanske troligare att det är grunden till namnet Capri. Det lär ha funnits såväl vildsvin som getter på den lilla ön.

Numera är djurlivet på ön inte påfallande stort utom beträffande fåglar, som lät oss höra sina vackra toner under hela vårt besök. Växtligheten är däremot yppig, grönt och sagolikt vackert vart vi än såg.

Buss mötte oss i Marina Grande på Capris norra kust och efter 20 minuters tur på slingrande, backig väg som längre fram slutade i Anacapri - det lär betyda 'det övre Capri' och så är det också beläget 287 m över havet - steg vi av. En kilometer sydsydost om Anacapri har vi öns högsta punkt, Monte Solare, 589 m ö h. Anacapri har omkring 5000 bofasta invånare men där bor också 'det rika folket' som kommer dit för att njuta av klimatet och den sköna omgivningen. Många har byggt sina egna villor, men det är ingenting nytt, det hade redan Augustus och Tiberius gjort. En mera permanent vistelse på Capri har författaren Graham Green och den engelska music hall artisten Gracie Fields - de är begravna på ön.

Vi lämnade bussen på Piazza della Vittoria och anledningen var att vi där skulle beskåda något av alldeles specifikt svenskt intresse, nämligen Villa San Michele, den rymliga, vackra villa som den svenske läkaren och författaren Axel Munthe hade byggt 1887. Fem minuters promenad på Via San Michele, som var kantad med butiker för konst, souvenirer och parfym - parfym är en betydande industri på Capri.

Axel Munthe föddes i Oskarshamn 1857, familjen hade på 1500-talet invandrat från Flandern. Han studerade medicin vid universitetet i Uppsala på 70-talet och senare i Montpellier i Frankrike. Efter avslutade studier ägnade han sig till en början åt gynekologin , senare åt neurologi. Han blev en läkare på modet. 1903 blev han läkare för den svenska kungafamiljen, från 1908 livmedikus för drottning Viktoria, som för sin hälsas skull bodde på Capri under långa perioder.

Munthe hade besökt Capri som 18-åring och begeistrats av öns klimat, skönhet och historia och planerade redan då att en gång bosätta sig där. 1884 vistades han i Neapel under den svåra koleraepidimin och skrev en bok om sitt arbete där, Letters from a mourning city. När Etna på Sicilien hade ett utbrott for han dit för att bistå i hjälparbetet.

Under första världskriget arbetade han på engelska sjukhus. I samband därmed skrev han - anonymt -en skrift där han anklagade tyskarna för barbarisk krigföring. Munthe bodde en tid i London, ibland i Rom men under femtio år av sitt liv var hans huvudsakliga hemvist Villa Michele. De sex sista åren av sitt liv var han personlig gäst hos Gustav V i Stockholm, men då var han helt blind. Sedan ungdomen hade Munthe varit närsynt, på tjugotalet blev han nästan blind.

Han dog i Stockholm den 11 februari 1949.

Den dåliga synen hindrade honom emellertid inte från att på skrivmaskin göra utkastet till Boken om San Michele. Den skrevs på engelska, blev en succé och översattes till 50 språk. En operation i Zürich 1934 förbättrade tillfälligt synen något.

Genom sitt arbete som societetsläkare och genom sina skrifter kunde Munthe spara tillräckligt med pengar för att 1890 köpa en vingård ruinerna av ett gammalt kapell i Anacapri och där lät han bygga en villa, som han gav namnet San Michele efter kapellet. Ännu tidigare skulle just där ha funnits en av Tiberius villor. 'Mina drömmars soltempel', kallade han själv sitt hem. "Mitt hem skall vara öppet för sol och vind och havets röster, liksom ett grekiskt tempel, och ljus, ljus,ljus överallt" , skrev han själv.

Och så är det. Dessutom finns mängder av antika statyer och konstverk, som Munthe själv samlade eller fick som gåvor av t ex Neapel och Sicilien för sina insatser där. I ett rum finns hans gamla skrivmaskin och Boken om San Michele på alla de språk som den översatts till samt diplom och andra utmärkelser som Munthe fick. Trädgården är vacker, från många ställen får man en betagande utblick över Neapelbukten och mot Sorrentohalvön.

   
  San Michele                                                                                  Sfinxen

Munthe älskade sitt Capri och han älskade den fattiga befolkningen, som han ofta bistod i sin egenskap av läkare. Till Capri kommer årligen massor av flyttfåglar. Munthe noterade att de i stort antal fångades eller dödades. Han lyckades få myndigheterna på Capri att förbjuda sådan jakt. Han gavs ett verkligt hedrande epitet - The modern St, Francis of Assisi.

