Jonas Gustaf Oskar Linnarsson

TabellJonas Gustaf Oskar Linnarsson

Född 1841-11-24 i Falköping.(R) Död 1881-09-19 i Skövde.(R) Geolog.

Följande gick att läsa i ny illustrerad tidning efter Linnarssons bortgång:

"Utan tvifvel skall mången, när han ser ofvanstående namn med dess dödsmärke, spörja: hvem var den mannen?

Och detta är ej underligt; ty hans verksamhet föll inom ett område, som för den stora allmänheten är likt en sluten bok. Men då det upplyses att den af döden så tidigt skördade tillhörde denna skara af blygsamma lärde, hvilka man knappt här hemma känner under det att deras namn inom den vetenskap de idka är högt äradt på båda sidor om det stora verldshafvet-då torde läsaren ej blott ursäkta men gilla att vi här upptaga en kort skildring af hans lifs verk, och detta ehuru den lärdomsgren han utkorat kanske af en och annan dömes att vara hvad man medlidsamt pläga kalla "torr".

Jonas Gustaf Oscar Linnarsson föddes den 24 november 1841. Han var son af kontraktsprosten G. Linnarsson i Falköping och dennes ännu lefvande maka A.C. Salander. Redan vid unga år visade han sig ega ett ovanligt godt hufvud och tog vid 15 års ålder studentexamen med de högsta betyg som då utdelades. 1866 promoverades han vid Upsala universitet till filosofie doktor och innehade vid promotionen andra hedersrummet. 1869 kallades han till docent i geologi och mineralogi och förestod proffesionen i dessa ämnen under läsåret 1872-73. Då en särskild paleontolog år 1869 skulle anställas vid Sveriges geologiska undersökning, erbjöds honom denna befattning, hvilken han allt sedan innehade till sin den 19 sistlidne september timade bortgång. Hans sjukdom var ett bröstlidande, för hvilket han i flere somrar sökt bot vid olika sanatorier. I år hade han skenbart bättre återkommit från Gausdal, men ådrog sig en förkylning som nedlade honom på sjukbädden, derifrån han ej mer skulle uppstiga.

Genom Linnarssons frånfälle gör geologien och paleontologien en stor och i många fall oersättlig förlust. Han var nemligen på grund af sina omfattande kunskaper en af dessa vetenskapers främsta målsmän i landet och, hvad kännedomen om silurformationen angår, i många fall en af vår tids förnämste. Han var ej blott en lärd, i literaturen ovanligt väl bevandrad och med skarpt öga begåfvad paleontolog, utan på samma gång en god iakttagare i fältet, och han insåg mer än väl att om vårt lands silurformation i detalj skulle kunna utredas, så måste detta ske genom samfälda paleontologiska och stratigrafiska studier, d. v. s. man måste på en gång ej blott noga känna och studera de olika försteningarna sjelfva utan äfven lika noggrant aktgifva på deras utbredning och förekomst inom de olika lagren. Och som den väg han valt var den rätta, lyckades han i dessa hänseenden öfvermåttan väl. Angelin, Linnarssons närmaste föregångare i denna rigtning, hade, såsom fallet alltid måste vara med den förste som söker åstadkomma en indelning, måst nöja sig med en uppställning af silurformationen i stora allmänna drag. Hans håg låg dessutom icke åt stratigrafiska undersökningar, och hans tid upptogs tillräckligt af hans många rent paleontologiska studier. Det blef Linnarsson förbehållet att, med undantaf för Gotland hvars geologiska byggnad vi känna genom Lindströms arbeten, utreda lagerföljden inom större delen af södra och mellersta Sveriges silurområden och att sålunda ofantligt utvidga och delvis äfven berigtiga det af Angelin påbörjade arbetet.

Det kan ej här komma i fråga ett ens omnämna något af hans många olika arbeten häröfver-af hvilka de flesta återfinnas i vetenskaps-akademiens skrifter och i geologiska föreningens förhandlingar-utan vi måste nöja oss med att framhålla några af deras resultat. Så äro Vestergötlands och Nerikes siluraflagringar af honom i särskilda arbeten beskrifna, inom Jemtlands, Dalarnes och Ölands har genom honom i mer eller mindre grad bragts klarrhet och reda, och hvad Skånes angår var han bland annat den förste som spridde ljus öfver dess förut så godt som okända graptolitförande skiffrar. Han stod just i begrepp att insamla det sista materialet till en monografii öfver silurformationen i Östergötland, då döden afbröt hans för vårt lands geologi så fruktbringande lif. Och ej heller fick han-till oersättlig skada-se sin käraste plan realiserad: att i ett större arbete, "Silura suecica", till hvilket han i många år samlat material, i ett sammanhang beskrifva och sammanställa alla vårt lands siluraflagringar. Utom i vårt land hade Linnarsson äfven företagit vetenskapliga resor i Norge samt, med understöd af statsmedel, till Böhmen och Estland, hvilkas siluraflagringar han sedermera sammanstält med våra.

