Start ] Uppåt ]

 

Det gamla Danmark

Notiser ur Skånes tidiga historia

Norden – ett kallt område i norr utan historia

Inte var det många i Medelhavsområdet som vid vår tideräknings början visste något om de områden som fanns norr om gallernas och germanernas riken. Men så började romarna intressera sig för Britannien. Kejsar Claudius gav order om en invasion av landet och 43 e Kr kunde hans trupper under sin härförare Aulus Pluatius ta sig iland vid Richborough. Det är väl troligt att trupperna då fick höra talas om andra länder bortom havet i öster. Och några berättade om det.

Tacitus (55-117 e Kr) var ämbetsman i Rom, men också författare. I sin ’Germania’ berättar han om ’Suiones’ , svionerna med sina starka skepp och hårdföra krigare som skulle bo långt upp i norr, vilket har ansetts vara det första omnämnandet av svenskar i historien. 500 år före Tacitus skrev den förnämlige grekiske historikern Herodotos om ett folk, hyperboéerna som levde norr om skyternas land och som hade vinter under större delen av året och där inte heller somrarna var särskilt varma.

Prokopios på 500-talet e Kr i Bysans påstod med bestämdhet att han träffat personer från Thule, ett land, där solen på sommaren inte går under horisonten och som är befolkat av götar men också av heruler, som hade blivit bortkörda från sina tidigare hemtrakter vid Donau av langobarderna. Herulerna hade enligt Prokopios vandrat först genom slaviska områden, sedan över öde landskap, så förbi danerna över havet till ön Thule (hans namn på den skandinaviska halvön) och där bosatt sig i närheten av goterna.

Ungefär samtidigt med Prokopios uppträder Jordanes också han i Östrom. Han skrev om ön Skandza där klimatet var bistert och även han talar om långa sommardagar och lika långa vinternätter. Jordanes hade genom romerska köpmän hört talas om såväl lappar som östgötar, västgötar och finnvedingar. Goterna skulle ha varit mycket högväxta, han identifierade dem med antikens geter, som uppträdde på 400-talet f.Kr. De hade en gång utvandrat från Skandza, "folkens moderssköte", och lagt hela världen under sig. Hans påståenden blev förstås mycket användbart bland senare tiders nationalistiska svenska författare. Och när danskarna – dani - först nämns i någon källa så är det just hos Jordanes. Och när denne har beskrivit svearna fortsätter han: "också danerna som utgår från deras stammar och som har jagat ut herulerna från deras boplatser utmärker sig bland Skanzas folk."

Problemet att rätt tolka vilka som var goter, götar, geter och jyder har ännu inte helt lösts.

….

I Norden började järnåldern på 500-talet och det ledde till att vapen, redskap och verktyg kunde förbättras, vilket påverkade samhällena i alla avseenden. Fornminnen har vi från järnåldern, tidigare också för övrigt, men om det historiska skeendet i Norden vet vi föga och personer är inte alls namngivna.

Gregorius av Tours för på 500-talet i sin Gesta Francorum fram en namngiven person, Chlochilaichus, kung över daner, vars huvudsakliga sysselsättning skulle ha varit att plundra på den frisiska kusten. Theoderik var frankernas kung och lyckades till slut besegra och döda Chlochilaichus. Denne återfinns också i Beowulfskvädet som Hygelac, kung över geater, vilket kan betyda göter eller jyder och hos Snorre som Hugleik, men där är han svearnas kung, tillhör Ynglingaätten och dräps med tiden av en sjökung vid namn Hake

En annan fransk krönikör, Dudon de Saint-Quentin, ca 965 - ca 1040 hade i sitt verk om de normandiska hertigarnas historia framfört tesen att danskarna skulle härstamma från de grekiska danerna, vilket emellertid Saxo bestämt tillbakavisar. I hans Gesta Danorum, skriven i början av 1200-talet, kan vi läsa om åtskilliga personer verksamma långt tillbaka i tiden, många är rena fantasiprodukter. En sådan är Dan, som Saxo och för övrigt också Snorre Sturlasson talar om som Danmarks förste kung och den som gett landet dess namn. Saxo skriver rakt på sak: "Från Dan och Angel, Humbles söner, har danskarnas ätt sitt utsprung". Angel skulle ha dragit västerut och skapat England.

