Plastic Pride
Bleeding Heart #2
Av: Tomas Jernberg

Presentera dig och ditt band Jan?
Jan: För det första, Plastic Pride är inte Mitt band. Vi är fem killar runt tjugo som gjort gemensam sak tack vare vårt delade intresse för modern, alternativ, gitarr rock. Själv skriver jag texter och skapar melodier som känns passande. Plastic Pride har länge varit forum för musikaliskt experimenterande, men nu börjar vi hitta vår plats på musikkartan. Vi började som ett alternativt metalband runt ´95 och varvade då aggro-HC med melodier, något som inte var alltför vanligt på den tiden. Vartefter vi tröttnade på ensidig aggressivitet fortsatte vi att gräva djupare bland mollstämda melodier och har idag, efter två skivor och tre demos, hitta formen för vårt musicerande. Vårt nya recept har dock hållits hemligt för alla utom Umeåpubliken, från vilka vi har fått mycket bra respons. Alla som är intresserade kan med nyfikenhet se fram emot kommande fullängdare, och få en försmak redan på den stundande sjuan som släpps av Destination och Eternity Records i September. Även om de låtarna spelades in lite hastigt och lustigt som ett promo kan de ge en vink åt varthän det lutar.
Berätta lite om de andra medlemmarna!
Jan: Vet inte vad jag skall svara här. Jag tycker inte riktigt om att föra andra människors talan, men kan med några ord beskriva mina intryck av vännerna i bandet:
? Tomas Hedlund (19) är en störtskön trummis som gillar att ha koll på saker och ting. Utan honom skulle det vara svårt att frambringa samma spännande ljudbild som vi tycker oss ha idag. Han är intelligent och trevlig, kanske lite stingslig när allt kommer omkring. Fast det har nog mer att göra med mig än honom… (Thomas spelar även i Lo-fi rockarna The Perishers)
? Magnus Vinblad (22) är bandets musikaliske motor. Hjärnan bakom musiken som skriver de flesta riffen. Bandet startades på Magnus initiativ och utan honom skulle det inte finnas något Plastic Pride. Magnus är, tillsammans med mig, de enda som är kvar sen vi gjorde vårt första replokalsbesök ´95. (Ex. Shield och Revive)
? Johannes Persson (20): nyförvärvad andragitarrist som alltid har humöret på topp. Har gått från att vara fanatisk galenpanna till öppenhjärtlig, människokär åsiktsmaskin väl medveten om vikten av att lyssna och låta andra komma till tals. Johannes har på mycket kort tid gjort sig till en viktig del av Plastic Pride och kommer med all säkerhet att fortsätta ett bra tag till. Johannes är, precis som de flesta medlemmarna, ett politisk djur som gärna tar diskussion med allt och alla. (Ex. Eclipse, Revive, Situation 187. Numera The Cult of Luna).
? Jonas Eriksson: är basisten som alldeles nyligen tog Jespers Sundbergs plats. Har inte varit med särskilt länge så jag känner honom inte väl. Fråga mig om några månader så ska jag berätta mer… (Ex. Greencore, Scared och Refused. Trakterar även gitarren i The Beat Community.).
Vad känner du för Plastic Pride?
Magnus: Från början fanns faktiskt inga större tankar eller planer med bandet. Vi bildades i samband med den första demoinspelningen 1996. Vi startade som ett projekt för att kunna genomföra en hel drös nya idéer, och en musikstil, som inte alls var prövad av oss tidigare. Vi gick in i en studio med varken kompletta medlemmar eller med några föreställningar om hur framtiden skulle se ut, vi ville bara höra hur våra idéer skulle ta sig uttryck efter ett besök i en riktig studio. Ur den aspekten har känslan för bandet vuxit sig allt starkare kring hjärtat desto seriösare och hårdare vi satsat på musicerandet. Nu, efter drygt tre år, känns bandet mer sammanbitet och vi har fått en viss musikalisk trygghet allteftersom vi tycker oss ha hittat rätt. Vi tycker oss ha lyckats utforskat de gränser vi till en början var nyfikna på och att vi har samlat på oss så pass mycket kunskap och kontroll över musiken att känslan sätter sig på rätt plats i fingertoppen hos utövaren, eller i örat hos lyssnaren.
