Det var år 1513. Svante Sture var kung i Svea Rike. Han hade bestämt att det skulle byggas ett skepp i Stockholm. Det skulle segla ut på havet och upptäcka nya delar av världen. Man höll på bygga skeppet i Stockholm.

- Det blir ett bra skepp det här, sa en av arbetarna som byggde till en annan arbetare.

- Ja, det blir det säkert, sa den andra arbetetaren. Det ska kunna åka med 150 män.

Tiden gick och det närmade sig den dagen då skeppet skulle sjösättas.  En dag kom kung Svante Sture ner till hamnen.

- Bygget går ju bra, sa han. Om några dagar kan vi sjösätta skeppet. Det kommer att vara borta i flera år och utforska världen.
 
Det gick tre dagar, sedan sprang en av dom som byggde skeppet upp till slottet och berättade för kungen att skeppet var klart.

- Ers majestät, imorgon kan vi döpa fartyget och sedan sjösätta det.

- Bra, sa Svante Sture. Då kommer jag ner imorgon.
 

Nästa dag var skeppet klart. Svante Sture var nere vid hamnen och döpte fartyget till Sture II. Sture II sjösattes den femtonde juli 1513. Men det skulle inte segla iväg då. Det skulle det göra den tjugoåttonde juli 1513.

Dagarna gick och ryktet spred sig att Sture II ut på havet och vara borta i flera år. Nu var det den tjugofemte juli 1513. Det blev den tjugosjätte, tjugosjunde och sedan den tjugoåttonde juli.

- Nu är tiden inne för oss att fara iväg, sa en utav dom som skulle med Sture II till en annan man som också skulle med.

Svante Sture och kapten på Sture II pratade lite innan de åkte.

- Lycka till på resan, sa Svante Sture.

- Ja ers majestät, sa kapten. Men nu måste vi lämna hamnen och börja resan.

- Ja, sa Svante Sture.

Och så hade de tillslut lastat ombord allt som skulle med och alla männen som skulle med hade gått ombord. Seglen var hissade och Svante Sture ropade:

- Kasta loss

Och knoparna som skeppet satt fast med knöts upp och Sture II seglade ut ifrån Stockholms hamn den tjugoåttonde juli 1513.
 

De seglade ut på Östersjön mitt på dagen en vanlig julidag på
1500 – talet.

Detta är bara början av resan tänkte kapten. Det dröjer tills vi hittar en ny del av världen, om vi gör det, det är inte säkert. Vi har otur med vädret nu, det blåser dåligt. Det kunde varit lite blåsigare så det gick fortare. Nu går det inte fort.

Han stod uppe på däck och tänkte på det. Sedan gick han till aktern där ratten satt och pratade med styrman.

- Det är dåligt med vind, sa styrman när kapten kom.

- Ja, jag har märkt det, sa kapten. Men det blir nog bättre vind senare på resan, detta är ju bara början.

- Ja, det blir nog en farlig resa som blir svår att klara av, sa styrman.

(På den tiden blev maten dålig och många blev sjuka och dog på havet.)
Efter några dagar var dom vid Öresund. Där mötte dom ett danskt skepp.

PANG !!! lät det.

- Dom siktade på oss med en kanon! ropade kapten. Tur att dom missade. Skjut genast tillbaka.

Sture II var utrustad med 20 kanoner. De danska skeppet de mötte hade 24 kanoner. Men ändå så klarade svenskarna av att skjuta på de danska skeppet för att danskarna var dåliga på att sikta. De svenska kanonkulorna träffade det danska skeppet så att det gick hål på det. Det danska skeppet började också brinna.

- Vi är träffade! skrek kapten på de danska skeppet. Nu tar vi säkert in vatten och sjunker! Eller så blir skeppet aska och askan sjunker ner i djupet!

- Hurra! ropade alla ombord på Sture II nästan på en gång.

