Rysare

Sista tåget hem Sista tåget hem
Det var kusligt med ett strömavbrott i Stockholms innerstad, tyckte Annika, när hon trevade sig genom det mörka prånget mellan Centralstationen och Hotel Royal Viking för att ta sista kvällståget hem på fredagskvällen. Tack och lov stod tåget inne och vagnarnas fönster spred fyrkanter av välkomnande ljus över perrongen.
Hon steg på mitt i det långa tågsättet. Märkligt nog var hela vagnen tom, men det återstod ännu några minuter innan tåget skulle gå. Sena biobesökare och andra passagerare skulle naturligtvis snart komma springande. Sista tåget brukade nästan alltid vara fullsatt.
Annika slog sig ner på en fönsterplats och läste brevet från sin tvillingsyster Helena för tredje gången. Hon kunde inte låta bli att skratta åt systerns lustiga formuleringar. Trots att de inte bodde tillsammans längre var de fortfarande otroligt lika, klädde sig likadant och hade exakt samma smak när det gällde TV-program, film, böcker och musik. Men inte när det gällde män. Sista tåget hem
Lika men ändå så olika. Helena var framåt, glad, tokrolig och lite galen. Hon vågade vad som helst, som att säga upp sig från ett tryggt jobb och dra iväg utomlands på vinst och förlust med en ny, himlastormande kärlek. Det skulle Annika aldrig våga; hon hade alltid varit ganska stillsam och blyg. Hon avskydde att visa upp sig och ta risker. Livet skulle vara lugnt och tryggt, annars fick hon ont i magen. Redan som artonåring åkte hon på sitt första magsår.
Så roligt det skulle bli att träffa Helena igen. Hon hade säkert redan kommit fram och satt väl som bäst och underhöll Annikas pojkvän Robert med sina tokiga historier. Det var över åtta månader sedan hon trotsade alla varningar och reste till USA med en långhårig rockgitarrist. Så länge hade systrarna aldrig varit ifrån varandra tidigare.
Naturligtvis hade Helenas förhållande spruckit. Redan efter någon månad gifte sig den avgudade rockstjärnan med en fotomodell från Australien i Las Vegas inför en stor del av kändispressen. Enligt sina brev hade Helena snart hittat en ny kärlek, en stenrik affärsman med våning på Manhattan, villa på Long Island, eget jetplan och ranch i Texas. Annika misstänkte starkt att han var gift, men definitivt inte med Helena.
Annika gäspade, slog upp sin veckotidning och längtade efter att tända en cigarrett. Då började pendeltåget att rulla. Så märkligt! Det var ju åtta minuter kvar, innan det skulle gå! Hon hade aldrig tidigare varit med om att ett tåg gick före utsatt tid. Gick hennes klocka fel? Batteriet kanske var på väg att ta slut.
Nu var stadens gator med ens upplysta igen noterade hon, medan tåget rullade allt snabbare söderut genom centrum. Det var ovanligt lite folk i rörelse. I själva verket såg hon inte till en enda människa. Verkligen märkligt. Sista tåget hem
Annika bläddrade förstrött genom sin tidning. Kändisar, skvaller, mode, sexspalter, ständigt samma brokiga blandning. Det var nog dags att sluta köpa tidningen varje vecka, så kanske Robert slutade klaga. Han hade rätt i att de borde dra ner på alla onödiga utgifter nu när de blivit husägare. Det gällde att spara pengar för att klara räntor och amorteringar.
Stockholms förorter virvlade förbi. Där Annika och Helena en gång växt upp i en liten trerumsstuga stod nu tre enorma höghus och en galleria. Äntligen var arbetsveckan över, den längsta och värsta i hennes tjugotreåriga liv. Hon var så trött att det värkte i hela kroppen och magen bultade och sved av hunger. Bara nu Robert kommit ihåg att köpa hem kött så det räckte till tre personer. De skulle grilla i öppna spisen, dricka några glas vin och ha det trevligt tillsammans.
