Untitled Document

My Story

Vintern 1992 mönstrade jag som resten av mina jämnåriga kamrater födda 1973. Jag gjorde mitt yttersta för att göra bra ifrån mig på testerna. Allt gick lysande fram till syntestet. Läkaren frågade om jag tänkte söka till befäl. " Självklart, svarade jag. " Läkaren förklarade då att jag aldrig skulle kunna bli befäl, jag hade för dålig syn. Jag gav dock emellertid inte upp utan bönade och bad psykologen att hon skulle hjälpa mig att bli befäl. Detta gjorde hon också mycket riktigt och några timmar senare kunde jag lämna Solna som nybliven plutonsbefäl.

Ett år senare skulle jag rycka in. Nu hade det falligt sig så att min idrottskarriär gick mycket bra och jag hade ett stort ansvar i den klubb där jag verkade. Jag sökte därför uppskov med motiveringen av arbete. Jag fick uppskov ett år. När nästa inryckningssedel kom var jag degraderad till köckschef. Jag skulle basa över kockarna på Kungsängen. Nog för att jag lagar god mat men det var inte riktigt vad jag tänkt mig när jag ville försvara mitt land. Jag deppade dock inte ihop för detta utan sökte uppskov igen pga samma skäl som tidigare, dvs min sport. Nu var militären helt omöjliga. Jag försökte förklara för pliktverket att jag ansvarade för över 150 idrottsungdomar och att jag inte hur som helst kunde hoppa av. Jag behövde ytterligare ett halvår för att hitta en ersättare. Pliktverket nekade mig och hotade med represalier om jag inte infann mig. Dagen innan jag skulle rycka in var jag desperat, över 150 ungdomar litade på att jag skulle sköta deras elitträning varje dag och jag kunde inte hitta en ersättare. Jag ringde då upp en finsktalande major på Kungsängen och talade om för honom att jag helt enkelt inte kunde komma in under morgondagen. Majoren svarade då att det där gjorde jag som jag ville med och han förstod min svåra situation.

Jag ryckte således inte in och några dagar senare kom ett brev att jag erhålligt uppskov på obestämd tid.

Jag lyckades nu hitta en ersättare till mitt idrottsarbete. Jag bytte därför arbete och började arbete inom ett litet företag inom ekonomisektorn. Detta var mitt livs drömarbete och jag fick arbeta med en stor hobby för mig aktier. Den 2 maj 1995 blev jag fast anställd på heltid. Bara några dagar senare fick jag ett nytt inryckningsbesked från militären, ett och ett halvt år efter mitt senaste uppskov.


Jag blev nu desperat. Jag ville ju göra lumpen men hade samtidigt ett yrke som gav mig obetalbara kontakter inom det Svenska näringslivet. Jag försökte nu igen söka uppskov. Tiden rann iväg och eftersom militärens inkallelseorder hade kommit mig tillhanda försent ( pga av deras slarv förmodar jag,) så hann aldrig mitt slutgiltliga överklagande avhandlats innan jag skulle rycka in. Noterbart här är att jag höll alla deadlines men att pliktverket gång på gång fördröjde beslutet. Vad gör man ??? Jag kunde ju inte sluta mitt drömarbete i arbetslöshetenssverige och chansa på att militären skulle avslå mitt beslut och att jag skulle bli tvungen att rycka in. Jag avvaktade därför ytterligare information från militären och rycket återigen alltså inte in. Ungefär 3 veckor efter inryckningsdatumet fick jag ett brev från överklagande nämnden med ett avslag. Jag väntade ytterligare några veckor på nya instruktioner om vad jag skulle göra. Efter 2 månader kom ett brev från åklagrmyndigheten. jag skulle ställas inför rätta. !!! Jag kunde inte tro mina ögon. jag hade ju bara försökt att gå den lagliga vägen. jag var to m redo att rycka in.

Mitt misstag läste jag om i polisrapporten. jag hade missat en liten, lite rad längst ner på inryckningssedeln där det står: Om den värnpliktige ej erhålligt besked innan sitt inryckningsdatum skall han rycka in ändå. Detta hade jag missat och det räknades som ett brott värt fängelse.

Ett år senare ställdes jag inför rätta i Jakobsbergstingsrätt. Förhandlingen var en fars. 3 pensionärer och en domare skulle döma mig. Den äldste av pensionärerna såg bistert på mig och varje gång jag pratade så tittade han på mig och tog ur sin hörsnäcka. Den lite yngre nämde mannen hade träskor på sig i rätten.!!! Själv hade jag försökt klä upp mig för att inte förolämpa rätten på något vis. Ja, jag hade to m klippt mig på morgonen innan förhandlingen, men här satt han i träskor och uppknäppt skjorta. jag trodde inte mina ögon. efter exakt 22 minuter hade rätten hört klart och jag fick lämna salen. träskomannen och åklagaren gick nu ut och rökte i rökrummet, Det sista jag såg när jag lämnade tingsrätten var när träskomannen bjöd åklagaren sin tändare.


Självklart överklagade jag domen till hovrätten.

Ytterligare 9-10 månader senare infann jag mig till hovrätten och nya förhandlingar. Åklagaren var ny och hade faktiskt stil och han skötte sitt arbete bra och var påläst, personligen hoppas jag åklagarmyndigheten använder honom till större och viktigare mål än mitt. Hursom helst så bestod rätten denna gång av lite mer sofistikerade personer och de frågor som ställdes och tonen var betydligt trevligare än i Jakobsberg. Men det fanns undantag en äldre dam satt med ögonen slutna och lyssnade eller sov när jag pratade, jag kunde iallafall inte avgöra. Hon var förmodligen nämdeman också eftersom hon satt längst ut. efter 37 minuter var vi klara. Hovrätten ville nu sammanträda. Efter ungefär 20 minuter var de klara att förkunna dom. Att en hovrätt sammanträder i 20 minuter om en dom tyder på att de är oense enligt min advokat. När man förkunnade domen var man dock hur ense som helst. Tingsrättens dom stod fast.

Jag kände mig nu ganska uppgiven men eftersom jag inte anser mig ha gjort något fel så överklagade jag till Högsta Domstolen och de granskade fallet, men nekade mig prövningstillstånd. Där är vi nu. Jag har dock inte gett upp utan planerar en resningsansökan. Eventuellt kommer jag också att driva målet till EU-kommissionen. Men jag behöver Er hjälp. Skriv till mig och berätta om Era erfarenheter, kanske kan vi tillsammans påverka politiker och domstolarna att ändra sina beslut. Jag har i samtal off the record pratat med många domare och en del justitsieråd och de värsta domar de vet är just brott mot totalförsvarsplikten. Domstolarna vill inget hellre än att lagen ändras men de har inget val. Tillsammans kan vi påverka !!!

 

Slutsats