Musiken var ett annat av Munthes stora intressen. Han spelade själv piano och violin, ofta tillsammans med drottning Viktoria.

Munthe lät f ö också uppföra en anläggning i Dalarna, Hildasholm i Siljansdalen, som morgongåva till hustrun Hilda (född Pennington-Mellor 1882). Arkitekt var Torben Grut, som ju också blev arktitekt för Stockholms stadion. Hildasholm lär vara en kopia av Munthes nedbrunna barndomshem Degla I Småland. Axel vistades emellertid mest på Capri, medan Hilda och sönerna Viking och Malcolm bodde i Wimbledon. Hilda dog i London 1967.

200 m söder om Villa San Michela finner vi Castelo Barbarossa, som en gång var ett bysantinskt fort, byggt av sten från gamla romerska ruiner. Namnet kommer från en algerisk pirat, Kair-ed-din, kallad Barbarossa, som 1535 invaderade Capri. Idag finns inte mycket kvar, men tillräckligt i alla fall så Axel Munthe - stiftelsen kunnat inrätta ett ornitologiskt observatorium där.

Från San Michele fortsatte vi med bussen till centrala Anacapri och därifrån vandrade vi på smala gator bland många, många andra turister förbi några större hotell till ett område med underbara trädgårdsanläggningar och återigen den mest fantastiska utsikt över bukten.

Ett turistmål som lockar mängder av turister är Grotta Azzurra ett stycke nordväst om centrum. Grottan 54 m lång, 30 m bred och 15 m hög men vid ingången är det inte mer än en meter högt och man måste huka sig ordentligt i båten. Öppningen är i alla fall tillräckligt stor för att släppa in solljus, och det är detta ljus som reflekteras i vattnet och ger grottan dess blå färg.

Tiden tillät inte oss att besöka Grotta Azzurra, men när vi kommit tillbaka till huvudorten Capri gjorde vi en tur med båt längs kusten från Marina Grande och besökte en annan grotta, där vi också kunde se det blå reflekterade ljuset om än inte i lika storslagen form som Grotta Azzurra lär erbjuda.

Klippor i märkliga formationer passerade vi, ibland fanns större eller mindre villor på bergsidorna, små badplatser fanns det här och där.

Vi njöt av de underbara omgivningarna men även den här fina dagen led mot sitt slut och vi tog oss tillbaka till Sorrento.

Neapel

Vår resa från Sorrento till Neapel företogs med bärplansbåt och tog inte mer än 25 minuter. Vi passerade Neapels vågbrytare och kom in i hamnens västra del, Molo Beverello (Molo=pir)som är en särskild pir för mindre passagerarbåtar, men alldeles intill fanns den stora hamnen med flera inneliggande stora fartyg. Alldeles intill Molo Beverello finns Molo Angioino, en pir som byggdes redan 1302 av Karl II av Anjou och sedan 1936 hyser Stazione Maritima (Hamn stationen)

'Angioino' - angevin - 'från Anjou'. Den angevinska dynastin är benämning på den medeltida engelska kungaätten Plantagenet, även kallad Anjou, till vilken bl a Henrik II hörde.

Ett rejält landmärke låg bara hundra meter från vår kajplats, Castel Nuovo, inte vackert men imponerande.

Castel Nuovo / Maschio Angioino

Vi hade ju besökt Pompeji och vi hade fått reda på att många av de där gjorda fynden från tiden före katastrofen 79 hade förts till Neapels Museo Archeologico Nazionale. Det var dit vi skulle bege oss, men det var 1,5 km att gå och mycket att se innan vi kom dit. Till vänster om Castel Nuovo låg Palazzo Reale (Kungl slottet) och på andra sidan av detta slott Piazza del Plebiscito, anmärkningsvärt eftersom det är bilfritt. Det var på detta torg befolkningen samlades för att hurra - eller uttrycka sitt missnöje - när kungen och andra nobiliteter visade sig på slottets balkong i vid kröningar eller andra ceremonier. Torget är utformat ungefär som Petersplatsen i Rom med en halvcirkel av kolonner men utan obelisken och i stället för Peterskyrkan står där Basilica de San Francesco di Paola, som är byggd med Pantheon som förebild. Några hundra meter längs kajerna österut ligger Piazza Mercato, som har sett åtskilliga avrättningar, spöstraff och annat som kunde fascinera Neapels befolkning.

