Jag tänker börja med att ta upp några anledningar till att vanliga människor blir främlingsfientliga. I många människors fall är kanske främlingsfientlighet ett alltför starkt ord, ett bättre är då kanske främlingsförakt. Men i vilket fall, så tror jag att ett stort antal människor har en mer negativ inställning till invandrare och flyktingar än vad de själva vill erkänna, i de fall de ens är medvetna om det.

 
Människan är som alla andra djur ett resultat av evolutionen. Den har format oss, också psykologiskt. Evolutionen gör som bekant att den som är bäst lämpad för att överleva, också gör det. En avgörande sak är förstås hur man handlar i olika lägen, vilket styrs av instinkter och, i människans fall (och kanske också vissa djurs), tänkande.

Som jag ser det finns det tre grundläggande instinkter hos människan. Fortplantningsdriften är naturligtvis nödvändig för artens överlevnad. Den andra instinkten är att handla så att man gagnar sig själv. Dessa två instinkter finns inbyggda i alla djur, och har varit det sedan urminnes tider, helt enkelt därför att de som hade instinkterna klarade sig bättre, och kunde sprida sina gener. De djur som levde i flock utvecklade sedan ytterligare en instinkt: att handla för att gagna den egna gruppen. Denna är egentligen bara ett mer raffinerat sätt att gagna sig själv, på ett annat plan skulle man kanske kunna säga. Gruppen gav skydd och gjorde det möjligt att samarbeta för att skaffa föda och revir. Evolutionen "valde" förstås ut de grupper, där gruppmedlemmarna gagnade varandra.

Och så fungerar människan än idag. Vårt liv är en kamp för fortplantning, för att gagna oss själva, och för att gagna gruppen. Människan har den mest avancerade grupptillhörigheten av alla djur. Hos andra djur finns kanske gruppen mor-far-barn och den egna flocken. Människan tillhör en mängd olika grupper, och är ju för övrigt barnsligt förtjust i att dela in allt som över huvud taget finns i grupper, slag, underordningar och allehanda kategorier. Medlemmar i våra grupper känner vi samhörighet med och sympati för. Det är grupper som familjen, släkten, arbetskamraterna, skolklassen, grannarna i kvarteret, vänkretsen, medlemmar av samma religion och folk i samma stad, landskap, land eller kanske till och med världsdel. Vad som är viktigt är dock att de grupper vi känner för inte nödvändigtvis är de grupper vi verkligen tillhör, utan de grupper vi medvetet eller omedvetet känner gemenskap med och anser att vi tillhör. De grupper vi känner starkast för, är de grupper vi är mest benägna att offra tid eller resurser på att gagna. Ofta är det så att engagemanget avtar med gruppstorleken och avståndet. Många människor skulle säkert offra allt de ägde om det behövdes för att deras familj skulle leva vidare, men få verkar vara beredda att offra särskilt mycket för till exempel de svältande i Afrika. Trots att vi tillhör vissa gemensamma grupper, som till exempel grupperna "människa" och "jordvarelse".

Ofta kommer en persons eller en egen grupps intressen i konflikt med en annan persons/grupps intressen. Då får instinkterna människan att ta strid. Med åren har vi blivit lite mer civiliserade och tar inte lika ofta till våld, men vi gör det fortfarande allt för ofta. Vi slåss fortfarande om revir världen över, på i princip samma sätt som förr i tiden när männen i flocken gick ut och slogs med andra flockar om reviret. Dessa revirinstinkter kan lätt bubbla upp när folk kommer i kontakt med invandrare. En rädsla väcks för att "de" ska ta något som är "vårt". Grottmannen vaknar och vill jaga bort inkräktaren från den egna gruppens revir, även om det idag mest blir utrop i stil med "vad har de här att göra?".

Just det faktum att det var männen som skötte revirförsvaret, har påverkat också dagens människor. Här är det männen som krigar, pojkarna som slåss mest och männen som ser mest på sport. Så när mannen sitter i TV-soffan och skriker "JAAA, SVERIGE, SVERIGE, VM-GULD!!!" så är det bara hans instinkter som kommer fram. Han känner gemenskap och samhörighet med de andra svenskarna på planen, som "ger de där förbannade ryssarna vad de tål". Han känner kampen i sig, och han känner sig mer som en medlem av gruppen svenskar än någonsin förr. Så fungerar alla vi människor, mer eller mindre. Alldeles för ofta är vi dock inte medvetna om det. Vore vi det, skulle vi kanske handla annorlunda.

Lägg märke till att jag på den här sidan pratar om "invandrare" och inte till exempel bosnier, chilenare, koreaner, italienare eller turkbulgarer. Eller varför inte muslimer eller hinduer. Detta helt enkelt därför att folk i allmänhet ser invandrare som en enda grupp. Därför måste jag också göra det, när jag försöker beskriva hur folk reagerar inför dem. Gruppen "invandrare" måste vara en av de mest mångfacetterade grupper som finns. Men det är så man oftast gör, man drar alla över en kam. Det är en naturlig följd av gruppinstinkten. De som inte är med i någon av ens egna grupper behandlas som "de andra". Över huvud taget delar människan gärna upp sin omgivning kategorier som är motsatta varandra. Det kan man se i språket, till exempel. Vi har rätt/fel, ont/gott, vän/fiende, svart/vitt, sant/falskt, sött/salt och vi/de. Detta leder till att den som inte är vän är fiende, det som inte är rätt är fel och den som inte tillhör "oss", tillhör "dem". Man glömmer bort att det finns gränsfall, skalor och gråzoner. Detta kallas ibland knivskarp urskiljning. Frågan är om det är vi som har påverkat språket eller språket påverkat oss. Det finns andra språk som är nyansrikare. Det finns eskimåfolk, som på grund av att de lever så nära inpå varandra under en stor del av året utvecklat ett rikt språk för att beskriva personliga relationer. Till exempel en skala på ett tjugotal ord mellan "vän" och "fiende". Det finns bland annat ord som betyder ungefär "jag tycker om dig, men skulle inte vilja jaga säl med dig".

Gruppinstinkterna gäller folk i alla länder, och därmed förstås också invandrare i Sverige. Den är en orsak till att olika folkgrupper flyttar till platser där det bor andra från deras grupp, och vi får stadsdelar med överrepresentation av invandrare och segregation.

När någon påstår att alla människor är lika värda, så instämmer väl de flesta. Vi har alla fått lära oss frasen och fått den inhamrad i oss. Den som inte instämmer, kommer nog att misstänkas vara fascist eller något liknande. Om man är ute efter att provocera, så är det verkningsfullt sätt. Men även om man instämmer, så är det inte alltid man behandlar andra därefter.

Om man definierar vad "värde" egentligen innebär, så finner man att någontings värde varierar beroende på situationen och den person som något har ett värde för. Värden är alltid värden för någonting. En flaska vatten har större värde för oss om vi befinner oss i Saharaöknen, än om vi befinner oss hemma i svenskt regnväder. Ett par kryckor har större värde för någon som brutit benet än för någon som inte har det. Detta är något självklart, även om vi inte alltid tänker på det. Om saker och ting alltid hade samma värde i alla situationer och för alla människor, så skulle vi överhuvud taget inte ha någon anledning att handla med varandra. Märk väl att ett värde absolut inte behöver mätas i kronor och ören. Vi värderar saker efter hur viktiga de är för oss och våra grupper, och hur stor nytta vi har av dem. Detta är också ett resultat av evolutionen. Att kunna avgöra vad som är viktigt i en situation, och vad man kan ha nytta av, är naturligtvis gagnande för överlevnaden. Därför måste man kunna värdera. Och likadant gör vi med människor, även om vi inte vill erkänna det. Våra bästa vänner har ett långt större värde för oss, än vad en person som vi inte känner har. Det hänger förstås ihop med gruppinstinkten. Denna person kan dock ha ett oändligt stort värde för någon annan. En del personer kan för oss till och med ha ett negativt värde, dvs vi tycker det skulle vara bättre om de inte fanns. Seriemördare och knarklangare till exempel. Vi kan också få för oss att invandrare inte är bra för oss och våra grupper, eftersom de kostar pengar. Vi värderar dem då som mindre bra för samhället.

Tillsammans med gruppinstinkten är värderingen orsak bland annat till varför invandrare kan ha svårt att komma in på arbetsmarknaden. Arbetsgivare fungerar också så att de vill gynna egna grupper, det kan vara att ge jobbet till en bror framför en okänd eller till en svensk framför en invandrare. Och arbetsgivaren värderar förstås arbetssökande efter hur stor nytta han eller hon tror att det går att få ut den sökande, inte bara efter de formella kvalifikationerna. Denna värdering bygger ofta på fördomar, något jag kommer att ta upp senare. Det är lätt för en arbetsgivare att få för sig att personen kan ha problem med språket, kan ha ett annat sätt att tänka och därmed samarbeta, kan få kunder att känna sig obekväma, kan ha ett annat sätt att arbeta (lägre tempo till exempel) och så vidare, även om så inte är fallet. Men arbetsgivaren vill ta det säkra före det osäkra.

Så långt den psykologiska delen, hur vi medvetet eller omedvetet värderar saker och människor efter vad de betyder för oss. Jag tänkte passa på att ta en liten avstickare till ett mer filosofiskt resonemang om hur "människovärde" skulle kunna defineras. Många tänker nog inte så mycket djupare på vad "alla människor är lika värda" innebär. Så jag tänkte att jag skulle ta upp det.

Ett värde är, i alla fall enligt mig, inte bara ett värde för någon(ting), utan också som någonting. En kofot har ett värde som rivningsverktyg för en byggarbetare och ett annat som inbrottsverktyg för en tjuv. En människa har inte ett värde. En människa har många värden. Ett värde som fotbollsspelare för klubbens ägare, ett värde som medarbetare för chefen, ett värde som samhällsmedborgare för resten av samhället, ett värde som föreningsmedlem för andra medlemmar, och så vidare genom alla grupper vi tillhör och alla olika roller vi har. Dessa värden varierar, och till och med graderas i vissa fall, till exempel i pengar. En människas värde som någonting kan vara värdefullt för vissa, och värdelöst för andra. En arbetare får en viss lön för att han har ett värde som arbetare och inte för att han har ett värde som idrottsman. En brottsling har ett negativt värde som fängelsekund för samhället i stort, men kan ändå ha ett enormt värde som familjefar för sina barn. En vanlig människa är alltså väldigt komplex, och kan inte sägas ha ett enda värde.

Men i så fall så skulle ju till exempel en enstöring som bor i en håla i skogen vara världelös? Nej! Alla människor har nämligen ett värde, som är viktigare än andra: värdet som människa för andra människor. Det är framför allt detta värde det handlar om, när vi säger att alla människor är lika värda. Människan uppfann begreppet värde, och har satt ett värde på många saker. Ett värde finns i människans huvud. Värdet kan vara allmänt accepterat och därmed finnas i samhället, men det finns inte självständigt. Till exempel värdet på guld. Utan människor, skulle aldrig guld ha tillskrivits något värde. Det skulle inte ha funnits något som hette "värde" över huvud taget. Utan andra levande varelser skulle en ensam människa inte ha något värde. Men samhället satte ett värde på guld. Och ett värde på människan.

Det finns både likheter och skillnader mellan dessa båda sorters värden. Ett kilo guld är värt lika mycket som ett annat kilo guld. En människa är lika mycket värd som en annan. Dock mäts naturligtvis inte människovärde per kilo, eftersom människan dels är en odelbar enhet, och dels för att värdet inte sitter i människokroppen, utan i människolivet. Ett kilo guld kan ersättas av ett annat, det är identiskt. Men en människa kan inte ersättas av en annan, eftersom varje människa är unik. Något som är unikt har förstås ett enormt värde. Om ett kilo guld var det enda guldet som över huvud taget fanns, skulle det egentligen inte vara möjligt att sätta ett värderiktigt pris på det. Men det skulle göras försök, eftersom guld går att äga och handla med. Det går dock, i alla fall inte i vårt samhälle, att äga och handla med en människa, så därför finns det egentligen ingen anledning att försöka att sätta ett värde på en heller.

Människan har för övrigt också i flera andra roller ett i princip oändligt värde, eftersom rollinnehavaren är unik. Till exempel värdet som familjemedlem för andra medlemmar.

Människovärdet är visserligen, liksom värdet av guld, uppfunnet. Men det finns likafullt, och är accepterat av nästan alla. Det finns de som förnekar det. Men att göra det är lika dumt som att förneka att stål, silver, guld, pengar eller vad som helst i den stilen har något värde. Värdet finns i vårt samhälle. Och jag hoppas att det kommer att fortsätta så.

Nåväl, nog filosoferat...Oftast är det som sagt bara de ytliga värdena vi tänker på och bedömer folk efter, även om vi inte vill erkänna det. Man funderar inte på vad uttrycket "alla människor är lika värda" egentligen innebär för en själv, och det gör att det är svårt att leva efter det. Att vi ändå instämmer i uttrycket beror dels på att vi mer eller mindre har blivit indoktrinerade med frasen, och dels att vi anser att det borde vara så. Uppfattningen har troligen sitt ursprung som en reaktion mot allt förtryck i världen genom historien. Vi tycker att människor borde betraktas som likvärdiga och behandlas lika och rättvist. Att alla ska behandlas lika, till exempel inför lagen, är ju en av de grundstenar vårt demokratiska samhälle bygger på. Men om vi tycker det, måste vi också börja bli mer uppmärksamma på oss själva, så att vi handlar därefter.

