a  

Forbondetiden

uppdaterad 2002-03-10

Handeln mellan Jämtland och Tröndelagen har pågått i minst 1000 år. Redan i Snorres kungasagor omnämns denna handel flera gånger, så den måste ha varit viktig redan då. Snorre Sturlasson bodde vintern 1219 - 1220 i Trondheim och hade då goda möjligheter att studera handeln över fjällen.

Den egentliga forbondetiden kan sägas ha varit mellan 1645 -1880. Vid freden i Brömsebro stadgades förbud för norrmän att bedriva ambulerande handel med svenskarna över gränsen. Däremot fick svenskarna föra med sig varor i handelssyfte till Norge och där bedriva handel. Omkring 1880 öppnades järnvägen mellan Sundsvall och Östersund och strax därefter mellan Trångsviken och Trondheim. Jämtarna behövde då bara fara in till Östersund för att göra sina affärer. Dessutom sjönk varupriserna i Östersund till hälften efter järnvägens tillkomst. Som en följd av detta blev det en veklig högkonjunktur och folkmängden i Östersund ökade med nästan 100 % mellan 1880 - 1890. Sedan 1864 rådde också full handelsfrihet för den som ville starta affär på landsbygden.

Handelsresor till marknader i Norge hade både för- och nackdelar för jämtarna. En fördel var att kunna köpa eller byta till sig varor på ort och ställe utan mellanhänder. Salt kunde man exempelvis köpa direkt av de norska kustbönder, som kokade salt ur saltvatten och man kunde köpa fisk direkt av fiskarena. En nackdel med affärerna var att jämtarna ovillkorligen måste sälja sina varor för att ha något att köpa eller byta med. Detta kunde norrmännen utnyttja till sin fördel för att pressa priserna på de varor som jämtarna ville sälja och sedan godtyckligt höja priserna på de varor som jämtarna ville köpa.

För att råda bot mot ojusta affärsmetoder och upprätta jämvikt föreslog riksdagsmannen Per Jonsson i Hov, Alsen i början på 1800-talet att en fri marknad skulle öppnas i Åre, där norrmännen skulle kunna sälja sina varor. Åre fick också sin marknad på försök några år senare. Ett vanligt sätt för norrmän,som ville driva handel med Sverige, var annars att skaffa sig ombud bland de svenska forbönderna.

Forbönderna kunde använda sig av olika strategier vid sin handel i Norge. Antingen kunde man sälja sina varor i större poster till en enda handelsman. Man fick då kanske ett lägre pris, men i gengäld kunde man förhoppningsvis köpa de varor man själv behövde billigare. Det andra sättet var att sälja ut sina varor till privatpersoner på marknadsplatsen. Man kunde då få ut ett högre pris om man var bra att tala för sin vara. Det hörde nämligen till rutinen att alla priser var förhandlingsbara och det kunde dra ut på tiden med allt prutande hit och dit.

För många bönder var handeln en viktig bisyssla. Det var ganska vanligt med transithandel. Man kunde fara till förjulsmarknaden i Levanger och köpa salt, havsfisk, kolonialvaror och hästar och sedan återvända hem för att direkt efter julen fara till marknader i Sundsvallstrakten, Falun eller Hälsingland. Där sålde man ut de varor man hade med sig och köpte sedan hälsingelinne, järn och andra varor, som man sedan sålde på efterjulsmarknaden i Levanger. I Norge kunde man sedan skaffa nya varor till försäljning på Gregorimarknaden i Jämtland.

Marknaderna i Levanger och Frösön var noggrant tidsplanerade för att pricka in lämpligt snöföre och samtidigt ville man undvika den värsta kölden och snöstormarna. Det fanns några stugor efter vägen där man kunde övernatta. Medstugan, Saxvallen,Skalstugan och Stalltjärnsstugan var sådana platser. Ofta samlades forbönder i Duved för att tillsammans åka över fjällen. Den långa färden över fjället var inte helt riskfri. Nyårsskiftet 1783-1784 frös 4 norgefarare ihjäl. Visserligen var hundskinnspälsar varma, men de var ochså dyra och det var kanske inte alla som hade råd med päls.