Vi gick förbi Castel Nuovo och kom in på Piazza Municipo, där kung Victor Emmanuel II i form av en staty står i mitten. Han var kung av Sardinien och förde krig mot Österrike vid mitten av 1800-talet.. Han gjorde sig populär genom att verka för ett enat Italien, och när detta hade genomförts blev han landets förste kung - ordningsnumret tog han med sig från Sardinien, i Italien borde det ju rätteligen ha varit I. Särskilt framstående blev han aldrig, varken som härförare eller regent. Vackrare som prydnad än statyn är de många blomsterrika rabatterna och Palazzo San Giacomo där borgmästar-ämbetet håller till.

Via en mindre gata kom vi fram till den långa, tättrafikerade Via Toledo som går i nordsydlig riktning. Många välsorterade affärer fanns där, ganska få souvenirbutiker. Vid Piazza Dante bytte Via Toledo namn till Via Pessina. Torget pryddes av 'Statyn med den högste poeten', d v s Dante Alighieri, som ju egentligen var florentinare, men som efter sin förvisning från hemstaden gjorde vidsträckta resor och bl a besökte Neapel. Vid torget besökte vi kyrkan San Domenico Soriano. Några hundra meter till och vi stod framför det arkeologiska muséet.

Muséet var när det byggdes 1585 en kavalleribarack men byggdes först om till universitet och sedan till museum av Karl av Bourbon, kung av Neapel och Sicilien från 1735. Det är en väldig byggnad men så rymmer den ju också mängder av intressant material.

Där finns t ex den Farnesiska samlingen med antik skulptur, som till stor del har rövats från Caracallas termer, däribland Den farnesiska tjuren och Farnes Hercules. I Farnesesläkten ingick t ex Giuila Farnese som var gift med en Orsini, vilket dock inte hindrade henne från att vara älskarinna till Rodrigo Borgia, som med tiden blev påve under namnet Alexander VI. Giuilas bror Alessandro Farnese blev också påve (Paul III) och det var denne som började bygga Palazzo Farnese, dit stora mängder konst fördes, konst som numera till större delen finns i Neapels Arkeologiska museum.

Där finns också en utsökt samling kaméer, delvis från Medici-samlingarna.

Tavelgalleriet är stort den egyptiska samlingen likaså, men det vi var mest intresserade av var de föremål, som tagits fram vid utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum. Vi kunde bland mycket annat se skulpturer och målningar därifrån och människor och djur som överraskats i sina rörelser när aska och pimpsten begravde dem vid Vesuvius utbrott. Eftersom det är fråga om organiska ämnen hade de naturligtvis förmultnat, men håligheterna efter kropparna fanns kvar. De hade fyllts med flytande gips, som fått stelna, och nu kan vi se dessa gipsfigurer. Originalen finns i museet men en del kopior kunde också beskådas i Pompeji.

Alexander den store och  Perserkungen Darius i slaget vid Gaugamela 331, möjligen slaget i Issos 329  och Monica, som dock inte deltog i slaget.
Det här är originalet som flyttats hit till muséet från Pompeji.

Campania och därmed Neapel har befolkats från många håll. Magna Graecia, Megale Hellas eller 'Storgrekland' är vad södra Italien utom Sicilien kallades i antiken. Thukydides berättar strax för 400 f.Kr om en första grekisk koloni i Campania (Cumae, Kyme) ca 750 f.Kr. Han ger inga egentliga belägg för sina påståenden, men senare arkeologiska undersökningar har inte bara bekräftat Thukydides' historieskrivning utan också visat på ännu tidigare grekisk bosättning i området.

En kolonisation kunde förstås inte genomföras utan stridigheter. Det mäktiga Karthago visade intresse, dock mest för Sicilien, men det fanns en lokalbefolkning av osker som satte sig på tvären mot kolonisatörerna och lyckades ta tillbaka några av de grekiska städerna.

Oskerna - folk som talade oskiska - bestod av bruttier, samniter och lukaner. Någon gång på 500-talet f Kr drog de ner från sin hemvist i bergen och erövrade bl a Capua och Cumae. De kunde i längden inte motstå romarna men det oskiska språket levde kvar till c:a 100 f Kr.

De första som bosatte sig på den plats som idag är Neapel kom från Pitecusa, dagens Ischia, och på platsen finns i dag Castel dell'Ovo. När det gällde att grundlägga en stad, Palaepolis eller Neapolis, så var det dock Cumae som svarade för det - 470 f Kr skulle det ha varit - efter att några år tidigare ha besegrat etruskerna i ett sjöslag och därmed brutit deras makt.

Neapolis överflyglade snart Cumae men intogs efter några decennier av samniterna, som emellertid i mitten av 300-talet kom under Roms inflytande, men helt och hållet upptaget i Romarriket blev Neapolis inte förrän 90 F Kr. Ungefär 30000 människor bodde där, man talade såväl latin som grekiska och den grekiska kulturen fanns jämsides med den romerska. Den helleniska Agoran blev så småningom det romerska Forum.

