På denna sida kommer det alltid finnas en text som kan handla om allt mellan himmel och jord. Det kommer att komma en ny text sådär ungefär när jag känner för att skriva en.

Först ut är ett reportage om mig, men det är inget vanligt reportage. Det är skivet av Sofie, en vän till mig. Vi har känt varandra i 10 år och nedan kan du läsa om hur hon upplevt mig under dessa år.

Var så god!

Pesan - ur min synvinkel

Det här ska inte bli någon lång utveckling - jag lovar........ Men det är faktiskt svårt att skriva kortfattat om en person som man känt i 10 år. Som man ibland gillat och ibland hatat. Det är svårt. Försök själv!

Första dagen i ettan kommer jag faktiskt inte ihåg. Men jag antar att det var första gången jag såg Sven Erik Mikael Persson. (Hur har jag lärt mig hela hans namn? Jo, begynnelsebokstäverna bilder ordet SEMP. Ganska kul kom-ihåg-grej!) Erik kom efter ett tag att bli kallad Pesan. Många man mött har undrat varför. För att göra en lång förklaring kort; vi hade två Erik-ar i klassen åk 1-6. De hette Heilert resp. Persson i efternamn. Om man tog H-et i Heilert och lade till -san, så fick man ett ganska roligt smeknamn; H-san. För att göra likadant med Persson; P-san. När man sedan uttalar dessa namn låter det som Håsan och Pesan. Att sedan det förstnämnda namnet låter som ett fot-plagg är en ren slump - tror jag. Jag är egentligen inte helt säkert på hur och varför namnen kom till, men jag har en föreställning om att det var ungefär så här. I samma veva skulle Peter få ett smeknamn; Pedda. Konstigt nog blev han aldrig kallad detta! Det passade liksom bara inte...

Jag tror det var i trean (eller kanske möjligtvis i tvåan) som Peter och Pesan ringde mig och en annan tjej i klassen, Matilda, och frågade om vi skulle leka. Sedan var den trenden skapad. Resterande år på mellanstadiet var vi oskiljbara. Nästan ialla fall. Vi hade vi små "kontroverser" emellan åt. Särskilt när man hade städat och killarna kom på besök. De var som en total orkan. Bäst gjorde man i att inte städa om man visste att de skulle komma! Kring Peters födelsedag i fyran (eller kanske i femman) var det dax för det första kille-tjej partyt. Tre killar, tre tjejer hemma hos Peter. Jag kan lova, det var nervöst. Lika nervöst var det första gången vi skulle ha typ pyjamasparty med översovning.

Jag önskar jag hade haft mina gamla dagböcker här. Då kunde jag berättat exakt hur det var att vara polare med Pesan för exempel 3 år, 5 månader, 6 dagar och fyra timmar sedan. Då kunde jag refererat från våra partyn och discon mer exakt. När vi började sjuan trodde man att hela klassen skulle splittras och att man nästan inte skulle hälsa på varandra längre. Ack så fel man hade! Jag hamnade i samma klass som både Matilda och Pesan. Under de tre högstadieåren följdes Pesan och jag åt. Frivilligt eller/och ofrivilligt. Samma klass, samma tyska-grupp, samma utflykter och samma idrottstimmar. När gymnasiet nalkades tänkte man att nu var kanske delningen mellan oss ett faktum. Men ack så fel man hade - igen. Samma klass, samma grupp - igen. För att inte berätta att vi konfirmerades sommaren -97 tillsammans! Det känns som om det kommer att kännas konstigt om jag inte bjuder Pesan på mitt bröllop - och om han är i livet så måste han ju givetvis komma på min begravning. *ler* Jag vet inte, men ibland inbillar jag mig att vi har någon form av "innan-detta-livet"-kontakt. Det skulle inte förvåna mig om vi väljer att studera på samma ort i framtiden - ovetandes om vad den andra har valt.

Jag lovade ju att det inte skulle bli så långt. Som sagt; det är svårt att begränsa sig. Har man känt en person i 10 år, så har man smärre problem att få ner en sammanfattande text på ett A4-papper. Nu har jag dock delat mitt och Pesans livsöde med er och hoppas att ni hade en trevlig stund framför skärmen. På återseende!

av; Utopia