Människan kan reagera på olika sätt, när hon stöter på nya saker. Ett sätt är nyfikenhet. Nyfikenhet är en viktig egenskap hos människan. Utan den skulle vi inte haft alla människans framsteg inom alla möjliga områden. Den driver oss till att lära oss nya saker och vidga vårt medvetande. Var och en inser nog att det vore bra, om vi kunde betrakta invandrare och flyktingar bara genom vår nyfikenhet.

Men tyvärr finns det en massa andra sätt att reagera på, som inte leder till något bra. Man kan reagera med rädsla, ilska, fientlighet, fördömande eller allmänt undvikande. Här har vi då våra gamla instinkter igen. Som den gamla urtidsmänniskan håller vi oss försiktigt avvaktande på avstånd i försvarsställning, när vi stöter på något okänt. I alla fall om vi tror att det skulle kunna hota oss. Och vi behöver inga starka skäl.

När det då gäller invandrare, så kan vi till exempel få för oss att de hotar vår ekonomi, eller den så kallade "svenskheten". Hur det är med ekonomin kan jag inte säkert uttala mig om, men det är i vilket fall som helst inte en utgift som vi inte borde ha råd med. Jag hade inte tänkt diskutera invandrarpolitik på den här sidan, men jag tycker i alla fall att vi inte borde klaga så mycket på att vi i Sverige tar emot mer flyktingar per innevånare än något annat europeiskt land. Vi borde vara stolta över att vi är så solidariska, och andra länder borde skämmas över att inte ta sitt ansvar!

Och "svenskheten"...bah! Ingen tror väl på allvar att invandrare kan hindra andra från att fortsätta med gamla svenska traditioner? En del människor verkar vara rädda för det, och människan är vanligtvis ganska rädd för förändringar, eftersom det innebär att man går från ett känt och tryggt tillstånd till ett tillstånd, som kan te sig osäkert och otryggt.

Däremot kan jag tänka mig att folk känner sig tveksamma, när vissa svenskar låter bli att till exempel sjunga nationalsången, för att det skulle ge "negativa signaler" till invandrare. Mer om det i avsnittet om svenska flaggan och nationalsången.

På grund av denna rädsla för förändringar säger en del människor "det är de som ska anpassa sig, inte vi". Stelbenthet, enkelspårighet och plattityder, tycker jag. Här har vi knivskarp urskiljning igen. Antingen/eller. Men om man tänker lite, så inser man det absurda i att hålla på på det sättet. Anpassningen måste vara ömsesidig. Självklart måste invandrare följa svensk lag, och anpassa sig efter den. Men inte ska man väl för den skull tvinga invandrare att dansa runt midsommarstången? Vad skulle det vara för praktisk nytta med det?

Många invandrare anammar dessutom svenskarnas seder. Och om några svenskar tar till sig några utländska seder, maträtter eller vad det nu må vara, så är det väl bara bra, om de tycker om dem?

Genom att använda begrepp som "svenskhet", "folksjäl" och liknande, som talar till våra gruppinstinkter och låter pampiga i rätt sammanhang, försöker man ibland framställa svensk kultur som något djupt, unikt och ursprungligt med enormt stolta traditioner. Men faktum är som bekant att det egentligen finns det få företeelser i Sverige som inte finns i något annat land, och de allra flesta av våra traditioner härstammar från andra länder.

Det händer också att folk reagerar på invandrares seder och levnadssätt, och finner dem konstiga, primitiva, skrämmande, kvinnofientliga, äckliga, löjliga m.m. I Sverige har vi våra normer och regler för hur man ska leva, umgås, se ut, och så vidare. Dessa är inte fastslagna som våra lagar är, men är ändå allmänt accepterade. Så är det i alla grupper. Det finns normer, som var och en har att rätta sig efter, om han eller hon ska bli accepterad i gruppen. När det då kommer folk som inte följer normerna, så accepterar vi inte dem som "fullvärdiga" medlemmar i våra grupper.

Ett intressant exempel på människans reaktioner när något inte följer de regler man är van vid, är ett känt experiment, där försökspersonerna fick i uppgift att snabbt bläddra igenom en kortlek. I denna fanns bland annat en svart hjärteråtta. Detta räckte för att vissa av försökspersonerna skulle uppleva fysiskt obehag. Vad ska då dessa människor inte uppleva, när de upplever att någon bryter mot regler som är viktiga för dem, och inte bara regeln att hjärterkort är röda?

Förklaringen till att människan reagerar som den gör mot regelbrott kan mycket väl, liksom sådant jag tidigare nämnt, ha sitt ursprung i människans "grottstadium". Regler är nödvändiga för att en grupp ska fungera. Om någon bryter mot reglerna kan det få otrevliga följder för hela gruppen. En medlem i en jägargrupp som tar det gemensamt nerlagda bytet och gömmer det åt sig själv är inte bra. Inte heller en som inte hjälper en skadad kamrat. En sådan medlem förskjuts troligen från gruppen. Och människan har tagit med sig sina reaktioner till modern tid, och reagerar fortfarande om någon bryter mot de egna reglerna, vad det än är.

Vad vi måste inse, är att våra regler inte nödvändigtvis är de bästa. Bara för att många följer en norm, är den inte självklar. Olika delar av världen har olika regler för hur saker och ting ska vara.

Tänk, att vi har tre personer, som håller i var sin träkloss. Var och en släpper sedan sin kloss. Den första personens kloss åker neråt. Den andra personens kloss åker uppåt, och den tredje personens kloss rör sig inte alls. Den första klossens beteende verkar för oss normalt, men de andra uppfattar vi som konstiga, underliga, eller till och med felaktiga, eftersom de inte följer de regler vi är vana vid. Förklaringen är dock enkel. Den första personen står på marken, den andra personen befinner sig under vattnet, och den tredje personen är tyngdlös ute i rymden. När vi förstår bakgrunden och sammanhanget, inser vi att beteendet följer reglerna och att reglerna är klara och logiska. Det är bara inte samma regler. Samma sak är det med utländska seder och bruk.

De seder, levnadssätt och egenskaper som folk reagerar på behöver inte vara sanna och verkliga. Det går lika bra med fördomar. När man inte riktigt vet hur folk egentligen är, så bildar man sig lätt föreställningar. Minsta lilla misstanke eller gissning leder lätt till att rykten skapas. Och när de sprids, så byggs de på. De flesta som skvallrat om andra människor någon gång, vet att en liten sak lätt kan svälla ut till enorma proportioner. Invandrare är ofta utsatta för rykten, eftersom "vanliga" svenskar inte lika ofta kommer i närmare kontakt med dem, och man vet att de har andra seder. Vem har inte någon gång till exempel hört vandringshistorien om familjen som bröt upp golvet i lägenheten och odlade potatis mellan plankorna? Eller de som slaktade grisar i vardagsrummet, så att grannen trodde att mannen misshandlade sin fru och ringde polisen? Eller varför inte pizzabagaren som använde råttkött på kebabpizzan?

Ett problem med fördomar är att det inte är alltför svårt att påverka en människa i en viss riktning innan personen tagit ett beslut eller en ståndpunkt, men därefter är det mycket svårare att få personen att ändra sig. Man kan likna människan vid en penna, som balanserar på sin spets. Minsta lilla påverkan kan få pennan att falla åt ett visst håll, men när den väl har fallit åt ett visst håll krävs det mycket mer påverkan för att få den att hamna åt motsatt håll.

Det finns hjärnforskare som ger troliga förklaringar till varför människan fungerar så. När något lagras i hjärnan, görs det i form av s.k. "mönster" som bildas av neuroner, det vill säga hjärnceller, som har kopplingar av olika slag mellan varandra (läs gärna de Bonos bok för mer om detta). Dessa går sedan inte utan vidare att bara sudda ut. Ett sätt för neuronkopplingarna att ändras är att de försummas och mer eller mindre förtvinar, vilket leder till att vi glömmer. Att angripa fördomarna resulterar i att användningen av mönstren förstärks. Fördomen kan alltså inte "suddas ut" på detta sätt. Möjligen kan den "skrivas över". Problemet är att verkligen övertyga personen. Om en person har övertygelsen "Araber är lata" (underförstått i förhållande till svenskar), så måste man övertyga honom om motsatsen. Denna nya övertygelse bör vara starkare än den ursprungliga övertygelsen, för att "skriva över" den första. Alltså måste personen övertygas om att "Araber är verkligen inte lata", vilket i princip skulle innebära "mindre lata än andra". Det är ingen lätt sak att övertyga någon om det.

Människor tycker inte om ovisshet. Det känns obehagligt, och därför bildar man sig snabbt en uppfattning. Sedan kan man utgå från denna, när man bygger vidare på sin uppfattning. Det är ju ofta så vi fungerar, när vi stöter på något nytt. Man skulle kunna tala om en "visshetens trygghet". Denna vill man förstås inte få att övergå till en "ovisshetens otrygghet" igen. Kanske har hjärnan svårare för att lagra ett mönster som är "ovisst", vilket får personen att vilja bestämma sig. Vissheten är ett mer stabilt tillstånd.

En annan orsak till att det är svårt att ändra på fördomar är att den mänskliga hjärnan är mycket skicklig på att skapa rimlighet i de mest konstiga påståenden. Detta är naturligtvis ofta till hjälp när vi ska försöka förstå och skapa sammanhang i vår omvärld, men det kan också stärka felaktiga uppfattningar. Man hittar sätt att få sina fördomar att passa in i allt annat som man vet. Det är lite som när man läser horoskop, och genom att tolka orden rätt finner att det stämmer in på en själv.

Skickligheten i att hitta samband används ofta, när man ska utse syndabockar. När det till exempel är dåliga tider i landet, så vill man hitta orsaker. Exempel på sådant man kan leta fram och utse till orsak är fifflande politiker med kontokort som "förskingrar alla skattepengar", eller invandrare som "kommer och tar alla jobb". När man hittar en orskak, så känns det som att man har situationen klar för sig och under kontroll. Det är ju bara att göra något åt orsaken, så ordnar sig allt. Att orsaken ifråga egentligen kanske har liten eller ingen inverkan på det hela tänker man inte på. När man hittat sig en förklaring håller man fast vid den tills man erkänner sig överbevisad.

Det är också lätt att ens tankar fastnar i kretsgångar och cirkelargument, där ett felaktigt argument bevisar ett annat, som bevisar ett tredje, som i sin tur bevisar det första. Som i denna ordväxling, till exempel:

-Kalle har snott min plånbok!
-Men han säger ju att det inte var han!
-Dumheter, han ljuger förstås! Vad annat kan man förvänta sig av en som snor plånböcker?

När man kommer i kontakt med något som man har en uppfattning (t. ex. en fördom) om, så leder det till att de mönster i hjärnan som har något med företeelsen att göra stimuleras. Detta påverkar en mängd saker, till exempel vår uppmärksamhet. Det har gjorts flera experiment, som visar att man ofta lägger märke till sådant som man förväntar sig att finna. Har man uppfattningen att invandrarungdomar är våldsamma, så lägger man lätt märke till invandrarungdomar som ser våldsamma ut.

En annan följd av denna stimulering vid kontakt med företeelsen, är att det väcker vad man hört, sett och läst om företeelsen. Ju mer man hört, sett och läst, desto mer finns det som man kan associera till. Och om detta är liknande saker, så blir associationen starkare. Ett exempel har vi i mediernas inflytande på folk. Av någon anledning så berättas det oftast, när det skrivs om våld och kriminalitet, om någon av de inblandade var av utländsk härkomst. Däremot berättas detta sällan, när det handlar om något annat. Detta gör att när folk läser om invandrare i tidningar, så handlar det ofta om våld. Vilket gör att folk mycket lättare associerar invandrare till våld och kriminalitet.

En annan sak som invandrare ofta associeras till är fundamentalism. Många tror att det finns långt fler fundamentalister bland invandrare än det verkligen gör. Men hur många vet att 30-40 procent (jag minns inte den exakta siffran) av invånarna i USA är att betrakta som kristna fundamentalister?

Ett problem med fördomar är, att om man tillskriver en person en egenskap, så tillskriver man lätt personen fler liknande egenskaper. Handlar det om en negativ egenskap, så blir det fler negativa egenskaper, och den negativa bilden av personen förstärks. Likadant kan en lärare som tycker att en elev är duktig i ett visst ämne lättare få för sig att eleven är duktig i andra ämnen också. Detta är den så kallade halo-effekten.

De "lyckade" fördomarna, det vill säga de som sprids och blir kända, talar ofta till starka känslor. Ofta är dessa kopplade till gruppinstinkten. En känsla är den berömda avundsjukan. Det sägs ibland att svenskar är mer avundsjuka än andra. Mentaliteten "du ska inte tro att du är något" och den så kallade Jantelagen torde vara bekant för de flesta. När det sprids historier om att invandrare lever gott på bidrag, har fina bilar och märkeskläder samt tar alla svenska flickor så väcker det avundsjuka hos folk som inte har allt detta. En annan är den skadeglada känslan att känna sig bättre än andra. En känsla av att vara intelligentare väcks av historier om invadrare som hittar på idiotier. Det är inte sällan roliga (nåja) historier, i stil med norgehistorier och blondinskämt. Vi vill gärna känna oss själva humanare än andra, vilket gör att vi tar till oss historier om grymhet mot djur och människor. Och vi vill känna att vi har bättre hygien och "friskare" matkultur, vilket leder till historier om råttkött i pizzor.

Listan kan göras lång, men i vilket fall så är det ofta ett tecken på att en historia är en skröna eller en fördom, om den tilltalar en speciell känsla. Vilket inte betyder att en historia som gör detta inte kan ha en grund av sanning. Överhuvudtaget är det ofta svårt att veta hur mycket sanning det finns i en historia.