Varför åkte hon hem så sent?
Annika tänkte efter men kunde omöjligt påminna sig varför hon blivit tvungen att ta sista tåget hem till Södertälje. Hade hon verkligen jobbat över ända till klockan tio?
- Är det ledigt här? sa en mansröst.
Att man aldrig kan få vara i fred, tänkte hon. Karln har hundratals platser att välja på men måste ändå sätta sig i samma kupé som jag.
- Ja, det är ledigt, sa hon ovänligt och såg upp.
Det stod ingen man framför henne.
- Tack, sa rösten ur tomma intet.
Hon såg sig förundrat omkring. Vad tog det åt henne? Hörde hon röster nu också? Robert hade i flera veckor klagat på att hon varit disträ och nervig den sista tiden.
Det knarrade i sätet mitt emot och hennes cigarrettpaketet på fönsterbordet gled några centimeter åt sidan. Det berodde givetvis på tågets vibrationer. Jag är visst inte riktigt vaken. Hon fortsatte att läsa en artikel om en tonårsidol som gjort succé i sin första filmroll.Under premiären häktades hon för kokainlangning.
- Biljetterna!
Konduktören var en storväxt, mörkhyad karl med sammetsögon. Hans orientaliska utseende överraskade Annika.
- Tackar! Mannen log och gjorde, honnör sedan han klippt hennes biljett. Så vände han sig mot det tomma sätet framför henne, sträckte fram handen mot ingenting och klippte i luften.
- Tackar, tackar, sa konduktören till ingen alls. Det blir byte i Hallsberg. Trevlig resa.
- Tack för det, sa rösten från ingenstans. Finns det någon restaurangvagn med tåget?
Annika var ju ensam i kupén, det såg hon med egna ögon.
- Tyvärr inte, sa konduktören. Men vi går runt med en kafévagn om en liten stund. Wienerbröden kan jag verkligen rekommendera. De är riktigt delikata.
- Då tar jag en kaffe och två wienerbröd.
- Ursäkta, sa Annika, när den sammetsögde var på väg ut i korridoren. Drev han med henne?
- Vart ska min... hrrmmm... medpassagerare åka? sa hon med ett ironiskt småleende och nickade mot det tomma sätet, vars galonsits var något nedtryckt, upptäckte hon.
- Fråga honom själv, vet jag, svarade konduktören och gick sin väg.
Med ens ville hon inte sitta kvar. Det var något underligt med den här kupén. Inte bara med kupén förresten, hela tåget var konstigt. En arab som konduktör, en röst ur tomma intet, cigarrettpaket som åke hit och dit på fönsterbänken. Annika reste sig och tog sin kappa från kroken vid fönstret. När hon krängde på den hakade fodret upp sig i ryggen. Någon rättade till kappan bakifrån. Sista tåget hem
- Tack för hjälpen, sa hon och ryggade bakåt, då hon upptäckte att hon fortfarande var ensam i kupén.
Så fruktansvärt snabbt tåget rusade fram genom natten. Fortare och fortare. Varför saktade det inte in, hon skulle ju stiga av i Södertälje. Robert stod antagligen och väntade på henne. Hon längtade till deras mysiga trävilla bara några minuters promenad från en underbar insjö, där de kunde bada på sommaren. Helena skulle bli lika förtjust i huset som hon, det var Annika säker på. Villan var tillräckligt stort för att Helena skulle kunna bo hos dem under sin semester.
Något var på tok.
Rök puffade ur tomma intet, tre fylliga rökringar steg mot kupétaket och en vänlig stämma sa:
- Det är lugnande att åka tåg, tycker du inte?
Hon flydde ut i korridoren och vidare bakåt genom vagnen. Inte en människa syntes till någonstans. Hela vagnen var tom. Och ingen satt i nästa vagn heller. Var hela tåget tomt? Hur kunde det komma sig?
