HOME

Om Jungiansk Psykologi



Inledning

C.G. Jung Carl Gustav Jung, 1875-1961, schweizisk psykolog och religionshistoriker, bildade skola inom psykologin. Hans inriktning kom att kallas analytisk psykologi. Jung har myntat flera vanliga begrepp såsom 'associationstest', 'komplex', 'extraversion-introversion', 'individuation' samt 'arketyp'. Jung har haft en stor betydelse inom religionshistorien, speciellt inom fälten gnosticism samt alkemi.

Till skillnad från de flesta andra psykologiska skolor är Jungs psykologi icke-reduktionistisk, dvs. man betraktar psyket som ett i hög grad självständigt system i naturen. Att psyket tillerkänns en relativt självständig verklighet innebär att det kan härbärgera objektivt existerande, empiriskt iakttagbara arketyper. Det invanda synsättet är ju omvänt, nämligen att det psykiska betraktas som subjektivt och yttervärlden som objektiv. Men inom analytisk psykologi räknar man alltså även med ett lager av psyket som är i någon mening objektivt och som går utanför den subjektiva delen som är egots domäner. Detta objektiva lager av psyket kallas det kollektiva omedvetna. Teorin om det objektiva psyket har kritiserats för att vara alltför "metafysisk", men har ändå visat sig fruktbar och fungerar utmärkt som förklaringsmodell i många sammanhang, exempelvis inom religionshistorien. Men de arketypiska komplexen ska naturligtvis inte ses som helt självständiga objekt som är fullständigt oberoende av subjektet, precis som materiella objekt.

Psykets struktur

Konceptuellt skiljer man på det personliga och det kollektiva omedvetna även om det inte existerar någon tydlig gränslinje. Det personliga omedvetna är, enkelt uttryckt, de personliga innehållen som existerar under medvetandets tröskel. Det kollektiva omedvetna, å andra sidan, är de omedvetna innehåll som vi människor bär på gemensamt. Det innebär naturligtvis ej att vi delar samma omedvetna utan det ska förstås som att vi ärver likadana kollektiva psykiska dispositioner, de s.k. arketyperna. Precis som våra kroppar uttrycker både individuella och kollektiva drag i våra utseenden och inre organ, så är också psykets struktur en blandning av individuella och kollektiva drag. Det medvetna egot betraktas inom den analytiska psykologin som en ö omgivet av ett väldigt hav som är det omedvetna.

bild av psyket

Det personliga omedvetna tillhör egentligen ego-personligheten. Bilden ovan exemplifierar en relativt omedveten individ som ännu ej integrerat det personliga omedvetna; förenklat uttryckt, medvetandegjort de innehåll som finns i det personliga omedvetna. Om man föreställer sig egot i bilden ovan som en ö i ett hav så finns alltså möjligheten att egot fortsätter att höja sig över "havets" yta så att ön blir större och får en omfattning som motsvarar den andra cirkeln på bilden. Först när individen uppnått denna nivå av självkännedom så är han/hon redo för mötet med det kollektivt omedvetna - mystikernas eviga källa. Havet är förövrigt en vanligt förekommande drömsymbol för det omedvetna. De varelser som simmar under ytan i en dröm föreställer då de omedvetna innehållen, medan exempelvis en segelbåt får symbolisera det medvetna egot som flyter ovanför medvetandets tröskel, dvs. havsytan i drömbilden. Men även "ovanför" finns omedvetna innehåll, nämligen fåglarna.

Arketyper och komplex

Den omedvetna delen av egot brukar kallas för skuggan. Skuggan är ett mycket vanligt förekommande komplex i det omedvetna. Typiskt är att skuggan konstitueras av de mindre acceptabla dragen i personligheten. Ett komplex är ett konglomerat av innehåll som har samlats (konstellerats) kring en arketyp. Därmed erhåller arketypen stora mängder psykisk energi, dvs. libido i jungiansk terminologi, och blir därmed störande för medvetandet. Libido i jungiansk tappning är en neutral energiform motsvarande energibegreppet inom modern fysik.