Om man själv inte har någon bestämd åsikt i någon fråga, blir man mycket lätt påverkad av personer, som man själv uppfattar som auktoriteter. Dessa litar och tror man på, och det ska mycket till för att man ska ifrågasätta vad de har att säga, eftersom man själv är för osäker på området och inte har något att sätta emot. Det auktoriteten säger kan vara osant och resultera i en fördom, med de följder jag tog upp i det avsnittet.

Auktoriteten kan vara en professor eller en god vän, men de viktigaste auktoriteterna är trots allt alla föräldrar. Ett barn har i de flesta frågor naturligtvis ingen fast, egen uppfattning och är därför mycket lätt att påverka. Det tar till sig sina föräldrars svar på olika frågor och annat föräldrarna säger, och godtar det som sanning. Ett barn som då växer upp med invandrarfientliga föräldrar, löper förstås en mycket stor risk för att själv få främlingsfientliga åsikter, som är mycket svåra att bli av med.

Auktoriteten behöver inte utgöras av en enda person. Det kan vara flera personer med samma åsikt, som man inte var för sig uppfattar som auktoriteter, men som tillsammans utövar ett starkt grupptryck på andra medlemmar i gruppen. Skulle det visa sig att en majoritet av svenska folket har en viss åsikt i en fråga, så påverkar det dem som inte redan har en fast åsikt.

Det har gjorts experiment, som visat att människor litar på och lyder folk de uppfattar som auktoriteter mer än de själva tror och vill erkänna.

Ett intressant experiment om grupptryck gjordes på 1940-talet (av den amerikanske forskaren Solomon Aschs). 7-9 manliga universitetsstuderande fick i uppgift att av tre olika långa linjer på ett kort peka ut den, som var lika lång som den som samtidigt visades på ett annat kort. Uppgiften var så lätt att i princip alla hade klarat den i normala fall. Men i experimentet fick alla utom en order på förhand om att svara på ett visst sätt. Den ovetande placerades så att han svarade näst sist, och i början svarade de andra rätt, för att den verklige försökspersonen inte skulle misstänka något. Sedan började de samstämmigt peka ut en annan linje än den rätta. Försöket gjordes med många försökspersoner för att få ett brett underlag. Det visade sig att en tredjedel gav efter och i de allra flesta fall gav samma uppenbart felaktiga svar som resten av gruppen. En del trodde att det blivit fel på deras ögon. De tvivlade alltså på sin egen förmåga att avgöra. Andra tyckte helt enkelt att det var jobbigt att vara avvikare. I alla fall så föll man för grupptrycket, trots att det inte fanns något hot eller liknande inblandat. Experimentet varierades också så att en person före försökspersonen gav rätt svar. Då ökade andelen självständiga kraftigt, och ännu mer när det var två. Att ha "bundsförvanter" var tydligen till god hjälp för att stå emot grupptrycket. Man kan tycka att åsikter i verkliga livet borde vara mer fasta än åsikter om olika linjers längd, men å andra sidan borde grupptrycket bli starkare om trycket kom från vänner eller arbetskamrater.

Ett annat intressant och välkänt experiment utfördes av den amerikanske psykologiprofessorn Stanley Milgram åren 1960-63. Han undersökte hur långt man kunde få människor att gå, när det gäller att tillfoga andra smärta. Det enda påtryckningsmedlet var auktoritet. Hot, tvång eller mutor användes inte. Man berättade för försökspersonerna att det hela handlade om inlärningseffekten av bestraffning. Försökspersonerna fick i uppgift att som "lärare" ställa ett antal frågor till en en annan person, "eleven", som påstods också vara försöksperson, men egentligen var i förväg invigd och tränad. När "eleven" svarade fel, skulle "läraren" genom att trycka på strömbrytare på en panel ge "eleven", som hade armen fastspänd vid vad man kallade en "chockgenerator", en elekrisk stöt, starkare för varje felsvar. I verkligheten gavs dock inga stötar, "eleven" simulerade bara, men det visste förstås inte försökspersonen. Panelen var graderad från 15 till 450 volt, men också i ord: från "lätt stöt" och "ganska lätt stöt" upp till "ytterst våldsam stöt", "fara: svår stöt" och till sist bara "XXX"! Försökspersonen får också känna hur en 45 volts stöt känns.

"Eleven" började stöna vid 75 volt, bad att få slippa vid 150, skrek att han inte stod ut vid 180, skrek ångestfullt att han inte tänkte svara på testfrågorna längre vid 300, och efter 330 hördes varken skrik eller svar. Då och vände sig förstås försökspersonerna till försöksledaren som stod bredvid och undrade om de inte skulle avbryta. Men ledarna, som uppträdde mycket säkert, svarade saker som "Det är absolut väsentligt att ni fortsätter" och "Ni har inget val, ni måste fortsätta".

Före försöket hade man frågat olika grupper av människor, som inte gjorde försöket och fick veta precis vad det handlade om, hur långt de trodde att de skulle gå. Alla sa att de skulle vara olydiga och avbryta försöket tidigt.

Men så blev inte verkligheten. I varje försöksserie ingick 40 personer, av dessa fullföljde 25 personer, dvs de gav de allra starkaste stötarna. Trots "elevernas" smärta och ångestfyllda skrik. Detta när "läraren" satt i ett annat rum än "eleven". När "läraren" satt i samma rum fullföljde 16, när "läraren" var tvungen att pressa ner "elevens" arm mot stötskivan ("eleven" vägrade ju efter 150 volt) fullföljde 12, och när två "försökspersoner" som var instruerade att säga att man skulle avbryta satt bredvid fullföljde bara 4.

Efteråt fick försökspersonerna reda på försökets verkliga avsikt och berätta varför de gick så långt som de gjorde. Den vanligaste förklaringen var att de inte var ansvariga, eftersom försöksledarna hade gett order. En annan förklaring var att man gjorde det för "den goda sakens" skull, dvs vetenskapens. En tredje grupp försökte rättfärdiga sig genom att nedvärdera den "dumma" eleven som inte kunde svara rätt och därmed "förtjänade" att straffas.

Man kan fråga sig om det då var folk med sadistiska böjelser som passade på när de fick chansen. Men när "lärarna" själva fick välja vilken nivå stötarna skulle ha, valde praktiskt taget alla mycket svaga stötar. Det var alltså frågan om vanliga, hyggliga människor.

Dessa båda experiment lyckades bra med att kasta ljus över hur folk kunde förmås att begå alla grymheter i krig, och särskilt under Hitlers och Stalins diktaturer. Nog kan man tänka sig officerarna och soldaterna i förintelselägren komma med ursäkter liknande "lärarnas".

Lydnad och underkastelse inför ledare och auktoriteter, vilja att följa gruppen och rädsla för att stå ensam och utanför är tydligen djupt rotad i människan, och har funnits i oss sedan urminnes tider. När människan levde i flockar hade detta sina fördelar för gruppens och därmed individens överlevnad, men idag ställer det också till problem, inte bara i krig utan också till exempel när medlemmar i gäng misshandlar osyldiga människor, utan att efteråt riktigt veta varför. Kunskap, självkännedom och civilkurage krävs för att inte dras med. Alltför många saknar detta.

Människor reagerar ibland på ett annat sätt gentemot invandrare än mot "vanliga" svenskar. Sedan finns det de, som säger "Jag är inte rasist, men..." och sedan säger något nedsättande om invandrare. Deras agerande har samma orsaker. De kan mycket väl tycka illa om rasister i form av skinnskallar, men är själva ändå ett slags smygrasister.

Det finns alltså, som jag ser det, fem orsaker:

1. Vår gamla gruppinstinkt, där vi gagnar våra upplevda "egna" grupper framför andra.
2. Vårt sätt att medvetet eller omedvetet värdera allting efter hur viktigt det är för oss.
3. Våra sätt att reagera inför nya och okända saker.
4. Våra förutfattade meningar.
5. Vår eventuella påverkan från auktoriteter och/eller grupper.

Allt detta beroende på att människans grundläggande konstruktion i princip är densamma som för tiotusen år sedan. Detta medan samhället utvecklats i en rasande takt, vilket gör att våra gamla beteenden i vissa fall gör mer skada än nytta. För att vi ska kunna hindra dem från att göra det, gäller det att vi hela tiden är medvetna om dem.

Trots att vi alla påverkas av det här, så blir ju inte alla människor främlingsfientliga och
fördomsfulla. Det kan förstås dels bero på liten påverkan från främlingsfientliga auktoriteter
och att man inte kommit i kontakt med så många fördomar. Men det beror också på att man
har motmedel mot de fem punkterna ovan. Ett bra sådant mot allihop är att förstå hur man
fungerar, så att man vet hur man påverkas och märker när det är ens insikter snarare än ens
förnuft som styr en. Förmåga att kunna känna gemenskap med andra, också främmande,
människor hjälper till att styra gruppinstinkterna rätt. Fast rotade åsikter och värderingar om
allas lika värde kan vara ett skydd, särskilt om man på egen hand kommit fram till åsikterna
och grundar dem på förnuftiga argument. Kunskaper gör saker mindre okända och
skrämmande och skyddar tillsammans med förmåga till kritiskt tänkande mot fördomar och
påverkan från tvivelaktiga auktoriteter. För att stå emot auktoritetspåverkan är också ett starkt
självförtroende bra att ha. De som är fördomsfulla och främlingsfientliga lider brist på ett eller
flera av dessa motmedel.

Det är inte säkert att några få av motmedlen är tillräckligt. Det gäller särskilt när förnuft står
mot mer dunkla och omedvetna känslor. De flesta människor har lärt sig att använda sitt förnuft, och att tänka klart. Vi inser att invandrarna inte kommer hit i aggressiva avsikter, utan bara kommit för att få ett bättre liv, och att vi själva hade gjort samma sak om vi varit i deras situation. Vi inser att när man blivit svensk medborgare så är man svensk, var man än kommer ifrån. Vi vet att det alltid har kommit invandrare till Sverige, att de fört med sig mycket viktiga kunskaper, att vi själva härstammar från invandrare, och att svenskar också utvandrat till andra länder när de har kunnat få ett bättre liv där. Vi vet framför allt (hoppas jag) att invandrare och flyktingar tillhör den grupp som vi alla borde fästa större vikt vid, nämligen medmänniskor. Dessutom förstår vi att det inte finns några särskilda "raser" som är bättre än andra, eller för den skull något så fånigt som "renrasiga arier".

Men det är inte säkert att det räcker. En människas samlade inställning och förhållande till något brukar kallas attityd. En attityd kan delas upp i tre komponenter. Kunskapskomponenten, eller den så kallade kognitiva komponenten, är de kunskaper man har eller anser sig ha i en viss fråga, till exempel invandrarfrågan. Här kan auktoritetspåverkan spela in. Känslokomponenten (den affektiva komponenten) är de känslor man har mot invandrare. Här spelar gruppinstinkten, värderingen och vår syn på annorlunda seder in. Den sista komponenten är handlingskomponenten, som innefattar vad man gör, till exempel undviker invandrare. Komponenterna överensstämmer inte nödvändigtvis med varandra. Man kan förnuftsmässigt inse allt som jag nämnde i stycket ovan, men ändå ha negativa känslor mot invandrare. Människan strävar efter att få de olika komponenterna i attityden att överensstämma med varandra, och ofta är känslokomponenten den starkaste. En rökare försöker tona ner rökningens risker, för att få kunskapskomponenten att överensstämma med de andra. Den främlingsfientlige fyller kunskapskomponenten med fördomar.

Ett annat exempel finner vi i barndomen. Barn som utsätts för våld från sina föräldrar känner
förstås till att våld är hemskt och orsakar lidande. Samtidigt är de beroende av och starkt
bundna till sina föräldrar. Det leder till mycket kluvna känslor, och eftersom barn trots allt vill
ha en god relation till sina föräldrar och kunna tycka om dem, så rättfärdigar de senare i livet
våld som medel i barnuppfostran. Kunskapen om våldets negativa sidor får stryka på foten för
bilden av föräldrarna som bra människor, och man kommer att säga saker som "Jag fick
minsann stryk när jag var barn, och det tog jag inte skada av!" Just detta rättfärdigande av våld
kan ha betydelse för om man senare i livet kommer att ha lättare för att ta till våld.

Att känslokomponenten är starkare, beror troligen på att den mer grundläggande och primitiv.
Våra känslor och instinkter utvecklades långt innan vårt logiska tänkande, och har sin plats i
de inre och evolutionärt äldsta delarna av hjärnan, som det limbiska systemet, medan förnuft
och logik finns i den yttre och senare utvecklade hjärnbarken. Kanske är det så att evolutionen
skenat iväg med människohjärnan, vår intelligens har utvecklats i en rasande takt, men
balansen och kommunikationen med känslorna, och förståelsen för dem, har släpat efter. Vårt
medvetande tas mest upp av det som sker i hjärnbarken. Påverkan av känslolivet sker därmed i
det omedvetna, och en bättre kontakt med och insikt i känslolivet skulle behövas i många
sammanhang.

Man måste komma ihåg att attityder är nödvändiga. En människa behöver organisera sina tankar och känslor. Har man en gång skaffat sig en attityd mot något, så behöver man inte lägga en massa tid på att bedöma vilken inställning man egentligen har till det varje gång man stöter på det.

Nog om vanliga människors främlingsfientlighet. Kom dock ihåg att detta gäller alla människor, svenskar såväl som invandrare. Vi fungerar på liknande sätt, och det finns självklart invandrare som har en fientlig attityd mot svenskar. Att förneka det skulle vara att rucka på sanningen. Det finns dock folk som gör det, eftersom de är rädda för att bli utpekade som rasister. Det är samma sak som när man försöker sopa invandrarnas överrepresentation bland fängelsekunder (något som inte är särskilt konstigt då de kan ha svårare att komma in i samhället) under mattan, vilket ger invandrarfientliga en svag punkt att angripa och "avslöja".

