Du är den  besökaren

VIKING

Nordisk sjökrigare eller sjörövare under vikingatiden. Ordets etymologi är oklar; vanligen sätts den i samband med vik, och har då förklarats härröra från sjörövares benägenhet att lura i vikar, eller med "Viken", dvs. bygden kring inre Skagerrak. Att "ligga i viking" var detsamma som att vara på krigs- eller härjningståg. En alternativ betydelsetolkning är "köpman", i analogi med forneng. wíc ('köpstad'), av latinets vicus ('by'). I sentida litteratur har ofta dåtidens nordbor i allmänhet felaktigt benämnts vikingar. Ordet är särskilt vanligt i norsk och isländsk medeltidslitteratur men förekommer också i vikingatida källor från länderna runt Nordsjön. Från Sverige finns få belägg, och bara i ett fall tycks termen avse vikingar aktiva i Östersjöområdet. I österled brukades andra benämningar (se Rus och varjager).

RUS

Etnisk, social och politisk benämning på det slaviska område där Ryssland uppstod. I modern ryska är Rus en ålderdomlig och poetisk variant av Rossija ('Ryssland').

Ordets historia.
Det ryska Rus har fornsvenskt ursprung. Så kallades de svear med vilka de slaviska stammarna öster om Östersjön kom i kontakt. Till grund för Rus ligger av allt att döma namnet Roden (Roslagen), från vilket också de finska och estniska namnen på Sverige, Ruotsi resp. Rootsi, härleds. Den etniska termen Rus utvecklades så småningom till en social, avseende det härskande svensk-slaviska högre samhällsskiktet i det blivande Ryssland. Därur har sedan benämningen ryss uppkommit.

VARJAGER (ry. varjagi)

Slavisk benämning på icke-slaviska folk i östersjöområdet, huvudsakligen svenskar. Benämningen, som är besläktad med ordet väringar (nordiska legosoldater i Bysantinska riket), förekommer i ryska källor från 1000-talet till 1200-talet men har växlande innebörd: invandrande skandinaver (såsom Rurik), legosoldater, nordiska köpmän, hanseater, m.fl.

VÄRINGAR (fornisl. væringjar)

Möjligen ungefär 'edsvurna'), medelgrek. Ba´rangoi, benämning på framför allt nordbor under vikingatid och tidig medeltid, företrädesvis i deras egenskap av legosoldater i Bysantinska rikets väringagarde från 900-talet till 1100-talet. Väringarna användes dels som vanliga legosoldater i strid, dels som kejserlig livvakt. Långt ifrån alla väringar var skandinaver; åtskilliga var slaver, och på 1100-talet var en betydande andel engelsmän. Den mest kände väringen var den blivande norske kungen Harald Hårdråde, som tjänstgjorde i gardet 1034–43. Vissa muntliga berättartraditioner i bl.a. Sverige anses ha förmedlats av väringar. (Jfr varjager).

LEDUNG.

Historisk benämning på den sjökrigsorganisation som fanns i Danmark, Norge och Sverige under äldre medeltid. Ledung innebar att befolkningen hade skyldighet att bidra med skepp, manskap, utrustning och förnödenheter till kungamaktens flotta, som kunde användas för såväl anfall som försvar. Ledungens ålder är okänd och omtvistad. Under vikingatid har troligen lokala stormän kunnat skapa tillfälliga bondeuppbåd. Senare har kungamakten fått kontroll över uppbåden och förvandlat ledung till en allmän skyldighet. Kungen blev befälhavare, och manskapet utgjordes av bönderna, bland vilka de enskilda skeppens befälhavare, styresmännen, rekryterades. En kunglig ledung uppkom tidigast i Danmark, troligen under 1000-talet. I Sverige blev den mest välorganiserad i Mälarlandskapen.

De flesta källorna rörande ledung är sena och de mest detaljerade uppgifterna återfinns i lagarna från en tid då ledungen höll på att förlora sin militära betydelse. Ledung byggde på principen att en grupp av bönder eller ett område svarade för olika prestationer. Ett skeppslag skulle ställa ett skepp till förfogande, när kungen bjöd ut ledung. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor, vilka skulle bidra med beväpnade roddare.

