Den första Gräsöfärjan

n av de första dagarna i januari 1940 kunde man läsa i Östhammars Tidning att det blivit riktigt besvärligt att ta sig från Gräsön till fastlandet. All sjöfart gick ju nu genom Gräsösundet och det hade därför brutits en långt bredare isränna än tidigare år. 

Därtill kom att detta var den kallaste vintern i mannaminne och kärnisen var över 40 cm tjock. Det hade alltid varit besvärligt för Gräsöborna att ta sig till Öregrund på vintrarna. Nu blev det så besvärligt att drätselkammaren i Öregrund fann det nödvändigt att anställde två färjekarlar för att frakta folk över isrännan för en taxa på 25 öre per person.

När det var öppet vatten tog man sig över sundet med motorbåt eller roddbåt. På somrarna fanns det också regelbunden motorbåtstrafik mellan Öregrund och Gräsöbaden. Den fick dock läggas ner andra krigsåret på grund av bränslebrist- Tyngre transporter var ett verkligt problem hela året. Att ta över en bil var nästan otänkbart.

Klagomålen om den besvärliga överfarten hade nu blivit så högljudda att myndigheterna fann det nödvändigt att agera. I slutet på januari kom det efterlängtade beslutet att upprätta en färjeförbindelse till Gräsö.

I Roslagens Sjöminnesförenings årsskrift Rospiggen för 1981 berättar den första färjeskepparen Knut Nilsson om äventyren med den första färjan.

Han antogs som färjeskeppare hösten 1941. Färjelägena hade då byggts färdiga och Gräsöborna väntade otåligt på att förbindelsen skulle öppnas.

Den nya färjan var under byggnad i Nyköpng. Den var 20 m lång och byggd i betong - ett inte alldeles unikt båtbyggnadsmaterial i kristider - och skulle ha en 130 hk Super Skandia-motor. Dessvärre var det ju nu kristid och någon tilldelning av brännolja för färjedrift var otänkbar. Skandia-fabriken i Lysekil blev därför tvungen att bygga om motorn för gengasdrift.

I början av  december 1941 reste Nilsson och den andre färjeskepparen A Rosen till Nyköping för att hämta färjan. Det blev genast problem - elektrikerna hade monterat generatorn så att den laddade ur i stället för att ladda upp, och det tog lite tid innan allt blev klart.

Man gav sig av i snötjocka, hård vind och kyla. Det blev en färd med motorstopp, drivkedjor som gick av och ett evigt slit med den förhatliga gengasen. Det fanns ingen värme ombord och man måste därför övernatta i land. Det blev bogseringar och långa uppehåll. Färjan kom inte till Öregrund förrän på juldagen. Då låg isen ganska tjock och det gick bara att genomföra några få överfarter. Det visade sig då att broarna vid landfästena gjorts för smala, så de måste byggas om.

Den som i dag tar sig en tur över till Gräsön finner nog överfärden ganska odramatisk och tycker kanske också att färjeskepparen har ett ganska trist jobb, då han bara ska köra fram och tillbaka över sundet.

Dramatiska färjeöverfarter

Så var det inte de första åren. Det kunde hända dramatiska ting. Gengasen kunde man inte lita på, det blev motorstopp då och då och var det hårt väder kunde det gå riktigt illa. En gång drev färjan ända till Varvsholmen efter ett motorstopp och stötte hårt på grund. 

Det blev riktigt dramatiskt. Livbåten fick sättas i sjön för att passagerrna skulle kunna ta sig i land. Det blev också flera hål i skrovet. Vid andra tillfällen blåste det upp ordentligt så att den lilla färjan närmast liknade en ubåt. Det hände att den inte kunde lägga till vid färjelägena utan måste söka nödhamn inne i Öregrund eller Kullbådaviken. Fyrtiotalets vintrar var stränga och det blev ofta isproblem. Man fick såga upp isränna, och någon gång fick man ta till dynamit.

Motorkrångel, hårda vindar och ishinder - ja, det blev ofta förseningar och ibland tog överfarten lång tid. Den längsta överfartstiden lär ha varit åtta timmar...

Så småningom ersattes gengasen med tjäroljedrift. Denna gav inte lika stora problem, men det hände då och då att motorn beckade ihop. Först 1944 fick man tilldelning av brännolja. 

Med färjan kom ett nytt problem. Många Gräsöbor for över till Öregrund på lördagarna och köpte sprit. Det sades att det hördes skrik och skrän på långt håll när färjan närmade sig färjeläget och det hände att ungdomar var så berusade att man fick köra hem dem på flakvagnar. Östhammars Tidning hade mycket att berätta om fulla färjepassagerare. 

Den första färjan tog åtta bilar Nästa färja klarade tolv och i dag tar de stora och moderna färjorna så många bilar att det blir en nästan kilometer lång kö när de kör igenom Öregrund.