När jag kom till Datorteket förelåg en situation där de redan starka, de som vågade ta för sig och de som redan kunde, klarade sig. I somliga fall, som med Internet, gjorde de detta på bekostnad av de svagare. De som inte trodde på sin förmåga fick i fred ägna sig åt att få sin negativa självbild bekräftad. "De var ju vuxna människor".
Med min metod såg jag till att alla lärde sig ämnet och lite till. Barometern var den obarmhärtiga spegeln alla tvingades titta i varje dag och utgjorde samtidigt en karta att orientera sig efter. På så sätt kom jag åt "smitarna", de som antingen inte trodde på sin förmåga att behärska ämnet eller inte trodde på ämnet, som menade att "Det är bara en massa skit jag inte är i behov av".
Att ta en grupp människor och ändra denna onda cirkel, dvs se till att de svaga upptäcker sin styrka och de inte troende får en tro på ämnet vill jag kalla folkbildning, så länge ämnet inte är en bluff.