I Mälardalen har ledung ett samband med den territoriella hundaresindelningen genom att ett hundare skulle utrusta ett visst antal skepp. Vid försummelse utgick kollektiva böter, i Sverige under benämningen ledungslame för försummad krigstjänst och skeppsvist för utebliven proviantering. Ledungen förlorade småningom i militär betydelse för kungamakten och ersattes av rytteriet. Böter eller avlösningsavgifter blev då vanligare, och de permanentades slutligen som årliga skatter. Dessa åvilade bönderna, medan de som kunde göra krigstjänst som ryttare åtnjöt skattebefrielse eller frälse. I alla de nordiska rikena var omvandlingen till skatt i stort sett avslutad under 1200-talet. Vid enstaka tillfällen har dock ledung uppbådats även senare.

VIKINGASKEPP.

Samlingsbenämning på nordiska båtar från vikingatiden främst avseende långsmala fartyg med höga stävar, sidoroder och snidat drakhuvud i förstäven, framförda såväl med åror som med stora råsegel (de senare ofta randiga i bjärta färger) och med sköldar längs relingen. Sådana farkoster, i modern tid ofta avbildade i kommersiella eller nationella sammanhang, ger dock en förenklad bild av de många båt- och fartygstyperna under perioden. Först mot slutet av folkvandringstiden (från ca 500 e.Kr.) verkar Nordens invånare ha börjat förse sina båtar med segel. Denna tekniska förbättring vidareutvecklades under de följande århundradena och kom successivt att möjliggöra djuphavsfärder över långa distanser och med stora besättningar. Den längdenhet som användes för att beräkna seglatser, daegr ("dag"), har för vikingatidens senare hälft beräknats till 267km. Enligt litterära uppgifter kunde en seglats från Norge till Island ta 7 dygn och en från Island till Irland 5 dygn.

Gemensamt för vikingatidens krigsfartyg, ofta benämnda långskepp, snäckor eller (p.g.a. av sina snidade stävprydnader) drakskepp, var deras klinkbyggda, långsmala och spetsgattade form. De förde åror för ett stort antal roddare, hade en mast som kunde fällas vid rodd och var främst avsedda för snabba manskapstransporter. Sådana båtar förekom i många former och dimensioner: Osebergsskeppet t.ex. är 21,44m långt och beräknas ha haft ca 35 mans besättning, Gokstadsskeppet 23,33m, med plats för 32 roddare. Dessa fartygs seglade topphastighet bör ha varit 11–14 knop och genomsnittshastigheten 6–8 knop.

I litteraturen omtalas betydligt större skepp: OlavI Tryggvasons legendariska flaggskepp Ormen långe skall ha varit 55m långt och Knut den stores flaggskepp hela 70m. Flera varianter ingick i de lokala sjökrigsorganisationerna (jfr ledung). Fartygstypen är också känd från medeltiden, bl.a. genom fyndet av ett 22m långt skepp från Helgeandsholmen i Stockholm. Ett skepp som huvudsakligen användes för varufrakt, i källorna ofta benämnt knarr, var bredare och djupare än ett krigsfartyg, byggt i samma teknik men med färre årpar och mindre besättning och huvudsakligen framdrivet med segel.

VIKINGATIDEN

I Norden benämning på den sista perioden av järnåldern, vanligen daterad till ca 800–1050 e.Kr. och uppkallad efter de vidsträckta vikingatåg som då företogs från Skandinavien. Under vikingatiden kom nordiska stormän att dominera delar av den europeiska kontinenten och Brittiska öarna. Västerut koloniserades bl.a. Island och Grönland, och österut öppnades handelsvägar från Norden till Orienten.

