Leopold och Ludwig

Vi hade varje dag besök av två söta kattpojkar som var så identiskt lika varandra att kan katter vara tvillingar så var de här två det. Vi kallade dem Leopold och Ludwig. De var i början väldigt skygga och vågade knappt snusa på våra framsträckta händer men så småningom flyttade de mer eller mindre in hos oss. Vi blev förstås överlyckliga över att de visade oss denna ynnest och ville bo hos oss. De blev kanske lite bortskämda då vi gjorde allt för att de skulle trivas och det fattades aldrig läckerheter i deras matskålar.
Vi upptäckte först efter ett par veckor att de var två stycken.
Här kan du läsa ett mail som jag skrev hem till vänner om denna upptäckt.
Vi fick veta att katterna var födda och uppvuxna på området och att de var ca åtta månader. restaurangägaren (Ramon) hade haft deras mor och nu bodde de här och fick mat och kärlek av honom så de var inte helt övergivna som vi först trodde. Ramon blev inte alls arg när vi "adopterade" pojkarna, tvärtom. Han tyckte att det var bra att de lärde känna några andra människor som var vänliga.

Jag ska i sammanhanget kanske nämna att katter och hundar inte alls har samma status som här i Sverige. de får klara sig bäst de kan och tas inte om hand som våra små kelgrisar. Där är en katt en katt och en hund en hund i den bemärkelsen att de ska leva sina katt och hundliv på ett naturligt sätt. Spanjorer är inte stygga eller grymma med sina djur men de "daltar" inte med dem som vi gör. Man ser nästan aldrig en kopplad spansk hund utan de går lösa från det att de är valpar. Likadant är det med katter, de springer vind för våg överallt.
Detta resulterar i oehört trevliga hundar och väldigt skygga katter då katterna får väldigt lite mänsklig kontakt men för en spanjor är en katts jobb att fånga råttor och ingenting annat.
Jag vill inte ha några åsikter om detta sätt att hålla djur och det skulle också vara väldigt svårt att försöka ändra spanjorernas inställning. det skulle ta generationer att genomföra en förändring på deras sätt att se på djur och att komma ner och försöka tala om hur de ska behandla djur är dömt att misslyckas, de blir rent ut sagt förbannade när vi utlänningar försöker mästra dem. De lever efter den filosofin att har det gått tidigare så går det nu och är ytterst ovilliga att ändra något.

"Våra" kattpojkar hade således haft lite dåliga erfarenheter av människor tidigare, främst turister, och det märktes att de var väldigt rädda för skor och händer i början. De hade nog blivit både sparkade och slagna så de aktade sig noga för att få en smäll eller spark igen. Fram för allt Ludwig var väldigt skygg i början men efter några veckor så märkte han att vi inte ville honom något ont och till sist så hade vi två underbara sängvärmare som sällskap varje natt.
 
 

Siamesiska tvillingar?	Leopold solar med Tommy
De hade t.o.m. egen ingång. Genom vårt köksfönster kunde de komma och gå som de ville.	Kan du se någon skillnad på dem?
Söta som små troll är vi.	I början tordes de inte komma in och äta så vi serverade dom ute.

När vi åkte hem överlämnade vi dem tillbaka till Ramons ömma famn och hoppas att vi gett dem en god erfarenhet som de kan dra nytta av här i livet. Visst tänker vi på dem men vi vet att de har det bra hos sin "riktiga" husse. Jag hoppas vi får träffa dom igen när vi åker ner och att de känner igen oss.

Under den tid vi bodde i Playa San Juan, ca två månader, hade vi i det halvfärdiga huset mittemot en mycket vacker katt som bodde på taket. Jag tror att det ver en hona och slängde varje dag över små påsar med mat åt henne för det såg inte ut som att någon någonsin matade henne. Det var fruktansvärt att höra hennes förtvivlade jamanden varje natt men ägarna som bodde i huset verkade inte bekommas utav det.
De hade fått en människobaby och då förpassades den stackars katten upp på taket, förbrukad som hon var som gosedjur. Nu skulle det minsann gosas med babyn istället.
Tänk vad hon skulle sakna sitt tidigare priviligierade liv som innekatt.
Man kan ju tycka att ägarna kunde ta beslutet att antingen släppa henne fri eller låta henne somna in. Det liv hon levde kunde knappast kallas värdigt.
Vi försökte att få ägarna att förstå vad vi tyckte om situationen men de ville inte höra på. Den stackars katten situation visar på spanjorernas sätt att se på djur.
Vi talade t.o.m. med polisen om saken men de kunde inget göra. De tyckte nog att vi var lite knäppa som engagerade oss i en katt.

Hon var fortfarande kvar när vi flyttade och troligen lever hon väl ännu kvar på sitt tak, om hon inte fått vingar förstås.