Regnet ligger i luften. Ljuset skyms av den väldiga boken. Det lilla biblioteket har bara sommaröppet på tisdagskvällar. På prick avtalad tid svänger Jacques Werup in på det gamla kullerstenstorget i Skåne-Tranås i sin blåa bil.
Han har mycket på gång. Nytt CD-album, poesiföreställningar, filmmanus med Jan Troell. Och i dagarna kommer en ny bok.
Österlen är Jacques Werups hemtrakter sedan slutet av 70-talet. Många författares och konstnärers hemvist på Jorden, Sveriges Provence.
Jacques Werup föddes i Malmö 1945, växte upp där och bodde i Paris på 80-talet. I dag bor han utanför Lövestad, någon mil härifrån. Långt ute på den skånska landsbygden med fru och två döttrar. Med viss stolthet i rösten berättar han att han nyligen blivit erbjuden att spela i traktens oldboyslag i fotboll.
Ett 30-tal böcker, sju skivor, hundratals konserter och poesiframträdanden har gjort honom till en poetisk mångsysslare. Han trivs med att vara en gränsöverskridande konstnär och växlar från dikt till prosa, mellan essä och reportage. Från ordbehandlaren till estraden. Musiken har ofta varit räddningen när lusten att skriva har avtagit.
- Jag är en ganska lat författare och tillbringar lite tid vid skrivbordet. Men jag har aldrig känt press på mig att skapa. När det går trögt växlar jag uttryck.
Jacques Werup berättar att han var mer rastlös förut. Den känslan drev honom ut på resor, som gav inspiration, kunskap om världen och möten med människor. - Varje resa var ett nytt uppbrott, en ny riktning för författaren i mig - en språngbräda för jaget.
Vi sätter oss i hans bil när regnet kommer. Luften är varm och fuktig här inne. Vindrutan immar igen. Växelvis öppnar vi varsin bildörr för att få in frisk luft i kupén.
Han letar efter en formulering som ska beskriva hur han har det i dag, som människa. Han smakar på orden, söker det rätta uttrycket. Han undviker ordet försoning eftersom det låter för religiöst. Han nöjer sig med tillfredsställd och harmonisk, även om de orden inte räcker till riktigt. Familjen är viktig för den känslan. Den har blivit ett ankare för honom.
- Jag bär platsen inuti. Hemma är jag där mina barn är, min familj. Jag börjar bottna i en universell känsla och har inget behov av att problematisera vad som är hemma och borta längre. Men Jacques Werup har inte slutat att resa. Ödsligheten på landet blir för stor annars, menar han. Resorna inspirerar också till nya texter. Det är oftast då de blir till. Han har alltid med sig en anteckningsbok som med tiden blir en diktsamling. Dikterna skriver han aldrig på sin dator, utan med papper och penna - för kroppslighetens skull.
Kroppsligheten, den varma skånska rösten och kärleken till ordet gör sig också bra på scenen. Jacques Werups talsjungande deklamation - av sina dikter om livet, kärleken och provinsen i världen - är han ganska ensam om i Sverige. Han har funnit ett eget uttryck som når fram till publiken.
Under sommaren har Jacques Werup varvat konserter med jazzblues-poesi från CD-albumet "Ljudet av rullande stenar", med musik av Mulle Holmqvist, som kom ut i våras på popetiketten Vibrafon, och poesiföreställningar.
På lördagskvällen är det poesiföreställning på Kronovall, Åkessons vinslott. Här är stämningen varm och uppsluppen. Jacques Werup sprider en känsla av passion omkring sig. Poeten delar med ömsint rytmik med sig av sitt livs innersta hemligheter. Och publiken är med.
Den motsvarade kärleken till publiken har inte alltid varit enkel att hantera. Jacques Werup debuterade redan 1971 och lästes av allt fler med åren. Till slut fick han nog av publikens älskvärdhet.
- Jag ville inte bli poesins Bertil Perrolf. I en dikt skriver jag: "älskar dig alla, älskar dig ingen". Det är inte bra för konsten när författaren blir alltför populär. Med "Pornografens död" ville jag göra revolt mot bilden av mig själv.
Romanen väckte viss uppståndelse när den kom ut 1988. Jacques Werup menar att det var många som slutade läsa honom då, men att han samtidigt fick nya, yngre läsare.
I den nya boken "Människan är vem som helst" visar Jacques Werup en annan, djupare sida av sitt författarskap. Essäsamlingen innehåller artiklar och essäer som publicerats i andra sammanhang tidigare, men texterna är kraftigt omarbetade. Möten med konstnärer, själsfränder, samtal och filosofiska betraktelser om litteratur, konst, kärlek och resande.
Jacques Werup har nyligen avslutat ett filmmanus tillsammans med Jan Troell som bygger på Werups roman "Den ofullbordade himlen". I den berättar han om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare. Efter mycket arbete verkar det nu som om långfilmen verkligen blir av.
Innan vi skiljs får jag på högsta volym höra Jacques Werups senaste alster "Ståplats", ett spår i rock'n'roll-tappning på en hyllnings-CD till Malmö FF. Genreöverskridande och eget, på Werups vis.
