Att spela badminton är idag ett populärt tidsfördriv i sporthallar, på badstränder och i trädgårdar. Jakten efter den vita fjäderbollen blir både en spännande lek och en nyttig motion. Men hur många anar idag att spelet utövades i Europa redan under medeltiden och i Kina, Japan, Indien och Thailand för över två tusen år sedan, om än i andra former. Jag ska därför försöka beskriva badmintons ursprung och hur spelet sedan utvecklats genom århundraderna. I moderna handböcker och sportlexicon beskrivs sportens rötter mycket knapphändigt. Det råder dessutom delade meningar om det mesta som rör den moderna badmintonsportens födelse. Några fakta är dock säkra: Sporten har fått sitt namn av Badminton House, hertigens av Beaufort slott i Gloucestershire, England. Man är också överens om att badminton har utvecklats ur det gamla spelet fjäderboll, där det gällde att hålla bollen i spel och slå den till medspelaren. På engelska kallades spelet "battledore and shuttlecock" på franska hette det "volant" och på tyska "Federball". URSPRUNGET Riktigt hur det gamla spelet fjäderboll uppkommit är i sig något av ett mysterium. Det var ett enkelt tidsfördriv, där två spelare med hlälp av slagträn slog en fjäderboll fram och åter mellan sig utan att bollen fick falla till marken. Ibland spelade bara en person och slog till bollen i luften med en eller ibland två racketar. Tanken att sätta fjädrar i bollen och på så sätt göra flykten långsammare tycks ha uppstått i olika delar av världen utan inbördes påverkan enligt den tyske bollforkaren Siegfried Mendner. På ön Nauru i Stilla havet mellan Gilbert och Salomonöarna, 50 km söder om ekvatorn spelades fjäderbollen av män och ynglingar. Ett stycke lätt trä med fastsatta fjädrar skjöts upp i luften för att sedan fångas med en slunga. Bland invånarna i Meau, ett bergsfolk i Bortre Indien, brukade två till fyra spelare stå mot varandra och slå en befjädrad bambukropp över en dragen linje med slagträn som mycket liknar nutida tennisracketer. Zuni, ett av puebloindianfolken i New Mexikos ökenområde i sydvästra USA, slog en fjäderboll med handflatorna, medan man på annat håll i USA använde träracketar. Man brukade tävla om att hålla igång bollen under längst tid eller med flest antal slag. NYÅRSSPEL I JAPAN I Japan har fjäderbollsspelet urgamla traditioner. De racketar som först användes, var helt av cederträ och påminde om våra dagars bordtennisracketar fast med längre skaft. De var elegant dekorerade på baksidan och pryddes med bilder av kända skådespelare eller blommor. Bollarna utgjordes av frukterna från såpträder, ungefär så stora som hasselnötter utan skal. I dessa stacks små, cirka 4 centimeter långa fjädrar av olika färger så länge frukten var mjuk. Senare blev den lilla bollen stenhård och kom att likna en svävande blomma i luften. Man spelade två-två eller fyra-fyra, men utan nät eller markerad plan. Detta ansågs i främsta hand vara ett flickspel, men speciellt på nyåsrdagen hörde det till traditionen att alla spelade "Hago" eller "Oibane". KINESISK NATIONALSPORT I Kina uppstod en fjäderbollslek, "di-dschiän-dsi", som har få beröringspunkter med nutida badminton, men som ännu idag utövas. Bollen var visserligen en fjäderboll men betydligt tyngre och kraftigare. "Korken" tillverkades av flera lager ormskinn och gjordes extra tung genom att man placerade kopparmynt mellan skinnen. Den försågs sedan med en bukett långa hönsfjädrar. Själva spelet gick ut på att flygkroppen inte fick falla till marken uta skulle fångas och skjutas upp i luften med hjälp av huvud, skuldror, armbågar, händer, knän, fötter och hälar. Spelet påminner närmast om träning för teknikmärket i fotboll och är än idag nationalsport i Kina. I Korea användes en fjäderboll, "Tiye-ki", som var avjämnad, fylld med jord eller aska och försedd med en fasanstjärtfjäder. VÄGEN TILL EUROPA ? Alla de nu nämnda formerna av