Interview med Tomas Jernberg
Vocalisten i Now or never (Swe)
Unreleased zine #1

Berätta lite om Now or nevers medlemmar.
I now or never collective finns det 5 medlemmar. Svante Osbeck, gitarr. Svante hänger mest med sin flickvän nu för tiden + att han har ett hiphop band, de kommer nog att bli stora en dag. De ska medverka på en del samlingsskivor och sådant. Mikael Isaksson, bas. Mikael har också en flickvän som han ägnar den mesta tiden med, annars pluggar han, åker skateboard etc. Erik Andersson, trummor. Erik har en flickvän som han hänger med typ jämt tror jag, annars hänger han ut med kompisar eller pluggar. Hans Grapenholm, andra gitarr. Hans grejar med ett nytt projekt där även jag ingår, de heter Grace och spelar mer metallisk hc, har gjort en spelning i Borås, annars jobbar han mycket, ska plugga nu till hösten igen till ingenjör tror jag. Tomas Jernberg, vokalerna. Det är jag och i veckorna studerar jag naturvetenskap, grejar med Destination recordings, sense of guilt zine, bleeding heart zine (som jag gör tillsammans med min flickvän Louise), läser politiska fackböcker och är med kompisar. På helgerna är jag ute och har roligt och är med min älsklings tjej Louise.

Berätta gärna lite historia runt Now or never.
Vi har spelat tillsammans sedan i början av 1996. Till och från har vi varit ganska inaktiva, som till exempel nu. Vi bildades ifrån askorna av Profusion och GGDA, som var två hc och punkband. Efter en halvtimmes repning skulle några kompisar till vbg och spela in några låtar till en samlingsdemo så vi hängde med och spelade in vår låt också. Den hamnade på "Doland hc compilation" som var Destination recs första utgåva. Sedan bar det av, vi spelade live i hela mellersta och södra sverige och senare släppte vi en split-sjua med ett band som heter HINT, denna sjuan kom ut någon gång under -97. Efter det så började det att sacka av för Now or never, vi repade inte lika mycket, men vi gjorde en del spelningar under den tiden också. Så under hösten -98 spelade vi in nytt material som kommer på demo nästa vecka på Destination rec. Jag håller på att skapa ett omslag just nu som ska in på tryckeriet nu i veckan. Nu har idéerna ändrats, i början startade jag och Svante Now or never för att vi ville ha kul, för att kunna åka ut och träffa folk, men detta har blivit mer och mer och mer oviktigt. I och med att musik absolut inte är någon ultimat konstart så skulle jag vilja påstå att musiken i sig är ganska stillastående, utan nya idéer och utan nya takter. Det finns inget förhållande eller samband mellan skaparen och tiden. Man kan stå och nöta på låtar i replokalen tills man känner sig lika uttråkad av det som att stå på "bandet" på volvo och skruva i samma skruv varje dag. Det blir bara repetitivt och tråkigt, därför skulle jag vilja kunna spela i ett band som skulle kunna åka ut och spela med nya grejer hela tiden, med nya idéer och improvisationsartat. Det får inte bli destillerat och opassionerat, för musik i sig är ett ganska passionerat sätt att skapa på.

Hur ser du på det nya materialet ni har gjort? Personligen tycker jag att det är mer emotional än tidigare?
Det nya materialet är helt enkelt väldigt nytt för oss. Vi stod ganska länge och tuggade old school riff, med texter om våld och gemenskap, men detta gick bara till en viss gräns i vårt skapande och en dag i replokalen ändrades riktingen markant och spontant hamnade vi helt andra dager. Killarna som skriver musiken improviserar mer och vågar testa nya saker. Jag skriver mer ärliga texter, direkt ur hjärtat. Det fungerar nästan som psykologi för min del. Texterna blir precis som fanzineskrivandet en slags psykologisk hjälp till utvecklandet av nya tankar. Man stannar aldrig. Det nya materialet är mer metalliskt + att min sång har blivit mörkare och känsligare. Emo? Kanske har du rätt? Emotional är egentligen all musik, så just genrebenämningen som idag finns är ganska otydlig. I vår musik finns blandningar av allt antar jag. Old school, punk, hc, metal och emotional core. Hade inte jag levt in i bandet på scen och i replokalen så skulle bandet dö väldigt snabbt för min del. Varje ord jag säger och har sagt står jag för än idag och ibland när jag står på scenen och känner ur meningar visar sig av upplevelser som man då på något sätt bearbetar psykologiskt så kan jag bli helt tårögd på scenen. Jag känner orden så starkt inom mig, texterna är min psykologi och mitt uttryckssätt. Sedan finns det alltid folk som reagerar på hur man är på scenen etc etc. Folk ska alltid hitta pikar, så fungerade det även i den s.k. punkrock scenen.

