VEM ÄR DÅ JAG ?

Ett annat intresse jag har är DragRacing och jag är medlem i SHRA-Luleå. Varje sommar arbetar jag med den stora tävlingen som vi arrangerar första helgen i Juli. Kom och titta, jag lovar att det är värt besväret. SHRA-LULEÅS HEMSIDA http://www.shra-lulea.bd.se/

Min bror och jag hade tidigare en bil som vi tävlade med men det har vi (för tillfället) lagt på hyllan.

Jag kommer antagligen att göra i ordning en länk till en sida med mina målningar och fotografier jag tagit men den får vänta för tillfället.

UTBILDNING

• Jag brukar säga som så många andra, att jag har gått LHS (Livet Hårda Skola).

• Jag har som tonåring mått mycket dåligt och haft det jobbigt på många sätt.

• Jag har varit narkoman i sex jävulska år.

• Jag har arbetat med tonårskillar och samtalat med hundratals av dem om deras problem

• Jag har, i socialförvaltningens regi, varit kontaktman åt ett tjugotal killar.

• Jag har arbetat i ett stort ungdomsprojekt i Stockholm.

• Jag har varit övervakare åt ett antal killar.

Allt detta har naturligtvis lärt mig oerhört mycket om problem, om tonåringar, om livet. Efter det ville jag förstå vad som rörde sig i dessa ungdomars huvuden så jag läste in gymnasiet på KomVux. Sedan har jag på Luleå Universitet läst all psykologi som de hade att ge (A,B,C) och har fortsatt med pedagogik och läser för tillfället C-kursen. Mitt mål med studierna (om jag nu får drömma lite) är att läsa vidare till en Fil mag i psykologi och sedan en doktorandtjänst på Luleå Universitet och forskarutbildningen där. Vad jag hoppas att få tillfälle att doktorera i är naturligtvis något om tonårskillar. Kanske något om Mentorskap och vad det innebär för tonårskillar. Ja det där hör till drömmarna och är inte aktuellt än på ett tag. Men drömma måste man göra.

Varför då detta intresse av tonårskillar och deras problematik?

UPPVÄXT

För att förstå det måste man gå tillbaka i tiden. Jag och min äldre bror växte upp i Luleå tillsammans med vår mamma. Vår pappa dog 1959 när jag var 6 år. Jag minns att jag inte brydde mig särskilt mycket om det, jag var ju lycklig ändå. Jag var ett sånt där lyckligt litet barn som sprang över sommarängarna (det var ju alltid sommar i barndomsminnena). Jag kan inte säga att jag, som barn, saknade min pappa. Vi hade ju en så otroligt bra mamma.

PUBERTET

Så kom puberteten och då började det liksom bli komplicerat. Vem var jag egentligen? Vad var jag? Jag minns att jag hade nån uppgörelse med mamma och idag förstår jag att det var ett led i min frigörelse från henne. Frigörelse från mamma... mot... ja vaddå? Det fanns ju ingen där att identifiera sig med. Herregud där stod jag mitt i puberteten och förväntades bli en karl... inte visste jag hur en karl skulle vara. Hur skulle jag kunna veta det. Det var där mina problem började.

Det visade sig att när jag och mina kompisar skulle ha kul så ville jag ha mer kul än de ville. Jag ville dricka mer än de, jag ville åka fortare, högre, längre... Jag ville ha roligare, det var som om det aldrig räckte för mig. Men hur var det egentligen. Ville jag ha roligare... eller hade jag tråkigare i utgångsläget. Varför krävdes det alltid mycket mer för mig...

NARKOTIKA

Det var då jag kom i kontakt med drogerna för första gången. Det var 60-tal och Flower Power med "Make love not war" och haschdimmorna låg täta. På TV sa nån i programmet Fråga Lund att: "Det är inte farligare att röka hasch än att dricka öl". Så det var klart vi rökte. Snart visade det sig att det inte räckte för mig... jag ville bli mer påtänd. Jag provade LSD och det var ju spännande men det gick ju inte att vara i det tillståndet hela tiden. Jag provade amfetamin... det tyckte jag var toppen. Det där obehagliga som kändes i magen och som krävde att jag skulle ha kul, det försvann. Ja det mesta som kändes försvann.

Jag blev tack och lov inte narkoman när jag var i tonåren, men jag blev det senare. Efter ett åttaårigt förhållande dog min sambo och jag klarade inte av det. Jag fick återigen en känsla inom mig som jag inte klarade av att bära. Då kom jag ihåg att jag med amfetaminets hjälp hade tagit bort känslorna som tonåring och började ta amfetamin. Jag har skrivit mer om detta på sidan om min föreläsning om narkotika. Om du vill dit klicka här.

