Rysare

Skräckmask
JULKLAPPSUTDELNING

- Äntligen julafton! Katarina sträckte på sig så lederna knakade. Det hade börjat mörkna utanför köksfönstret. Här och där i den svarta taggiga skogsranden på andra sidan åkrarna glimmade ljus från grannarnas hus.
- Det låter nästan som om du trivs med att vara hemma igen, sa hennes mor.
Katarina besvarade inte piken. Numera kom hon hem så sällan att det var slöseri med tiden att gräla.
Den vackra faluröda herrgårdsbyggnaden på kullen omgavs på tre sidor av uråldriga almar. En kort allé kantad av snötyngda nyponbuskar ledde från en slingrande landsväg upp till herrgårdens breda stentrappa. Två svarta träpelare inramade pampiga höga entrédörrar med träsniderier som skildrade olika jaktscener.
Nu hade snön fallit nästan oavbrutet i två dygn och det snöade fortfarande. Någon timme tidigare hade bonden Vidar Olsson plogat upp meterhöga vallar med sin traktor. Om snöfallet inte upphörde blev han tvungen att ge sig ut igen redan före midnatt.
- Din pojkvän är sen, påpekade fru Ekdahl syrligt.
- Bara tio minuter, svarade Katarina.
Hennes nyblonderade moder snörpte på munnen och hällde upp karameller i en skål till Katarinas småsyskon, de sjuåriga sladdbarnen. Tvillingarna Cilla och Ruben hade fått godisförbud en vecka tidigare. Nu klättrade de på väggarna i otålig väntan på tomten och alla utlovade julklappar.
Så fantastiskt att hennes pojkvän Johan stått ut med henne under deras första månader tillsammans, när hon var lika odrägligt lynnig som sin mor. Hans tålamod och uppriktiga kärlek hade förvandlade henne. Numera trivdes hon med livet.
- Kommern´te tomten snart? skränade Ruben.
- Tänk på att han har många barn att hälsa på, sa Katarina och låtsades inte se de bruna chokladavtryck hennes bortskämda lillebror lämnade efter sig på den nya gräddvita hörnsoffans tyg.
- Nu brinner det i spisen. Pappa Torsten såg belåten ut, som om han utfört en märkvärdig prestation. Underligt att en så mjuk och lågmäld man kunde bli framgångsrik i affärer. Enligt tidningarna var han miljonär flera gånger om, vilket inte märktes på hans val av fritidsklädsel.
Strålkastarkäglor svepte närmare mellan snövallarna ute på gärdet och Cilla pep ivrigt:
- Titta, det är nån som kommer hit!
Johans röda folkvagn sladdade in genom grinden och smattrade uppför allén.
- Det var sannerligen på tiden, tyckte Katarinas mor. Ungar, ungar, vem kan det vara? kvittrade hon. Katarina, kila ut och se efter om det är någon vi känner.
JUltomte1 Hon såg Johan svänga upp vid ladugårdslängan bredvid björkarna och stiga ur bilen. Tomte-
dräkten han bar hade Katarina själv valt ut. Den röda jackan stramade över en svällande mage. Hon log åt att han stoppat in en kudde innanför tomtedräkten.
- Det är jultomten! utbrast Ruben vid fönstret. Vad festligt! Tomten kör en folkabubbla.
- Peppe kommer inte, suckade Cilla besviket. Han som lovade och allting.
- Det är julafton, påminde pappa. Johan firar naturligtvis jul med sin familj.
Det hade blivit betydligt kallare kände Katarina, när hon sprang ut för att möta sin pojkvän, som ryckte och slet för att få ut den stora tunga julklappssäcken från baksätet.
- Dags att komma nu? sa Katarina. Cilla och Ruben har nästan hunnit välta kåken.
Johan gav ifrån sig ett skrockande tomteskratt och hivade upp säcken på axeln.
- Hoppas vi slipper bråk i år. Hon gick före sin bror uppför trappan och förmanade honom:
- Använd inte din vanliga röst, då känner ungarna igen dig direkt. Hon försökte lätta på masken, men han vek undan. Då hon tog i dörrhandtaget fick hon syn på Johans skor.
- Herregud, vilka pråmar! fnissade hon. Var har du fått tag i dom där hemska kängorna?
Då grep Johan henne så hårt i armen att det gjorde ont. Hon snyftade till, och han sa hetsigt:
- Nu gör du exakt som jag säger.
Hon kände inte igen hans röst.
- Du är inte min bror, sa hon häpet.
- Det kan du ge dig fan på att jag inte är, svarade tomten. Jag är ju jultomten. Hans kacklande skratt gjorde henne iskall.
- Jag har en pistol i fickan, fortsatte han hotfullt. Om du inte gör som jag säger dödar jag ungarna först, är det uppfattat?
Hon nickade inte tillräckligt snabbt, därför hårdnade greppet om hennes arm.
- Jag menar allvar!
Katarina bet ihop tänderna för att inte skrika.
- Jag säger ingenting, snyftade hon. Gör oss inget illa, snälla du.
- Om du bara håller käften och sköter dig ska det här snart vara över. Nu går vi in.

