Du bortkomne broder på jorden
som lever så långt bort i tid
som vidbar de klingande orden
i skrattande eländes tid.

Du kunde ha funnit en blomma
en sommarens leende ros
men tycks stå med händerna tomma
och vandrar din ensliga kos.

Du vandrar i väg under solen
balansgång emot ingenstans
men kommer som förr med fiolen
här helst det ska spelas till dans.

Och ingen vill hysa dig inne
så sjung och var lustig en dag
och bry dig du vacklande sinne
och sjung liksom förr hej och hå.

< > < > < > < > Dan Andersson