Först kände vi lukten. Om det var tigerlukten eller lukten från det halvruttna kadavret som nådde oss först kunde vi inte avgöra. Sedan såg vi henne. En tigerhona några meter in i det höga gräset med resterna av en sambarhjort framför sig. Jag tittade på klockan. Från ytterdörren hemma i Gävle till min första vild tiger i Ranthambore nationalpark i Indien på mindre än 48 timmar. Det får man kalla godkänt.
Jag har letat tiger förr. I Indien, Nepal, Thailand
och i Bangladesh beryktade skogsområde Sundarbans med sina människoätande tigrar.
Men utan resultat.
Så förra gången jag åkte från Indiens mest berömda nationalpark Kanha utan så
mycket som en tigersvans på filmen så bestämde jag mig redan i jeepen på väg
tillbaka till lodgen att jag skulle åka tillbaka.
Och så denna revansch. När jag, min resekompis Stefan och vår indiske vän Kallol
under en knapp månad lyckades se 13 tigrar i tre indiska nationalparker.
Och redan på första turen. Fullträff. En treårig hona och senare på dagen hennes
lika gamla syster och deras bror. De åt av hjorten som nu mest liknade sista
kapitlet i en Stephen King-roman. De sov, rullade runt, lekte, tvättade sig
och bråkade bara några meter ifrån vår jeep. Vi väntade bara på att de skulle
cykla enhjuling och sjunga Frank Sinatra-covers som extranummer.
Vi hade haft tur. Guiden som följde med vår jeep
i Ranthambore var duktig. Senare skulle vi uppleva resten av spektrat, från
de guider som läste terrängen som en bok till de som skulle haft problem att
spåra ett tåg.
Att hitta tigern, förklarade guiden, beror på tre saker:
Till 40 procent hittar man tigern tack vare spåren som man följer från jeepen,
ytterligare 40 procent beror på de andra djurens varningsrop som man kan följa
genom djungeln till tigern och resterande 20 procent av tigerfinnandet är ren
tur.
Kallol korrigerade genast de sista 20 procenten till trafikstockning vilket
vi fick erfara senare under vår resa då inte mindre än fyra jeepar och en "canter"
(en öppen buss ungefär) samlats vid samma tigermiddag.
Det sägs att Kipling hämtade inspiration till sin klassiker Djungelboken från
området vid Kanhas nationalpark. Jag har varit i Kanha och vill påstå att detta
missuppfattats. Djungelboken ligger i Ranthambore. Både Kipplings litterära
värld och Disneys tecknade version.
Allt från salträd för pantern Bagheera och palmer som hämtade från pojkrummets
planscher för läppbjörnen Baloo att klia sig mot till apkungen King Louies tempelruiner.
Dessutom har parken 28 stycken Shere Khan.
Om Ranthambore är den indiska naturens höjdpunkt så är Bandhavgarh en bit österut personligheternas nationalpark. Parken har sin obestridda kung och drottning i trettonårige tigerhanen Charger och den sjuttonåriga genom National Geographic världsberömda tigerhonan Sita som vid vårt besök varit försvunnen i flera månader varför hon befarades vara död. Men vi såg flera av hennes avkommor och vi mötte Charger en kväll i solnedgången. Vi träffade också traktens maharadja Bushperajh och hade förmånen att få rida ut med elefantföraren E. A. Kuttapan, känd för sina tigerbildar som återfinns överallt, från tidskrifter till vykort. Men intressantast av de profiler vi mötte var ändå vår jeeps förare, allmänt kallad Chacha (ungefär farbror). Chacha är drygt sextio år (han visste inte riktigt själv) men lika snabb i tanken som med foten på gaspedalen om något hände. Tillsammans med honom och guiden tillbringade vi många timmar väntande på att få se några av Bandhavgarhs femtiotalet tigrar. Stilla i någon glänta där solen lyste upp klipporna och bergssluttningarna runt oss som utgjör en naturlig gräns för nationalparken. Så plötsligt ekade varningsropen mellan bergssidorna som en stafett av olika läten. Från påfåglarnas trumpetstötar, via langurernas kraxande, vidare till axishjortarnas ljusa tjut, sambarhjortarnas djupare bräkande och muntjakens skall. På detta sett kunde vi följa en tigers vandring i den täta djungeln runt omkring oss en lång stund utan att se den. Men ibland valde den i stället att använda jeepvägen på sin vandring runt reviret utan att ta någon som helst notis om oss vilket ledde till minnesvärda möten.
I Kanha nationalpark åkte vi mycket jeep. Ackompanjerade
av guidernas instuktioner på hindi till föraren uppblandat med engelska uttryck:
"Jala jala jala pawmarks jala jala jala jala tiger jala jala he's still on the
road jala…".
Spänningen ökade ju mer man lärde sig av språket, om det så bara var grunderna
som kör, stanna, kör sakta, höger och vänster. Och chansen fanns alltid att
tigern fanns där bakom nästa krök. När den inte gjorde det (vilket oftast var
fallet) kunde man vissa dagar åka till en så kallad "tiger show". Varje morgon
rider elefantförarna ut för att spåra någon tiger som lagt sig till rätta för
att vila under dygnets ljusa timmar i den del av nationalparken som är öppen
för besökare. När (om) de hittar en tiger meddelar de jeepförarna som då samlas
på det angivna stället för att låta några besökare åt gången rida in i djungeln
för att se tigern från elefantryggen. En upplevelse även det.
En kväll vid elden utanför lodgen i Kanha träffade
vi på den bistra verkligheten i form av Faiyaz A Khudsar. Khudsar jobbar för
Tiger Trust som är en del av Indiens Project Tiger som startades i slutet av
60-talet när man insåg att tigern var i fara och lyckades öka beståndet från
1800 tigrar 1973 till 4 000. Nu har antalet tigrar i Indien sjunkit igen och
Khudsar är pessimistisk. Några av anledningarna är tjuvskyttarna och den inavel
som uppstår om inte nationalparkernas yta ökas eller fler korridorer skapas
mellan parkerna där tigrarna kan söka sig nya revir. Detta sammantaget med Indiens
befolkningsökning kommer enligt Khudsar troligen att leda till att tigern är
borta helt och hållet från Indien om 10 till 15 år. Han har dock inte gett upp
hoppet utan jobbar hårt för att få myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder
för att rädda denna djurens rättmätige konung och Indiens nationalstymbol.
Detsamma känner nog de flesta som mött en vild tiger. Chacha, jeepföraren från
Bandhavgarh, beskrev det bäst. Först så utförligt på hindi att vilken idiot
som helst skulle kunna förstå. När han märkte att det "fanns luckor" i våra
hindikunskaper övergick han till kroppsspråk. Han kröp ihop och lade händerna
till kinden och blundade. Så lyste han upp och krökte ryggen, händerna blev
till väldiga tassar och han smög framåt i luften några steg. Han upprepade proceduren
igen men vi hade redan förstått, språkförbistringen till trots. Och vi höll
med:
När tigern ligger still är den vacker
och imponerande men när den rör sig är den fantastisk!