Onsdagen den 14 december 1997 hände något som kom att förändra livet för både oss och Chagall och som jag inte önskar någon att vara med om. När vi vaknade den morgonen var Chagall totalförlamad.
Vi tog genast kontakt med veterinär som lovade oss en tid på direkten. Att frakta en fullständigt lam hund och dessutom inte veta vad som fattades honom var en verklig pärs. Lösningen blev att vi försiktigt lyfte upp honom på en stor skärbräda, typ bakbord.

Efter en mycket noggrann och för oss som skärrade djurägare plågsam undersökning kom veterinären fram till.....ingenting. Han klämde, kände, bände och tittade på allt men kunde inte hitta något fel. När han tog en sax och klippte i Chagalls tass så blev det ingen som helst reaktion. Han kände det helt enkelt inte. Vi blev nog ännu blekare än vad vi tidigare varit för vi förstod ju vad det innebar.
Det visade sig att vi hade hittat en underbar veterinär som verkligen gjorde allt för att få klarhet i vad som var fel. Han ringde både till Lund, Uppsala och Göteborg för att rådfråga veterinärmedicinska specialister.
Tyvärr så var deras besked att om man ville kunde han få ett par dagar på sig att kliva upp men efter högst tre dygn så var loppet kört. Det bästa vore, enligt deras förmenande, att han fick somna in direkt.
Men inte skulle det väl vara slut med vår Kalle redan? Vår fina kompis som följt oss i ur och skur.
 
 

Vi tog hem honom och började vår svåra kamp.
När vi tittade in i Chagalls ögon så såg vi ju att han var helt "klar i knoppen" och därför tänkte vi faktiskt aldrig tanken på att låta honom somna in. Tvärtom så försökte vi tala om för honom att snart är det sommar igen, tänk på alla stenar som du ska plocka upp ur havet och alla underbara små öar och kobbar du måste undersöka under våra båtturer. Kort sagt så försökte vi ge honom kraft att orka vidare genom att tala om de saker som han älskar mest här i världen.
Vi hade daglig kontakt med "våra" veterinärer som gav oss goda råd och manade oss att kämpa vidare.
För att göra det så lätt som möjligt för oss så flyttade vi helt enkelt våra madrasser ner i köket till Chagall så att vi kunde ha överblick över honom dygnet runt. Han behövde ju hjälp med precis allt, äta, kissa (vilket han vägrade), dricka och framför allt för att kunna vända sig med jämna mellanrum. Så där låg vi, på köksgolvet med Kalle mittemellan oss.
De som hälsade på oss under den tiden kanske tyckte att vi var ena konstiga prickar som sov på madrasser på köksgolvet, i detta stora hus? Men Chagall behövde vår närvaro dygnet runt så det struntade vi blankt i. Det blev väl inte så mycket sömn men vi ville väldigt gärna hjälpa på alla de sätt vi kunde så det obehaget tog vi mer än gärna.

                     Julen-97

Julafton det året firade vi precis som vanligt hos Mormor och Morfar. Och med skulle han även om det innebar att vi fick bära honom uppför alla trapporna till Morfars.
Med släkt och vänner omkring sig och med alla de julklappar han fick det året så kanske han förstod hur älskad han faktiskt är, inte bara av oss och det gav honom en extra kick. Han fick presenter och godsaker i massor och även om han inte klarade att själv öppna sina paket (något han alltid gjort) så hade han verkligen en helkväll med kalvsylta, skinka, korv och annat gott.
Vi hade gett stränga instruktioner till alla att behandla honom som vanligt och inte låta honom få en chans att tycka synd om sig själv, något han har lätt för att göra om man "daltar" med honom. Vår släkt tyckte kanske att vi var grymma individer som tvingade Chagall att försöka att öppna paket och att kliva upp och stå på sina vingliga ben emellanåt för att få en godbit men det var för hans eget bästa.
 
 

För att göra en lång och mödasam historia kort så visade det sig efter ca 14 dagar att han kunde stå på sina ben, vinglig visserligen men ändå.
Nu började nästa prövning, att återaktivera muskler som inte behövt jobba på ett par veckor och som dessutom inte fungerade som de skulle. Signalerna från hjärnan registrerades på ett felaktigt sätt och det medförde att han hade dålig, rent av usel koll på vad han gjorde. Vi tog en filt och la under hans mage och tog tag i varsin ände för att hjälpa honom att hålla balansen. Han kämpade tappert på och efter bara några dar kunde han gå skapligt själv. Han behövde i det läget bara stöd av en vanlig reflexsele som vi höll i men det gick inte lång tid tills vi fick släppa även den. Chagall nästan flög fram och vi hade ett sjå med att hålla jämna steg med honom. Det var som om han skulle ta igen den tid han förlorat.
Han är fortfarande lite av en sprinter och springer alltid långt i förväg, något som är lite besvärligt då han börjar höra lite illa så ibland måste vi faktiskt springa ikapp honom för att påminna om våra existenser och be honom vänligt att vänta lite på oss stackars tvåbenta.
Han kommer aldrig att helt återfå full muskelstyrka men jag kan garantera att de muskler som fungerar används till 110%.
 