Berätta lite om turnén ni gjorde tillsamman med The Hal Al Shedad och formulera gärna en berättelse om Separation turnén också.
Magnus: Turnén med The Hal Al Shedad-turnén var vår första och vi åkte iväg hösten 97, allt i samband med att vår första mini-CD släpptes, ett och ett halvt år efter vi bildats. Vi hade bara spelat i trakterna kring Umeå innan dess och när vi blev tillfrågade av Desperate Fight så nappade vi direkt. Vi tog med vår käre vän Hugo, en asskön roadie, som lånade sina föräldrars husbil och gasade ner till södra delen av Sverige. The Hal Al Shedad hade innan de kom till gränsen spelat i en del andra länder i Europa och vi möttes upp i någon stad jag inte vill minnas vid. Tyvärr hade vi inte så stor kontakt med killarna i bandet p.g.a. att vi åkte i olika bilar och vi inte hade samma modersmål, men det lilla vi lärde känna dem så tycker vi de var trevliga. Roliga framförallt. Jag minns speciellt deras säregna gångstil med långa fotsteg och pendlande armar. Vi funderade om alla gick så i USA. Själva spelandet var väldigt kul. Tyvärr hade inga större skaror hört talas om oss, men vi presenterade oss med dunder och brak. Äntligen fick vi känna på den härliga känslan av turnéliv och inga större missöden inträffade vad jag vill minnas. Turnérutten var dock värdelös eftersom vi fick lov att åka kors och tvärs över hela landet. Fram och tillbaka, från västkust till östkust och det lilla stället vid Gävle "Tönnebro" passerade vi varje dag kändes det som. På slutet av turnén rådde det osämja i bandet. Eftersom vi knappt umgåtts tidigare utanför replokalen så var vi inte alls vana att leva så nära på varandra. Det tog hårt på medlemmarna och det var tur att vi inte var ute längre än de två veckorna, för då undrar jag om vi orkat fortsätta i huvudtaget. Två av oss pratade inte med varandra på en månad efter det att vi kommit hem. Knappt ett år senare, våren 98, åkte vi tillsamman med Separation på en uppföljande Europaturné. Den sträckte sig betydligt längre. Vi delade på en minibuss och strosade via Sverige och Danmark ner till Tyskland, Tjeckien och Österrike. Det hela började lite kaotiskt när vi fick bensinstopp på väg till Mjölby. Vår dåvarande basist, Jesper, såg inte att tanken var tom förrän motorn tystnade och vi övergick till rullning mitt på E4:an någonstans i Gävle-trakten. Ingen bensinmack så lång ögat nådde, så vi lade oss i väggrenen och rullade så långt vi kunde. När farten tog slut så hoppade alla ut och styrde på så länge vi orkade. Dramat tog sin vändning när två utsända kom tillbaka med en hink(!) bensin efter diverse liftförsök till den närmaste bensinstationen. Vi kom fram tre timmar sent och tur nog så satt några dovt muttrande själar kvar och väntade vid insläppet. Turnerandet fortsatte och en annan nämnvärd händelse var när vi skulle ta oss in i Tjeckien. Vår hyrbil täcktes nämligen inte av försäkringsbolaget i länder utanför EU, så vi var tvungen att hyra en ny buss med en chaufför. Det hör till saken att den här chauffören inte kunde tala engelska, han hade bara en lapp med Jespers mobiltelefonnummer som en bekräftelse på att det var han vi skulle åka med. Vi var rädda som kaniner under färden. Han körde som en galning och minibussen hade inga säkerhetsbälten. Han körde om i dom farligaste backkrönen och gasade på i dom slingrigaste kurvorna. Det hela orsakade ett akut behov att tömma våra blåsor. Och hur förklarar man för en tjeckisk galen chaufför att han måste stanna bilen för en pisspaus? Fråga mig inte hur, men vi tog oss fram till kafé 007 utan olyckor, och chauffören meddelade den tid vi skulle bli hämtade genom att rista in två ettor i den ena förstärkaren. Självklart stötte vi på massor av roliga människor och berikades med många spännande upplevelser, men de får vänta till en annan gång. Just nu längtar vi mest efter att komma tillbaka ut på vägarna igen. Känslan att få komma till en ny stad och ställa sig på en scen framför helt "nya" öron är svårslagen.