Med "skuggan" avses vanligtvis komplexet skuggan som är den mörka sidan av egot. Det är den delen av det omedvetna som i den freudianska terminologin betecknas "det undermedvetna." Den termen används inte i jungiansk psykologi eftersom det omedvetna är oerhört mycket större än egots undertryckta innehåll. Dessutom "omges" egot på alla sidor av det omedvetna. Det omedvetna är inte "under" det medvetna, dvs., det är ej endast ett tillhåll för instinkter och förträngda önskningar. I det kollektiva omedvetna finns även andliga innehåll som rätteligen måste anses stå "högre" än egot. Förövrigt, vad gäller skuggan så ska man inte glömma att skuggans arketyp även konstellerar kollektiva innehåll, dvs. de negativa omedvetna dragen som exempelvis ingår i en nationalkaraktär.

bild av egot

För att förstå komplex-begreppet kan vi titta närmare på elektrakomplexet som enligt Jung är kvinnors motsvarighet till oidipuskomplexet. Etiologiskt följer den samma mekanismer. När den erotiska utvecklingen framskrider så utvecklas hos flickor en svartsjuka mot modern som ses som en rival. Detta är elektrakomplexet. Om inte den unga kvinnan uppnår själslig självständighet visavi föräldrarna så aktiveras elektrakomplexet som ofta orsakar neurotiska störningar. Komplexet inducerar "omoraliska" impulser och den neurotiska yttringen består i ett försvar mot dessa. Konsekvenserna kan yttra sig på två sätt: antingen direkt när flickan utvecklar ett emotionellt beroende av fadern och samtidigt ett våldsamt motstånd mot modern, eller indirekt (dvs. kompensatoriskt) när relationen med fadern blir irriterad och antagonistisk och relationen med modern blir foglig.

När det gäller Jungs förståelse av elektra- och oidipuskomplexen så är det centrala att dessa komplex förekommer hos alla människor. De förekommer även hos människor som aldrig har haft någon kontakt med sin riktiga moder och fader utan istället har växt upp i fosterhem. Jung analyserade sådana fall och komplexen var där lika utvecklade som i övriga fall. Enligt Jung reducerar detta barndomsupplevelsernas etiologiska betydelse eftersom komplexen är förekommande hos var och en. I själva verket uppträder neurosen vid regression av libido, m.a.o., incestkomplexet är ej egentligt verkligt utan är att betrakta som en regressiv fantasiformation. Konflikten har alltså att göra med ett vidmakthållande av en infantil attityd. Det är alltså ej en produkt av verkliga incestuösa önskningar som skulle dölja regressiva fantasier. I själva verket aktiveras elektrakomplexet pga. en regression av libido. Vore det inte så skulle ju en hysterisk sjukdom bryta ut hos var och en eftersom incestkomplexen är allestädes närvarande. Detta resonemang är centralt för förståelsen av Jung. Komplexen är närvarande hos var och en, dvs. de är kollektiva och arketypiska. Neurosens etiologiska sammanhang förstås som en fixering vid infantila fantasier snarare än som en orsak av själva förekomsten av infantila fantasier. Dom förekommer ju alltid hos var och en. Det är därför Jung menar att barndomsupplevelsens betydelse måste reduceras och dessutom måste orsaken till neurosen sökas i nuet. Frågan måste formuleras: vad är det i nuet som har utlöst fixeringen vid komplexet?

