Forbondetiden


 

 

 

Handeln mellan Jämtland och Tröndelagen har pågått i minst 1000 år. Redan i Snorres kungasagor omnämns denna handel flera gånger, så den måste ha varit viktig redan då. Snorre Sturlasson bodde vintern 1219-1220 i Trondheim och hade då goda möjligheter att studera handeln över fjällen.

Den egentliga forbondetiden kan sägas ha varit mellan 1645-1880. Vid freden i Brömsebro stadgades förbud för norrmän att bedriva handel med svenskarna över gränsen. Däremot fick svenskarna föra med sig varor och bedriva handel i Norge. Omkring 1880 öppnades järnvägen mellan Österund och Sundsvall och strax efter öppnades järnvägen mellan Trångsviken och Trondheim.Jämtarna behövde då bara fara in till Östersund för att göra sina affärer. Dessutom sjönk varupriserna i Östersund till hälften efter järnvägens tillkomst. Som en följd av detta blev det en verklig högkonjunktur och folkmängden i Östersund ökade med nästan 100 % mellan 1880 - 1890. Sedan 1864 rådde också full handelsfrihet för den som ville starta affär på landsbygden.

 

Handelsresor till marknader i Norge hade både för- och nackdelar för jämtarna. En fördel var att kunna köpa eller byta till sig varor på ort och ställe utan mellanhänder. Salt kunde man exempelvis köpa direkt av de norska kustbönder, som kokade salt ur havsvatten och man kunde köpa fisk direkt av fiskarena. En nackdel med affärerna var, att jämtarna ovillkorligen måste sälja sina varor för att ha något att köpa eller byta för. Detta kunde norrmännen utnyttja till sin fördel för att pressa ned priserna på de varorsom jämta ville sälja och sedan godtyckligt höja priserna på de varor som jämtarna måste köpa.

 

För att råda bot mot ojusta affärsmetoder och upprätta litet jämvikt föreslog riksdagsmannen Per Jonsson i Hov,Alsen i början på¨1800-talet att en fri marknad skulle öppnas i Åre, där norrmännen kunde sälja sina varor. Åre fick också sin marknad på försök några år senare. Ett vanligt sätt för norrmän, som ville driva handel med Sverige, var annars att skaffa sig ombud bland bland de svenska forbönderna.

 

Forbönderna kunde använda sig av olika strategier vid sin han del i Norge. Antingen kunde man sälja sina varor i större pos ter till en enda handelsman. Man fick då kanske ett lägre pris, men i gengäld kunde man då förhoppningsvis få köpa de varor man behövde billigare. Det andra sättet var att sälja ut sina varor på marknadsplatsen till privatpersoner. Man kunde då få ut ett högre pris om man var bra på att tala för sin vara. Det hörde nämligen till rutinen att alla priser var förhandlingsbara och det kunde dra ut på tiden med allt prutande hit och dit.

 

För många bönder var handeln en viktig bisyssla. Det var ganska vanligt med transithandel.Man kunde fara till förjulsmarknaden i Levanger och köpa salt,havsfisk, kolonialvaror och hästar och sedan återvända hem för att direkt efter julen fara till marknader i Sundsvallstrakten, Falun eller Hälsingland.Där sålde man ut de varor man hade med sig och köpte sedan hälsingelinne, järn och andra varor, som man sedan sålde på marsmarknaden i Levanger. I Norge kunde man sedan skaffa nya varor till försäljning på Gregorimarkanden i Jämtland.

 

Marknaderna i Levanger och Frösön var noggrannt tidsplanerade för att pricka in lämpligt snöföre och samtidigt ville man undvika den värsta kölden och snöstormarna. Det fanns några stugor efter vägen, där man kunde övernatta. Medstugan, Saxvallen, Skalsugan och Stalltjärnsstugan var sådana platser. Ofta samlades forbönder i Duved för att tillsammans åka över fjällen. Den långa färden över fjället var inte helt riskfri. Nyårsskiftet 1783-1784 frös 4 norgefarare ihjäl. Visserligen var hundskinnspälsar varma, men de var också dyra och det var kanske inte alla som hade råd med en päls.

