PAPPA ELLER RAMBO

Efter att jag själv blev medveten om att min "pappa-saknad" till stor del låg bakom den ångest jag upplevde som tonåring och som i sin tur ledde fram till ett narkotikaberoende. Så har jag intresserat mig mycket i denna problematik. Jag har också slående ofta stött på problempojkar som beskrivit att de har ingen, eller mycket lågkvalitativ, kontakt med sina pappor. Jag har läst mycket i ämnet och jag tycker att man allt oftare ser och hör talas om detta problem.

Referenslista till texten nedan finns i Boktips
I de citat jag använt i texten nedan har jag tagit
mig friheten att markera vissa ord med fetstil.

För en tid sedan var jag på en föreläsning om Anabola Steroider av Tomas Moberg från Göteborgs Universitet. När han kom in på vad det var för pojkar han mött i sitt arbete med personer med anabolarelaterade problem så visade det sig att det, till största del, var pojkar med en mamma men utan någon pappa. Jag blev inte förvånad.

Om ingen pappa finns där hur ska då tonåringen göra. Det som tar över är jämnåriga kamrater. Här skulle man kunna dra liknelsen att… en blind leder en blind, men det kanske kunde uppfattas som nervärderande. Visst kan man ibland skaka på huvudet åt dessa vilsna unga där de förvirrade går vilse i snårskogen men det är viktigt att inte "håna" deras vilsenhet, det är vi vuxna som rår för att de inte har någon vägledning, att de går vilse. Jag ser det som vår plikt, som vuxna "hanar" av människosläktet, att vägleda våra unga mot manligheten.

Att ungdomar samlas i gäng är väl inte nåt ovanligt alls. Det har nog ungdomar gjort ganska länge. Men jag undrar om inte gänget har fått en ny betydelse för ungdomarna. Vi kan ju se på USA och deras gäng och vad de står för. Där har gänget blivit mer än den "testplats" den har varit så länge. Numera menar gängmedlemmarna att "gänget" har fått den auktoritet som enbart familjen hade tidigare. Många är de gängmedlemmar som sagt att de kan gå i döden för sitt gäng... och många är det som också gjort det.

Vid studier av litteratur kring detta område kan man klart se att fadern har en betydande roll i en pojkes utveckling att bli en man. Faderns roll som förebild fyller en viktig roll för hur en pojke skall formas till en man. "…bara män kan inviga män, på samma sätt som bara kvinnor kan inviga kvinnor. Kvinnor kan förvandla embryot till en pojke, men bara män kan förvandla pojken till man… "(Bly, 1990, s 31).

Detta innebär att pojkarna behöver en "mänsklig" förebild av en man istället för att försöka leva upp till en idealiserad bild av vad en man är. Eftersom en fadersgestalt är ett grundläggande, mänskligt behov kan det bli ett primitivt outvecklat behov om en fadersgestalt inte finns närvarande. Det är genom denna avsaknad som en pojke kan börja försöka leva upp till en idealiserad bild av en man, eller rentav försöka leva upp till en mytisk bild av en man som ex Rambo (Corneau, 1991).

De flesta växer upp med dåliga eller inga manliga identifikationsobjekt och det blir naturligtvis svårt för dessa unga förvirrade killar att hitta en identitet med den svårigheten. Det är väl nog svårt att frigöra sig från sina mödrar. Men de gör det och går .... till vad... till gänget på stan, eller vad. Det önskvärda vore att det då stod en pappa där, eller en vildman, eller en mentor och väntade att ta över... att ta pojken med ut i skogen (Bly, 1990).

Under adolescensen skall den unge på ett inre plan separera dels från aktuella inre objekt, dels från infantila inre objekt. Det vill säga att barnet skall separera från den aktuella föräldern och från det unga barnets behov av föräldrarna. Denna för utvecklingen nödvändiga regression utgör sannolikt också utvecklingsperiodens största riskmoment. Det viktigaste ändamålet med denna rörelse tillbaka är att bearbeta de infantila objektsrelationerna och frigöra sig från dessa (Ramström, 1991).

