Olas Sida

Här får du ta del av mitt stora intresse (idrotten) samt få ta del av mina strapatser då jag genomförde En svensk Klassiker. Läs och ta del och kanske du blir inspirerad till att genomföra den du också?.

Länkar skall man ju ha ! Nedanför hittar du en del sportlänkar:

Till denna sida har det kommit besökare.

För två veckor sedan så var jag, Pernilla och hennes mamma uppe i Mora. Tjejerna skulle åka Tjejvasan och jag öppet spår. På Lördagen så startade de klockan tolv på dagen i Oxberg och skidade tre mil till Mora. Det var en härlig upplevelse för dem. Medans de sen gick ut på kvällen och firade var jag ensam kvar och laddade upp inför mina nio mil mellan Sälen och Mora med mycket vätska och pasta på kvällen.

Jag gick upp vid halv fem på morgonen(söndag) och förberedde mig. Precis som på riktiga vasaloppet veckan efter så var det plusgrader för mig. Fyra plusgrader på morgonen. Bussen till Sälen gick från Mora centrum klockan halv sex för att man skulle hinna till starten i god tid. Tyvärr strulade det så vi kom inte iväg förrän vid tio i sex. När vi närmar oss Sälen så är det bom stopp. En jättelång bilkö tornar upp sig framför oss. I denna sitter vi nästan i en timma, så istället för att vara framme vid sju så är vi där tjugo minuter i åtta. Det blir ganska stressigt för jag måste på toa innan, valla skidorna och få iväg överdragskläderna. Jag kommer iväg från startområdet fem minuter över åtta(man startar när man vill mellan sju och åtta).

Men äntligen iväg, det jag har tränat och laddat för hela hösten och vintern. Eftersom det varit snöbrist i göteborg som vanligt förutom en period dec-jan så hade jag bara drygt femton skidmil som träning bakom mig. Redan i den fruktade första uppförsbacken får jag stanna och valla om för fästet är dåligt och det släpper. Sammanlagt la jag på ny valla fyra, kanske fem gånger under loppet.

Äntligen uppe på myrarna och det går riktigt bra. Jag förundras över tystnaden som råder här uppe och skidljuden dör ut i den öppna terrängen. Jag skidar förbi riktigt många skidåkare. Första kontrollen Smågan är en välsignelse, strupen är torr som fnöske och sportdrycken smakar ljuvligt. Raskt iväg mot Mångsbodarna. Vi är fortfarande uppe på myrarna men efter två mil kommer den första nedförsbacken och jag jublar högt ihop med de andra skidåkarna runt mig.

Mångsbodarna kommer efter 24 km. Blåbärssoppan smakar precis perfekt, den smakar vasalopp. Krafterna har börjat att tryta lite. Jag är lite trött och känner av skidåkningen i rygg och axlar, men det är ju bra träning intalar jag mig själv. Det går utför efter andra kontrollen och man avverkar några lätta kilometer.

Efter drygt tre mil sliter jag mig uppför backarna mot Risberg. Det är jobbigt, riktigt jobbigt och jag undrar hur jag skall orka i nästan sex mil till. Tillslut planar det ut och efter nån kilometer kommer jag till Risbergs kontroll. Sportdryck, blåbärssoppa, choklad och en bulle. Sen ytterligare lite blåbärssoppa och sportdryck, sträcker på armar och rygg, biter ihop och skidar iväg.

Jag fryser om fötterna. Varför tog jag inte med mig ett par extra strumpor ? Fötterna är iskalla och sjöblöta. All svett har av någon konstig anledning samlats i skorna. Jag försöker att nonchalera det men oroar mig lite i fall jag skall få skoskav. Jag maler på i avbruten takt. Det är ett ganska så flackt spår till Evertsberg även om det lutar svagt uppför på sina ställen. Jag har ont i ryggen och kroppen känns sliten. Sakta, sakta avverkas kilometer efter kilometer, det är inte mycket som händer. Jag skidar och skidar och blir tröttare.

"Man måste ha delmål efter vägen, och få det att kännas som en seger när man når sitt delmål." Jag har inte kommit halvägs ännu och känner mig mycket sliten, men dessa ord från en man som jag småpratat lite med i nån kilometer stärker mig. Evertsberg tre kilometer ser jag på en skylt och jag sätter upp mitt första delmål.