Så här skrev prästen Claus Christoffersen Lyschander i De danske Kongers Slægtebog, som udkom i 1622:

"Danmarks første konge hed Dan, og det var ham der gav landet navn. Dan levede samtidig med Det Gamle Testamentes berømte kong David og stammede selv i femtende led fra Japhet, Noahs søn, og eftersom Noah jo var den eneste mandsperson, der overlevede Syndfloden kan den danske kongeslægt føres tilbage til Adam selv, ubrudt og i lige linie. Og da det altså vides, at Dan var samtidig med David, kan det med allerstørste præcision fastslås, at Dan blev konge år 2910 efter verdens begyndelse og år 1253 efter Syndfloden."

Nåja, på det sättet höll vi på i Sverige också, vi kom t o m ännu längre tillbaka i Gamla Testamentet, ända till Abraham.

 

Norden – sagans tid

I Uppsala satt Oden och regerade, han hade t o m fått folk att tro att han var något slags gudom.

Han tröttnade och drog österut till bortre sidan av floden Don och där slog han sig ner i borgen Asgård och regerade över asarna. Men inte heller det fann han tilltalande utan gav sig västerut och hamnade i Danmark, där han grundade en stad som fick namn efter honom själv, alltså Odense. Hos honom fanns en kvinna vid namn Gefion, som fick i uppdrag att fara till svearnas rike för att se om det kunde vara något för Oden. Med tanke på Odens tidigare historia borde han ju redan känna till landet, men i alla fall – Gefion for dit och pratade med deras kung Gylfe. Denne blev tydligen förtjust i Gefion och skänkte henne ett stycke land som hon skulle få odla upp. Men otack var redan då världens lön, i det här fallet värdens lön. Gefion förvandlade nämligen hans fyra söner till oxar, spände dem för en plog och plöjde upp ett rejält stycke land, som de sedan fick dra ut i havet och placera på lämpligt ställe. Det blev Själland och hålet efter plogningen blev Mälaren.

Gefions uppfattning om hur väl det stod till i svearnas rike gjorde Oden nyfiken och han drog dit. Han slog sig ner i Sigtuna och där får vi väl förmoda att han med tiden somnade in lugnt och stilla, varefter sonen Feij kunde ta över riket.

Freij, som också gick under ett annat namn, nämligen Yngve,  blev anfader för och gav namn åt Ynglingaätten. Det där har både Saxo och Snorre berättat om, fast den senare placerade Oden i Uppsala. Det spelar ju ändå ingen större roll - något större mått av sanningshalt innehåller ju ändå inte dessa sagor.

Så dyker Skjold upp. Om denne berättar Beowulfkvädet på 700-talet att han som litet barn drev i land på den danska kusten, men Saxo låter honom vara sonson till Dan. Hans gemål hette Alvhild och deras barn blir de s k skjoldungarna. Släkten hade sitt säte i Lejre sydväst om nuvarande Roskilde, och därifrån stammade många figurer, som fått plats i den nordiska sagovärlden. En av kungarna i Lejre var Rolf Krake som var son till en kung Helge. Denne hade våldfört sig på en kvinna och resultatet blev en dotter, Yrsa. Denna Yrsa råkade långt senare Helge på vid något tillfälle utan att veta vem hon var och det blev förstås ett barn även nu och det barnet, således fött i incest, var just Rolf Krake som ju med tiden blev den namnkunnigaste bland sagokungarna i Lejre. Han återfinns i Beowulkvädet - där går han under namnet Hrodwulf - men också hos Saxo och Snorre. Rolf Krake hade tolv skickliga kämpar vid sin sida, bland den i första hand Bodvar Bjarke.

Helge togs av daga av sveakungen Adils, som sedan tvingade Yrsa att bli hans hustru.

En annan av Lejrekungarna var Amlethus som Saxo låter fara fram i Danmark, England och Skottland. Överallt går människor en bråd död till mötes i en takt som överträffar det som Shakespeare låter samme person uträtta under namnet Hamlet.