Annika sprang ända bort till sista vagnens sista dörr utan att få syn på en enda medpassagerare. Utanför det bakre fönstret virvlade trädstammar och telefonstolpar bort in i ett kompakt, becksvart nattmörker. Till och med himlen var svart utan måne och stjärnor.
Så passerade tåget en station utan att hejda sin svindlande hastighet. Det gick så rasande snabbt att hon inte kunde läsa skyltarna. I nästa ögonblick var tåget förbi stationen och rusade vidare genom natten. Fortare och fortare. Det här är en mardröm, tänkte Annika. Jag sover och drömmer.
- Ska du inte sätta dig en stund, sa rösten från kupén vid hennes sida. Du ser trött ut.
Hon såg sig omkring i den tomma korridoren.
- Nej tack, jag ska snart stiga av.
- Stiga av? Rösten skrattade roat. Hur ska det gå till?
- Tåget måste väl stanna någonstans? Jag tänker leta reda på konduktören. Förr eller senare stannar tåget och då kliver jag av.
- Varför det?
- Jag måste hem till min fästman Robert. Han väntar på mig på stationen. Robert blir orolig om jag inte kommer med det här tåget. Och hemma sitter min syster och väntar.
- Sätt dig nu bara ner och koppla av, sa mansrösten. Jag har beställt kaffe och wienerbröd till dig också. Du dricker väl kaffe?
- Varför stannade tåget inte i Södertälje?
- Gjorde det inte? Det märkte jag aldrig. Jag måste ha dåsat till ett ögonblick.
Två rykande plastmuggar och två wienerbröd flöt omkring i kupén och landade på fönsterbänken.
- Vilken service, sa den osynlige. Tack så mycket.
- För all del, svarade konduktörens röst. Själv syntes han inte till.
Det var kolsvart utanför. Inga lyktor syntes utefter rälsen, inga upplysta hus, endast becksvart mörker. Sista tåget hem
- Vem är ni? frågade Annika ängsligt. Vad gör ni här?
- Vem? Jag? Jag är din medpassagerare. Det vet du väl?
- Det enda jag vet är att jag är på väg hem till min fästman. Vi har nyss flyttat in i eget hus och har massor att göra. I morgon och på söndag ska vi göra vårfint i trädgården. Kratta löv och gräva i rabatterna och...
Ingen kommentar.
- När som helst stannar tåget, då stiger jag av. Måste vakna ur den här mardrömmen.
- Lilla Annika, det här tåget stannar inte.
- Alla tåg stannar. Ett tåg kan väl inte bara åka och åka.
- Detta tåg stannar ingenstans. Han kom tyvärr för sent.
- Hur då för sent? Vem då? fräste hon och gick ut i korridoren för att spana efter ljus genom fönstren på andra sidan. Det var lika svart på båda sidor om tåget.
- Vad menar ni? Hon vände sig mot kupén. För sent för vad?
- Du ville skrämma din älskare att komma tillbaka till dig, men väntade för länge med att ringa honom. Du ville ju egentligen inte dö, eller hur?
- Älskare? Jag har ingen älskare. Vad är det för dumheter?
- Din vän skulle ha hunnit i tid, om han inte fått fel på bilen. Du vet ju själv att den är i väldigt dåligt skick.
- Det är inget fel på Roberts bil, protesterade hon. Volvon är bara två år gammal och han sköter den som ett barn. Missar aldrig en service. Tvättar den flera gånger i veckan.
Rösten fortsatte utan att ta någon notis om henne:
- Om bilens motor inte skurit ihop för att han glömt att fylla på olja skulle den ha stannat ändå. Bensintanken var nästan tom.
- Så slarvig är inte Robert, protesterade hon. Sluta nu!
- Han blev tvungen att ringa efter en taxi. Det tog taxichauffören fyrtio minuter att hitta honom. Vid det laget...
Annika försökte utestänga den malande stämman. Vad pratade han om?