Anders Ström
Han har mycket på gång. Nytt CD-album, poesiföreställningar, filmmanus med Jan Troell. Och i dagarna kommer en ny bok.
Österlen är Jacques Werups hemtrakter sedan slutet av 70-talet. Många författares och konstnärers hemvist på Jorden, Sveriges Provence.
Jacques Werup föddes i Malmö 1945, växte upp där och bodde i Paris på 80-talet. I dag bor han utanför Lövestad, någon mil härifrån. Långt ute på den skånska landsbygden med fru och två döttrar. Med viss stolthet i rösten berättar han att han nyligen blivit erbjuden att spela i traktens oldboyslag i fotboll.
Ett 30-tal böcker, sju skivor, hundratals konserter och poesiframträdanden har gjort honom till en poetisk mångsysslare. Han trivs med att vara en gränsöverskridande konstnär och växlar från dikt till prosa, mellan essä och reportage. Från ordbehandlaren till estraden. Musiken har ofta varit räddningen när lusten att skriva har avtagit.
- Jag är en ganska lat författare och tillbringar lite tid vid skrivbordet. Men jag har aldrig känt press på mig att skapa. När det går trögt växlar jag uttryck.
Jacques Werup berättar att han var mer rastlös förut. Den känslan drev honom ut på resor, som gav inspiration, kunskap om världen och möten med människor. - Varje resa var ett nytt uppbrott, en ny riktning för författaren i mig - en språngbräda för jaget.
Vi sätter oss i hans bil när regnet kommer. Luften är varm och fuktig här inne. Vindrutan immar igen. Växelvis öppnar vi varsin bildörr för att få in frisk luft i kupén.
Han letar efter en formulering som ska beskriva hur han har det i dag, som människa. Han smakar på orden, söker det rätta uttrycket. Han undviker ordet försoning eftersom det låter för religiöst. Han nöjer sig med tillfredsställd och harmonisk, även om de orden inte räcker till riktigt. Familjen är viktig för den känslan. Den har blivit ett ankare för honom.
- Jag bär platsen inuti. Hemma är jag där mina barn är, min familj. Jag börjar bottna i en universell känsla och har inget behov av att problematisera vad som är hemma och borta längre. Men Jacques Werup har inte slutat att resa. Ödsligheten på landet blir för stor annars, menar han. Resorna inspirerar också till nya texter. Det är oftast då de blir till. Han har alltid med sig en anteckningsbok som med tiden blir en diktsamling. Dikterna skriver han aldrig på sin dator, utan med papper och penna - för kroppslighetens skull.
Kroppsligheten, den varma skånska rösten och kärleken till ordet gör sig också bra på scenen. Jacques Werups talsjungande deklamation - av sina dikter om livet, kärleken och provinsen i världen - är han ganska ensam om i Sverige. Han har funnit ett eget uttryck som når fram till publiken.
Under sommaren har Jacques Werup varvat konserter med jazzblues-poesi från CD-albumet "Ljudet av rullande stenar", med musik av Mulle Holmqvist, som kom ut i våras på popetiketten Vibrafon, och poesiföreställningar.
På lördagskvällen är det poesiföreställning på Kronovall, Åkessons vinslott. Här är stämningen varm och uppsluppen. Jacques Werup sprider en känsla av passion omkring sig. Poeten delar med ömsint rytmik med sig av sitt livs innersta hemligheter. Och publiken är med.
Den motsvarade kärleken till publiken har inte alltid varit enkel att hantera. Jacques Werup debuterade redan 1971 och lästes av allt fler med åren. Till slut fick han nog av publikens älskvärdhet.
- Jag ville inte bli poesins Bertil Perrolf. I en dikt skriver jag: "älskar dig alla, älskar dig ingen". Det är inte bra för konsten när författaren blir alltför populär. Med "Pornografens död" ville jag göra revolt mot bilden av mig själv.
Romanen väckte viss uppståndelse när den kom ut 1988. Jacques Werup menar att det var många som slutade läsa honom då, men att han samtidigt fick nya, yngre läsare.
I den nya boken "Människan är vem som helst" visar Jacques Werup en annan, djupare sida av sitt författarskap. Essäsamlingen innehåller artiklar och essäer som publicerats i andra sammanhang tidigare, men texterna är kraftigt omarbetade. Möten med konstnärer, själsfränder, samtal och filosofiska betraktelser om litteratur, konst, kärlek och resande.
Jacques Werup har nyligen avslutat ett filmmanus tillsammans med Jan Troell som bygger på Werups roman "Den ofullbordade himlen". I den berättar han om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare. Efter mycket arbete verkar det nu som om långfilmen verkligen blir av.
Innan vi skiljs får jag på högsta volym höra Jacques Werups senaste alster "Ståplats", ett spår i rock'n'roll-tappning på en hyllnings-CD till Malmö FF. Genreöverskridande och eget, på Werups vis.
Anders Ström
<< Tillbaka