Många av dina texter är otroligt våldsamma. Är det befriande att skriva ur sig så som du gör? Speglar de dig som person?
Jag skriver lyriken till Now or never och det känns befriande att kunna uttrycka sina känslor på ett sådant genuint sätt. Det jag har skrivit i våldsväg är ganska gammalt nu. Jag är en ganska temperamentsfylld människa, vilket kanske inte är så effektivt i vissa specifika situationer. Jag är en fredlig person, tycker inte om att bråka, men när det kommer till en våldssituation så tänder jag hellre än springer, det är sådan jag är. Detta känns egentligen ganska oväsentligt eftersom det inte går att uttrycka med ord, detta är bara känslor inuti mig som inte går att förklara. Vad gäller min barndom så har Now or never och mitt fanzine (sense of guilt) fungerat som några slags psykologer. Jag växte upp med en mamma som uttryckte hat mot mig i sitt vardagliga beteende, fick veta att jag inte ens skulle blivit till, att hon önskade att jag aldrig skulle blivit född, bett mig dra åt helvete, slängt ut mig på gatan. Jag var tvungen att flytta ifrån alla mina vänner till min far, 5 mil ifrån mina närmsta. Det är klart att dessa upplevelser har förvrängt många inre känslor, allt detta i samband med att min favorit kusin och (då) bästa vän dog i en bilolycka. Allt kom som en krasch och det knäckte mitt psyke på ett sätt. Jag har alltid känt mig orubblig sedan dess och det har känts jävligt hårt. Att inte kunna uttrycka mina känslor, att inte våga uttrycka mig, att känna sig oönskad av ens egen mamma. Det gjorde att jag under den tiden generaliserade hela den kvinnliga könsrollen och trodde på mycket sjuka idéer. Saker som jag inte alls kan relatera till nu för tiden. Varje ord och varje uttryck jag skrivit med Now or never kommer att leva i mitt hjärta. Jag står fortfarande för varenda ord jag skrivit och känner mig tillfreds med att ha chansen att uttrycka mina känslor på det sättet. Alla situationer är unika i sina egna utgjutelser och negativa upplevelser har självklart gjort mitt liv till ruiner i perioder men jag har kommit ur det som en starkare människa, en människa som tror på sig själv och som vet vad han vill. På senare tid har jag också utvecklat mitt uttryck och lärt känna mig själv bättre än jag nånsin gjort förut. Jag har kunnat reflektera mina upplevelser till nära och kära som betyder mycket för mig. Där jag har kunnat öppna mig och inte varit rädd för att bli övergiven igen. Det har tagit tid, och jag kommer aldrig kunna glömma vissa situationer, men jag har bearbetat det ganska bra tycker jag.