Jag är alldeles slut, skall det vara så här jobbigt ? Viss glädje sprids inom mig dock, jag har gjort över hälften och nu vänder det. Tanken på att bryta har jag aldrig haft, hur trött och jobbigt det än må vara så skall jag i mål. Just denna vilja att veta att jag inte kommer att ge upp känns tryggt att luta sig tillbaka på. Kön till vallarbodarna är lång, det talar för att många har det jobbigt och att det är svårvallat. Det är blött och slaskigt på många ställen. Spåren är dåliga och alldeles för slitna. Skidan far fram och tillbaka i spåret vilket i sin tur tar på krafterna. Jag har ramlat tre gånger hittills. Alla gångerna pga okoncentration relaterat till trötthet.

Det är nedför igen, skönt mycket skönt. Har precis lämnat Evertsberg och mitt nya mål är Oxberg där Pernilla startade igår och bara tre mil kvar(jag försöker undvika att tänka på att tre mil nästan tar tre timmar att åka). Nu är det varierande terräng. Vi skidar i skogen och det går uppför ibland och nedför ibland. Det är trångt och många skidåkare ivägen. "Ur spår" ropar jag när jag skall fram, det är inte många som lyssnar en del blir sura andra flyttar på sig. Vänstra spåret är tänkt som omkörningsspår men det stora flertalet struntar i det. Det vänstra spåret är på många ställen också bäst och alla är trötta och slitna. Tankarna vandrar iväg, aldrig skall jag utsätta mig själv för något så här idiotiskt igen. Nämen va i hel...! En tant runt femtifem år lagom mullig för sin ålder stuttsar förbi mig i uppförsbacken, hon ser knappt berörd ut. "Vad duktig du är, ropar jag efter henne."

Jag börjar närma mig Hökberg, näst sista kontrollen. "Är det några jobbiga backar kvar" frågar jag en kille som skidar bredvid mig som ser ut att ha åkt förut." Den börjar strax förklarar han en lång svagt lutande uppförsbacke säkert tre kilometer". Visst har han rätt. Den tycks aldrig ta slut, svagt uppför hela tiden. Vi skidar inne i skogen, det är förmodligen vackert runt omkring oss men jag kan inte tänka i de banorna. Snart i Hökberg , jag kan höra högtalarrösten, speakern som hejar på alla skidlöpare." Nu är jog nog framme bakom nästa sväng", men nä, ytterligare lite till uppför.

Hökberg ! Kontrollen känns lika viktig för mig som Evertsberg. Jag pustar ut, tar det lugnt. Dricker en massa, äter upp resterna av min chokladkaka, tar en bulle men spottar ut den igen. Känns aldeles för torr, lägger sig som en klump i magen. Tänker efter, under knappt sju timmar så har jag bara ätit en chokladkaka och sammanlagt en vasaloppsbulle. Jag vet att det är för lite men har försökt kompensera det med sportdryck och blåbärssoppa. Kaffe! Det finns kaffe. Mmm va gott, känns som en vitamininjektion. Känner mig stark, inte lågnt kvar nu. Eldris nästa, elva kilometer och inga större uppförsbackar.

Pust ! Kaffe effekten varade i fem minuter sen är jag tillbaka i samma lunk men hjärnan har piggnat på sig. Jag ser så att säga ett slut på eländet. Konstigt, fasten jag känner mig så sliten så fortsätter jag att köra om folk. En kö på cirka femton skidåkare stakar jag mig sakta förbi. De ligger i vänster skidspår och det ser ut som ett lämmeltåg. Det går långsamt men jag går förbi och blir stärkt av det. Det är ganska plant och jag stakar en bit, men det finns inga krafter kvar i armarna. Axlarna känns stumma och kraftlösa, hela jag är kraftlös när jag tänker efter.

Apelsin, det smakar ljuvligt. Två kvinnor delade ut apelsin till någon de kände och jag kunde inte motstå frestelsen, jag fick tre klyfter och skidade iväg. Helt plötsligt dök Eldris upp. Bara nio kilometer kvar. Glider in bland vätske-borden och sveper en mugg med sportdryck. "Var finns lättölen ?". I åtta mil hade jag sett fram mot lättölen som skulle serverats i Eldris och så har de ingen, vilken besvikelse.

Det ända som finns kvar i kroppen nu är vilja. Och det märks att det är nära hem, de flesta skidlöpare runt mig börjar få bråttom. Jag blir ifrånåkt av en del vilket retar mig men jag åker i min tur ifrån några andra men inte alls som innan. Jag får slita mig förbi dem på ett helt annat sätt. Hem ja, jag refererar målet och Mora som mitt hem, det som känns kärt att återse och som man längtar efter blir ens hem. Det känns som det är längre mellan kilometerskyltarna än innan, men det är väl så att när man har bråttom och längtar så går tiden långsamt.