Jag slutade knarka genom att jag hade turen att "åka fast" för narkotikaförsäljning. Jag säger "turen" för att när jag satt häktad på Kronobergshäktet fick jag på det allra grymmaste sätt se att det gick att leva utan narkotika. Vilket jag i mitt beroende inte trodde var möjligt. Jag blev dömd för försäljning av futtiga 16-18 gram av de otroliga mängder jag verkligen hade sålt och i domen stod att jag skulle få genomgå "narkotika-avvänjande-åtgärder", det innebar att jag skulle få hjälp. Jag ville ha den hjälpen och var i Familjevård, i tre år, hos min bror och svägerska i Sunderbyn utanför Luleå.

ÅNGEST

När jag kom upp till Sunderbyn för att sluta upplevde jag att jag bar på en ångest som var stor som en fotbollsplan. Det var ångest över allt jag ställt till för andra under mina år som narkoman, alla jag hade skadat fysiskt och psykiskt och alla de jag fått att börja med knarket. Alla dessa levde inte längre. Allt det blandades med ångesten över min sambo och ångesten från tonåren. Jag försökte stå ut och jag började springa... så småningom blev det 12 km per dag och jag märkte snart att mitt psyke blev avslappnat när kroppen i sakta mak joggade sig fram kilometer efter kilometer. Jag började, i den avslappningen, våga se in i min ångest.

Jag kan säga att det tog mig sex år att sluta med knarket och jag hade knarkat i sex år. Men efter dessa sex år hade jag också bearbetat min ångest. Vid ett tillfälle stod jag där med kärnan i min ångest. Jag tvekade länge inför den men repade till slut mod att våga se vad den bestod av... Det var som om jag hade ett strutsägg i mina händer och jag knäckte det i bitar och i mina händer låg min ångest fullt synlig... Det som låg i mina händer var min längtan efter pappa... Där var den och det var en underlig känsla att vid 37-38årsålder stå där med sin längtan efter en pappa som dog när jag var 6 år gammal.

Jag tog hand om min ångest. Jag vågade se den, ta på den och nämna den vid namn... Jag gjorde mig av med den.

TONÅRSARBETE

Jag kan än idag förvånas över vad mycket den lilla pojkens längtan kunde ställa till med. Att den kunde forma mig, styra mig och mina känslor så mycket, så långt efteråt. Det är varför jag bryr mig om dagens tonårskillar. Det är väl ingen tvekan om att det är en svår process för en pojke att sluta vara pojke och bli en man. Särskilt med dagens samhälle som ger få bra möjligheter till identifikation i och med alla ensamstående föräldrar och frånvarande fäder.

Det är enkelt att se tonåringarna har svårigheter och vem ska då hjälpa dem. Ja för mig är det självklart att det måste vara vi som ska göra det. Det är väl så inom alla däggdjursarter att de äldre visar och lär de unga. Jag tycker att det vår plikt att visa våra unga vägen mot manligheten.

Nåja... det är ju inte ett debattinlägg jag ska skriva. Men där är orsaken till intresset för tonåringarna. Naturligtvis har jag under åren i ungdomsarbetet lärt mig att se ungdomarnas problem och jag förstår att detta kanske inte är lika tydligt för alla. När jag började föreläsa i högstadieskolorna på Östermalm visade det sig att många hörde av sig och ville komma tillbaka och berätta om sina problem för mig. Jag hade ju i föreläsningarna berättat om mina problem. Det var förvånande nog killarna som kom. Vem sa att killar inte är bra på att prata... det gäller nog bara att vinna deras förtroenden.

När projektet var slut ville jag förstå mer och jag började utbilda mig. Jag ville förstå varför lilla Kalle, Pelle och andra var som de var. Vad låg bakom deras problem. Jag läste snabbt in gymnasiekompetensen på KomVux och sökte mig till Högskolan i Luleå.

Jag värnar mycket för tonåringarna och föreläser om dem när jag får tillfälle. Jag föreläser fortfarande om narkotika. Jag håller på och planerar en föreläsning som ska heta PAPPA ELLER RAMBO, den får dock vänta ett tag medan jag skriver min C-uppsats i pedagogiken.

SAMHÄLLSKRITIK

Jag kanske också ska nämna att jag upplever att det i samhället finns ett motstånd till att förstå ungdomar och deras problematik. Det är som om samhället har bestämt sig för hur tonåringar "ska vara" och behandlar dem efter den mallen. Utan någon som helst reflektion över att det handlar om föränderliga varelser som förändras i takt med samhället runt omkring dem. Ta socialförvaltningen som exempel. Det är som om människor har någon slag övertro på att soc ska veta och förstå sig på tonåringar. Varför tror vi det, är det för att det är lugnast så. Vi vill tro på att soc tar hand om de besvärliga killarna åt oss. Ja, så att vi slipper... Är det inte lite så...