Forbönderna var yrkesstolta och var noga med att bara forbönder skulle sköta affärsresorna till Norge. Man protesterade högljutt i början på 1800-talet, när man tyckte sig märka att torpare, knektar och diverse löst folk började ägna sig åt handelsresor. En torpare som gjorde många handelsresor var exempelvis Nils Nilsson från Kjoland i Kall. Han var känd för att kunna stadga blod och för att med magi kunna hålla en tjuv kvar på brottsplatsen.

Forbönderna kunde tillryggalägga cirka 3 mil per dag. En genomsnittlig färd till Levanger tog i bästa fall minst en vecka dit och en vecka tillbaka. En lastad färdskrinda vägde ungefär 600 kilo. Och eftersom man skulle färdas över gränsfjällen till Norge, så var man mycket beroende av tjänlig väderlek och snöföre och att marken hade frusit till längs färdvägen. Vissa tider kunde man avtala med norrmän att dessa skulle frakta varor på den norska sidan av färdvägen.

Det fanns både sommar- och vintervägar. Vintervägarna gick mest på tillfrusna sjöar och vattendrag medan sommarvägarna gick på banade stigar och smala kärrvägar. 1835 blev Karl Johansvägen färdig. Vägbanan på denna var 5 meter bred och medförde att man kunde frakta varor med vagn även sommartid.

Bland de vanligaste varorna man hade med sig till Levanger var: smör, talg,hälsingelinne, järn och spik. Det sades i Norge, att hela Levanger före branden 1846 var byggd med jamtspikar. En välkänd spikleverantör var Matts Eriksson från Röde i Alsen. En annan stor leverantör var Ytterå spiksmedja, vars ena delägare var regementsskrivaren Johan Sundell. En stor del av den norska fiske- och handelsflottan norr om Trondheim spikades också ihop med jamtspikar till fram emot 1830-talet.

Under glansåren på 1750-talet förde jämtarna årligen till Levangermarknaden: 40 ton järn, 2 ton koppar, 6 ton humle, 50 000 meter linne och mycket annat. De absolut viktigaste exportvarorna var järn och linne. Rekordet för utförsel av linne var 70 000 meter under ett år. Under svältåren i Jämtland på 1740-talet gjorde forbönderna sina största förtjänster.

På 1750-talet började Huså bruk att göra sina matinköp i Norge. I början på 1800-talet fanns det en befolkning på ungefär 600 personer i Huså, så man förstår lätt att det kunde gå åt mycket havsfisk och kött. Bruket köpte årligen 80-100 tunnor sill, ungefär 5000 kg torrfisk och mängder av kött. När det var nödår i Sverige köpte man förstås också spannmål.

Huså bruk var uppköpare av kyrkotionde. Särskilt gällde detta spannmål. Det fanns en del spannmålshandlare i Jämtland, bl.a. Per Sandvall i Åberg,Alsen. Men dessa affärsmän valde ofta själva tidpunkt för sina affärer. Dvs. de spekulerade i spannmålsprisernas upp- eller nedgång. Ibland skparade de spannmål så länge att råttor hann försämra kvalteten.

Huså bruk hade särskilt kontrakterade norgefarare. En av dessa var Erik Gudfastsson från Tossberg i Mattmar. På 1820-talet började man även skeppa ut koppar över Verdalsören och till den transporten användes ungefär 20 hästar. En körkarl fick för det mesta sköta 6 lass. Hästfororna kopplades ihop till långa rader. Varje fora bestod av cirka 250 kilo koppar. Körningen ägde rum från midsommar och till fram emot hösten. På hösten såldes ofta hästarna som använts under sommaren.

I Duved fanns tullen, där man kontant skulle betala tullavgiften. Detta med kontant kunde föra med sig en del problem . Ofta bytte man varor på marknaderna, så man hade inte alltid kontanter med sig. Dock kunde man för eget behov tullfritt föra ut eller in varor. Men för forbönder, som var litet affärsmän var det en onödig extrautgift att betala tull.

Ett sätt att tjäna litet extra pengar på forbonderesorna var att smuggla. Ett välbeprövat sätt var att köra till Levanger med gamla utslitna hästar och där byta dem mot nya och friska. De vanligaste smuggelvarorna var tobak och silkessjalar. Straffet för smuggling var mycket kännbart. Nils Nilsson från Glösa i Alsen fick exempelvis år 1744 böta 125 daler silvermynt för att han försökt smuggla in 40 kilo tobak i Sverige. Några år senare avled han hastigt i Falun under en handelsresa. Långa perioder var det förbjudet att införa kolonialvaror och de år det inte var förbjudet , så var införseltullarna skyhöga.