Bakgrund.
Orsakerna till den dynamiska utvecklingen i Skandinavien är ännu oklara. Sannolikt har drivkrafterna bakom de företeelser som tillsammans karakteriserar epoken – plundringståg, kolonisation och handel – varierat. Befolkningstillväxt, möjligen en följd av klimatförbättring och förbättrade jordbruksmetoder, bör ha bidragit. Likaså har innovationer inom båtbyggnadskonsten, bl.a. införandet av segel, varit en grundförutsättning för att långfärder över öppet vatten kunnat företas (se vikingaskepp). De nordiska samhällenas politiska omvandling, med bakgrund i utvecklingen under folkvandringstid och vendeltid, har också spelat in. Slutligen har den internationella ekonomiska konjunkturen utgjort en viktig faktor, kanske den avgörande, för händelseutvecklingen. En hypotes från första hälften av 1900-talet att kraftutvecklingen hade sin grund i att nordborna under 800- och 900-talen lyckades leda handeln mellan Orienten och Västeuropa över Ryssland och Skandinavien påverkar fortfarande diskussionen, även om den i sin renodlade form säkert är oriktig.

Plundringståg, politik och kolonisation.
Att leda räder mot närbelägna samhällen och utkräva tribut av dessa var karakteristiska aktiviteter för stormän inte bara i Norden utan i hela det tidigmedeltida Europa. Sådan verksamhet gav såväl status som ekonomisk och politisk makt. Inte heller var angrepp från det skandinaviska området helt okända före vikingatiden. Det speciella med vikingatågen – vilka kan sägas ha inletts med det beryktade anfallet mot det rika klostret på Holy Island 793 – var deras intensitet och geografiska räckvidd samt att de företogs sjövägen. Kraften i angreppen, oftast utförda till fots men ibland också understödda av kavalleri, resulterade i att nordbor kunde etablera nya politiska välden i nordvästra Europa: småriken kring kustlägren Dublin, Wexford, Waterford, Cork och Limerick på Irland (Dublin var i stort sett i nordiska händer 841–1171), Danelagen i England (876–954), Normandie i Frankrike (från 911), Orkney-jarlarnas välde samt det danska väldet över England 1013–14 och 1016–42.

Den sägenartade beskrivningen i Nestorskrönikan av hur det ryska riket grundades omkring 860 av inkallade skandinaver ledda av en hövding vid namn Rurik saknar verkligt källvärde. Andra historiska och arkeologiska källor visar dock att skandinaver var aktiva deltagare i den politiska processen under detta väldes framväxt och att fursteätten i Kievrus var av skandinaviskt ursprung (jfr Rus).

Bosättning följde ofta i vikingatågens spår men är sämre belyst i skriftliga källor. Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då "Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig". Det skandinaviska inflytandet på engelska språket och ortnamnen i Danelagen visar också att östra och norra England fick motta ett betydande nordiskt befolkningstillskott. Arkeologiskt är invandringen svårare att konstatera, troligen beroende på att nordborna fort blev kristna och övertog den lokala materiella kulturen. I Normandie är det nordiska inflytandet märkbart främst i ort- och personnamn.

På de skotska öarna och i norra Skottland avspeglas en omfattande nordisk kolonisation från ca 800 i arkeologiska och skriftliga källor. De tidigare invånarna fördrevs eller assimilerades, och ett nordiskt samhälle med brittiska inslag etablerades. De vid denna tid sannolikt obebodda Färöarna och Island koloniserades från 800-talets senare del, från 900-talets slut också Grönland. Från den sistnämnda ön företogs färder till Nordamerika (se Vinland).

Inom det ryska rikets område ger de fåtaliga skriftliga källorna inga säkra belägg för kolonisation, inte heller språkliga kvarlevor. Däremot visar ett rikt arkeologiskt material, främst gravfynd och boplatsfynd från 800- och 900-talen, så starka skandinaviska, närmast östsvenska, inslag att man bör räkna med en icke obetydlig utvandring även dit.

Handel.
Vid sidan av löften om byte och jord utgjorde handel ett viktigt incitament för vikingarnas långfärder, och perioden kännetecknas av ett markant ekonomiskt uppsving i västra, norra och östra Europa. Det första tecknet på ekonomins uppgång i Skandinavien var den planmässiga anläggningen av en handelsplats i Ribe i Danmark ca 710, där så småningom ett stadsliknande samhälle växte fram. Liknande bosättningar tillkom bl.a. i Hedeby (i nuv. norra Tyskland), på Björkö i Mälaren och vid Kaupang i västra Norge. Den äldsta belagda handelsorten i Ryssland är Staraja Ladoga, som tycks ha uppkommit på 750-talet, följd av bl.a. Gorodisjtje, Gnjozdovo och Kiev. Omkring år 1000 uppkom en ny generation nordiska städer, däribland Lund, Trondheim och Sigtuna.