fjäderbollsspel har troligen utvecklats utan några omedelbara förbindelser mellan länderna. De fjäderbollsspel det talas om här, har rätt litet att göra badminton av idag, men de utövades dock med bollar som var snarlika våra och med racketar av olika slag. Dessa spel kan alltså vara grunden till dagens moderna tävlingsspel. Det vore intressant om man kunde visa att fjäderbollen följt t ex teets och sidenets väg till Europa genom någon hemvändande handelsman eller missionär, när handelsvägarna mellan Asien och Europa öppnades. Det spel, från vilket alla nutida racketspel anses härstamma, fick sitt ursprung i franska kloster under 1100-talet, där biskopar och präster spelade "Jeu de Paume". RACKETAR KOM SENT Spelet "Jeu de Paume" har troligen sina rötter långt tillbaka i tiden, eftersom ett liknande bollspel omnämns av Homeros i Odyssèn. Grekerna kallade spelet "Spheristique" och romarna gav det namnet "pila". Spelet har uppkallats efter det sätt man spelade på. Med hjälp av handflatan slog man bollen till sina motspelare i bollhuset, vilket i Frankrike kom att kallas "jeu de paume". I Paris fanns det år 1292 tretton stycken bolltillverkare sk "paumiers". För att skydda sina händer blev det vanligt att bära handskar under spelet. Det var först år 1427 som man började använda racketar. Spelet spreds till England via Skottland omkring år 1275. Där fick det namnet "real tennis", en gammal form av "royal tennis" något som visar på en lång kunglig anknytning. Bland annat spelade Ludvig X av Frankrike på 1300-talet. Ibland spelade man utomhus, "Loungue paume", och ibland mot väggarna inomhus, "Courte Paume", vilket sedan givit namn åt det område man spelat på, det vill säga banan. Henrik VIII i England (1509-1547) var i sina yngre dagar en hängiven tennisspelare och lät anlägga banor på sina slott, bland andra på Hampton Court 1530. Banan finns kvar än idag. Det var samma år som Frans I av Frankrike (1515-1547) byggde ett bollhus vid Louvren i Paris. Det var främst hovet som svarade för idrottsutvecklingen i England, Men både adeln och den övre medelklassen såg till att gamla och nya grenar tog fart överallt i landet. Man försökte visserligen reservera särskilt fina idrotter för överklassen, men idrotten fann ändå nya möjligheter att smyga över det sociala gränserna. År 1535 påbjöd t ex Henrik VIII, att tennis endast fick spelas av adelsmännen och de besuttna, och att överträdelse skulle bestraffas med böter på 20 shilling. Om tennisens utbredning i Frankrike berättar en engelsk resenär år 1598: "Landet är överfullt med bollhus. Det är t o m talrikare än kyrkorna - fransmännen föds med ´une raquette a la main´ (en racket i handen). Kvinnorna spelar, barnen spelar. Det fanns bara i Paris mer än 250 bollhus vid denna tid. ERIK XIV SPELADE TENNIS Till Sverige infördes paumespel av Erik XIV (1560-1568) som lät bygga ett eget bollhus. Gustav II Adolf (1611-1632) byggde sedan ännu ett bollhus, färdigt 1627 vid Slottsbacken, Stora bollhuset, försett med åskådarläktare. Inte heller detta räckte till varför drottning Kristina (1632-1654) lät uppföra lilla bollhuset 1648 - 1653, också det på slottsbacken. Byggnaden är sedan 1725 finska församlingens kyrka. Som förövning till paume och som underhållning kunde man spela "pelote". Två spelare försökte att slå bollen till varandra utan att låta den falla till marken. Ur detta spel utveclade sig under loppet av 1600-talet fjäderbollsspelet, eftersom det krävde minsta möjliga plats. Överallt i Europa byggdes det sålunda bollhus under 1500-1600talen, där de som hade råd kunde idka olika bollspel. men fjäderboll krävde inte så stort utrymme, utan det gick även bra att spela i salar på slott och herresäten, där det ofta fanns lagom takhöjd. Spelet krävde dessutom en lite fysisk insats, varför man kunde spela utan att byta om. det blev därför en roande sysselsättning främst för herrskapsfolk.