Du håller ju även i Destination Recordings? Vad händer, berätta..
Destination har tagit andra former och gått och blivit mer politiskt inriktad. Det musikaliska språket i sig är politiskt men jag har länge velat lägga mer vikt på politiken, att kunna leva ut det politiska i det musikaliska. I en verklig mening om att förändra eller kanske helt omstörta vår situation i det kapitalistiska samhället. Destination var länge ett bolag som släppte lite skivor som vi släppte för att vi gillade bandens musik och för att vi var deras vänner, men detta känner jag inte för längre. Destination är en del av "the sense of guilt collective", som är ett kollektiv som det ingår en del kulturpolitiska projekt i. Vi har "News from the front" zine, som görs av en kille som heter Lars Wiklund, som är en av mina närmsta vänner. Sedan ingår Bleeding heart zine som jag och min flickvänn gör. Detta fanzines ska väl finna utgivning ungefär var tredje månad. Sedan finns Sense of guilt zine som jag står för. Sedan har vi en del politiska projekt på G, som "Week 45 for the revolution", som är ett projekt där vi vill ena alla socialistiska sympatisörer och visa att vi "finns". Skapa kärlek på våra gator. Nu gled jag i väg från frågan men i alla fall. Destination har släppt tre skivor och två demos. Vi har inte gjort en release på närmare ett år, men vi kommer tillbaka. Svante är inte med så mycket han heller, så det blir väl jag som får styra upp nästa release, som för övrigt blir Now or nevers sista musikaliska arrangemang i den nuvarande konstilotionen. Det blir en demo som jag har för övrigt håller på att göra ett omslag till och även en booklet. Den kommer väl (vecka 24-25)-99. Den heter "objectificating their own creation" och det handlar om att vi objektifierar oss själva i den musikaliska skapelsen, till repetitiva objekt som egentligen inte gör mer en repeterar det redan skapade. Vilket leder till uttråkning. Band uppsättningar blir eliminerade tack vare det icke-improvisationsartade sättet vi uppträder på. Alla uppdelningar gör att acceptansen blir så låg att man aldrig kan göra något nytt. Destination will make a come back in a couple of weeks from now…

Vad är nyheterna vad gäller er framtid?
Well well. Vi har inget nytt just eftersom vi i princip har lagt ner. Motivationen finns inte kvar att repetera gamla takter, gamla rörelser och dansa samma gamla danser till samma gamla repetitiva konstruktioner. Men vi släpper en ny demo inom några veckor som jag berättade om i förra frågan. Jag är nöjd med materialet och känner mig passionerat upphetsad över konstruktionen och upplägget. Texterna ligger långt ner i mitt hjärta och är mer självrelaterade än förut, mer politiska, samtidigt mer mörka och demoniska. Jag kan verkligen relatera till min förra livsperiod när jag lyssnar till texterna. Känslan av att frustrationen kryper över ditt hjärta, omsluter det i snabba drag och släpper inte förrän du har fått uttryck för din frustration. En ganska allmän beskrivning är att det nya är mer experimentellt och passionerat konstruerat. Det finns mer genuin skapelse i det och mer tanke bakom arrangemanget. Nöjd är man aldrig, men det vill man egentligen aldrig bli heller för då stannar man på något sätt.

Varför är du straight edge?
Straight edge känner jag mycket för, efter över 4 år i filosofin. Jag har gjort ett val och det ligger som bas för mitt levende, min politiska uppfattning och mitt engagemang. Jag tycker det är tråkigt att så många folk köper nervgiftet, injicerar, röker, eller dricker det. Jag tycker att allt går i samma bana. Alla djurförsök tack vare rökning, knarkning, supande är vidrigt att se siffror på. Dessa djur blir behandlade som statistik. Jag tycker det är otroligt fel att det har blivit en social trend att supa och röka etc. Att det är jag som är annorlunda för att jag vägrar befatta mig med den värdelösa skiten det faktiskt är. Jag tycker det är tråkigt att se fler och fler vänner gå ner i knarkträsket och att se folk gå ner sig till skellett för att sedan tappa livsgnistan. Det gick en drop-out våg genom sverige för ett par månader sedan, då 90% av folket droppade ur. Först droppade de labeln sedan filosofin. Jag tycker det gör detsamma vad man kallar sig om man kallar sig för drogfri eller straight edge, men vad jag inte kan förstå är folk som ger sina liv för en sak och sedan ger upp allt de kämpade för en månad senare. Straight edge representerar delvis vad jag står för. Att inte missbruka någon form av drog och att heller inte missbruka ett förhållande med sexuellt spel. Varför jag använder orden; missbruka sex, är för att för mig är sex något fint mellan två eller flera personer, något man gör av sann kärlek, ömsesidighet. Sex är på något sätt mitt sätt att uttrycka ett visst uttryck till personen jag är tillsammans med (louise). Sex drivs av en slags tillfredställelse och jag har haft svårt att alls finna mig att objektifiera min partner på det sätt man faktiskt gör. Därför ser jag det som samspel mellan två personer som älskar varandra djupt, ingen objektifering och personlig tillfredsställelse. Straight edge är något jag är och om jag skulle droppa så skulle det innebära att hela mitt liv ingick negativ förändring. Mitt liv kommer att präglas av denna ideologi, det är jag säker på, djupt i mitt hjärta. Det är ingen förbipassande trend, utan ett uttryck, en tro och något som jag verkligen står för. Now or never är verkligen ingen straight edge band, men många i bandet har varit. Hans, vår gitarrist var straightedge men droppade ur både labeln och filosofin. Svante, vår andra gitarrist droppade ur labeln och jag vet inte hur det ligger till med det andra. De andra killarna har aldrig varit straightedge vad jag vet, så jag är nog den enda som fortfarande tror på mina straightedge ideal. Att se sin egna sanning och att ifrågasätta, att separera från drogträsket, att ständigt se sig själv som den riktiga kärleksgivaren är straight edge för mig. Jag vill inte finna kärlek i en drog eller ett låtsas uttryck, jag vill finna den i det verkliga livet med människor och verkliga uttryck.

