1562 tillhörde Bennebol Görel Fadersdotter Sparre. Gården indrogs 1602 till Kronan men donerades 1629 till Johan Forbes. I en beskrivning rörande Bennebol från 1700-talet sägs, att detta halva frälsehemman ligger ungefär som ridvägen löper ca 2 3/4-dels mil från Hargs bruk, dit vägen går över berg och dalar. Men, synes sjövägen vara den bekvämaste såväl vinter som sommartid, då tackjärnet skall fraktas från masugnen i Bennebol till Hargs bruk.

1676 köpte ägaren till Hargs bruk, riksamiralen greve Gustav Otto Stenbock Bennebol av Forbes dotter. Efter en framställning från Stenbock till Bergskollegium att vid Bennebol på egen frälsegrund få uppföra en masugn, beviljades detta i ett privilegiebrev daterat den 29 maj 1680.

I ansökan framgår det att i Bennebol hade han funnit en lämplig plats för en masugn. Det fanns väldiga outnyttjade skogstillgångar på bägge sidor om Vällen, som är en sjö två mil lång. Dessutom fanns det mycket skog, som hörde Bennebol till. Den hade i väster en sträcka på 1/4-dels mil, i öster lika långt till Kobol och i söder även en sträcka på 1/4-dels mil till Sotter och Burviks ägor.

Vidare framhöll Stenbock att Bennebol var ett lämpligt ställe för en masugn även av det skälet, att det fanns god tillgång på vattenkraft. Vattnet kommer från fyra vattenrika sjöar: Grytsjön, Rörsjön, Holmsjön och Skyskön. Den senare är en stor och ansenlig sjö med damm och dammbord, som reglerar vattenståndet året runt. Från Holmsjön har på senare tid grävts ett dike som tillför Bennebol mycket vatten.

Masugnen i Bennebol startades 1683 och blev 1737 från grunden helt och hållet ombyggd. 1738 lät bokhållaren vid Bennebol, Hindric Christell gräva en kanal från Holmsjön "neder till Rörsjön, varigenom ansenligt och otroligt mycket vatten tillföres masugnen i Bennebol".

År 1742 kunde den nya masugnspipan besiktigas. Driften fortsatte sedan i den nyuppförda masugnen under växlande konjunkturer i ca 100 år.

Under 1850-talet rådde högkonjunktur inom järnhanteringen och då byggdes masugnen om och moderniserades och kompletterades med en rostugn, varigenom kvalitén på järntackorna eller "gösen" kunde förbättras och arbetet med rostningen kunde underlättas och driften mekaniseras. Tidigare hade rostningen ägt rum i rostgropar på marken.

En omfattande upprustning och nybyggnad av arbetarbostäder och inspektorsbostad med flyglar ägde också rum. Bebyggelsen överenstämmer i stort sett med den som nu finns kvar.

Den stora bruksdöden i slutet av 1800-talet kom även att drabba Bennebol och den närliggande masugnen vid Vällnora. I det längsta försökte Hargs bruk, som var ägare till Bennebols bruk, att hålla sysselsättningen uppe. En såg och en kvarn inrättades på den gamla masugnens plats. Driften vid masugnen upphörde 1884 och sågen var verksam in på 1920-talet. När driften vid bruket nådde sin höjdpunkt beräknas ca. 300 personer ha bott i Bennebol och på de talrikt förekommande torpen i dess omgivningar. Då fanns det också en skola med ett 30-tal elever i Bennebol. Skolan upphörde i mitten på 1930-talet.

Sedan driften vid sågverket upphört flyttade människorna i snabb takt bort från Bennebol och en tid på 1950-talet fanns det inga permanent boende personer kvar. Efter 1920-talet förföll bebyggelsen kring den gamla masugnen undan för undan och redan under 1950-talet hade förfallet gripigt kring sig. I början på 1970-talet genomfördes en restaurering av masugnen och dess omgivningar.