Forskningen har betonat det allmänna beroendet hos 800- och 900-talens nordiska städer av den internationella handeln med lyxvaror, t.ex. med silver och siden från öster, vapen och glasvaror från väster och pälsverk från norr; därutöver också slavhandel. Den senare vikingatidens städer företer en tydligare roll som lokalt rotade politiska och ekonomiska centra. De mest vältaliga vittnesbörden om den vikingatida handeln utgörs i övrigt av de undangömda silverskatterna från perioden.

Nordiska statsbildningar.
Kungar och stormän med egna krigarföljen hade funnits i Norden långt före vikingatiden, men först då började mer vidsträckta kungariken med tillhörande hird och rudimentär hovförvaltning växa fram. De första trovärdiga, men svårtolkade, detaljuppgifterna om det vikingatida östersjöområdet utgörs av en anglosaxisk redogörelse från 800-talet för en resa av Wulfstan från Hedeby till Truso. I skildringen sägs bl.a. att Danmark sträcker sig österut till Skåne och att Blekinge, Möre, Öland och Gotland "hör till svearna". Ytterligare information återfinns i runinskrifter och den under medeltiden nedtecknade isländska sagalitteraturen.

Danmark – en betydande maktfaktor i nordsjö- och östersjöområdena redan under 700-talet – konsoliderades redan i början av vikingatiden. Norges enande under Harald Hårfager i slutet av 800-talet är utförligt men sägenartat beskrivet i medeltida norsk och isländsk litteratur, främst i "Heimskringla" av Snorre Sturlasson. Sveariket förs i samma litteratur tillbaka till århundradena före vikingatiden, men det har troligen inte fått fastare former förrän mot slutet av denna period. Sentida forskning har också betonat de många oklarheter som är förbundna med framväxten av en enad svensk kungamakt.

Den kristna missionen.
För religionsutövningen före kristendomens införande, (fornnordisk religion). Övergången till kristendomen spelade en viktig roll för kungamaktens tillväxt, liksom för omvandlingen av samhället i stort. Under 800-talet nåddes Danmark och Sverige av den frankiska missionen genom Ansgar. Hans ärkestift, Hamburg–Bremen, erhöll sedermera den kyrkliga överhögheten över Norden; en viktig källa till vikingatidens historia är därför såväl Rimberts Ansgarsbiografi från ca 870 som Adam av Bremens kyrkohistoria från 1070-talet. Omkring 970 antog kung Harald Blåtand officiellt kristendomen för sin och Danmarks räkning, och ca 995 blev Olav Tryggvason den förste kristne kungen i Norge. I Sverige döptes Olof Skötkonung omkring år 1000; Uppsala tempel skall dock ha varit i funktion ännu på 1070-talet.

Konst och arkitektur.
Det nordiska hantverket stod under denna tid på en relativt hög nivå, att döma av gravgåvor och redskapsformer. Kontakterna med England och Irland ledde efter hand till ett ömsesidigt kulturutbyte. Vikingatidens början innebar dock inget markerat brott i den nordiska stiltraditionen, som sedan 500-talet dominerats av en hårt stiliserad djurornamentik. I modern litteratur indelas perioden stilistiskt i en rad faser: borre-, jellinge-, mammen-, ringerike- och urnesstil. Dessa är alla uppkallade efter orter med betydelsefulla monument eller fyndkomplex.

Den vendeltida ornamentikens starkt maniererade, bandlikt utdragna och intrikat sammanflätade djurfigurer fortlevde ända fram i missionsskedet. Dessa figurer är alltid sedda från sidan och är utpräglat lineära. Under tidig vikingatid introducerades dock en helt ny "ras": små, knubbiga varelser med huvud avbildat en face och med tassar eller händer som alltid griper tag i närmaste föremål. Dessa starkt plastiska varelser, p.g.a. sitt beteende benämnda gripdjur, förekom under hela 800-talet parallellt med den traditionella djurornamentiken, inte sällan på samma föremål. Senare försvann de utan att ha avsatt några bestående spår.