Tror du på gud?
Hur ska jag kunna relatera till något jag aldrig mött, aldrig känt aldrig sett? Man kan aldrig påstå sig inneha den absoluta sanningen och en egen känsla kan vara lika falsk som allt annat. Man inbillar sig ofta saker, men i slutändan kommer det alltid fram vad man känt eller känner. Jag fick lära mig ifrån det att jag började på kyrkans barntimmar att gud och Jesus var historia, inte religion, det fanns inget val. De hade funnits och länge länge trodde jag att jesus hade gått på vattnet, mer och mer började jag förneka gud och ett tag mådde jag nästan dåligt ,för varje gång jag sade att jag inte trodde på gud så var jag tvungen att säga till mig själv "förlåt..". Nej men jag var tvungen att ta tillbaka det för mig själv för jag var så inrutat i hela beteendet, sedan kom en dag för ungefär 4 år sedan som jag kunde känna det öppet att det finns ingenting. Att påstå att Eva och Adam levde är skrattretande enligt mig. Jag hade en diskussion med en pingstvän i klassen efter jag hade läst första moseboken + lite till. Jag frågade hur det kan komma sig att våldtäkt och inavel var helt normalt på den tiden då "eva och adam" fanns? Hon svarade att det inte blev några fel på barnen då eftersom de hade rena gener. All arvsmassa var ren så pappan kunde ha sex med dottern. Det fanns även en rad om att det var en kille som fick ett barn och att kvinnan skapades för att hedra mannen ena revben. Kvinnan åt det förbjudna äpplet och får därmed föda barn med smärta i all evighet. Jag kan inte fatta hur man kan relatera till något man aldrig har sett. En känsla kan vara så jävla påtvingad att man till slut tror att det är sant, hjärntvätteri och frälsning. Jag tror inte på någon högre makt än mig själv. Jag tror på naturkrafter men inget annat. Jag gjorde nyss ett skolarbete om "dyrkan och frihetshjältar" där diskuterar jag just varför det kommer sig att man ser upp till folk och gudar. Man erkänner sig imponerad eller/och mindre värd en figuren i fråga. Man kan aldrig leva i dialektik med en gud, det blir en monolog och ett svar i en känsla. Hur kan man referera till detta som en sanning? Hur kan någon påstå något sådant? Jag tror inte på gud eller någon annan högre makt, i varken hierarkin eller i maktspelet.

Vad är ditt mål med projektet; Now or never?
Det är att starta nya projekt och att finna sitt skapande i en annan dimension och en annan process. Now or never är nog slut tror jag. Vi gör lite spelningar i framtiden och släpper vår demo, men annars är det på väg mot ett slut. Jag skrev ett manifest häromdagen som refererar till now or never som band och som ett kollektiv. Jag skriver ner det här, ok.

"This manifesto is written under the circumstances of life, not during the life of an abject dead man. Here we abdicate the hierarchy and achieve our goals. Those goals are deadly serious and very much for real, a part of it. Read and actively enjoy..