Vid sidan af dessa arbeten, hvilkas värde ej nog kan uppskattas, står Linnarssons verkksamhet som beskrifvande paleontolog. Också denna har gjort hans namn kändt och värderadt bland fackmännen ej blott i europa, utan äfven på andra sidan Atlanten. Utmärkande för alla hans arbeten var grundlighet, han visste mer än väl att en vetenskaplig publikation aldrig förlorar genom att uppskjutas, hvarför han också hellre uppskjöt ett arbete än publicerade det omoget. Han kunde väl det oaktadt någon gång komma att skatta till den sats som säger, att "det är en dålig naturforskare som ej begått något misstag", men då han insåg detta, erkände han det, såsom en sann vetenskapsman, öppet och otvunget samt skämtade ofta efteråt deröfver.

Under flera år sekreterare i geologiska föreningen, skötte han denna sin verksamhet med stor omsorg och odeladt intresse och sökte, hvad på honom ankom, att hålla dess tidskrift vid en så hög vetenskaplig ståndpunkt som möjligt. Inom Sveriges geologiska undersökning utöfvade han vid sidan af sin verksamhet som geolog och paleontolog äfven ett mycket vigtigt indirekt inflytande. Ty ehuru visserligen hans egna arbeten hufvudsakligen angå silurformationen, åt hvars utredande han, lyckligt nog, koncentrerade sina krafter, egde han derjemte stora kunskaper och en vidsträckt beläsenhet äfven inom geologiens öfriga områden. Det var derför ganska vanligt att man inom sagda instution i qvistiga fall vände sig till vännen "Palle" (paleontologen), och det hände sällan att ha ej hade en upplysning till hands, liksom hans omdöme alltid var klart och logiskt. Här kommer derför hans bortgång att blifva mest och omedelbart känbar.

I utlandet åtnjöt Linnarsson, såsom redan ofvan antydts, bland fackmännen ett stort och berättigadt anseende, och vid mångfaldiga tillfällen hafva dessa hans yrkesbröder med aktning och vördnad uttalat sig om hans arbeten. Säkerligen skall derför underrättelsen om hans bortgång äfven af dem mottagas med djup sorg och beklagande.

Ehuru man af Linnarssons hand eger mer än 30 större och mindre arbeten på svenska språket samt dessutom åtskilliga i utländska tidskrifter,skulle han helt säkert hafva efterlemnat ännu flere, om ej hans helsa under de senare åren varit vacklande. Af detta skäl afböjde han äfven det anbud att upprätthålla föreläsningar i geologi vid Stockholms högskola som af dess styrelse för några år sedan tillstäldes honom.

Såsom enskild person var Linnarsson i alla afseenden en ärans man. Till sin natur mycket blygsam och anspråkslös sökte han aldrig framhålla sig sjelf eller sitt vetande. Han var dock ej blott såsom geolog en lärd man, i graden hade han höga vitsord i döda språk, och han kunde, när han så ville, ur minnet uppläsa långa stycken ur Antigone och andra grekiska skrifter på grundspråket. Äfven i botanik hade han goda kunskaper samt egde dessutom en fin och hög allmän bildning. För den som ej kände honom närmare föreföll han mycket sluten och tillbakadragen; men hade man en gång fått blicka in i hans inre, fann man der en skatt af redbarhet och trofast vänskap samt sträng och omutlig sanningskärlek. Han offrade ej sin öfvertygelse när han insåg sig hafva rätt, och han afgick från sin sekreterarebefattning i geologiska föreningen, emedan han ansåg att ett beslut fattats som skulle menligt inverka på den af honom så mycket omhuldade tidskriften. Han afskydde allt som hade tillstymmelse till "humbug", och hatade han något i denna verld, var det helt säkert detta. Bland närmare bekanta var han glad och munter och hade ett mycket utpregladt sinne för humor. Hans bortgång sörjes och beklagas ej blott af vetenskapen utan af en mycket stor vänkrets."