Genom intryck från de förhållandevis naturtrogna djurbilder vikingarna mötte i England sänktes abstraktionsnivån under 900-talet, och de avbildade varelserna blev tillfälligt mer realistiska, bl.a. exemplifierat av ett lejon på en av Jellingstenarna, medan den ca hundra år yngre fyrfotingen på Urnesportalen anpassats till sina reptillikt utdragna och konstfullt sammanflätade grannar. Urnesportalens bandflätor, som bygger på en 500-årig inhemsk stilutveckling, har många paralleller på svenska runstenar. Efter vikingatidens slut dog denna specifikt nordiska formtradition ut.

Av vikingatida byggnader har huvudsakligen endast husgrunderna bevarats; till de mer välbevarade fynden hör lämningarna av en lantgård från 1000-talet vid Stöng på Island. Bland byggnadstyperna dominerade långhus, vilka nu gjordes större och rymligare än tidigare. Ofta kompletterades de med grophus för verkstads- eller förvaringsändamål. Byggnadsmaterialen varierade beroende på geografisk belägenhet: såväl sten- och torvkonstruktioner som lerklinade flätverkshus förekom. Träarkitekturen, företrädesvis i skiftesverksteknik, dominerade dock helt inom de skogrika områdena. Också den tidigmedeltida stavkyrkoarkitekturen har vikingatida rötter. För försvarsändamål uppfördes i samband med den tilltagande maktkoncentrationen i Norden från 900-talet stora ringborgar, däribland Aggersborg, Fyrkat och Trelleborg i Danmark.

Vikingatida silverskatter.
Vikingatiden kallas ofta silveråldern p.g.a. den mängd skatter från denna tid som påträffats i norra och östra Europa; ett mindre antal guldskatter är också kända. Av de nordiska länderna uppvisar Sverige de flesta skattfynden, i hög grad beroende på den stora mängden från Gotland, varifrån ca 700 fynd är kända. Skatterna innehåller i regel både hela och sönderdelade mynt, smycken och barrar av skiftande ursprung. Mynten är fram till 900-talets senare del främst islamiska, senare främst tyska och engelska. De yngsta skatterna av denna typ härrör från 1100-talets mitt och är alltså yngre än den egentliga vikingatiden.

Skattfynden anses ha samband med handel snarare än med krig och religiös-magiska riter. Att skatter är så mycket talrikare i Nord- och Östeuropa än i de myntpräglande länderna söderut bör främst hänga samman med avsaknaden av en verklig penninghushållning: vid handelstransaktioner i norr och öster var silvermängdens vikt och inte valören avgörande.

VIKINGATÅG

Benämning på de krigs- och plundringståg som företogs av nordiska krigare från slutet av 700-talet till andra hälften av 1000-talet. Deras storlek och omfattning är svåra att fastställa och är ofta starkt överdrivna redan i samtida källor. Sannolikt genomfördes de ofta med endast några få skepp, medan den sena vikingatidens härtåg ledda av kungliga personer var ansenliga företag. Också långfärder i syfte att bedriva handel eller att kolonisera nytt land kallas ibland vikingatåg, och att i det arkeologiska materialet skilja mellan skatter förvärvade genom plundring och skatter förvärvade genom handel är svårt.

Västerled.
Vikingatåg är bäst kända i Västeuropa tack vare uppgifter i klosterkrönikor. Från Norge företogs de främst via de skotska öarna till Irländska sjön och vidare söderut till västra Frankrike. Från Danmark gick de främst till frankerriket och England. Också svenskar deltog i västerledstågen, t.ex. dem till England under 1000-talet. Anglosaxiska krönikan berättar att de första nordbor som kom till England var från Hordaland i Norge. De dök upp i okänt syfte i Dorset 789 och slog ihjäl en lokal befattningshavare vid ett meningsutbyte i hamnen. Det första skriftligt belagda anfallet mot engelskt område var plundringen av klostret Lindisfarne på Holy Island 793. År 795 registrerades det första anfallet mot Irland, och i frankerriket lät Karl den store år 800 bygga en flotta och organisera vakt längs kusterna, eftersom havet gjorts osäkert av sjörövare.

