Karel Korpklo är en ung 25 årig jägare/äventyrare. Han har alltid trivts som bäst i skogen och kommer antagligen alltid att göra det. Hans föräldrar förstod det också vid en tidig ålder och då han fyllde 20 så fick han den blå stenen som är tecknet hos "en som vandrar" i Karels klan. Karel gav sig naturligtvis genast av hemifrån för att se världen. Han har vandrat runt i länderna i flera år och hans misstro mot städer och de människor som bor där har bara förstärkts. Han föraktar framför allt adelsmän av alla sorter, möjltigt vis med undantag av paladiner. Han kan inte förstå nöjet att gå runt i material som går sönder i skogen eller att någon skulle vilja klä ut sig till en pajas i alla möjliga färger. Nej Karel föredrar "vanliga" människor som har ett gott förstånd för vad som är viktigt här i livet.

Under de åren som han har vandrat har han träffat flera olika personer var av vissa har bestämt sig för att följa med honom på hans vandringar till nästa by eller längre. Det varierar på person vart de önskar vandra och Karel hindrar inte någon att följa med föursatt att de hjälper till. På vägen så har även utrustning och kläder byts ut mot vad han hade då han lämnade hemmet men Keril brukar alltid försöka ha en pilbåge med en uppsättning pilar, en ved yxa samt en kniv för att kunna skära upp kött.

Karels betende mot andra varierar enormt beroende på vilken status de har samt hur de uppträder. Om Karel träffar en uppklädd pellerjöns som stinker parfym och är pudrad på näsan (en adelsmanna beskrivning enligt Karel) så är det ju svårt att inte visa sitt förakt. Till skillnad från en annan jägare som vet vad som är viktigt och har kunskaper som man faktiskt kan nyttja i verkliga livet. Karel är misstänksam av naturen efter att ha tillbringat tid där men har blivit ännu mer misstänksam efter att ha träffat de köpmänn som fanns i städerna och sett hur de gör affärer. Han kan inte för allt i världen förstå varför köpmännen ska hålla på och härma efter adeln samtidigt som de inte vågar härma dem fullt ut. Ännu mer idiotiskt är deras sätt att prata vänligt med varandra framför varandra för att sedan säga massa lögner bakom ryggen på varandra för att den andre ska råka i vanrykte, obegripligt.

Karel började tidigt att tilbringa tid i skogen vaktande familjens svin och från att han kom ut i skogen för första gången så har det varit väldigt svårt att slita honom därifrån. Det som Karel tycker om i skogen är lugnet där, inget stressande som i städer utan bara lugn och ro. Allt får ta sin tid. Det finns ingen som kan säga åt dig att där får du inte gå, eller håll ur vägen för blablabla. Det är inte en massa regler som bara är skapade för att ge problem, nej i skogen så är det naturens lag som gäller. Om du inte vet hur du ska ta hand om dig, då dör du. Sådan är naturens lag och i Karels ögon så behövs det ingen annan lag.

Då Karel hade blivit tillräckligt gammal för att få sin första pilbåge så började han att försöka träffa olika djur som sin far. Det första djuret som han träffade och dödade var en korp och detta gjorde han vid ca 10 års ålder. Det var den korpen som gav Keril hans namn. Keril var naturligtvis glad över att ha lyckats att träffa sitt mål och att han var en stor jägare som sin far men Karels far, Mandir, blev inte glad då han kom med korpen. Hans far frågade, "Tänker du äta den korpen Karel?"

-Nej far, sade Karel förorättat.

-Så varför dödade du den då? Du ska bara döda av två anledningar Karel, ditt liv är i fara eller för att du behöver mat. Inga andra. och inte ens då ska du känna glädje i att döda.

-Ja far, svarade Karel med ledsen röst.

För att Keril inte skulle glömma sin läxa så tog Mandir och skar av ena foten på korpen och trädde den på en läderrem för att låta Karel bära den runt halsen som en evig påminnelse. Karel har kommit ihåg den läxan och inte dödat för nöjes skull som adelsmännen gör eller dödat andra varelser ifall de inte har hotat hans liv.

Karel ser ner på alla personer som dödar för nöjes skull då de inte har insett det viktigaste av allt. Det viktiga är inte att kunna döda utan att kunna avstå från det. Eller för att uttrycka det som Mandir: "Alla kan döda en myra, men bara en idiot gör det." Karel är inte sådär överförtjust i pälsjägare av ovanstående anledning men han kan förstå dem men han tycker inte om det. Men de som är värst när det gäller det är ju adelsmännen i Karels ögon. De dödar bara för dödandets skull, de tar nästan aldrig vara på köttet eller skinnet utan låter det bara förgås samtidigt som deras livegna svälter.

Då Karel kommer till en ny plats som verkar vara bra att slå läger på i en vecka eller två så slår han upp sitt tält och går och ser vad den lokla lagarna säger, inte för att han brys sig så mycket om dem utan mer därför att det kan vara bra att veta vad de säger om jakt. Karel anser att ingen kan äga ett djur som är fritt i skogen och därför så har också alla rätt att jaga och fälla det men vissa adelsmänn anser det vara annorlunda. När Karel väl vet vad han tycker är värt att veta angående jakt och så vidare så betämmer han sig hurvida han ska gå ut på jakt eller tar en tur till bykrogen. Det beror helt på vad han känner för för tillfället och vad de lokala lagarna säger.

En sak som Karel kan men som inte många andra ofrälse kan är att läsa. Anledningen till det är att Karel gick i en missionärsskola. För hans egen del så kunde det med att lära sig att läsa ligga på hyllan och samla damm som böckerna gjorde men hans mor insisterade. Och ingen säger emot Carina då hon insisterade på något, om man inte ville smaka på hennes käpp.

Missionärerna var där för att lära "hedningarna" (läs Karels klan) den enda sanningen om den högste guden. Eftersom Karel inte ansåg det vara direkt meningsfullt att sitta och tragla en massa texter upp ner om gudar och sånt, eftersom det inte gav någon direkt praktisk erfarenhet som man kunde ha nytta av så var det bara när Karels mor Carina drog ditt honom som han lärde sig något. Därför är Karels läsförståelse inte den bästa och inte heller hans läshastighet.