"Där uppe bor jag" ropar jag och pekar upp mot det hus vi är inneboende i till en som skidar bredvid mig. Två kilometer kvar och vi stakar in i moraparken. Var är Sanny,Bengt och Sten ? De skulle ju stå här och heja på. Troligen har de gått hem eftersom de trott att jag skulle komma tidigare. Spåren är bruna,sladdriga och mycket blöta det är mycket tungt. En kilometer kvar. Där är några längre fram jag måste ikapp dem. Jag hatar mig själv, jag plågar mig alltid när jag är som tröttast och skall spurta på slutet. Jag ökar takten, långsamt skidar jag mig framåt åker förbi en hel del, jag kör snabbast av alla, jag vinner. Uppför sista lilla backen mot upploppet. Det är ganska så fritt fram, tar ytterligare några stycken. Var är Pernilla ? Jag ser henne inte, orkar inte leta, är trött men hela ansiktet ler. Jag ser målet men orkar inte läsa det jag längtat efter i nittio kilometer. "Ola" Ropar någon, var, var ? Där, jag vänder mig om och nästan ramlar. Hon har kamran beredd men jag hinner glida förbi. Jag ser på publiken, alla ser mig. Oanade krafter rusar ut i mina armar och jag börjar att staka sista biten på upploppet. Ohej! Ohej ! får jag för mig att publiken ropar. Trettio meter från målet tar alla krafter slut och jag skidar in under portalen, glömmer av att läsa den magiska meningen och går med ett leende in i målfållan, tittar på klockan, åtta och en halv timma. JAG GJORDE DET.

Ola Sjöholm

Det ser ut som ett rött band av pärlor som svävar en bit över marken och rör sig bort utmed vägkanten. Det är alldeles mörkt, klockan är ett på natten och vi färdas alla på cykel tyst i natten. Nu när jag tänker tillbaka så var nog förutom målgången den bästa delen på min resa den jag gjorde i mörkret och under de tidiga morgontimmarna. Det var lugnt, stlla och vackert och så hade inte rumpan och axlarna börjat värka än.

Jag hade lärt mig min läxa från vasaloppet, dvs att jag hade för lite träning bakom mig men framförallt för lite långdistansträning. Ungefär 120 mil på cykelsadeln hde det blivit och flera sträckor över 10 mil eller längre. Jag var förberedd och kände mig stark. Det som jag var rädd för var att cykeln skulle gå sönder eller att man kanseke skulle cykla omkull och skada sig men vad som än händer hade jag tänkt genomföra rundan.

Första etappen ner till Hästholmen, en sträcka på 43 km gick bra. Det var en ny erfarenhet att cykla i mörker, det gick utan missöden och pausen där var bara skön. Många cyklister väljer att hoppa över Hästholmens depå men jag ångrar inte att jag klev av cykeln. En mysig depå.

Jag tappade min klunga som jag cyklade med i början de valde att stå över första depån så till Gyllene Uttern 79 km körde jag i princip själv. Det var bra temperatur, ingen vind och ett härligt stöd man fick av alla människor som mitt i natten hejade på oss cyklister. Framåt fyra tiden gick de sista åskådarna in för att lägga sig men redan klockan sex på morgonen kom de första med frukost och kaffe uppdukat längs med vägkanten för att se på oss tappra.

Grännas kullerstensbelagda vägar rullar vi igenom och Gyllene Uttern ger välbehövlig vila och stretchning av benen. Nån banan, bulle och diverse drycker slinker ner.

-Ta det lugnt ner till Jönköping har alla som cyklat vättern gett mig som tips. Särskilt lugnt körde jag inte men jag körde i mitt tempo, det var mitt lopp jag gjorde och det skulle visa sig vara en bra taktik. Gryningen hade redan kommit och jag rulllade ner mot Jönköping. Till höger stod en följebil, det låg visst nån i vägkanten som han plåstrade om. Lite längre ner i den brantaste av backar, jag rullar nerför i strax över femtio km/h, står en följebil till.En cyklist ligger på väggrenen och skriker av smärta, han får en filt över sig av funktionären och jag bromsar mig sakta ned till en lägre hastighet, Herre Gud ! Nån minut senare kommer ambulansen farande med blåljus på...