Harald Hildetand hörde också hemma i Skjoldungarnas krets. Han hade styrt sitt land väl men så nådde han ålderns höst och riskerade att dö i sotsäng. Det var ingenting han åstundade – han ville dö i strid och till den ändan utmanade han sin systerson Sigurd Ring som var svearnas kung. Kampen stod vid Bråvalla – kanske i Östergötland eller Småland. Harald fick som han ville men enligt sagan skulle det ha varit Oden själv som tog honom av daga. Slaget vanns av svearna och kung Ring kunde inlemma danskarnas rike med sitt.

Också i Sverige dröjde det innan vi lyckades få kött på de historiska benen. Under den tid som benämns Vendeltid - från mitten av 500-talet till ungefär 800 – utvecklades små kungariken, ibland mycket små. En del regenters namn känner vi till, men precis som i Danmark måste de nog sägas tillhöra sagan. Och på många håll hänger de danska och de svenska sagorna samman.

Både Saxo och i ännu högre grad Snorre har mycket att berätta om vad som kanske hände.

Sigurd Ring fick en mängd barn, ett av dem skall ha varit den Ragnar, som fick tillnamnet Lodbrok. Och med honom börjar vi få lite historisk substans bakom namnen. Han är möjligen en av de danska vikingarna som vid mitten av 800-talet deltar i ett anfall mot Paris och tvingar den frankiske kungen, Karl den skallige, att betala väldiga belopp för att nordborna skulle ge sig iväg igen.

Danska vikingar gav sig också på Hamburg. Det var 845 och attacken var så våldsam att ärkebiskopen där – det var Ansgar – fick ge sig iväg och slå sig ner i Bremen i stället.

Men redan tidigare hade danskar satt märken i historien. Söder om Jylland fanns Slesvig och Holstein som beboddes av saxare och angler. På 400-talet hade dessa och troligen också jutar börjat härja på Englands södra och östra kuster och lagt under sig land. Inte heller Gallien undvek deras härjningar och Gregorius av Tours berättar i sin Frankerkrönika om en dansk kung, Hugleik, som 515 dödats i strid någonstans i Frankrike, fast där går han under namnet Chocillaicus.

Ungefär 725 hade danskarna en kung vid namn Angatyr (Ogendus på latin), som vi egentligen inte vet mycket om, men han beskrivs som "værre end et vilddyr og hårdere end sten." Men ändå behandlade han de missionärer som under hans tid besökte landet – med viss respekt och lät dem framföra sitt kristna budskap. En av missionärerna var Willibrod, som ursprungligen kom från klostret Ripon sydväst om York. Han hade vistats på Irland och tagit intryck av den katolisism som härskade där. Två gånger hade han besökt Rom och påven hade utnämnt honom till den frisiska kyrkans överhuvud i Utrecht, vilket förstås var skälet till att han fick anledning att besöka danska områden, förmodligen Sydjylland och Slesvig. Då Willibrod gav sig iväg igen fick han t o m lov att ta ett tjog pojkar med sig för att ge dem undervisning i den kristna tron.

På 730-talet hade den  30 km långa skyddsvallen Danevirke börjat byggas tvärs över den jylländska halvön sydligaste del "från Östersalt till Västerhav".

Vallen var klädd med trä och hade en vallgrav mot söder, men förstärktes senare med gråsten och på 1100-talet lät kung Valdemar bygga en tegelstensmur och gav naturligtvis liksom Holsteins djupa skogar ett skydd.

Omkring 777 fick Danmark en kung vid namn Sigfrid. Tydligen satt han ganska säkert i sadeln eftersom han omnämns som dansk kung i frankiska skrifter såväl 777 som 782 och 798. Han utväxlade t o m diplomater med Karl den store. Denne låg i fejd med saxarna, vars kung Widukind tvingades fly till just Sigfrid, men tog på nytt upp kampen mot Karl utan att nå någon framgång då heller. Han besegrades på nytt och kejsaren tvingade honom att låta döpa sig.