Klimatet var behagligt, det var vackra omgivningar och välbärgade romare började slå sig ner där för längre eller kortare perioder. Neapel själv och städer i närheten t ex Stabiae drog till sig människor från när och fjärran och blev kosmopolitiska centra. Ett par av de mera prominenta besökarna var Horatius och Catullus.

395 e Kr hade det väldiga Romarriket delats. Den östliga delen levde länge kvar medan Västrom fick ett betydligt kortare liv. 475 e.Kr. hade Romulus Augustulus upphöjts till kejsare, men han blev den siste i raden. Germanerna under Odovakar avsatte honom året därpå och sände honom i exil till Neapel, där han förmodligen fick sluta sina dagar. Odovakar gav sig själv en kungatitel, men regerade

som en vasall under kejsaren i Konstantinopel. Neapel försvarade sig med hjälp av först langobarder och sedan av goterna mot byzantinerna, men i längden kunde man inte stå emot övermakten. Neapel gjordes till centrum i ett byzantinskt hertigdöme. Detta skulle bestå till 1139 även om det naggades i kanten genom upprepade attacker av langobarderna, som hade lagt beslag på det närbelägna Benevento.

På 900-talet hade vikingar tilltvingat sig ett rejält stycke land i nordvästra Frankrike, Normandie. En av ättlingarna hette Tankred av Hauteville. Han var ingen av den normandiske hertigens mera betydande vasaller, men han lyckades få ett dussin söner, och det ställde sig besvärligt att ge dem alla ett ordentligt arv. De fick ta tjänst där de kunde, en del gav sig iväg på pilgrimsfärder till det heliga landet. I början av 1000-talet var några på återväg och reste via Italien, där de i Bari träffade en langobardisk adelsman, Melus, som försökte värva normanderna i sin kamp mot byzantinerna i Syditalien. De skickade bud efter flera släktingar från Normandie och lyckades till en början ganska väl i striderna, men råkade snart ut för ett rejält nederlag. Melus flydde men normanderna fanns kvar och blev efterfrågade som legosoldater, även av byzantinerna. En av deras ledare, Rainulf, fick av Neapels hertig, Sergius, staden Aversa mellan Rom och Neapel som förläning. Fler normander kom, bl a ytterligare tre söner till Tankred och efter en tid också en son i ett andra gifte vid namn Robert som blev kallad Guiscard - slughuvudet. Strider avlöste varandra, det var langobarder, det var byzantiner, det var sarascener och det var normander som var i luven på varandra. Det dröjde inte länge innan även påven trädde in på scenen. Han bad i sin tur om hjälp av Henrik III i Tyskland. Normanderna blev allt mäktigare och de som ledde dem var i första hand Robert och den yngste av bröderna, Roger. Mycket av deras ansträngningar riktade sig mot Sicilien, som var i saracenernas händer. 1072 fick dessa erkänna sig besegrade och kungariket Sicilien kunde skapas.

1139 hamnade också Neapel under normandernas domvärjo och blev huvudstad i Kungariket Neapel som också tidvis omfattade Sicilien. Detta varade till 1195 då Konstantia av Hauteville, som var tronpretendent, gifte sig med den tyskromerske kejsaren, hohenstaufern, Henrik VI. Deras son, Fredrik II valdes blott två år gammal till tysk kung vid faderns plötsliga död 1196 men sköts åt sidan i kampen om kronan. Konstantia kunde dock genomdriva hans kröning till kung av Sicilien och Neapel, mot att påven Innocentius III blev hans länsherre och förmyndare. Vid Fredriks död 1250 övertog hans illegitime son Manfred kronan. Påven Klemens IV såg honom som ett hot och erbjöd kronan åt den franske prinsen Karl av Anjou Manfred kunde förstås inte acceptera det, det blev strid och i ett slag vid Benevento 1266 stupade Manfred.

Det fanns emellertid ännu en tronpretendent, Konradin, en sonson till Fredrik II. Han tågade med en här till Italien för att hävda sina anspråk på Siciliens och Neapels krona men besegrades 1268 i ett slag vid Tagllliacozzo av Karl, som tog honom tillfånga och lät halshugga honom på Piazza Mercato i Neapel, vilket betydde det definitiva slutet för ätten Hohenstauffen.