109 km från start och Jönköpings stad möter mig. Korv med mos står på menyn klockan halv fem på morgonen, äter halva, tar en banan extra istället. Om nån påstår att danskar är vänliga och gemytliga så har de fel. Åtminstone på cykel beter de sig illa. En klunga på tjugo danskar har jag långsamt jobbat mig ikapp, skall till att gå in i klungan i en lucka för att ligga lite på rulle och vila men får en massa okvädningsord över mig och allmänt missnöje. -Skit i det då surskallar svarar jag och trampar vidare.

Nu börjar det bli tröttsamt. Det går uppför hela tiden, jag kör ihop med en dansk kille (en snäll en) och vi turas om att dra. Uppför, uppför tillslut efter den värsta sträckan hittills kommer Fagerhult 140 km. Det är många som ser trötta ut och många ligger ner och vilar. Jag tar en längre paus och sträcker ut mig i gräset. Rumpan har värkt en bra stund nu så det är skönt att kliva av sadeln. Sträckan ner mot Hjo 178 km går fort och lätt. Här serveras huvudmålet lasagne och det blir ett längre stopp och välbehövlig vila. Precis som jag är det många andra som behöver gå på dass och det är en liten kö.

Vädret har varit helt strålande hela tiden och det har varit varmt och behagligt. Vätternrundan bjuder också på vacker natur och lugna vägar att färdas på. Karlsborg dyker upp från ingen stans, den lättaste sträckan hittills. 210 km avverkade och jag får plocka av mig lite kläder, det börjar bli varmt. Axlarna värker. Att sitta framåtlutad med tyngden framåt så länge är ovant och det är stelt och nerverna i armarna blixtrar till. Det är svårt att hitta ett sätt att hålla styret så att det inte gör ont, får byta grepp hela tiden. Värken i baken har dock nästan avtagit, den är väl helt bortdomnad, ändlyktan ?

Det rullar på, det går förvånansvärt bra. I omgångar har jag cyklat själv resp legat i klunga. Fördelen med att köra i klunga är att man kan ligga på rulle ca 30-50 cm bakom och ligga i lä. Man kan cykla fort utan att det är jobbigt tills det blir ens egen tur att gå upp och dra. På detta sätt kanske man är lika trött, men det går fortare för man håller en högre hastighet i klungan. Efter 232 km kommer Boviken, det är "bara" 68 km kvar och det känns fortfarande fint. Utefter banan sitter folk och solar och tittar på. Det är mycket folk som har ställt sig i uppförsbackarna och hejar på, det är nog roligast att se cyklister som tar i och svettas. Det är också här som stödet uppskattas som mest.

Depån Hammarsundet 262 km ligger på en höjd och vi har just lagt en lång uppförsbacke bakom oss. Alla som kommit hit verkar glada. Vi är snart i mål även om det tar 11/2 till 2 timmar. Vi är nära. Glädjen byts snabbt ut mot svordomar igen när nästa branta backe dyker upp som vägrar att ta slut. Det är en ganska jobbig sträckning på slutet med mycket upp och ner. När vi rundade vätterns norra spets så fick vi också riktig motvind för första gången på rundan, den hjälper till att spä på svordomarna i uppförsluten.

Den sista depån Medevi 282 km ser trevlig ut, jag väljer dock att cykla förbi liksom många andra med mig. Det är riktigt nära nu och man känner sig tillfreds med sig själv. Allt har gått perfekt på den här min första runda. Jag tror inte att det kan bli bättre förhållanden än vad som varit. Och cykeln har hållt hela vägen liksom jag.

In i Motala spurtar jag fram. Har jag tur så hinner jag in under 11 1/2 timma. Ner för sista backen och längs med sjön i full fart och äntligen i mål. Vilken känsla och jag klarade 11 1/2 timma med 18 sekunders marginal. Medaljen hängs om min hals, jag parkerar min cykel och går sakta framåt. Lycklig och tillfreds, pilsner delas ut i parken och jag sätter mig ned i gräset i solen och njuter.

Ola Sjöholm

Tips till dig som vill prova på vätternrundan.

* Träna gärna upp mot 100 mil innan om resan skall bli behaglig.

* Lägg in minst tre längre turer över tio mil, helst nån upp mot 15 mil.

* Stanna vid varje depå och ta nåt att äta, ta med för att äta mellan depåerna, viktigt med ett jämnt

kolhydrattillskott, dvs ät lite men ofta.