Som ett exempel hur de arketypiska komplexen påverkar oss, låt oss titta närmare på kvinnans animus. För förståelsen av specifik kvinnlig och manlig psykologi är anima- respektive animuskomplexet mycket viktiga. Med animus menas hos kvinnan ett "funktionellt komplex" eller omedveten personlighet av maskulin karaktär. Precis som vi har en personlighet riktad utåt så har vi en personlighet, ett ansikte, riktat inåt, som förhåller sig till de inre psykiska processerna. En attityd gentemot skeendena i ens inre blir, liksom den yttre personligheten, inrotad och vanemässig. Detta komplex blir, i någon mening, autonomt och oföränderligt. Anima/animus förhåller sig komplementärt till den yttre personligheten, dvs. personan. En kvinna har därför en maskulin inre personlighet - animus. Diskprepansen elektra-/oidipuskomplex är svag. Skillnaden mellan mannens anima och kvinnans animus är däremot tydliga. Kvinnor är i det inre förhållningssättet annorlunda än män. Bl.a. är kvinnans animus splittrad, till skillnad från mannens anima (i det typiska fallet). Det finns en mångfald av "idealiska" manstyper som kvinnor projicerar sitt själskomplex på. Eftersom kvinnans animus är splittrad så kan dessa manstyper, i mäns ögon, förefalla märkligt tunna. En typisk sol-och-vårare behöver inte uppvisa någon särdeles komplett mänsklighet för att vara effektiv. Det beror på att resten av kvinnans själskomplex är projicerade på andra män, antingen historiskt eller i nutid. Den splittrade animus, precis som mannens anima, är ett moraliskt problem för individen.

När vi talar om arketyper såsom skuggan, anima, den vise mannen, osv., så avses alltså motsvarande komplex i det omedvetna såsom det har formulerat sig under individens uppväxt. Detta arketypiska komplex innehåller alltid bilder som hänger samman med ens egen kulturkrets. P.g.a. detta så ser de arketypiska bilderna olika ut beroende av individens kulturella tillhörighet. Dock finns alltid en tydligt urskiljbar kärna som är gemensam för hela mänskligheten.

Arketypen som sådan, dvs. den form som förs vidare till nästa generation via generna, bär naturligtvis inte på några innehåll såsom exempelvis bilder. Nej, arketypen som sådan, transcenderar, dvs. överskrider medvetandet och kan därmed liknas vid instinkten såsom den förs vidare till nästa generation. Om man betraktar instinkten som disposition för beteenden så är arketypen dispositioner för idéer och bilder. Instinkten är alltså mer fysisk medan arketypen är mer psykisk till sin karaktär. Gränsen är dock flytande och man kan bildligt uttryckt betrakta arketyper och instinkter såsom förekommande på olika sidor av ett ljusspektrum.

Notera att vi i dagligt tal avser det arketypiska komplexet när vi talar om exempelvis "anima." Det arketypiska komplexet är nämligen kvalitativt annorlunda än arketypen som sådan, som ju endast är den tomma form som förs vidare genetiskt. Betänk att egot är ett sådant komplex i psyket. Det skiljer sig dock från de övriga komplexen såtillvida att det äger ett oerhört stark medvetande, ofta symboliserat av ett kraftigt ljus i drömmar. Men de andra arketypiska komplexen är i många avseenden lika egot. De äger en relativ autonomi i psyket och har en viss nivå av medvetenhet, om än svagare än egots. Vad som inträffar vid akut schizofreni när individen hör röster, osv., är att egot förlorat sitt starka ljus. Då framträder de svagare ljusen såsom stjärnorna på natthimlen efter att solen (egot) gått ned. De gör sig då hörda på ett okontrollerbart sätt. Det blir i dessa fall smärtsamt uppenbart att de arketypiska komplexen är autonoma personligheter. På nätterna i våra drömmar framträder de omedvetna komplexen i personifierad form. Inom religionshistorien, exempelvis inom grekisk mytologi, förekommer de som gudarna från exempelvis Olympen. Olympen, eller himmelriket, får då symbolisera det kollektiva omedvetna. Begreppen arketyp och arketypiskt komplex används, något slarvigt, som utbytbara begrepp.

