|
| |
| ETT
RYKANDE OCH ETT PYSANDE - En resa runt Nordön i Nya Zeeland |
|
Det är grönt,
skärande grönt, åt vilket håll vi än tittar. Enda brutningen är de klarblå sjöarna
och de många forsande floderna som rinner ner längs bergen. Skogen är tät av de
inhemska träden; Totara, Rimu och Kahikatea, men till största delen är det tallar. Ett
drömlikt landskap som sover sin törnrosa-sömn, mäktigt och skönt. Plötsligt står hela jorden i brand. Vit
rök väller fram bakom träden och en svag doft av svavel gör sig påmind. Ljudet av
kokande lera tränger fram och från andra hållet väser det från bottenlösa hålor. Vi
har kommit till Nya Zeelands vulkaniskt aktiva område. |
| Mitt
på Nordön i Nya Zeeland reser sig en platå bestående av tre höga vulkaner; Tongariro
1.968 m, Ngauruhoe 2.290 m och Ruapehu 2.796 m. De ingår i ett bälte som sträcker sig
från Mount Egmont i väster, snett upp genom Nordön och ut till White Island i Bay Of
Plenty. Genom årtusenden av utbrott och jordbävningar hade detta bälte format ett
landskap som är svårt att hitta någon annanstans i världen. Bergskedjor med toppar
över 1.000 m reser sig på alla håll och kanter; däremellan har marken formats till
små kullar fulla av veck som liknar blodådror - och det kanske stämmer. För detta är
ett levande landskap, ständigt i förändring. 
|
| Porten
till området är staden Rotorua, 280 km sydöst om Auckland, och som ligger vid en sjö
med samma namn. En maorisk hövding, Ihenga, utforskade på 1300-talet området
och gav namn åt de flesta platserna runt omkring. Rotorua betyder "den andra
sjön" och det var helt enkelt den andra sjön som han upptäckte. Hans stam bosatte
sig här och senare flyttade nya grupper in och det ledde oundviklingen till strider om
territoriet, men med tiden ebbade dessa ut. Den första vita mannen som besökte platsen
var en dansk, Philip Tapsell. Han hade öppnat en handelsstation vid kusten och utövade
byteshandel med maorierna - vapen mot lin. Näste man på plats var missionären Thomas
Chapman som grundlade den första permanenta europeiska boplatsen 1838. Intresset för
området växte och 1884 var den första vägen klar. Tio år senare gick det till och med
att ta sig hit med tåg. |
| När vi
kommer till Rotorua idag är staden ett livligt turistcenter. Invånartalet på nästan
50.000 fördubblas flera gånger om under de hektiska sommarmånaderna. Trots denna hjord
av turister är platsen ännu inte spolierad. Som kompensation erbjuder Rotorua tre
oemotstående lockelser. För
det första ligger staden i det mest termiskt aktiva området på Nya Zeeland, med
bubblande gyttjepölar, gurglande varma källor, sprutande gejsrar och lukter påminnande
om ruttnande ägg. Smeknamnet på staden lär vara "Sulphur City" och
det påstås att under marken finns en tidsinställd bomb.
För det andra upplever vi här det mest
intressanta som den maoriska kulturen kan förse oss med; traditionella hantverk, besök
på maoriska boplatser samt medverkan i en maorisk fest som kallas "hangi".
Maten som äts är tillagad på ångan från jordens innandöme och kan bestå av gris-
eller lammkött, kyckling, skaldjur, marinerad fisk, hjortstek, "kumara"
(maorisk potatis), sallad, maoriskt bröd och färsk frukt. En måltid som är
oförglömlig. Sedan medan maten sjunker ner njuts det av maoriska folksånger - en
blandning av psalmer och visor. De innehåller mycket känslor och ger uttryck för
glädje och sorg, möten och avsked. Ibland |
Buried
Village - Rotorua
|
| ackompanjeras
sången av flöjter eller trumpeter gjorda av snäckor, ben eller trä. Rytmen anges med
fotstamp, handklapp eller med en pinne som slår mot ett stycke trä. Till sången följer
ofta danser och den mest kända är "hake pukena" - en krigsdans till
skydd mot de onda andarna. Det är en fartfylld dans där deltagarna utför spänstiga
rörelser samtidigt som de grimaserar, rullar med ögonen och räcker ut tungan; allt för
att hålla demonerna på avstånd. Kvinnorna är mera sansade och underhåller med en
"poi" där de flätar fast röda kulor på ett snöre i takt med
musiken. Sist men inte minst
är Rotorua en fiskares drömmål - i alla fall om han är på jakt efter forell. Sjöarna
Rotorua och Taupo plus alla otaliga strömmar däromkring är et av världens bästa
ställen för sötvattenfiske. Faktum är att om man vill äta forell här måste man
fånga den själv och sedan får man be hotellkocken laga den till middag. Fisket är helt
och hållet en sport; det finns ingen odling eller komersiell försäljning.
Regnbågsforellen, som blev hitplanterad sent på 1800-talet, trivs och förökas i
sjöarnas klara vatten och i de kalla, forsande floderna. |
 Senast
uppdaterad 2000-01-12 © Urban Danielsson 1988
Urban och Evas hemsidor - Restips, Körsång,
Katter, Square- och Linedans och mycket mer!
|