Ramström menar vidare att individuationen underlättas av vissa yttre förutsättningar under tonåren:

Vad är då en man... Hur definierar vi "manlighet". Jag minns att jag frågade några hundra 14-15åriga killar vad manlighet är. De svar jag fick var ... "Hår på bröstet, stor snopp, brudar och snabbar bilar". Vad ska man säga... stackars pojkar om de tror att det är manlighet . Jag och några studiekamrater skrev en rapport nyligen om manlighet och vi funderade på vad manlighet är och vi kom fram till följande: "en man är en vuxen person av hanligt kön"... Detta utan att alls försöka mena att vi vet sanningen, men ett försök är det... trots allt. Här famlar vi nog alla i mörkret och ingen vet kanske vad som är rätt eller fel.

Badinter (1992) skriver i sin bok t.ex. om att kvinnlighet är något som bara blir... manlighet är något som måste läras. Tänk bara på detta att vi åter och återigen säger åt våra pojkar... "Var en karl".. har någon någonsin hört en mamma säga till sina dotter... "Var en kvinna". Bara detta får en att tänka till, eller hur?

Badinter menar vidare att den traditionella definitionen handlar om att "undvika något istället för att önska något". "Att vara karl betyder att inte vara kvinnlig, att inte vara homosexuell, att inte vara foglig, beroende, undergiven, att inte verka effeminerad till utseende eller sättet, att inte ha sexuellt eller annars alltför nära umgänge med andra män, att inte vara impotent i samröret med kvinnor" (Badinter, 1992, s 132).

Pojkar föds av kvinnor och tillbringar många ljuvliga timmar hos henne. Får smekningar, omvårdnad, kärlek och värme av henne. Sonens omedvetna kunskap kommer att bli att mammor (kvinnor) ger smekningar, omvårdnad, kärlek och värme. När pojken så ska bli man så vet han inte hur en man ska vara... men eftersom han vet hur en kvinna är så försöker han att inte vara så. Alltså han försöker bli en man genom att inte ge smekningar, omvårdnad, kärlek och värme. (Badinter, 1992).

Corneau (1991) skriver om detta i sin bok. Han säger att sonen i sin föreställningsvärld inte kan tillåta sig att röra, smeka, känna, skratta eller gråta, för detta är sådant som han har sett sin mor göra. Corneau skriver om definitionen av manlighet på följande sätt. "Manligheten definieras således i negativa termer: den innebär att inte gråta, att inte lyssna inåt sig själv, att inte tala om sina känslor, inte se alltför feminin ut. Riktiga män äter inte sushi. Riktiga män dansar inte."(Corneau, 1991, s 25).

Han menar vidare att det är ironiskt nog samma man som sedan förväntas kunna vara nära sin partner och sina barn. Det handlar inte heller om att inte män har känslor, det handlar om att det är förbjudet att uttrycka dem om de vill ses som män av andra män. Dessa känslor som undertrycks och som av män anses vara kvinnliga och som vi självklart har inom oss, vad gör vi med dem. Corneau menar att vi projicerar dem på andra, vi ser hos dem de delar av oss själva som vi inte tycker om och glömmer därmed behändigt bort att dessa delar existerar inom oss själva. Han menar att det är detta som är grunden för homofobin som många män aggressivt hänger sig åt. Det är helt enkelt männens sätt att projicera sina egna feminina känslor, sin sensualism, sin känslighet på någon annan.

Vad värre är, Menar Corneau, är att rädslan för att vara homosexuell hindrar många män från att röra vid sina söner på ett adekvat sätt.

Suck!!! Ibland blir jag så trött ... på oss män...

Detta är funderingar som jag har och som jag läst om och kommer att leda fram till en föreläsning som ännu inte är klar. Den kommer att heta Pappa eller Rambo...

Hemsidan
 Föreläsningar