Pass var nödvändigt för resor utanför socknen fram till 1860. Hade man inte pass med sig kunde man bli straffad för lösdriveri. Passet skaffade man hos den lokale länsmannen och efter 1810 dessutom hos landskansliet i Östersund. Passet skulle man ha med sig och kunna visa upp under resans gång eller vid övernattningar på gästgiverier.

Man förde in stora mängder havsfisk till Jämtland. Orsaken till detta, var dock inte främst att man behövde havsfisk för folkförsörjningen, utan snarare för att få omväxling i kosthållet. När sill under vissa år kunde fångas i massor i Bohuslän, så upphörde nästan alla köp av sill i Levanger. Likaså fick det norska saltet under vissa tider stark konkurrens av salt från Tyskland och Spanien. Det norska saltet var relativt starkt förorenat, så man behövde kanske en avgiftningsperiod då och då.

Ett år när handlandena i Sundsvall höjde priset på salt till 9-10 daler per tunna, så köpte Olof Olofsson i Undrom,Rödön och Carl Zakrisson i Silje 100-tals tunnor salt i Norge och sålde för 8 daler tunnan och gjorde en bra förtjänst.Med sig från en av dessa färder hade Olof en dyrbar silverkanna, som han fått av sin farbror, handlanden Carl Falck i Trondheim.

Som mest kunde upp till 2000 jämtar besöka marsmarknaden i Levanger samtidigt. Vid mitten av 1700-talet när Jämtlands hela befolkning var cirka 20 000 kunde upp till 1000 jämtar besöka marknaden i Levanger. Man förstår då lätt vilken betydelse handelsfärderna hade och hur pass utbredda de var.

Forbönderna var sin tids handelsmän på landsbygden och praktiskt taget alla jämtar på den tiden var landsortsbor. På 1850-talet lättade man på städernas ensamrätt till all handel. De som bodde mer än 3 mil från närmaste stad fick efter 1850 bedriva handel efter godkännande av respektive sockenstämma. 1864 infördes full frihet att bedriva handel på landsbygden. En del forbönder blev då lanthandlare med skogsaffärer som extra levebröd.

En forbonde och handelsman som gjorde bra affärer va Per Wikström från Medstugan i Åre. 1810 bosatte han sig i Östersund och blev affärsman där. Ofta gick handelsintresset i arv.Erik Eskilsson ansågs på sin tid vara Jämtlands rikaste bonde. Hans sondotter gifte sig med Lars Lithander, som kom kom från en annan forbonde- och handelssläkt. En forbonde med stora affärer var Olof Stefansson från Äng i Kall. En ytterligare forbonde med stora affärer var Olof Larsson i Åberg,Alsen. som dock lockades in på för stora affärer och tvingades lämna gård och grund.Den kanske mest originelle forbonden var Erik Gudfastsson från Tossberg. Han hade knappa kunskaper i skrivkonsten, men hittade på ett eget system med krumelurer för att hålla reda på sina transaktioner.

För de människor som inte hade möjlighet att fara på långa handelsresor fanns sedan medeltidenden den fria marknaden på Frösön. Senare, när Östersund blivit stad , flyttade Gregorimarknaden dit.

Det har naturligtvis gått en del makabra historia om färdmännen. En gång när Håkan Nilsson från Gärde i Brunflo stannade upp vid en av raststugorna i fjällen, så råkade han träffa på en av sina ovänner. För att hämnas tog ovännen upp sin kniv och skar av öronen på Håkans häst och sade: Det måste ha blåst mycket på fjället ,för öronen på din häst har blåst av. Håkan sade just ingenting, men efter en stund gick han ut till stallet och skar med kniven upp munnen på ovännens häst ända upp till öronen. När han kom in sade han: Hästen din har skrattat så ohejdat åt min öronlösa häst, så munnen har spruckit ända upp till öronen. Båda hästarna måste givetvis slaktas.


Källor: Jämtlands och Härjedalens historia band 1,

En bok om Offerdal

Levangermarknaden

Jämten år 1955

En bok om Rödön, samt en del muntliga källor.