Joakim Thåström är lite av en idol för mig. Detta grundar sig mycket på hans attidtyd. Det som kanske mest av allt har påverkat mig är ett uttalande Fjodor en gång har gjort. "Jag blir jävlig avig när folk behandlar mig som en rockstjärna". Fjodor spelade som du säkert vet tillsammans med Thåström i Ebba Grön. Det var genom Ebba Grön jag fick upp ögonen för denne rock gud. Det var Ebba Grön covers jag började lira när jag började spela gitarr, och jag tycker fortfarande att Ebbas låtar är skitroliga att spela. Det är snabba och enkla låtar, som bara känns rätt. Texterna är jordnära, och handlar verkligen om deras verklighet. Det var så jag fattade att Thåstöm är gud.

Det har snackats rätt mycket om en återförening. Grabbarna har blivit erbjudna 19 miljoner för tre spelningar sommaren -99. Thåström nekade detta av flera anledningar.
Bl.a tycker han inte att han kan spela gitarr längre.
Han tycker att det är att sälja sig.
Dessutom tycker han att det skulle bli patetiskt att ställa sig och skricka ut låtar som skrevs för tjugo år sen och handlar om förorter som han inte har varit i sen dess.
Själv tycker jag att för 19 miljoner kan man fan lära sig spela gitarr. Han har ju kunnat, så det kan inte vara så jävla svårt att komma igång igen.
Visst är det att sälja sig, men i det kapitalistiska samhälle vi lever i behövs pengarna. Thåström själv kanske klarar sig, men de andra killarna behöver pengarna, om jag har förstått saken rätt. Det är jävligt osolidariskt att inte tänka på dom.
Jag kan helt klart hålla med om att det skulle vara patetiskt att sjunga om ett ställe som man inte har varit i på tjugo år. Det funkar nog inte. Det kan inte bli samma känsla och kraft i orden, så låt oss enas om att det var rätt att tacka nej, även om jag gärna hade sett dem live.

Jag har läst en hel del intervjuer med Pimme på sistonde. Det jag tycker är så intressant med honom är att han är sig själv, och står för något som han tror på. Han skulle ju kunna bli rik om han gjorde rätt sorts musik, men han skiter i vad andra tycker, och gör skivor som nästan ingen köper. Och han gör det inte för att vara ball, han gör det för att det känns rätt. Jag skulle inte heller anpassa min musik efter marknaden. Däremot utvecklas man ju som människa. Man förändras, och det gör musikstilen också, naturligtvis. Det är väl därför inte Thåström sjunger om Mona Tumbas slimklubb längre. Det är liksom passé för honom. Ett avklarat kapitel. Jag tycker i och försig att det är fascinerande med band som håller ihop länge. Till exempel Ajrån Mäjden. Men det måste bli enorma slitningar i bandet om man utvecklas åt olika håll, och det gör man antagligen. Man gör en grej ett tag, men sen är det dags för nått nytt, och om alla i bandet vill samma sak är det inga problem, men den chansen är inte så stor.

Thåström tackade nej till 50 000 kr som delades ut av Stockholms politikerkår. Han tyckte inte att han kunde ta emot pengar av dom som han skrivit så hatiskt om i sina texter. Det tycker jag är så jävla mycket Rock'n'Roll. Helt rätt, men jag tycker inte att det hade varit fel att ta emot pengarna. Jag vet ju att det är svårt att försörja sig på musik, speciellt om man inte gör populärmusik. Fast det är klart att det är svårt att göra bra populärmusik också, dessutom säljer det sällan länge. Jag menar, Ebba Grön säljer fortfarande bra, bättre nu än när de var aktiva. Kommer du ihåg Flexx, som gjorde hitten Get-a-way? Antagligen inte. Men om du är i min ålder så har du säkert nån gammal skiva med den, eller åtminstonde har du discodansat till den en hel del i början av nittiotalet. Fråga vilken 30-40 åring som helst om dom kommer ihåg Ebba Grön. Jag kan tänka mig att de flesta minns. Själv var jag ju bara bäbis på den tiden, men min storasyster lyssnade ju på Ebba Grön. Inte för att jag minns det, men jag har ju fått veta i efterhand.

Läs Ebba Gröns första brev till pressen
Läs Ebba Gröns avskedsbrev