Vi har under några år planerat vår hittills längsta resa, till östra Grönland och Island.

Grönland, världens största ö är 260 mil lång och har ca 55.000 invånare. Ca 5.000 av dessa bor längs den östra kusten som är närapå folktom. Endast en stad finns där, Tassilaq, med 2.500 invånare. De andra som bor längs den östra kusten bor i mycket små samhällen och försörjer sig som fångstmän. Grönland är ungefär 4 gånger större än Sverige och har ett betydligt tuffare klimat trots att ön ligger på samma breddgrad som Sverige. Grönlands klimat är kallare på östsidan än på västsidan beroende på en kall polarström som för kallt polarvatten ner från polarhavet längs med östkusten.

Vi påbörjade resan den 6 augusti och kom hem den 16:e. Efter en övernattning på Island stod vi äntligen på Reykjaviks flygplats och väntade på att gå ombord på det plan som skulle ta oss till Kulusuk på östra Grönland utanför ön Ammassalik. Planet var inte stort och efter att ha packat in vår TVM-grupp på 16 personer var det fullsatt. Vid matdags kröp andrepiloten bakåt och langade ut våra matbrickor från en säck. På menyn fanns lax och räkor, en passande mat när vi nu närmade oss Grönland. När vi hade påbörjat nedstigningen och flugit igenom molntäcket fick vi se Grönland för första gången. Vid horisonten skymtade inlandsisen och under oss fanns en mängd fjordar, fyllda med isberg. Kusten mellan inlandsisen och havet är här ca 3 mil som är snötäckt större delen av året. Under augusti, Grönlands sommar är snön oftast borta. Östra Grönland har mer fjäll än den västra och topparna här är på många håll över 2.000 meter höga.

Landningsbanan på Kulusuk var både grusbelagd och kort men ner kom vi utan problem. Vår guide Petter Reuter mötte oss och snart hade den första gruppen hoppat ner i den lilla båten som skulle ta oss en mil norrut till den lilla ön Apusiaajik där vi skulle tillbringa två dygn. I hög fart kryssade vi mellan isbergen och snart var vi iland. Ön ligger vid sidan av de fjordar som de få kanotisterna använder och inuiterna jagar här mest ute till havs varför mycket få människor har besökt Apusiaajik. Mitt på ön finns en stor glaciär vid vars ena sidomorän vi hade vårt läger. I närheten ligger en smal sjö som kantas av låga berg. Det tog inte lång tid innan fiskespöna kom fram och snart var den första rödingen på kroken. De smakade delikat till kvällsmat.

Mitt i natten väckte Bengt mig. "Det är ett djur utanför!" Även om vi lärt oss att det är sällsynt med isbjörnar i detta område under sommaren så kändes det ganska ängsligt då vi drog ner dragkedjan till tältet och tittade ut i mörkret. Vi hade båda hört hur stormköket välts omkull men nu hördes inte ett ljud och vi kunde heller inte se något. Vi kröp ner igen och efter en stund somnade vi. I gryningen vaknade vi åter av skramlande ljud utanför och den här gången fick vi syn på marodörerna. Tre årsgamla polarrävar slogs om fiskrens och vår soppåse som de fått tag på. De såg förvånat på oss men var totalt orädda så vi kunde ligga och titta på dem i mer än en timme. Vi hade heller inte sett dem för sista gången för senare på dagen hittade Marcus en polarräv inne i sin absid, mumsande på Ballerinakex. Räven tyckte visst inte om sin nye tältkamrat utan smet kvickt ut under tältduken. De var dock inte räddare än att en av dem nästa dag stal en stor salamikorv som den drog med sig upp på fjällsidan.

På kvällen blev Petter inbjuden till ett parti Plump. Han berättade att han för några år sedan varit i finalen i finska mästerskapen i poker och det var nog med lite respekt vi blandade korten. Den här kvällen vann Petter för både första och sista gången han spelade med oss.

Följande dag kom tre små båtar körda av inuiter och tog oss tre mil sydost till Ammassalikön. Då vi kommit ut på öppet hav med över 500 meters djup och en temperatur på några plusgrader ropade vår förare "VAL" och pekade åt vänster. Bara ca 20 meter bredvid oss såg vi ryggen på en stor val några sekunder innan den försvann ner i djupet. Det var en underlig och ganska skrämmande känsla att sitta i en liten utombordare och veta att under oss fanns minst en val som med lätthet hade kunnat välta vår båt. Fast vi såg inte till den mer och efter en timme var det dags att gå iland. En av våra ungdomar klättrade upp på ett litet berg och såg därifrån mängder av fisk vid strandkanten och snart började våra fiskare dra upp polartorsk i stora mängder. Vår lägerplats låg 30 meter högre än havet vid en liten sjö. Två av tältlagen hittade en liten avsats 50 meter högre uppe på bergssidan. Från denna plats hade man en fantastisk utsikt över bukten, Kung Oscars Havn och vid horisonten, den lilla staden Tassilaq som klamrade sig fast vid bergssidorna.

