Vilhelm Moberg
Inledning
Under den senare hälften av det nittonde århundradet och i början av det tjugonde, skedde en stor folkvandring från det svältdrabbade Sverige till det stora landet bortom oceanen, USA. Det landskap i Sverige som utan tvekan förlorade störst del av sina invånare var Småland. I en släkt till, till exempel, flyttade alla familjer till USA utom en. Denna familj var en stor en, där fadern var indelt soldat som bodde med sin hustru och deras sju barn i ett litet torp. Torpet låg mitt i den småländska sjumilaskogen, och där föddes den 20 augusti 1898 en liten parvel som senare kom att bli Sveriges mest älskade författare någonsin, Vilhelm Moberg.
Den frihetstörstande ynglingen
Carl Arthur Vilhelm Moberg växte upp mitt uti i skogen vid sin familjs lilla torp. För det mesta brukade han gå omkring och dikta upp historier för sig själv. Fadern, Carl Gottfrid, från en soldatsläkt, och modern, Ida Charlotta, från en gammal bondesläkt, fick sällan något veta om lille Vilhelms små sagor. De enda som hörde han var hans syskon, som ofta påpekade för Moberg att han gick runt och pratade med sig själv. Men, en gång till slut lät han sin far få höra en berättelse av Moberg. Den handlade om en jätte som råkade nysa upp en pojke ända till Gud Fader, innan jätten blev överkörd av trehundra godsvagnar på Karlskrona-Växjö järnväg. Fadern skrockade roat år berättelsen, och uppmuntrad av det började Vilhelm att skriva.
Tidig läshunger
Så fort Moberg lärt sig läsa väcktes en kraftig läshunger, enligt han själv. Pojken läste allt han kom åt. Vid tio års ålder sträckläste Moberg bibeln. Bibeln var en av de få böcker som fadern uppskattade att Moberg läste, och han gav sin son en hel krona för besväret. Denna långa läsning passerade knappast Mobergs sinne obemärkt. Den bibliska tonen kom att prägla många av hans senare böcker.
Ibland kunde han läsa en blod-drypande Nick Carter-deckare, fast de var svåra att få tag i för en liten pojke med en fader som ogillade att hans son läste en massa litteratur som kunde vara skadligt. Hemmet hade helt enkelt för lite böcker för Mobergs behov.
En dag skulle modern Ida tapetsera farstun med gamla tidningar. Moberg upptäckte att tidningen innehöll en följetong med Jules Vernes berättelse Den hemlighetsfulla ön. Moberg läste på tapeten i alla möjliga olika riktningar för att följa berättelsen. Till hans stora förtret så förstod han att fortsättningen av berättelsen var på baksidan. Moberg skar då ner tapeten, fast i hemlighet, och läste. Men, slutet fanns inte med på tapeten, så ön förblev hemlighetsfull tills Moberg nådde vuxen ålder och kunde köpa boken.
Den första publiceringen
När Moberg var fjorton år fick han för första gången en av sina berättelser i tryck. Det var Aftonbladets veckobilaga Brokiga Blad som utlyste en tävling bland unga författare. Moberg skickade in en kort berättelse till tidningen. 20 av deltagarna belönades, och Moberg kom på artonde plats. Som pris fick han en publicering av berättelsen och en färgglad plansch på Aftonbladets karta över våra ätliga svampar. Priset kanske inte var särskilt överväldigande, men diplomet som Moberg fick visade han många år senare för sin vän Frithiof Nilsson Piraten med stolthet, eftersom Piraten också hade varit med i den tävlingen. Men denna lät sig inte imponeras, han hade minsann fått andra pris.
Ensam i byn
Vid fjorton års ålder var Mobergs läshunger ännu inte mättad. Han kom då på en utmärkt idé hur han skulle få tag på böcker. Byn hade inget bibliotek, men byar som hade många bokintresserade kunde beställa ett så kallat vandringbibliotek. Men, för att skicka efter ett sådant bibliotek behövdes många personers underskrift. Moberg var ensam i byn om att vilja läsa böcker. Den påhittige Moberg skrev då ner namnen på personer i byn som aldrig någonsin skulle öppna en bok, eller till och med de som inte kunde läsa kom med på Mobergs lista. För att fylla ut listan ytterligare skrev han ner namn på kyrkogårdens gravstenar. Han skickade sedan efter biblioteket, och fick sedan fullt upp en hel vinter med att läsa böcker, för det var ju det han ville.