Alla var glada för att danskarna var besegrade. Ja, nästan alla. Inte danskarna själva förstås. Deras skepp läckte in vatten och vattnet forsade igenom skeppet. Dessutom stod hela skeppet i lågor.

- Vi kantrar! skrek kapten på de danska skeppet.
 
Från Sture II kunde de som var ombord se hur alla danskarna ramlade i vattnet. De skrek åt svenskarna att dom skulle komma och rädda de danska männen men eftersom danskarna hade startat en strid och försökt göra så att svenskarna sjönk ville kapten på Sture II inte segla bort och rädda de danska männen. De danska skeppet kantrade långsamt och sedan slog de tre masterna i vattnet. Det fräste till när elden slocknade. Sedan sjönk de danska skeppet sakta ner i djupet. Det dröjde inte länge förrän Svante Stures män inte kunde se skeppet mer.

- Nu har vi sett den skutan för sista gången, sa en av Svante Stures män.

Nu låg det ungefär 127 män i vattnet för ungefär så många hade varit med ombord på skeppet som sjönk. Den 2 augusti 1513 landade ett danskt skepp på havsbotten vid Öresund. Nu låg danskarna stilla i vattnet och alla hade drunknat.

Nästa dag seglade Sture II ut på Kattegatt. Det var dags att äta. Männen var hungriga som lejon som inte fått mat på evigheter. Kapten gick ner under däck för och se om maten verkligen räckte till alla männen.

- Maten är slut! ropade han. Vem kan ha ätit upp den?

Männen kom ner och såg att maten var slut. Vad skulle dom göra åt det?

Mitt ute på Kattegatt den tredje augusti 1513 seglade Sture II utan mat eller dryck. Livet på havet utan dom två sakerna var inte lätt att överleva. På femtonhundratalet var det inte ens lätt med mat och dryck för eftersom det inte fanns kyl och frys så blev maten dålig. Sture II hade bara varit ute i några dagar men maten var ju slut och många var sjuka och dog. Det hade ju varit dålig mat när de hade funnits mat och det var av den maten många blivit sjuka och dött. När Sture II lämnade Stockholm den tjugoåttonde juli var 150 män ombord. Nu fanns det 143 ombord.

- En till har dött, sa kapten.

Då fanns det ju bara 142 män ombord. De döda kropparna slängde man i vattnet. Det fick man göra med en kropp för åttonde gången på resan nu. Just då de skulle slänga i kroppen hörde de någon under däck.

- Det är någon ombord! Kom genast ner!

Det var en av de 142 männen ombord som ropade.

De som skulle slänga i den åttonde kroppen på resan gjorde genast det och sedan sprang de ner till mannen som ropade att någon skulle komma. Dom blev väldigt förvånade när dom såg en man som inte hade varit med när de lämnade hamnen i Stockholm.

- Kan det vara…….,sa en av Svante Stures män.
 
- Ingen tvekan om saken, sa kapten som hade kommit ner under däck.

Han tog säkert maten tänkte kapten.

- Är du hungrig? frågade han den misstänkte.

- Nej, fick han som svar.

- HAN HAR TAGIT VÅR MAT !!! ropade alla  nästan på en gång.

Alla på skeppet visste nu att mattjuven var dansk men inte hur han kommit ombord på Sture II. Han kunde ju ha smygigt sig ombord när skeppet låg i Stockholms hamn. Det var den ända möjligheten de kunde tänka sig. Just när de stod där och funderade på hur tjuven egentligen kommit ombord hördes ett ljud.

- ATJO!

Det var någon som hostade.

- Kan det vara en till mattjuv? sa andra styrman.

Nu hördes det igen.

- ATJO!

- Tyst, viskade en annan man.

Alla började leta. Bakom en tunna det hade varit mat i satt två män.

- Jaha, två mattjuvar till, sa kapten. Släng dom över bord, alla tre.