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. -Hjalmar Söderberg ur "Doktor Glas"

Nu vidare till rasisterna och nazisterna. I det här avsnittet kommer jag att ta upp vad det är som gör att man tar steget ut och går med i en rasistisk eller nazistisk grupp. Först vill jag bara definiera ordet rasist. En rasist är en person som anser att det finns olika raser av människor, att dessa är olika, och att vissa är mer eller mindre värda än någon annan. I de flesta fall också att olika raser ska särbehandlas. "Ras" är ordet som används av dem själva, men i realiteten är det olika folkgrupper som man försöker särskilja. Det är viktigt att definiera uttrycket, eftersom det brukar användas alltför vårdslöst. Vad man måste inse, är att det inte bara finns rasister och icke-rasister. Det finns en hel skala mellan verkligt extrema nazister och vanliga människor med fördomar. Alltför ofta används ordet om folk i den ljusare delen av gråskalan, så att det blir ett allmänt skällsord om folk med fördomar. Det leder till att begreppet blir urvattnat och intetsägande.

I vissa frågor, särskilt i flyktingpolitisk debatt, behövs det inte ens folk med fördomar. En del människor är som politiska varbölder, som sprutar ur sig "rasist, rasist!" så fort någon rör flyktingfrågan. Om det inte fanns rasister, hade säkert en saklig och vettig flyktingpolitisk debatt utan dagens urspårningar legat mycket närmare till hands.

Rasismen har som företeelse mycket gamla rötter. Även om det inte har talats om "raser" har det i alla tider där olika folkgrupper stött på varandra kommit fram uppfattningar som pekat ut vissa som "bättre" än andra. Ofta har dessa uppfattningar stötts av auktoriteter, såsom världsliga och religiösa ledare, eller till och med tidens vetenskapsmän.

Det finns många rasistiska organisationer världen över. En kartläggning av allihop borde ge material nog för en doktorsavhandling. Den mest kända organisationen (bortsett från nazismen) borde vara Ku Klux Klan. KKK bildades 1867 till "skydd" för de vita mot de svarta, som i och med slaveriets avskaffande blivit fria. Det var en främlingsfientlig, antikatolsk och antisemitisk organisation, som träffades på nätterna i sina välbekanta vita kåpor, ofta till häst.

En nazist har många likheter med rasisten. Nazismen hade som bekant sin grund i NSDAP (Nationalsocialistische Deutsche Arbeiterpartei, nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) grundat 1918 med Adolf Hitler bland ledarna. Begreppet "nazism" kommer från det tyska uttalet av de två första stavelserna i ordet National. Partiet saknade i början fasta doktriner och kunde anpassas för att tilltala olika sociala grupper.

De flesta av dagens nynazister har väl knappast någon egentlig ideologisk grund, utan har bara anammat vissa delar av "gammelnazismen" som verkat häftiga. Men den klassiska nazistiska ideologin menade i alla fall att den främsta rasen av alla är de så kallade arierna. Dessa är, i jämförelse med andra, "övermänniskor". De är bättre än andra och har därför rätt att förtrycka och härska över de lägre stående raserna. De lägre raserna ska i förlängningen rensas ut. Av dessa är den lägsta semiterna, det vill säga judarna.

Det har genom historien funnits en hel del ideologier och skrifter, som pekat ut vissa folkgrupper som bättre än andra. Det är religiösa skrifter, politiska idéer och verk i vetenskaplig stil. Den moderna vetenskapen har dock bevisat att de inte stämmer. Ingen korrekt genomförd vetenskaplig undersökning hittills har visat att någon folkgrupp i genomsnitt skulle vara till exempel intelligentare än andra. Visserligen har det funnits flera undersökningar, som kommit fram till att till exempel fattiga lågutbildade svarta är mindre intelligenta än välutbildade vita, men där låg skillnaden inte i generna. Man måste tänka på att den intellektuella stimulans och utbildning man får i barnaåren spelar en stor roll för utvecklingen av intelligens. Vad ett IQ-test mäter är egentligen bara förmågan att svara på ett IQ-test(!) Sådana var (och är ofta fortfarande) inriktade på språklig och matematisk-logisk förmåga, något man genom utbildning får mycket träning i.

Rasister och nazister kommer ofta med argument om att vissa folkgrupper borde vara mer intelligenta och högtstående än andra, eftersom de utvecklat högtstående civilisationer och teknologi. Låt oss gå tillbaka i tiden ett tag. Enligt de flesta teorier uppstod människan  någonstans i Afrika för ett antal miljoner år sedan. Dagens människa heter som bekant på latin Homo sapiens, men det var en föregångare, Homo erectus, som vandrade från Afrika ut över hela världen. Från Homo erectus utvecklades dagens människa, men också några sidogrenar som Neanderthalmänniskan, som senare trängdes bort. Detta känner väl de flesta till.

Vi ser alla olika ut, men är löjligt lika rent genetiskt. Alla nu levande människor är av allt att döma mycket nära släkt. Som jämförelse kan nämnas att den genetiska olikheten mellan en västafrikansk och en östafrikansk schimpans, som är väldigt lika till utseendet, kan vara tio gånger större än den genomsnittliga olikheten mellan två människor, varifrån dessa än kommer. Forskarna vet att nästan all den genetiska variation som finns inom vår art finns mellan individer. Jämför man enskilda människor finner man stora skillnader. Jämför man grupper finner man nästan ingenting.

Människan levde i jägar- och samlarsamhällen lite varstans i världen fram till cirka 4000 f.Kr. Eftersom levnadssättet var i princip detsamma bland alla människor vid den här tiden, är det svårt att tänka sig några omständigheter som skulle lett till att någon folkgrupp utvecklat en högre intelligens än någon annan vid den här tiden. Men sedan uppstår civiliserade samhällen lite varstans på jorden. En del tycks tro att detta berodde på att de folk som gjorde det var intelligentare. Men så är det inte. Att ett högciviliserat samhälle uppstår, beror i princip på att det finns så gott om mat, att alla inte behöver delta i försörjningen utan kan ägna sig åt annat, som att bygga, bedriva handel, syssla med hantverk och konstruera och utveckla saker. Detta kräver att man börjar bruka jorden. Om man gör detta eller inte beror på många saker, som om det finns tillräckligt bördig jord, om det finns lämpliga grödor, vattendrag för bevattning, lämpligt klimat, och om tillgången på villebråd är så liten att det uppenbart är lämpligare att leva av jorden. Tidiga högkulturer uppstod runt floder som Nilen, Eufrat och Tigris, Indus och Huang Ho. Sedan finns det andra faktorer som har betydelse för hur högtstående kulturer bli. De kanske viktigaste är handel och utbyte av kultur och idéer. Mer isolerade samhällen lyckades sämre. Men i vilket fall så finns det inget som tyder på att skillnader i intelligens spelat in.

En tanke jag sett är att intelligens i en högtstående kultur skulle vara en större fördel och mer synligt än i en mindre utvecklad. På så sätt skulle människor i en högkultur genom naturligt urval få en högre intelligens. Men det tror jag inte på. Dels har människan levt civiliserad i en jämförelsevis enormt kort tid, och våra gener har knappast förändrats sedan dess. För att något naturligt urval ska ske på grund av intelligens, krävs dessutom att det som hos vissa djur endast är hanarna med de bästa generna som får para sig. Så är det inte hos människan, som lever trofast (oftast) i par. Intelligens är inte heller något viktigt kriterium när vi väljer partner, har undersökningar visat. Saker som till exempel utseende väger mycket tyngre.

Trots att det numera är vetenskapligt bevisat att de har fel, så anammar vissa människor ändå rasistiska idéer. I och för sig så har det ibland visat sig att det som är "vetenskapligt bevisat" inte var särskilt riktigt egentligen. Och vad "sanning" egentligen innebär, kan man hålla en lång filosofisk diskussion om. Men vi kan avgöra vad som är rimligt, vettigt och sannolikt. Och granskar man rasistiska och nazistiska idéer, så märker en klart tänkande människa att de inte håller.

Man kan förstå att någon som levde i Europa under kolonialtiden lät sig övertygas av vad som sas om européernas överlägsenhet emot andra folk. Då fanns det få eller inga som sa emot, och idéerna stöddes till och med av staten och kyrkan. De fick på så sätt sina medborgares samtycke till att kasta sig över resten av världen och ta makten över den. Idéerna var allmänt accepterade och lärdes ut i dåtidens böcker och de skolor som fanns.

Likaså kan man förstå att en person, som uppfostras i vissa strikta läror och aldrig får tillfälle eller tillåtelse att komma i kontakt med andra uppfattningar (och i annat fall "lärt" sig att de är lögn), ser saker på ett visst sätt. Att indoktrinera en människa är en lätt sak.

Men idag krävs det mer än irrläror för att man ska bli rasist. En del av dessa orsaker har jag ju
tidigare tagit upp, men det finns mer som jag snart ska ta upp. Bara en liten avstickare först:
 

De gamla nazisterna hade troligen hämtat en del inspiration från den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche. Han var i sin tur inspirerad av Darwins utvecklingslära. Enligt Nietzsche var släktets uppgift att skapa en stark och fri "ny adel", en övermänniska, som stod över de andra "slavarna", och inte behövde följa samhällets regler och moral, utan skapade en egen moral. I en skrift (jag tror det är "Bortom gott och ont", rätta mig den som vet om jag har fel) talar Nietzsche till exempel om "den blonde besten" som i ett storslaget raseri slår sönder mänsklighetens "fuskverk", vilket naturligtvis kan tolkas så att det passar in i nazistpropaganda. I "Sålunda talade Zarathustra" skriver han "det är i dag den förnämsta arten att vara av gammal bondestam! Bonden är i dag den bäste: bondearten borde vara herre. Men i stället regerar pöbeln" ... "Och så blir allting en enda röra, en pöbelröra: med präst och skurk och junker och jude och allt fä ur Noaks ark!" något som påminner en hel del om senare nazistpropaganda, där man bland annat förhärligade den tyske arbetaren och bonden.

Men att Nietzsche skulle vara en nazist är att förvanska historien. Nietzsche menade troligen inte det som nazisterna tolkade ur hans texter. Hans språk är suggestivt och fyllt av bilder, som går att tolka på flera olika sätt. Såvitt jag vet menade han aldrig att vissa folkgrupper var mer "övermänskliga" än andra. Faktum är att han var motståndare mot rasläror, och han hade troligen inte så höga tankar om tyskarna, om vilka han skriver bland annat "ett folk av betjänter!" och "De har den vidrigaste sjukdom och oförnuftighet som existerar: nationalismen! på sitt samvete; denna nationella neuros av vilken Europa lider." Dessutom har hans skrifter i efterhand förvanskats av hans syster, som var mentalt sjuk, eller i alla fall senil (Nietzsche var för övrigt själv obotligt mentalsjuk under sina sista levnadsår). Detta troligen för att hålla sig väl med nazisterna när de kommit till makten. Man kan lugnt räkna med att de samlade skrifter som systern lämnade över till Hitler vid en högtidlig akt i Nietzschearkivet hade fått några rader bortplockade eller förvanskade.

Faktiskt tycker jag att Nietzsche idag är aktuell och kan vara värd att läsa, och med aktuell menar jag då inom till exempel bioteknik och genmanipulation. Vi har tekniken för att ändra människans gener, och i framtiden kommer vi att kunna verkligen skapa en "övermänniska" om vi så vill. Nietzsche har visserligen inga bra argument, men fungerar bra som tankeväckare, så att man själv ställer sig frågor, som man kan fundera på. Inte bara om man ska skapa "övermänniskor" , utan också frågor om livets och mänsklighetens mening, om huruvida gamla moralregler verkligen bör användas och så vidare. Men jag rekommenderar honom verkligen inte till alla. Han är mycket svår att läsa, och man måste koncentrera sig på vad det egentligen är han säger, och tänka kritiskt på detta. Efter att ha läst honom kan jag faktiskt mycket väl tänka mig hur det gick till när han till slut blev tokig av att sitta på ett berg och filosofera över sina idéer.

Som jag nämnde tidigare, så bygger alltså invandrar- och främlingsfientlighet på gamla instinkter. Att rasism är någonting primitivt, är väl något som många länge misstänkt...

Vad jag sagt om vanliga människor gäller förstås också för en rasist. Men hur kommer det sig då att rasister klär sig fånigt, bildar grupper och går ut och slår ner folk? Eller att nynazister anammar gamla dumheter från 30-talet och bakåt? Det gör ju inte andra människor, trots att de inte heller förstår hur de styrs av sina primitiva instinkter. Andra människor är inte uttalat fientliga mot invandrare. De kan sprida fördomar, men gör inga riktigt fientliga uttalanden och skulle aldrig kunna tänka sig att ta till våld. Det gör ju däremot rasisterna/nazisterna.

Inom gammelnazismen utnyttjade man hur människor fungerar. Det betyder inte nödvändigtvis att de visste i detalj hur folk var funtade, men de hade metoder som fungerade, eftersom de spelade på dessa egenskaper. De visste hur de skulle manipulera massorna. Och naziströrelsen idag försöker ta efter, men troligtvis utan att förstå varför de gör som de gör. De är inte heller lika skickliga, och numera råder dessutom andra förhållanden än förr.