Skolgången
Trots att Mobergs familj var fattig, led de aldrig någon nöd, och Moberg har sagt att barndomsåren var "de bästa i mitt liv". Som ung fick han tidigt börja knega på ett närbeläget glasbruk. Pengarna han tjänade sparade han kanske till en amerikaresa, för den unge Moberg gick i allvarliga utvandrartankar. Föräldrarna, som förstod det, försökte till varje pris hålla kvar deras son i landet. De sålde då en kull grisar, för att få råd att skicka Moberg till folkhögskola, vilket inte var gratis på den tiden. Moberg ville givetvis gå i skolan, så han stannade.
Men i skolan gick det inte särskilt bra, på grund av att Moberg inte var tillräckligt flitig. De enda ämnen där Moberg skötte sig ordentligt var historia och fri skrivning, som han var mycket intresserad av. Däremot var Moberg mycket hektisk i sällskapslivet. Han hade ett mycket gott självförtroende när det gällde hans utseende, och när han efter skolan sökte jobb som skådespelare skrev han en annons: "ung dansant man med fördelaktigt utseende söker engagemang som förste älskare vid bättre sällskap".
Tidiga berättelser
Efter examen började Moberg söka jobb. Först som skådespelare, med det blev mindre lyckat. Då sökte han sig till olika tidningar för ett lärlingsjobb. 1919, vid 23 års ålder, fick han jobb på Vadstena Läns Tidning. Han jobbade utan lön, det fick ju inte en lärling. Moberg kom snabbt in i journalistyrket, och snart skulle han visa sin litterära talanger. Moberg fick skriva små berättelser till tidningen. Han började använda signaturen Ville i Momåla. Berättelserna blev succé, och Moberg kunde avsluta lärlingstiden som en eftertraktad journalist. Men redan efter ett år på en annan tidning så kontaktade Vadstena-tidningen honom. De erbjöd honom chefsredaktörsposten, vilket han tackade ja till. Ganska snart kom Moberg underfund med att han inte fick skriva vad han ville, så han slutade en kort tid efter anställningen. Dock fortsatte Moberg med journalistyrket ända till 1927, med undantag av sin värnplikt.
Kasernliv
Den inbitne pacifisten (pacifist: en som hatar krig och vapen) Moberg trivdes knappast med sin värnplikt. Den välorganiserade hierarkin i armén gjorde att Moberg trivdes mycket dåligt. Han kallade det "idiotisering", som om det militära försökte förvandla honom från en människa till automat. Givetvis bröt han mot reglementet flera gånger, till exempel då han en kväll smet iväg för att dansa på folkets park. Brottet upprepades ett flertal gånger, och till slut fick Mobergs överordnade nog. Moberg hamnade i arresten, där det enda tillåtna tidsfördrivet var psalmboken. Moberg lyckades emellertid smuggla in papper och penna i madrassen, och han kunde återuppta sitt skrivande. Moberg satt hela dagarna i sin cell och skrev satirberättelser, oftast riktade mot det militära. Han ansåg att skrivandet i cellen var perfekt: "Under hela mitt långa författarliv har jag aldrig fått en så fullkomlig arbetsro som den jag åtnjöt i aresten vid Kronobergs regemente". Under arbetet i cellen störde inga logementskamrater och utanför skrivarstugan stod till och med en beväpnad vakt. Resultatet av skrivandet i cellen publicerade Moberg på regementet i 800 exemplar, under titeln I vapenrock och linnebyxor. De sålde slut innan Mobergs kaserntid var över. Givetsvis var böckerna författade under pseudonymen Ville i Momåla.
Moberg gifter sig
Sporrad av framgången på kasernen skrev Moberg en bok, Sigfrid Segerhuva, en självbiografisk roman, och skickade in den till en stor romantävling. Övertygad om vinsten förlovade han sig med en 18-årig flicka, för att senare gifta sig efter vinsten. Men, vinsten uteblev, fast Moberg gifte sig med flickan, som hette Margareta, och hon skulle vara hans hustru ända tills döden skilde dem åt.
Resultatet i romantävlingen påverkade Moberg mycket hårt, så hårt att han svor på att aldrig skriva mer. Men redan en kort tid senare skrev han en ny bok, Inom Baggemossa ägogränser, och han gav ut den på sitt eget förlag i 2000 exemplar. Boken sålde uruselt, och till slut gav sig Moberg ut för att sälja boken som dörrförsäljare. Ett par år senare, blev han av med sina överflödiga böcker vid en flytt. Moberg lastade helt enkelt en eka med böckerna och sänkte dem i sjön. Senare fick Moberg veta att fiskpest därefter utbröt och all fisk dog...