Dagen därpå gjorde vi vår första riktiga vandring med full packning genom 15 km kuperad Grönlands-terräng. Underlaget här var betydligt lättare än uppe i Kebnekaise. Mycket mindre sten och gott om gräs gjorde vandringen enkel. Under dagen blev vi ofta attackerade av "black flies" obehagliga, påträngande flugor som finns i dessa polarområden och de av oss som hade myggnät fick god användning av dessa. När vi nådde sjön där vi skulle slå läger var alla trötta och svettiga och det var skönt med ett bad. Det blev dock inte så långvarigt då sjön får sitt vatten från en glaciär och var isande kallt.

Efter badet spred ungdomarna ut sig längs sjön och började med sitt sedvanliga fiske. Plötsligt fick Annette, vår yngsta tjej, napp och började dra upp en stor röding. Då hon fått in den till strandkanten gick spöet av och fisken började simma ut i sjön. Hon drog snabbt sin kniv, hoppade i vattnet och högg den genom huvudet. Vi hade en fiskvåg med oss och när vi krokat fast rödingen på den stannade nålen på 4,2 kg. Enligt Petter en rekordfisk på Grönland. Han berättade att när inuiterna får rödingar på ca 3 kg fryser de in dem hela för att visa släkt och vänner vilka storfiskare de är. Tänk om de fått veta att en 16-årig svensk tjej slagit dem med över kilot!

När sedan Jonathan kom med två rödingar till på mellan 2,5 och 3 kg var valet till kvällsmat lätt. Kokt och stekt röding. Petter gravade några av de största fileerna för framtiden. Vårt matlag hade med sig torkad potatis och hollandaisesås och tillsammans med fisken fick vi ihop en måltid som skulle passat den mest kräsne gourmet.

Nästa morgon fick vi se blå himmel för första gången på Grönland men det mulnade snart på igen. Vi skulle nu fortsätta västerut mot Sermilikfjorden åtta km bort och dagens vandring blev ganska tuff. Vi startade med en brant stigning och snart fick vi pulsa i snö på flera ställen men fick vår belöning när vi nådde upp på en topp bredvid Mittivakkat-glaciären , en glaciär mer än tre mil lång och flera kilometer bred. Framför oss såg vi fjorden som var full av isberg i olika blå nyanser ifrån turkos till akvamarin och i bakgrunden kunde vi se den stora inlandsisen, världens näst största glaciär.

Nästa mål för vår vandring var Tassilaq, en sträcka på ca 20 km i lätt terräng med till största delen gräsunderlag. Här var oerhört vackert med höga fjäll som speglade sig på andra sidan sjön. Vi hade under hela vår vandring bara sett två personer förutom oss själva. Inuiterna på östkusten rör sig mest med båt och går sällan några längre sträckor. På vintern använder de sig mest av hundspann och i sällsynta fall av snöskoter. Vi passerade nedanför flera glaciärer och var därför tvungna att göra några lättare vad. Vid ett av dem halkade Sara på en sten och drog sin axel ur led men som tur var befann vi oss bara ca 7 km utanför staden så vi andra delade på hennes packning och efter två timmar var vi framme. Då det var lördag fanns endast en sjuksköterska i tjänst så hon ringde in en läkare. När han sett röntgenbilderna blev även överläkaren tillkallad och efter någon minut låg axeln rätt. Hela besöket tog trettio minuter och var helt gratis. Vi blev mycket vänligt bemötta och här kan man verkligen tala om en effektiv sjukvård.

Till kvällsmat blev det gravad röding på knäckebröd och efter maten gick de vuxna i gruppen in till byn där vi besökte puben. Det var mycket gott att få en kall dansk öl efter dessa dagar ute i vildmarken.Detta pubbesök gav många glada minnen och det var fyra trötta som kröp ner i sovsäckarna samtidigt som solen gick upp.

Under sista dagen på Grönland passade vi på att bestiga Qaqqartivakajik. Berget ligger vid kanten av havet och ifrån toppen har man en underbar utsikt, både västerut mot inlandsisen och österut mot havet. Härifrån såg man utan problem hela sträckan som vi med stor möda hade vandrat under veckan. Efter toppbestigningen gick vi en runda i den lilla staden Tassilaq.