As the creativity doesn't mean anything we proclaim that the city without hope can be our last way out. As we live in this demonic sense of view we lack for ability. We all know that the change comes from within, not from those mass demonstrations, actions whatever. Because if can't prove and show the real change we have achieved, the so far valuable actions will die. If the surroundings don't become revolutionizing nothing will. If WE don't become revolutionizing enough to accept each other's views we will not lead the bombings and the within ability of change. Outside the city, the city of no hope we try, we fucking try everyday to accept ourselves as real individuals. As no mutters in the machinery.

As we despise the museums, archeological cemeteries we can show that the only true art comes within struggle, the only true art is the one we don't sell. It is the feelings around a creation, told to your friend, told to your lover. We claim that the galleries, the museums of today just shows the within pain from the creator, she couldn't do the right face, the right painting, the fair creation, just because she was so obstructed by her work. In the end she couldn't set the goal. As we despise those cemeteries as the graves they are we can accept that nobody want to put flowers into a coffin which stands on a museum in front of thousands of unknown people. If we set the goals we will not get obstructed by those fancy buildings showing nothing. If we burn the statues of the old oppressive warriors we prove that peace is essential to people's lives. Then the war cannot be defended and the military forces will be reproduced to inspirations, influences but though individuality.

We are all alive, we are not dead. The basic elements in our believes are to be; audacity, encouraging and revolting. The theory of our day is that the time died yesterday, we live in an absolute time, in an eternal space in a quad of love. The artist cannot be chained, because that obstructs her goals. We do not want to poison ourselves. The vision, the supervision of our lifetime shall be to live, not to be enslaved and murdered by routine. Because if art and heart dies we will all die, no imagination, no sense of fantasy, we will rot, we will have creeps eating our bodies as our inside died. As we know we aare distracted by governmental limits, the capitalistic economical system, hatred and narrow-minded creeps we are still alive. In this madness we're still alive. We still fight to attain our desires.

All truths whisper to me that logic sense of thinking kills your imagination and fantasy. As system still hides the truth we have to find our own. Is it true that we shall study until our abilities die or shall we refuse the shape? Shall we wait until our fantasy is eliminated and shall we wait until our insides have died because of subjected/objected oppression.

We shall not wait until the state proclaims the procedure of their chain up. We shall break loose, find our own expressions, abilities, moves, dances, beats, words, language, art and just live. Live as we can live, not as we are now living just to die. Logic sense kills our skills and we shall break loose, yeah. People! The revolution is coming, don't obey revolution and its forces, be with it and join the struggle against all authority. Now or never is past time and our creativity is now. Thanks"

Du har en flickvän oxå, som du har exponerat en del uttryck runt. Utveckla. Ni har väl en hemsida tillsammans oxå.
Jag och min flickvän har varit passionerat förälskade sedan dagen vi blev tillsammans och vad som exakt drev oss att göra en hemsida var väl antagligen därför att vi vill få uttryck för våra känslor och tyckte att vi lika gärna kunde publicera dem på internet. Både jag och Louise delar åsikten av att denna världen är extremt destillerad och tråkig. Vi är båda väldigt passionerade och tycker att romantik är ovärderligt inom ett kärleksförhållande. Vi ville på något sätt bidra till en öppnare värld genom att publicera en del av våra innersta känslor för människor vi kanske aldrig har haft kontakt med. Det har varit roligt att greja med hemsidan och vi har haft mycker roligt runt detta. Vi ska snart göra en riktig uppdatering av dagboken, det är bara det att vår hemsideserver inte connectar till programmet vi lägger upp hemsidan med. Besök den gärna: http://Myplace.to.be/loveparadise.

Det kapitalistiska samhället är extremt destillerat, opassionerat och asexuellt, så vi ville bidra med vår kärlek till varandra till en öppnare värld. Visst finns det folk som absolut inte kan relatera till det vi skriver, men de som är intresserade av det vi representerar kan alltid ta sig en titt.

