Nils Josef Linnarsson

TabellNils Josef Linnarsson

Född 1833-09-10 i Varv.(R) Död 1904-01-03. Gift 1:o 1868 med Emma Margareta Leijonflycht, 2:o 1889 med Zaphira Gustafva Leijonflycht. Domprost.

Intogs i Skara skola 1844, student i Uppsala 1852, fil. dr 1863, teol. kand. 1863, docent i dogmatik och moralteologi vid Uppsala universitet 1863. Prästvigd 1866, teol.adj. och kyrkoherde i Näs preb. past. 1867, förestått teol. professur flera gånger, kyrkoherde i Falköping 1874, tillträdde 1875, kontrastprost 1876, teol. dr 1877, preses vid prästmötet i Skara 1878, L.N.O 1884, domprost i Skara 1889.

Domprosten Linnarsson Hade tidigt fått pröva livets allvar. För en svår höftsjula måste han nämligen vid 12 års ålder avbryta sina studier. Som följd av denna sjukdom fick han därefter dragas med lyte å ena foten och benet. Med iver och framgång fortsatte han dock studierna. Klassiska språk samt filosofi voro hans huvudämnen. I den boströmska filosofien var han grundligt hemmastadd, fick högt betyg vid tentamen, och när han sedan tackade för betyget, utlät sig den kärve gubben Boström: "Det var förtjänt." År 1860 var Linnarsson färdig med filosofiska graden, promoverades först 1863, då han avlagt den tidens teol. kandidatexamen med goda betyg. Linnarsson godkände ingalunda Boströms religionsfilosofi. Han var bibel- och bekännelsetrogen. I sin teologiska åskådning såsom i mycket annat stod han nära sin äldre landsman och lärare biskop A.F. Beckman, som på den tiden var teol. professor i Uppsala. Som informator för dennes söner vistades Linnarsson i hans hus hela 9 år. Det var Beckman, som kallade honom till docent och förde honom in i teologiskt författarskap. Linnarsson utgav Teol. tidskrift 1868-70 samt deltog livligt i den teologiska diskussionen på 60-talet. Som föreläsare var han grundlig och klar men torr, sades det. Den praktiska församlingsvården behagade honom säkert mer än vetenskapen och katedern.

Åren 1875-89 verkade Linnarsson som kyrkoherde i Falköping med fromt allvar och nit. Skolväsen, fattig- och sjukvård, nykterhetssträvan, hednamission, allt omfattade han med iver. Söndagsskola för småbarn införde han. Till lekmannaverksamheten ställde han sig mycket välvillig-välvillig och ytterst human uppträdde han i allt och mot alla, även om han ogillade deras åskådning, t ex. den waldenströmska och missionsförbundets.

Denna optimistiska syn på tidens rörelser gjorde väl sitt till, att Linnarsson av mången ansågs mindre lämplig till domprost. Han saknade ju också eloquenta corporis, yttre chefsegenskaper. Linnarsson fyllde dock sin plats väl som domprost i Skara, där han i domkapitel och stiftsvård fick glädjen att samarbeta med sin gamle vän och lärare biskop Beckman under fem års tid. Med biskop E.J. Keijser trivdes han nog ej så väl. De voro av mycket olika läggning. Men Linnarsson i all sin anspråkslöshet kunde vara spydig nog. Vid en större bjudning på Brunsbo hade Keijser talat stora ord, fördömande allt föreningsväsen. Linnarsson skulle tacka för maten och började: "Mitt herrskap! Jag ber få föreslå bildandet av en ny förening här i afton, nämligen en förening-av samtliga gästerna här-att tacka vårt värdfolk för maten."

Domprosten Linnarsson arbetade plikttroget och samvetsgrant inom Skara församling på den grund, som blivit lagd av företrädaren, och blev mycket aktad och avhållen av sina församlingsbor. Tillmötesgående, flärdfri och enkel vandrade han sin väg tyst och stilla. Det låg ej för honom att uppträda representativt. Han måste likväl i konungens närvaro inviga den nyresturerade domkyrkan år 1894. Med lugn värdighet utförde han sin uppgift men var säkert glad att återgå till vardagliga förhållanden.

Det Linnarssonska hemmet var gästfritt och varmt. En gång varje månad samlades där stadens kyrkliga arbetsförening för missionen, och domprosten läste då alltid själv högt ur missions-litteraturen. I sin mån bidrogo dessa stunder till det vakna missionsintresse, som alltjämnt fortlever i Skara.