Symboler

tibetanska munkar skapar mandala Hos Jung är symbolens betydelse medvetandetranscendent. Det är därför som symboler kommer till användning i religioner, etc., samt kommer till uttryck i drömmar. Vi tvingas nämligen använda symboler när tecknen och orden inte räcker till. Symbolen överskrider språklig formuleringsförmåga. På detta symboliska sätt fungerar vårt omedvetna. Den mest triviala språkliga företeelse, objekt eller händelse, får de mest arketypiska dimensioner i våra drömmar. En gråsparv som man sett på dagen kan i nattens drömmar kopplas samman med motiv som anknyter till den bevingade draken och hans död och pånyttfödelse. Den jungianska ståndpunkten är att det omedvetna, dvs. den symboliska verkligheten, är 99% (bildligt talat) av psyket. Medvetandet, dvs. den del som är upptagen med tecken och språk, utgör endast en mycket liten del. Det är därför som symbolen måste ges företräde framför tecknet. Det är här som filosofin brukar gå vilse. Man uppehåller sig nästan uteslutande vid tecknen och arbetar inte med medvetandeöverskridande symbolik. Symboler är arketypiska, dvs. dom bygger på medfödda former. Ett exempel på en sådan medfödd arketyp är kvarterniteten (fyrtalet) som kommer till uttryck i många symboliska sammanhang som ett uttryck för totalitet och fullkomlighet. En välkänd helhetssymbol är exempelvis de österländska mandalabilderna, såsom de förekommer t.ex inom tibetansk buddhism. De beskriver ofta fyrtalet i en eller annan form.

Projektioner

Ett viktigt tema i jungiansk psykologi är projektionerna. Projektioner inträffar kontinuerligt eftersom det som är omedvetet oundvikligen blir projicerat på omgivningen, dvs. man förlägger egenskaper från det omedvetna hos omvärlden. Ett barn projicerar exempelvis den medfödda fadersarketypen på sin fader eller på någon annan mansfigur i sin närhet. På liknande sätt börjar en nykläckt andunge följa vad som än befinner sig i dess närhet eftersom det tror att detta objekt, t.ex. en sopkvast, är dess mor. Projektioner är nödvändiga för att en människa ska ha ett incitament att stiga ur sängen på morgonen. Emellertid existerar en form av projektioner som är ett ständigt gissel för mänskligheten. Det är skuggprojektioner.

När skuggan (se tidigare) projiceras på människor i omgivningen så medför det att man förlägger sin egen mörka sida hos andra. Eftersom en omogen individ är omedveten om sin egen skugga så förblir skuggan projicerad på omgivningen. Det är därför som C. G. Jung i sina böcker ständigt påminner om att man måste medvetandegöra sin skugga. Om man blir medveten om den så finns den ju ej längre i den omedvetna sfären och blir således ej projicerad. Därmed har man fått kontroll över sin mörka sida och den behöver därmed ej drabba ens medmänniskor. Det är skuggprojektionernas problematik som Jesus åsyftar när han säger: "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?" (Matt 7:3). En projektion behöver nämligen endast en trivial omständighet för att den ska falla ut; en felsägning är tillräcklig.

Det är skuggproblematik som ligger bakom syndabocksyndromet på arbetsplatser och skolor. En mycket grav form av skuggprojektion är när den kollektiva skuggan, dvs. ett helt folks skugga, projiceras på ett annat folk. Det var tydligt i 20-40-talets Tyskland då judarna ansågs bära skulden för allt elände; att Tyskland förlorade 1:a världskriget, att arbetslösheten var så hög, osv. I själva verket var det tyskarnas egen svaga sida, deras kollektiva mindervärdeskomplex orsakat av deras historiska eftersläpande, som var den verkliga orsaken. Men om ett folk inte är medvetet om sin egen folksjäl så måste den bli projicerad på ett annat folk. Det är därför som Jung menar att varje folk måste medvetandegöra sin särart, både dess starka och svaga sidor. På så sätt undviker man rasismen i framtiden. Men denna insikt går ju på tvärs med dagens relativistiska och utslätade kultursyn som förutsätter att alla folk i grunden är likadana bakom sina folkdräkter och speciella vanor. Därmed förtränger folk sin särart och projicerar den istället. Kollektivistisk multikulturalism finner därmed sitt motsatspar i den kollektivistiska rasismen. För att råda bot på sådana omständigheter så måste både individen och kollektivet medvetandegöra sina respektive skuggor.