 

Forbönderna var yrkesstolta och var noga med att bara forbönder skulle sköta affärsresorna till Norge. Man protesterade högljutt i början på 1800-talet, när man tyckte sig märka att torpare,knektar och annat löst folk började ägna sig åt handelsresor. En torpare som gjorde många handelsresor till Norge var exempelvis Nils Nilsson i Kjoland,Kall. Han var känd för att kunna stadga blod och för att med magi kunna hålla kvar en tjuv på brottsplatsen.

 

Forbönderna kunde tillryggalägga cirka 3 mil per dag. En genomsnittlig färd till Levanger tog i bästa fall minst en vecka dit och en vecka tillbaka. En lastad färdskrinda vägda ungefär 600 kilo. Och eftersom man skulle färdas över gränsfjällen till Norge, så var man mycket beroende av tjänlig väderlek och snöföre och att marken hade frusit till längs färdleden.Vissa tider kunde man avtala med norrmän att frakta varorna på den norska sidan av färdvägen.

Det fanns både sommar- och vintervägar. Vintervägarna gick mest på tillfrusna sjöar och vattendrag medan sommarvägarna gick på banade stigar och smala kärrvägar. 1835 blev Karl Johansvägen färdig. Vägbanan skulle vara 5 meter bred och medförde, att amn kunde frakta vararor med häst och vagn även sommartid

 

Bland de vanligaste varorna som man hade med sig till Levanger var:smör,talg,skinn,hälsingelinne, järn och spik. Det sades i Norge, att hela Levanger före branden 1846 var byggd med jamtspikar. En välkänd spikleverantör var Matts Eriksson från Röde i Alsen. En annan stor leveratör var Ytterå spiksmedja, vars ena delägare var regementsskrivaren Johan Sundell.En stor del av den norska fiske- och handelsflottan norr om Trondheim spikades också ihop med jamtspikar till fram emot 1830-talet.

 

Under glansåren på 1750-talet förde jämtarna årligen ut till Levangermarknaden: 40 ton järn,2 ton koppar,6 ton humle, 50 000 meter linne och mycket annat. De absolut viktigaste exportvarorna var järn och linne. Rekordet för utförsel av linne var 70 000 meter under ett år. Under svältåren i Jämtland på 1740-talet gjorde forbönderna sina största förtjänster.

 

På 1750-talet började Husa bruk att göra sina matinköp i Norge. I början på 1800 fanns det en befolkning på ungefär 600 personer i Huså, så man förstå att det gick åt mycket havsfisk och kött. Bruket köpte årligen mellan 80-100 tunnor sill, ungefär 5000 torrfisk och mängder av kött. När det var nödår i Sverige köpte man förstås även spannmål.

 

Huså bruk var dessutom uppköpare av kyrkotionde. Särskilt gällde detta spannmål. Det fanns en del spannmålshandlare i Jämtland, bl.a. Per Sandvall i Åberg,Alsen. Men dessa valde ofta själv tidpunkt för sina affärer. Dvs. de spekulerade i spannmålsprisernas upp- eller nedgång och ibland sparade de spannmålen så länge, att råttorna hann försämra kvaliteten.

 

Huså bruk hade särskilt kontrakterade norgefarare. En av dem var Erik Gudfastsson från Tossberg i Mattmar.På 1820-talet började man även skeppa ut koppar över Verdalsören och till den transporten användes ungefär 20 hästar.En körkarl fick för det mesta sköta 6 lass. Hästfororna kopplades ihop till långa rader.Körningen ägde rum från midsommar och till fram emot hösten. På hösten såldes ofta hästarna vidare. Varje fora bestod av 250 kilo koppar.

 

I Duved fanns tullen. där man kontant skulle betala tullavgiften. Detta med kontant kunde föra med sig en del problem. Ofta bytte man varor på marknaderna, så man hade inte alltid kontanter med sig. Dock kunde man för eget behov tullfritt föra ut eller in varor.Men för forbönder, som var litet affärsmän var det en onödig extrautgift att betala tull.

 

Ett sätt att tjäna litet extra pengar på forbonderesorna var att smuggla. Ett välbeprövat sätt var att köra till Levanger med gamla utslitna hästar och där byta ut dem mot nya och friska. De vanligaste smuggelvarorna var tobak och silkessjalar. Det var mycket kännbara straff för smuggling. Nils Nilsson från Glösa i Alsen fick exempelvis år 1744 böta 125 daler silvermynt för att han försökt smuggla in 40 kilo tobak. Några år senare avled han hastigt i Falun under en handelsresa. Långa perioder var det förbjudet attinföra kolonialvaror och de år det inte var förbjudet, så var det skyhöga införseltullar.