Snart blev anfallen årligen återkommande. År 841 anlade nordbor ett fast läger, Dublin, på Irlands östkust; senare tillkom andra. I England övervintrade en vikingahär för första gången 851. Från 876 började nordiska hövdingar att lägga under sig de norra och östra delarna av landet, och ca 886 befästes erövringarna genom hövdingen Guthrums fred med den siste kvarvarande inhemske kungen, Alfred den store av Wessex. I frankerriket tog sig vikingar långt uppför floderna, och under 800-talet plundrades bl.a. Hamburg, Dorestad, Trier, Paris och Bordeaux. Vikingar nådde även det muslimska Spanien: Sevilla plundrades 844. År 859 tog sig en vikingaflotta till Marocko och genom Gibraltar sund till södra Frankrike. Efter att ha övervintrat i Rhônedeltat härjade den längs den italienska kusten.

Härnadstågen mot Västeuropas fastland upphörde i stort sett i och med att hövdingen Rollo 911 fick ett område i norra Frankrike, därefter kallat Normandie, i län av den franske kungen och erkände denne som sitt överhuvud. I England erövrade kungarna av Wessex under 900-talet allt större områden från nordborna, och 954 föll det sista vikingafästet, York. År 980 inleddes dock en ny serie vikingatåg mot England, och under de följande decennierna tvingades kung Ethelred II att erlägga allt större tributer.

År 1013 valdes Sven Tveskägg av Danmark till engelsk kung men avled kort därefter. Hans son Knut den store erövrade dock England på nytt 1016. Större delen av vikingahären sändes hem år 1018 efter att ha fått del av den sista (och största) danagälden. Den sista allvarliga vikingainvasionen av England leddes av den norske kungen Harald Hårdråde år 1066 och slutade med Haralds död vid Stamford Bridge. Vilhelm Erövrarens seger vid Hastings samma år satte punkt för nordbornas maktställning i landet. De få vikingatågen därefter, bl.a. av Magnus III Barfot, var av mindre betydelse. På Irland försvagades nordbornas makt efter slaget vid Clontarf 1014; nordiska kungar satt dock länge än i Dublin.

Österled.
Vikingatågen över Östersjön är dåligt belagda, eftersom det praktiskt taget saknas skriftliga källor beträffande dem. I Rimberts berättelse om Ansgars levnad nämns svenska och danska tåg mot kurerna i nuv. Lettland. Den norska och isländska litteraturen nämner flera härnadståg i österled av norska ädlingar, och på svenska runstenar från 1000-talet omtalas tagande av gäld på Gotland och män som fallit i Livland, Estland, Tavastland och längre österut. Den ryska Nestorskrönikan från 1100-talets början berättar att varjager under 800-talet utkrävde skatt av olika stammar i det inre av Östeuropa. I de ryska rikena höll sig furstarna ända fram till 1000-talet med varjagiska trupper.

Några vikingatåg nådde Bysantinska riket, bl.a. 860 då Konstantinopel belägrades. Från 900-talets slut och flera hundra år framåt höll den bysantinske kejsaren en utländsk trupp som bl.a. inkluderade nordbor (se väringar). Vikingatåg företogs även till Kaspiska havet; bl.a. plundrades Berda'a i nuvarande Azerbajdzjan 943. Ett berömt vikingatåg på 1000-talet, lett av Ingvar den vittfarne, slutade olyckligt i Särkland.

VENDEL

Församling i Uppsala stift, Tierps kommun, Uppland (Uppsala län); 2340 inv. (1995). Vendel består av öppen slätt- och dalbygd längs Vendelån och Vendelsjön, övergående i brytnings- och skogsbygd mot nordväst och öster. Ca 1150 fornlämningar är bevarade och minst 50 borttagna. Spridda rösegravar och skärvstenshögar tillhör bronsåldern. Från järnåldern finns talrika spridda högar och 47 gravfält, som till ca 95% torde tillhöra den yngre delen. Dessutom finns två runstenar. Vendels mest berömda fornlämningar är Ottarshögen och båtgravfältet vid kyrkan.