Raskens
Moberg började skriva pjäser, och bland annat gjorde en, Kassabrist, succé. Intäkterna gav Moberg lite andrum, och han satte än en gång sig ner för att skriva. Denna gången blev det succé. Nyåret 1927 kom Raskens ut. Moberg blev snabbt en äskad författare, som i Raskens beskriver den indelte soldatens slit, och den är ett porträtt av Mobergs föräldrar. Recensenterna hyllade Moberg, och nu bestämde sig Moberg för att han skulle försörja sig på sitt författande på heltid. Snart gav Moberg ut de två romanerna om Adolf i Ulvaskog (Långt från landsvägen och De knuta händerna). 1929 flyttade Moberg till Stockholm, där han började umgås i kulturkretsar. 1932 kommer den samhällskritiska satiren A P Rosell, bankdirektör, ut. Moberg fortsatte att skriva böcker, under hela 30-talet skrev han ett flertal bra romaner.. Enligt honom själv så var de svåra motgångsåren med fiaskon det som var nödvändigt för honom att bli en bra författare. Nästa bok skrevs på rekordtid. Det var Mans Kvinna, där huvudfiguren Håkan blir förälskad i Märit. Märit är gift och kan inte skiljas från sin man. Märit bestämmer sig för att bryta samhällets lagar och lämnar sin man för Håkan. Men ännu var inte Moberg hela svenska folkets författare. Då Sänkt sedebetyg kom ut 1935 blev den en omedelbar succé. Sänkt sedebetyg var den första romanen i en trilogi om Knut Toring, en man som tröttnar på bondelivet för att resa till stan för att söka lyckan och karriären. Men snart inser Knut att han valt fel, istället för lycka känner han otillfredställelse och meningslöshet med stadslivet. Han söker sig tillbaka till sin hemstad Lidalycke i del två, Sömnlös (1937). Där är det tänkt att han åter skall känna meningen i sin tillvaro. Den tredje delen av trilogin blev försenad på grund av världshändelserna i slutet på 30-talet, och nu skulle Moberg visa en annan sida än författaren, nämligen moståndsmannen. Detta är en så viktig del av Mobergs liv så att jag har valt att skriva en speciell del om det.
Motståndsmannen Vilhelm Moberg
I slutet av 30-talet så kom Mobergs rofyllda författarår i början av decenniet av skifta karaktär. Den intellektuella Moberg såg vad nästan ingen annan såg, nämligen vad Hitlers verkliga planer var med sin expansionspolitik. Moberg skulle nu ge upp en av sina hårdaste ståndpunkter, av allt militärt våld var uteslutet i någon form. Han förstod, att Hitler endast kunde stoppas med vapenmakt. I den tredje delen av trilogin om Knut Toring, Giv oss jorden, skriver Moberg mycket om sin egen personliga utveckling. Toring, som följer Bergspredikans uppmaning att inte stå det onda emot, överger helt plötsligt sin pacifism och förklarar att man måste "stå det onda emot", och kämpa för sin frihet. Den planerade titeln till avslutningen, Härliga Lidalycke, byts ut mot Giv oss jorden!. Moberg började nu förespråka en upprustning i Sverige. Att ha ett starkt försvar som skyddade demokratin och friheten var mycket viktig för Moberg. När de onda makterna i öster och söder trädde fram så såg Moberg att valet stod mellan självuppgivelse och motstånd. När den rysk-tyska icke-angreppspakten chockade världen i augusti 1939, blev Moberg inte överraskad. Han ansåg det som "en självklarhet", som om de två onda makterna skulle förena sig för eller senare. Nu slutade Moberg med romanskrivandet. Det fanns viktigare saker att göra, ansåg han. Han for till Finland för att kunna hålla koll på vad som hände i det finska vinterkriget. Sovjets anfall på Finland såg han mer som "ett mord" än ett krig. Moberg började kritisera den svenska regeringen för dess passivitet i det finska kriget. Bland annat lade Sverige ned sin röst i nationernas förbund när det röstades om en fördömning av det sovjetiska angreppet., vilket gjorde Moberg mycket besviken.
Pressfriheten avskaffas
För första gången fick inte en svensk journalist skriva vad den ville i tidningen. Regeringen stoppade Moskva-kritiska artiklar av Moberg, och krävde att det inte skulle publiceras.