Karl I av Anjou, son till LudvigVIII av Frankrike blev 1266 kung av Sicilien som fortfarande omfattade också Syditalien med Neapel. Han nöjde sig inte med det, han utvidgade riket, bl a gjorde han sig till kung över Jerusalem. Både Bysans och Aragonien kände sig hotade och gjorde sitt bästa för att underblåsa det missnöje som rådde i såväl Palermo som Neapel mot Karls hårda styre. Missnöjet fick sitt utlopp i den s k vespri siciliani - den sicilianska aftonsången i Palermo den 30 mars 1282. En kvinna hade skändats av någon av de franska soldaterna och detta ledde till att folket attackerade soldaterna i samband med vespern. Det blev ett allmänt uppror under vilket Peter III av Aragonien erövrade Sicilien, som avskildes från fastlandsdelen. Ett långt krig följde, där huset Anjou trots stöd av Frankrike inte lyckades återta ön. I freden i Caltabellotta 1302 erkändes öns självständighet, kungariket Trinacria. Verdi använde i sinom tid händelsen som underlag för en opera med namnet Sicilianska aftonsången.

Ön Sicilien var således i början av 1300-talet i Aragoniens händer medan fastlandet, som senare skulle komma att benämnas Regno di Napoli - kungariket Neapel, dominerades av Angevinerna. Kung var Robert av Anjou och hans huvudstad var Neapel som då hade ungefär 30000 invånare. Under Anjou fick Neapel en västerländsk inriktning, Castel Nuovo byggdes och blev en symbol för Neapel. Staden ökade i betydelse, både politiskt och kulturellt. Thomas av Aquino lärde känna Aristoteles filosofi vid universitet i Neapel och något senare - i början av 1300-talet - kom Boccaccio till staden för att studera handel, men av det blev det inga påvisbara resultat, eftersom hågen stod åt annat håll. Också Petrarca vistades en tid i Neapel. Konstnären Simone Martini utförde såväl profana som sakrala verk i Neapel, Siena och påvarnas Avignon och Giotto var hovmålare i Neapel under några år omkring 1330.

Kungariket var emellertid fattigt, de inkomster man fick kom från export av spannmål, vin, ull, ost och socker. Handelsmännen var emellertid mestadels utlänningar och när de tagit sitt hamnade resten i feodalherrarnas fickor. Bönderna levde i misär.

Robert efterträddes 1343 av sin sondotter, Johanna I, som också var grevinna av Provence. Johanna var inte precis någon godmodig vänlig själ. Efter att ha tagit livet av tre äkta män lät en svåger, Ludvig I av Ungern fördriva henne från Neapel till Provence. Hon kunde komma tillbaka efter att ha sålt Avignon till påven. Avignon hade ju varit hemvist för påvarna sedan 1309 och förblev i deras ägo ända fram till franska revolutionen. 1381 erövrades Neapel av Karl av Durazzo (Durrës i Albanien), och denne lät följande år strypa Johanna. Nästan oavbrutna strider om makten slutade med att Alfons av Aragonien segrade 1442 och därefter kunde landet ta tillbaka något av sin forna prestige. Hovet blev ett humanistiskt centrum, Castel Nuovo restaurerades och fick bl a sin berömda triumfbåge.

Alfons återförenade Sicilien och det södra fasdtlandet och tog sig titeln rex Utriusque Siciliae ('kung av Bägge Sicilierna').

Det finns en svensk anknytning till det där. Den heliga Birgitta for 1349 till Rom för att försöka övertala påven att godkänna hennes klosterorden. Hennes barn Birger, Katarina och Karl var med henne, men när de skulle vallfärda till Jerusalem passerade de Neapel och där stannade Karl kvar och hade ett kärleksförhållande med den vackra drottning Johanna. Det blev nog inte mycket av det för Karl avled tämligen snart i Neapel.

Vid slutet av 1400-talet kom fransmännen tillbaka, med hjälp av Lodovico Sforza i Milano och Savonarola i Florens kunde Karl VIII:s trupper marschera in i Neapel, men gav sig snart iväg och lämnade fältet öppet för spanjorerna. Under en tid hade de båda länderna ett fördrag, som delade kungariket mellan båda, men det dröjde inte länge innan fransmännen kastades ut och Spanien tog full kontroll över hela södern. I Neapel placerade Ferdinand den katolske en vicekung men det var få av de följande vicekungarna som gjorde mera betydande insatser.

Neapel gick mörkare tider till mötes med hungersnöd som i sin tur ledde till ståtröveri i stor skala.