De fynd från järnåldern som gjorts i Vendel har bl.a. gett namn åt den s.k. vendeltiden (550–800 e.Kr.), till vilken de praktfulla båtgravarna sydöst om kyrkan kan dateras. Gravplatsen upptäcktes 1881, då kyrkogården utvidgades. Under Hjalmar Stolpes ledning utgrävdes 11 gravar, varav flera plundrade, och 1893 ytterligare tre, bland dem den rika grav XII. Genom Vendelån, som utfaller i Fyrisån, hade området under järnåldern förbindelse med Mälaren.

Vensels båtgravfält är p.g.a. fyndens höga konstnärliga nivå det mest betydande i Mellansverige. Gravläggningen har följt samma mönster som i andra båtgravar: i klinkbyggda, 7–9m långa båtar lades den döde på en bädd omgiven av sina vapen, i grav XII bestående av två tveeggade och ett eneggat svärd, två sköldar, hjälm, spjut samt pilar. Övriga gravgåvor inkluderade en glasbägare, spelbrickor, två betsel, verktyg samt utanför båten offrade hästar och hundar. Metallföremålen bär en praktfull ornamentik med djur och andra figurer i pressblecksteknik och i karvsnitt.

På gravfältet finns även gravar från folkvandringstid och vikingatid. I kyrkans närhet ligger också ett brandgravfält (vid Hovgårdsberg). Platsen för den bosättning som sannolikt hör till båtgravfältet har lokaliserats men ännu inte undersökts i detalj.

Den stora tegelkyrkan med smalare kor uppges vara invigd 1310 och är en av Upplands ståtligaste landskyrkor. Under 1300-talet tillkom vapenhuset och ca 1450 valven. En korsarm i norr byggdes 1734. Interiören är rikt dekorerad med kalkmålningar av Johannes Ivan från 1451. Altaruppsatsen tillkom 1752 och predikstolen 1685. Dopfunten är åtminstone delvis från 1300-talet. Den ståtliga täckta bogårdsmuren med sina stora stigluckor av tegel härrör från 1400-talet och utgör en av Sveriges märkligaste kyrkmiljöer.

Ortnamnet (1291 Vendil), besläktat med verbet vinda, har vanligen antagits vara ett äldre namn på Vendelsjön, syftande på dess krökta form. Via ett bygdenamn har i så fall namnet överförts på socknen. Enligt ett annat förslag skulle det ursprungligen ha syftat på en bäck norr om kyrkan.

Vendelstil
Sammanfattande benämning på ett stort och disparat nordiskt stilkomplex från tiden 550–800. De rika gravfynden i Vendel, Uppland, väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till begreppen vendeltid och vendelstil. På ett betydande antal metallbeslag ur Vendelgravarna förekommer en hårt schematiserad djurornamentik, som av senare forskning fördelats i fem grupper, vendelstil A–E.

Vendeltid
I svensk förhistorisk forskning benämning på tiden omkring 550–800 e.Kr., uppkallad efter Vendels socken i Uppland, där de praktfullaste gravarna från perioden påträffats. Efter folkvandringstidens turbulens började förhållandena på kontinenten konsolideras, och impulser från såväl slaviska maktcentra som från frankerriket nådde Norden och påverkade utformningen av gravskick, krigsutrustning m.m. Påtagliga uttryck för makt, rikedom och utländska kontakter utgör de uppländska båtgravarna i Vendel, Ultuna, Valsgärde och Tuna, enstaka båtgravar i Blekinge och Skåne samt spridda gravar på andra håll, främst på Gotland.