Efter Sigfrid kom 804 – kanske med någon annan kung emellan – kung Godfred, och han var mindre benägen att syssla med diplomati. Han var väl inte så säker på frankernas fredliga sinnelag och för att skydda sig mot eventuella angrepp lät han förstärka och bygga ut Danevirke. Han anlade en handelsplats i Hedeby – där Slesvig nu ligger

Hans egen här var av tillräcklig styrka för att väcka respekt även hos den frankiske kejsaren och han lär t o m ha hotat denne med angrepp. Godfred hade f ö besegrat obotriterna en stam bland de slaviska venderna som höll till i området mellan Elbe och Oder.

810 mördades Godfred av sina egna, på beställning eller ej är osäkert, men kejsaren noterade det förstås med förtjusning. Många stod i kö för att ta över makten, bl a brorsönerna Sigfrid, Anulo och Hemming. Den efterföljande striden om tronen i Danmark försvagade förstås landet - 11000 man stupade enligt Adam av Bremen - och kejsaren generade sig ingalunda för att underblåsa stridigheterna.

Det blev Hemming som kunde ta tronen i besittning. Han slöt fred med frankerna, och även om danskarna hade kunnat försvara Danevirke så fanns det alla skäl att försöka komma på god fot med dem. Frankerriket var ju en stormakt, som omfattade hela det europeiska fastlandet väster om Oder utom Balkan, Italien söder om Rom och den Iberiska halvön och i längden skulle det knappast vara möjligt att hålla stånd mot frankerna.

Fredsförhandlingarna hade ägt rum vid floden Eider, som också kom att utgöra gränsen mellan Frankerriket och Danmark. I striderna före freden och i fredsförhandlingarna hade f ö en namngiven skåning deltagit, Osfrid de Sconaow, vilket tyder på att Skåne då var en del av det danska riket.

Det blev en av Godfreds söner, Horik, som kunde bemäktiga sig tronen och även om många försökte göra honom makten stridig, så lyckades han sitta kvar ända till 854, då han emellertid mördades. I samma veva kom det till nya stridigheter om makten och det slutade med att nästan alla i kungafamiljen på ett eller annat sätt dog.

En släkting men troligen inte son till Horik blev kung, också han med namnet Horik (II). Denne regerade åtminstone till 864. Vi vet det genom att ett brev till honom från påven, som då var Nikolas I, finns bevarat. Samtidigt med Horik II uppträdde en medregent eller kanske självständig regent i en del av riket. Rorik hette han och var en yngre släkting till Harald II. Rorik angrep några av de frisiska öarna och skapade sig ett litet hertigdöme där. Frankisk dokumentation talar om förhandlingar mellan honom och Karl den skallige i början av 870-talet.

Vikingarnas plundringar tog fart på allvar och i synnerhet Frankerriket och t o m Paris blev utsatt. Det lilla danska riket mot den kontinentala stormakten ! Det var nordmännen som hotade, inte tvärtom, och deras kung, Horik, ställde 838 i brev till Ludvig den fromme direkta krav på att delar av frisernas och obotriternas land skulle överlämnas till Danmark.

 

 Ärkebiskopar i Lund

Gregorius VII hade bestämt hävdat kyrkans rätt att tillsätta biskopar och andra höga kyrkliga dignitärer, vilket lett till investiturstriden. Han hade tvingat Henrik IV till en botgörarvandring till Canossa, men kampen mellan påve och kejsare kunde inte avgöras förrän långt efter det att Gregorius i landsflykt 1085 hade lämnat detta jordiska. Han hade haft mycket att stå i men ändå hunnit med att skriva brev direkt till Sverige – det första kända av sitt slag.

Att brevväxlingen blev synnerligen begränsad är inte konstigt. Sveriges geografiska läge bidrog inte till något större intresse i södra Europa, och vår makt var ännu inte sådan att vi utgjorde en fara för något land. I kyrkligt avseende ansågs vi väl snarast som ett tämligen betydelselöst bihang till Danmark.

Efter Gregorius kom ett par påvar, Clemens III och Victor III. Den förre hade varit ärkebiskop i Ravenna och valts som motpåve redan 1080 och visat prov på både energi och klokhet under de 20 år som han innehade ämbetet. Viktor var abbot i klostret Monte Cassina och senare kardinal innan han blev Gregorius’ officielle efterträdare. Men ingen av dem har lämnat märkbara spår i Nordens historia.