 

Pass var nödvändigt för resor utanför socknen fram till 1860. Hade man intepass med sig kunde man bli straffad för lösdriveri. Passet skaffade man hos den lokale länsmannen och efter 1810 också hos landskansliet i Östersund. Passet skulle man ha med sig och kunna visa upp under resans gång eller vid övernattningar på gästgiverier.

 

Man förde in stora mängder havsfisk till Jämtland. Orsaken till detta, var dock inte främst för att man man behövde havsfisk för folkförsörjningen, utan snarare för att få omväxling i kosthållningen. När sill under vissa kunde fångas i massor i Bohuslän, så upphörde nästan alla köp av sill i Levanger. Likaså fick det norska saltet under vissa tider stark konkurrens av salt från Tyskland och Spanien. Det norska saltet var starkt förorenat, så man behövde kanske en avgiftningsperiod då och då.

 

Ett år när handlandena i Sundsvall höjde priset på salt till 9-10 daler per tunna, så köpte Olof Olofsson i Undrom och Carl Zakrisson i Silje 100-tals tunnor salt i Norge och sålde för 8 daler tunnan och gjorde en bra förtjänst.Med sig hem från en av dessa färder hade Olof också en dyrbar silverkanna, som han fått av sin farbror, handlanden Carl Falck i Trondheim.

 

Som mest kunde upp till 2000 jämtar besöka marsmarknaden i Levanger samtidigt. Vid mitten av 1700-talet när Jämtlands hela befolkning var cirka 20 000, kunde upp till 1000 jämtar besöka markanden i Levanger. Man förstår då lätt vilken betydelse handelsfärderna hade och hur pass utbredda de var.

 

Forbönderna var sin tids handelsmän på landsbygden och praktiskt taget alla jämtar på den tiden var landsotsbor.På 1850-talet lättade man på städernas ensamrätt till alla handel på landet. De som bodde mer än 3 mil från närmaste stad fick efter 1850 bedriva handel efter godkönnande av sockenstämman.1864 infördes full frihet att bedriva handel på landsbygden.En del forbönder blev då lanthandlare med skogsaffärer som extra levebröd.

 

En forbonde och handelsman som gjorde bra affärer var Per Wikström från Medstugan i Åre. 1810 bosatte han sig dock i Östersund och blev affärsman där. Ofta gick handelsintresset i arv. Erik Eskilsson från Halåsen ansågs på sin tid vara Jämtlands rikaste bonde. Hans sondotter gifte sig med Lars Lithander, som kom från en annan forbonde- och handelssläkt. En forbonde med stora affärer var Olof Stefansson från Äng i Kall. En annan framgångsrik forbonde var Olof Larsson i Åberg,Alsen, som dock till slut lockades in på för stora affärer och tvingades lämna gård och grund.Den kanske mest originelle forbonden var Erik Gudfastsson från Tossberg. Han hade knapphändiga kunskaper i skrivkonsten, men hittade på ett eget system med krumelurer för att hålla reda på sina transaktioner.

 

För de människor som inte hade möjlighet att fara på långa handelsresor fanns sedan medeltiden den fria markanden på Frösön. Senare, när Östersund blivit stad flyttade Gregorimarknaden dit.

 

Det har naturligtvis gått en del makabra historier om färdmännen. En gång när Håkan Nilsson från Gärde i Brunflo stannade upp vid en av vilstugorna i fjällen, så råkade han träffa på en av sin ovänner. För att hämnas tog ovännen upp sin kniv och skar av öronen av Håkans häst och sade: Det måste ha blåst mycket i dag på fjället, för öron på din häst har blåst av. Håkan sade just ingeting, men efter en stund gick han ut till färdstallet och skar med kniven upp munnen på ovännens häst ända upp till öronen. Mär han kom insade han. Hästen din har skrattat så ohejdat åt min öronlösa häst, så munnen har spruckit ända upp till öronen.Båda hästarna måste naturligtvis slaktas.

 

Källor:Jämtlands och Härjedalens historia band 1,En bok om Offerdal,Levangermarknaden, Jämte år 1955, En bok om Rödön samt en del muntliga källor.

uppdaterad 1998-10-31


Wido Lith E-mail