I det här avsnittet vill jag försöka förklara varför man går med i en nazistisk eller rasistisk grupp/organisation. I och för sig går det att vara uttalad nazist eller rasist utan att vara med i någon organisation. I så fall stämmer kanske inte vad jag skriver nedan om "paketlösningen" in lika bra på personen ifråga, men till stor del, och allt det som jag skrivit i tidigare avsnitt gäller för dem i högsta grad. Det som påverkar nazisterna till att bli vad de blir, är dock mycket mer drivet till sin spets än det som får vanliga människor att bli mer eller mindre invandrarfientliga.

Som ungdom idag upplever man att det ställs många krav, från en själv, från familj och vänner,
samhället, skolan och livet överhuvudtaget. Kraven kan vara inbillade eller verkliga, men det känns i vilket fall som om man bör uppfylla dem för att lyckas som människa. Man ska lära känna sig själv, skaffa en politisk uppfattning, egna åsikter och värderingar, bra utbildning och ett bra jobb. Man vill ha status(-symboler), makt, bra sexliv, många vänner, gott förhållande till familjen, spännande intressen, något att engagera sig i och ett omfattande socialt liv.

Alla klarar naturligtvis inte av att leva upp till alla krav. Detta leder till prestationsångest, som kan göra att man lyckas ännu sämre. Det kan leda till ilska och frustration, mot dem som ställer krav man egentligen inte vill ha på sig, mot dem som hindrar en från att uppnå det man vill ha, och mot dem som lyckats med det man inte själv lyckats med (avundsjuka).

Det kan också leda till att man bara struntar i kraven och ger upp. Skolelever börjar skolka, andra slutar jobba, börjar dricka eller ta droger för att glömma och komma bort från vardagen, och så vidare. I extrema fall finns självmord.

Man kan också börja se sig om efter en enklare väg till det man vill ha. Vill man ha pengar och
statussymboler, kan man börja begå brott. Finner man inte spänning, utmaningar och kickar kan man pröva droger, blir man inte sexuellt tillfredsställd kan man utveckla perversa läggningar, eller kanske bara bli stamkund i porrbutiken. Klarar man inte själv att komma på vem man är, vad man tycker, vilka värderingar, åsikter och vilken politisk uppfattning man har, så kan man köpa ett färdigt paket. Paketet innehåller värderingar, åsikter om det mesta, regler för hur man ska vara, "glasögon" att se allting genom, ideal och engagemang. På köpet medföljer inte sällan vänner och nya bekantskaper och ett utökat socialt liv.

Man följer strömmen och låter sig formas, hellre än att göra det själv. Exempel på sådana här
paketlösningar är världens religioner och politiska ideologier. En sådan är också nazismen.

Att köpa ett paket innebär ett accepterande av innehållet. Detta tysta accepterande är något vi
människor håller på med hela tiden, det går inte att undvika. Man kan inte helt forma sig själv. Man kan inte tänka över allting man lärt sig för att komma underfund med om man håller med. Då skulle man sitta och fundera hela livet över sådant som andra redan funderat på, och således egentligen bara uppfinna hjulet om igen. En stor del av det vi vet är egentligen resultat av korvstoppning, men eftersom det mesta är sådant som alla kan hålla med om, så gör det inget. Det är liksom ingen mening med att åka till Indien för att bilda sig en egen uppfattning om huruvida New Delhi är huvudstad eller inte, att försöka lista ut periodiska systemet på egen hand bara för att komma fram till att det nog stämmer trots allt, eller att försöka ta reda på om man själv har lika många hjärnhinnor som alla andra.

Men ändå tycker jag nog att många människor skulle vinna på att anstränga sig för att skaffa "egna" åsikter om många saker. Och det handlar inte bara politik och religion. Man måste bli medveten om att man till stor del är korvstoppad, och vara beredd att tänka om. Att kunna skilja mellan vad man utan vidare kan acceptera, och vad man behöver tänka på och bilda sig en egen åsikt om, är en viktig färdighet, som bland annat skolan borde bli bättre på att lära ut. Särskilt Internet är ett ställe där man inte kan vara säker om folk är de de utger sig för att vara, om det de säger är sant och var de fått det ifrån.

Den som varit duktig och tagit till sig ovanstående, börjar naturligtvis omedelbart att ifrågasätta och fundera på det jag skriver, och skickar mig sedan intelligenta kommentarer...

Jag försöker själv att vara öppen och beredd på att tänka om, om någon kommer med bra
argument. De som tänker om inom till exempel politik anklagas för att vända kappan efter vinden. Men det är inte det det är frågan om. Snarare gäller det att som en seglare analysera vinden och strömmen, och använda sig av den på rätt sätt för att nå målet (att komma till insikt). Nå, tillbaka till ämnet...

Nazismen är ett omfattande paket. Den som köper det, får med en hel del.

Vi har gruppinstinkten och revirtänkandet, som man får leva ut: var och en inser nog att nazister och rasister inte ser invandrare och andra de inte gillar som medlemmar i de grupper de själva anser sig tillhöra. Grupper som till exempel gruppen "svenskar" eller den minst sagt luddiga gruppen "arier". Invandrarna pekas ut som farliga inkräktare på svenskarnas/ariernas revir, som några som med våld ska stötas ut från reviret.

Människan behöver känna sig delaktig i grupper, annars mår hon inte bra. Det vet alla som någon gång känt sig ensam. Människan är ju ett flockdjur. Vilsenhet, ensamhet, rotlöshet och liknande är stora problem idag. Hittar man inte sin plats i livet i någon av de vanligare grupperna, till exempel genom att man får ett jobb eller bestämmer sig för en intressant utbildning, söker man tills man hittar något. Det behöver förstås inte vara en nazistisk grupp. Det kan vara en riktigt bra grupp, som till exempel en ideell förening. Och det kan vara en mer tveksam grupp som en ockult sekt eller ett mc- gäng.

I rasistiska och nynazistiska grupper hamnar ofta folk som inte lyckats skapa sig en egen identitet. De har inte lyckats passa in sig i någon grupp, där de verkligen känner att de hör hemma. Ofta kommer de från familjer som splittrats eller har problem, vilket innebär att de inte fått ens den mest grundläggande grupptryggheten. Det var annorlunda förr, när man levde sitt liv på samma ställe, ständigt nära släkt och familj. Och det fanns jobb. Så är det ofta inte längre. Dock inte sagt att det nödvändigtvis var bättre förr. Men det gav i alla fall gemenskap och trygghet.

Lösningen för dem som inte hittat sin grupp är att skapa sig en grupp eller gå med i en, tillsammans med andra som har liknande problem. För att skapa en fungerande grupp krävs att man har någonting gemensamt. Det lättaste sättet att få folk att känna att de har något gemensamt är att peka ut en gemensam fiende att kämpa mot. (Det är för övrigt också detta som händer när någon mobbas eller när det blir bråk mellan fotbollssupportrar.) När det är gjort, har nazisten fått sin gruppgemenskap, och han har skapat sig en identitet. En identitet som nynazist känns bättre än ingen identitet alls. Här har vi svaret på varför nynazism och rasism oftast börjar i unga år. Det är ju då man skapar sig sin identitet. Varför det oftast är män har jag redan svarat på (revirförsvararen). Den nye medlemmen i nynazistgruppen behöver inte ha grundmurat rasistiska åsikter när han träder in i gruppen, utan det kan vara så att det bara är gruppgemenskapen han vill åt. Gruppens åsikter kommer dock att påverka och förändra honom snabbt.

Skapandet av identiteten sker under perioder i livet. En liknande period är i
förskole/lågstadieåldern, då man upptäcker sin könsidentitet och börjar tala om killbaciller och
tjejbaciller. Detta är dock något som man växer ifrån. En liknade tendens finns faktiskt också
bland nazister, efterhand som man blir äldre hoppar man av. Men ett rasistiskt/nazistiskt
engagemang är förstås mer än en olycklig utveckling på en fas i livet.

Genom att den nye tycker att gruppens medlemmar har vissa egenskaper, kan han också tillskriva sig själv dessa. Han känner sig tuff, farlig, utmanande, häftig, stark eller vad det nu kan vara. När han går på stan med sitt gäng och folk viker undan, får han en känsla av makt och att vara någon. Denna känsla av ett slags respekt är något som många ungdomar gärna vill ha. Att andra sedan tycker att man är idiot spelar egentligen inte så stor roll. Jag tror överhuvudtaget att det sällan är det ideologiska innehållet som attraherar ungdomar till en nazistisk grupp, utan snarare ytan. Alltså bilden av ett hårt sammansvetsat gäng som skrämmer folk, slår ner dem de inte tycker om, har idéer som provocerar och har häftiga ritualer och fester tillsammans. Efter att ha attraherats av ytan, accepterar man snabbt innehållet utan att reflektera över det.

Paketet ger en chans att utmana samhället och göra revolt. Att ungdomar söker sig till grupper, som uppfattas som udda, konstiga eller farliga är ju inget nytt. Grupper som swingpjattar, raggare, mods, hippies, hårdrockare och så vidare har inte sådana extrema åsikter som nynazister, men de gav också sina medlemmar känslan av att utmana samhället, eftersom de inte var riktigt allmänt accepterade. För att idag skaffa en utmanande identitet mot samhället kan man idag bland annat bli militant vegan, syndikalist, ravare eller nynazist. Vad det är gruppen står för spelar i många fall ingen roll. Jag tror inte att nynazister håller på med kritiskt tänkande angående sina åsikter och vad de håller på med egentligen. I sådana fall är man på väg ut ur gruppen. Det är den "häftiga" identiteten man vill åt.

Man kan få utlopp för den ilska som byggts upp mot dem som ställt för höga krav (föräldrar,
samhälle, skola) genom att gå runt och slå sönder, mot dem som stått i vägen genom att tillsammans med kamraterna misshandla dem, och mot dem som fått det man själv inte fått genom att leta upp invandrare med fina kläder, pengar och svenska tjejer och slå dem sönder och samman. Man behöver inte direkt ge sig på dem som är orsak till ilskan, utan det kan vara så att man omedvetet skjuter över ilskan på någon annan, genom att göra hela grupper till syndabockar.

Nazistgruppen kan fungera som övergångsgrupp när den unge nynazisten ska bryta sig loss från
mamma och pappa. Denna lossbrytning är något som alla går igenom, men om man inte då har
någon annan grupp att gå till, så finner man sig lätt vilsen och rotlös. Ledaren för nazistgruppen kan fungera som en ny auktoritet och läromästare, istället för föräldrarna som man inte längre uppfattar som auktoriteter. Dessutom ger nazistgruppen tillfälle att provocera, vilket är till hjälp när ynglingen ska testa sina gränser.

Medlemskapet kan ge ökat självförtroende, vilket många som söker sig till naziströrelser har för lite av. Man får ju inpräntat i sig att man tillhör en grupp som är bättre än andra, en elit. Det är något som människan tycker om att känna, och är en viktig orsak till varför folk i alla tider förhärligat sig själva och spritt fördomar om andra. Det är också nationalismens viktigaste grundsten.

Man får en världsbild och ett sätt att se på saker och ting. Vi har fördomarna, som inte bara
underblåses, utan upphöjs till absolut sanning. Dessutom skapar man nya myter och spelar på gamla. Nynazister tycker till exempel om myter om elände som invandrare och judar ställer till i samhället. På Hitlers tid hade man dolkstötslegenden.

En del av detta är värdering och reaktioner på avvikande seder, något jag tagit upp tidigare. De
värderar invandrarna negativt, som några som "arierna" skulle kunna klara sig bättre utan, och de erkänner inte något människovärde (åtminstone inte för alla). De reagerar på annorlunda seder med aggressivitet. De gör det dock på ett mycket mer uttalat sätt än vanliga människor.

Man får ideal. Nazister för fram gamla svenska seder som det enda som är "äkta" och "sunt".
Dessutom har nazisterna tagit till sig slagord och honnörsord som har med gamla ideal att göra.
Dessa värderar nazisterna högt, och de påstår att de har med dem att göra, men inget med
invandrarna att göra (vilket naturligtvis är dumheter). Det är ord som ära, stolthet, rättfärdighet,
kamp, styrka, vilja, ordning, tradition, flit, offervilja och så vidare. Det är ord som också många vanliga människor kan ställa upp på, och detta utnyttjas bland annat i den så kallade "vit-makt-musiken", där också vädjandet till gruppinstinkten och upphöjandet av fördomarna/myterna kommer in.

Man kan säga att nazism och rasism tillhandahåller ett system för värdering av saker och folk. Att värdera saker är inte alltid så lätt. Dels därför att man sällan har de kunskaper som behövs, och dels för att det mesta i vår omvärld idag är så varierande och mångskiftande, att det är svårt för en människa att greppa allt. Nazismen och rasismen löser problemet för människor genom att dra allt och alla över en kam, och tillhandahålla "kunskaper" om kategorierna och grupperna man klumpat ihop saker och folk till. Naturligtvis spelar auktoriteter in här. De finns i form av ledare och kompisar, men en viktig auktoritet finner vi också i medierna. Medier, till exempel tidningar, har en naturlig auktoritet, och folk förväntar sig att det som står i tidningarna stämmer. Därför är tidningar en viktig del av nazistisk/rasistisk propaganda och delas gärna ut till potentiella medlemmar.

Engagemang ska vi inte glömma heller. Man behöver känna sig engagerad i någonting, annars känns tillvaron meningslös. Som nazist förvränger man ju verkligheten, så att man tror att man kämpar för en god sak, och att känna att man ägnar sitt liv åt att åstadkomma något bra är en väldigt stark känsla.

Allt detta får alltså den nyblivne nazisten. Ett rejält paket, innehållande följande:
 

 
Alla har förstås inte brist på allt i paketet, utan bara vissa delar. Vilka delar man vill åt varierar mellan personer. Att man verkligen vill åt dessa delar behöver man inte ens vara medveten om, man kan söka dem omedvetet. Men tar man de delarna, får man som sagt det andra på köpet.