* Stretcha gärna ut vader och lår vid depåstoppen.

* Drick mycket. Du skall aldrig bli törstig. (jag hade som mål att kissa vid varje depå).

* Försök att ligga på rulle i klungor det sparar mycket kraft.

* Tillslut, cykla inte fortare än att du kan njuta av din runda.

De flesta som jag har pratat med (" dom som kallar sig En Svensk Klassiker ") säger att Vansbrosimmningen är det lättaste av de fyra grenarna. Det är inte så jobbigt med själva simningen utan det är kylan som är värst. Antingen så klarar man av den eller så gör man det inte.Det gäller att träna mycket på öppet vatten och i vågor hade jag fått förklarat för mig.

Med träningen blev det lite så där. Jag visste att jag hade kapacitet att simma 3000 meter då jag i höstas hade fått ta till alternativ träning i form av simning då mitt ena knä krånglade, 2700 meter hade jag gjort i bassäng då som längst. Då min fästmö har förflutet som simmerska i S02 så har hon lärt mig att behärska crawl i vattnet ganska ok enligt mina mått räknat (fast hon simmar bröstsim lika fort som jag crawlar). Det blev några tusen i bassäng och ca 4000 m i öppet vatten varav 2000 i lånad våtdräkt.

Liksom i Mora så var flickvännen och hennes mor med för att genomföra tjej varianten på Vansbrosimmet och de genomförde Tjejsimmet mycket väl på Lördagen i tjugogradigt vatten, tusen meter motströms i Västerdalälven.

Vansbrosimmet startar i Vanån och man simmar två tusen meter medströms och vänder sen upp motströms i Västerdalälven de avslutande tusen metrarna. Klockan tolv nollnoll går starten och jag liksom trettonhundra andra i mitt heat rusar ned i vattnet och börjar crawla för glatta livet. Jag hade gått ned i startfållan (den för motionärer på södra sidan) som första man och hade så att säga pole position. Bland de första i väg är jag, men efter några meter (kanske bara fem) börjar det; sparkar på benen, armbågar i sidan, folk upp på ryggen och jag blir inträngd in i vassen. Det är trångt de första minutrarna. Jag får förmodligen lika många slag som jag ofrivilligt (för det mesta) ger de andra simmarna.

Med omväxlande bröstsim och crawl tar jag mig nedför Vanån. Det är simmare runt mig hela tiden men ändå känner man sig stundtals ensam. Crawlar man så är huvudet för det mesta under ytan och man uppfattar inte mycket runt omkring sig. Vattnet är så mörkt att man ser bara nån meter åt sidan och framåt. Mer än en gång finner jag mig simmandes långt ut på sidan av ån alldeles ensam. Det är lätt att tappa orienteringen när man inte har några fixeringspunkter att simma efter.

Det känns jobbigt och tungt. Jag har varit i vattnet i ca tio-femton minuter och har ingen aning om hur långt jag har simmat. Lägger mig på rygg och tittar bakåt, vilken syn det är som slår mig. Vattnet kokar, ser det ut som. Hundratals av simmare som kämpar sig genom vattnet med armarna viftandes i crawl och andra stilar. Jag är inte så ensam längre, jag är en av dessa tusen i det kokande vattnet.

Man simmar, simmar och så simmar man lite till. "Vad folk börjar att knuffas, kan de inte hålla sig på sin kant" tänker jag och tittar upp. Oj ! Är jag redan vid Tallen. Jag håller på att simma för långt och förbi där Västerdalälven börjar. "Pernilla !", ropar jag. Hon står vid tallen och tittar på alla som kämpar sig förbi och vinkar till mig. Det känns skönt och stärkande att bli påhejad. Det är inte långt kvar ca tusen meter och det blir faktiskt lättare att simma fastän det är motströms. Nu har man strandkanten som fixeringspunkt och man märker hela tiden att man förflyttar sig framåt.

Framåt i crawl, med trötta armar och ben. Målet närmar sig men det går långsamt. Femtio meter kvar, tjugo, fem och där simmar jag i mål, härligt och underbart. Jag stannar klockan kliver upp på bryggan, blir fotograferad med ett leende. Klockan visar på 52.40, positivt överraskad. Jag letar mig fram till min Pernilla med medaljen om min hals och får en efterlängtad segerpuss och kram. Vansbrosimmet blir till ett fint minne.