Myndigheterna försökte förstås få slut på det, i slutet av 1500-talet dömde en av vicekungarna, Pedro av Toledo, inte mindre än 18000 personer till döden, men nådde därmed endast begränsad framgång. Det var inte bara banditer som råkade illa ut utan också personer som stött Frankrike. Pedro påbörja en ombyggnad av staden - det behövdes eftersom invånarantalet vid det laget hade vuxit till 300 000. Den spanska stadsdelen anlades och finns där fortfarande, flera vägar byggdes, bl a den långa, stora gatan från Castel Nuovo har fått hans namn, Via Toledo. Det arkeologiska muséet byggdes men var både barracker för kavalleriet och universitet innan det blev museum.

Förhållandena för den fattiga allmänheten blev än värre, landet sögs ut av vicekungarna för att bidra till Spaniens krig med Frankrike. Bönder kunde tas direkt från åkrarna, kedjas och sändas ut i kriget. Exploateringen och omänskligheten kunde inte fortgå utan att det kom till en utlösning. Den första kom 1559 och leddes av en fiskhandlare, Tommaso Aniello från Neapel, men slogs ner med en fruktansvärd grymhet. En annan började i Neapel i juli 1647 med vissa framgångar men slogs också ner på med om möjligt ännu större grymhet.

Allt var emellertid inte negativt. Den neapolitanska operan började göra sig märkbar och en förgrundsfigur i det sammanhanget blev Alessandro Scarlatti, som såg till att operor av god klass av tonsättare med verksamhet i andra delar av Italien uppfördes i Neapel.

Scarlatti var också själv tonsättare och dirigent. 1680 anställdes han som kapellmästare hos drottning Kristina i Rom men flyttade 1684 till Neapel, där han förblev till sin död 1725.

Spanska tronföljdskriget medförde stora förändringar i Europa. Spanien förlorade vid freden i Utrecht 1713 sin dominerande ställning och Neapel liksom Milano, Mantua och Sardinien hamnade under de österrikiska habsburgarnas domvärjo. Sardinien bytte senare ut mot Sicilien, som därmed återförenades med Neapel.

Filip V, vars makttillträde hade utlöst tronföljdskriget, hade grundat den bourbonska dynastin i Spanien. Han var också hertig av Anjou, vilket hans son med Elisabetta Farnese, Don Carlos, tog till intäkt för anspråk på Neapel–Siciliens krona. Han lyckades också besegra österrikarna och kunde utropa sig som kung (Karl III) över Bägge Sicilierna 1735. Det omfattade då Italien söder om Kyrkostaten och fick allmänt erkännande 1738, sedan Spanien avsagt sig alla anspråk i regionen.

Aristokratin stod i praktiken över lagen, den kunde göra vad den ville med sina underlydande, t o m mörda, och den levde i lyx. 15 av totalt ungefär 1500 adliga familjer ägde tre fjärdedelar av all feodal jord. Mycket av resten ägdes av kyrkan. Folket tröttnade på denna ordning och på förtrycket, många gav sig iväg trots att lagar antogs för att hindra utvandringen. Under senare hälften av 1700-talet rådde brist på arbetskraft i Kungariket Neapel.

Det var således god jordmån för revolutionära idéer och händelserna i Frankrike från 1789 och framåt gav näring åt önskemålen om republik. Med hjälp av Napoleon, som 1796 drog in i norra Italien, bildades många sådana bl a i Rom. Ferdinand I av Neapel drog sig inte för att attackera Rom - påhejad av den brittiske ambassadören Sir William Hamilton - men det ledde endast till upprepade franska invasioner av Neapel. Hamilton borde kanske ha sysslat mer med sin familj. Det var nämligen vid den här tiden, som Horatio Nelson besökte Neapel och gjorde Hamiltons hustru, Emma Hamilton, till sin älskarinna. Nelson hade då blivit Baron of the Nile efter sin seger 1798 över fransmännen vid Abukir. Nelson ägnade sig åt annat också - han återtog Neapel från fransmännen, vilket renderade honom titeln hertig av Bronte. Dessutom bidrog han till att slå ner den Parthenopeiska republiken i Neapel, som startats 1799 av en grupp intellektuella, påverkade av jakobinska idéer. (Société des Jacobins, amis de la Liberté et de l'Égalité hade bildats i Paris 1792). Republiken ägde endast bestånd första halvåret 1799.

Själen i revolutionen hade varit en författarinna, Eleonora Pimentel Fonseca, men hon togs till fånga och avrättades tillsammans med flera sympatisörer - åter var det på Piazza Mercator som schavotten var uppställd. En annan av ledarna för revolten, amiral Francesco Caracciolo hängdes i rånocken på Nelsons flaggskepp. Han har i alla fall hedrats genom att få en stor gata längs Neapels hamn uppkallad efter sig, Via Francesco Caracciolo.