Tassilaq ligger på några kullar vid en havsbukt, Kung Oscars Havn. På andra sidan bukten syns Polhemsfjällen, en mindre fjällkedja som stupar rakt ner i polarhavet. Vid första besöket i stadens affär syntes spår efter en missnöjd kund; tre kulhål i ytterdörren efter ett grovkalibrigt vapen. Tyvärr är våldsbrotten många, även om de aldrig riktas mot turister. De flesta husen var nymålade och i gott skick men det fanns också några riktigt fallfärdiga ruckel. Nästan alla hade hundar som stod ute i hundgårdar. Inga hundar var aggressiva. Inuiterna vill inte ha den egenskapen och har någon hund sådana tendenser tas den bort. Petter hade berättat att om vi mötte någon lös hund så var det alltid en snäll gammal tik som fick gå fritt.När vi kom ner till hamnen såg vi en mängd döda sälar ligga fastkedjade på havsbotten. Det var inuiternas kylskåp för större djur och de låg där i avvaktan på att tas upp och styckas. Ute på Kulusuk, ön utanför Ammassalik där flygplatsen fanns, bodde en fångstman som hade över 100 dödade sälar nere på havsbotten. Det var således en förmögen man enligt inuiterna. Tyvärr är nedskräpning i samhällena ett problem på Grönland, åtminstone för oss som kommer från Sverige. Trots att staden hade stora grönmålade soptunnor med ca 50 meters mellanrum längs gatorna föredrog inuiterna att kasta sina tomburkar, ölflaskor och en mängd omslagspapper överallt på marken.

Ett populärt jaktbyte förutom sälen är isbjörnen. Under maj månad hade inuiterna skjutit nio stycken på Ammassalikön. Isbjörnen är i princip fridlyst men får fritt jagas av de som är fångstmän till yrket. Då de får mycket bra betalt för en isbjörn tar de alla chanser att skjuta en sådan.

Nästa dag var det tidig frukost för redan klockan nio skulle vi vara vid helikopterflygplatsen. Där fick vi veta att gruppen var ombokad till ett tidigare plan från Kulusuk. Det gjorde oss ingenting, dels slapp vi sitta och vänta på flygplatsen, dels kom vi snabbare till en varm dusch. När planet skulle starta blev det kontraorder. P.g.a. kraftiga vindar fick endast hälften av platserna besättas och två av oss fick vänta till nästa plan. När vi kommit ombord fick vi order om att spänna fast oss ordentligt och hålla fast oss, för det var risk för kraftig turbulens direkt efter start. Då vi kommit upp några hundra meter sa flygvärdinnan att vi kunde lossa säkerhetsbältena för "faran är nog över". Vi hade dock lite svårt att slappna av när vi hörde detta men flygresan blev lugn och fin och efter två timmar landade vi på Reykjaviks flygplats. Kvällen tillbringade vi på ett utomhusbad som låg bredvid vandrarhemmet. Efter flera timmars badande stannade vi och handlade i en affär där alla kunde bunkra upp med chips och choklad och alla somnade gott i riktiga sängar.

Vi passade på att stanna två nätter på Island och nästa dag var våra flickor ute hela dagen och red på islandshästar. Vi andra hade hyrt bilar och åkte ut på landsbygden. Vi hade kvällen innan bokat plats på en valsafari som startade i Hafnarfjödur, en mil väster om Reykjavik. Vi fick en strålande dag och såg många stora valar och en delfinflock som under en timme simmade omkring båten. Sedan körde vi till Blå Lagunen, ett utomhusbad utanför Keflavik. Där blev lyckan total när våra tonårsgrabbar upptäckte att svenska A-landslaget i fotboll också var där och badade.

Det var med vemod vi kröp till sängs på kvällen. Vi hade haft en härlig resa med många roliga händelser och fantastiska djur- och naturupplevelser. Det var sexton mycket nöjda deltagare som landade på Kastrup nästa dag och möttes av sina familjer.

Planeringen är redan i full gång inför nästa sommar. Vi hade tänkt att gå över Mårmamassivet och sedan göra ett försök att bestiga Sielmatjåkka om vädret tillåter. Efter bastun i Sälka planerar vi att gå genom Kaskasavagge och över Tjeuralako till Nikkaloukta.

År 2002 kommer vi att göra ett större äventyr. Vi ska göra en expedition till Himalaya under två veckor.