Forbönder och linnetyg


Järn och linnetyg var de viktigaste varor som de handelsinriktade jämtska forbönderna hade med sig till Levangermarknaden. Linnetyget köpte man dels i Ångermanland och dels i Hälsingland. Det hälsingska linnet var grövre och det mest vanliga. Linnet från Ångermanland var finare och det allra finaste linnet därifrån användes till näsdukar.

Genom Jonas Alströmmers kontakter kallade man in en engelsk strumpvävare och tygtillverkare till Sverige. Denne specialist skulle från och med 1739 i Ångermanland och Hälsingland demonstrera hur linberedning och lärftstillverkning gick till.

År 1741 anlades en linnefabrik i Härnösand och senare inrättades det spinnskolor i Nätra och Själevad. För att hålla en hög kvalitet på linnetyget inrättades ett premiesystem. Det systemet innebar att tillverkarna kunde få sina vävnader kvalitetsberömda och premierade och på så sätt få mera betalt.

1763 trycktes en kort beskrivning över linhanteringen, som bl.a. utdelades till hemmansägare i Jämtland. För att ännu mera sprida kunskaperna så inrättade man spinnskolor i Oviken och Offerdal. Men alla försök att få till stånd en blomstrande linnehantering i Jämtland misslyckades. Däremot var jämtarna bra på att vidaresälja linne till norrmännen.

Själva grunden för den affärsmässiga linhanteringen var den moderna spinnrocken. I vissa familjer kunde man ha flera spinnrockar och en affärssinnad komminister i Nätra hade 5 vävstolar.

Linnet framställdes dels som hemslöjd ,dels som förlagsindustri och dels vid manufaktorier. I hemmen hade man linneframställning som bisyssla till jordbruket. Förlagsindustrin var en vidareutveckling av hemslöjden. Förlagsindustrin drevs av en person som tillhandahöll lin till hemmen och tog emot den färdiga varan för försäljning. Lönen betalades till de arbetande in natura. Manufakturen var en mera industriell produktion där tillverkningen ofta skedde i en verkstad och arbetarna arbetade på accord.

Så småningom kom en del personer i Ångermanland och Hälsingland att specialisera sig på lärftshandel. De köpte upp färdigt linnetyg och sålde det antingen på de lokala marknaderna eller också sålde de till affärsmän i Stockholm. En tredje variant var att de lejde forbönder som sålde linnet på marknader i Stockholm eller t.ex Uppsala. Vissa tider kom det Gävlefiskare upp till norrlandskusten och bytte till sig lärft mot salt och fisk.

Linnet behöll sin viktiga roll för jämtarnas handel ända till 1840-talet. Då började bomullen sín snabba expension. Genom främst Englands begynnade industrialisering kunde man massprodusera bomullstyg. Och eftersom linet måste gå igenom så många behandlingar innan det kunde vävas till tyg, så konkurrerades det så småningom ut.