Neapel kom snart åter under fransmännen. Napoleon placerade först sin bror Joseph som kung där. Han hade lett de franska trupper, som 1806 invaderade Neapel. Joseph efterträddes 1808 av Napoleons svåger, marskalken Joachim Murat (Joachim I av Neapel, fastlandsdelen av kungariket Bägge Sicilierna) och han satt kvar till 1815, då han togs till fånga av Ferdinands polis och avrättades. Murat blev ändå den som först började tala om ett enat Italien. Ön Sicilien förblev hela denna tid under bourbonerna, skyddad av den brittiska flottan.

Vad hände med kung Ferdinand då ?

Jo, han hade förstås inga sympatier för revolutionen. Han tvingades med brittisk hjälp att fly tillsammans med sin drottning, Maria Carolina och slå sig ner i Palermo men kunde efter Napoleons fall komma tillbaka. Han fick ge vika för en del konstitutionella krav men med hjälp av österrikiska trupper och den Heliga alliansen (förbund mellan europeiska furstar för att säkerställa freden efter Wienkongressen) blev han åter enväldig kung. Så var bourbonerna åter på Neapels tron och skulle så förbli till sommaren 1860 då Neapel erövrades av Garibaldis trupper och i februari 1861 uppgick i det enade Italien.

Ferdinand efterträddes av sonen Frans I 1825. Även han råkade ut för revoltförsök som emellertid slogs ner med brutal kraft och grymhet. 1830 kom en ny Ferdinand (II) kallad (il Re Bomba), på de Bägge Siciliernas tron och mot hans alltmer reaktionära regim bröt åter en revolutionen ut. Det var i januari 1848 men det här året fick ju se revolutioner också i Frankrike, Österrike och Ungern. I de Bägge Sicilierna tvingades Ferdinand att anta en ny författning som han emellertid satte ur spel redan året därpå vilket givetvis ledde till nya oroligheter.

Minnesvärt från hans tid som regent är att Italiens första järnväg då (1839) startades. Den gick mellan Neapel och Portici vid Vesuvius fot. Staden Neapel industrialiserades mer och mer, nya gator anlades, bl a Infrescata, som vi promenerade på, fast nu bär den namnet Corso Vittorio Emanuele.

En ny företeelse dök också upp i Neapel omkring 1830, Camorran, hemlig organisation av kriminella i Neapel. Ursprungligen var dess avsikt att skydda fångar i fängelserna, men under Ferdinand II utnyttjades den som hemlig polis. De finns fortfarande men sysslar numera mest med narkotikahandel.

Den bourbonska fleur-de-lis slokade alltmer i riket och Ferdinand dog bitter och desillusionerad 1859

Den 7 september dök en ny herre upp i Neapel, Giuseppe Garibaldi. Han var född i Nizza och hade växt upp där, anslutit sig till Mazzinis Giovine Italia i Marseilles, ett hemligt sällskap med Italiens enande till en centralistisk, demokratisk republik som mål. Efter ett misslyckat kuppförsök gick han i landsflykt till Brasilien och Uruguay och deltog där i frihetskrig. Åter i Italien deltog han i kriget mot Österrike 1848-1849, tio år senare ställde han upp för kung Victor Emanuel i Sardinien i dennes krig mot Österrike. På våren 1860 deltog han i en siciliansk revolt mot Bägge Siciliernas bourbonska regim, och det var där han med sina 1000 'rödskjorter' (la spedizione dei mille) gjorde sin största insats. Ön Sicilien erövrades snabbt och i september var det huvudstaden Neapels tur. Garibaldi visade sig på balkongen till Prefecturan vid Piazza Plebiscito och människomassorna hyllade honom frenetiskt.

Ett par försök att anfalla Rom misslyckades. Rom kom ju ändå att ansluta sig till resten av Italien, men först 1870, och efter hårt motstånd från påven, Pius IX. Det var under tiden för striderna om Italiens enande som han utfärdade sin doktrin om 'påvens ofelbarhet'.

Efter enandet var Neapel ej längre huvudstad och intresset för en vidare utveckling av företagsamhet och sociala förbättringar var ringa, kriminaliteten ökade. Ett enat Italien, javisst, men skillnaderna i levnadsförhållanden mellan nord och syd var mycket stora och ingalunda till söderns fördel. Kulturellt kunde Neapel dock anses stå ganska högt med flera berömda historiker, filosofer i sin stad.

Under det sista världskriget fick Neapel utstå många fasor med strider och bombanfall, som förstörde stora delar av staden. Återuppbyggnaden tog avsevärt mer tid i Neapel än i norra Italien.

Av Neapels intressanta historia var det här förstås endast en liten, liten del - kanske blir det mer.