Jultomte2 Det blev stort jubel i huset, när tomten stampade av sig snön och klev in. Barnen tindrade med ögonen, och även deras föräldrar såg förväntansfulla ut. Jultomten dunsade ner sin tunga säck framför granen och ho-hoade överdrivet.
- Finns det några snälla BARN här? mullrade han.
- Ja, ja, vi, vi, ropade Cilla och högg tag i Rubens hand. Den groteska tomtemasken skrämde henne en smula.
- Vi har varit jättesnälla. Visst har vi, Ruben?
Brodern svarade inte och stirrade med dyster min på tomten. Det var något som inte stämde. Han visste mycket väl att det inte fanns någon riktig jultomte. Storebrorsan Johan skulle komma sent utklädd till tomte och barnen skulle låtsas att de inte kände igen honom. Det ingick i jultraditionen regler i denna familj. Men den här tomten talade inte med Johans vänliga stämma. Det fanns en farlig ton i den här figurens röst, tyckte Ruben.
- Då ska vi se. Tomten plockade fram ett paket ur säcken. God Jul till mamma från Ruben och Cissi, läste han högt. Jaså, mamma har också varit snäll, ho-ho-ho!
Katarina var skräckslagen. Hon såg konturerna av revolvern i den röda jackans högra ficka och kände att mannen menade allvar. Han skulle inte dra sig för att skjuta om det behövdes.
Vem var han?
Hur kunde han komma hit i Johans tomtedräkt och bil? Hur hade han kommit över alla julklapparna? Och vad hade han gjort med hennes pojkvän?