Ett par månader senare invaderades Norge och Danmark av tyskarna. Nu skulle det bara gå att rädda Sverige med självmedvetande och ett starkt försvar. Mobergs artiklar som han inte fick publicerade samlade han i ett häfte, som han tänkte ge ut med sitt förlag Bonnier. Underskriften av häftet var: "Ektorp, i fria ordets tid(april 1940)". Moberg var mycket förargad över att han inte fick skriva vad han ville i tidningarna. Den pacifistiska inställningen förändrades nu radikalt och Moberg anmälde sig till tjänstgöring i den svenska armén.
1941 kom ännu en nyhet från den svenska regeringen som chockerade Moberg: en lag som antog, där det sades att regeringen skulle kunde förhandsgranska alla trycka skrifter, i händelse av krigsrisk. En speciell tidning som Moberg kunde skriva Hitler- och Stalinkritiska artiklar i var tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Där skrev Moberg artiklar, och tidningen blev som ett andningshål för Moberg. Han började skriva romanen Rid i natt!, som jag beskriver senare i min recension. När boken kom ut höjdes den till skyarna av en enad kritikerkår.
1943 började det gå dåligt för Tyskland i kriget. De människor som tidigare hyllat Tyskland vände nu kappan efter vinden, och blev ännu ett hatobjekt för Moberg, vilka han angrep kraftigt i sina artiklar.
Kriget är över
Andra världskriget var över, och efterkrigstiden tog vid. Nu skulle Sverige börja bygga "Det svensk folkhemmet", ett Sverige där alla hade det lika bra. Moberg kritiserade även detta, då han ansåg att statens makt över den enskilda människan blev för stor. Moberg var en brinnande liberalist, och försvarade alltid den enskilde individens frihet mot staten. En grupp som också fick ta emot mycket kritik från Moberg var de författare som efter kriget hyllade Sovjetunionens nytillkomna kulturliv och utbildningsmöjligheter. I själva verket förekom det ju hela tiden förtryck och terror mot invånarna, något som Moberg uppmärksammade för Sovjet-beundrarna.
50-talets rättsskandaler
Under 50-talet kom Moberg att bli inblandad i flera svenska rättsskandaler. Den första var Kejne-affären som började 1948, där en präst vid namnet Kejne anklagade en annan präst för utnyttjande av minderåriga. Kejne gick till polisen med ärendet, men blev inte hörd. Först ett år senare, då nyheten kom ut i media, kom saken på tal för polisen igen. De ljög då att Kejne hade velat vänta med ett åtal, vilket var ren och skär lögn. Kejnes anmälningar om trakasserier och kriminell prostitution ignorerades av polisen. Moberg hörsammade Kejnes kamp, och han blev ett ombud för Kejne. Moberg drog igång en kampanj med en rad artiklar i media och olika föredrag. Moberg misstänkte att polisen undvek fallet på grund av någon högre inblandning. Teorin var att uppgifter om statsrådet Nils Quensels privatliv skulle läcka ut i händelse av en utredning. Intrigen i Kejne-affären blev långdragen, och den slutade med att Quensel fick avgå. Eftersom homosexualitet var inblandat i skandalen, fick Moberg stämpeln homofob, en svårstoppad myt som förblev till hans död. Efter Kejneaffären följde ett antal skandaler som Moberg också följde och utredde med brinnande intresse, till exempel Haijby-, Selling-, Lundqvist/Unman-affärerna. Att skriva om alla dessa skandaler skulle kunna bli hur mycket som helst.
Utvandrareposet
1948 for Vilhelm Moberg till USA. Han förälskade sig genast i det amerikanska samhällets mycket mer liberala livsstil, det som inte fanns i Sverige. Han var där för att skaffa material till sitt stora projekt, det som han ansåg var den största och viktigaste biten i den svenska historien, nämligen den stora folkvandringen. Mobergs familj var ju den enda i släkten som inte hade utvandrat till Amerika mellan 1850 till 1930. Berättelsen handlade om bönder i det fattiga och svältande Småland i mitten av 1800-talet. Handlingen kretsar kring Karl Oskar och Kristina, ett ungt par med en liten gård med dålig åkermark som är full av stenar. Efter två missväxtår svälter deras lilla dotter Anna ihjäl, och de bestämmer sig för att flytta till Amerika tillsammans med Kristinas morbror Danjel och hans familj. Danjel är förträngd av kyrkan, eftersom han predikar om en villolära och att han är guds sändebud på jorden. Med på resan följer också Robert, Karl Oskars bror, och hans vän Arvid. Även byhoran Ulrika och hennes dotter Elin följer med, med resan betald av den givmilde och generöse Danjel.