De tre männen slängdes i vattnet. Sedan blev det kväll. Sture II åkte in till Svea Rikes västkust och hämtade mera mat så att de skulle räcka hela resan. De hungriga männen åt sig mätta och tidigt på morgonen den fjärde augusti lämnade de staden och seglade ut på Skagerrak. Den femte augusti kom de ut på Nordsjön. Sedan seglade de norr ut.

Vart i världen skulle dom hamna? Vad skulle hända dom där? Skulle alla drunkna i en storm? Skulle dom dö i en strid? Var Svante Sture fortfarande kung hemma i Svea Rike? De visste inte hur det var där hemma för på den tiden kunde man ju inte ringa eller skicka E – mail. Därför visste inte de hemma i Svea Rike hur de resande hade det. Dom ombord på Sture II visste inte heller hur de hade det hemma.
 

Den sjätte augusti 1513 seglade ett skepp utanför Norges västkust. Nu hade dom mat som räckte länge och mattjuvarna hade drunknat. Men plötsligt hördes ett högt rop från styrman.

- En till mattjuv smyger sig omkring på skeppet! Han släpar på en död människa! Kom genast upp på däck!

Nästan alla ombord gick upp och såg genast att en man som inte hade setts på skeppet under resan gick och släpade på ett lik.

- Är du hungrig? frågade kapten för och se om han tagit av deras mat.

- Nej, fick han som svar, låt mig berätta hela historien.

- Okej, sa kapten, låt han berätta.

- Ja, det är en ganska lång historia, började han. Den började i Danmark. Jag, den döda mannen här och en massa andra danskar lämnade Danmark och åkte med skeppet som ni sänkte. Vi var nere vid Öresund när vi mötte er. Jag och den döda mannen har räddat livet på er. Fråga inte hur, det kan jag berätta. Ni minns väl att vi sköt massor av kanonkulor men missade.
Det var jag och den döda mannen här som siktade fel med mening.

- Ni har räddat livet på oss, ropade kapten. Du får följa med på resten av resan!

Kapten ville höra hur de danska männen kommit ombord på Sture II.

- Hur kom ni hit till vårt skepp egentligen? frågade han.

- Jo, började den danska mannen. Efter vi blivit träffade av kulan och det gått hål i skeppet förstod alla att vi skulle sjunka. Då fick en av mattjuvarna idén att simma bort till detta skeppet och smyga sig ombord. Sedan när det forsade in vatten och vårt skepp gick under så simmade några hit. Resten drunknade. Den resten bestod av ungefär 122 danskar Skeppet sjönk sakta ner i djupet. Fem personer gömde sig ombord på Sture II. Ni hittade först en, sedan två till som ni slängde i. Sedan dog mannen här bara. Jag vet inte hur. Jag släpade på honom. Jag hade tänkt att kasta honom överbord när ni upptäckte mig.

Nästa dag seglade Sture II ut på Atlanten. Det var den sjunde augusti 1513. De seglade iväg åt något håll och visste inte vart de skulle hamna. Den åttonde augusti var de någonstans väster om England. De fortsatte sin resa. Det var 143 män ombord istället för 142 eftersom en dansk man var med nu också. Men maten var dålig. Den tjugoförsta augusti kunde man bara hitta 134 män. De var mitt ute på havet när det började blåsa. Det blåste mer och mer för varje minut. De såg ett skepp som försvann bakom en jättevåg och sedan välte. Ingen ombord på Sture II trodde att dom skulle överleva stormen. Men skeppet var bra byggt och de klarade faktiskt av stormen. Men syrman spolades i havet när han stod och styrde. Nu var dom bara133 män ombord.
 
 

Denna delen utspelar sig i Danmark den tjugofemte augusti år 1513. Den danska kungen ville skicka ett skepp som skulle leta upp Sture II och sänka den. Han pratade med en överlevande. Det fanns faktiskt en överlevande till. Men dom ombord på Sture II trodde att det bara han som var med på deras skepp. Den andra mannen hade lyckats simma in till Danmark. Fråga mig inte hur men han lever.

