Lubbe, Storljugaren 
och Nuka Hiva

et var 1938 som Lubbe Nordströms bok om Lortsverige kom ut. Debattens vågor gick höga, men han planerade redan för en ny reportageserie. Han  var ju norrlänning, född i Härnösand, och som norrländsk lokalpatriot retade han sig över att folk i allmänhet inte insåg vad Norrlands skog och malm betydde för landets välfärd.

Nu ville han skildra Sveriges guldkust i en reportageserie. Han skulle fara med båt från Stockholm till Umeå och berätta om människorna, industri och fiske, om kustfolket, som slet ihop de pengar som det övriga Sverige levde på.

För den planerade resan behövdes en präktig båt, och det var "storljugaren" Calle Möller, som hade den allra präktigaste båten i Öregrund. Den hette "Nuka Hiva", hade en stor salong midskepps och hade en marschfart på sju knop. (Bilden: "Nuka Hiva").

Skilsmässan med Marika Stiernstedt var klar och Lubbe var ensam och tillbringade mycket tid på Stadshotellet. Förmodligen var det där han träffade Calle Möller och berättade om sina planer. Storljugaren blev intresserad och lovade att ställa upp. Det var ju fråga om en båtresa Stockholm - Umeå tur och retur och Calle Möller menade att det också behövdes någon som var riktigt kunnig i navigation och - helst - matlagning.

De talade med bogserskepparen Jansson, som var ledig den sommaren, och han ställde mer än gärna upp. Det blev också bestämt att reportaget om Sveriges Guldkust skulle publiceras i tidningen Folket i Bild.

Starten skedde den 14 maj från Skeppsbron i Stockholm. Temat angavs redan i reportagets inledning:

"Där jag satt på akterdäck och såg den mot vårhimmlen sedan några år allt högre stigande konturen av vita funkishus, som börjat ge Stockholm en internationell storstadsprofil, och mot raderna av unga kvinnor i silkesstrumpor och de mest kuriösa hattar, så röda om läpparna som efter dopp i hallonsylt, tänkte jag: Vad tro ni med era moderna läppstift, att vi egentligen ska göra under den här färden? Tror ni, att Calle Möller ska sjunga och jag skratta?  

(Bilden: Lunch på akterdäck).

Vet ni, vilka som betala era funkishem, era sopnedkast, era badrum, era silkesstrumpor, era läppstift?

Sill och potatis och biff och kotlett och paltbröd och fläsk, allt det timliga och vardagliga, det få ni av Sverige. Men guldet, som ni ha i era  portmonnäer i form av ören och kronor och sedlar, och silkesstrumporna och pudret och sminket, allt det som guldkantar ert liv och ger det dess lyxdröm, dess kulturskimmer, dess överklasshöjning, det få ni av Norrlands kust, där storparten av landets 1 000 sågverk gnisslar och 100 massafabriker bolmar, där skog och malm och vattenkraft mala guld åt er.

Och vi ska fara dit i denna vita båt och se, hur de människor egentligen ha det ställt, som ni aldrig ägna en tanke, men utan vilkas arbete Sverige skulle i evighet förbli ett illaluktande, inpyrt, lusigt Lort-Sverige, Stockholm en sophög, omsvärmad av millioner flugor och ni själva bleka proletärer i lump. Farväl och på återseende."

Lubbe gjorde alltså resan med Calle Möllers "Nuka Hiva" och det var ingen liten båt. Många av Calle Möllers skrönor handlade om äventyr i Söderhavet, och han döpte därför sin båt till "Nuka Hiva", en ö i Marquesa-arkipelagen.. Vi vet inte när han skaffade sig den och inte heller vad den tidigare ägaren hette.

Båten var byggd 1907 på Max Oertz Yachtwerft i Hamburg. Detta var ett av Tysklands förnämsta båtvarv, som även byggt motorbåtar både åt kejsar Wilhelm och medlemmar av Kruppfamiljen.

"Nuka Hiva" mätte 14,25 x 3.,00 meter och hade en stor salong midskepps. Båten var spetsgattad och hade skrov i entums kärnfuru och överbyggnad i mahogny.

Båten hade varit inkallad under första världskriget i den tyska flottan som följebåt till ett minfartyg och senare, under det andra världskriget, kom den att göra tjänst som trupptransportfartyg  i Stockholms skärgård.

"Nuka Hiva" försvann ur KSSS rullor vid slutet av 1940-talet och vi vet därför inte mycket om vad som hände båten senare. Det står dock klart att hon först såldes till någon på västkusten, kryssade på Vänern under sjuttiotalet och sedan så småningom hamnade i Värmland. Från slutet av sjuttiotalet har hon legat på land, men ett renoveringsarbete har varit igång under många år. Förmodligen är nu hundraåriga "Nuka Hiva" klar för att styra ut mot nya mål.