Betalningen är att hänge sig, och sluta att tänka kritiskt inom vissa områden. Men själv vill nazisten inte erkänna att han köpt ett paket. Då skulle han erkänna att han gjort det för att att han inte klarade av att uppfylla alla krav på något annat sätt. Han tycker att han på egen hand kommit underfund med vad som är rätt. Att det inte är på det viset tränger han bort eller förnekar.

Möjligen är det så att vissa personlighetstyper är mer benägna att dra sig till rasistiska och nazistiska grupper. Efter andra världskriget utvecklades i USA av forskare, som delvis hade tysk bakgrund (Adorno, Frenkel-Brunsvik m.fl.), ett attitydtest som skulle mäta antisemitiska och antidemokratiska åsikter. Eftersom USA hade slagits mot Nazityskland, var det få människor som kunde tänkas öppet erkänna sig vara antisemiter, men forskarna löste problemet genom att konstruera frågor av typen "Det kan finnas några få undantag, men i allmänhet är judarna nästan likadana". Den svarande fick markera hur mycket han eller hon instämde i eller tog avstånd från påståendet. Andra påståenden beskrev judarna som påträngande eller hävdade att de höll sig mycket för sig själva. På detta sätt fick forskarna fram en grupp som var "högpoängare" på antisemitskalan, dvs hade fördomar mot judar. Sedan konstruerade forskarna test som mätte graden av fördomar mot svarta, utlänningar, folk från Oklahoma (om den svarande bodde i Kalifornien), hippies, kriminella och så vidare. Det visade sig att de som var högpoängare på antisemitskalan var det också på dessa skalor. De kunde tycka att svarta var lata, godmodiga, okunniga, aggressiva, primitiva, upproriska och så vidare. Lågpoängare på antisemitskalan var lågpoängare även här.

Sedan gjorde man olika tester för att undersöka deltagarnas personlighet. Det visade sig att högpoängarna hade vissa drag som inte lågpoängarna hade. De idealiserade auktoriteter och tyckte det var rätt att underkasta sig dem. De ville inte kritisera medlemmar i den egna familjen eller gå på djupet i personliga frågor. De var mer stela i sitt tänkande och mindre benägna att erkänna dåliga sidor hos sig själva.

Jag tycker att detta experiment stöder mitt resonemang. Höpoängarnas stela tänkande och dåliga självinsikt tyder på att de inte förstår hur de själva fungerar och vad som ligger bakom deras egna tänkande och attityder. De var mottagliga för auktoriteter och var inte mycket för kritiskt tänkande. Och att de inte ville kritisera sin familj eller prata om personliga frågor kan mycket väl tyda på problem i familjen, som de inte vill tala om. En anhängare av den Freudianska skolan skulle kanske säga att de förnekar och borttränger sina problem, för att komma undan ångesten dessa skapar.

Ett exempel på en person som troligen fungerade som jag beskriver var Adolf Hitler själv. Han föddes 1889 i Österrike som son till en välbärgad tjänsteman i tullväsendet, som det sägs att han ofta fick stryk av, men blev tidigt faderlös och flyttade som 19-åring till Wien. Han förde där en osäker tillvaro som självlärd konstmålare, men misslyckades att vinna inträde i konstakademin. Han blev rotlös och bitter och kom att hata de ledande kretsarna i Wien, både aristokratin, den marxistiska arbetarrörelsen och framför allt judarna, som då dominerade borgerskapet. Som frivillig under första världskriget upplevde han kamratskap, samvaro och en i hans tycke spännande och meningsfull kamp. Efter freden var han som många andra uppfylld av hat mot Versaillesfördraget, som han betraktade som en nationell förödmjukelse som måste hämnas. Han började ägna sig åt politik, och visade sig vara en skicklig agitator. I sina tal förhärligade han framför allt den tyske arbetaren och bonden, trots att han själv var österrikare från övre medelklassen.

Märk att min beskrivning av hur jag tror nazister och rasister fungerar inte nödvändigtvis stämmer in på precis allihop. Det kan finnas undantag. Men i sådana fall är de just undantag, och jag tror själv inte att de kan vara särskilt många.

Som ännu en liten avstickare tycker jag att det finns många likheter mellan religion och nazism/rasism. Jag säger naturligtvis inte att religion är rasism. Däremot att man kan se rasism/nazism som en religion. Jag hoppas att läsaren förstår skillnanden. Till att börja med har de samma "inkörsportar" (även om det finns andra). Man kan komma i kontakt med läran genom att man föds in i den och från början får den inpräntad i sig, eller genom att man söker sig till den, eftersom det finns något i den man är ute efter. Viljan att söka uppkommer när man skapar sig sin identitet (i ungdomen), eller i ett senare tillstånd av livs- eller identitetskris. Båda bygger på gamla idéer som hävdas av auktoriteter som inte får sägas emot. Båda ger gruppgemenskapen, och bildar en enad front mot oliktänkande. Båda pekar ut syndare och syndabockar. De har ofta varit orsak till stridigheter och våldsamheter, och de har sina egna helgon och martyrer. De tillhandahåller ett system för värdering. Det finns en egen musik. De ger svar på frågor, i religionens fall frågor rörande meningen med livet, vad som händer efter döden, rätt och fel osv medan rasismen ger svar på frågor om vilka som orsakar problemen i landet. Svaren ifråga bygger i båda fallen på gamla föreställningar, som var allmänt accepterade förr i tiden, men inte behöver (borde) vara det idag. Själv tror jag inte att någon av dem har de rätta svaren, och jag anser båda vara ologiska och osammanhängande. De fyller liknande behov hos människan.

Jag tror att för vissa övertygade nazister så fungerar läran mer eller mindre som en religion. Och liksom med religionen, så finns det hela skalan mellan bokstavstroende fundamentalister och tvivlande. Man kan säga att en lätt främlingsfientlig människa förhåller sig till en nazist som en lätt religiös människa till en fundamentalist. Möjligen behöver människan en tro på något som är "större" än det dagliga livet, och för dagens unga är kanske de vanliga religonerna inte något alternativ. De gamla nazisterna var ju för övrigt också intresserade av ockultism.

Det verkar kanske lite konstigt att jag som motståndare till rasism kritiserar religion. I lagen om hets mot folkgrupp står ju att man inte får ge sig på folk beroende på religion, lika lite som man får angripa folk på grund av hudfärg. Men jag kan inte låta bli, och förresten är det inte människor jag vill kritisera, utan företeelser. Vad jag tycker illa om, både hos religionen och rasismen (och hos mycket annat också) är att jag tycker det finns en inställning i stil med "Jag har rätt, du har fel! Så är det! Detta är Sanningen! Det spelar ingen roll vad du säger, du kommer ändå aldrig att kunna få mig att ändra mig, jag vet att jag har rätt och vill förresten inte lyssna på vad du säger för det är bara dumheter!". Jag vet att jag låter fördomsfull när jag säger att denna inställning finns. Men den som tycker att jag har fel, antingen i detta eller något annat, kontakta mig och försök att övertyga mig. Jag vill inget hellre än att diskutera, och jag erkänner mer än gärna att jag har fel, om jag tycker att mina argument inte håller. Jag tycker att det är en bra egenskap att kunna ändra sig och erkänna att man har fel. Om man inte kan det så utvecklar man inte sin tankevärld, och det är mer värdefullt att vidga sitt tänkande än att vinna en debatt.
 

För att få en riktigt klar bild av varför man blir nazist/rasist, så tycker jag att man behöver veta hur propaganda fungerar, och hur den hjälper till att övertyga. Vilken övertygelse man har när man går med i en rasistisk/nazistisk grupp varierar förstås. En del tror jag har en ganska vag uppfattning eller ingen alls. I så fall får man ta till sig en uppfattning och acceptera den, för att det ska verka och kännas vettigt att gå med i en extrem grupp. Man kan väl säga att det krävs en "minimiuppfattning" för att gå med. En sådan kan vara "Jag tycker att vi svenskar är bättre än invandrarna, och att de borde åka hem dit de hör hemma". Någon mer komplicerad uppfattning än så behövs inte. Sedan finns de verkligt övertygade, som är riktigt insatta i nazism och dess argument. Så man kan dela in de som gått med i tre grupper, de som tagit sig en främlingsfientlig uppfattning, de som haft den från början men inte utvecklat den, och de riktigt övertygade.

Den första och andra gruppens orsaker har jag beskrivit i tidigare avsnitt.

När det gäller den tredje gruppen, så kan man börja med att fråga sig varför de har gått på djupet. En del gör det av de orsaker som jag tagit upp på sidan, identitet, hård och "häftig" image,
självförtroende (de andra ser upp till dem som kan sina saker) och så vidare. Men så har vi dem
som helt enkelt läst propaganda och blivit intresserade.

Hur slående propaganda fungerar kan man skriva hela uppsatser om, men det tänker jag inte göra nu, tänker bara ta det lite kort. Det här gäller nu all propaganda, inte bara nazistisk.

Vi har dels den mindre intelligenta propaganda som uppenbart är fördomar och lögner. För att
acceptera sådan propaganda krävs vissa förutsättningar, som stor mottaglighet på grund av något behov jag skrivit om eller låg förmåga till kritisk tänkande (eller helt enkelt bristande intelligens).

Men nu är det ju inte den propagandan som är intressant, utan den som kan uppfattas som vettig.

Det krävs vissa förutsättningar för att propaganda ska kunna slå. När en politisk rörelse, idé eller ideologi skapas eller får ett uppsving beror det på vissa saker. För det första finns ett problem eller behov. Problemet/behovet behöver inte från början vara uppenbart för alla, utan bara för de
drivande inom rörelsen. Dessa måste dock se till att det uppmärksammas. Rörelsen utger sig sedan för att ha lösningar på problemet, och vilja att genomföra dem. Hur stor kraft rörelsen får, beror på hur bra lösningen är, om det finns andra bättre eller sämre lösningar från annat håll, och hur bra lösningen marknadsförs. Verkar lösningen genomförbar, och finns det inga bra förslag från andra rörelser, kan genomslagskraften bli stor.

Detta ser vi i alla ideologier och rörelser. Liberalismen, kommunismen, den mer reformerta
socialismen, nazismen, miljörörelser som Greenpeace, människorättsorganisationer som Amnesty, veganismen och djurskyddsrörelsen, new-age-rörelsen med flera.

Alltid är det så att någon har hittat ett problem, och visat ett sätt att göra något.

Det stämmer också in på dagens högerextremism. De har upptäckt ekonomiska och sociala problem med invandringen. Den kostar pengar i administration och bidrag, invandrare är överrepresenterade i brotts- och arbetslöshetsstatistik, det bildas segregerade bostadsområden, Sverige får ta emot långt fler invandrare per capita än andra länder med mera.

Då gäller det att få svenska folket att uppmärksamma detta som ett problem. Det är inte svårt, och har redan gjorts. De som förväntas lösa problemet är de existerande politikerna, rörelserna och ideologierna. Men det har de inte gjort. De har allihop misslyckats att hitta lösningar till problemen. (I alla fall enligt högerextremisterna.)

Högerextremisterna kommer då med en egen lösning: Peka ut det egna folket som det bästa och som det som ensamt bör prioriteras, betrakta invandrarna som mindre värda och släng ut dem!

Och en del fås att tro att det faktiskt den enda lösning som har presenterats. De flesta inser att det är en dålig lösning, inte ens värd att kalla lösning, men många accepterar den, i brist på bättre. Det verkar för dem vara det enda alternativet.

Ett sätt att bli av med nazism och rasism vore alltså om någon kunde komma med nya idéer som
löste problemen, och föra ut dem så att de missledda såg att det fanns bra alternativ. Ett annat sätt är att problemen inte längre ses som problem. Men det är mycket svårt, eftersom det är lätt att visa på problem, om man har den rätta statistiken.

Mottagarnas mottaglighet spelar förstås också stor roll. I dåliga tider, när det är arbetslöshet, dålig ekonomi och så vidare är mottagligheten större för dem som pekar ut problem och syndabockar, och presenterar kraftfulla och radikala lösningar.

Nå, högerextremisterna har hittat ett problem och en lösning, och därmed en fråga att driva. Sedan gäller det att ta fram slående propaganda. Denna propaganda kan tala till vårt logiska förnuft eller till våra känslor.

Förnuftspropaganda grundas på fakta. Man presenterar en massa punkter som talar för ens egna åsikt. De behöver inte vara sanna, men i så fall gäller det att folk inte upptäcker det, för om de gör det, så har man förlorat. För att folk inte ska misstänka det ens om riktiga fakta, säger man att uppgifterna kommer från ett håll folk har förtroende för, till exempel statistiska centralbyrån. En skicklig propagandamakare behöver förstås inte använda lögner. Oftast räcker det med att bara visa egna argument, och utelämna alla motargument. Nästan i alla fall. Man kan plocka in några motargument också, oftast de frågor man kan tänka sig att läsaren lätt ställer sig. Man formulerar dessa frågor så att de är lätta att avfärda.

Sedan ska läsaren dra slutsatser av fakta. Propagandamakaren kan göra det i texten. Men det är ännu bättre om läsaren gör det själv, omedveten om att man leder honom till att dra just de
slutsatserna. Ett vanligt exempel är att man plockar fram statistik som följs åt. En kurva från SCB som visar att antalet anmälda våldsbrott mot kvinnor ökat under en femårsperiod, och en annan som visar att invandringen från muslimska länder ökat på ett liknande sätt.