 

Veterinärerna har nu slutligen enats om en förklaring på Chagalls problem. De tror att han har haft en blödning i ryggmärgen. Något som kanske kan jämföras med hjärnblödning hos människor. Tydligen var det nerver som styr vissa muskelgrupper som slogs ut och det märks på hans lite "sladdriga" lekamen. Han var alltid muskulös och väldigt fast i kroppen innan sjukdomen.
Ett annat förslag har också framkommit, mämligen Borrelia. Sommaren -97 var oerhört varm och torr och vi vet att det fanns fästingar här så helt omöjligt är det inte. Tydligen kan sjukdomen ge liknande symtom som en hjärnblödning.

Nu när Chagall var som han var och vi inte visste utgången av det hela så föddes tanken på ytterligare en hund i huset. Inte för att ersätta Kalle men som en liten hjälp för honom att komma igång och för att vara ärlig så var Kalle lite till åren nu och att skaffa en valp kunde kanske lindra sorgen en aning om han, mot all förmodan, skulle gå bort. Dessutom hoppades vi att nästa hund skull få lite av Kalles egenskaper om han fick växa upp i hans närhet.
Vi hade väl lite ångest för hur det skulle gå. Chagall krävde fortfarande en hel del tid till sjukgymnastik varje dag så vi var lite rädda att det skulle bli svårt att få dygnets timmar att räcka för att fostra en valp också. Men det visade sig att Ceasar (som alla Collies) var mycket lättlärd och klok så det gick över förväntan.
Valet av ras var inte så svårt. Jag personligen har alltid älskat Collien med dess blida men ändå vakna intellekt för att inte tala om dess skönhet. Dessutom har jag haft en alldeles underbar Collietjej vid namn Gina. Henne glömmer man inte i första taget. Hon var en underbart vacker och klok flicka.
Tommy däremot ville hemskt gärna ha en Schnauzer så vi sökte land och rike kring för att hitta en valp utan resultat så det blev en Collie ändå. Något jag inte beklagar alls.
Vi hittade en trefärgad Colliegrabb som efter många diskussioner fick namnet Ceasar. Hans uppfödare leverade honom hit till oss och från första stund tog Chagall honom till sitt hjärta. Han blev faktiskt överlycklig över att få en kompis. En åsikt som inte helt delades av husets katter.
Han visade sig inte vara speciellt rastypisk då han är precis lika glad i folk som Chagall. Chagalls glada humör och positiva inställning till människor kanske smittade av sig på Ceasar? Nåväl, han är också en alldeles underbart fin varelse som hjälpte Chagall att komma igång på ett sätt som vi aldrig hade klarat. Två hundar leker med varandra på ett helt annat sätt än vad en människa och hund kan.
Kalle fick chansen att träna muskelgrupper som vi inte hade klarat av att träna så tack vare Ceasars lite brutala lekar fick Kalle träna på ett naturligt sätt även om vi körde sjukgymnastik med honom varje dag.
De är nu de allra käraste vänner och jag bävar för den dag då Chagall går bort då Ceasar ser Kalle som sin stora idol och försöker härma honom i allt han gör.
 
 

Chagall återfick ett värdigt hundliv trots vissa veterinärers negativa inställning och det känns oerhört bra för oss när vi ser hur kul han tycker att allt är. "Våra" veterinärer peppade oss hela tiden att ta en dag i sänder och det är evigt tacksamma för. Det har nu gått två och ett halvt år sedan det hände och Chagall njuter av varje dag. Han är precis lika busig, tokrolig och skämtsam som förut och vi skulle utan tvekan göra om det igen för att få förmånen att vara i hans sällskap ännu en tid, han är vår egen lille Kalleman och vi älskar honom.
De värsta farhågorna var att han inte skulle kunna kontrollera blåsa och tarm efter sjukdomen men även det fungerar precis som förut.

Som grädde på moset måste jag få nämna att Chagall faktiskt varit på utställning i höstas och tro det eller ej, han blev tvåa i veterangruppen.
Inte illa av en hund som skulle varit död, eller hur?

Tillbaka