Ola Sjöholm

Av fyra onda ting i min klassikerkamp återstår en, nämligen Lidingöloppet. Tre mil i outforskad djungelterräng där urinvånarna gömmer sig längs den knappt befintliga stigen som ringlar sig runt den gudsförgätna ön. Höga berg att bestiga och djupa dalar att klättra ner i... Erkänn att det hade varit roligare om Lidingöloppet var utformat på det här sättet ? Nåja inte riktigt så tufft kom det att bli men jobbigt var det.

Ove Nord har haft en ovana att tillsammans med Bosse Bus forsla ett gäng halvidioter upp mot landets huvudstad för att där låta dem springa av sig en stund för att sen åka tillbaka, vilket tydligen har upprepats i ett antal år. Jag sällade mig till den här gruppen och fick mig tillsammans med de övrig en riktigt trevlig tur.

Bussresa, hotell, frukost och trevligt sällskap av likasinnade till ett mycket fördelaktigt pris. Där resan inte bara blev en transport mellan två punkter utan även fin underhållning och undervisning.

Att gå med i Solvikingarna har lyft min löpning en dimension högre än tidigare. Den fina träningen har motiverat och förbättrat min löpning. Att då ge sig i kast med Lidingöloppet kändes inte som en utmaning i fall man skulle klara det utan mer som en tävling där man ville göra sitt bästa. Mitt mål var att gå in på silvertid vilket betydde en kilometerfart på fyra och en halv minut.

Starten har precis gått och vi rusar alla för att få så bra position som möjligt innan det smalnar ihop. Lite trångt och bökigt som vanligt men det går i hyfsad fart och andningen ligger ett snäpp efter så jag får jobba för att hålla tempot. Vid första km-skylten visar min klocka på 5.10 ! Och jag känner mig heltrött redan, vad är detta? Jag kommer sen på när jag sprungit några kilometer att skylten i början satt helt galet. Det går i ganska bra fart och jag ligger lite före mitt schema så att jag kan springa jämnt alternativt tappa lite på sista milen som är den jobbigaste biten. När jag passerar tio kilometer så känns allt "görbra". Att jag sen av speakern får höra att Malin Ewerlöv ligger bakom gör inte saken sämre. Hon är visserligen inte någon uttalad 30 kilometers löperska men hon har ju kommit femma i OS !

Det är gott om publik runt "djungelstigen". Världens största terränglopp har dock inte världens bästa publik, utifrån vad jag har sett så finner man den nog i Göteborg under varvet. Nu står de flesta tysta och ser på och ropar bara till när de ser någon de känner. Det var inte så många som kände mig...

Jag jobbar på, min orange dräkt lyser upp bland de andra och man känner sig lite stolt, här springer minsann en Solviking, att man sen ser och har koll på sina klubbkamrater är också kul. Femton kilometer och jag ligger helt rätt tidsmässigt. Men oron inför de sista tio börjar att smyga fram. Att jag kommer i mål vet jag men går jag in under 2.15 ?

Nedförsbackarna är värst. De är alldeles för branta för att man ska kunna springa avslappnat. Det gör ont i benen och knäna värker i de brantaste nedförslöpen. Tio kilometer kvar och här kommer jag. Och Malin Ewerlöv, hon hoppar över vätskestationen och springer om. "Heja Malin" ropar jag och försöker hänga på.

Nu börjar sista biten, en mil kvar tänker jag. Nu behöver jag bara koncentrera mig på att springa lugnt. Klockan säger mig att jag nästan kan hålla fem minuter per kilometer resten av resan. Det känns mycket tillfredsställande i tio sekunder sen kommer en av de värsta uppförsbackarna och benen blir stumma.

De sista tio är beryktade och alla historier är inte överdrivna. Tjugo kilometer i "högt" tempo och sen börjar det riktiga loppet. Uppför och sen nedför. Uppför och sen brant nedför. Uppför och sen ännu brantare nedför. Så här håller det på och benen skriker i nedförsbackarna. När aborrebacken kommer så blir jag konstigt nog glad. Jag tar mig förbi någon annans trötta ben och tackar Lennart för all distans och backträning. Bara fem kilometer kvar.

Sista biten orkar jag inte öka nämnvärt utan håller bara mitt tempo. In på upploppet och krafterna rusar ut i kroppen och en liten spurt blir det innan jag går i mål som EN SVENSK KLASSIKER. Trött, nöjd och en klocka som visar 2.10.19.

Ola Sjöholm