- Det var redan för sent, när ni kom fram till sjukhuset. På akuten kunde de bara konstatera faktum. Man kan inte återuppliva någon som varit död i tjugo minuter. Förstår du nu? Du är död. Det är därför tåget aldrig stannar.
- Skulle jag vara död? Jag förstår ingenting.
- Det kommer du att göra, lilla vän. Det är inget att oroa sig för. Alla dör, förr eller senare. Drick ditt kaffe och ät upp det goda wienerbrödet. Läs din tidning och koppla av. Tids nog ska vi tala om framtiden.
- Vem är ni egentligen?
- Tänk efter så kommer du nog på det, sa rösten. Nu sitter vi tysta och njuter av din långa resa. Rätt in i evigheten. Nu ska du bara ta det lugnt, i evigheters evighet, amen.
Nej, det kunde inte vara sant. Det fick inte var sant. Just idag också. Just idag när hon skulle tala om för Robert att hon fått provsvaret. De skulle bli föräldrar för första gången.
- Neeej, stönade hon. Nej, nej, nej. Verkligheten flöt bort i ett dödstyst, svindlande mörker. Hon sov inte men hoppades att hon gjorde det. Hoppades att hon snart skulle vakna ur denna vedervärdiga mardröm.

- Vi är framme nu, sa en vänlig stämma. Det är någon som väntar på dig.
Annika ryggade för den olivbruna hand som väckt henne.
- Var är jag? sa hon skrämt. Vad har hänt?
- Det är dags att stiga av, sa konduktören vänligt leende. Din vän är orolig för dig. Alla andra passagerare har stigit av för länge sen.
Annika snubblade på fötter och skyndade ut i korridoren. Med fumliga händer ryckte hon i panik i vagnsdörrens handtag tills dörren gick upp, så att hon kunde hoppa ner på perrongen. Södertälje Central stod det på skyltarna. Hon stirrade omkring sig. Var detta verklighet eller dröm?
Det lyste ljus överallt. Hon hörde skränande ungdomar och bilar på avstånd, och hennes älskade Robert kom springande och omfamnade henne.
- Var har du varit? sa han. Varför dröjde det så länge, innan du steg av?
Hon såg yrvaket på honom.
- Jag blev rädd att du råkat ut för något i stan, när du inte kom ut med de andra passagerarna.
- Vad menar du? Tåget var ju tomt.
- Tomt? Nej, det var smockfullt. Jag har väntat i evigheter. Blev tvungen att övertala konduktören att söka igenom hela tåget.
- Jag somnade, sa hon lättad. Tack gode Gud, det var bara en mardröm. Om du visste så rädd jag har varit. Plötsligt kom hon ihåg vad hon gjort i Stockholm. Hon hade ju varit på teatern med sina arbetskamrater. Därför tog hon sista tåget hem.
- Har Helena kommit än? sa hon ivrigt.
- Annika, det är en sak jag måste berätta för dig.
Hans blick skrämde henne. Hon ville inte höra.
- Helenas pojkvän John ringde för ett par timmar sedan från ett sjukhus i New York. Helena är...
- Nej! snyftade Annika. Inte det. Jag vill inte höra...
- Hon råkade få veta att han är gift. Det gjorde henne så förtvivlad, att hon stoppade i sig en hel burk sömntabletter och...
- Nej, det är inte sant! Det får inte vara sant!
- Förlåt mig, sa en bekant röst i Annikas hjärna. Hemskt pinsamt. Men vem som helst kan väl göra ett misstag. Jag trodde att det var Helena jag talade med. Du och din syster är ju så förskräckligt lika. Ursäkta än en gång, Annika. Nu ska jag inte störa längre. Ha ett bra liv, Annika.
Tills vi ses nästa gång.

Sista tåget hem

Tillbaka till Rysare - inledning.

© Bengt-Åke Cras
Text: Bengt-Åke Cras b-a.cras@telia.com
Litterär agent: Bengt Nordin bengt.nordin@nordinagency.se