Psykets natur

Psyket betraktas som en höggradigt självständig verklighet som inte gärna kan reduceras till logiska modeller eller till hjärnans struktur. Exempelvis; det religiösa numen kan härledas ur de föreställningar och förklaringsmodeller som den primitiva människan byggde upp, men framförallt ur upplevelsen av tillvaron och de mekanismer som kom till uttryck i kampen för tillvaron. Dessa upplevelser och föreställningar fördes vidare genom generationerna tills den blev ärftlig i form av en arketyp. På så sätt inrättas alltså dispositioner för hur tillvaron upplevs. Denna disposition, dvs. arketyp, utvecklar autonomi i individens psyke och kan idag ge upphov till spontana religiösa erfarenheter. Arketypen är därför inte härledbar, varken från filosofisk logik eller från hjärnans funktionssätt. Det är ju psyket som genom en evolutionsprocess har gett upphov till arketypen.

En personlig reflektion: Det är ett problem för många att betrakta psyket som lika verklig som materien. Men vad är materia egentligen? Vi vet att materia är en energiform. Men vad är energi? Energi är ett begrepp uppfunnet av fysikerna för att underlätta deras beräkningar. Följaktligen är vår blinda "tro" på materien en psykisk projektion även det. Materien är varken mer eller mindre verklig än Platons filosofi eller psykets arketyper. En matematikers psyke definierar spiralens matematiska egenskaper. Men är spiralen bara en fantasi i matematikerns hjärna? Spiraler existerade i spiralgalaxerna innan människans psyke kom till. Eller äger inte galaxens spiral någon verklighet? Består den sanna verkligheten av galaxens substans medan formen inte har samma status? Platon avgjorde att det var formen som var den sanna verkligheten medan substansen endast var en grov återspegling. Moderna materialister gör tvärtom. Men det går naturligtvis inte att avgöra vilken av universums nivåer som har företräde. Det naturliga är att betrakta materia och psyke som likvärdigt verkliga.

Religionen kontra den analytiska psykologin

En viktig arketyp inom jungiansk psykologi är självet. Det är den psykiska totalitetens arketyp mot vilken den psykiska mognadsprocessen, individuationsprocessen, tycks sträva. Enligt Jung är självet kvalitativt mycket närstående vårt gudsbegrepp. Det är den arketyp som är grundläggande för de monoteistiska religionerna.

De psykologiska begreppen kan tyckas reducera den religiösa världsbilden till "psykologiska komplex," men Jung hävdar att exempelvis en kristen inte behöver betrakta psykologin på det negativa sättet. En troende person måste först och främst erkänna möjligheten för Gud att manifestera sig genom psyket. Det är nämligen genom psyket vi iakttar allting, inklusive det gudomliga. Vi vet ju inte ens vad 'materia' är i sig själv. Vi kan endast beskriva dess egenskaper något så när korrekt på matematisk väg. Vi har alltså uppfunnit ett matematiskt språk för att kunna beskriva denna märkliga materia.

Låt oss göra samma sak med de andliga fenomenen. Psykologins språk, dess arketypiska terminologi, kan betraktas som ett språk med vilket vi kan kommunicera med Gud och beskriva den andliga sfären. Även om gudsuppenbarelsen lånar sina bilder av de omedvetna arketyperna så vet vi ju inte varifrån uppenbarelsen ursprungligen emanerar. Även om psykologin som vetenskap inte är beroende av den hypotesen så kan ju uppenbarelsen teoretiskt ha sin utlösande faktor i en transcendent sfär. Den psykologiska, arketypiska klädnad som uppenbarelsen iklär sig är ju formulerat enligt det språk som Gud ursprungligen skrev in i människans själ såsom arketyper. Faktum är att det behövs ett språk, dvs. ett tolkningsmönster, om vi ska kunna erfara det gudomliga såväl som det världsliga. I och med att vi lär oss detta språk så lär vi oss också kommunicera med Gud. För att människor ska kunna tala med varandra behöver vi grammatikaliska regler och språkliga konventioner. Det förhåller sig likadant i relationen till det andliga. Om man formulerar det sålunda kan alltså en psykologisk och en religiös ståndpunkt förenas.

