Matthias Lundquist - Östhammars storredare

en som på 1800-talet promenerade över torget i Östhammar kanske tittade in genom inkörsporten till handlaren och rådmannen Matthias Lundquists fastighet. Där stod kanske Lundquist själv och förklarade för några snickare hur han ville ha sina lingonlådor utförda.
Gick vandraren åter förbi sent på kvällen, såg han kanske åter en skymt av mannen med det vackra helskägget, den stolta hållningen och den goda blicken. Då satt rådmannen lutad över sina affärshandlingar i fotogenlampans ljus, han arbetade alltid långt in på kvällen.
Han sökte frakter för sina fartyg eller läste rapporter från sina skeppare. Från den gamla garvaregården vid torget i Östhammar leddes ett av de verkliga storrederierna under bondeseglationens epok. Matthias Lundquist hade då en flotta - och en affärsrörelse som skulle ha fått televisionsseriens kapten Onedin att blekna av avund.

Många rederier i Roslagen


Det fanns gott om rederier i Roslagsskärgården från Rådmansö i söder till Gräsö i norr under denna tid. I hela detta område slog sig bönder och köpmän samman och bildade små rederier. En bark på 500 registerton kostade 10 000 kronor i slutet av 1800-talet och en brigg eller skonare kunde man få för några tusenlappar.
Nästan varje bonde hade sin del i ett något seglande skepp. (Bilden visar barken Bertha, ett av Lundquists största fartyg). När ett par bönder tog sig en promenad på någon skärgårdsö så var det inte bara skördeutsikterna, som de pratade om. De språkade kanske också om skonerten "Andrea" och hamnar med märkliga namn i fjärran länder.
De hade andelsbevis i den Östhammarsskonerten och så hade också deras grannar. När fiskarpojkarna från öarna och fastlandet gick till sjöss, så var det på fartyg, som bar deras hemorts namn på akterspegeln och som fördes av en skeppare från Öregrund, Östhammar, Börstil eller någon annan plats i norra Roslagen.

De flesta frakterna gick till sjöss


De flesta frakterna gick då till sjöss. Fartygen var ganska små och hade inte så stor lastkapacitet. De var desto flera. Det behövdes många fartyg för att hålla handeln igång och både haven och hamnarna var på den tiden långt mindre öde än i dag. Skonare, briggar och fullriggare siktades ständigt i farlederna och på de stora havsrutterna.
Liksom så många andra skärgårdspojkar gick Matthias Lundquist till sjöss. Han var född 1850 i Sandika. Efter några somrars seglation tog han plats som bodbiträde. I flera år arbetaxde han i handlare Sidenwalls affär i Öregrund och man kan väl förmoda att han då blev bekant med både skeppare och sjökaptener och skaffade sig en hel del kunskap om frakter och sjöfart. Sedan kom han till handlare Jacobsson i Östhammar, och vid 31 års ålder öppnade han eget, speceriaffär och bageri.
Sedan dröjde det inte länge förrän han skaffade sig sitt första fartyg. Det blev skonerten "Nordbon" på 200 ton och kort därefter köpte han också skonerten "Svante" på 178 ton.
Själv var han huvudredare för fartygen. Som brukligt var under bondeseglationens år så sålde han andelar i fartygen till andra, borgare och bönder i Östhammarstrakten. Varje sådan andel brukade vara på 100 kr.

Hade en flotta på tjugo fartyg


I rask takt följde sedan inköpen av barkskeppet "Hoppet", ett fartyg på 607 ton, skonerterna "Alma", "Andrea", "Elin" och "Julius". Senare utökades denna flotta med skeppen "Bertha", "Castro", "Ecliptic" och "Sleipner", skonerterna "Familjen", "Alfhild", "Margareta", "Kondor", "Svanen" och "Craig-Woggersin" samt briggarna "Emil" och "Trio".
Totalt lär Lundquist ha varit huvudredare för en flotta på tjugo segelfartyg.
De flesta av dessa fartyg kom aldrig till Östhammar. Fartyg av det här slaget var mer lämpade för färder på stora hav än skärgårdsrutter.
Man kan tycka att uppgiften att leda en segelflotta på 20 fartyg borde vara arbetsuppgift nog för en man, som inte ens hade kamrer eller sekreterare på sitt kontor. Rådman Lundquist hade dock en fantastisk arbetskapacitet. Han hade sin hand med i nästan allt som skedde i Östhammar under åren kring förra sekelskiftet. Han anlade mejeri och ångkvarn, startade en såg och var under många år drätselkammarens ordförande. Därtill var han juridiskt kunnig, satte upp handlingar och drev en privat bankrörelse. Lundquist köpte också upp fisk från skärgården, säd, potatis och lingon från bönderna. Under många år hade han t o m sin egen lingonexport till Tyskland.
Dessutom var han stöttepelaren när det gällde Östhammars ångbåtstrafik.
Då man har många skepp måste naturligtvis också utrustning skaffas och den som itne längre behövdes säljas. Lundquist drev därför lite vid sidan av den övriga verksamheten även en skeppstillbehörshandel. Så här kunde det stå i en av hans annonser: "Segel av många olika storlekar, segelduk till fabrikspris, nytt och gammalt tågvirke, ankare och kätting, roderkätting, styrrattat, pumpspel, lanternor, skeppsbåtar, kompasser mm. Allt till billiga priser."
I stort sett verkar det som om Lundquist hade tur med sina fartyg och frakter. Naturligtvis råkade han dock ut för haverier. Det gjorde alla redare på den tiden.
Sjökapten Viktor Ekeblom rände under en höststorm på de fruktade Goodwinbankarna i engelska kanalen med skonerten "Svanen".
1891 var det skonaren "Niord" som råkade illa ut. Den fördes av skeppare Jansson från Östhammar, en befälhavare som verkligen inte var rädd för att föra segel när det blåste hårt. Hans ovilja att reva ledde till många snabba resor och innebar goda frakter till båtnad för det Lundquistska rederiet.
I dimmigt och hårt väder rände "Niord" på ett grund söder om Järnäs utanför Nordmaling. Båten stod på grundet och högg närmare en timme, men sedan kom en grov sjö och vräkte den lilla skonerten från grundet. Den var då svårt läck och det fanns inget annat att göra än att sätta den på land.
Besättningen lyckades få livbåten i sjön och rodde till ett skär, varifrån den kunde se hur skonaren långsamt bröts sönder av den grova sjön. På morgonen räddades besättningen av en bogserbåt.
Det värsta haveriet var dock barkskeppet "Hoppets" undergång, och om detta skall vi berätta i följande kapitel.