hur ser du på feminismen. Är det en viktig kamp?
Kapitalismen har behövt kvinnans arbetskraft, men bara till en viss gräns, till en viss nivå. Kvinnan har fungerat som ett komplement till den rådande ekonomin och frigörelsen har aldrig tagits på allvar. Kapitalismen har fördel av diskrimineringen. Den ekonomiska frigörelsen har till viss del tagit fart. Socialt medför den ekonomiska frigörelsen att gamla mönster och rättsförhållanden måste upplösas. Kapitalismen vill ha kvinnan som deltidsarbetare för att ekonomin ska gå runt, men den vill samtidigt behålla könsroller och mytbildningen kring hushållet och moderskapet. Kvinnans uppgift i samhället har begränsats till att jobba i hemmet, ta hand om barnen etc. Dessa arbetsuppgifter har ansetts meningslösa jämfört med "riktigt" arbete som att jobba i gruva etc. Vi har värderat det "kvinnliga" uppgifterna i det dåvarande samhället som mindre värdefulla. Kvinnans frigörelse kan endast komma med socialism, då den nu rådande ordningen bygger på ett sken av lögner rörande den självständiga kvinnan. När revolutionen kommer så är kvinnans frigörelse en del i kampen, precis som den är nu. Den ekonomiska ordningen tillåter inte kvinnans egentliga frigörelse. Jag är självfallet feminist, dock kan jag inte alls relatera till vissa grupperingar inom feminismen som diskuterar de mest triviala sakerna som bara förlöjligar hela rörelsen och uttråkar hela budskapet. Jag ser på feminismen som en självklar pusselbit i människans frigörelse från det kapitalistiska systemet.

Hur ser din framtidsvision och fantasi ut?
Min önskedröm. Att kunna vakna upp en dag och känna friheten mellan mina tår, att kunna gå upp ur sängen, göra vad jag vill. Att slippa att gå till skolan/jobbet för att tjäna min existens i det kapitalistiska samhället. Att kunna gå upp och fortsätta skriva på min bok, att kunna gå ut i solen för att njuta av värmen från dess strålar. Att sedan kunna gå ut på stan naken och gå runt i affärer som finns för att serva dess skapelse, inte för att serva det system vi lever i. Att sedan kunna gå och hjälpa till på olika arbetsplatser, att kunna rotera runt olika arbetsuppgifter så man slipper bli uttråkad av meningslös kunskap. Att leva ett helt annat liv, att inte ha alla dessa restriktionskänslor, att inte ha fördomar, fördömda känslor för andra människor. Att kunna leva i en smutsig värld. Att kunna gå ut på en åker och ta upp maten direkt ur jorden, att kunna känna svettlukten av mina medmänniskor, att kunna dofta och insupa de verkliga mänskliga dofterna. Att kunna gå ner på stranden och älska utan att åka i fängelset för störande av ordningen. Att kunna uttrycka min innersta känslor för vem som helst, när som helst och hur som helst. Att ingen offrar fingrar i kampen, eftersom kampen inte är tråkig, den är rolig och den dagen den blir repetitiv och uttråkad så lägger jag mig ner och dör. Att leva i en smutsig, sexuell, passionerad, uttrycksfull, romantisk, rolig värld. Det är min önskan och den skulle komma i och med en samhällsomstörtning i anarkistisk anda, i ett samarbete och ett kollektiv.

Våldet ökar i samhället. Något du märker av?
Våld finns det mycket av här i göteborg, dock har inte jag varit inblandad eller sett något på väldigt länge, vilket är väldigt skönt och befriande. För två månader sedan var det en kille på skolan som blev påhoppad i skolan av 5 personer som slog in skallen på honom med en järnpapperskorg, det var inte så trevligt. Men han repade sig bra, bara ett ärr i huvudet och vid huvudet. Nazister ser man knappt längre, vilket är väldigt skönt, dock har jag inte varit den mest sociala personen i världen det senaste året, så det kanske är därför jag inte sett till dem. Jag brukar se då och då, men det är inga jag pratat med eller så. De jag försöker prata med tror bara att jag vill slåss, vilket är lite tråkigt. Det kanske är ett försvar för deras låga hjärnkapacitet att försöka förändra något med ord. De vill hellre tro på våld, också i och med att den fascistoida rörelse de tillhör tror på våld som den första vägen in i förändring. Jag har vart med på lite demonstrationer, men vad man egentligen borde göra är att ta en diskussion med dem på ett öppet torg, med diverse förespråkare. Deras argument skulle inte hålla i en minut, det svåra är att inte bli så förbannad så att man klipper till direkt. Men visst finns det mycket av de skithögarna även här, dock ska de bort inom snar framtid by any means necessary.

Tack.
Tack själv.