I enlighet med resonemanget om det objektiva psyket så finner man att Gud kan manifestera sig som en objektiv psykisk händelse i människosjälen. Det finns arketyper i det medfödda objektiva psyket som ger upphov till det objektivt existerande psykiska komplexet självet. Manifestationer från självet kan identifieras som tecken från Gud om man förutsätter en bakomliggande transcendens. Dessa fenomen tillgår på samma sätt som när andungen får syn på modern. Andungen har denna disposition medfödd och modersbilden faller på plats när fågelungen får syn på i stort sett vad som helst. På så sätt är det också med Gud. Fortfarande idag hos de traditionella folken, så kan människor fortfarande bete sig på motsvarande sätt som de nykläckta andungarna. Typiskt är nämligen att man projicerar Gud på ett objekt utanför sig själv. Projektionen kan falla ut på en karismatisk människa, på en albinobjörn eller kanske på ett majestätiskt berg. När gudsbilden har "fallit på plats" så börjar människorna bete sig enligt de mönster som de arketypiska dispositionerna leder dom till. Tillbedjarna börjar visa djup vördnad och underkastelse, frambär offer, osv. Det är alltså motsvarande mekanismer som hos andungarna, även om det rör sig om helt andra arketyper och beteendemönster. Vi måste följaktligen konstatera att Gud mycket väl kan betraktas som en objektiv existens i det kollektiva psyket.

Ett exempel på empirisk gudserfarenhet är Swedenborgs Londonvision. Emanuel Swedenborg satt och åt ensam i ett värdshus i London när han plötsligt blev varse en man som satt i skuggorna i ett hörn. När S. frågade vem han var så fick han svaret: "-Jag är Gud, Universums Skapare." Gud befallde sedan Swedenborg: "-Ät inte så mycket." Eftersom S. hade en så djup förståelse för den mänskliga själen så reagerade han fullständigt rationellt. Han sa inte såsom reduktionisten att detta bara var en vision. Han gjorde inte heller som en naiv människa skulle ha gjort, nämligen böjt huvudet till golvet och ropat "Gud är stor!" Nej, S. konstaterade att det är väl bäst att lyda när Gud vill att han ska ändra sina matvanor. Det är troligt att Swedenborgs ändrade matvanor bidrog till hans långa liv.

Reduktionismen kontra den analytiska psykologin

Det är vanligt att man sätter diminutiv framför psykiska erfarenheter, såsom exempelvis "bara en vision." Däremot säger man inte "bara ett materiellt objekt" när man ser en apelsin. Nej, man konstaterar att det är en apelsin och genast kommunicerar man en mängd egenskaper hos föremålet; dess typiska färg, doft, osv. Det är logiskt att göra detsamma med de objektiva psykiska erfarenheterna. I Swedenborgs vision ovan konstaterar S. torrt att det var Gud. Han varken förminskade eller förstorade sin erfarenhet. Gud är Gud helt enkelt, och genast kommunicerar han mycket av detta objekts egenskaper. Människor vet nämligen mycket om Gud, precis som dom vet mycket om apelsiner. S. förstorade ej erfarenheten genom att spekulera teologiskt kring budskapet "-Ät inte så mycket." Han skrev ej dessa ord i guldbokstäver på en altartavla och knäböjde inför dem. Nej, han reagerade förnuftigt och rationellt. Men den moderna människan kan inte reagera rationellt. Nej, antingen faller man platt till marken i en fanatisk religiös tro och missar därmed det gudomliga budskapet, eller så reagerar man som en materialistisk reduktionist och nedvärderar fenomenet som "bara en dröm."