En munk från Cluny, Odo av Chatillon-sur Marne, hade kallats till Rom av Gregorius, och när Victor III efter endast något över ett år på påvestolen avled 1088, blev det Odos tur och påvenamnet som han valde blev Urban II. Han blev en av de mera betydande påvarna, inte enbart på grund av att han startade det första korståget.

Långt uppe i norr hade danskarnas kung Svend Estridsen gått ur tiden. 14 söner hade han, fem av dem blev kungar. Han såg till att Skåneland (Skåne, Halland, Blekinge) fick två biskopar. Långt mellan deras residens var det inte – den ene, en engelsk munk vid namn Henrik, satt i Lund och ansvarade huvudsakligen för västra Skåne och Halland, medan den andre, biskop Egino, styrde resten från kungsgården i Dalby. Så småningom – 1067 var det – dog Henrik och Egino flyttade till Lund och fick hela Skåneland på sin lott.

Egino hade kallats till Skåneland av kung Svend från Hamburg-Bremen, vilket kanske är skälet till att Adam av Bremen har uttalat sig i så positiva tongångar om såväl Egino som om Skåne i allmänhet. T ex "Skåne är det vackraste landskapet i Danmark, rikt på markens frukter, gott om köpmansvaror och numera även fullt av kyrkor." 

Om Egino skriver han:   "Han har kristnat folk som hittills varit avgudadyrkare, nämligen de barbarer som kallas blekingar."

En av Svends söner var Knud, som skulle få tillnamnet ’den helige’. Om fromheten har man långt ifrån alltid varit ense. Knud planerade att tillsammans med sin systerson Olav Kyrre i Norge åter lägga England under danskt styre. En flotta samlades i Limfjorden, men kungen befann sig i Sönderjylland. Hans bror, Olof, sändes till honom för att påskynda ett beslut, men för Olofs del slutade det med att han togs till fånga och sändes till Flandern.

I Tyskland satt kejsaren – Henrik IV var det – och han väntade också på att danskarna skulle ge sig iväg, för att han då i lugn och ro skulle kunna göra en framstöt mot sitt norra grannland. Det där fick Knud nys om och fann då för gott att skrinlägga planerna på ett anfall mot England. Dessutom visste han ju att det numera fanns en kung i England, som visat sig kunna försvara sig.

En skatt, ’nefgjald’ gjorde Jyllandsbönderna förgrymmade och Knud fick i en hast ge sig iväg. Han tog sin tillflykt till St Albani kyrka i Odense. Kyrkan hade fått sitt namn av de reliker av den helige Alban i England, som Knud hade fört dit. Nu hjälpte inte relikerna – bönderna hann upp honom och vid altaret höggs både kungen själv och hans livvakt ner. När hans drottning, Edel hette hon och var dotter till hertig Robert I av Flandern, ville begrava kungen, vägrade prästerna att lämna ut liket. Hon lät då helt sonika stjäla liket, som så småningom kunde begravas i den kyrka i Odense, som också bär kungens namn, St Knuds kyrka. Edel – i historien kallas hon nog oftast Adèle de Flandre – dog 1115, men innan dess hann hon med ytterligare ett äktenskap, den gången med hertig Roger I av Apulien

En ny kung behövdes i Danmark och i tur stod brodern Olof. Han satt emellertid fängslad i Flandern. Fångenskapen var nog inte så betungande och när han nu behövdes hemma i Danmark, så kunde han lätt nog ge sig dit, men hans bror Niels fick i stället ersätta honom som ett slags gisslan hos greve Robert i Flandern. I nio år satt Olof, denne ’lille, fule, trötte och svage’ kung på Danmarks tron. Populär blev han aldrig, allra minst sedan landet under fler år i rad drabbats av missväxt. Att han i folkmun kallades Olof Hunger är kanske inte förvånande, men att man inte vet hur han dog och var han begravdes är ovanligt.

Det blev dags att hämta ännu en av Svend Estridsens söner till den danska tronen nämligen Erik som varit i landsflykt sedan mordet på kung Knud. Han var i alla avseenden brodern Olofs motsats. Han gav prov på många goda egenskaper, han såg bra ut, var klok och rättvis och såg till att allmogen och t o m trälarna blev någorlunda hyggligt behandlade.