Ni har hoppat av Desperate Fight labeln? Hur känns det att jobba med ett mindre bolag? Hur ser framtiden ut med den kommande skivan? När ser det ut som att den släpps etc.? Hur kom ni kontakt med dessa bolag (Destination/Eternity)?
Jan: Vi har inte hoppat av Desperate Fight. Bolaget har dock så lite pengar att de inte kan släppa några plattor. Eftersom vi är ett högriskprojekt och inte särskilt stora antar jag att vi kommer ganska långt ner på prioriteringslistan. Men det är Joses förlust. Inte vår. Det känns spännande att jobba med Destination. Tompa verkar vara mycket engagerad och villig att slita hårt. Det betyder mycket. Eldsjälar som är villiga att kämpa för vad de tror på kan forcera berg. Jag hoppas att Tompa lyckas med sina planer, då kommer allt att sluta riktigt lyckligt. Skivan, som släpps i september, kommer innehålla tre relativt nyinspelade låtar som brändes fast under ett hektiskt dygn i Umeå. Alla i bandet gillar materialet, så om Du någonsin varit intresserad av svängig gitarrock hoppas vi att Du kollar upp den. Vi kommer ligga ganska lågt under det kommande halvåret och jobba fram en ny fullängdare och om skivbolag visar intresse kommer den släppas efter jul. Vår trummis tar en fyramånaderstripp till New York i höst så då får vi äran att lira med Starmarkets batterist Magnus Öberg istället. Det skall bli spännande. Vi hoppas även att bolag, små som stora, kommer visa intresse för våra nya låtar och att flera mindre släpp, och något större, skall leta sig ut till lyssnarna.
Är PP ett forum för att sprida politiskt engagemang eller är PP aktivt för att revolutionera skapandet på det musikaliska planet?
Jan: Plastic Pride existerar för att vi älskar svängig gitarrock! Allt annat kommer i andra hand. Vi är inte särskilt revolutionerande på vare sig det musikaliska eller politiska planet. De mesta vi gör, eller säger, har sagt eller gjorts förut. Vi lyfter fram viktiga frågor igen, belyser dem på ett annat sätt och lägger på en personlig touch. Både musikaliskt och idémässigt. Jag tror det är svårt att vara nyskapande idag. Även om vi aldrig plagierar kan det, precis som med vilket annat band som helst, dras paralleller mellan oss och andra stilar och projekt. Samma sak är det med politik, vi lånar från folk som tänkt före oss – människor och idéer man läst om, inspirerats av och som kanske till och med tvingat en att ändra sitt liv. När idéerna träffar mitt sinne får de en ny, personlig innebörd och budskapet förs vidare- om än i annorlunda tappning. Att inte bearbeta fakta själv, och svälja "sanningen" hel – vare sig den kommer från Marx, Singer eller Hitler- är korkat och till för okunniga fanatiker som bara vill bli sedda. Tänk själv. Skapa själv. Livet blir så mycket intressantare då.
Har ni några grundläggande idéer som ni alla står bakom till 100% ?
Jan: Plastic Pride grundades inte med avsikt att samanföra likatänkande för att sedan sitta och ge varandra upp-muntrande dunkar i ryggen eller sprida ett speciellt budskap. Under åren har det dock visat sig att vissa elementära åsikter förenar oss, något vi på senare tid kommit att trycka allt hårdare på. Att ta chansen att föra ut ett för oss viktigt budskap, när nu folk verkar vara intresserade av att lyssna, är ett tillfälle man inte får missa. Självklart vill Plastic tillföra idéer och handlingar som kan komma att förbättra för vår omgivning. För att generalisera grovt och inte lägga orden i någon av de andra medlemmarna mun fattar jag mig kort (speciellt som jag med största sannolikt redan predikar för "frälsta"…):

Alla i bandet är drog- och köttfria pacifister som skriver under på de socialistiska grundvärderingar och strävar efter en mer human, ekologisk världsordning. Alltså: humanistiska eko-socialister.