Mat

Vi åt utomordentligt gott. Stor frukostbuffé och middag med fyra förrätter (antipasta), fyra huvudrätter och två desserter att välja bland ingick i halvpensionspriset på hotellet medan lunchen intogs där det passade. Kanin förekom då och då på matsedlarna, även på hotellet. Pasta fanns naturligtvis alltid. Det latinska ordet pasta betyder egentligen gröt, det grekiska ordet betyder kornmjölsgröt, men numera är det ju spaghetti, makaroner e dyl som gjorts av vetemjöl, vatten och ägg och sådana ingredienser finns i Campanien. Kött och fisk får man lokalt, grönsaker och frukt likaså. Apelsin- och citronträd finns i de flesta trädgårdar, ofta olivträd också. De senare växer ju ofta så att två stammar slingrar sig om varandra, och om det finns en liten söt historia om det där:

En gång kom Kristus tillbaka till jorden för att se hur det egentligen stod till i hans skapelse. Han vandrade omkring nästan som en tiggare och när han blev hungrig gick han till någon stuga för att be om lite mat och kanske natthärbärge. Men han blev bortmotad på de flesta ställen. Så kom till en liten stuga på landet, där det bodde ett par strävsamma människor och deras barn. De hade det tämligen knapert men bad honom ända att komma in och dela deras enkla måltid med dem, och han fick också en plats där han kunde sova över natten. På morgonen tackade han och ville betala för sig, men värdfolket sade att det skulle han visst inte, de var glada att kunna hjälpa en medmänniska. Han insisterade men de vägrade att ta emot något. Men ändå - är det ingenting ni vill ha ? Nej, tack, vi har det väl inte så gott ställt, men vi klarar oss, vi är friska och lyckliga. Men ändå…..? Ja, sade de, vi vill när vi en gång ska dö, få göra det tillsammans. Så lämnade Kristus dem.

Åren gick, de båda makarna blev gamla och en dag började de känna slutet nalkas. De gick upp på en kulle. de höll om varandra, och de dog. Då förvandlade Gud Fader dem till två olivträd, och så står olivträden fortfarande två och två slingrande sig om varandra.

Klimatet i Campanien är synnerligen lämpligt för tomater, som en gång kom med conquistadorerna från Amerika. Till en början var tomatplantan en prydnadsväxt, det påstods att tomaterna var så giftiga att man kunde dö av dem, men den historien har vi ju i Sverige också haft beträffande potatisen. Det dröjde väl förstås innan tomater började odlas och användas i större skala men belägg finns att de användes på 1700-talet. Så mötte tomaten pastan och tycke uppstod. I början av nästa sekel började gatuförsäljare koka tomater tillsammans med lite salt och basilika. Såsen de sålunda fick serverade de tillsammans med pasta. Men pastan var ingenting nytt. I etruskiska gravar har man funnit verktyg för framställning och kokning av pasta och omkring år 1000 skrev en kock hos patriarken i Aquileia i nordöstra Italien, Martino Corno hette han förresten, ett recept på pasta. Det är emellertid i Palermo som historiska källor (en arabisk geograf) först berättar om pasta. 1279 i en boupptäckning nämns 'en bariscela (korg) full med macaronis' , och senare finns mängder av dokument av olika slag som på ett eller annat sätt handlar om pasta.

På 1700-talet satt pastabagaren på en bänk och blandade till degen av vetegryn med fötterna. Kungen i Neapel tyckte av någon anledning inte riktigt om metoden, så han gav en man vid namn Cesare Spadaccini i uppdrag att tillverka en maskin för arbetet. Och det gjorde han, det blev en maskin av brons som kunde härma pastabagaren arbete. 1740 gavs det första tillståndet att öppna en pastafabrik, det var i Venedig. Sedan dess har det blivit många, nya metoder har tillkommit och mängden recept på pastarätter är oöverskådlig, för att inte tala om alla olika såser som lämpligen kan serveras med pastan.

Den maträtt som framför allt har blivit en symbol för Italien och då särskilt Campanien, som anser sig var dess ursprungsland är pizzan. Det är en maträtt med anor, redan Horatius skrev om den. Pizzan smaksattes till en början endast med olja och salt, men sedan dess har - med mer eller mindre lyckade resultat - diverse andra smakämnen tillsatts. En krydda som nästan alltid ingår är oregano, tomater ska det vara och helst riven mozzarellaost, som f ö också är en produkt av Campania - det är en ost som görs av mjölk från lokala buffelkor.

Gott lokalt vin - vitt, rött och rosé - fick vi till rimliga priser, gott öl och mineralvatten också.

2001-08-11/P-O Granqvist