Ännu bättre omhändertagna blev med all säkerhet hans stora skara älskarinnor – även hans gemål, drottning Bodil, var mån om dessas välbefinnande. Erik var också en skicklig brottare, men det var inte i denna egenskap som han någon gång strax före sekelskiftet 1000/1100 for till Bari i Syditalien för att träffa Urban II.

Ändamålet med resan var dels att få brodern Knud helgonförklarad och dels att lösgöra Norden från det stora Hamburg-Bremen-stiftet. Det kunde, tyckte Erik och många med honom, vara lämpligt att Norden fick sin egen ärkebiskop.

Det blev som kung Erik ville. 1101 på långfredagen togs kung Knud upp ur sin grav vid den nybyggda domkyrkan i Odense, bars i procession genom staden och placerades i ett gyllene skrin. En egen ärkebiskop fick Danmark 1104, men då var Erik Ejegod död. Han hade på ett gästabud råkat i raseri och tagit livet av några män i livvakten. Han ålade sig själv botgöring, som skulle bestå i en resa till det heliga landet, där Urban II:s korsfarare hade bemäktigat sig Jerusalem.

Resan gick via Ryssland och Bysans men till Jerusalem kom han aldrig – på Cypern avled han i feber och begrovs där. Drottningen kom visserligen fram till Jerusalem, men där – på Oljeberget – dog hon. Sin grav fick hon i Josafats dal där f ö också enl traditionen jungfru Maria ska vara begraven.

Också Urban hade lagts i grav och efterträtts av kardinal Rainerius, som påve Paschalis II. Det var denne som utfärdade den bulla, som gav Norden dess förste ärkebiskop och det var biskopen i Lund som fick denna titel. Biskopen, Asser eller möjligen Asker hette han och tillhörde en av Danmarks mest betydande släkter, Trugottätten, och han var brorson till drottning Bodil. Särskilt konungslig i sitt uppträdande var han inte men detta uppvägdes mer än väl av hans fromhet och omfattande kunskaper.

 Biskop Eskils tid

1137, närmare bestämt den 5 maj, dog den gamle lundabiskopen Asser Svendsen, som i 48 år haft posten. I Slesvig satt biskop Rig och i Roskilde biskop Eskil, som tidigare hade varit domprost i Lund. Båda åstundade hett stolen i Lund, som ansågs som den förnämsta i Norden. Det blev strid om saken och inte blev det bättre av att kungen, Erik Emune, i september 1137 samma år mördades av Sorte Plov, en adelsman som för övrigt inte lämnar några spår i den danska historien.

Tre prinsar kunde anses arvsberättigade, Sven Eriksson, Knut Magnusson och hertig Knuts son Valdemar, som dock ännu var minderårig. Valdemar utsågs ändå, det var biskop Assers bror Kristiern Svendsen, och hertig Knuts änka som låg bakom detta. Det behövdes förstås en förmyndaregent och som sådan utsågs en dotterson till Erik Ejegod. Erik Håkansson hette han, men Saxo hade sin uppfattning klar om honom: "Han hade inte fått mycket med sig i faddergåva. Han var lika arm på tankar som på tala."

Eskil tog sig till Skåne, där han sedan domprosttiden hade ett gott förhållande till befolkningen, som också nu stödde honom i valet till efterträdare till biskop Asser. Kungen och herrarna omkring honom förordade emellertid biskop Rig. Ett sådant val kunde skåningarna absolut inte tänka sig. De blåste i upprorsfanan, kungapartiet gav vika och Eskil kunde flytta in i biskopssätet i Lund.

Ännu en tronpretendent uppenbarade sig nu på scenen. Det var Oluf Haraldsson, en av Harald Kesjas nio söner. De andra åtta hade tagits till fånga av Erik Emune, som sände dem till Sejerö där alla åtta slogs ihjäl. Kungen fann givetvis ingen anledning att gå med på Olufs krav. Denne smidde planer att låta mörda kungen, men planerna misslyckades och Oluf fick ge sig iväg. Det dröjde inte länge förrän han var tillbaka   med allehanda löften. Skåningarna blev vankelmodiga och biskop Eskil insåg att Oluf endast med vapen kunde drivas bort. Han hade en liten här och några pålitliga borgare men de fick ge sig för Oluf. Eskil togs till fånga och fick för att rädda livet med ed lova att i fortsättningen vara Oluf trogen och att överlämna en gisslan till Oluf.