- Berätta hur det kunde komma sig att dom vann striden när ni hade fler kanoner, sa den danska kungen.

- Jo, började den överlevande, det fanns två män ombord på vårt skepp som höll på svenskarna. De två männen siktade fel med mening för att de ville att inte de svenska skeppet skulle sänkas. Sedan blev det hål i vårt skepp av en kanonkula från svenskarnas kanon. Och sedan sjönk det. Men jag tror att några män räddade sig ombord på de svenska skeppet. Hoppas det gick bra för dom. Två av dom tror jag var dom som siktade fel åt oss. Så dom kanske lever och har åkt med svenskarna! skrek han.

- Vi måste genast skicka ett skepp efter dom, sa den danska kungen.

Och så började danska båtbyggare bygga ett danskt skepp som var mycket större än Sture II. Skeppet skulle ha 42 kanoner och 200 män skulle kunna åka med och sänka Sture II. Men det skulle bli svårt för de danska männen att hitta skeppet som de ville sänka. Det kunde ju vara vart som helst. De kanske skulle leta på fel sida av jorden. När de danska skeppet blev klart sjösattes det och lämnade Danmark samma dag. Det hade inte tid att vänta i med att segla iväg som Sture II hade gjort.

Skulle dom hitta Sture II och sänka det. Eller skulle Sture II lyckas sänka de danska skeppet. Hur ska det gå?

Det var den tredje september år 1513. Mitt ute på havet seglade ett svenskt skepp och utforskade världen. De hade inte sett land på länge, men plötsligt ropade kapten:

- Jag ser land! Vi kan segla in där och laga några trasiga segel och sånt.

Nu hade många dött av den dåliga maten och de var bara 103 män ombord. Därför bestämdes det att man skulle hämta mat där om det gick att få tag i. De seglade in till land. Det var en liten ö de hade kommit till. På ön bodde engelsmän. Antalet folk där var inte stort men de hjälpte svenskarna att laga sina segel och så fick de mat. Inte gratis, svenskarna blev skyldiga England pengar. Dom var inte skyldiga mycket, för mat som inte håller länge och lite hjälp med segellagning är inte värt mycket.

Dagarna gick. Nu var det den 20 september 1513. Det fanns endast 92 män kvar ombord på Sture II. De seglade längre och längre bort från det länder som var upptäckta. De visste inget om den delen av världen  som var de var i nu. Vad skulle hända dom?

Vi går några veckor framåt och hamnar på datumet 12 oktober 1513. Denna dag fanns 81 män ombord.

- Det blåser bra, sa fjärde styrman till kapten.

- Ja, nu har vi fått upp farten, sa kapten.

Det gick väldigt fort. Men nästa dag var havet spegelblankt och Sture II låg nästan still. Tänk om de låg stilla så länge så att maten tog slut och alla svälte ihjäl!
 
 

- Ers majestät! hörde han att någon ropade. Det har kommit brev till dig.

Mannen som ropade kom in med ett brev. Svante Sture läste det.
Det stod så här:

Svenska kungen
Dina män har sänkt mitt skepp. Det är jag inte glad för precis. Mitt skepp hade fler kanoner än ditt tror jag, men det fanns två ombord på mitt skepp som siktade fel med mening, påstod en som kom hem levande. Nu har jag skickat ett skepp efter ditt skepp. Men jag vet inte vart de är någonstans. Säg det till mig. Annars kommer jag att komma över till Svea Rike och förstöra allting. Så sig mig var ditt skepp skulle segla någonstans. Annars vet du vad som händer.
Danske kungen

Svante Sture blev mycket glad att hans skepp var så bra så att det kunde sänka ett annat skepp. Han skrev genast tillbaka. Han skrev så här:

Danske kungen
Jag vet inte var mina män är någonstans. Det är ute för att upptäcka nya delar av världen. Det är sant. Jag lovar. Om ni tror att ni kan sänka det, så försök, men för det första måste ni hitta det, och för det andra har jag ett så bra skepp, som vinner över er lätt.
Svenska  kungen

Han kanske inte tror på mig, tänkte Svante Sture. Han hade rätt. Den danske kungen stod i sitt slott i Danmark och skrek så här:

- Han ljuger! Jag vet att han vet var de är!
 