Socialförvaltningen själva "tror" att de är de "experter" vi så gärna vill att de ska vara, men så är det inte. De har en mycket liten kunskap om vad som försiggår i en tonåring med problem. De ser knappt tonåringen, de är förblindade av sin symbiossyn...barn + föräldrar = familj. Jag skulle kunna dra upp många exempel där unga killar har kämpat sig blodiga för att frigöra sig från symbiosen med sina mödrar. När sedan ärendena kommer till socialförvaltningens bord ser de inte tonåringens, ofta berättigade kamp, utan för honom tillbaka till familjen, till modern. Familjen är för många socialarbetare det enda saliggörande trots att vilken bok som helst, om tonårsutveckling, menar något annat. Se boktips

Nog är socialförvaltningen bra på mycket men vi ska inte ha någon övertro på dem som experter. Det är ingen tvekan om att de har hjälpt många ungdomar på vägen men det är heller ingen tvekan om att de med mer kunskap skulle kunna hjälpa många fler. Nu kanske någon tänker att om nu socialförvaltningen inte själva är experter så kan de ju placera ungdomar på institutioner av olika slag där de blir omhändertagna av personer som är experter...

Förra sommaren gjorde jag en praktik på en behandlingsavdelning på ett sk §12-hem där det fanns ett antal tvångsplacerade ungdomar (12-16 år) enligt LVU. (Lagen om Vård av Unga). Vid min introduktion på behandlingsavdelningen samtalade jag med föreståndaren och jag frågade vad "behandlingen" på behandlingsavdelningen bestod av. Det fick jag inte något svar på... Jag frågade också vilka resultat de tyckte att de fick genom sin behandling. Då svarade denna föreståndare på behandlingsavdelningen. "Ja det blir inte just nån skillnad. Dom här ungarna kommer ju i alla fall bara att hamna i fängelserna eller på nån psykavdelning".

Jag blev stum. Hon hade ju gett upp redan innan ungdomarna kom dit. Jag frågade hur hon stod ut att arbeta med dem om hon inte trodde på någon förändring. Hon sa att Ungdomar var hennes liv... så det fanns inget annat för henne att göra. De två veckor jag var där var plågsamma för mig. Personalen var helt otroligt nonchalanta mot ungdomarna och utövade sin makt över dem. Det var särskilt några stycken som aldrig borde fått komma innanför dörrarna på stället. En av dem var tydligen där för att "trycka ner" dessa ungdomar för att själv få känna sig lite större... det var deprimerande att se. En del av personalen skröt i personalrummet om vem som den dagen var "svartast" hos ungdomarna. Att vara svart innebar att man hade lyckats jävlas med ungdomarna så att man blivit riktigt illa omtyckt.

Jag blev erbjuden att arbeta där när jag senare ska läsa D-kursen i psykologi och då samtidigt skriva om ungdomarna på Ungdomshemmet i min D-uppsats. Jag skrev istället ett brev till föreståndaren för Ungdomshemmet och berättade vad jag upplevt under mina veckor på behandlingsavdelningen. Hon blev chockad och lovade att det skulle bli förändringar. Hon skulle höra av sig och berätta om dessa förändringar, jag har inte hört av henne.

Det som var mest slående på detta Ungdomshem var, den i det närmaste totala frånvaron av kunskap om ungdomar och tonårsutveckling. Jag frågade vilka krav man hade på personalen vid anställning. Det fanns inga krav på utbildning, inga krav alls...

Man uppfyllde inte ungdomarnas elementära behov av trygghet med tanke på att de var många mil från sina familjer. Vanliga tonårsutvecklingsbeteenden som ingår i frigörelsen och är inbyggda i tonåringar riktades naturligtvis mot personalen när föräldrarna inte finns tillgängliga, detta togs som illvilja hos ungdomarna och bestraffades. Det verkade som om personalen krävde att dessa tonåringars normala utveckling skulle stanna upp medan de var på Ungdomshemmet.

Det fanns ingenting på detta §12-hem som skulle kunna få mig att tänka på någon slag expertkunskap.

Vi vanliga människor får inte i allt för stor utsträckning förlita oss på att institutioner och myndigheter är experter på det de säger sig vara det. Vi måste våga vara lite besvärliga och ifrågasätta lite mer. Jag har blivit riktigt känd för min kritik och mina besvärliga frågor. Men någon ska väl våga ställa frågorna om det ska kunna genereras några svar.

Hemsidan
Tonårsproblem

Maila gärna...