Lite väl kort? Om det är någon som är intresserad av att veta mer så fråga oss gärna på spelningar, eller skriv specifika frågor så ska jag svara efter tid och förmåga. Att sammanfatta en ideologisk världssyn låter sig inte göras över en natt, och inte heller här.

Är musik (ex. rytm, slag, takter, uttryck) den ultimata konstformen? Den ger känslor, den kan förändra ett liv, den kan uppmuntra uttryck, samtidigt som man be-gränsar sig i skapandet, via stämplandet med genres etc.
Johannes: Jag tycker att man skall se musik som en bland många konstformer och uttrycksmedel. Jag har full förståelse om någon anser att musik har fått en oförtjänt dominerande position bland de övriga, men jag har också förståelse för att den har fått det. Till skillnad från många andra uttrycksmedel så tycker jag att musiken berör fler dimensioner. Musik kan du njuta av på flera plan, du kan både lyssna och iaktta musik. Dessutom så verkar musik beröra människor på ett grundläggande plan, människor rycks med och kan själva- om de så vill - bli en del av konstverket (som faktiskt en låt är) genom att sjunga med eller att dansa. Det är nästan så att man kan anse att takten är något som verkar sitta i människans natur. Musiken har förståss begränsningar. För att bli lite teknisk: om jag går från ett E till ett Fiss så är det precis samma riff som om jag skulle gå från ett C till ett D, skillnaden ligger i att det är olika tonarter. För en som observerar utifrån kanske det inte låter lika men för mig som har hållit på med musik i flera år så börjar det kännas som om riffens variation börjar att ta slut. Som tur är så är musik (i den form som jag jobbar med) inte bara gitarrer utan det är helheten som folk uppfattar. Även om två riff nästan är identiska så kan helheten bli väldigt olika, låten har kanske olika tempon, olika basgångar och sångslingorna är olika. Jag har också alltid hävdat att en skivas layout har en oerhört stor del av hur en skiva uppfattas av lyssnaren. Hela upplevelsen av musiken är en sinnesstämning och om gruppen är genuint intresserade av att skapa en viss atmosfär så får de inte negligera omslaget. Eftersom musik är mycket mer än ljud, det är också en konkret uttrycksmedel i form av lyrik vilket i sig också innebär begränsningar. Jag har hört folk som säger att musik inte har förändrat något, och jag kan både hålla med och misstycka mot ett sådant uttalande. Musiken i sig är inget revolutionerande och kan inte som konstform förändra vår omgivning, men däremot så kan musiken och/ eller lyriken få folk att tänka och på det indirekta sättet förändra samhället. Precis som du påpekade så är det också lätt att man begränsar sig inom en genre, men en sådan personlig begränsning kan man lätt kringgås genom att arbeta med olika band eller spela i ett band som inte begränsar sig till en genre (även om jag inte kan komma på något band som arbetar på detta sätt). Det är bland annat därför som jag gillar att spela med Plastic Pride. Innan har jag mest spelat mörk musik vilket jag fortfarande gör i Cult of luna men Plastic Pride har fått mig att uppskatta musik mer och att det har också öppnat nya dimensioner i musikskapandet för mig personligen.
Tror du att en person är menad åt en specifik annan person eller tror du att man helst inte ska begränsa sig till en person i kärleken? Varesig man pratar om könslegitimitet eller antal personer i fråga?