Vapenutrustningarna i Vendels båtgravar företer klara paralleller med fynden från Sutton Hoo i England. Föremålsornamentiken ger också uttryck för ett konsthantverk med impulser från kontinenten, varifrån bl.a. förnämliga glas importerades. En maktkoncentration till Mellansverige kan skönjas i bl.a. fynden från Helgö och i företeelsen tunagårdar. Tidens bildstenar och bildbleck ger glimtar ur den sagovärld som litterärt framträder i den senare nedtecknade eddadiktningen och i Beowulf. I östersjöområdet kan nordisk expansion beläggas i fynd från bl.a. Grobina i Lettland, Apoule i Litauen och Truso i Polen. På syd- och västsvenskt område tyder likaså rika guldfynd (bl.a. i form av guldgubbar) med anknytningar till det danska området på förekomsten av mäktiga hövdingacentra.

Den äldre kunskapen om vendeltiden, främst baserad på de ingående studierna av gravfälten, har i nyare undersökningar kompletterats med information om bebyggelsen, bl.a. omfattande gårdar med långhus och grophus.

Leif Eriksson (isl. Leifr Eiríksson), d. under 1000-talets förra hälft,

Enligt huvudtraditionen i den isländska medeltidslitteraturen Amerikas upptäckare, son till Erik Röde. L. föddes på Island men växte upp på Grönland och vistades som ung vid den norske kungen Olav Tryggvasons hov, där han antog kristendomen. Omkring år 1000 återvände han till Grönland tillsammans med kristna präster medsända av kungen. Här beslöt sig L. snart för att med ett skepp segla västerut för att utforska det land som dittills bara siktats från ett vinddrivet skepp. Han nådde i tur och ordning från norr till söder tre länder som han kallade Helluland, Markland ("Skogslandet") och Vinland. Vilka delar av Nordamerika som härmed avses är omtvistat. Färden varade i ett år, och vintern tillbringade man i Markland. Härefter slog han sig till ro på sin faders gård Brattalid och övertog efter faderns död ledarställningen på Grönland.

Vinland.
Under vikingatid och tidig medeltid skandinaviska sjöfarares benämning på den sydligaste del av Nordamerika som de besökte. Berättelser om resor dit – av omtvistad tillförlitlighet och delvis motsägelsefulla – nedtecknades från 1200-talet på Island. Nordamerika skall först ha siktats av islänningen Bjarni Herjolfsson ca 986. Omkring 1000–1020 företogs en serie expeditioner från Grönland, alla ledda av Erik Rödes familj. Den första resan till Vinland företogs av Leif Eriksson, som först angjorde Helluland ("Häll-landet"), möjligen Baffin Island, därefter Markland ("Skogslandet"), möjligen Labrador, och slutligen Vinland, där vin och vete växte vilt. Det har föreslagits att med Vinland avsågs nuv. Newfoundland och landet söder därom; alla lokalisationsförsök är dock osäkra.

Den största expeditionen till Vinland företogs av Thorfinn Karlsefni och syftade till bosättning; hela familjer och boskap ingick. Expeditionen avbröts efter tre år p.g.a. konflikter med skrälingar, nordbornas benämning på kontinentens urinnevånare. Resor till Vinland i syfte att hämta virke m.m. tycks dock ha företagits in på 1300-talet. Arkeologiska vittnesbörd om vinlandsfärderna har framkommit under senare år, bl.a. vid L'Anse aux Meadows på Newfoundland. Ett norskt 1000-talsmynt har också anträffats på en indianboplats i Maine, USA.

L'Anse aux Meadows [lA:soume´douz],

Fiskeläge på nordligaste Newfoundland, Canada, vid vilket Helge Ingstad 1961 upptäckte lämningar av en nordisk boplats från vikingatiden, den enda hittills kända i Amerika. Bosättningen, daterad till ca 1000 e.Kr., var kortvarig, kanske ett par år. Bebyggelsen har bestått av tre långhus och några mindre hus, alla med torvväggar. Fynden visar att invånarna bl.a. ägnat sig åt järnutvinning (ur myrmalm), smide, båtreparationer och annat träarbete samt spinning. Byggnadsskick och fynd visar otvetydigt att platsens invånare varit nordbor, och utgör därmed viktiga komplement till den isländska medeltidslitteraturens uppgifter om färderna till Vinland.