Julklappsutdelningen gick i ett rasande tempo.
- Vad hes tomten låter i år, sa Katarinas mor, förtjust över att barnen inte lyckats avslöja vem som dolde sig bakom masken. Hon hade naturligtvis omedelbart känt igen tomten.
- Förkyld. Tomten hostade.
- Då ska tomten ha konjak, tyckte pappa Torsten.
- Nej tack, jag kör.
Ruben ryckte till vid den fräna tonen, men hans syster märkte ingenting. Hon var helt uppslukad av tomtens sätt att läsa verser och överlämna stora och små paket.
- Katarina, kan du ta in godisskålen? bad hennes mor.
- Hon stannar här, sa tomten fränt.
Han upptäckte sitt misstag och mildrade effekten genom att lägga till: Jag menar, jag behöver hjälp med att dela ut klapparna.
- Det kan jag göra. Katarinas mor reste sig ur soffan och ställde sig bredvid tomten. Ni vill väl ha godis, ungar?
- Ja, ja, ja! hojtade barnen.
Torsten stoppade favoritpipan med en bekymrad rynka mellan ögonen, och Katarina insåg att även hennes far börjat undra över tomtens underliga uppförande. Bara han inte sa något dumt. Minsta misstag kunde bli ödesdigert.
- Jag lämnar dörren till köket öppen, sa Katarina. Så tomten ser mig hela tiden.
Mannen nickade och grävde fram de sista julgåvorna ur botten på säcken. Ute i köket låtsades Katarina välta karamellskålen på diskbänken. Hon plockade tillbaka pralinerna en efter en, och drog samtidigt försiktigt ut knivlådan.
Den sågtandade förskäraren låg närmast till hands och hon stoppade hastigt in den under tröjan. Det iskalla stålbladet mot het hud fick henne att rycka till. Med ryggen mot dörröppningen stoppade hon ner tröjan i byxorna och hoppades att hon inte skulle skära sig.
- Här kommer jag med karamellerna, sa hon.
Hon ställde karamellskålen mitt på det låga soffbordets rökfär-gade glasskiva och satte sig bredvid Ruben i soffan, just som tomten sa:
- Jag kanske skulle ta en liten konjak i alla fall. För fökylningen.
- Naturligtvis! Katarinas far sken upp och gick fram till barskåpet.
Katarina lutade sig bakåt. Ett ögonblick för sent kände hon knivspetsen skära igenom tröjans trådar. I nästa ögonblick blottades halva knivbladet.
Pistol - Din falska jävla hora! röt jultomten och slet fram revolvern, samtidigt som han ryckte upp Katarina ur soffan. Barnen skrek rätt ut och deras mor tappade ansiktet i en gapande grimas av fasa. Då tomten drog i tröjan skramlade förskäraren ner på golvet.
Pappa Torsten var den ende som inte lät sig bringas ur balans.
- Om det här är ett skämt, så är det i osmakligaste laget, sa han oberört.
Då tryckte jultomten revolvermynningen mot hans näsrot och spände hanen.
- Skratta då, för helvete! sa han hetsigt. Skratta annars skjuter jag hål i din tomma skalle.
Barnen kröp tätt intill Katarina, när deras far pressade fram något som skulle föreställa ett skratt. Cilla omfamnade sin nya docka, och Rubens hand kramade bunten med tio år gamla serietidningar han fått i julklapp av Johan. Rubens älskade serier och var duktig på att rita själv.
- Vad handlar det om? sa Torsten. Katarina överraskades av den befallande tonen i sin fars röst. Vad är det du vill ha?
- Snacka inte skit, gubbe! fräste tomten och riktade revolvern mot Cillas blonda huvud. Du har ett kassaskåp fullproppat med pengar. Det ska du öppna åt mig.
- Kassaskåp? Torsten började gapskratta. Här finns inget kassaskåp. Vad skulle jag med ett sådant till? Jag har väl inga pengar.
- Ljug inte för mig, svarade jultomten. Jag vet mer än du tror. Upp och hoppa, gubbe lilla. Sätt fart! Jag har redan slösat bort alldeles för mycket tid.
Katarina visste var det inbyggda kassaskåpet fanns. Hon visste också att bara hon, hennes mor och Johan kände till det. Inte kunde väl Johan ha avslöjat hemligheten för någon?
- Här finns inget kassaskåp, envisades hennes far.
- Så synd, sa jultomten och förde fram handen, så att revolverpipan snuddade vid Cillas vänstra tinning. Flickan sneglade på vapnet och vågade inte röra sig. Underläppen skälvde och vilket ögonblick som helst skulle hon ge ifrån sig ett galltjut.
Katarina greps av ett rödglödgat ursinne. Med handen på glasaskkoppen på soffbordet skrek hon:
- Låt bli min syster!
- Är du inte riktigt klok? mullrade tomten. Vill du dö?
Då kastade Katarina askkoppen. Det var ingen medveten tanke som fick henne att utföra denna handling. Kastet utfördes automatiskt då hennes undermedvetna fått nog av främlingens hotfulla attityd.
KLONK! sa det då askkoppen träffade tomtemasken någon centimeter ovanför ögonhålen.