Ta gärna en titt på "förintelseförnekarnas mest använda argument" på Wiesenthalcentrets websida, där man under varje argument har skrivit en text som förklarar varför argumentet inte stämmer. Jag har sett exakt dessa argument på nazistiska hemsidor, man har kopierat rakt av och sedan tagit bort motargumenten. Och jag måste säga att utan motargumenten är de faktiskt mycket övertygande, de skulle få mig att åtminstone börja tänka efter. Ett exempel som visar tydligt varför kunskap är viktigt som ett skydd mot propaganda.

Känsloargument är, rätt använda, kraftfullare än förnuftsargument. Mottagaren är omedveten om att hans känslor påverkas, vilket de gör om inte det finns rakt motsatta känslor som är starkare. Dessa starkare känslor väcks bara om känsloargumentet är uppenbart motsatt. En skicklig propagandamakare kan därför fylla en person med motstridiga känslor. Känslor har ingen logik, och inget kritiskt tänkande. För att upptäcka att man har motstridiga känslor angående något, måste man koppla in förnuftet. Och det gör man inte automatiskt.

Känslorna är som jag nämnt tidigare något mer grundläggande, primitivt och omedvetet, jämfört med det senare utvecklade kritiska och logiska tänkandet som tar upp det mesta av medvetandet. utvecklade delarna. Och kommunikationen däremellan kunde som sagt tidigare vara bättre. I alla fall, det lönar sig att kunna utnyttja detta. Hitler var en naturbegåvning på området, men alla politiker som vill bli populära måste kunna tala till folks känslor.

Bra känslor att tala till är förstås folks självkänsla som individ eller grupp, rädsla för att förlora något, vilja att gagna sig själva och sina grupper, sinne för rättvisa, hämdbegär och blodtörst i vissa fall, vilja till gemenskap i engagemang och hängivenhet med mera.

Man använder sig av ideal som tilltalar folk och känns som deras egna. Människor känner
gemenskap med och förtroende för personer som delar deras ideal. Genom att använda idealen som slagord gör man dem till sina "egna", trots att de delas av andra också. Exempel: frihet, jämlikhet,broderskap, solidaritet, trygghet, tillväxt, miljöansvar, jämställdhet, styrka, kamp, renhet, vilja, folksjäl med flera. Den som är road av mentalt pyssel kan ju para ihop orden med rätt politisk rörelse...

Det finns en enorm massa sätt att göra detta på, men det tänker jag inte ta upp nu. Jag tror det
räcker att man vet principerna, för att man ska "höja sin beredskap" för känslopropaganda.

I båda sortens propaganda spelar det roll varifrån den kommer. Läsaren får automatiskt en större kritisk beredskap om budskapet kommer från en grupp som man redan tagit avstånd ifrån, som en uttalad nazistisk grupp. Bättre chanser har kanske det mer okända "nationella patriotiska partiet för svenska kulturens bevarande", eller något i den stilen, som börjar med "vi är inte rasister, vi vill bara visa sanningen...", i alla fall för folk som inte är så kunniga.

En annan sak som styr är de kunskaper, värderingar, uppfattningar och regler man har fått från omgivningen. Här finns religion, livssyn och politisk uppfattning. Detta relaterar man till propagandan som riktas mot en. Om propagandan går emot detta så förkastar man den vanligtvis. Detta kan fungera som ett skydd mot propaganda, men till exempel en fundamentalistisk religionsuppfattning kan också fungera som en mur mot åsikter och intryck, som det kan vara nyttigt att ta till sig, liksom en nazistisk världsbild kan blockera förnuftsargument mot nazismen.

De som har svagast skydd/mur är förstås de som är unga, den som är oerfarna och de som är
obildade. Dessa är därmed lättast att påverka med propaganda.

Den som kan lite Freud ser förresten förstås genast parallellerna till jaget (det förnuftsmässiga tänkandet i hjärnbarken), detet (känslolivet i hjärnans centrala delar) och överjaget (de regler och värderingar som hjärnan "laddats" med.

You have enemies? Good. That means you've stood up for something, sometime in your life. -Winston Churchill.

 
En del försöker bekämpa nazister genom att stifta lagar mot dem. Vid en första anblick kan det tyckas vara en god idé. De gör ju direkt ingen nytta, de är snarare parasiter på vårt demokratiska system. De utnyttjar systemet med yttrandefrihet och demonstrationsfrihet för att föra ut sina icke-demokratiska dumheter.

Men det är ingen bra idé.

För det första har vi inskrivet i grundlagen (regeringsformen) att det är förbjudet att särbehandla grupper på grund av politisk åsikt. Att rucka på en sådan grundläggande princip är farligt. Vad kommer sedan? Först förbjuder vi nazister, sedan mc-gäng, sedan revolutionära kommunister, sedan veganer, sedan anarkister, sedan Sverigedemokraterna och så vidare. I Tyskland, där nazister är förbjudna, har man nu börjat ge sig på radikala kommunister. Det duger inte i en demokratisk stat. Att ha rätt att få säga vad man vill, och vara med i de grupper man vill, är något självklart, tycker jag.

För det andra, så finns det redan lagar som förbjuder det brottsliga dessa grupper gör. Vi har till exempel Lagen om politisk uniform och Lagen om hets mot folkgrupp. Och att våldsaktioner är förbjudna, det vet väl alla.

För det tredje så blir många rasister eller nazister också för att det är "häftigt", provocerande och utmanande. Nog skulle det bli än mer så om medlemskap var förbjudet.

För det fjärde så flyttas grupperna in i "mörkret". De är helt utanför samhället och det kommer inte att gå att få någon insyn alls i vad de sysslar med. Och eftersom de redan är brottslingar, ligger det närmare till hands att begå "riktiga" brott. Det är bättre att dumheterna kommer ut i ljuset, så de kan bemötas.

Hur ska man då bemöta dem? Inte som i dag i alla fall. Det är alldeles för mycket gå med huva och kasta sten, från grupper som framför allt verkar vara ute efter att få utlopp för sina aggressioner, även om det är naturligt att det bildas aggressioner när man har med nazism och rasism att göra. Människor har svårt för att hålla tillbaka och kväva irritation och frustration. Vår ursprungliga konstuktion bygger på handling. Pulsen ökar, adrenalin flödar och kroppen sätts i stridsberedskap. Men vårt samhälle bygger på att vi inte ger fritt utlopp för aggressioner. I annat fall ställer man sig utanför samhället, och i fallet med rasism krävs att hela samhället är med, om man ska nå goda resultat.
 
Att bära mask och kasta sten är ingen bra väg. Det är precis det som nazisterna vill att man ska göra. De är som små barn, som retas för att det är kul och sedan springer och tar skydd bakom mamma. Medan den som kommer för att ge smäll på käften för provokationen hamnar i dålig dager.

Nazisterna vet att de provocerar, de vet att de kan ta skydd bakom polismuren och de vet att de som kastar sten framstår som våldsamma bråkstakar, då de till och med angriper polisen. Detta leder till att vi andra, vanliga människor inte känner att vi sympatiserar med motdemonstranterna. Vi betalar dyra skattepengar för polisskyddet, som ett gäng överilade ungdomar "ser till" att nazisterna kan kräva.

Vi vanliga människor, som inte tycker om demonstrationerna, måste ta en annan och ny väg. Vi måste visa att vi tänker använda oss av demokratiska metoder. Vi accepterar inte våld, vi tycker våld är fel. Minns Mahatma Gandhi...

Om vi bortser från det som har med människans grundläggande konstruktion att göra, så har vi
konstaterat att rasism beror på brister. De viktigaste bristerna hittar vi i:
 

Vad vi behöver göra är att jobba för att dessa brister inte ska uppstå hos folk. De fyra sista
punkterna är lite svårare, men de fyra första går att nå genom upplysning och utbildning.

Genom att alla förstår hur vi själva fungerar kan vi upptäcka främlingsfientliga tendenser hos
oss själva. Genom att förstå hur nazisterna fungerar, inser vi att de egentligen är svaga och
förvirrade människor som man kan tycka vara ganska bedrövliga. Och en sådan människa vill
väl ingen vara. Genom ökad kunskap och träning i kritiskt tänkande förstår vi bättre vad som
är sant och vad som bara är fördomar och propaganda, och genom att själv söka och komma
fram till vilka åsikter och värderingar vi tycker är riktiga så undviker vi att "köpa åsiktspaket".

Därmed hindras återväxten, något som jag tycker är minst lika viktigt som att bekämpa vad som redan finns. Detta bör sättas in tidigt i människors liv, innan fördomar hinner cementeras. Barn i grundskolan bör få tillfälle att diskutera främlingsfientlighet. Och det måste göras på ett bra sätt. Skolbarn lär sig visserligen om nazismen på historielektionerna, men förståelsen för varför det blev som det blev tror jag är bristfällig. En del människor verkar närmast ha föreställningen att det var någon slags "ond makt" som hade ett finger med i spelet. En lättförståelig bortförklaring, som får det hela att framstå som en enskild företeelse, som inte kan inträffa igen. Något som i och för sig inte är särskilt troligt, men ändå fullt möjligt. Indien kan vara på väg åt det hållet, till exempel. I TV visades nyligen en bild av Indien som ett land med många likheter med sena 30-talets Tyskland. Kraftig upprustning, enorm nationalism, förföljande av den muslimska minoriteten, revanshlusta efter krig, uppfostran av ungdomen i militäriska organisationer med ledord som disciplin, fosterlandskärlek, lydnad och så vidare. Men även i Sverige kan en person som verkligen förstår hur folk fungerar, och hur man agiterar så att man får folk med sig, ställa till mycket elände.

Det räcker inte med att diskutera historien. Dagens händelser måste tas upp till diskussion också, för att inte lösryckta intryck ska forma en felaktig bild. Det gäller inte bara folk i skolan, men det är svårare att komma åt andra. Man kan ju inte tvinga folk att titta på fördjupande diskussionsprogram i TV. Ta till exempel talibanerna i Afghanistan. Jag hade länge trott att deras konstigheter var resultatet av en sträng tolkning av islam, vilket naturligtvis inte gav den religionen några extra popularitetspoäng i mitt tycke. Men sedan har jag fått höra att deras regler till stor del bara är godtyckligt påhittade, så nu vet jag överhuvud taget inte vad jag ska tro.

Alla måste lära sig hur de fungerar, för att de inte ska kunna bli lurade. Att bara banka in "alla människor är lika mycket värda" blir lätt bara tomma ord. Man måste undvika floskler och plattityder, och inte blunda för verkligheten. Narkotikaupplysningen i skolorna har ibland varit lite åt det hållet. Jag kvar lite av det gamla material som delades ut i skolorna på min tid. Hur det ser ut idag kan jag inte svara för, men där stod till exempel saker som att "alla droger är lika farliga". Alla som kan lite kemi vet att det inte är sant. Koffein, nikotin, fenyletylamin (i bland annat choklad) med mera är droger lika mycket som MDMA (metylendioximetamfetamin, dvs extasy) och lyserginsyredietamid (LSD). Man menar väl, men börjar man rucka på fakta, så faller trovärdigheten på resten också. Upptäcker man att en person någon gång inte talat riktigt sant, så litar man inte särskilt mycket på denne i framtiden heller. Lyckligtvis inser de flesta liksom jag trots detta att narkotikaklassade ämnen kan vara farliga.

Diskussionen bör också ge tillfälle att skapa och utveckla egna värderingar och åsikter. Man behöver rannsaka sig själv, så att man har klart för sig vad man själv tycker. Det är mycket lättare att bryta mot andras moraliska värderingar, som man blivit matad med, än det är att bryta mot ens egna.

När det ska föras diskussioner, så är det förstås bra om de som för diskussionen uppfattas som auktoriteter och förebilder bland de som diskuterar. Detta kan vara ett problem ibland. Ta till exempel en kille i högstadiet, som påverkas av skinheads i gänget han ser upp till. När hans 54-åriga fröken, som går i kyrkan varje söndag och sysslar med virkning på sin fritid, ska diskutera främlingsfientlighet, slår han nog ganska lätt dövörat till och tycker att "den gamla kärringen snackar bara skit, vadfan vet hon egentligen?". Auktoriteterna i gruppen väger långt tyngre. Att åstadkomma att lärarna blir mer förebilder och auktoriteter är ett svårt problem. (Inte auktoritära, utan auktoriteter. Märk skillnaden.) Ledarskap på schemat på lärarhögskolan?

I vilket fall, om lärarna blev skickliga på att hantera rasism och främlingsfientlighet, skulle det vara till stor nytta inom andra områden också. Ett exempel är att hantera mobbing. Främlingsfientlighet och mobbing är nära släkt. Det är samma orsaker som ligger bakom. Barn kan mobbas till exempel för att de kommer från en annan plats (revirtänkande och fördomar om folk från andra städer / landsdelar / länder), ser annorlunda ut eller beter sig annorlunda (reaktioner inför okänt och annorlunda), är "plugghästar" och upplevs som hot om att ta lärarens uppmärksamhet (revirtänkande, värdering), väcker avundsjuka för att de lyckas bättre i skolan eller bara för att ledaren har bestämt det (auktoriteter). Mobbarna får känslor av gruppgemenskap, spänning, makt, styrka och tuffhet, liksom folk i skinnskallegäng.