Oluf lämnade snart Lund och Eskil glömde bort sin ed och brydde sig inte om vad som skulle hända med gisslan. Det är Saxo som berättar detta – han försummar aldrig att framhålla sådant som är negativt för Eskil. Eskil for till Sälland och träffade kung Erik, som skänkte honom väl tilltagna jordagods och byar i Skåne.

Det kom till nya strider mellan Erik och Oluf. De möttes vid Landskrona, då benämnt Landora. Erik vågade inte lämna sitt skepp eftersom det enligt ett gammalt talesätt skulle innebära olycka för en kung som gick iland där. Tydligen gällde inte förutsägelsen Oluf – han gick nämligen segrande ur skärmytslingen. Men å andra sidan kunde man ju inte kalla Oluf för kung hur hett han än åstundade den titeln. Oluf satte en egen präst på biskopsstolen, han hette f ö också Eskil.

Erik ville hämnas och begav sig till Lund som Oluf åter lämnat. Några av Olufs män togs tillfånga och samma öde rönte den nytillsatte biskopen, som dessutom hamnade i galgen. En jakt på Oluf började vilket ledde till att denne fick fly upp i Småland. Han kom tillbaka. I nya strider stupade många av Eriks lojala borgare från Lund men slutet blev ändå att Oluf besegrades och fick ge sig på flykt igen, den här gången till Själland, där han kanske skulle ha bättre tur. Men ingalunda, vid Bydinge å besegrades han av en dansk här under ledning av biskop Rig – biskoparna ägnade lika mycket tid åt svärdet som åt kyrkan.

Striderna var inte slut med detta. Nästa gång - det var den 18 september 1141 – som Oluf och biskop Rig råkades var i Ramlösa. Rig med några av sina män åhörde ottesången och Oluf beordrade sitt folk att bryta sig in i kyrkan, men Rig blockerade portarna. Då satte Oluf eld på kyrkan. Rig tvingades ut – och blev genast nedhuggen.

Det där tilltaget att ta livet av en biskop kunde inte tolereras av kyrkan. Det kom till påvens kännedom och han lyste Oluf i bann. En av Eriks män nästlade sig in hos honom och försökte döda honom men lyckades inte i sitt uppsåt. 1143 skall han sedan tillsammans med de flesta av sina män ha stupat i en strid vid Tjuteån vid Helsingborg.

När Oluf var ur vägen fick Erik Lam, ibland kallades han Erik Spak, tid att tänka på annat. Han sökte sig en gemål och fann 1144 en sådan i systern till ärkebiskop Hartvig i Bremen. Kanske höll Hartvig moralens fana högt men hans syster, drottning Luitgard av Danmark, gjorde det i betydligt mindre utsträckning och undersåtarna hade ingen hög tanke om henne. Paret fick inga barn, men Erik fick åtminstone en son, Magnus, med en frilla.

Så blev Erik sjuk och han började väl ana att hans dagar snart var räknade. Hans liv hade måhända inte varit sådant att han kunde vara säker på Guds frälsning. För att kanske ändå uppnå detta avsade han sig kungakronan och drog i stället på sig munkkåpan i Sankt Knuds kloster i Odense, där han snart dog. Det berättas att han på sin sjukbädd fick höra de närvarande stormännen dryfta vem som skulle bli hans efterträdare som dansk kung. En sådan diskussion innan han själv var död, det kunde han inte smälta, och det skulle ha påskyndat hans hädanfärd.

Niels, född ca 1064, död 1134, dansk kung från 1104, son till Sven Estridsson, gift med Margareta Fredkulla. Fram till 1131 var N:s regering i stort sett fredlig, men detta år mördade N:s son Magnus hans brorson Knut Lavard, som av N. detta år utsetts till hertig i Slesvig. Därefter gjorde Knuts bror Erik Emune uppror och besegrade 1134 N. och Magnus vid Fotevik nära Skanör. Magnus stupade, och N. blev samma år mördad i Slesvig.