 
 

Denna delen utspelar sig hemma i Norden i oktober 1513. Den börjar i Danmark den sjunde oktober.

- Nu samlar jag ihop soldater och åker över till Svea Rike! Om inte någon vill berätta var skeppet som sänkte vårat skepp är, då så börjar vi kriga, sa den danska kungen.

Resten av delen utspelar sig i Svea Rike den nionde oktober 1513. Svante Sture var utanför sitt slott när han fick syn på något.

- Soldater! ropade han. Vi måste fort göra oss beredda för krig!

Men när soldaterna kom fram började de inte kriga. Det gjorde alla svenskar mycket förvånade. En soldat började prata. Han sa så här:

- Vi är danska soldater som är här. Danska kungen tror att ni vet var de skeppet som sänkte de danska skeppet är. Så berätta det i så fall.

- Vi vet inte det, sa Svante Sture.

- Det vet ni visst! skrek en soldat.

- Nej, sa Svante Sture.

- Om ni inte säger det, så börjar vi en strid, sa en soldat.

Just då de danska männen skulle börja strida kom en svensk armé springande ut från borggården. Utanför borggården stod den danska armén. Men den svenska armén var mycket större.

Bra att de hann göra sig redo för strid, tänkte Svante Sture.

Svenskarna vann striden och nästan alla svenska soldater klarade sig. Men det kunde gått riktigt illa för Svea Rike om inte svenskarna hunnit göra sig beredda för strid!

Nu var det den tjugoförsta december 1513. Ute på havet seglade
Sture II. Nu fanns det bara 29 män kvar ombord. Dom hade inte sett land på över en månad. Men så plötsligt såg dom det.

- Land! ropade kapten. Jag ser land!

- Ingen liten ö precis, sa tredje styrman.

- Nej, sa kapten, mycket större än den ön vi såg förra gången vi såg land. Segla in och utforska ön.

Och Sture II seglade in till ön. Dom visste inte var dom hade hamnat. Men dom kallade ön ’’Sture ön’’ eftersom dom trodde att dom var först till detta land. Men vad dom inte visste var att vikingarna hade varit där före och att de bodde folk där. Inte där dom var men på andra ställen på den stora ön. När dom hade lagt till vid ön började dom prata om var dom egentligen hade hamnat. Sture II hade en mycket klok kapten som visste att jorden var rund.

- Jorden är faktiskt rund, började han. Han avbröts genast av fjärde styrman.

- Det är klart att den inte är. Vi står ju rakt upp hela tiden och aldrig uppochner. Jorden är platt.

- Säg inte emot din kapten, sa kapten.

- Okej, sa fjärde styrman. Jorden är rund.

- Bra, sa kapten. Vad jag tänkte säga var att vi måste vara i Indien.

- Indien, sa den danska mannen som hade simmat ombord på Sture II, kan vi vara där?
 

Denna delen börjar den artonde januari 1514. Dom som seglade med Sture II hade varit på den stora ön i nästan en månad. Det fanns bara 18 män utav dom hundrafemtio som hade lämnat Stockholm den tjugoåttonde juli 1513. Dom var nu säkra på att det var en obebodd del av Indien dom hade kommit till. Men den artonde januari år 1514 kom det tre män gående till det stället av ön dom hade kommit till med
Sture II.

- Vad kommer ni ifrån? frågade en utav dom som kom till stället där svenskarna var.
 
- Vi kommer från Svea Rike, sa kapten på det svenska skeppet.

