Bokserier
BERNHARD

Ett utdrag ur :
VILSE I STENÅLDERN Vilse i stenåldern

Jag slog upp ögonen och såg till vänster. Ingen Tuva.
Inte till höger heller.
Och inte i den branta sluttningen nedanför. Hade hon fått vingar?
Jag tittade uppåt och hajade till. Flera meter över mig hängde hon i ett långt rep.
- Hej, Bernhard! ropade hon, släppte sitt grepp om repet med ena handen och vinkade ner mot mig.
- Släpp inte taget! skrek jag. Vad håller du på med?
- Pappa! Hon pekade uppåt. Pappa hjälper.
Donalds huvud dök upp bakom ett klippblock nedanför mig. Han kisade mot solen.
- Den tjejen är inte klok! sa han. Hur vågar hon?
Det undrade jag också. Utan att vila en enda gång klättrade hon vidare. Repet gungade fram och tillbaka, men det hindrade henne inte. Benen sprattlade till ovanför oss, sedan var Tuva utom synhåll.
- Bernhard! hörde jag henne ropa.
Min tur?
- Vi ska tydligen upp här, sa jag till Donald. Du får gärna klättra först.
- Glöm det, sa han. Jag är ingen bergsklättrare.
- Inte jag heller, erkände jag. Hur ska vi göra då?
- Vi går ner och försöker hitta en väg runt berget.
- Det kan ta flera dagar.
- Än sen då? sa Donald. Jag har 3 988 år på mig, innan jag föds.
Då hände något som fick oss att ändra åsikt snabbt som ögat. Murvil dök upp. Murvil och alla hans män. Långt under oss såg vi dem ta sig över bäcken nere i ravinen. De hade Grymt och hans gäng med sig. Grymt ville säkert hämnas på mig för att jag bränt honom på näsan.
- Du först, sa Donald.
Jag grep om det tjocka repet. Det var inget modernt rep utan verkade tillverkat av många tunna trådar eller senor, som virats runt varandra till ett starkt rep. På varje meter fanns en knut. Knutarna hjälpte till så att man inte skulle halka ner utefter repet vid klättring.
Den första biten gick bra. Jag är inte särskilt stark, men jag väger inte heller så mycket. Upp med ena handen, dra, hej och hå! Upp med andra handen, dra, hej och hå! Meter för meter.
Svettpärlor började rinna från pannan ner i ansiktet och in i ögonen.
- Hur går det? ropade jag ner till Donald.
- Inte går det särskilt bra, ropade han tillbaka. Det är jobbigt. Om jag trillar ner är det ditt fel. Min farsa kommer att slå ihjäl dig.
Nu gjorde jag misstaget att titta ner. Det verkade vara flera hundra meter ner till marken. Samtidigt höll Donald på att tappa taget, och repet svängde ut från berget och in igen.
Dunk! Jag slog nacken i klippväggen så det gnistrade till i skallen.
- Klantskalle! muttrade jag till Donald.
- Kan du vara själv, flämtade han. Ös på lite, annars nyper jag dig i häcken, Sölkorvs-Bernhard.
Titta bara uppåt! tänkte jag. Om jag tittar ner får jag svindel. Om jag får svindel tappar jag taget och ramlar på Donald. Då slår vi ihjäl oss båda två.
Vem vill få svindel och slå ihjäl sig? Inte jag i alla fall. Jag bet ihop tänderna och klättrade på. Höger hand upp på repet, vänster hand, höger, vänster. Det värkte i axlarna, strunt i det. Ont i axlarna är bättre än att slå ihjäl sig.
- Orkar inte mer! frustade Donald.
- Du klarar det! svarade jag. Ta i lite.
- Helt... slut!
- Bara lite till. Vi är snart uppe.
- Jag tror dom har sett oss, sa Donald.
- Titta inte ner. Det är det sämsta du kan göra.
- Kunde inte... hjälpa... det.
- Klättra på!
- Förlåt att jag har varit dum mot dig!
- Snacka inte om det. Klättra, klättra, klättra!
Meter för meter. Bara lite till. Skulle vi orka? Tänk om våra krafter tog slut! Då kunde vi varken komma ner eller upp. Då var det för sent.
- Måste vila! Donald lät plågad.
- Stanna inte, då kanske du inte kommer i gång igen.
- Händerna är alldeles trasiga. Snacka om blåsor!
- Snacka inte. Klättra i stället!
Plötsligt såg jag kanten. Tuva sträckte ut sin hand mot mig. Det var inte långt, bara några meter. Men det kunde lika gärna ha varit tio mil. Jag klarade det inte. Jag var förlorad. Varför lyssnade jag på Tuva?
Hon var inte normal, därför klarade hon sånt här. Hon orkade hur mycket som helst. Det gjorde varken Donald eller jag. Vi var inte vana att behöva ta i. I vår tid behöver man inte anstränga sig. Där anstränger man sig för att ta det lugnt. Här kämpade man för att överleva varje dag, därför blev man urstark som Tuva.
Var det så här jag skulle sluta mitt liv. Genom att störta ner och krossas mot stenarna vid bergets fot. Det kändes orättvist. Jag var ju bara tio år. Ett lite längre liv hade jag faktiskt tänkt mig. Jag ville klättra, men min kropp orkade inte. Kramp överallt. - Jag orkar inte mer! ropade jag till Tuva.

Tillbaka till Första sidan om Bernhard.

© Bengt-Åke Cras
Text: Bengt-Åke Cras b-a.cras@telia.com
Litterär agent: Bengt Nordin bengt.nordin@nordinagency.se