Johannes: Den här frågan är väldigt personlig och jag skulle aldrig påstå att en människa som inte tycker som jag har fel, allt är relativt från person till person. Så här kommer kort vad jag anser: Nej, jag tror inte att en person är "naturligt" ämnad för en annan. Med det resonemanget så måste det implicera att någon högre makt redan har stakat ut vägen för våra liv. Jag tror att kärlek är mer slumpartad och född hur olika situationer. Det är bara att ta exempel från ditt eget liv. Om du inte skulle ha gått ut på den festen, om du inte hade gått över gata just vid det tillfället eller om du inte hade flyttat till en viss stad eller stadsdel så hade du inte träffat han eller henne. Om jag skulle ha träffat en av min vänner i en annan situation så kanske jag hade blivit förälskad i henne och därav aldrig träffat min nuvarande flickvän. När man har hunnit så här långt i resonemanget så måste man fråga sig vad som gör att just de personerna blir förälskade vid det tillfället men det är inget som jag känner att jag har kompetens att besvara utan lämnar över frågan till sociologer, psykologer och liknande. Jag kan däremot tänka mig att människan har en tendens att begränsa den djupaste kärleken till blott en person. Varför vet jag inte riktigt men det kan tänkas att parrelationer kanske var det som var mest lämpligt för i tiden och eftersom jag lutar åt att tro att kärleken är en av omgivningen konstruerad känsla så kan nog denna känsla för parrelationer sitta kvar. Ha i åtanke att detta är bara ett spontat svar och utan en riktig analys, det är mycket troligt att jag inom en snar framtid ändrar mig på denna punkt. Jag anser också att man inte skall blanda ihop kärlek och sex. Sex är en spontan känsla som inte behöver vara relaterad till kärlek. En stor del av samhällets mall för hur ett förhållande skall se ut går ut på att de båda parterna skall vara "trogna" varandra, dvs. att de inte har sex med någon annan. Jag anser att det inte finns någon anledning att godta denna oskrivna regel. Som jag ser det så är ett förhållande en ömsesidigt överenskommelse vilket kan innefatta allt mellan himmel och jord och ett förtroende att den andra partnern skall respektera avtalet. Det finns en stor sannorlighet att många överenskommelser skulle innefatta att partnerna inte skulle godta att den andra hade sex med någon annan men som sagt så kan överenskommelsen innefatta annat. Detta har jag inget emot, vad jag är emot är den samhällsnorm som säger att ett förhållande naturligt implicerar "trohet". Jag är medveten att allt låter väldigt formellt men det bottnar sig i att jag inte har den intellektuella kapaciteten att uttrycka mig bättre. Som sagt så är dessa åsikter inga riktlinjer som jag anser att folk skall följa utan bara min åsikt och min åsikt är lika mycket värd som någon annans.
I Umeå (och övriga Sverige) är det väl ganska många som droppat av den revolutionära rörelsen, såsom straightedge, veganism, socialism, eller? Jag tycker det verkar som att hela dessa rörelserna baseras på diverse trender. Börjar någon droppa av en idé så gör alla det inom kort tid. Det känns oärligt och massinfluerat. Mass-hypnos nästan!
JAN: Många människor kastar sig gärna in i rörelser för att bli någon, att synas. Ju extremare rörelsen är, desto extremare blir personerna som tyr sig dit. Samtidigt så minskar intresset från "vanliga" människor. När hardcorescenen blev politiskt radikal, började ställa krav på "medlemmarna" och peka finger tröttnade massor av människor och slutade lyssna. Ett evigt tjat om att vara PK, spela efter scenensoskrivna regler och en polismentalitet började gro, något som fick folk att lessna. Detta är ju både positivt och negativt. Politisk medvetenhet är självklart inte att förkasta, men att tvinga in andra i en färdigsyd kostym där oliktänkande inte tolereras är livsfarligt. Personligen tycker jag att man skall hålla en ödmjuk profil, bjuda in till samtal (observera: INTE monolog) och föröka lära av varandra. Se bara på resultatet av hardcorescenens fanatism: de flesta aktiva umgås bara med andra aktiva- ett sekteristiskt leverne som stänger ute de "oinvigda"! Samtidigt lämnar folk "scenen" på löpande band. Vill vi nå ut med ett budskap krävs det massiv opinionsbildning, inte maskerade fanatiker som skrämmer bort folk. Samtal, upplysning och fredliga aktioner kommer vinna segern åt oss. Att agera militant må ge kortsiktiga vinster, men för att lyckas etablera rörelsen på bred front krävs horder av pacifistiska arbetsmyror som ägnar sig åt upplysning och vanliga samtal. Militanta attacker löser inga problem långsiktigt. Och sen måste vi tolerera att alla inte är där för politiken. Många gillar att lyssna på musiken allena. Låt dem göra det. Resten kommer naturligt med tiden. Att folk väljer att hoppa av är ytterliggare ett exempel på att fanatism är till för korkskallar. Vi måste vara öppna, tillåta oliktänkande och visa tolerans mot varandra. Inte fan vill jag spendera mitt liv med präktiga pekpinnepoliser som alltid vet bäst! I Umeå har utvecklingen gått mot små samman-slutningar som kämpar på sin kant. Den öppenhjärtliga gemenskap och individualistiska tro som fick scenen att blomstra, folk att bli veg/straight/socilist m.m. är som bortblåst. Nej, även om kampen är ett nöje måste man respektera att alla inte lever för Saken. Saken får inte få oss att sluta le och isolera oss från omvärlden. Då har kampen kört oss i botten.