- Vad är Svea Rike, frågade en annan utav de okända männen.

- Vet ni inte vad Svea Rike är? Frågade kapten. Det är landet som vi kommer ifrån. är inte den här delen av landet obebodd? Var bor ni?

- Nej, vi bor inte långt här ifrån, fick han som svar. Vill ni följa med hem till oss?

Och så bosatte sig männen ombord på Sture II hos indianerna. Sture II seglades till en hamn som indianerna hade. Dom planerade att bo kvar i flera år och utforska ön. Men maten var dålig även hos detta folket, för människorna på ön var fattiga, så många dog. Den tjugoförste februari fanns endast 11 svenskar på ön.
 
 

Denna delen utspelar sig hemma i Svea Rike år 1520. Detta året blev Sten Sture d.y. vald till kung i landet. Han visste nu att Sture II var ute på havet och utforskade världen. Men efter sju år på havet trodde han att inte en ända man på skeppet levde längre.

- Men om dom lämnade Stockholm år 1513, så finns det ingen chans att någon av dom lever, sa han.

Plötsligt hörde han att någon ropade nere från borggården.

- Det är soldater här!

- Gör genast vår armé klar för krig! ropade Sten Sture d.y.

Det var danska soldater nu igen. Det hade ju gått några år sedan danskarna ville veta var Sture II var någonstans. Då hade ju dom svenska soldaterna hunnit göra sig klara för strid. Men den här gången dödade danskarna flera stycken svenskar innan Sten Sture d.y:s armé kom rusande mot den danska armén. Svenskarna vann över Danmark även denna gången. Men ungefär 50 svenskar blev dödade av danskarna. Förra gången det var strid mot danskarna dog bara 3 svenskar.

Hur skulle det gå? Skulle Danmark attackera Svea Rike igen? Vem skulle då vinna striden? Var det verkligen så att alla ombord på Sture II var döda? Hur gick det för det danska skeppet som letade efter det svenska skeppet? Dom frågorna kan du säkert få svar på om du läser fortsättningen.
 
 

I förra delen trodde ju inte Sten Sture d.y. och de andra människorna i Svea Rike att någon ombord på Sture II levde. Men två stycken levde faktiskt. Dom två var kapten på Sture II och den danska mannen som hade simmat ombord på Sture II när hans skepp sjönk. Dom två bodde hos indianer. Men den tjugoåttonde december år 1520 bestämde de sig att segla hem till Svea Rike. Dom hade tänkt att ta med sig lite folk från byn dom hade bott i hem till Norden. Det var exakt 89 månader sedan dom lämnat hamnen i Stockholm. Nu skulle dom försöka hitta hem igen. Dom tog med sig fyrtioåtta indianer. Alltså blev det femtio människor som skulle till Svea Rike. Indianerna sa adjö till sina familjer och vänner. Dom trodde att dom aldrig skulle ses igen. Dom kanske skulle stanna i Norden i flera år. Svenskarna hade med ganska mycket hjälp av indianerna samlat massor av fina och dyra saker. Dom hade blivit skyldiga indianerna en stor summa pengar. Dessutom var dom ju skyldiga England pengar för mat och segellagning. Men det var en så liten summa så att svenskarna kunde nog betala det på hemresan, om dom seglade till England innan de seglade hem till Svea Rike.

- Kasta loss! ropade kapten på Sture II.

Och så började resan mot Svea Rike.

- Om vi ska komma hem igen så måste vi segla österut, sa kapten på Sture II. Det är den bästa vägen jag kommer på.

Resan hem till Norden fortsatte. Men maten var ju dålig. Den trettioförsta december år 1520 fanns bara 44 män ombord. Männen på Sture II förde loggbok. Det hade dom hela resan, från att dom  lämnade hamnen i Stockholm tills nu, men det har det inte stått något om i berättelsen. Hur ska det gå? Läs vidare.