Den moderna reduktionistiska människan kan illustreras som en plattländare som har upptäckt ett fotspår av en människa i sitt tvådimensionella plattland. Han konstaterar att uppkomsten av detta märkliga mönster kan visserligen inte förklaras inom ramen för vetenskapen idag, men om vi bara väntar så kommer vetenskapen en dag att finna förklaringen såsom kausala processer i vårt plattland.
Emellertid finns där även en religiös plattländare med en gammaldags världsuppfattning som bär årtusenden av visdom. Han förklarar att detta är ett tecken från Gud. Det är Guds fotspår och är en uppenbarelse från den andliga sfären.
Men en tredje plattländare förklarar att detta är ett avtryck av en objektiv existens som lever i en annan dimension än vi. Han säger: "Denna dimension kallar jag för den tredje dimensionen och den är transcendent för vårt medvetande eftersom vi i hela vår historia aldrig har känt till något annat än de två dimensionerna i vårt plattland. Det går aldrig att förklara detta fotspår med de kausala lagar som gäller i vårt plattland. Det duger inte med en reduktionistisk förklaring. Vi blir tvungna att acceptera att verkligheten är större än vad vetenskapen har förklarat för oss tidigare. Det är inte nödvändigt att säga att fenomenet härrör från en andlig sfär oberoende av oss. Denna tredje dimension är nämligen förbunden med vår egen tvådimensionella värld. Det är fortfarande en och samma verklighet. Universum är ett."

Biologin kontra den analytiska psykologin

Man har studerat fågelungar som duckar när dom ser en rovfågelsilhuett. Detta gör dom utan att dom har haft någon som helst kontakt med föräldrarna. Det är alltså inte fråga om inlärning. Visar man ungarna en snarlik silhuett men som inte riktigt överensstämmer med rovfågelsilhuetten så reagerar dom inte. En biolog benämner förmodligen detta en "ducka ner i boet-instinkt." Men om fåglarna kunde teckna så skulle dom förmodligen kunna framställa en bild av sina nattliga mardrömmar. Denna bild skulle likna rovfågelsilhuetten. En "fågelpsykolog" skulle troligen kalla detta "dödsängelns arketyp."

Hos människor finns motsvarande reflexer. Nyfödda spädbarn reagerar starkt på konfigurationen ögon, näsa, mun. Men ritar man en bild där komponenterna har bytt plats så reagerar dom inte. Så det är fullständigt klarlagt att vi har medfödda dispositioner, så kallade beteendemönster. Åtminstone för de högre däggdjuren är tänkandet ett tydligt beteendemönster. Ett exempel är tanken att "smyga sig på bytesdjuret." Vi föds alltså med dispositioner till idéer. Men man måste alltså konstatera att vissa dispositioner är mera "kroppsliga" (t.ex., att rycka undan handen när man bränner sig) medan andra är mer "psykiska." Det finns också kategorier som är svårare att placera, exempelvis fallet med rovfågelsilhuetten ovan. De mer "fysiska" mönstren kallas för instinkter och de mer "psykiska" mönstren kallas för arketyper. Men i grund och botten är arketyper och instinkter två olika infallsvinklar på samma sak.

Synkronicitet

Jung utvecklade tankegångar kring 'synkronicitet' samt en teori kring ett ytterligare lager av tillvaron som skulle ligga under den materiella/energetiska nivån, någonting Jung kallade för den psykoida urgrunden eller 'unus mundus,' ett ord lånat från den medeltida skolastiken och alkemin. Den psykoida nivån skulle kunna förklara den synkronistiska teorin enligt vilken naturen innehåller ännu en förenande princip förutom den kausala. Jung utesluter teleologiska förklaringsmodeller men introducerar synkronicitet som en akausal förenande princip där händelsernas psykologiska innebörd blir avgörande för deras uppträdande i tid och rum. M.a.o., den psykoida urgrunden utgör en förenande nivå för materia och psyke, och knyter samman meningsfulla sammanhang så att de uppträder i den fysiska verkligheten. Det har på senare tid visat sig att Jung åtminstone delvis hade rätt. Man misstänker nu på goda grunder att det existerar ännu en nivå i naturen, den av fysiker kallade, "nollpunktfältet," underliggande det fysiska universum och på vilket det fysiska universum vilar som en ö flytande på ett enormt hav. Det är faktiskt svenska forskare som helt nyligen säger sig ha hittat ovedersägliga bevis för att denna nivå i universum faktiskt existerar. Huruvida den utgör en förenade länk mellan den psykiska och fysiska energin återstår dock att bevisa.




Forest




© Mats Winther, 1997.

(Fotografierna är hämtade från Fokus 96, CD-ROM.)



Hand
Se även min kritik av Jungiansk psykologi här.
Se även Carl Gustav Jung (Wikipedia).





HOME