Det var rätt ögonblick att handla, men Katarina visste inte vad hon skulle ta sig till. Lyckligtvis drabbades inte hennes lillebror Ruben av samma handlingsförlamning.
- Knävecken! hojtade han. Peppes Specialare.
Som en vessla dök tvillingsystern Cilla ner på alla fyra bakom tomten. Ruben använde soffan som studsmatta, flög framåt och rammade mannen med skallen i mellangärdet. Den falska jultomten föll baklänges rätt in i fru Ekdahls djungel av gröna växter.
Innan han hunnit komma på fötter hade Torsten avväpnat honom och slitit av masken.
- Fredrik? sa han häpet.
Katarina stirrade häpet på den unge ljushårige mannen, som kravlade runt bland blommorna . Överklasstypen Fredrik som försökt göra karriär i hennes fars företag men fick sparken sedan han fifflat med reseräkningar bland annat.
Fredrik med det breda flinet och de enorma fötterna. Fredrik som uppvaktat henne, medan hon fortfarande bodde hemma. Antagligen hade han råkat se hennes far öppna kassaskåpet vid något av sina besök.
- Vad har du gjort med Johan? sa Katarina. Svara annars klöser jag ögonen ur dig, ditt kräk!
- Han ligger i baksätet på sin bil, svarade Fredrik buttert.

Ett par minuter senare satt den stelfrusne och förvirrade Johan framför öppna spisen inlindad i filtar med en kopp rykande het mjölkchoklad mellan händerna. Fredrik hade blivit avklädd tomtedräkten och satt nu i strumpor, kalsonger och undertröja bunden vid en stol och inlåst i matsalen.
- Han stod och väntade på mig, när jag kom ut ur porten, berättade Johan. Fredrik sa att hans Porsche fått bensinstopp, och jag erbjöd mig att skjutsa honom till en bensinmack. När jag berättade att jag var på väg hit för att fira jul tillsammans med er blev han galen och drog fram en pistol. Sen tvingade han mig att ta av tomtedräkten. Hemskt pinsamt, faktiskt.
- Cilla och jag fixade jultomten, sa Ruben stolt och bollade med en tennisboll. Splosch, sa det, mitt i planeten! Sen fällde vi honom med den där tacklingen som du lärde oss, Johan. Han hade inte en chans.
- Men varför gjorde han något så idiotiskt? undrade fru Ekdahl bekymrat. Fredrik kommer ju från en fin familj.
- Han är skyldig firman över 50 000, berättade Torsten allvarligt. Jag försökte få styrelsen att efterskänka skulden vid styrelsemötet i förra veckan. De andra i styrelsen vägrade. Han skulle betala inom en vecka eller polisanmälas. Fredrik blev väl desperat, antar jag.
- Vad ska vi göra med pojken? sa fru Ekdahl olyckligt. Jag känner hans stackars mamma. Hon skulle aldrig överleva skammen om Fredrik hamnar i fängelse.
- Så han ska slippa att straffas? fräste Katarina. Vi blev faktiskt mordhotade allihop.
- Revolvern var inte laddad, sa hennes far lugnt och lade vapnet på soffbordet. Den går inte ens att skjuta med.
- Det var i alla fall ett hot, invände Katarina. Om du haft svagt hjärta kunde du ha dött.
- Snälla, Torsten, inte polisen, vädjade Katarinas mor. Det är i alla fall julafton, och jag tror inte att han någonsin vågar göra om det.
Ett skramlande och gnisslande hördes inifrån matsalen.
- Det är nog över nu, sa pappa Torsten och öppnade matsalsdörren.
Fönstret stod på vid gavel och ute på åkern pulsade Fredrik i snö till knäna endast iklädd strumpor och underkläder på flykt undan rättvisan.
- God jul, din fähund! ropade Katarina efter honom och stängde fönstret. Hon gav sin far en misstänksam blick, men han ryckte bara på axlarna och såg oskyldig ut.
- Tomten var i alla fall ganska bra på att läsa julklappsrim, fnissade Cilla. Men inte lika bra som du, Johan.

Tillbaka till introduktionssidan.
Tillbaka till Rysare - inledning.
© Bengt-Åke Cras
Text: Bengt-Åke Cras b-a.cras@telia.com
Litterär agent: Bengt Nordin bengt.nordin@nordinagency.se