Håller du med om att retorik är det mäktigaste uttrycket för att förändra saker och ting? Jag läser själv en del sådant. Det gör också att man ser igenom indoktrineringen från det kapitalistiska samhället. Man ser det manipulativa i att uttrycka sig på ett specifikt sätt.
JAN: Du får ursäkta mig men jag har lite svårt att förstå denna fråga. Jag tror du menar att det talade ordets kraft, inte själva läran om det talade ordet, kan förändra. Eller? (yes/red) I så fall måste jag tillstå att tal visst är kraftfullt, och väldigt intressant, men att flera medier konkurrerar om slagkraften. Visst skall man försöka övertala folkdiskussion och samtal är de bästa formerna för förändring, men likväl måste man inse att den riktiga indoktrineringen/"upplysning" (om det nu är dit man vill nå) kommer från andra medier så som text, tv, radio, Internet osv. Däri ligger problemet. Tal och egenhändiga skrifter är alternativa vägar som tillåter att vi kringår etablerade mediers verklighetsmonopol, men samtidigt kan vi aldrig konkurrera i kraft. En förlust vi måste försöka övervinna genom att bli många (därav faran med enkelspårig fanatism). Sen ser jag inte riktigt hur retorik skulle låta en människa "se igenom" kapitalismen manipulationer (att avmaskera en lögn, att förstå hur skriften och talets manipulation ständigt lurar oss i fällor. Att förstå uppbyggnaden av den av - missledande, texten. Jag håller dock med i delar av definitionen/red). Förstår egentligen inte vad kapitalism och retorik har med varandra att göra överhuvudtaget. Visst, med kunskap kan man se igenom billiga talknep och skärskåda tomma ord- men det har knappast med kapitalismen att göra. Det kan vara samma sak överallt- från alla politiska håll (vårt egna led är ett praktexempel…).
Hur skulle du definiera dina egna definitioner och idéer för världen?
Jan: Liten fråga…. Den är på tok för stor för att ge ett utförligt svar på. Kan dock ge några nyckelbegrepp som kan föra de intresserade vidare: Personligen vill jag se en radikal omstrukturering av den dagsaktuella, kapitalistiska världsordningen. Målet är jämlikhet, ekologisk balans och "humanism" i motsats till strävan efter ekonomisk tillväxt, ägandekoncentration och konkurrensekonomi. Ett samhälle som präglas av vördnad för människor, djurs och växters liv. Medlen för att nå hit är först och främst upplysning om kapitalismens misslyckande, vårat ansvar/skyldighet att ställa saker och ting till rätta och att väcka kampandan hos våra medmänniskor. Annars är strävan för decentralisering och direkt demokratin som följer i dess kölvatten punkter som bör utvärderas inför framtidens eventuella samhälls-bygge (fan, där lät jag som en riktig politiker...). På den aktuella dagordningen står självklart den eviga kampen mot vardagslivets orättvisor, iklädd allehanda förkastliga ismer. Kampen skall, här i Sverige, drivas efter icke-våldsprinciper och inrikta sig på att visa på ett bättre alternativ- inte bara tjafsa om vad som är fel! Att allt jag radad upp till mångt och mycket är en välbeprövad utopi (genom historien, och fram till idag, bara utryckt i vackra, högtravande ord) rör mig faktiskt inte i ryggen. Siktar man på stjärnorna… Ja, ni vet själva resten.
Jan, har du någon sista kommentar? Annars tack så jättemycket för intervjun!!!
Tack för intelligenta och stimulerande frågor- nu är det hög tid att stänga av datorn och gå ut i solen!