Kristina strävar länge emot Karl Oskars utvandrarplaner, med efter Annas död ser hon ingen möjlighet att kunna leva ett gott och rikt liv i Sverige.
Utvandrarna far till Karlshamn, där de går ombord på briggen Charlotta (förmodligen uppkallad efter Mobergs mor), som skall föra dem till den nya världen och New York.
Färden går bra trots det trånga och ohygieniska livet på ett litet fartyg överlastat med utvandrare.
Väl framme fortsätter färden i boken Invandrarna, och till slut kommer Karl Oskar och hans utvandrarfölje fram till den lilla byn Taylors Falls i S.t Croix-dalen i Minnesota. Karl Oskar och Kristina är fattiga, och de första åren som bönder får de slita hårt för att klara sig. Till slut blir de ganska välbärgade, Karl Oskar odlar många olika grödor i stor mängd på sina åkrar, som är tre gånger så stora som de var i Småland. Bland annat tjänar han mycket på att odla den främmande grödan majs, ett lyckokast skulle det visa sig. Åren går på Nya Duvemåla i boken Nybyggarna, och familjen utökas allt mer. Karl Oskars bror Robert drar iväg till Kalifornien för att leta guld med sin vän Arvid. Efter ett par år återvänder Robert, utan Arvid som är död, och med persedeln full av falska dollarsedlar. Han är sjuk och dör efter en tid. Efter ett antal lyckade födslar får Kristina ett missfall, och skadas så att hon inte kan få mer barn. Om hon blir med barn en gång till, innebär det döden. De båda makarna blir bedrövade, då de delat säng i alla år, nu helt plötsligt får ligga i olika sängar. Den gudfruktiga Kristina frågar sig varför hennes gud inte hjälper henne i denna svåra stund, för först gången i sitt liv tvivlar hon på gud. Till slut faller Kristina för frestelsen, och hon blir med barn igen. Efter ett par månaders graviditet blir Kristina allt sämre. Samtidigt uppstår det stora Sioux-upproret i Minnesota, och hela byn flyr. Utom Karl Oskar och hans döende Kristina. Han sitter hos henne ända till slutet.
Efter Kristinas död går tiden mycket snabbt på Nelson Settlement. Karl Oskar lever ett stilla jordbrukarliv i 37 år till ända till han dör, 1890. Den sista boken i eposet, Sista Brevet till Sverige, avslutas med ett brev från en dittills okänd man, som sänder ett dödstelegram till Karl Oskars syster i Sverige.
Läsarreaktionen
Redan när Utvandrarna kom ut fick Moberg utstå spott och spe för sin bok. Den ansågs beskriva utvandrare på ett fult sätt, och språket han använde i boken var för vulgärt och ohyfsat. Men folket lyssnade inte på kritikera och kyrkan utan de älskade boken, liksom de följande delarna. Läsarna engagerade sig i handligen, och Moberg fick bland annat många brev där mödrar bönade och bad att Kristina skulle sluta med barnafödandet.
Mobergs sista år
Efter Utvandrarna och sitt engagemang i rättsrötan, kände Moberg mest tomhet och tristess, efter att ha
jobbat med samma figurer i tolv år. Han skrev ett efterspel till Utvandrarna, Din stund på jorden, som handlar
om en man som ser tillbaka på sin ungdom i Sverige och hans utvadring till USA. Även denna boken
hyllades av kritikerna.
Hippievågen
I slutet av 60-talet såg Moberg med glädje på ungdomens flödande liberalismtankar. Protesterna mot Vietnamn deltog han aktivt i. 1967 gav han ut sin sista roman, Förrädarland, där han åter igen behandlade våld och förtryck. Han gav sig nu på det ämne som hade intresserat han genom hela livet, den svenska historien. Han ville skriva den svenska historien på sitt eget sätt, med betoning på folkets inblandning. Speciellt Dackefejden var han mycket intresserad av. Arbetet med hans historieböcker var ännu större än Utvandrarna, och han arbetade med ett enormt källmaterial. Han kallade arbetet "det största företaget i mitt liv". Den första delen av fyra i Min svenska historia, hette Från Oden till Engelbrekt, och gavs ut i början på 70-talet. Tvåan hette Från Engelbrekt till Dacke, och skulle bli den sista boken Moberg skrev. Moberg avslutade inte de två sista delarna.