En del människor tror att det skulle vara ett verkningsfullt sätt att "tiga ihjäl" nazister och rasister. Det påstås att man genom att diskutera med dem skulle ge dem någon slags legitimitet som samtalspartners, så att deras åsikter blir åsikter bland andra. Risken finns, men jag tror att man måste ta den. Tigandet har inte fungerat hittills. Nazisterna bara skriker högre. Jag tror att det skulle få en mycket större verkan, om man verkligen gick igenom nazisternas argument ordentligt, och visa hur fel de egentligen har. På ett seriöst sätt, utan att blanda in känsloargument. Som det är idag finns det risk att folk står svarslösa när de stör inför nazistiska argument. Och när de inte har några egna motargument, kanske de till och med tycker att "det kanske ligger något i det".

När någon på TV säger "inga kommentarer", så tror tittarna gärna att personen har något att dölja. Men det är ungefär det som vissa vill säga om nazistiska argument. På det sättet underblåser man bara deras konspirationsteorier. Det är så att man får lust att dra Martin Luther Kings citat om onda människors ondska och goda människors tystnad.

Om man vill kan man likna nazistiska och rasistiska idéer vid en sjukdom. Har man inte motståndskraft mot sjukdomen, så finns det risk att immunförsvaret inte kan stå emot, om man exponeras för sjukdomen. Om man däremot vaccinerats mot sjukdomen, så kan man lätt stå emot. Det finns vaccin mot rasism och nazism. De viktigaste beståndsdelarna är de punkter jag tagit upp ovan.

Diskussion och utbildning för att stoppa nyrekryteringen alltså. Hur man ska ta hand om de nazister och rasister som redan finns är en svårare fråga. Att upplysa nazisterna själva är svårt. De vill för allt i världen inte lämna sin grupp. Det kan vara det enda de har, och därför kastar de fakta åt sidan som "lögner". De vill inte inse verkligheten. Då skulle de vara tvungna att göra sig av med sin identitet och gruppgemenskap. Men om nazisterna angriper dem som sprider budskapet, innebär det bara att de insett att det ligger sanning i det, och att det är farligt för dem.

För att kunna få till ett brett motstånd mot rasister och nazister, som vanligt folk känner att de vill deltaga i, är det självklart att vi håller oss inom demokratins regler och ramar. Vilket förstås utesluter våldsaktioner. Sedan är det svårare. Hur man ska bemöta dem, beror på hur man ser på dem. Man kan se dem som svaga människor som behöver hjälp, eller som förhärdade brottslingar. I stor omfattning är de ju kriminella, och en persons syn på hur man ska ta itu med rasister och nazister är nog snarlik den man har när det gäller behandlingen av fängelsekunder. Vård eller straff?

De enda som har rätt att ta till någon form av våld i samhällets tjänst är polisen (och militären förstås, men de kan ju inte användas mot rasister). Polisen har kritiserats för att vara släpphänt och för att skydda nazisterna. I dag är det vissa som utför våldsamma aktioner mot nazister, men också kastar sten på polisen. Vill man utge sig för att stå på demokratins sida kan man inte göra så. Vill man inte det så är man mer lik nazisterna än man vill erkänna. Polisen är tvungna att skydda demonstranter, vilka de än är, om de kan anses vara i riskzonen att utsättas för våld. Rätten att demonstrera står i grundlagen. Den väger tungt, och polisen tvingas därför lägga resurser, som skulle kunna användas mot nazister, på att skydda dem. Polisen må sköta rasismfrågan hur släpphänt och klantigt som helst, men eftersom de är de enda som har laglig möjlighet att ta till hårdare tag, är det nog trots allt bättre att samarbeta, till exempel genom tipsningsverksamhet. Självklart ska man kunna klaga på polisen om de inte gör sitt jobb, och försöka påverka politiker och andra till att vara en blåslampa i baken på dem, men att kalla dem fascister och kasta gatsten har jag svårt att se några positiva effekter av.

Under alla omständigheter tycker jag att våld är fel väg, men i övrigt vill jag inte sätta mig till doms över vad andra gör. Det finns en bred skala aktioner, mellan att konfrontera rasister/nazister och att försöka hjälpa dem.

Man kan se ner på dem och håna dem. Man kan ha motdemonstrationer, där man bär plakat och banderoller där man tar avstånd från dem. Man kan bua och busvissla. I stället för hitlerhälsning och "sieg heil" kan man hålla för näsan, sträcka upp långfingret och ropa "nasse-svin!". Och man kan sjunga antinazistiska sånger. Man kan stå och kasta skit på dem, dock inte bokstavligt. (Även om många nog skulle tycka att det vore rätt kul att se en nazist få en påse hundskit över sig...) Man kan provocera dem i stället för att de provocerar andra. Vem vill bli skinnskalle om alla hela tiden talar om hur illa de tycker om en?

Eller så kan man försöka få kontakt med dem, helst naturligtvis när de är ensamma och inte har gruppen med sig. Ge dem någon att tala med, ge dem insikt i att det finns andra sätt att lösa sina problem, att det finns folk som vill hjälpa dem, och så vidare. Man kan vara en motkraft på deras möten ute i städerna och sjunga sånger om fred och kärlek. Man kan kanske till och med kan lyckas att sjunga "We shall overcome". Det du, Birgit Friggebo...Ta det som ett skämt, men jag tror att många nazister är som räkor- hårt skal utanpå och mjuka och ryggradslösa inuti...

Jag säger inte att det ena eller andra sättet är rätt, och jag tänker inte speciellt förespråka det ena eller andra just här. Men jag vill väldigt gärna ha in synpunkter från dig, som läser detta. Förespråkare finns för de flesta sätt, och vissa tycker kanske att andras sätt är korkade, orealistiska, barnsliga, fåniga och så vidare. Kanske behövs en kombination av flera. Men något bör göras. Skriv och berätta vad du själv tycker ska göras!

I vilket fall som helst, så tror jag att när folk ser att det finns sätt att angripa nassarnas demonstrationer utan att ta till våld, vad det än må vara, kommer "vanliga" människor också att sluta upp bland motdemonstranterna. Genom att sätta upp affischer dagarna innan en nazistdemonstration, kan folk göras uppmärksamma på att deras insats kommer att behövas.

Vi måste visa att vi inte låter oss provoceras, att vi värnar om demokratin, att vi följer demokratins spelregler, att vi vill göra en insats för att försvara den, och att vi som försvarar demokratin tillsammans är mycket starkare än de som inte vill följa dess regler.

Ett stort problem tycker jag är att det saknas organisationer som "vanliga" människor kan engagera sig i. Folk som är emot rasism och vill göra något, men som ändå inte vill bli indragna i något annat. Det finns anarkister, militanta veganer, syndikalister, KPML(r):are och andra extrema grupper, och det finns mindre extrema inom de politiska partierna. Sådana organisationer känner jag, och säkert flera med mig, inte att jag vill gå med i bara för att motverka rasism. En del organisationer är ungdomsförbund, som kanske inte passar alla. För mig som är 20 är det inget problem, men kanske för andra. Andra organisationer är så lokala att det inte är idé att gå med om man råkar bo på fel plats i landet. Förhoppnings kan kanske Internet hjälpa till med det problemet. I alla fall så tror jag att det finns behov av en organisation, som koncentrerar sig på rasism, håller sig till demokratiska medel, och som är öppen för alla, oavsett hur gammal man är, var man bor i landet, och hur mycket man vill satsa. En organisation som har möjlighet att bli tillräckligt stor för att verkligen spela en roll. Själv känner jag idag inte till någon sådan. Om du som läser det här gör det, tveka inte att kontakta mig och skälla ut mig...

Men det finns mer att göra. Till exempel måste ungdomar ges tillfälle att skaffa sig en identitet och en framtid, så att de inte söker sig till extrema grupper. Det måste skapas arbetstillfällen, också för invandrare, så att folk kan få själförtroende. Folk måste också börja umgås mellan grupperna, så att de kan komma att känna att de tillhör samma grupp. Och det är minsann inte så lätt att se till.

För övrigt tycker jag att det är BEDRÖVLIGT, att vissa låter nazisterna och rasisterna "ta över" Sveriges flagga och nationalsången. I vissa skolor har man slutat sjunga "Du gamla, du fria" på skolavslutningar, även om de infaller 6 juni. Med någon formulering om att det kan ge ett rasistiskt intryck! Jag har aldrig hört något dummare. Det spelar ju rasisterna rakt i händerna. De säger ju att svenskheten hotas av invandrarna (vilket förstås är felaktigt) och så går skolledningen och får det att se ut precis så! Mitt i rasisternas rekryteringsbas. På ett sätt tycker jag nästan att det handlar om "medhjälp till hets mot folkgrupp", även om det naturligtvis faller utanför lagtextens ramar.

Vilka invandrare skulle kunna tänka sig något liknande i sitt hemland? Och vad är det vi lär dem om svenska flaggan och nationalsången? Att de är rasistiska symboler! Galenskap!

Jag tror att det finns ett behov att få vara stolt över sitt land och kulturen och livet i det. Särskilt för dem som inte lyckas vara stolta över sig själva och vad de är. Det hänger förstås ihop med gruppinstinkten och att ens nationalitet är en del av ens identitet. Försöker man trycka undan det behovet leder det till en motreaktion. Många av dem som blir extremnationalister och hyllar Karl XII-statyn, har troligen haft det ganska tunnsått med upplevelser av svensk kultur (Böhm sid 139) och bygger sig en egen falsk bild på det lilla de vet, för att skaffa sig ett slags nationell självkänsla och identitet. Om man har en identitet som egentligen inte innehåller så mycket, så betonar man de delar som man har desto starkare. Till exempel nationaliteten.

Att man som på vissa håll trycker undan det som uppfattas som svenskt (genom att till exempel låta bli att sjunga nationalsången), och istället framhäver invandrares kultur, görs med god vilja men kan verka hotande för dem som har en svag uppfattning om den egna kulturen. Att stöta på en invandrare med en stark förankring i sin egen kultur kan ge en känsla av "här kommer något starkare". Då kan man (i och för sig irrationellt) känna det egna hotat. Vill man ha ett fungerande mångkulturellt samhälle, bör detta innehålla människor som alla är säkra på sin egen kulturella identitet och är kunniga i andra kulturer. Man bör inte ensidigt bara visa upp andra kulturer, utan mer satsa på att både svenskar och invandrare ska få en klar uppfattning om både svensk och utländsk kultur. Det viktiga tror jag är att man upptäcker vad man har gemensamt, vad det är som skiljer sig, och framför allt vad varför det skiljer sig, vad det är för tankar, synsätt och förutsättningar som ligger bakom. Denna djupare förståelse är långt viktigare än folksånger, maträtter och danser, även om de kan ha en viktig roll som intresseväckare.

Symboler är mycket användbara. De står för något, och när man ser en symbol associerar man genast till vad den står för. En symbol är kraftfullare än ord. De gamla nazisterna visste det. Dagens nynazister och rasister skaffar sig också symboler. Det finns en mängd olika symboler, tecken och koder (till exempel nummerserier som 88=HH, Heil Hitler, efter bokstaven h:s plats i alfabetet. Undrar förresten varför inte antinazister börjat med liknande, man kunde till exempel använda 68, FH (Fuck Hitler) eller FN (Fuck Nazis, F=6, N=6+8)? Man kanske inte vill använda andra sidans metoder.) med rasistisk, nationalistisk, fascistisk och nazistisk anknytning. De har redan gett sig på vikingarna och Karl XII. Vem skulle ha associerat dessa till rasism innan nazisterna tog sig an dem? Ingen. Och de vill ha fler. Gärna symboler som redan står för något, som folk kan tycka vara bra. Nu vill de ha svenska flaggan och nationalsången. Sedan kommer kanske julgranen, midsommarstången eller dalahästen. Ger man dem ett finger, så tar de hela handen. Vi har redan gett dem alldeles för mycket. Det är dags att sätta stopp. Vi får inte ge dem ens en avklippt fingernagel till.

Svenska flaggan och nationalsången är symboler för Sverige. För svenska folket. För alla oss svenskar. De står för allt det som vi står för och värderar högt, och det är INTE vad nazisterna står för. Vi står för och värdesätter saker som öppenhet, medmänsklighet och solidaritet. Därför kan vi ALDRIG tillåta att de blir nazisternas symboler! De ska förbli våra symboler, helt enkelt därför att de symboliserar oss! Och därför är det viktigare än någonsin att vi försvarar vår rätt till dem, genom att använda oss av dem. Det pågår en dragkamp, och rasisterna/nazisterna tar i allt vad de kan för att dra över våra symboler till sin sida. Vi måste hålla emot. När vi hissar flaggan och sjunger nationalsången för att visa att vi inte ger upp våra symboler, blir de i stället symboler mot rasismen. Bättre symboler kan man knappast ha. Att det är tanken som räknas, är ett ordspråk som sällan passat in bättre. Här finns nu en chans för de som vill göra något mot nazism och rasism, men inte vet riktigt vad. Att ta tillbaka våra symboler och göra dem till symboler mot rasism skulle vara ett stort steg framåt. Och vi ska inte låta några förvirrade styrande som försöker vara politiskt korrekta hindra oss! Punkt slut. Vet hut.

Tillbaka till förstasidan...
 

 
Fakta, teorier och inspiration från bland annat:

Af Klintberg, Bengt: Råttan i pizzan. Folksägner i vår tid. Bokförlaget PAN 1986.
Böhm, Tomas. Inte som vi! Psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism. Natur och Kultur 1993.
De Bono, Edward: Jag har rätt, du har fel - att bryta det svartvita tänkandet
Nietzsche, Friedrich: Sålunda talade Zarathustra (med förord av Tage Thiel)
Levander, Martin: Psykologi. Natur och Kultur 1991.
Poulsen, Henning mfl: Bra Böckers världshistoria, band 13; Från krig till krig
Svensk uppslagsbok
Nordstets uppslagsbok

...och naturligtvis de som via e-mail skickat värdefulla kommentarer!