Brandbofesten

 

En märklig historia…

Historien utspelar sig under senare delen av 1800-talet, och kommer att handla om en litet samhälle som kallas Brandbo och dess befolkning. Brandbo är i dagsläget inte större än ca: 25 hus, men var i början av 1800-talet en central mötesplats för resenärer vida omkring. Byn bestod av flera storbönder med stort inflytande. Centralt i samhället fanns ett kapell som då var beläget på udden ut mellan Sundboströmmen och Slåtterön som låg belägen i Lilla Aspen. Kyrkan hade stor betydelse för hela norra Västmanland. Under vintrarna vallfärdades hela familjer, man ur huset för att bege sig till Brandbo kapell för veckans gudstjänst. Man färdades från Norberg, Västanfors och Virsbo över sjösystemet (Åmänningen-Aspen), som går ända ut till Östersjön. Brandbo ligger nämligen intill Sundboströmmen som binder ihop Stora Aspen med Lilla Aspen. Resor på över fyra mil var inte en ovanlighet.

Hösten 1877 den 17 Nov skulle familjen Pettersson bege sig till gudstjänsten som började som vanligt klockan sex på morgonen. Deras färd började kl. 04.00 ifrån Hökmora strax utanför Norberg. Fyra kilometer i skogsmark, tre kilometer över sjön Snyten, innan de kom ut på Åmänningen, för skidfärd raka spåret till Brandbo.

Från ett helt annat håll började familjen Runsten planera för sin resa mot Brandbo. Bonden Runsten som var en mycket stor och kraftfull man, med en längd på 1.90 och en vikt på nästan 100 kg ägde över 25 kor och ett tiotal hästar och hade så gott som all makt i byn Virsbo, som låg belägt ca: 15 km söder om Brandbo. Deras färd skulle givetvis gå mycket fortare än Petterssons, varvid Runstens skidade iväg kl 05.00. Att just dessa två familjers färd mot Brandbo denna dag skulle skapa historia, visste varken Petterssons eller Runstens. Och att just deras vägar skulle korsas och skapa denna märkliga historia.

Petterssons som snart hade kommit så långt som till Ängelsberg redan vid kl 05.00, hade fortfarande ork kvar och fortsatte vidare innan de gjorde sitt andra stopp i färden. Pettersson som äger och driver ett litet snickeri, hade lastat med ett skåp, som är ett gemensamt arvegods för både Runstens och Petterssons. Det är nämligen så att fru Pettersson och fru Runsten är syskon, som har ärvt skåpet från deras gamla mormor. Skåpet har Pettersson rustats upp och snidat till med nya familjebeslag. Historien förtäljer inte mycket om hur skåpet ser ut, inte mer än att den gick att lasta på släden. Hela familjen hjälper till att dra skåpet över isen, och snart är de framme vid Lilla Aspen.

Runstens som egentligen haft skåpet stående hemma hos sig i Virsbo, var glada att de ska få tillbaks skåpet nyrenoverat. "Vissa saker kommer aldrig att lämna detta hus" brukade Runsten säga. Han tyckte nog inte skåpet var det snyggaste han sett, men klagade aldrig mer än just denna fras. Fruarna hade kommit överens om att skåpet alltid skulle stå kvar i deras barndomshem.

Runstens hade nu kommit ända fram till sundet mellan Åmänningen och Lilla Aspen och hade familjen Pettersson i sikte bara ett hundratal meter framför sig. Efter en kort inväntning av Petterssons nådde de ikapp bara fem minuter senare. Glada i hågen att se varann efter nästan en hel månad sen sist, beroende på att familjen Pettersson yngsta dotter haft svår lunginflammation. De pratade och skojade friskt varvid tempot blev saktare och saktare, och tiden blev knapp tills gudstjänsten skulle börja. De hade nu nått Skomakaröns östra sida med bara ett hundratal meter kvar till kapellet.

Utan att egentligen tänka sig för valde de att skida den sista biten på norra sidan av ön. Den kända Sundboströmmen går nämligen som ett Y runt ön men är mycket kraftigare på den norra sidan. Man kan ju tro att de i all stress och hast, ckså kanske det att det precis kommit lite nysnö, inte tänkte på valet av skidfärd. Tragiskt nog alldeles mellan brandboudden och Skomakarön brister isen och tar med nästan båda familjerna ner i djupet. Pettersson som lastat skåpet på sin släde druttar i men lyckas kravla sig upp på den bräcka isen och lyckas nästan åla sig till säker mark. En av Runstens döttrar klarar sig oskadd, förutom all dess lidande att nästan hela släkten gott bort på mindre än ynka fem minuter. Pettersson som nu tappat medvetandet ligger kvar på isen på andra sidan om strömmen, samtidigt står förtvivlande Runstens dotter och skriker på hjälp, men hon kan inte nå Pettersson på andra sidan strömmen. Folk stående utanför kapellet ser vad som hänt och springer ner med rep och långa brädor för att försöka dra in Pettersson närmare land. Hela räddningsaktionen tar nästan en halvtimme innan man kan konstatera att även han frusit ihjäl. Tragedin i Brandbo går inte att förklara, sammanlagt nio personer omkommer under isen.

Bara ett år efter olyckan ryktades det om att skåpet, som också följde med ner i djupet , skulle innehålla skatter och annat arvegods från familjernas ägodelar. Tyvärr kunde inte dottern bekräfta detta p.g.a. hennes unga ålder. Ett stort uppbåd försökte sedan fiska upp skåpet utan att lyckas. Troligtvis hade skåpet följt med strömmen en längre bit ut, men man gav inte upp letandet. Ryktet spred sig snabbt och många lyckönskare sökte sig till Brandbo och skatten. Nu påstod man att skåpet var stort och tungt och hade en skatt som var oersättlig. Historien gick från mun till mun och blev snabbt en helt absurd historia genom att den förvrängdes hela tiden.

Sommaren 1879 dykte att par yngre män ner i vattnet utanför Slåtterön östra sida och fann skåpet på sex meters djup helt oskadd. Bärgningen lyckades med gav tyvärr inte ett sånt roligt besked. Skåpet var både låst och hade ett innandöme av järn som rostat ihop. Skåpet gick inte att få upp hur de än försökte. De placerade sedan skåpet på en hemlig plats och glömdes bort för nästan tio år, innan någon annan gjorde ett nytt försök utan att lyckas......

ÄR DU NYFIKEN PÅ HUR DET GICK
KLICKA HÄR!

http://come.to/example

V3-URL
http://come.to