Mobergs stund på jorden
Moberg började nu bli gammal. Han kunde inte arbeta lika intensivt som tidigare, på grund av att han blev äldre och äldre. Han hade svårt att formulera sig, han var trött. Moberg började förstå att han hade levt sin stund på jorden. Det var dags för honom att lämna livet.
Den 8 augusti 1973, tolv dagar före han skulle fylla 75, hittades Vilhelm Moberg drunknad i sjön vid hemmet i Roslagen. På hustruns nattduksbord låg en lapp med texten:"jag går att söka sömnen utan slut". Sveriges mest älskade författare var död.
Henrik Hallgren
Recension:
Rid i natt!
Rid i natt!, av Vilhelm Moberg
Rid i natt skrevs av Vilhelm Moberg 1941 som en reaktion på den tyska nazistöveln som stod på Europa. Historien är en berättelse om Småländska bönders frihetskamp mot en grym tysk adelsman i mitten av 1600-talet, som tvingar dem till dagsverken på herregåren. När boken gavs ut var det ingen som tog miste på vad Moberg menade med bokens innehåll.
Handlingen kretsar runt bonden Ragnar Svedje, som brukar sin lilla jordlott och bor med sin mor Sigga. Fadern dog i det trettioåriga kriget. Bönderna i den lilla byn Brändebol där Svedje bor, kommer överens om att de skall neka dagsverken hos den nya herrgårdsherren. Tysken skickar sina fogdar med våld för att tvinga bönderna till dagsverken på herrgården. Bönderna i byn bryter sitt löfte, och går med på Klewen, adelsherrens, krav. Utom Svedje. Han flyr in i skogen och hans mor flyr till sin syster, och fogden tar över gården. Men inte bara i Brändebol är bönderna missnöjda med sin herre. Budkavlen går, att bönderna skall förena sig i sin kamp mot överheten. När budkavlen kommer till Brändebol, i form av en plankbit, läggs den ner av förrädaren Stånge, och budskapet i budkavlen förs inte vidare. Ute i skogen lever Svedje med en tjuv i en jordstuga. Svedje jagar villebråd och tjuven, Ygge, stjäler bröd och salt till köttet.
Svedje är trolovad med Botilla Jonsdotter, men kan inte gifta sig med henne eftersom han bor fredlös i skogen. Botilla går hemma i byn och blir till slut trolovad med en annan bonde, som lyder herr Klewen. Hon är olycklig, samtidigt som hela byn misstänker henne för häxeri, därför att hon går till skogen varje kväll för att träffa djävulen, tror byborna, men i skogen träffar hon ju Svedje, men det är det ingen som vet. De både trolovade förföljs var och en på sitt sätt, och till slut går Botilla till kärret för att testa om hon flöt, det var ju det sättet man kollade om en kvinna var en häxa. Hon flöt inte, utan drunknade. Svedje blir en dag upptäckt i sitt gömställe i skogen, och blir jagad av herr Klewens män. Han blir skjuten i benet, och klarar inte av att röra sig. Jägarna hinner ikapp honom, och det hela slutar med att han blir avrättad med en yxa i bröstet. Svedje blir dock en förebild för de andra bönderna i byn, som startar ett uppror, men det berättas det inte om i boken.
Denna bok är skriven av Moberg som en varning för vad som hände med det folk som levde under Hitlers styre. Avvikande personer som Botilla, stötes ut tills de tar livet av sig, när de inte orkar leva längre Personer som Svedje, som vågar säga vad de tycker, förföljs till de hittas, och mördas sedan av fogden och hans drängar, 1600-talets Gestapo. Budskapet som Moberg vill ha sagt är inte svårt att förstå, men handlingen i boken är inte lika engagerande som till exempel Utvandrarna. Boken var ju aktuell när den kom ut 1941, kanske för att folk uppskattade att någon vågade säga vad den tyckte, och de gör de i Rid i natt!, Nu idag, 57 år senare, känns innehållet kanske inte lika aktuellt. Jag tolkar Rid i natt! som en varning för diktaturen, och det viktiga med att alla håller ihop för en gemensam kamp mot förtrycket.
Men boken i sig är ingen spännande bok. Kanske ska läsaren vara lite äldre än mig, för att kunna förstå hela betydelsen av boken. Den är knappast skriven för ungdomar. Texten som Moberg använder är lika verklighetstrogen som i hans övriga böcker, och Rid i natt! är en mycket välskriven bok. Men en femtonåring bör nog bli lite äldre för att boken skall komma till sin rätt.
Henrik Hallgren